Nästan som Antikrundan ...

Mannen längst till vänster var min favorit. "Adam".


Filuriga Anna of Sweden berättar om en tv-kanal som totalt har fångat hennes svärfar.

Och jag ler och kommer ihåg.

På 60-talet dök nämligen den ena westernserien efter den andra upp hos SVT.

Det var Prärie, Vägen Västerut, High Chaparall och inte att förglömma: Adam, Joe, Hoss och Mike i Bröderna Cartwright.

Och vem kommer inte ihåg Luke i den här serien ...?

Jag gör.

Och precis som Annas svärfar, så satt min pappa trollbunden framför tv:n.

Pappa var född 1910 och min mamma sa alltid att ..." ... du förstår Eliza, att det absolut bästa hos pappa, det är att han har kvar så mycket av pojken inom sig!"

Åååå, som han levde sig in i nybyggarnas kamp mot illvilliga indianer vilka alltid låg tryckta bakom någon bergskam, (allt som stack upp var någon enstaka fjäder ..., och då visste man ju att .., jaha, snart är det kokta fläsket stekt ...!) för att i nästa sekund, i full galopp, kasta sig nerför branten under våldsamt tjoande!



Kolla den här totalt underbara reklamtrailern ...!
Ungefär så var det, frånsett att här går det långsamt.

Under så gott som hela 60-talet fanns en enda tv-kanal i Sverige.

Först den 5:e december 1969, då var jag nästan femton år, presenterades en andra kanal, nämligen tv 2.

Ack, vilken händelse var nu inte detta!
Två tv-kanaler!!

Allt i svart-vitt, förstås, ty färg-tv introducerades först några månader därefter.

Ja, men tänk, vad man har fått vara med om! hälsar en för stunden nostalgisk bloggmadame.

Insikt nr 159 ....

Tack och lov att man inte arbetar i någon Lidl-butik.

Sämre och töntigare reklam har jag aldrig sett.

(Jo, Ö o B:s är lika fånig ..., HUR kan man betala en reklambyrå för nåt sånt? Eller är det verkligen så att även dålig reklam är bra ..?)

Borta och hemma.

Och så blir det hemresa.

Fullt på tåget.

Jag kämpar med Kvällspostens söndagskryss och i trakten av Ängelholm har jag lyckats med de allra sista rutorna.

Konstruktören heter Lena Roswall och det är precis ett sådant korsord som jag tycker om .., där många av orden är tvetydiga.

"En har fyra föräldrar .."? Jaha, det blir a d o p t e r a d.
"Stammar från Sydamerika ...?" Okej. Balsaträ.
"Rakdon" ... får mig att tänka på hyvel. Helt fel! Det ska bli linjal.

"Gjorde förlåten" - får mig att tänka på ordet förlåt .., så där som "förlåt mig".

Det visar sig att ordet ska vara d o l d e.

Ahaaa ...., den förlåten!

Att sitta med ett korsord i knäet, det är nästan det bästa jag vet.

Från börjar satt jag själv .., nu har jag allt som oftast sällskap av pensionatsvärden och vi kompletterar varandra alldeles utsökt bra, ja, i alla fall när det gäller korsord.

Och så är vi framme i Malmö.

Pågatåget till Ystad vimlar av passagerare.

Då tar min hosta fart igen och jag försöker att hosta i kapuschongen eller i halsduken eller i armvecket och jag rotar efter Extra Starka halstabletter i ryggsäcken och dricker kranvattnet från Halland i en plastflaska från Grekland och tårarna rinner när man försöker hålla igen.

Mitt emot mig sitter en ung man med svart, lockigt hår.
I hans knä en vit laptop.
Han har outsägligt vackra händer.
Seniga.

Och det skånska landskapet susar förbi.

Genom fönstret ser jag kossor på bete .., där är hästar .., några enstaka röda vallmo i en åker .., och där är skir grön höstsådd.

Och Ystad.

Cykeln hemåt, soffan Ektorp och en trave med DN.

Det är söndagkväll i mitten av oktober.

Utanför pensionatet ...

Lördag visar sig bli en solig och fin dag.
Hög och klar luft.
Så där som när hösten är som allra vackrast.


Etthundratjugofemkilo nyss upptagen sill, ser ut så här.
Fiskarna är betydligt större än den skånska sillen.



Pensionatsgrannen Göran, f.d. lärare i matematik och teknik, tar sig an "sin balja".

Fiskhuvuden skärs av.

Inälvor dras ut.

Själv tänker jag på grannen hemma i Malå, "tant Margaretha".

Sextital och sommar.

Hur många gånger stod man inte som väldigt ung och tittade på när hon "gredde ut" fisknäten?

Eller såg henne stå på knä på gräsmattan och rensa nyfångade gäddor?

Redan lästa lokaltidningen Norra Västerbotten som underlag och sedan fiskfjäll, gälar, lungor och inälvsslamsor som så småningom täckte hela mittuppslaget.

Och "lakasoppan" som hon alltid pratade om; den som sades vara så gudomligt god.

Söndagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Detta är ett fönster från ett tempel i Kambodja, långt före glasrutornas tid.

Man hade de svarvade "spjälorna" för att skärma av solen litet.

De torde inte ha stoppat moskiterna ...

Hälsningar Jom."

Fotboll .., Danmark - Sverige i Köpenhamn.

Pv ser matchen tillsammans med sin morbror och kusin ute i Harplinge, någon halvmil kanske härifrån.

Bloggmadamen har feber och ligger på soffan och lyssnar till Radiosportens sändning.

Hur spännande som helst, ja, är Lasse Grankvist reporter blir allt bra.

Heja Sverige friskt humör!

Lite senare: jag skippade fotbollen på radion och ser Här är ditt liv. Helt UNDERBART, med lika underbare Sven Wollter!!

"Jo, så här var det ..."

... säger pv:s alltid så energiske granne Göran.

Hos grannen ...

