söndag 13 december 2009

Bilder från helgen ...


Har ni sett en sötare liten raggsocka ..?
Inte jag.
Och rosa kalasbyxor.

I vanliga fall ser min dag ut ungefär så här: frukost, träning, dusch, hämta posten, lunch, bokläsning, skidskytte alternativt kunskapskanalen .., kaffe .., kokoskaka .., middag .., prat, prat .., sova.

I går var allt annorlunda.

Då blev det Ikea i Helsingborg .. besök i Svedala hos den här madamen och mormor Bettankax och lilla, rara, goa Ebba ..., fika och prat och urgoda lussekatter och ännu godare mjuk pepparkaka .., prat-och-prat ..., och sen iväg till Söderslätt .., till Trelleborg och Hedgren .., tre trappor upp och underbar lägenhet och gamla möbler och mycket böcker.

Pratochpratochprat och skratt och rar tös och skånskt uttal av Boel (och hela tiden säger jag fel) och hund som lossar hår och osynlig katt och utsikt över tegeltak och Trelleborg är bara så mycket S k å n e!

Så blir den dagen.


Lilla Ebba-gull.
"Oj, vad hon saglar ...", säger mamman.
I Västerbotten dreglar man.

Och sist av allt kustvägen till Ystad.
Långsamt går det.
Vägbulor nästan hela tiden.


Om hon som är mormor är stolt?
Å, det är bara förnamnet!

Så blir det besök i affären och kramar och kramar och puss på kinden.

Karina och Cowboy-Maria och Malin i kassan och Hanna.

Och rara kunder som frågar och ler.


En av pensionatvärdens bästa sidor, det är att han är så bra med djur.
Och med småttingar.
Ebba hon ligger där på magen och vänder sig ideligen om och tittar på den där filuren intill.
"Hej på dig du ...!" säger han och hon kämpar för att hålla huvudet upp och kolla in.

På kvällen när vi har låst upp dörren till min lägenhet, ramlar bloggmadamen ihop en enda hög.

Hon får våldsam frossa .., skakar som ett asplöv .. hackar tänder och har sprängont i benet!

Det blir dusch i skållhett vatten och nästan att hon somnar innan klockan är åtta på kvällen.

Hela natten blir ett enda snurrande i sängen Sultan.


Utsikt från Hedgrens balkong.

Och så blir det söndagmorgon och frukost från Möllers.

Besök igen i affären.

Emelie i kassan.

Och ännu fler rara kunder.



Sist av allt åker vi till Benestad, någon mil norr om Ystad och hämtar Sigge Nilsson.

Alldeles sjövild är han den första halvtimmen i bilen och till slut gör jag som ryska gummor gör med dom nyfödda; jag virar in honom hårt i en frottéhandduk, lägger honom i mitt knä och masserar hans öron och fötter.

Efter en stund har han somnat.

Resten av vägen .., i mer än två timmars tid .., ligger han och sover ihopkurad - utan att jag behöver hålla fast honom - i mitt knä.

Han slickar min hand ..., nosar mig i ansiktet .., snuuuuusar .., lägger sig till ro .. strääääcker på sig .., och vi sitter där, pensionatsvärden och jag själv .., och bara smajlar.



Inköpslista för kvällen.

Pelle tar emot ytterst vänligt, men sen ..., blir det fräs och fräs.

Och en lusing delar han ut också.

Sigge Nilsson .., åååå, han vill så innerligt gärna få leka med den där stora kissen .., ååå, han smyyyyger sig nästan ända fram, men när pElle fräser .., då viker Sigge Nilsson av åt sidan och låtsas att han egentligen hade tänkt gå en annan väg .., ja, t.ex till vardagsrummet, näää, näää, inte hade jag tänkt störa dig inte, tänker han nog.

Och i ett huj har Sigge lärt sig att ta trapporna till övervåningen och medan jag sitter här och skriver, ligger han på Hildas säng och sover.

pElle .., han har hoppat upp i sin fåtölj.

Och pensionatsvärden, han är i stan och sjunger på en adventskonsert.

Ungefär så har vi det.
Litet brev från pElle ...


Bortskänkes: ytterst irriterande kattunge.

Han heter Sigge Nilsson.

Svar till: snart galen äldre kattherre.

lördag 12 december 2009

Dagens fönster ...



... finns här på pensionatet i landet Halland.

När bloggmadamen gjorde entré i det gula huset, då fanns inte en endaste blomma på arbetsbänken.

Det gör det nu.

Om man säger så.

Och där skymtar mobil-laddar-sladden .., ty idag bär det iväg till landet Skåne och då måste man ju såklart vara nåbar.

Den vackra amaryllisstjälken kommer från Gunvors svägerska Elsa.

På en liten lapp står det att hon tänker på familjen och beklagar sorgen.

Lördag ...



"Det finns ingen dragspelsmusik nuförtiden, sade Marita. Berätta för mig om dragspelet!

Men herregud! sade han, han tänkte numera aldrig på dragspelet, han ville inte tänka på det!

Det hade varit till förförelse, han hade huggit bort det ur sitt medvetande, han kunde knappast minnas hur tårdrypande det lät!

Det hade varit av märket Hagströms, han hade köpt det på avbetalning hos en musikhandlare i Skellefteå.

Det hade legat i en blå väska av pegamoid med dubbla förkromade lås.

Bälgen var av kalvskinn och svart, dragspelaren Olle Johnny som varit verksam i dansens och syndens tjänst hade haft ett instrument av samma slag, det hade varit rikt ornamenterat med lister av silver och inläggningar av pärlemor."


//Utdrag från Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren.
Bilden, som kommer från Sheffield i England, susade genom rymden tack vara annasmamma, hon .., Monica.

fredag 11 december 2009

Fredag .....

Med posten kommer två köpefilmer, varav en är till mig själv.

Den ska vi se i helgen .., ja, jag har sett den säkert tio gånger, men inte pv.



För honom är det debut.

Ytterligare två filmer beställdes idag.

Som en kulturbärar-mormor vill jag att Emil och Emma ska få filmer som .., ja, såna som jag själv har tyckt så myckt om.

Mitt liv som hund .., Barntjuven (var för svår ...) och Barnen från Frostmofjället.

Den sist nämnda visade sig vara ruskigt spännande även för hårdhudade stockholmsbarn.

Och nu två till .., dom ska vi se när mormor och plastmorfar kommer upp och hälsar på efter nyår, är det tänkt.

Ikväll blir det På Spåret och sedan Skavlan.

Vilken härlig kväll!
Nån slags insikt .... eller möjligen ett konstaterande.


Sjutton grader varmt i pensionatets kök.

Iskalla fötter.

Från garderoben plockas yllekappa och halsduken fram.

Och så var det rehabdags ...


Efter knäböjet och nästan hemma, svänger man vänster.
På skylten står det: "Naturreservat".
Fortsätter man rakt fram, kommer man till Falkenberg.
Om jag inte missminner mig, är detta gamla E6:an?

Egentligen vet jag ingen människa som är mer enjängd än pensionatsvärden.

Som nummer två, eller möjligen på delad förstaplats, kommer i alla fall bombsäkert bloggmadamen.

