Tur och retur ....

Vårdcentralen, den som jag bytte till enbart för att där var så hemtrevligt, visar sig vara måttligt trivsamt den här morgonen.

Två av lamporna i väntrummets tak har slocknat och vi är sju personer - tre  kvinnor och fyra män - vilka väntar på vår tur. Det kan inte vara mer tyst i graven, än vad det är där inne.

Från korridoren hörs så småningom personalprat .., det handlar om ett läckage och någon undrar var kanylerna är. 

En långbent läkare passerar med stora kliv .., ingen sitter i receptionen (den ligger helt i mörker) och vi som väntar, vi sitter lite lagom utspridda, inte alltför nära varandra.

Vid min högra sida har jag en storvuxen man som ropas in först av allt. Mitt emot mig, nära det lilla väntrummet för barn, sitter en kvinna i  min ålder och jag blir glad när jag upptäcker att hon också är barfota i sina sandaler. Övriga har sportskor med låga strumpor i. 

En äldre herre kommer in och den mannen rör sig med en slags säkerhet som ingen av de övriga uppvisat. Han går direkt till tidningsstället och letar efter något intressant, övriga sitter tysta och stilla. Idag är jag den enda som hälsar när någon ny kommer in. Det är så ofattbart tyst i väntrummet. 

Från en man hörs ett ständigt kurrande i magen .., från en annan ett gurglande från lungorna, den mannen lämnar så småningom väntrummet och ställer sig ute i friska luften.

Och så blir det min tur. Det är som vanligt .., svårt att hitta ett kärl, så sköterskan byter arm, tar den högra i stället .., duttar med pekfingret .., hämtar en blodtrycksmanschett som stramar åt och säger att "jo, men det ska nog gå". 

Tjopp, så fylls fem rör med mörkrött blod. 

Kör hemåt. 

Stannar till intill hagen - vid korna i Vastad - (som bara är några gårdar) och tänker att oj, vad jag tycker om kor. Minns lagården hos mormor ., korna som gick nästan utanför huset .., minns mamma som satt på en pall och mjölkade .., minns doften av hö och småkalvarna i kätten och hur dom slafssög  på mina fingrar och hur man kände sträva ränder i kalvens gom. Minns hur det lät när dörren in till lagården öppnades. Minns stolheten över mamma som var så orädd .., som när tjuren tagit sig loss, hur hon ropade att jag skulle hålla mig på höskullen, själv tog hon en grep och föste honom till sin kätte.

Sånt tänker jag på när jag kör hemåt. 

Efteråt blir det ett besök i Skallkroken. Pv har tagit med grejer som ska finnas på plats i morgon, då, när trailern ska på plats och masten ska tas av. 

En sväng på affären hinns med. Caroline står i kassan och är som en ängel. Hon har långt hår och har använt locktång och är så fin. 

Vid frysen möter jag en äldre dam och jag frågar om hon har nya glasögon? Det har hon.

"Men det är ju jättelänge sedan du slutade i affären, hur kan du ...?" säger hon. 

Jag är lika förvånad. Ansikten kan jag glömma, men inte nya frisyrer eller som nu: andra glasögon. Det är alltid lika underligt, det här vad som till syvende och sist fastnar i minnets arkiv

På väg till bilen blir det surströmmingsprat med kvinnan som är uppvuxen i Sundsvall. Pv står intill och ler .., detta är rena gallimatiasen för honom. . 

Tidigare idag - apropå glömska - gjorde vi DN:s Nutidstest.Idag hade vi exakt lika många rätt - eller fel -. DN har hur många tester som helst .., ordquiz, nyhetsquiz, "De svåraste frågorna från vecka 37",  Koll på Förenta nationerna, Koll på Strängnäs .., Koll på män som heter Bertil, Koll på Nya Zeeland.

Sådant kan man roa sig med om man är pensionär och har gott om tid.

Dagens fönster ....

Egentligen borde det här fönstret ha visats igår, ty det visar utsikten över Lugano, men då innan ljuset tagit över. 

Så vackert! 

Som en teaterscen! 

Och samma fotograf, förstås - annannan -!

Sommar igen ...

Tjugofyra grader varmt den 21:a september. 

