Är det verkligen så i realiteten? Om man är runt 55-årsåldern, kan man då göra så stora förändringar? Det låter ju så vackert det där med att det är "bara" att välja. Men i slutändan ska ju hyran betalas (även om bloggmadamen försöker förtränga det) :) man har den utbildning man har, man bor där man bor, arbetsmarknaden ser ut som den gör o.s.v i all oändlighet.
Så då blir det väl automatiskt att man i stället får försöka klara de resterande yrkesåren så gott det går.
Ibland läser man/hör härliga berättelser om människor som sagt upp sig och startat en ny karriär eller "brutit upp" och "satsat", flyttat utomlands och kanske byggt upp nån slags verksamhet. Men ärligt talat hur många av dem är medlemmar i Kommunal eller Handels...?
S o F: nä, det är verkligen så. Det är klart att man har ett val .., det säger ju alla människor att val, det är det enda vi har.
Men jag känner det ändå inte så.
Somliga har kanske mer kraft än andra och hur attraktiv är man som 55-årig kvinna med tio år kvar till superlåg pension och en insikt om att man faktiskt inte är samma förmåga - fysiskt - som för tio år sedan?
Min mamma bytte ju liv helt. Men .., hon hade sin änkepension att leva på.
Jag har ingen buffert på så vis .., jag MÅSTE försörja mig och det är inte riktigt så enkelt som det ibland ser ut i tidningar som M eller Tara, där vi bara byter ut våra invanda liv mot nånting annat.
Jag tycker det verkar som om vi blir mer glömska överlag.
Att byta liv: Det beror nog på vem man är och vad man uppskattar. Alla kanske inte vill öppna restaurang i Karibien eller börja jaga säl på Grönland? ;)
Jag som tillhör kategorien som "brutit upp" och dessutom flyttat till ett annat land, minns hur Elisabet frågade mig precis när jag börjat blogga: Hur har ni gjort - är ni miljonärer eller?
Och jag svarade dig att nej, det är vi inte. Det här är en process som tagit lång tid och faktiskt är ett resultat av människans fria val som SoF funderar över. Man kan visst, också i SEXTIOFEMÅRSÅLDERN göra förändringar.
Man kan flytta till landet Halland eller landet Provence. Eller från Skellefteå till Hörby. Skillnaden är inte så stor. Mer än att det är jobbigare att emigrera och bli en immigrant "på riktigt". Det blir praktiska saker som ska ordnas och kulturkrockar som kan vara väl så jobbiga men också givande.
Jag gillar heller inte reportagen i M eller Tara med superkvinnor som startar vingårdar eller bed and breakfast eller gör något som man helt enkelt inte ORKAR om man är vanligt normalt funtad. Det där är inte inspiration, man blir bara sur.
Och den som villl fortsätta att leva på "som vanligt" måste ju få göra det också, för många är just det invanda livet det allra bästa.
Fast kul är det ju inte om man lite uppgivet känner att man måste försöka härda ut ett tiotal år till bara för att klara sig fram till pensionen.
Börja spara säger jag däremot, stoppa inte huvudet i sanden. Lägg undan det som går även om det bara är en hundralapp i månaden. Det är inte försent att tänka lite på att man kanske vill ha till en extra semla också när man sitter där med det eländiga orangea kuvertet?
Hahahaha.... Snacka om oförutsedd utgift.... På tal om inkomst... Jag var ju sjuk och låg hemma en vecka. För att få det att gå ihop rent ekonomiskt till lönen som betalas ut i mars, har jag bett om att få x antal timmar i komptid + att två semesterdagar skall betalas ut. Jag går back annars! Ja, det gör man ju som sjukskriven... Nu var jag på gång att skriva en utförlig kommentar om vad jag anser om tidningarna Amelia och M -men jag avstår. Höll på att bli arg...
Monet: det kanske inte är rätt dag för mig att skriva om sånt här, för jag känner mig ju helt ur form och tappad på all ork .., och jo, det är klart att man ofta kan förändra sin situation, men det är svårare och krångligare för många. Särskilt nu, förstås, i dessa tider. Och det är helt klart enklare kanske om man är ensam och inte behöver ta hänsyn till övriga fam.medlemmar, men också svårare då. Alltid detta å ena eller å andra sidan.
Om man bryter upp efter ett 34-årigt förhållande och om man har flyttat från Lappland till skåne, då har man ju en gång vågat.
Det kan man ju trösta sig med.
Marskatten: ja, jag ska nog be att få ta nån semesterdag också på det här .., eller så får jag spara av den här lönen. Det är tur att jag har låg hyra.
Malin: men mig händer det ALDRIG ..., hur förvirrad man än kan tyckas vara, har jag stenkoll på min ekonomi till vardags .., men nu skulle jag ju till barnbarnen och glömde väl att Vara Ordentlig .,-)
12 kommentarer:
Haha, åh förlåt, men du är ju så skön :)
Tack för din kommentar hos mig.
Funderar på det här över "människans fria val"...
Är det verkligen så i realiteten? Om man är runt 55-årsåldern, kan man då göra så stora förändringar?
Det låter ju så vackert det där med att det är "bara" att välja. Men i slutändan ska ju hyran betalas (även om bloggmadamen försöker förtränga det) :) man har den utbildning man har, man bor där man bor, arbetsmarknaden ser ut som den gör o.s.v i all oändlighet.