PV:s sommarhusgrannar Göran och "Ecke" (Ecke, som egentligen heter Erik Bengtsson är uppvuxen i Ystad och talar en utpräglad ystadialekt vilket får mig att le igenkännande ..., annars är jag urdålig på att känna igen skånska varianter), ägnar lördageftermiddagen åt att rensa 125 kilo nyfångad sill.

Etthundratjugofem kilo.

"Ecke" är arbetsledare och före detta läraren Göran lyder leende order.

Dom lär ha det dom gör med den där rensningen.

Om man säger så.

(Själv rensar jag sex stora sillar, varav tre nu ligger i ugnen och steks.
Att rensa dem på vanligt vis - flå upp dem med tummen under ryggbenet - var bara att glömma. Sillarna var stora och stenhårda. Jag försökte, så gott det nu gick, att filéea dem.)

Lördageftermiddag ...

"Massdejt med ytterst schangdobla och vänliga herrar i närbelägen skånsk stad", stod det som bildtext till det här fotografiet, ja, när jag hade lagt in den på dejtingsidan.

Pensionatsvärden pysslar med segelbåten .., draperar den elegant med en presenning.

Själv sitter jag i en fåtölj och gör just ingenting.

Disken är avklarad.

Och dammsugandet.

Och bäddningen av sängarna.

Jag kämpar med gårdagens kvällsan-korsord.

Tre rader fattas och man blir nästan galen.

Lägger ifrån mig tidningen och tar tillbaka den.

Klickar på pennan.

Klick-klick-klick.

Funderar.

Ute strålar solen.

From over there ...

Från Carita Lundmark, klasskamrat till en av mina döttrar (det är det absolut bästa med bloggandet .., alla bilder och kommentarer som kommer susande genom rymden och förgyller ens tillvaro!) jo, från Carita kommer den här filuriga bilden av en bytta med lite smått och gott i, såna som vi har på Ica Supermarket i Ystad också.

Bilden är tagen i USA och Carita skriver att här kan jag öva mig på deras plu-varianter.

Tack snälla, rara! säger jag.

Och får nog sätta igång att öva på våra egna nummer.

4061 - isbergssallad
4806 - skånska tomater
4664 - kvistvarianten från Holland
4597 - gurka
2885 - småfrallor - åtta för tio kronor -
2859 - wienerbröd, munkar och kanelsnäckor
7500 - en back läsk
7700 - Athena vatten, stora flaskor i storpack
7701 - Athena Citron, stora i storpack
7708 - Athena vatten, 50 cl:s flaskor sexpack
1361 - lösviktsgodis
1222 - nötter osv, hälsovaritanten i lösvikt
1388 - hel bal toalettpapper
4389 - apelsiner
4450 - clementiner
3171 - fänkål

Jodå.

Ett hundratal till som fattas .. men det ska nog gå vägen.

Vid frukostbordet ..

Det här är väl till dig Mian, tror jag.

Och såklart är detta inte resultatet av alla dina fröpåsar .-)

I landet Halland ...

... finns massor med omogna tomater lite här och var.

På inbyggda altanen .., på köksbordet ..., och på arbetsbänken.

Igår, till den stekta "tåsken" .., åt vi små, små ovala och vackert gula tomater.

Och goda, framför allt.

Dom plantorna hade planterats från små fröpåsar som pv hade fått av den här generösa madamen.

Lördagsfönstret ...

... finns i lilla gula huset tvärs över vägen, ja, här i landet Halland.

Och om man tittar lite noga ., så ser man tydligt att någon i familjen tycker om att fiska.

Patient på riktigt ....

Ovanpågrannen hemma i Ystad, har, på mitt önskemål, kollat posten.

Och nu ikväll har jag ett mail som lyder så här.

"Hej Elisabet !

Den 23/10 skall du infinna dig på ortopeden i Hässleholm kl 10:30

Du skall opereras tisdagen den 17/11.

Den 10/11 skall du ringa till dom för att ta reda på när du skall komma dit. hälsningar Erik."

Hälsning från dr Böhlander ...

Medan Dr Böhlander jobbar natt, så roar sig barnen...

Emma med bästa kompisen Sabina på hotell Sheraton.

Tjejerna har sedan barnsben drömt om att få bo på Sheraton.

Sabinas pappa som är tränare för fotbollslaget lovade att om dom vann Gothia Cup skulle han bjuda dom på en hotellnatt på SHERATON!!!

Och nu är dom där! På em har de fått Thai-massage, spelat bowling och ätit en god middag!

Tjejerna börjar se trötta ut.....

Lintotten, Emil tog hem bästa kompisen Isak och deras flickvänner Emma( hon till hö som är Emils flickvän ) och tvillingsystern Louise som turligt nog är ihop med Isak...

De ska sova alla fyra hemma hos Emil......, hälsar dr Böhlander.

(Och Emma och Emils mormor blir lika förvånad var gång äldsta dottern har loggat in sig och skrivit här. Kram på dig!)

Vårdavdelningen, kapitel 2.

Äntligen har vårdpersonal anlänt till pensionatet!

Då vankas middag.

På matsedeln idag står stekt tåsk, kokt potatis och kokta morötter (tjusigt delade på snedden) .., en ljufvlig sky, samt sallad.

Om man så önskar får man vitt vin till middagen, ack, detta är ju en fantastisk vårdinrättning!

Eftersom alla sjuka ska ha det tråkigt, väljer patienten att dricka standardmjölk från Wapnö mejeri.

När middagen är avklarad ingår disk i rehabiliteringen.

Så det är vad patienten ägnar sig åt.

Sist av allt sätter vårdaren igång med bak av såväl matbröd som gifflar.

Då ligger den utmattade patienten på soffan-utan-namn och tittar på Dobidoo.

Därefter väntar Skavlan och sist av allt, om patienten orkar vara uppe så länge, en Wallanderfilm.

Jättetråkigt är det.

Som ni förstår.