Vi  kör till Skallkroken och pv tar ner storseglet och jag får hjälpa till att vika ihop det fint och så får det vila över vintern i förpiken. 

 Efteråt sitter jag på bryggan/piren och har det skönt .., allt medan Harry  håller sig i närheten. 

Oj, vad vi gosar!  Jag masserar honom på ryggen, kliar bakom öronen och pussar honom på huvudet och säger att jag är så glad, så glad att han är med och finns till. Den där lilla svanstippen går av och an .., den ser längre ut numera, då det vuxit ut päls som är lite lockig.

Så hemåt. 

Pv pratar med sin bror i Ljungby som lovar att komma till hamnen vid tiotiden på lördag, då ska masten av. 

En riktigt vass lie får vi också låna, bara nu pv lovar att inte fördärva densamma. Han lovar.

Uppmärksamma bloggläsare tänker säkert "men har hon bara dom där grå tightsen!" Jodå, jag har allt som allt fem stycken, alla grå. Sen har jag nog lika många svarta. Ni kan vara helt lugna. Som ni ser döljer jag mina tår, då dessa har en förmåga att vid stigande ålder förvandlas till nånting som mer liknar klor. Särskilt lång-tån. Det är förfärligt.

Skallkroken idag. 

Inte många har mastat av .., men det dröjer nog inte länge till. 

Pv tog ett dopp i adamsdräkten och konstaterade att termometern visade på 22 plusgrader. 

Härligt, men också skrämmande. Eller i alla fall: oroande.

Torsdag i september ...

Underliga drömmar natten mot idag. 

Jag är som vanligt hemma i Malå och befinner mig någonstans mellan Karlssons Livs och Folkes kiosk och där kommer bettankax gående och vi pratar en stund och att bettan, som i vanliga fall bor i Lund -  är i Malå - finner jag inte det minsta underligt. I drömmens värld är allt möjligt.

Lämnar sängen vid 7-tiden. Allt är förberett för frukosten ., det gjordes igårkväll och när pv och Harry kommer in efter morgonrundan, är det mesta färdigt, förutom pv:s tevatten.

Vi pratar om helgen som kommer och besöket hos min syster i Skåne. Deras stora åkgräsklippare är trasig och pv googlar på ordet "lie", ja, som en första början, ty gräset är på tok för högt för en vanlig gräsklippare.

Det dagliga mejlet från Australien har kommit, men lite senare än vanligt. Vi bekymrar oss för den äldsta av oss systrar, men är jag enveten, är det en västanfläkt i jämförelse med den äldsta.

Jag minns den dagen jag ringde till mamma i Bolivia och vilken ångest jag då hade .., och hur jag förklarade att nu måste hon komma hem, "ja, men mamma du vet ju att det är så illa ställt med minnet."

Och jo, hon kom hem och allt hon hade med sig var en liten svart handväska. Efter tjugo år i Sydamerika .., var det allt. Mina barns pappa mötte henne på Kastrups flygplats och berättade att han rördes till tårar när han såg henne komma gående emot honom. Så liten hon hade blivit och med handväskan som enda bagage.

När jag om kvällarna kom hem från arbetet, satt hon ofta rödgråten i soffan, men försökte dölja det hela. Allt hade jag tagit ifrån henne. Livet bland bolivianarna och från lille Ezra som hade blivit som hennes barnbarn och inget förstod hon. 

Och efter tre veckor blev det minnestest på geriatriken och förnedring och dåligt resultat - men i omvänd ordning - och så småningom, efter ett år, nytt boende på Ejdern. 

Men en gång i livet var allt som vanligt, som då, när hon tittade på våra diabilder från resan till Argentina. (Tapeten var grön. Hennes klänning blå med vita prickar.)

Allt det tänker jag på när jag läser mejlet från min syster. 

Och nu. Nyheter från SVT. Polen slutar att skicka vapen till Ukraina, "Daniel omskars utan bedövning" och älgarna plågas av älgflugor. I gästrummet övar pv på någon sång (flera konserter innan jul, musik från 1500-talet bland annat) .., väggklockan tickar och har nyss slagit jämnt klockslag utan att jag ens har märkt det.

Dagens fönster ....

 

"Gryningen i Lugano en regnig torsdag i september, från mitt hotellrum .