Ty i vanliga fall tar jag alltid vägen ner till havet - alltid samma väg -, men idag slår jag på stort, ja, jag tänker att det gäller att vara f l e x i b e l ..., så jag svänger vänster från pensionatet .., och så vänster igen när jag har passerat postlådorna.

Då kommer man uppför en brant backe.

På vänster sida upptäcker jag en knallrosa skåpbil och jag frågar mannen som har blåkläder och tydligen ägnar sig åt renovering, om vägen fortsätter eller om det är stopp där uppe på krönet?

Det vet han inte, men han har sett andra som promenerar förbi, så kanske ändå ..?

Att gå uppför med kryckor är inga som helst problem.

Det är värre i nerförslut.

Åååå, så det draaaaaaar och sliiiiiter i senan bakom knäet och jag stannar till och gör knäböj och alldeles övertygad är jag att om någon ser mig, så tror dom att jag är våldsamt kissnödig och gör allt för att försöka undvika en olycka.

Efter ett par hundra meter kanske, svänger man vänster igen.



Det här huset är det första man ser, det ligger på höger sida.

Inte för mitt liv begriper jag hur man i en sådan lantlig miljö slår till och bygger Dallashus.

Jag tycker att det är a n s k r ä m l i g t.

Och inte en enda buske .., inte ett fruktträd i sikte!

Utanför huset finns en till-salu-skylt och här rör det sig om miljoner.

På mäklarsidan har vi tittat in och sett hur det ser ut.

Vill jag ha det?

Icke, sa Nicke.



Nästa hus är också relativt nybyggt.



Men så kommer småhusen .., dom som ligger mitt emot pensionatet.

Här blir det mer naturell stil och jag tycker att det passar in så oändligt mycket bättre.

Till vänster om pensionatet finns ett vitkalkat hus, mer som en länga, alldeles oerhört vackert är det.

Vid pilen skymtar segelbåten utan namn.



Alldeles mitt emot pensionatet ligger det lilla röda huset.

Just när jag kommer dit - då är jag förbi av trötthet -, ringer telefonen.

Det är vännen "Anna-Karin i Halmstad" som hör av sig och en liten stund pratar vi om sånt som tablettabstinens, kattungar och badrumsrenovering.

Så oerhört glad blir jag för samtalet!

Och titta .., knoppar på buskarna!

Ännu ett fredagsfönster ...



"Hej Elisabet!

Kul att höra att du är ute och går redan!

Jag åkte till Ystad på jobb idag och tog då en liten fönsterbild medan jag åt min lunchmacka och drack mitt kaffe (mobilkamera, så kvaliteten är inte den bästa).

Tror inte du behöver någon närmare beskrivning ...

Ha det så bra!

Carita."


// När jag nu på morgonen kollar min comhem-post, så upptäcker jag ett mail som blivit liggande i ett par veckors tid. Det är från Carita .., f.d. klasskamrat till en av mina döttrar och tänka sig att den rara madamen har haft vägarna förbi Ystad och nu är så rar att hon skickar en fönsterbild!

När vi i somras besökte Malå och stod utanför Sparbanken, då kom Caritas mamma och pappa och hälsade så glatt och av pappa Tage fick jag en sån vaaaarm kram och han berättade, till min OERHÖRDA förvåning, att han brukar läsa här på sidan!

I flera dagar efter (läs: månader!) blev jag så glad av dom orden.


Och tack snälla Carita för bilden!

"Oj, så rädd man blir ...!!"


Vill ni bli glada så här på morgonkvisten ...?

Detta hittade jag i Sydsvenskan och länkar vidare.

Fredag ...



Och pytteliten är bilden från annasmamma, men det går bra ändå.

Fredagsfönstret ...



... finns i Ystad, på Regementsgatan.

Åååå, dit ska vi åka i morgon!

En sväng på Ikea i Malmö .., kanske några kaffebesök längs vägen .., titta in i affären och hälsa på jobbargänget .., och på söndag ska vi hämta Sigge Nilsson.

Bäva månde Kung Pelle.

(Varför rullgardinen är så där hackig i kanten? Jo, det var herr och fru Undulat, som sedemera visade sig vara Fru och Fru Undulat eller om det nu var tvärtom .., Herr och Herr ., som pickade sönder rullgardinskanten om dagarna.)

torsdag 10 december 2009

Fra Hamar i Norge ...




... kommer den här bilden!

Det ni.
En liten undran ...

Till begravningsbladet nästa fredag är det tänkt att det ska finnas en liten bild av Gunvor på själva bladet.

Jag har tagit massor av bilder, men ingen där hennes ansikte inte skyms av en massa annat.

Ni som var med på bloggträffen ....?

Det är inte så att ni har en bild att avvara av just henne ..., om där finns någon?
Bara så ni vet ...

... så nu blir det en lugn eftermiddag och kväll här på bloggen.

Jag är på fest.

Just nu i Oslo, hos Obama och en hel del andra höjdare.

Och Mette-Marit .., hjälp, så vacker hon är .., så ur-stilig!

Ja, mannen hennes också.

Sen blir det ilfärd till Stockholm och nästa evenemang.

Vid middagen kommer jag att sitta vid bord 13 och min underbara moster, Lisbet, hon som bor i Vilhelmina, ska sitta intill mig, där .., bland alla kungligheter och nobelpristagare.

Det bestämde vi igårkväll när det telefonpratades.

Åååå, så vi ska prata och surra, men inte så vi stör någon.

Nu får ni ha en trevlig eftermiddag och kväll .., hälsar bloggmadamen.


Uppdatering: ååå, herrekors vilken talare han är, president Obama!!'


Uppdatering 2: den i särklass bäste talaren .., mannen som höll talet till Herta Müller. Helt fantastiskt!

Och hos vännen Eva på Frösön bloggas det om surdegar.
Nog måste väl Vår Kung vara surdegen nummer 1.
Knappt ett leende till pristagarna!
Låt Victoria ta över!

Bilder från det som har varit ..



Bloggträff i Steninge.
Gunvor är i högform och tycker att alla är sååå trevliga.
Frågan är om inte Gunnar är allra, allra trevligast ..-)



"Vill ni höra en rolig historia? Ja, rent av en liten fräckis?
Jo, det var den här ....", säger Gunvor.



"Näää, inte vill du flytta till landet Skåne inte ...?"



Bästa vännerna ute på Gunvors altan.

Och kaktusen som blommar så fint.



Lite småprat ute på altanen.

Gunvor berättar om Wiking och om all längtan.



"Ja, vi tyckte om att dansa tango, Wiking och jag ...".
Insikt nr 176 (kan också rubriceras "faran med starka tabletter ....").


Efter knäoperationen för tre veckor sedan fick jag, mot den då djävulska värken, Citodontabletter.

Vid några tidigare tillfällen har jag fått morfininjektioner och har då, per omgående, kräkts nåt alldeles hejdlöst, men det här skulle vara bra.

"Det klarar du nog ..?" sa sköterskan vänligt.

Det gjorde jag också.

Och Citodontabletterna lindrade verkligen.