På vårdavdelningen

I julklapp fick pensionatsvärden en almanacka.
Bilderna till varje månad hade jag tagit själv .., det var sånt som vi hade varit med om under åt som hade gått
Det var resan till Irland .., segling med Emil och Emma och dr Böhlander .., det var Ellis på Ven .., ja, sånt.
Och så Gerd från Norsjö.
Hon och Kjell hade kommit susande genom landet för att hämta hunden Tyson och så blev det camping i Ystad och vi bjöds på middag.
Det var då jag tog bilden av Gerd och hennes härliga byst.
Ofta, när jag går förbi oktoberbilden, blir jag så glad och det är nog intet mot för vad pv blir.


Om man är rehabpatient på pensionatet och själva vårdaren är på jobb, ja, då får man roa sig bäst man kan.

Och roa sig ska man ju absolut inte göra när man är sjuk, utan man får se till att ha det lite halvtråkigt.

Ja, man kan ha det heltråkigt också.

Alltså tar patienten ut vilstolen och ställer den på altanen .., hämtar därefter deckaren av Peter Robinson .., placerar vattenflaskan inom räckhåll .., och lägger sig sedan raklång för att läsa.

Solen strålar.

Lite småfågelkvitter är allt som hörs.

Kan man tänka sig nånting tråkigare?

Eter en stund dråsar boken i backen och efter någon timme vaknar patienten av ett förfärligt oljud.

Någon har snarkat högljutt.

Ojdå.

Då går patienten omgående in och lyssnar till P1 och får veta att Barack Obama hade tilldelats fredspriset och om detta diskuteras det länge och väl och patienten tar av sig anoraken och lägger sig på soffan-som-inte-har-något-namn och efter en stund infinner sig sömnen där också.

Kanske har man drabbats av Sömnsjukan, tänker den arma människan när hon senare vaknar?

Om det eländet kan man läsa följande:

"Inkuberingstiden varierar från ett par dagar till ca 2 veckor.
Symtomen är bl.a. feber, huvudvärk, frossa, aptitbrist och apati.
Dessa symtom kulmineras slutligen av koma och dödsfall.

Ja, ja.

Aptitbristen har ännu inte slagit till.

Lär aldrig det göra heller.

Ajöken, sa fröken.

Namnsdagsbarn ...

Grattis Ingrid Petré i Falun .., Inger Lundqvist på Norran i Skellefteå .., jämtländskan Inkan i Stockholm .... och alla andra som heter Ingrid.

Jag tycker och har alltid tyckt att Ingrid är ett sånt fint namn.

Egentligen tror jag att det beror på att jag minns Ingrid Thunström, hon som var storasyster till min sommarkamrat hemma i Malå.

Ingrid med sitt mörka hår .., som kom från Oxelösund (ja, inte bara håret kom därifrån, även själva Ingrid ...).

Ingrid som var alltid var så snäll och som inte längre finns.

Och Ingrid Åström i Malå; alltid så vänlig som kund i affären .., nästan jämnårig med mig.

Hon finns inte heller längre.

Och Ingrid Marklund, lillasyster till Gunilla som jag alltid hade sällskap med till skolan, under precis hela skoltiden.

Och Ingrid Larsson som också handlade på Ica Nilahallen i Malå!

En till Ingrid .. nämligen den här rara madamen, som har det som andranamn och som sommartid håller sig inte alls många kilometer från pensionatet.

Grattis, grattis till er alla! från mig.

Insikt nr 159 ..

Enda fördelen med att inte arbeta, är att man har tillgång till UR.

Så jag sitter i soffan-utan-namn och tittar på ett tv-program som handlar om Senegal, i Afrika.

Det är inte klokt så okunnig jag har varit!

Senegal kan lätt som en plätt producera sina egna grönsaker .., ris, lök och tomater och annat.

Men .., tack vare eller på grund av att EU subventionerar jordbruksvaror i Europa, blir dessa billigare att köpa för en man eller kvinna i Senegal.

På den lokala marknaden finns endast tomater från Holland.

Lök från Holland.

Ris från Thailand.

Havet är tömt på fisk .., det sköter europeiska fiskare om som kommer med sina trålar och effektivt dammsuger på det som finns kvar.

Och i soffan-utan-namn sitter jag och bara gapar över världens orättvisor.

Världen

SVT 1 kl. 9.30

EU:s handelspolitik - en orättvis affär.
Fiskerinäringen är ett exempel på hur den afrikanska fattigdomen är kopplad till EU.
Europeiska fiskeföretag köper EU-subventionerade licenser för att få tillgång till vattnen kring Afrikas kuster.
Förutom att Afrikas egna fiskare inte kan konkurrera med priserna, får de se sina vatten tömmas på en av kontinentens huvudfödor.

"Alla andra tutade och levde om ..."

I ett tidigare inlägg berättar jag om detta med medmänsklighet.

En sån enkel sak som detta att när man ringer och sjukanmäler sig på arbetet, så svarar arbetskamraten vänligt och säger ..."ta det lugnt .., stanna hemma tills du är frisk!".

Det går faktiskt inte i ord att förklara hur mycket sånt betyder.

Och jag nämner läkaren och författaren Stefan Einhorns bok där han tar upp detta med att vara snäll.

"Ja, korna är ju också snälla ...",. säger somliga med lite eller mycket hån i rösten.

Han menar precis tvärtom; att detta att vara snäll .., det är helt klart underskattat.

Det tycker för övrigt bloggmadamen också.

Och det är då, som Annas mamma i en kommentar skriver följande:

Annas mamma sa...

"Nu kan jag inte låta bli att kommentera här när du nämner Stefan :-)

Har umgåtts och setts en hel del genom jobb och helger för personal i etik m m.

Kan säga att han är precis så där vänlig, omtänksam och eftertänksam själv som han skriver om.

Han hade fantastiska föräldrar och inget blev sig likt på Radiumhemmet när hans far dog.

Har du sett Ninas resa?

I alla fall berättas det och jag är övertygad om att det var Stefan....en tjej med sina småttingar, nyskild, utkastad från lägenheten(ja måste hitta annat boende i alla fall)sjuk, eländig, på väg till dagis och jobb i morgonrusningen, barnen uttröttade,hemskt väglag, stress, stress, hon ville inte leva, bilen gick sönder vid KS.

Nu ger jag upp sa hon.

Då stannar en bil bakom henne (alla andra tutade och levde om).

