Kolla fönstret. Så stooort och vackert.
När bloggmadamen för åtta år sedan opererades och därefter sjukskrevs i fem vårliga veckor, då hade hon knappt haft en enda sjukdag under flera års tid.
Det blev brått att ändra inkomstuppgiften hos Försäkringskassan och fk-kvinnan häpnade över hur få sjukdagarna hade varit.
Nu är det minsann annorlunda.
Inom loppet av två år har jag mer sjukfrånvaro än jag har haft totalt under hela mitt yrkesverksamma liv och det är tämligen långt, i alla fall trettiofem år.
Det är som om hela systemet rasar ihop.
Och jag tänker att "
åååå, jag måste ut och få frisk luft och gå på långa promenader!", men då svullnar knäet upp och ett rent elände blir det att ta sig hem igen.
En ond cirkel är vad det blir.
Och när man har
just har återvänt hem från sju soliga dagar i Grekland, då vill man helst sjunka genom jorden när man, efter att länge ha suttit med telefonluren i ena handen och gruvat sig, ska ringa jobbet och meddela att "nä, jag blir hemma även i morgon".
Man skäms.
Man tänker på vad arbetskamraterna ska säga i fikarummet.
"Jaha, nu igen ...! Ja, det blev inte långvarigt det inte .., suck och pust."
Och då tänker man vidare på vänner som är drabbade av andra sjukdomar .., oftast kvinnor som har blivit svedda eller rejält brända och som går hemma under kanske ett år eller mera.
Vågar dom
någonsin gå ut på stan och vara glada, utan att deras arbetskamrater tror att ..."jaha, ja, men hon ser ju oförskämt pigg ut, man kan undra varför hon alls är hemma ...?"
Vågar dom
någonsin skriva på sin blogg att "idag känns det bra"?
Minst tre kvinnliga väninnor har nu varit hemma i en veckas tid eller mera från sina arbeten; vi är alla i samma ålder och bär alla på likadana tankar.
Skamkänlsetankarna.
Och jag tänker på när jag - när det nu blir - ska operera mitt knä och så stundar
minst tre månaders sjukskrivning och man får inte köra bil på sex veckor och det kan jag väl klara, för jag har ju ingen bil .., och vad i hela fridens dagar ska man ta sig till under
tre månader när man kanske känner sig ganska pigg, förutom det där med benet?
Ja, idag, en onsdag i början av oktober, sitter jag till exempel här på pensionatet, dundersnuvig och hostig, och bläddrar bland sidorna i
Vilhelmina kommuns fotoarkiv.Den är som en guldgruva.
Som en outtömlig skattkista.
På bilden syns ett antal tjusiga damer som står uppställda mot Kalixta Normans
bagarstuguvägg i Risträsk.
Året är 1916.
Kalixta själv står, enligt bildtexten, längst nere till vänster.
Det är kanske sånt man får ägna sig åt, då, under den där Långa Tiden.
Åka baklänges i tiden.
Och framåt.
Och mellan varven stanna upp just här och nu.
Så är det nog.