Jag får betalt för att vara här; hur kan man vara annat än tacksam!"

// Så skriver annannan och har ni inte läst hennes inlägg från igår - om den tolfte stenen - så har ni missat något fint. 

Tack för fönstret! säger jag.

Onsdagsfönstret...

Den 17:e september för  tio år sedan, då kom den här bilden från ellem i Skellefteå. 

Hon hade påpassligt fönsterhåven  med sig, då på en båtresa mellan Umeå och Vasa i Finland. 

Så vackert! 

Och grönt är så skönt!

 Film nr 2.

 Nej, det blev ingen hemma-filmstudio igår som det var tänkt, det blev idag i stället. 

Jag följer Halmstad Filmstudios program, om än inte kronologiskt och dagens film var denna. 

Det här var verkligen en annorlunda film. Regissör och manusförfattare är Charlotte Wells, född i Morningside, Edinburgh 1987. 

I filmens inledning är det en mängd fragment bara av bilder och har man - som undertecknad - ögonmigrän ibland, då synen på ena ögat liksom hackas sönder .., då blev det aningen knepigt att titta. 

Nå, det ordnade sig. 

Filmen handlar om den unga flickan Sophie, 11 år, som åker på en charterresa till Turkiet, tillsammans med sin pappa. 

Föräldrarna är skilda och det här är liksom hennes minnesbilder (som vuxen) från den här resan och deras förhållande till varandra. 

Jag har otroligt svårt att titta på filmer där föräldrar super och har sig och tänkte ett tag att .., är det så det ska bli, då vet jag inte ...? Så blev det inte. Det blev så mycket av allt möjligt.

Här berättar Charlotte Wells själv om vad hon tänkte om filmen.

Irländaren Paul Mescal som  spelar pappa till Sophie, kände jag igen från tv-serien "Normala människor", där han - enligt mitt sätt att se det - var helt suverän. Det var han även här.

Den unga flickan spelas av Frankie Corio (född 2010) och hon gör det med den äran!

Här en trailer till filmen.

Av mig får den en fyra i betyg. Nej, den blir inte oförglömlig för mig, men bra ändå.  

 

På den här biografen serveras 11-kaffe i mellanakten, det vill säga, när det känns skönt med en paus. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia och - inte att förglömma - pv:s hembakta kärleksmums, aka "Snoddas". 

Godare kaffebröd är svårt att uppbringa, särskilt när kakan är bara till hälften upptinad.

Att pv fortfarande håller på med insamlande av spillvirke, kanske ni anar. Jodå, snart är vedboden fylld och i bananlådor finns ved till familjen i Bunkeflo som har kamin i vardagsrummet. 

Det tar liksom aldrig slut, det där samlandet.

Dagens fönster ...

... fångades igår under ett besök på biblioteket i Halmstad. 

I vanliga fall gäller ju Harplinges lilla bibliotek, men där pågår en renovering och är stängt under obestämd tid, ja, men då får det bli Det Stora Biblioteket.

Och stort är det verkligen.

Fönstren på bilden vetter mot den "halländska floden Nissan" och särskilt kvällstid är det så vackert!  

 

 

 

 

 

 

Foto: Jonas Ericsson. 

Titta, så vackert det ligger där och nästan svävar iväg över vattnet! . 

Följande kan man läsa på Wikipedia:

"Stadsbiblioteket ritades av arkitekterna Mette Wienberg och Kim Holst Jensen vid Schmidt Hammer Lassens arkitektkontor i Århus, Danmark. Efter en arkitekttävling, där allmänheten fick rösta, så vann deras förslag till nytt stadsbibliotek med bred marginal över de andra förslagen. Resultatet av omröstningen ledde till att vinnande förslag också kom att byggas.

Byggnadens form är helt unik och skapad efter de träd som stod och står på tomten. Arkitekterna lade helt enkelt ett papper på markplanen och drog upp byggnadens form efter träden. Fasaden är täckt helt i glas och en del av byggnaden vilar på pelare i Nissan. Det nya biblioteket inrymmer även bibliotekskafé och nyhetsrum, sagorum och föreläsningssalar samt Halmstads Konsthall^[1]. Stadsbiblioteket fick Halmstads byggnadsnämnds arkitekturpris 2006."