Som jag förstått var det Stefan,(för det stämmer med händelserna runt om den dagen) på väg till en disputation, elegant klädd,(jeans o tröja gäller annars)tog fram däck, bytte det, låg på marken, blev nedsmutsad, tröstade henne och gav mod.

Hon trodde hon drömde.

Det betydde allt att någon sett henne så hon gav inte upp.

Han sa att han blev lite försenad men ingen fara.

Det var medmänsklighet som heter duga."

Meddelande till TT ...

Igår var en dag att minnas i pensionatets historia.

Då gjorde nämligen den här maträtten sin debut i huset.

Pensionatsvärden, en man som syltar, marmeladar och gör allt från grunden, trodde inte sina ögon.

Det gjorde däremot den mer förhärdade bloggmadamen, som vänligt tog paketet på en liten visningsrunda i pensionatet.

"Ja, så här ser det ut .., det är inte alls säkert att detta är första och sista gången ni får hälsa på här ...", sa hon snällt.

Det var väl ungefär då som pensionatsvärden tog sig för pannan.

Dagens fönster ..

... finns i pensionatets absoluta närhet, bara tvärs över vägen.

I landet Halland.

Och nu kommer jag ihåg att jag har drömt att jag hade massor med små kattungar i natt.

Och en hundvalp.

Så roligt det var!

Hittat hos Hedgren.

Och hon undrar vad vi andra tycker.

Man ska alltså svara på vilket är det bästa, snyggaste eller på annat sätt mest positiva av följande?

Färg: vitt
Människa: dom som står en nära.
Maträtt: å, jag tycker oerhört mycket om grillat .., och bläckfisk på grekiskt vis.
Dryck: vanligt kranvatten eller ett mustigt Riojavin.
Plats: där jag känner mig hemma.
Musik: gärna fado ...
Jag själv: det jag tycker bäst om hos mig själv? Det måste väl vara den getingsmala midjan!
Sak: kameran
Tv: Livvakterna .., Mitt i naturen .., Skavlan ..., Gokväll (ja, det är töntvarning på mig).
Sysselsättning: läsa och äta och lösa korsord och resa.
Plagg: nattsärken förstås .., den i vit bomull.
Blomma: pelargonia, om det gäller inomhusblommor - annars allt som växer i dikesrenen -.
Djur: hund och katt och kossor och getter och smålamm och småfåglar (hoppsan, här for strömmen ..., tur att det finns batterier ...).
Resmål: Irland och Grekland.
Frukt: plommon från pv:s träd.
Doft: blommande hägg ...
Mina parfymer: Rush och Eden.
Bok: En av dem ..."Magistern" av Frank McCourt såklart någon av Herta Müllers romaner.(jo, jo ...)
Möbel: soffan Ektorp

Nu ska jag ta mig en halstablett och en Panodil.

Ajöken, sa fröken.

(Och nu både for och kom strömmen. Och nu igen.)

I dagrummet ....

Patienten, påpälsad med vinterkappa i ylle och med värmande kapuschong, sitter uppkrupen i en fåtölj.

Där ute viner vinden.

Och på tv pratas det om Herta Müller.

Och visas bilder av damen i fråga.

Oj, hon ser barsk ut, tänker jag.

Nästan jämngamla är vi.

Och så uschligt är det, att den damens alster totalt har gått den icke-kulturella patienten förbi.

Som vanligt.

Ångestsamtal ...

Länge, länge, länge sitter jag med telefonen i högerhanden.

Slår numret.

Ångrar mig.

Suckar.

Till sist tar jag mig själv i kragen och låter signalen gå fram.

Det är Magnus som svarar.

Och jag berättar att jag känner mig helt ur slag och att jag inte kommer i morgon, så där som jag trodde.

Och den alltid snabbspringande arbetskamraten säger vänligt att ..."det är okej, det är bättre att du är hemma och blir riktigt frisk Bettan".

Jag säger som Stefan Einhorn: detta att vara snäll är i sanning en underskattad egenskap.

Så o t r o l i g t lättad jag blev.

Ojdå, kära nån ...

Hos Kesu, läser jag om telefonförsäljare.

Så här var det.

För inte så många kvällar sedan ringde telefonen hemma hos mig och i andra änden presenterar sig en man med mörk och ytterst behaglig röst och undrar vänligt om han stör?

"Nä, inte särskilt", svarade jag, som just då var hemma och låg däckad under filten.

Det visade sig att mannen - som för övrigt arbetade åt Swedbank -, ville erbjuda mig ett låneskydd.

Det här var den absolut trevligaste försäljare jag någonsin har haft i luren och jag hade - lätt som en plätt - kunna falla för vilket erbjudande som helst, så trovärdig och pålitlig lät han.

Jag funderade på hans ålder.

Kanske en som snart ska gå i pension .., en som har varit med länge och måhända sitter där och går igenom kundkretsen och slår en signal så där för att vara vänlig ...?" tänkte jag.

Han lät så trygg.

Till slut sa jag just det.

Och frågade hur gammal han var?

"Tjugotvå", sa den trovärdige mannen som snart skulle gå i pension.

Om jag säger som så, så var det var inte långt ifrån att jag hade dråsat i golvet.

Och jag sa att jag ville tänka på saken.

Faktiskt.

"Gör så här ...!"

När jag för x antal år sedan skulle läggas in för operation på Ystads lasarett, fick jag av sköterskan ett litet paket att ta med mig hem.

Det visade sig vara en slags tvättsprit i kompresser och så följde en utförlig anvisning med .., ja, hur jag skulle rengöra min lekamen morgonen innan operationen.

Jag minns hur jag looog för mig själv och tänkte att ..."javisst .., visst kan jag göra allt detta själv, men hur kan personalen vara säker på att jag inte därefter tar på mig hur lortiga kläder som helst ... och vad är då vitsen ..?

Och till mannen som då var min lagvigde sa jag att ..."det fattas bara att man får hem skalpellen också .., så har man redan gjort jobbet åt herr eller fru Kirurg!"