Så då blir det väl automatiskt att man i stället får försöka klara de resterande yrkesåren så gott det går.
Ibland läser man/hör härliga berättelser om människor som sagt upp sig och startat en ny karriär eller "brutit upp" och "satsat", flyttat utomlands och kanske byggt upp nån slags verksamhet. Men ärligt talat hur många av dem är medlemmar i Kommunal eller Handels...?
Önskar fortsatt tillfrisknande!
S o F: nä, det är verkligen så.
Det är klart att man har ett val .., det säger ju alla människor att val, det är det enda vi har.
Men jag känner det ändå inte så.
Somliga har kanske mer kraft än andra och hur attraktiv är man som 55-årig kvinna med tio år kvar till superlåg pension och en insikt om att man faktiskt inte är samma förmåga - fysiskt - som för tio år sedan?
Min mamma bytte ju liv helt. Men .., hon hade sin änkepension att leva på.
Jag har ingen buffert på så vis .., jag MÅSTE försörja mig och det är inte riktigt så enkelt som det ibland ser ut i tidningar som M eller Tara, där vi bara byter ut våra invanda liv mot nånting annat.
Tänk att man måste komma ihåg alla såna där detaljer som hyra och sånt! ;-)
:)
Ooops... ;o)
Du fick i alla fall vara glad en liten stund!
Jag tycker det verkar som om vi blir mer glömska överlag.
Att byta liv: Det beror nog på vem man är och vad man uppskattar. Alla kanske inte vill öppna restaurang i Karibien eller börja jaga säl på Grönland? ;)
Jag som tillhör kategorien som "brutit upp" och dessutom flyttat till ett annat land, minns hur Elisabet frågade mig precis när jag börjat blogga: Hur har ni gjort - är ni miljonärer eller?
Och jag svarade dig att nej, det är vi inte. Det här är en process som tagit lång tid och faktiskt är ett resultat av människans fria val som SoF funderar över. Man kan visst, också i SEXTIOFEMÅRSÅLDERN göra förändringar.
Man kan flytta till landet Halland eller landet Provence. Eller från Skellefteå till Hörby. Skillnaden är inte så stor. Mer än att det är jobbigare att emigrera och bli en immigrant "på riktigt". Det blir praktiska saker som ska ordnas och kulturkrockar som kan vara väl så jobbiga men också givande.
Jag gillar heller inte reportagen i M eller Tara med superkvinnor som startar vingårdar eller bed and breakfast eller gör något som man helt enkelt inte ORKAR om man är vanligt normalt funtad. Det där är inte inspiration, man blir bara sur.
Och den som villl fortsätta att leva på "som vanligt" måste ju få göra det också, för många är just det invanda livet det allra bästa.
Fast kul är det ju inte om man lite uppgivet känner att man måste försöka härda ut ett tiotal år till bara för att klara sig fram till pensionen.
Börja spara säger jag däremot, stoppa inte huvudet i sanden. Lägg undan det som går även om det bara är en hundralapp i månaden. Det är inte försent att tänka lite på att man kanske vill ha till en extra semla också när man sitter där med det eländiga orangea kuvertet?
Hahahaha....
Snacka om oförutsedd utgift....
På tal om inkomst...
Jag var ju sjuk och låg hemma en vecka.
För att få det att gå ihop rent ekonomiskt till lönen som betalas ut i mars, har jag bett om att få x antal timmar i komptid + att två semesterdagar skall betalas ut.
Jag går back annars! Ja, det gör man ju som sjukskriven...
Nu var jag på gång att skriva en utförlig kommentar om vad jag anser om tidningarna Amelia och M -men jag avstår.
Höll på att bli arg...
Krya på dig!
Haha, det där händer nästan månatligen för mej - fast då handlar det om lånen som dras några dar efter lönen kommer. Glömmer det alldeles för ofta.
Och så verkar det som bobborna färdas med vinden, känner mej lite vek. Hoppas du är på bättringsvägen i alla fall!
Monet: det kanske inte är rätt dag för mig att skriva om sånt här, för jag känner mig ju helt ur form och tappad på all ork .., och jo, det är klart att man ofta kan förändra sin situation, men det är svårare och krångligare för många.
Särskilt nu, förstås, i dessa tider.
Och det är helt klart enklare kanske om man är ensam och inte behöver ta hänsyn till övriga fam.medlemmar, men också svårare då.
Alltid detta å ena eller å andra sidan.
Om man bryter upp efter ett 34-årigt förhållande och om man har flyttat från Lappland till skåne, då har man ju en gång vågat.
Det kan man ju trösta sig med.
Marskatten: ja, jag ska nog be att få ta nån semesterdag också på det här .., eller så får jag spara av den här lönen. Det är tur att jag har låg hyra.
Malin: men mig händer det ALDRIG ..., hur förvirrad man än kan tyckas vara, har jag stenkoll på min ekonomi till vardags .., men nu skulle jag ju till barnbarnen och glömde väl att Vara Ordentlig .,-)
Tänk, samma sak hände mig. Fick en liten påminnelse i brevlådan häromdan och minsann så hade inte internetbanken dragit några pengar.
Skicka en kommentar