Man kan ju fråga sig vad det kostar - vintertid - att värma upp hela den här glasbyggnaden?

Barnavdelningen är stor och där var liv och stoj och en pappa satt behagfullt tillbakalutad, allt medan småttingarna lekte, ja, så helt annorlunda än barndomens bibliotek där man nästan viskade fram orden. 

De böcker jag var ute efter (boktips på instagram från generösa babsan/gub001 i Roslagen .., ) var utlånade, så det blev något helt annat i stället, nämligen Håkan Nesser och Paul Auster. 

 

På en pelare fanns dessa små recensioner av barn som läst olika böcker, kanske under sommaren?  Jag fullkomligt ÄLSKAR sånt här!

Det påminde mig om filmen ....

Som ofta ..., blir mina besök hos frisören oerhört spontana, alltså, plötsligt står jag inte ut längre och har jag då tur och råkar passera en frisörsalong, slår jag till. 

Det hände bland annat i Lübeck för några år sedan och sämre klippning har jag nog inte upplevt. 

Förra klippningen blev i salongen som syns på bilden. En källarlokal i centrala Halmstad  (kanske har det varit restaurang en gång i  världen?) och då var det en rar frisörelev som tog sig an mitt hår. Helt okej var det. 

Men idag .., då var eleven inte där och jag blev omhändertagen av kvinnan på bilden. 

Oj, så bra hon var! Sättet som hon masserade mitt hår på var inget annat än gudomligt .., nästan så man ville gråta .., ! Det är inte allom givet att få till ett lockigt hår, men hon fixade det galant. Född i Bosnien, gift med en man från Serbien och hade föräldrar och släkt kvar där hemma. I vårt land sedan nio år tillbaka.

Innan det var min tur, klippte hon den här mannen på bilden och jag tänkte, där jag satt och väntade, att oj, så ömsint hon var .., och hur mycket det där ömsinta och vänliga kan betyda för människor vilka inte får så mycket av den varan! 

Det var i den stunden jag tänkte på min älsklingsfilm alla kategorier, "Italienska för nybörjare", där finns just den scenen. (En frisörska som tvättar håret på en man som hon fattat tycke för .., och den där scenen där hon rör så sensuellt vid hans huvud och hals .., å, det är så hjärtevärmande.)

 

Hann med ett lunchbesök på "Best of India" . Där var nästan fullsatt och för 115 kronor får man välja mellan diverse olika rätter. Smaken sitter i   l ä n g e. 

  

Stortorget i Halmstad är ingen direkt höjdare. Mest öde och tomt, frånsett  några frukt, - och gröntförsäljare.

Slog mig ned på en bänk .., tittade på människor som passerade revy och förundrades över hur olika vi människor tar oss an hösten. 

Somliga går efter almanackan och bär täckjackor och halsdukar, andra (ganska många faktiskt) går i shorts och sandaler! 

Bussar kom och gick med destinationer som Sjukhuset, Vallås och Kärleken. 

Ungefär så var det.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är Maja i Tyresö: 

"Visby Domkyrka - Sankta Maria - har fina fönster. Det blev en film, för det stod en hel kör högst uppe på höjden och sjöng i solnedgången! Lyssna! 

Hälsningar Maja!"

//Men det blir ingen film här, ty ljudet varar bara någon sekund, så ni får tänka er allt det vackra!

Tack Maja! Så rart av dig!

Sjuttonde september ... 

Soligt och fint. Sommarvärme.

Pv sågar spillvirket, jag skriver brev till min syster i Australien. 

Mitt på dagen blir det lunch på Golfkrogen i Haverdal. Slottsstek med sås och god gelé. Inte ett enda bekant ansikte. 

Efteråt bad i havet. Pv kollar termometern och säger att det är plus tjugoen grader i vattnet. Otroligt.

Tre timmar senare är vi bjudna till Ecke och Britt och där bjuder grannen-Annelie-mitt-emot-deras-sommarhus på nybakad plommonkaka och där är även Ingrid. Det är från Ingrids och Karl-Magnus nybygge som vi får så himla mycket spillvirke. 

Plommonkakan visar sig vara himmelskt god. Recept finns här.