Idag hittar jag den här bilden som har kommit via ett mail.
(Tack Åke Lundgren i Malå!)

Och jag ler från öra till öra.

(En gång mailade jag herr Lindström och frågade om jag fick låna en av hans bilder och det gick bra. Så nu gör jag det också. Lånar den. Han är bara suverän på att fånga tidsandan, tycker jag.)

Torsdagsfönstret ...

... hittar man i pensionatets dagrum.

Nästan lika fina pelargonior som dom i Ystad.

Men bara n ä s t a n.

Humle ...

Så här är det: jag ä l s k a r humle!

Vi hade det hemma i Malå .., det fanns i Dikanäs hos min mormor .., och det fanns och finns säkert också kvar på landet utanför Ystad där jag bodde under många år.

Så ..., i somras föreslog jag pensionatsvärden att ..,, ja, varför inte låta lite humle växa upp längs husväggen?

Inte en tanke hade han haft på något sådant.

Men nu har han.

Och tänk ..., så fint det kommer att bli nästa sommar.

På pensionatets rehab.avdelning ..

... finns endast en anställd.

Så här är han klädd efter den dryga 25 kilometer långa turen på rullskidor.

Och så värst elegant är väl inte det heller, men det är en vänlig herre som schangdobelt bjuder på ett glas Martini i dagrummet.

"Så du sover bättre i natt och inte hostar så mycket ...", säger han.

Det är ett bra rehab det här.

Gärsgård.

Eller gärdesgård.

Eller staket.

Välj själv.

Men vackert är det.

I dagrummet ...

Pensionatets rehab-klädsel.
Direkt sexig kan man väl inte påstå att man är.
Nåja, det är ju insidan som räknas.


... fördrivs tiden med att göra ... just ingenting.

Man lyssnar till P1 där det pratas och pratas.

En av programledarna säger att på hennes gravsten ska det stå "ni tyckte väl om mig ..?"

Jag ligger på soffan-utan-namn och lyssnar och ler lite för mig själv.

Just så är det nog för oss alla.

Ute viner vinden.

Och plötsligt bara, försvinner strömmen.

Det blir alldeles tyst.

På fönsterrutan spatserar en liten fluga.

Det är nästan så att jag hör tassandet mot glaset.

Då och nu.

Kolla fönstret.
Så stooort och vackert.

När bloggmadamen för åtta år sedan opererades och därefter sjukskrevs i fem vårliga veckor, då hade hon knappt haft en enda sjukdag under flera års tid.

Det blev brått att ändra inkomstuppgiften hos Försäkringskassan och fk-kvinnan häpnade över hur få sjukdagarna hade varit.

Nu är det minsann annorlunda.

Inom loppet av två år har jag mer sjukfrånvaro än jag har haft totalt under hela mitt yrkesverksamma liv och det är tämligen långt, i alla fall trettiofem år.

Det är som om hela systemet rasar ihop.

Och jag tänker att "åååå, jag måste ut och få frisk luft och gå på långa promenader!", men då svullnar knäet upp och ett rent elände blir det att ta sig hem igen.

En ond cirkel är vad det blir.

Och när man har just har återvänt hem från sju soliga dagar i Grekland, då vill man helst sjunka genom jorden när man, efter att länge ha suttit med telefonluren i ena handen och gruvat sig, ska ringa jobbet och meddela att "nä, jag blir hemma även i morgon".

Man skäms.

Man tänker på vad arbetskamraterna ska säga i fikarummet.

"Jaha, nu igen ...! Ja, det blev inte långvarigt det inte .., suck och pust."

Och då tänker man vidare på vänner som är drabbade av andra sjukdomar .., oftast kvinnor som har blivit svedda eller rejält brända och som går hemma under kanske ett år eller mera.

Vågar dom någonsin gå ut på stan och vara glada, utan att deras arbetskamrater tror att ..."jaha, ja, men hon ser ju oförskämt pigg ut, man kan undra varför hon alls är hemma ...?"

Vågar dom någonsin skriva på sin blogg att "idag känns det bra"?

Minst tre kvinnliga väninnor har nu varit hemma i en veckas tid eller mera från sina arbeten; vi är alla i samma ålder och bär alla på likadana tankar.

Skamkänlsetankarna.

Och jag tänker på när jag - när det nu blir - ska operera mitt knä och så stundar minst tre månaders sjukskrivning och man får inte köra bil på sex veckor och det kan jag väl klara, för jag har ju ingen bil .., och vad i hela fridens dagar ska man ta sig till under tre månader när man kanske känner sig ganska pigg, förutom det där med benet?

Ja, idag, en onsdag i början av oktober, sitter jag till exempel här på pensionatet, dundersnuvig och hostig, och bläddrar bland sidorna i Vilhelmina kommuns fotoarkiv.

Den är som en guldgruva.

Som en outtömlig skattkista.

På bilden syns ett antal tjusiga damer som står uppställda mot Kalixta Normans bagarstuguvägg i Risträsk.

Året är 1916.

Kalixta själv står, enligt bildtexten, längst nere till vänster.

Det är kanske sånt man får ägna sig åt, då, under den där Långa Tiden.

Åka baklänges i tiden.

Och framåt.

Och mellan varven stanna upp just här och nu.

Så är det nog.

Lediga-dags-fönstret ...

Och tänk .., att fastän själva huset var så skruttigt, så var fönstret helt ljuvligt vackert .., ja, titta bara ....!
Långt mycket vackrare än dagens låtsas-spröjs-fönster som, i mina ögon, är nästan själlösa.

.... fanns på min mammas morfars hus.

Folkskolläraren P-O Hansson.

Eller rättare sagt, det hus som var hans svärföräldrars och som han, hustrun och barnen (däribland min mormor ...) senare kom att bo i?

Det var i Sunnansjö, i södra Lappland.

Från rehabcentret ...

... meddelas att det har hostats precis hela natten.

Och det är skillnad på vården förr och nu.

I fjol, då vaknade den vårdansvarige så snart patienten hostade det minsta lilla.

I år, gäller egenvård.