Två tabletter, tre gånger om dagen, var ordinationen.

Det är vad jag har tagit.

Fortfarande får jag mellan varven ruskigt ont i framför allt vaden och foten, ja, runt knäet också, men mest nedanför.

Och en kväll är min Citodonranson slut.

Den har räckt aningen längre än vad som var planerat, men likväl, den är slut.

Och jag går och lägger mig .., utan tabletter.

Efter en halvtimme drabbas jag då av våldsam å n g e s t .., det kryper som hade jag myror över hela kroppen och mest i högerbenet och det känns som om hela jag ska gå i bitar!

Det är det absolut mest obehagliga jag har varit med om .., och när jag äntligen lyckas somna, ja, då vaknar jag på morgonen och är alldeles kallsvettig .., särken är våt .., jag är iskall på huden och håret är lockigt av all fukt.

S o m jag funderar på vad detta kom sig av!

Tills igårkväll .., då slog det mig plötsligt .., det är förstås avsaknaden av tabletterna!

Jag minns att du Matilda i Australien nämnde nånting om vilken drog detta var och hur kunde man få det utskrivet, den styrkan och den mängden.

Helt förvissad är jag om att du har rätt!

Nu vete sjutton om jag vågar ta en enda till tablett eller om jag helt enkelt ska försöka fasa ut det hela .., pö om pö .., för värk har jag ju fortfarande.


Mer att läsa om detta finns t.ex här.


"Ingen natt är så lång, att det inte följer en dag ...".

Finskt ordspråk.

Och den upplyftande prästkragebilden kommer förstås från annasmamma.

Dagens fönster ...



Sommar och semester.

Nu har vi kommit till Jämtland, till lilla Kvarnsjöns camping och jag har lyckats övertala pensionatsvärden att vi kan hyra den där stugan som ligger alldeles i slutet av backen - eller i början - hur man nu ser det .., och han ler och säger att okej då.

Och vi packar upp och utbrister ..."men åååå, så vackert här är!"

Senare på kvällen ska jag sitta ute på den pyttiga verandan och blicka ut över ett landskap som är så vilsamt, så där så att själen bara kurar ihop sig likt en trött hundvalp.

Alldeles helt underbart är det.

onsdag 9 december 2009

Och livet går vidare ...




Ja, tänka sig, att världen snurrar på såsom den alltid gör.

Som om ingenting alls har hänt.

Så jag kryckpromenerar till stranden och havet .., vittjar postlådan ., pratar med ett äldre par som bor nästan vid vattnet .., nere vid ängen - den som sommartid är fylld med blommande Trift - .., och pElle lullar på femtio meter bakom mig.

När vi kommer till det stora elskåpet, blir det tvärstopp.

Då gömmer han sig där bakom.

Bland enrisesnåret.

I säkert hundra meter hör jag honom jaaaaama så förfäärligt eländigt!

"Mjaaaau ...., mjauuuu!" vilket på kattspråk betyder "matte, kom tillbaka .., jag vågar inte gå längre .., kom nu .., skynda dig .,. bäst det är kommer grannens hundar farande eller alla tjugosju islandshästarna som du har pratat om .. , maaaatteeee .., snälla .., kom nu!"

Men matte kommer inte.

Nej, envist halt-går hon den där sista biten .., förbi lilla bäcken som porlar så friskt .. och inte förrän hon är alldeles vid slänten, nästan vid vattnet, stannar hon.

Då lutar hon sig bakåt mot den där ilandflutna stocken ..., låter kryckorna vila i höstgräset och drar några djupa andetag.


Mer behövs inte.
Insikt nr 175 (som borde ha rubriken: så liten är världen ...)

Igår, på väg in till det lilla sjukhuskapellet i Ljungby, säger pv plötsligt: "tänk .., när mojan var väldigt ung och väldigt sjuk så hamnade hon på sjukhuset här i Ljungby och minns jag inte fel pratade hon ofta om en doktor Lindgren som hade varit så oerhört snäll och vänlig mot henne ..., jag undrar om det inte är Monets morbror .., ja, hon skrev om honom i en kommentar".

Det är vad han säger
.


Och nu, när jag har skrollat lite bland alla kommentarerna, hittar jag verkligen den där kommentaren som han tänkte på.

Monet sa...

"Och vet du Elisabet, jag som tänker på alla konstiga händelser som förbinder oss alla....

som när ....du skriver om att pElles matte nu är på Ljungby Sjukhus.
Under väldigt många år var min morbror, Elis Lindgren chef för detta sjukhus.

Vid ett dramatiskt tillfälle brann hela läkarbostaden ner och de förlorade allt. Själv vet jag precis hur det såg ut på lasarettsområdet och många somrar tillbringade jag på deras sommarställe mitt i djupa Småland när Ljungby.

Som det krävs specialkompetens för att uttala rätt."




Brevet ...



Och när vi sitter där tillsammans, pv, hans två bröder, svägerskan, de två syskonbarnen och Hilda, pv:s dotter .., och läser brevet från Viking till Gunvor .., då översköljs vi alla av känslor.

Min tid tillsammans med Gunvor blev så kort, knappt två år, men hela tiden har jag fått höra henne berätta om åren med Viking.

Hur underbar han var!
Hur duktig han var på att spela dragspel och alla andra instrument!

Och tänk ..., alla gångerna hon satt på altanen och tummade på det här brevet från 1945 .., närapå sönderläst .., ihoptejpat och med små fläckar här och där.



Och nu sitter vi i Gunvors vardagsrum och när jag kommer till sista raden - det är jag som får läsa högt - då ler vi stooooort allihopa .., ty då inser vi hur olydig Gunvor har varit och hur olydiga vi själva är!

Och det blir många glad-sorgsna-skratt.

Ty längst ner har Viking med sin fina handstil skrivit: "elda upp det här brevet så fort du har läst det".

Åååå, du härliga Gunvor! tänker jag.

Onsdag ...



"Men Olof Helmersson dröjde ännu vid tältmötet i Gissträsk.

Jag var en bluffmakare som spelade dragspel, sade han.

Visserligen en glödande, stundom bländande bluffmakare, men ändå.

Tidvis var jag helt i händerna på dragspelet.

Jag visste inte ens var jag skulle lägga händerna på din mage.

Tolvfingertarmen och magmunnen var okända för mig.

Du får inte sätta ditt ljus under skäppan, Olof Helmersson, sade Eskil Holm.

Han, den botade, visste bättre.

Då hustrun var sjuk, ja döende, då hade de uppsökt andra helbrägdagörare. I Lycksele och Husbondliden och Bygdsiljum.

Men förgäves.

Ingen av dem hade varit som Olof Helmersson.

De andra hade haft en smärtstillande verkan, inte mer.


// Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Och adventsbilden kom från annasmamma, som egentligen heter Monica.


Resan från landet Halland till landet Småland - för att ta ett sista titta-på-farväl av pensionatvärdens mamma - blir pratig.

I framsätet sitter han som har förlorat sin mamma och intill honom, hon som har förlorat sin farmor.

Själv sitter jag där bak med högerbenet på sätet.

Världen susar förbi.

Röda trähus med vita stugor .., skog och ängar .., gärdesgårdar.

