"Den 31 maj avled Gunborg Vallengård, Burträsk, i en ålder av 98 år.
Vi var tolv barn till hemmansägaren Johan Sjöström och hans hustru Lina.
Nu återstår endast två i livet, syster Ebba och jag själv.
Gunborg ansågs döende när hon låg på Hällnäs sanatorium i tuberkulos 18 år gammal. Nu blev hon 98 år och frisk in i det sista.
När mor dog vid 51 års ålder tog Gunborg över ansvaret för de minderåriga syskonen som en mor. Hermodskurser blev vår brygga till intellektuella yrken. Sin mans lön använde hon till stora delar att sprida bland syskon.
Vi har när man ser det som helhet haft bra och varierande liv alla tolv.
Längden i våra levnadslopp har varit mellan tre och 98.
Ingen har ansett sig beklagansvärd.
Kan man begära mera?
Henning Sjöström"
När jag var liten fick jag följa med min mor till hennes frissa - hon hette Siv och hade salong på Ripatorget i Trelleborg. Hon hade gigant-tupérat kolsvart hår som var oerhört elegant och glasögon av spetsig kattögon-modell som väl var det hetaste heta i början av 60-talet.
Men när jag satte mig i stolen "jamen du har så tunt och fint babyhår" vilket jag hatade att höra då och hatar att höra fortfarande!
Min egen frisör sedan 30 år tillbaka har aldrig sagt det men så vid hennes tre mammaledigheter har jag varit tvungen gå till andra salonger och det är inte kul att vid 35-års ålder höra att man har tunt babyhår!!!!! Kan ingen lära ut det på frisörsutbildningen att så säger man bara inte. Det VET kunden redan!
Titti sa...
Mitt första minne av frisören är inte lika positivt.
Sent 40-tal, jag var en unge med ständiga öroninflammationer, många besök hos doktorn, ont ont.
Jag var väl sådär 5 år, med långt superkrulligt hår och nu skulle jag för första gången få följa med mamma till något som hette så konstigt som "frisörska". På den tiden förklarade man inte så mycket för barn, dom skulle lyda, niga och vänta på att bli tilltalade innan dom öppnade munnen.
Nu skulle mamma till "frisörskan" och jag skulle följa med. Lokalen låg några trappor upp (minns det som igår) men det som skrämde mig från vettet var damen som mötte oss i dörren, hon hade illrött hår, vit rock (samma som doktorn) och knallröda naglar. Hon såg ut som den elaka häxan i någon av mina alla sagoböcker doktors-häxa. Herregud vad jag tjöt.
Jag vill minnas att det inte blev något hår "lagt" den gången (jo, man gick och "la" håret på den tiden).
Det har blivit många frisörbesök sedan dess, men faktum är att än i dag känns det inte absolut 100 att sätta sig i frisörstolen. :)
Lena sa...
Vilket minne du har! Hos någon av herrarna (Lena menar Torkel Lind eller Sundbom, två f.d. frisörer i Malå ..)har jag blivit friserad efter klippt min lugg alldeles själv som fyraåring. Jag kommer ihåg att jag skämdes.
Den där känslan som infinner sig efter ett besök hos frissan den är härlig.