Så den ihärdigt hostande madamen har i nattens mörker smugit sig nerför trappan och till köket, där hon stampat lite extra för att skrämma iväg små möss vilka möjligen har letat sig in för att få lite värme ..., och det har letats efter honung och Alvedon (fanns i ryggsäcken) och sedan knatats upp igen .., till den så gott sovande vårdpersonalen.

Dagen ska tillbringas helt och hållet på centret "nä, ta bilen du, jag orkar ändå inte ...".

Snart vankas frukost.

Det blir valnötsbröd, ost, plommonmarmelad och gott kaffe.

Kanske kan patienten uppsöka dagrummet och titta lite på tv?

Därefter blir det nog sängläge i salen.

Ja, patienten ligger på en 2-sal; herrar och damer delar rum på det här rehabcentret.

Ajöken, sa fröken.

Litet ps: ja, detta med egenvård är nog bra och hälsosamt och man får betänka att personalen ändå gör sitt yttersta.

På hur många rehabcenter utdelas kindpussar och de allra mjukaste snällord av personalen?

Nä, just det.

Detta är något alldeles extra.

Sjukresa eller nåt sånt ...

När jag letar en bild, hittar jag den här och blir så glad.
Det är ju min mormor, Anna Fransiska Elisabet längst nere till höger.
Till vänster om henne sitter systern Gerda.
Och hatten var han tvungen att ta av sig, mannen längst till höger.
Jo, den ligger nere vid stolsbenet.
Hur länge som helst kan jag bli sittande och titta på såna små detaljer!


Vid sextiden tar jag tåget till Malmö och sedan byte till ett väldigt försenat Öresundståg norrut.

Till landet Halland.

Där är mer än fullt och jag får byta plats, då två pratglada män från Göteborg kliver på och visar sig ha sittplatsbiljett - det har nästan ingen av de vana resenärerna, ty vi vet att i Lund kliver första omgången av .., det är alla studenterna, sedan ny sväng i Landskrona och efter Helsingborg är det som regel gott om plats i tåget - och vem vill betala extra för säker sittplats den korta biten?

Bakom mig sitter en kvinna i min ålder och hennes barnbarn, kanske ..?

Kvinnan är på gränsen till berusad och nyss hemkommen från Spanien och stackars tonåriga flickan i hennes sällskap skäms så det är inte sant.

Kvinnan pratar HÖGT och har en utpräglad stockholmsdialekt som låter breeeekig och göteborgsherrarna ler lite när damen pratar i sin mobil och låter oss alla ta del av semesteräventyret.

"Ja, all-inclusive är ju himla bra, men jag trodde kanske att man fick fritt med vin också .., men så var det inte .., det var bara maten ...", säger hon puttrigt.

Tio minuter försenade anländer tåget till Halmstad.

I sin röda Volvo sitter pensionatsvärden och väntar .., nu har han fått ont i halsen och är på gränsen till snuvig .., jo, så kan det gå.

Och nu ska här kureras meddelst på-landet-vistelse och jag ha med mig en bok av en av mina favoritförfattare, Peter Robinson .., det ska bli min nattlektyr.

Och med den berömda Tankens Kraft ska här tillfrisknas.

Äjmen.

"Houston calling ...!"

Lilla Sally.

Hej Elisabeth,

Jag lämnade just en kommentar på din blogg om min katt Sally.

Cecilia i Houston sa...(och bloggmadamen har inte hämtat å, ä och ö-prickarna som med den övriga texten .. men ni läsare är ju så begåvade; många av er är minsann akademiskt skolade ., så ni förstår allt ändå. Ja, vilket smicker ...).

Min Sally ser nastan ut sa har! Hennes fargfalt ar lite mindre bara. Hennes pals har en jattefin kvalite, alldeles supermjuk. Vad fargstallningen kallas vet jag inte (brunranding? :-)), skoldpaddsfarg tror jag ar svart, rott/orange, kanske vitt och brunt i falt, snarare an rander.
Nar jag bodde i New York tog vi hand om en vacker katthona som var "dilute tortoise", hon var gra, kaffe-med-mjolk och vit i falt. Valdigt fin och snall men hennes agare ville ha tillbaka henne... Saknaden var svar och nu har vi tva alldeles egna missar."

När det pratas katter lockas jag att lämna kommentarer när jag läst mest i det tysta!

Andra skickar bilder på händer och fönster till dig, jag tänker skicka en bild på min Sally och på Alice (på mattan) som var var lånekatt i New York (hon som är en diluted tortoise såvitt jag förstår).


Katten Alice.

Tack för en fin blogg!

Hälsar Cecilia i Houston.


/ Tack själv, du rara Cecilia! säger bloggmadamen.

Alla ni som skickar bilder av fönster eller vad det vara månde .., ååå, vad jag tycker att ni är vänliga och generösa!

Träningsdagbok dag 1.

Soffan Ektorp.

Idag har bloggmadamen tränat inför Den Stundande Operationen.

Det har blivit benlyft och knäböj och strääääck-ut och lite sånt.

Eftersom bloggmadamen ideligen hemsöks av allehanda sjukdomar - är det inte tandvärk, så är det förkylning eller "världens-värsta-yrsel" - tar hon det ändå ganska lugnt med sin träning.

Man måste vara rädd om sin lekamen, utan att för den skulle tappa stinget alldeles helt och hållet.

Sålunda har en löpslinga upprättats mellan soffan Ektorp och de inre regionerna i köket, främst då i trakten av kylskåpet.

Ett flertal gånger har bloggmadamen sprungit fram och tillbaka längs den sträckan, för att sedan pusta ut på den tidigare nämnda soffan.

Såväl vätske, - som matkontroll finns i köksregionerna och det tackar bloggmadamen alldeles särskilt för .. ja, det är faktiskt som i Evertsberg eller Hökberg.

Två gånger har rundan förflyttats till ytterdörren (hämta tidningen och kolla posten ..) och sedan raskt tillbaka till utgångsläget.

Sist av allt blev det en dusch i badrummet, beläget mellan kök och vardagsrum.

Den rundan är inte den kortaste.