Framme i Ljungby tystnar närapå pratet.

Jag har ont i magen.

Och vi sitter och väntar i sjukhusets vackra foajé med massor av blåaktig keramik och pv säger att ...."jag undrar om det var Monets morfar som mojan pratade om .., han, läkaren här på sjukhuset då för länge sedan, han som var så snäll mot mor ...?"

Efter en stund kommer en glad vaktmästare och frågar om det är vi ... och det är det och vi tar i hand och hälsar och går i vinterrusket till ett litet sjukhuskapell.

"Ja, det är lite .., vi håller på att renovera ..., så ..", förklarar vaktmästaren.

Där inne, bland tända ljus och på en rullvagn, ligger Gunvor.

Så fin är hon!

Huvudet lite på sned, så där som om hon bara ligger och sover.

Fridfullt är det.

Och ledsamt.

Och jag står intill eller mitt emot mannen som har mist sin mamma och hon som har förlorat sin farmor och inte vet jag riktigt vad jag ska göra .., som inga ord har man längre .., det är som om alla orden har seglat iväg och känslorna också .., alldeles tafatt är man.

Det här är sista gången vi ser henne.

Sista Gången.

För ett och halvt år sedan var det min tur .., jag minns hur Fonuspersonalen kom och virade in mamma i ett vitt lakan; som en mumie var hon och jag tyckte så synd om henne .., ååå, att ligga ensam i ett lakan i ett kylrum .., nej, så förfärligt!

Det här andra gången i mitt liv som jag ser en död människa och nu är det annorlunda.

Inte ett dugg rädd är jag.

Gunvor ser ut att sova så gott ..., inte det minsta är hon där, kvar är bara skalet.

Efteråt, flera timmar efteråt - när jag har legat på Gunvors soffa och tv-tittat på en amerikansk hunddressör - kommer pensionatvärden och hans dotter och hans två bröder och två syskonbarn och en svägerska .., alla kommer dom nu och slår sig ner i vardagsrummet.

I flera timmar har dom suttit på begravningsbyrån och nu efterpratas det och vi hittar det där underbara kärleksbrevet som Viking en gång skrev till Gunvor ., - det allra första brevet dem emellan - då var han 23 och hon 18 ... och eftersom jag har läsglasögonen på, får jag högläsa.

Och jag läser och läser och vi blir alla tårögda och skrattiga, alltomvartannat .., huller om buller.

Brevet är så totalt underbart .., skrivet av den unge mannen som en gång ska bli far till Gunvors tre söner .., den där mannen som hon ska komma att älska nåt så alldeles omåttligt och som hon, långt, långt senare ska sakna så förfärligt, då, när han går bort före henne ..., och den unge mannen avslutar raderna med "tusen kyssar till min lilla tangoflicka".

Och vi ler allesammans och vi pratar om detta ., ja, hur det blir efter döden ..?

Kommer man att möta alla dom som har gått före?

Plötsligt bestämmer vi oss för att just så är det.

Nu är Gunvor hos Viking, punkt slut.

Storebror i familjen hämtar en adventsljusstake och pv hänger upp Gunvors adventsstjärna.

På bordet står blommor från hennes födelsedagsfirande en månad tidigare.

Där är en bunt med Ica-kuriren och ett album med bilder från tiden då Gunvor och Viking hade lägenhet i Spanien och där är PRO-tidningen och en bok av PC Jersild.

Och pElles vita hårstrån på soffdynan.

På hemvägen är det som om allt blir enklare.

Lättare.

Och jag tänker att ..., ja, som ett sorgearbete blir det, detta med allt det praktiska som ska göras.
Just så är det.

Det känns bra.

Jo.

Mitt i alltsammans känns det bra.











Idag ....


Liten trulig AnnaPanna och en äldre variant, men på samma gång.

... är det Annadagen.

Den sista december 2008 fanns det totalt 114 475 "annor" i vårt land.

Till en av dem, är jag mamma.

Jag är också en "annasmamma".

Så grattis alla goa, rara, fina, underbara Anna-madamer!

Grattis "min" Anna ....., grattis Anna i Sheffield, grattis Anna i USA ..., grattis till Bernies Matte som också heter Anna ..., och till Anna på jobbet i Ystad (Sigges matte ..) och min mormor hette också Anna (Anna Fransiska Elisabet) och min farmor hette Anna (Anna Elisabet) och min faster Anna-Maria!

De tre sist nämnda får gratulationen översänd till himlen.

Såja, nu är ni alla gratulerade!

Stor kram till er alla!

Nu ska vi klämma in två till här.

Nämligen den här rara madamen .,. hon som bor i Dublin och är brorsdotter till pensionatvärden: JoAnna.

Och om jag inte helt missminner mig, så har vi ännu en Anna.

Portugal-Skåne-Anna.

Dagens fönster ....



"Hej Elisabeth !

I maj i år så gick jag pilgrimsleden i spanien , ja inte hela men en liten del och då stötte jag på detta fönster vid en liten rastplats och tänkte då på dej ....så varsegod .

Jag är ju inne och smygläser din blogg och vill bara skicka några kramar genom detta mail.

Kan även rekomendera en underbar bok som heter Välkommen till himlen av Fannie Flagg , är det så det känns att hamna i himlen så är det underbart .

Ha det bra och ta hand om varandra.

Hälsningar Gunbritt."


// Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

tisdag 8 december 2009

Notan ....


Igår kom räkningen för mitt nya knä.

Operation och fyra dagar på Hässleholms sjukhus.

Frukost, lunch och middag.

Kvällskaffe med vetebrödsskiva.

Höj, - och sänkbar säng, nästan som Hästens.

Underbar omsorg.

Totalt: 320 kronor.
Insikt nr 174 ...


Om man ringer till ett mig närliggande sjukhus i Skåne .., och då inte kommer fram på en gång, utan möts av en telefonsvararröst, då blir man lätt deprimerad.

Kvinnan som har talat in meddelandet låter ungefär som vore hon anställd av en tortyrfirma.

Är man inte sjuk när man ringer, så blir man i alla fall deprimerad så snart man lagt på luren.

Men det finns undantag i vår värld.

Svenska Spel på Gotland, där huserar världens underbaraste telefonmänniskor!

Alltid lika vänliga!!

Och åtminstone bloggmadamen .., blir överlycklig när hon möts av en telefonsvararröst som låter helt bedårande .., vänlig och rar och go!

Om ni ringer 0771 - 91 00 04 så kan ni lyssna på rösten.

(Och nä, ni behöver inte googla .., numret går till Radiotjänst i Kiruna, men lyssna gärna!)
På agendan ...


Idag blir det besök i Ljungby.

En allra sista gång ska vi få titta på Gunvor.

Efteråt ..., ska jag köpa mig ett hårspänne.

Och kanske en dagstidning.

Allt och inget.

Hullerombullerlivet.

Just så.

Tisdagsfönstret ...



... finns nere i det lilla gula huset, alldeles vid postlådorna.

I landet Halland.


"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet.


//Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Boken handlar om den forne väckelsepredikanten Olof Helmersson som återvänder till hembygden för att nu av-frälsa dem han tidigare omvänt. Problemet är att ingen tycks ha något behov av att lämna frälsningen.
Och kalenderbilden kommer från annasmamma.>

måndag 7 december 2009

I förändringens tid


Nu blir inget riktigt som det varit förr, en älskad som alltid har funnits, finns inte längre.

Utom i våra minnen, men där finns det alltid rum.

Tänk, alla ni bloggare, så underbart snällt ni skrivit nu när mor inte längre finns.

Jag har läst och gråtit av tacksamhet över all den värme som strömmat mot Halland de senaste dagarna.

Och allra mest har jag gråtit över allt det som Elisabet skrivit, så alldeles underbart fint har det varit.

Så ett stort och från hjärteroten kommande tack till er alla.

Thomas.

Vanlig måndag i december ..



Pappa Ivar.


Livet tippar uppochner och inget blir sig likt och ändå .., är allt som vanligt.

Soffan Ektorp och Pelle på min mage och han spinner som en liten motor.

Spinn-spinn-spinn.

Från cd-spelaren sjunger Monica Zetterlund överjordiskt vilsamt.

Skator tjattrar nere vid slänten.

Pelle spetsar öronen.

Hit och dit går svansen.

Och jag ligger där och fryser om högerfoten och tänker .., att idag är det på pricken trettiotre år sedan min pappa dog.

Vi begravde honom lagom till lucia.

Och nu .., är det dags igen.

Det är så det är med livet.

Människor föds och människor dör, det är det mest naturliga som finns.


Anders med sin mormor.
Kanske träffar hon nu Gunvor och dom får ta i hand och hälsa.
"Jaha .., det är du som pensionatvärdens mamma, ja, hej du, jag heter Ann-Gerd...".

Och ändå .., på något vis så ...., obegripligt.

Plötsligt är vi många som står längst fram i kön som är livet.

Tomt bakom oss.

Mammor och pappor, mor,- och farföräldrar och barn och syskon .., många är dom som redan har gått vidare.

Men ännu är vi kvar.

Det gäller att ta vara på.

Ta Vara På.

Sett i ett längre perspektiv är livet så oändligt kort.
















När man inte har koll ....


En hel vecka är det sedan jag adressändrade dagstidningen, den som jag älskar.

Tro inte att den har anlänt.

Så idag var jag ganska irriterad när jag ringde tidningens kundtjänst.

Och så sa jag som det var .., att nog hade det väl ändå tagit lite vääääl lång tid?

F a k t i s k t.

Då säger den unga damen att hon vill få mitt kundnummer, så ska hon kolla upp det hela.

Och så kollar hon.

"Ja, men du har inte betalat den senaste fakturan ...", säger hon då.

Vänligt.

Men b-e-s-t-ä-m-t.

Ojdå.

Kära nån.

"Jaha, ja, men tack då ....", säger jag.

Skamset.


"Alla dessa dagar som kom och gick.

Inte visste jag att det var Livet .....".

// Kalenderbilden togs av annasmamma.

Litet brev från pElle till vännen Gunvor ...



"Hej Gunvor!

Det är jag, pElle, som skriver till dig.

Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände, för plötsligt var du bara borta från lägenheten i Ljungby och lika plötsligt fick jag komma tillbaka till landet Halland, till det gula huset, hos pv, du vet.

Idag har matte berättat att du inte längre finns.

Så konstigt det känns!

Gunvor, jag minns när vi träffades första gången .., det var här i Halland, då när matte hade ramlat och brutit handleden och så kom du på besök och jag hälsade på dig så där lite försiktigt bara, ja, jag kände ju vare sig dig eller Sonja och Gösta eller alla andra i er stora släkt.

Men sen .., ååå, då blev vi ju bästa vänner!

Tänk i somras när pv och matte åkte till Västerbotten och jag fick bo hos dig i Steninge i sommarstugan i flera månader!

Minns du så roligt vi hade det?

Minns du alla gånger jag låg på din mage och vilade middag ute på altanen ..., eller när du var ute och ropade på mig om nätterna, då, när grannens katt började mopsa sig lite mot mig?

Det var tur att du tog in mig då, för annars hade jag kanske tvingats att slåss för att försvara mig och jag är trots allt ganska gammal, även om man inte tror det när man ser mig.

Och så fick jag ju följa dig till din lilla lägenhet i Ljungby!

Jag hade aldrig varit i landet Småland förut, men det gick bra .., du hade ju en himla skön soffa som man fick vila på, men mest tyckte jag ju om att sova på din mage.

Förra veckan, det var du blev sjuk .., ja, jag tyckte väl att det var underligt att du bara ville ligga i sängen och jag hörde att du hade ont när du rörde dig och inte fick jag ligga på bröstet som vanligt.

"Pelle, lägg dig vid fötterna i stället ...", sa du och då gjorde jag det.

I lördagsmorse försvann du bara .., det var när ambulansen kom.

Så tomt det blev.

Och nu är jag här i landet Halland.

Ledsen är jag och det är matte och pv också.

I natt - jag låg bakom pv:s rygg hela tiden, för matte hon bara snurrar och snurrar -, hörde jag hur han suckade och suckade och ibland sa han ..."ja, lilla Mor ..., lilla, lilla Mor ...".

Då förstår man ju.

Nu vill jag i alla fall tacka dig Gunvor för att du var så snäll mot mig och för all god mat jag fick, fast pv:s storebror Tommy alltid sa att jag var för tjock och så tog han bort matskålen när han hälsade på, men han vet minsann inte att du ställde ner den så fort Tommy stängt dörren och gått sin väg och då plir-log du liksom mot mig och sa haha .., där lurade vi honom allt!

Och Gunvor, tack för att du lärde mig engelska!

"pElle, kom nu, nu ska vi go to bed!" brukade du säga och då kom jag som ett skott.

Nu slutar jag det här brevet.

Jam, jam från din vän pElle.


Ps. Jag fick ny matskål igår. Den är jättefin! Ds.

Någon gång i somras ...


Bild: Eva på Frösön.

... sitter jag mitt emot pensionatvärdens mamma, ja, det är ute på den inglasade altanen i Steninge.

I sommarhuset.

I handen håller Gunvor ett handskrivet brev från Viking, mannen i hennes liv.

Han, som har gett henne tre söner.

Brevet är närapå sönderläst.

"Du förstår Elisabet .., jag läser det flera gånger per dag .., lyssna här .., hör vad han skriver .., att han längtar efter mig ...", säger hon.

Brevet visar sig vara skrivet just i början av deras förhållande, då, när inga barn fanns.

Åååå, som hon saknar Viking!

Flera gånger den här sommaren ska hon visa mig brevet och hon berättar hur ofta hon tänker på tider som har flytt.

"Det är så underligt förstår du .. (men hon säger ... föstår utan r .., så där på småländskt vis ..) att man tänker så mycket på tider som har varit .., och jag tänker på Viking nästan jämt".

Som en ständig längtan är det.

Men nu ..., behöver Gunvor inte längta längre.