Så sitter vi ute vid det längre bordet och med parasollet uppfällt och pratar om kungens jubileum .., om konserten igår med alla möjliga artister och om kvinnan som var konferencier. Anneli som i sitt yrke är scenograf, ser förstås sådant som vi andra kanske inte lägger märke till. Om olika yrken pratar vi också .., och ett av dem handlade om tandhygienister. Vi pratar också om dokumentären "Kungen och jag", gjord av Karin af Klintberg.

Jag såg del 3 av den serien tidigare idag och häpnade över kungens svårigheter att svara på många frågor. 

Kände han sig älskad? Nej, det var väl en underlig fråga, menade han och lite fånigt var det väl med detta att vara älskad.  

Pratades det om vad som ska hända när Victoria en dag tar över; det borde ju ändå vara rätt logiskt? Själva frågan, tänker jag.

Nej, vi pratar inte om döden i vår familj, svarar kungen.

Mellan varven visades intervjuer med norske kung Harald och även med danska drottningen Margrethe och det slog mig hur oändligt mycket mer reflekterande de var, ja, vad gällde sitt ämbete. Och mer "öppna".

Nå, är man fostrad av sin farfar och av militärer och höga dignitärer, så kanske det blir på det viset. Man lyder order och gör sin plikt och så är det ju ens egen personlighet också, förstås. Men så mycket "För Sverige i tiden " .., kan jag inte tycka att det var. Åtminstone inte "i tiden".

Här en recension från finska Yle, vad gäller dokumentären. Själv fann jag den intressant. 

Pv struntade i allt detta och åkte rullskidor i stället. Fem månader kvar tills det är dags för Vasasloppet. Själv klippte jag en del av gräsmattan, kanske i en timmes tid. Svetten lackade. Iskall dusch efteråt.

Ännu senare på kvällen tittade vi på Agenda (bara så hemskt om alla skjutningar!) och i morgon är det måndag och jag ska ha min egen Filmstudio här i vardagsrummet. Detta är den film jag ska titta på och kanske ska jag - som sällan äter godis - köpa mig en påse Gott & Blandat, så där så den riktiga biokänslan infinner sig. Samma film visas på Röda Kvarn, via Halmstad Filmstudio, i morgon. 

(I min tidiga ungdom köpte jag ofta ZigZag - tablettask - när det var biodags. Eller Nickel.)

Av Filmstudions tio filmer i höst, kan jag - via Triart.se - hyra åtta och titta här hemma, jo, det blir bra.

Söndagsfönstret ...

. .. fångades i ett sovrum i landet Skåne. 

På den fönsterbrädan råder i vanliga fall ordning och reda (läs: en lampa och en vas), men när en farmor och hennes sambo är på besök, då förändras det mesta. 

Då kan man på samma fönsterbräda hitta en icke-använd-blöja (tack till den som kom på att markera vad som är bak och fram på dagens blöjor!), en hårborste, en rosa överstrykningspenna, samt en loggbok tillhörande båten Serudia. 

Tanken var att den näst sista seglatsen, den från Torekov till Skallkroken (den där jag var tämligen halvskraj  helskraj..), skulle skrivas in.

Det var tanken, men det glömdes nog bort, eller hanns inte med. 

Vad som finns i plastflaskan har jag ingen aning om.

Om betydelsen att se träd utanför sina fönster,  kom vi att prata om. Sonen med familj bor i ett område där trädgårdar och träd har varit med under många år. Där finns jättestora granar - dignande av kottar -, och när man simmar i den av mig så innerligt älskade poolen, då kan man åt ena hållet se en vacker tall, en mindre gran, en lönn och en stor fläder, vilka växer på granntantens tomt. Och i och med att där finns träd, ja, då ökar ju också möjligheten att få lyssna till fågelsång. Nu var det mest duvors kooooorrrande, skator och kajor som underhöll, men det är ju i alla fall bättre än total tystnad.

Så var det.

Hemma igen ...

Två hela dagar blev det i landet Skåne, plus onsdageftermiddag, så där så småttingarna i alla fall skulle känna igen oss. Ja, det gäller väl mest den yngste av dem. 