Bloggmadamen anser att detta har utvecklat sig till en bra träningsdag och ser med förväntan fram emot nya löprundor.

Liten kisse på Samos.

Om man klickar på bilden, ser man ännu tydligare hur underbara tassarna är.


Åååå, alla dessa katter som kommer smygande och sätter sig vid bordet när det är dags för mat.

Och snabbt lär dom sig vem som kan vara tänkbar matutdelare .., det är oftast dom kvinnliga matgästerna.

Uppe i bergen, i lilla byn Manolates, upptäcker jag den här lilla krabaten.

Hoppsan .., där är det minsann kattmat på burk som blir till delikat lunch.

En jordemors vänstra hand ..

Granne med oss på lilla pensionat Lefteris, är Gunn-Britt och Stein fra Norge.

Från Elverum.

Ungefär samtidigt varje morgon äter vi frukost på balkongen och då blir det lite småprat eller mycket .., och Gunn-Britt berättar om livet som barnmorska och hur det har förändrats och vilken oerhörd stress där är och vilka besparingar som sjukhusets direktörer har beslutat om och hur svårt det har varit att klara av, allra helst som barnmorskorna också skulle ha hand om gyn-patienterna.

"Och det kan vara svårt sjuka kvinnor, verkligen svårt sjuka och vad gör jag om jag står med en förlösande kvinna och blir kallad till en gynpatient som behöver omedelbar hjälp ...?" säger Gunn-Britt och suckar.

"Dom styrande säger att vi ska titta på Sverige ., titta hur dom har centraliserat och löst det hela .. men det fungerar ju inte heller så bra!" fortsätter hon.

Nu, när den här pratglada barnmorskan är i mitten av de femtio, säger hon sig ha tänkt över sitt liv.

Hon vill leva annorlunda.

Bort med all hemsk stress och mer av vila och komma sig i form.

Att ta hand om sig själv, helt enkelt.

"Ja, inget vet man om framtiden ..., det är här och nu som gäller", säger hon.



En gång i livet, under väldigt många år, var Gunn-Britt gift med en man från Torsby i Värmland.

"Det var väl inte Svennis ...?" säger vi och skrattar gott.

"Nä, inte alls ...!" svarar hon och ler vänligt.

Gunn-Britt är Fisk och har vänster tumme upp och den hurtige Stein (som liksom pv kämpar på med Vasaloppsåkande och gör det med den äran .... och orienterar gör han också!) är Våg, om jag minns rätt.

Sista kvällen på Samos, knackar det på vår dörr.

Där står det glada paret från Norge och ger oss var sin liten present, så där så vi ska få en trevlig hemresa och kanske kan det gälla även som smärtlindring vid tandvärk ..?

Ja, se det var några rara människor det.

I brevkorgen ...

... hittar jag ett vykort från Salta i norra Argentina.

Året är 1979.

Min mamma är avsändare och mottagare en treårig liten fröken.


Och jag ler åt hur påhittig mamma var.

"Här sitter pussen".

Just där.

Dagens fönster ...

Först ut är en rar kund i affären, Madame Grå, som brukar kommentera här på sidan.

Alldeles nyligen hemkommen är hon och maken från en resa till Schweiz där dom bland annat har vågat sig på att åka med Glaciärexpressen.

Och så kommer några bilder susande längs Regementsgatan och sladdar in genom mitt lite öppna fönster.

"Bilden är från Zermatt och visar ett antal fönster med joddlarpelargonior på alla balkonger", skriver Madame Grå.


Nästa bild har färdats lite längre genom rymden .., nämligen från den östra delen av Småland.

Det är nyblivne 40-årigen och magistern ., herr Tomas, som är avsändare.

Så här skriver han:

"Hej Elisabet!

Hoppas att du hämtat dig efter tandvärk och att din resa på det hela ändå var till belåtenhet.
(Jodå, den var helt underbar!! hälsar bloggmadamen.)

På bifogad länk finns ett fönster, eller snarast skuggan från ett fönster, på en bild jag tog i morse, och som du får använda som dagens fönster.

Det är mitt hemmakontor med fönster i söderläge som nu när solen står lite lägre dekorerar väggarna på egen hand.

När jag kliver in i denna miljö så väcks mina estetiska gener till liv och det rycker till lite i armarna efter kameran som ligger på skrivbordet.

Nu efter några veckor kan jag dessutom rapportera att det är riktigt kul att vara fyrtio!

Jag känner mig faktiskt lite mer vuxen. /tomas."



Den här bilden, av ett källarfönster fångat i flykten, kommer från Kerstin i Trelleborg.

Precis som bloggmadamen och Bettankax .., ligger hon också däckad hemma, eller har gjort det i ett par dagars tid.

Det är väl något datavirus som har spridit sig, förstås.

Och just när jag sitter vid slagbordet och skriver detta, ser jag tretton svanar komma flygande från öster i > formation .... och ååå, så vackert det är och nu ska jag ta mig kaffe och några Strrrrong Pills, ja, ja, så stronga är dom inte .., det är mer den vanliga sorten.

Och som ett ....

... brev på posten, kommer förkylningen.

Igår satt jag i våldsamt drag i mittenkassan, då entrédörrarna hakat upp sig och det var full storm rakt in i butiken (läs: till kassorna).

Ont i halsen natten mot idag.

Hosta och förfärlig snuva efter lunch och så exploderar allt bara när jag är på väg hem.

Ååå, vad jag kommer att förlora mycket pengar av lönen i november, men det må vara hänt.

Att stå i kassan med näsdropp och hosta - nätack -.

Nu ska jag krypa under filten.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... finns i den grekiska staden Pythagoria eller Pythagorion, som det ibland står i resekatalogerna.

Inte soffan Ektorp ...

Till höger om spegeln sitter ett litet anslag där herr Lefteris meddelar att för 4 euro per dag får man disponera två solbäddar plus ett parasoll.
Om man vill.
Och det vill man.
Åtminstone en av dagarna.

Nej, det här är den grekiska hotellsängen utan namn, med en rejäl ravin mellan de två bäddarna.