För om det är så där som man vill tro, att man möter dem som gått före, så sitter nog Gunvor vid Vikings sida och håller honom i handen och ler så där lyckligt mot honom, ja, så där som på det svartvita kortet som hon har visat mig och som sitter på väggen där ute på altanen.

Det är vad jag tror.

För igårkväll öppnades fönstret för lilla Gunvor.

Fönstret till en annan dimension.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag fick lära känna henne.

Dagens fönster ...


"Hejsan, här kommer en fönsterbild från Tyskland.

Fönstren hör till en restaurang som finns i 1019 meter höjd på Auersberget i Erzgebirge (Malmfjället).
Vi var på en vandring och det blev lunchrast i den här restaurangen.
Tyckte de var vackra med sina fina mönster.

Ha det bra och fortsätt krya på dig.

Många hälsningar från Tuvstarr."
/ Först ikväll har jag kommit åt mina comhem-mail och där, bland många andra, fanns detta. Tack snälla, rara!

söndag 6 december 2009

Insikt nr 172 ...


På eftermiddagen ringer pv:s storebror och säger - med dämpad röst -, att nu är det sämre igen.

Jag lyssnar till det lågmälda pratet, bröderna emellan.

Efteråt börjar jag plocka och plocka så där utan tanke.

Handtvättar kalasbyxor, tunika och strumpor.

Torkar av bord och arbetsbänk.

Norpar torra blomblad från pelargoniorna.

Och jag tänker ...., att alla har vi olika sätt att hantera inuti-oro.

Kvällsgöra ....



Hej hopp, så inspirerande!

Och ja, man pratar så där fånigt när man samtalar med katter.



Plötsligt är pElle tillbaka

i landet Halland igen.

Allt är som vanligt.

När jag går ner till raden av postlådor för att se om DN har kommit (och det har den inte ..,ska det ta en hel vecka för att få adressändringen att gälla ...?) , gör pElle mig sällskap.

Liiiiite ovant känns det nog för honom, det är trots allt fem månader sedan han sist bodde på pensionatet.

Så ..., bäst att hålla sig vid sidan av.

Lite ..., ja, bakom matte.

Bara för säkerhets skull.

Alltså.

Och så kan man låtsas lukta lite på alla torkade kvistar där vid slänten.

Så där så man håller koll.

Ja, tvärs över vägen bor ju två hundar och man vet ju aldrig.

Och rädd är man ju inte, tro inte det.

Nä, absolut inte.

Det där med att lukta på gräset, det är bara för att man tycker att det är så himla trevligt.

Tänker nog pElle.

Söndagsfönstret ...



I inlägget här under, skriver jag om Det Vanliga Livet.

Det där livet som pågår medan tillvaron tippar överstyr.

Det här fönstret är för mig just ett sånt fönster; ett "vanliga-livet-fönster".

Någon tittar lite förstrött ut över omgivningen .., i bakgrunden hörs radioprat .. hundar skäller .., bildörrar öppnas och stängs.

Allt medan någon annan sitter och blåstirrar på en telefon.


Monet i Sydfrankrike tog bilden och det är en repris, men det får det vara.
Och tänk, att hos fönsterfångerskan Monet, har tillvaron också tippat överstyr.
Förmiddag i ett gult hus ...


Sent på lördagkvällen återvänder pensionatsvärden till landet Halland.

Hans mamma ligger då på en vårdavdelning på Ljungby sjukhus.

Pensionatsvärden är trött och slut på .., först resan till Småland och hela dagen på akutavdelningen vid sin mammas sida .., därefter adventskonsert i en halländsk landsbygdskyrka .., hämtning av dottern Hilda och återresa till sjukhuset.

Och han berättar om samtalet med läkaren.

Ord som, dropp, vårdplan och annat boende, singlar i luften.

Den här natten och kanske ytterligare några, ska hon tillbringa på sjukhuset, men därefter måste det bli ett annat boende.

Sägs det.

Alldeles förfärligt trött är hon och delar sal med en annan kvinna.

Ett skynke emellan dem bara.

Pensionatsvärden mamma är mellan varven närapå stendöv, ja, telefonen hör hon nästan aldrig och det är klart att hörapparaten kanske inte kommer på som den ska .., men se ljudet från den snarkande salsgrannen .., det undgår inte den lilla madamen, berättar pensionatsvärden leende.

Det blir en annorlunda lördagkväll, det lilla som är kvar av den.

Mest sitter vi i soffan och gör ingenting.

Vi pratar om detta som har hänt .., undrar hur det ska gå.

Man tänker på hur skört livet är.

Och så blir det natt.

Pelle, som i flera månader har bott hos den rara Gunvor och blivit hennes allt, har fått göra pensionatsvärden sällskap från landet Småland och finner sig snart tillrätta igen.

Han sniiiirklar mellan våra ben .., spinner och har sig .., jamar vid ytterdörren och krafsar när han vill komma in.

Hela natten ligger han vid pensionatsvärdens rygg.

Vid fyratiden ringer telefonen.

Jag hör den som långt bortifrån och väcker mannen intill mig som rusar upp och springer nerför trappan och jag hör en dämpad röst.

"Är det slut?" frågar jag.

"Näää ...., men hon har blivit sämre ...", förklarar han.

Och vi pratar om detta med hur underligt livet är .., att i vårt land ligger säkert hundratals människor just den här natten och väntar på ett telefonsamtal ungefär som detta .., allt medan det vanliga livet pågår.

Det Vanliga Livet.

Pensionatsvärden suckar.

Från radions P4 pågår en tävling som handlar om samhället Krokom i Jämtland.

Förstapris är en hopfällbar tandborste - "perfekt att ha med på resan" - säger hallåkvinnan.

Och vi går ner till köket och dricker kaffe och te och gör oss mackor ..,. vi pratar och tänder ljus .., och nu har återigen pensionatsvärden givit sig av till landet Småland - till sin mamma - och sina två bröder ...,och kvar i det gula huset är en bloggmadame och hennes svartvita katt som heter pElle och den bärbara telefonen befinner sig aldrig mer än 2 dm bort; ja, likt en målstyrd missil som bara väntar på att avfyras, tycks den.

Ungefär så.

/Just när jag har skrivit klart, ringer telefonen. Det är pv:s underbara moster - Sonja - som hör av sig. Och Sonja berättar att i natt hade den sjuka lilla madamen vaknat och till sin förvåning upptäckt att där, vid hennes säng, satt två av sönerna och ena sonhustrun! "Men .., sitter ni här mitt i natten!!?" hade hon sagt. Åååå, lilla gulle-Gunvor!


"Vid den tiden återvände Olof Helmersson till trakten, åttitre år gammal. Ingen kunde säkert säga hur länge han varit borta.

I Lycksele fick han veta att returbiljetter inte längre fanns, de var avskaffade.
Utöver enkla biljetter fanns naturligtvis rabatthäften, månadskort och årskort, men den enkla biljetten var så att säga det normala.

En enkel till Avabäck, sade han alltså.
Och kanske en avgift för cykeln?

Nej, den där hopfällbara cykeln, sade busschauffören, den var handbagage och ingenting annat.

Han var den ende passageraren, han satte sig på sätet för rörelsehindrade snett bakom chauffören.