Den ömma modern arbetade 13-22 såväl torsdag som fredag och det innebar hämtning från förkolan vid kvart i två och så allt det som följer med en eftermiddag kväll: mellanmål, middag, dusch och sagoläsning och godnatt-godnatt. 

Det gick bra. 

Men oj, så morgonpigga gossar! Vid femtiden torsdagmorgon kom Elliot och kröp ner hos mig, pv och Harry. En halvtimme senare låg jag och läste om Sommarskuggan och samma sak igårmorse. 

Igår, innan deras pappa kom hem från Borås, for jag omkring med dammsugaren och då ville det sig inte bättre än att han som är 1 år dråsade i golvet och inte vilket golv som helst, nej, klinkersgolvet i hallen!! Jag befann mig bara några meter ifrån honom, men det hjälps ju inte när olyckan är framme och hjääääölp, vilken bula det blev i pannan!! 

Tur att hans mamma är en lugn och sansad kvinna. När jag sms:ade och berättade vad som hänt, fick jag till svar: "Sånt händer ju, alla barn slår sig någon gång. Ni är snälla, så absolut ingen fara."

 Så här kunde det se ut när småttingarna somnat.  Det är krångel med internetanslutningen (världens sämsta företag som aldrig skickar någon tekniker!) , så vi tillbringade kvällarna med att titta på nyheter via mobilerna. 

Eller så bara pustade vi ut.

Kanske mest det sista. 

Kom hem mitt på dagen idag. Däckade på soffan i två timmar och då menar jag verkligen D Ä C K A D E, så där som det blir ibland. 

Satte igång tv:n som visade repris från gårdagens kungafirande och det har madamen - hon som egentligen tycker att monarki är förlegat - fortsatt att titta på. 

Fel! Det är alltså dagens firande, som visas! 

Ja, högtidligt är det ju onekligen, det måste man säga. Och vackert väder också. 

En verklig republikan finns dock i familjen, en som inte velar hit och dit och tänker att det är ju ändå är himla kul att titta på kungligheter för att se vilka kläder som bärs för dagen och allt sånt.

Det är pv, förstås. Medan jag fortsatt sitter i soffan och tittar (i skrivande stund vinkas det från en balkong), har han hämtat spillvirke från grannens nybygge och ägnar sig nu åt att kapa all denna ved. Vi kommer inte att frysa i vinter.

Möttes när vi kom hem av Sigge. Han låg i slänten .., den ner mot vägen, på exakt samma plats/i samma grop, som en gång pElle också låg i. 

Britt har varit kattskötare och i en skål på köksbordet låg nybakade petit chouxer. Såå vänligt!

Nu stundar snart ny vecka. På söndag, den 24:e, åter till Skåne.  

 

Dagens fönster ...

Och den som målat bilden - med rubriken "Midsommar" - är Ann-Louise Bäckström. 

Det fina kortet låg i  postlådan bland all reklam när vi nu kom hem från Halland. 

Jag kände genast igen handstilen, tillhörande Eva i Tyresö .., med rara rader och tack för sommarbesök och tillsammansmiddagar. 

Tack du rara Eva! 

Och hur glad och stolt blir man (jag) inte när jag läser texten här ovanför!

Dåtid och nutid ...

För tretton år sedan låg den här bilden på min blogg, men den måste vara äldre än så .., kanske tog jag den fem, sex år dessförinnan, då mina arbetsdagar tillbringades på lilla Fridhems Livs. Började arbeta där 1994 och slutade 2006, om jag minns rätt. 

Men titta på ostpriserna!!! Det var ju förhållandevis dyr ost ändå. Och hur i all världens dagar hann jag stå och klippa till skyltarna?

Grönt föll mig uppenbarligen i smaken redan då. Den här dörren fångades under ett besök i Blekinge, hos pv:s ungdomskompis Tompe. 

 Att pv är idog, därom råder inget tvivel. 

Så här är det: från april, maj fram till slutet av september, eldar vi sällan i pannan. Då klarar vi oss med den värme som solfångarna ger och får ju då också varmt vatten. 

Men sedan .., då blir det till att ta fram veden. Flera gånger i början av sommaren sade pv att njaaa, han undrade om det skulle räcka hela vintern, det som finns i vedboden? 

Men så började två grannar att bygga  - en har rivit det gamla och bygger nytt - och granne nr 2, ja, han har också byggare på plats. 