Och precis som pensionatsvärden på bilden ligger och läser en bok och bloggmadamen ligger närmast balkongdörren och fibblar med kameran .., precis på det viset har jag legat på soffan Ektorp och inte gjort nånting .., annat än tittat på Mitt i naturen och det här norska programmet som handlar om människor som bor på ödsliga ställen.

Tv 24 är en alldeles underbar kanal!

Och nu blir det sängen.

Min egen.

Herr Sultan från Ikea.

Godnatt alla vänner!

Det är när jag letar efter ...

... kamerasladden, som jag hittar ett nästan sönderläst brev från min mamma.

Brevet är skrivet den femtonde maj 1979 och den som fick brevet är mellandottern.

Och jag lägger mig på soffan Ektorp .., drar ner läsglasögonen över ögonen och börjar att läsa.

"Kära lilla älskade, lilla underbara .., lilla födelsedagsbarn!

Grattis på 3-årsdagen!

Vet du, mormor har tänkt på dig hela dagen och t.om gråtit en skvätt framför alla fotografier av längtan att få krama om er och se er och känna de där små mjuka armarna och allt det där ...

Oj, lilla A om du såge alla dessa fattiga små fina och lortiga trashankar som springer här på campamentet bland högar av skräp, stora och små grisar .., getter och små söta killingar .., får, åsnor, hundar och katter och papegojor, höns och allt vad det nu är, ja, då A lilla .., då gjorde du säkert stora ögon.

Idag var mormor och gav en spruta till fru som skulle föda sitt 9:e barn.
Två är döda, så sex är kvar. Två sängar, det var allt möblemang i rishyddan!
Resten .., 1 gryta, 1 kaffepanna och trasor-trasor-trasor!

Oj, oj, oj som det ser ut i somliga hyddor!

En annan hydda som mormor går till dagligen, där ligger 8 personer på 1 filt och alla sover på golvet. De äter bara fisk och sapaljo, ja, alla gånger jag varit dit har de haft samma maträtt.

Nu ska jag vända på bladet och skriva till mamma.

Krama Maria och så får hon krama dig från mormor! "

Och när jag nu .., trettio år senare har läst det tunna par-avion-brevet och lagt det ifrån mig, ser jag allt suddigt.

Och plötsligt minns jag mamma som hon verkligen var .., innan herr Alzheimer kom in i bilden.

Som en hälsning från mamma blev det.

Kändes det.

Ett eftermiddagsfönster från ....

... södra Frankrike, tänka sig .., att ett sådant kommer susande genom rymden och landar i en dator i Ystad.

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Bilden är tagen i den lilla bergsbyn Evenos, strax norr om Toulon.
Byn är nästintill övergiven .., ligger på hänförande höjd med utsikt över Medelhavet och hisnande bergstoppar och sänkor.

Kram från Monet."

Själv håller jag mig till nio gånger åtta ..

Om man sällskapar med en småländsk pensionatsvärd som dessutom är mattelärare, då är det kanske inte så underligt att man måste stanna till vid en byst av herr Pytagoras.

Därtill i staden Pythagoria.



Bloggmadamen har inga som helst problem med multiplikationstabellen eller vanlig huvudräkning, men se när det kommer till sånt här ..., då tackar hon för sig.

Men ta bilder av herr P och pensionatsvärden .., jo, men se det kan hon göra.

Söndagsfönstret ...

Bara en bit utanför lilla byn Pyrgos på den grekiska ön Samos, stannar vi till vid en lika liten kyrkogård.

Vandrar omkring.

Där är torrt och fnöskigt .., och från varje gravplats möts vi av för oss obekanta ansikten.

Kvinnor och män.



Och pojken som bara blev sju år.



Och mannen med det yviga skägget.

Frånsett syrsorna som spelar så ihärdigt och lite fågelkvitter, är där alldeles, alldeles tyst.

Massor av sena kvällsfönster ...

... som speglar sig i motorhuven.

Det hände sig utanför Det Eleganta Hotellet i Athen.

Nån slags insikt eller nåt sånt.

Jaha.

Då har man fått gråta en skvätt.

Stina Lundberg - Dabrowski .., såååå bra!

Eftermiddag ...

Samos.
Det är det där avskavda det handlar om.


Fotboll på tv.

Fisk i ugnen.

På andra sidan gatan kånkar mustaschprydda herrar på kylskåp och frysboxar .., ty nu töms lilla kvartersbutiken där jag arbetade i tretton år.

Det gestikuleras och pratas hejvilt.

En av männen tycks våldsamt upprörd.

"Snart utbryter nog skottlossning ...?" säger jag till pensionatsvärden som halvligger på soffan Ektorp och lite förstrött hejar på Kalmar FF.

"Jaså ...?" säger han som inte har bloggmadamens livliga fantasi.

Och utanför fönstret viiiiiiiner vinden.

Till Kesu ...

Så här är det.

I mitt barndomshem hängde väggklockan i köket.

Då, på den tiden, låg ett gulnat urklipp i botten på klockan och urklippet var mina systrars mammas dödsannons.

Gunhild Nilsson ..."min kära maka .., Rigmor och Birgittas mamma", stod det.

Gunhild blev trettiotre år.

Jag tittade ofta på urklippet ., och funderade över varför vi aldrig pratade om henne ..?

Jo, där fanns ett fotografi av henne ovanför öppenspisen ., hon log in i kameran .., klädd i en norsk kofta och om huvudet hade hon en slags turban virad .., kanske för att dölja bristen på hår .., ty Gunhild dog på grund av en ilsken hjärntumör.

Så småningom hamnade även pappas dödsannons på klockans botten.

Och nu .., min mammas.

Där ligger också nyckeln.

En gång i veckan; varje söndagkväll .., drar jag upp klockan som en gång hängde i min pappas farbrors hem.

Det är den absolut enda sak som jag inte vill mista, förutom kameran.

Och så här låter den.

Lördagsfönstret ....

... är mitt.

Idag är det oväder i sydöstra Skåne.

Motvinden låg som en vägg mot mig när det var dags att cykla hem från affären!

Och lokalradion varnar skåningarna.