Jag borde känna igen vägen, sade han. Men det gör jag inte. Jag borde egentligen kunna den utantill, alldeles som tio Guds bud.

Militärvägen, sade chauffören, han är liksom enahanda.
Har man sett en kilometer, då har man sett alla sjutti milen.

Det har gått förti år, sade han. Hela förti år. Eller endast femti år. Mycket har förändrats. Allt har förändrats. Utom byanamnen. Ansia, Norräng, Lyckan, Karlsgård, Husbondliden.

Det mesta är oföränderligt och bestående, sade han också. Utom människorna."


// Utdrag ur Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Boken handlar om den före detta väckelsepredikaten Olof Helmersson som i hög ålder återvänder till Västerbotten för att få människor att ta avstånd från frälsningen. Men ingenting blir som han har tänkt sig.
Kalenderbilden togs av annasmamma. Hon heter Monica. Bara så ni vet. Och bild på henne kommer på julafton.

lördag 5 december 2009

Lördagkväll ...


"pElle lille .., inte vill du väl åka till landet Halland ...?" säger Gunvor.

Vid åttatiden på lördagkvällen sitter en pensionatsvärd och hans dotter i en röd Volvo.

Dom är på väg till sjukhuset i Ljungby.

Och i ett gult hus i landet Halland, ligger bloggmadamen på soffan Ektorp och fryser om högerfoten.

Med ojämna mellanrum ringer telefonen.

Från mobilen kommer sms-pip.

På tv-rutan visas mästerskapsdans.

Där är män och kvinnor som ser onaturligt stela ut och ler som hade mungiporna cementerats fast i upprätt läge.

I min högra hand håller jag en bok av Håkan Nesser.

På sidan 81 upptäcker jag till min förvåning att ordet "Malåträsk" finns med.

Sylvia och Malåträsk.

I Malåträsk har jag vuxit upp.

Tant Sylvia var vår granne och ingen var så glad som hon .., ingen så skrattig.

Bakom tant Sylvias garage växte ärtskidor.

En gång tog jag med mig en liten rävunge som gömde sig bakom Sylvias spis.

Rävungen hade pappa tagit hem från skogen .., han ville väl vara snäll med yngsta dottern, förstås och dottern förstod inte att pappan hade fördärvat rävlyan, men sparat den där minstingen i kullen till hon, den yngsta.

I ett par dagars tid följde rävungen mig överallt.

Sen försvann den bara; jag kommer inte ihåg hur, men jag kan a n a.

Sånt tänker jag på, den här underliga lördagkvällen då tillvaron liksom har tippat överstyr.
Tanken var ....

... att vi först skulle åka till en kyrka i landet Halland där kammarkören ska ha adventskonsert i afton.

Därefter skulle vi köra till Malmö och träffa sonen och sist av allt: övernattning i Ystad, i lilla ettan.

Och i morgon hämtning av Sigge Nilsson.

Det var tanken.

Men livet gör som det vill.

Plötsligt på förmiddan ringer telefonen.

Det visar sig att Pelles matte - pv:s rara mamma -, har blivit jättedålig och förts i ambulans till sjukhuset i Ljungby.

Tillvaron skälver.

Och nu är herr pensionatsvärden på väg till landet Småland, till sin mamma.

Och själv sitter jag i ett gult hus och tittar på skidskytte och minns några andra decemberdagar, då, för trettiotre år sedan.

Då handlade det om min pappa.

Insikt nr 171 ...


Trappan som jag ä l s k a r.
I mitten står en stor blombukett som fanns på plats när jag kom från sjukhuset.
Från två döttrar och en son.
Mammahjärtat nästan brast av glädje.

Pensionatsvärden ordnar frukost .., äggröra, stekt bacon .., kaffe/te .., mackor och lite annat, så där som pl.marm. - 09.

Under tiden ägnar sig västerbottensmadamen åt bloggande.

Dagens fönster och adventskalender.

Efter frukosten (tända ljus, småprat över bordet ..., Ring så spelar vi ....) studerar pensionatsvärden dagstidningen .., allt medan madamen dammsuger, diskar, torkar halltrappan och tar sig an badrummet.

Och nu ska herr pv fixa fågelbord och sätta sista spikarna i garagetaket.

Det kallar jag bra arbetsfördelning.

Och insikten ..?

Jo, att man gör det man är bra på.

Det är inte så noga det där vem som gör vad.

Dagens fönster ...



... finns i Halmstad.

Ett vackrare bibliotek kan omöjligen finnas på vår jord!

Ja, det är där alla fönsterna finns.


"Ivars blick tycktes ha fastnat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar. Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål.

Nu kunde inte Ivar bärga sig längre.

Den där håruppsättningen, sade han. Den påminner mig om någonting från mina allra första år i livet. Men vad det kan vara minns jag inte.

Det är lättbegripligt, sade expediten.

Då jag var mycket ung hörde jag till en församling där vi alla hade sådana här hårknutar. Alla frälsta. Jag gjorde mig fort av med frälsningen. Men behöll frisyren.

Jo, sade Ivar. Norrlands Akvavit. Det blir nog bra.

Den är verkligen mycket omtyckt, sade expediten. Kummin och anis. Och som sagt fänkål. Som aperitif. Eller till sillen. För att inte tala om en liten sup så att säga ur skåpet.

Jag kommer från Nedre Avabäck, sade Ivar. Vi är inte sådana.

Enkelt uttryckt, sade expediten, och hennes röst hade fått en högtidlig klang, tre växter ur familjen Umbelliferae, de flockblommiga, tre hälsobringande örter som på ett lyckligt sätt fått förenas i livets vatten. Och slutligen förädlats med hjälp av några droppar sherry. Ska det vara en påse?"


/Utdrag ur böckernas bok ... Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Den juliga bilden kom från annasmamma.

fredag 4 december 2009

Och vad tyckte vi ....

... om På Spåret, med nya programledarna Luuk och Lindström?

Svar: vi tyckte att det var hur himla trevligt som helst!

Lite väl surrigt mellan varven, men ändå ..., jo, jättetrevligt!
Annorlunda ...

Efter middagen, när jag har gjort träningspasset och täääänjt och strääääckt, ställer jag mig i duschen.

Länge, länge låter jag hetvattnet skölja över mig, men allra mest över knäet.

Och jag tar kokosdoftande tvål i handen och stryker försiktigt, försiktigt över det nu nakna såret .., och jag fylls av en ömhet som liksom inte vet några gränser över det arma benet; det som en gång var ett lillflicksben som glatt och obekymrat skuttade nerför källartrappan till småvalparna i källaren .., det som sprang ute på gräsmattorna hemma i Malå då det lektes kurragömma .., benet som bidrog till alla segrar på 60 meter i högstadiet och i längdhoppet i Lycksele.

Allt det tänker jag på.

Och jag drar med högerhanden över såret och klappar lite .., som till tröst.

Efteråt lägger jag mig i soffan Ektorp.

Där sitter pensionatsvärden som nu har helg.

Han tittar på ett program som handlar om Norge och oljan.

Själv ligger jag raklång och har vita särken på mig och en rosafärgad handduk om magarna.

Några tända ljus på bordet.

Ovanpå pianot ..., bilder på mina barn och på Emma och Kapten Lintott.

Allt som är viktigt i mitt liv står ovanpå pianot av märket Schimmel.

Ett olöst korsord vilar på golvet.

Ute råder mörker.
Och har ni .....

... inget annat för er, så tycker jag att ni ska titta in till Anna i Sheffield.

Man blir varm i hjärtat av att läsa det inlägget.



SVENSKA ÄR SVÅRT!

Ja, det tycker i alla fall norska vännen Bente som har skickat detta.

Några exempel på underhållande skyltning.

Ingen parkering förbjuden

(Skylt på bensinmack i Uppsala)

Vi utför rost och plåtskador billigt

(Bilverkstad utanför Göteborg)

Stekt röd tunga

(På en restaurangs lunchmeny)

Seriösa priser

(I fönster till pizzeria i Visby)

Sjuk gymnastik

(Skylt i centrala Lund)

Jag är sjukdom, kommer morgon

(Hos frisör i Stockholm)

Vid köp av klockarmband, gratis påsättning.

(Skylt på loppmarknad i Göteborg)

Jämna pengar underlättar växlingen

(Lapp i cafeterian på Högskolan i Halmstad)

Ät fisk! Bli frisk
Affären stängd pga sjukdom

(Skylt på dörren till mindre affär i Gnesta)

Posten hämtas då och då, ibland något senare

(På brevlåda utanför hotellet i Kittelfjäll)

Frigående ägg

(Affisch i ett fönster till en mataffär i Göteborg)

Para er tre och tre i liftkön. Se upp så inga klädesplagg fastnar i liften

(Plakat vid skidliften i Sunne)

Morgondagen inställd pga bristande intresse

(Lapp i Medborgarhusets foajé i Stockholm)

Priserna gäller endast när gatuköket är öppet

(Gatukök i Uppsala)

Tomgångskörning förbjuden högst 1 minut

(Skylt vid lastkaj)

Idag rabatt på underkläder som avdrages i kassan

(Skylt i mindre klädesbutik)

Extra mört kött. Vi hänger själv i butiken.

Så var det klart ...



Åååå, ack så ljufvligt med dryga tjugotalet nu bortplockade agraffer!

Ganska finurligt är det, att med en liten tång som liksom vinklar ut häftklamrarna, så tar syster Anna-Lena bort dem, en efter en.

Det går bra, men det känns.



Känslan när jag låg på operationsbordet i Hässleholm, det var att detta var rena löpande bandet, ja, ungefär som när man ser gamla filmer där flinka kvinnor från Bohuslän rensar sill.

Och när man tittar på ärret, så nog kan fundera över hur bråttom herr Ortopeden hade ....

Lite snett och vint och på nåt ställe går huden inte ihop.

Nåja, det är bagateller i det stora hela.

Jag minns min mammas knä .., det såg ungefär likadant ut .., hon hade, under fönsterputsning i Bolivia, dråsat rakt genom den rangliga stolen och krossade då sitt knä.

(Och en vänsterhand fångades i flykten också, ja, av bloggmadamen alltså, idag. Syster Anna-Lenas. Nämligen.)

Fredag ...



"En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå.

När det nu blev hans tur och han steg fram till disken, sade han att han den här gången inte ville ha Renat eller Kronvodka eller Absolut, det fick gärna vara färgat eller åtminstone smaksatt.

Han iakttog expediten mycket noggrant, det var något hos henne som tydligen oförhappandes fångade hans uppmärksamhet; hon föreföll att vara i sextiårsåldern, hon hade håret sammanvirat till en hård knut på hjässan.

Då skulle jag föreslå akvavit, sade hon.
De smakar antingen dill eller kummin. Vad sägs om Skåne? OP? Herrgårds? Ödåkra?

Ivars blick tycktes ha stannat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar.
Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål."


/Utdrag från den helt underbara boken Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren - första kapitlet - och jag föll pladask. Och lilla almanacksbilden kommer från den generösa annasmamma.

Fredagsfönstret ...



"Jag skickar ett blått fönster från Cambodjas näst största stad, Battambang.
Fru Manilat och jag skickar "God rehabilitering till dig" - hälsningar."

torsdag 3 december 2009

En liten julkalender ..



Från annasmamma som brukar kommentera här, har en riktig liten julkalender kommit susande genom rymden.

Det är en bild för varje dag .., alltså ingen papperskalender, utan bilder, helt enkelt.

Juliga bilder.

Och tänka sig .., hittat vägen till det gula huset i landet Halland!

Och rätt hus också!

För dagens datum är det den här bilden som gäller.

Tack snälla, rara! säger jag.

Dagens händelse ...


Vid den rosa pilen gömmer sig raden av postlådor.
Ingen vill ha reklam.


Vid halvettitden kommer lantbrevbäraren körande med sin gula bil.

Eftersom jag vet att pensionatsvärden väntar paket, så blir det brått att ta på kappa och skor och hitta kryckorna och sedan fort ut .., över gräsmattan och försiktigt nerför glashala backen och där nere står postbilen och väntar.

Rutan är nervevad .., ett glatt ansikte skymtar.

Jo, visst finns där ett paket till herr Göransson och jaså, är mannen i huset inte hemma, men då kanske jag kan ..., och "du är inte härifrån du .., från Ystad ... hahaha, ja, det tror jag inte mycket på .., jaså, det är du verkligen ..., ja, just det .., jaha .., Västerbotten, det låter mera så, ja .., och har du brutit benet eller nåt .., jaså .., nytt knä .., men det ska nog bli bra ska du se .., men akta dig för backen här .., det är lätt att falla .., jaha, du går försiktigt ...., ja, skriv på här bara .., här har du en penna .., där .., det spelar ingen roll ..., ja, det var ju en tokig tid att bli sjukskriven på .., jaså .., bruten handled .., i maj .., ååå, det måste ha varit härligt, det var ju så fint väder då .., men du får krya på dig, ha det så bra nu ..., hej, hej, vi kanske ses igen!" säger den vänligt leende postmannen och kör sin väg.

Och så kryckar jag mig uppför backen, med ett telefonpaket under vänster arm.

Borta vid klädstrecket ser jag två skator.

Och jag tänker att man lär sig allt eftersom.

Minsta lilla blir till guldstjärnestunder.
Mitt på dagen ....

Soffan Ektorp ..., denna min ständiga följeslagare ... och förstrött tv-prat och underliga drömmar.

Och sonen som ringer från Malmö.

Ganska länge pratar vi; mest om hans praktik.

"Ja, igår var det ju rån .. men då hade tjuvarna redan givit sig av och så var det ju det här andra, men då hade dom också hunnit sticka..., faaan ..," säger den blivande konstapeln besviket.

Men gissa tre gånger hur lycklig mamman är över snabbfotade tjuvar och banditer, som inte är där när sonen kommer!

Sonens röst är mörk och trygg.

"Kram, kram!" säger han på slutet.

Och jag blir så innerligt rörd.

Efteråt, när jag lagt luren ifrån mig, börjar jag att gråta.