Så pv frågade vad som händer med allt spillvirke? Det slängs, fick han till svar. 

Och nu lastar han skottkärran proppad med detta släng-virke och han hämtar lass efter lass och kånkar uppför vår Kilimanjarobacke och han pustar ut och sågar i lämpliga bitar .., dels till kaminen, dels till vedpannan. 

När vi en gång fick en leverans med fem ENORMA säckar med ved, tömde han dessa på sitt innehåll och det renderade i åttiofem skottkärrelass uppför backen och så in i vedskjulet. Sjutton lass per säck, säger han. 

Nu är det färdigskrivet. Om en timme kommer Ecke och Britt hit och ska äta grillat och därefter bär det av till Skåne. Så underbart roligt det ska bli!

Ett irriterande svar ... 

Vet ni vad det är? Jo, när man försöker logga in på en sida man besökt för flera år sedan och nu är det dags igen och precis hela tiden möts man av orden "Fel användarnamn eller lösenord". 

Användarnamnet kan jag, men lösenordet? Jag använder ju ofta samma lösenord till nästan allting - ja, jag vet ..... -. 

Och man får en länk med ett nytt lösenord på hundrasjutton bokstäver - mest konsonanter - och man tänker att ja, jag tar väl det till slut, men svaret blir detsamma: "Fel användarnamn och lösenord". 

Till sist blir man galen.

Uppfylld ....

I flera års tid har jag varit medlem i Halmstad Filmstudio, vilket jag har haft sååå stor glädje av. 

I fjol såg jag kanske två av tio filmer och andra tittade jag på hemma i soffan .., hyrde dem via triart.se för ungefär samma pris som Filmstudion tar i snitt. (Då har jag räknat med 4 mils körning totalt + parkeringsavgift). 

Det som jag tycker har känts knepigt med biografbesöket (som ju självklart ger mera, rent visuellt, än att sitta framför tv:n) är att så gott som alla medlemmar går parvis. Inte nödvändigtvis man och kvinna, men två och två. 

Hittar jag då en bra plats i mitten nere, då kom som regel någon och frågade försynt om man kunde flytta ett steg, ja, deras väninna skulle dyka upp och kunde de kanske få sitta nära varandra. 

Ja, det var ju inga problem, men ändå .., 

jag tycker faktiskt att det är skönt att sitta i lugn och ro här hemma och titta. Måhända har jag blivit introvert? (Just den här filmen skulle för övrigt ha visats på Röda Kvarn den 25/9 och då är vi ju i Riga).

Så den här säsongen har jag tänkt hyra de filmer som  G Å R  att få fatt i (annars kommer dom väl nästa år) via nätet och så blir jag hemma. Idag såg jag den första; den som även ska visas på Filmstudion. 

Filmens titel är "Den tysta flickan" .., den är irländsk och så underbart vacker och sorglig och allt på en gång, så där så jag nästan tappade andan. En film fylld av kärlek och vänskap, men så mycket mera ändå. Oscarsnominerad för bästa internationella film och med sååå bra skådespelare.

Vad handlar den om? Jo, det kan ni läsa om här, andra beskriver den betydligt bättre än jag själv. 

Filmen är baserad på boken med  titeln "Foster", skriven av den irländska författaren Claire Keegan och regissör till filmen är Colm Bairéad (född 1981). Här en intervju med huvudrollsinnehavarna.

Den unga flickan spelas mästerligt av Catherine Chlinch (född 2009).

På en skala 1 - 5, får den av mig en klar 5:a och jag swishade 49:- till Triart.se och kan då, om jag minns rätt, titta på filmen under 48 timmar. Kanske vill pv se den i morgon?

Dagens fönster ...

Ett fönster som fångades i skotska Plockton. Å, det var som paradiset! 

 

Vi satt på stranden och drack kaffe ur gröna plastmuggar .., en svansviftande Border Collie närmade sig allt eftersom.

Hen kände väl förstås doften av en god macka. 

Och om man vill ta sig en närmare titt på Plockton, då kan man klicka på den här länken. 

Det var i Plockton vi mötte Danny McFee, den där härlige fiskaren som pratade in en gratulationshälsning till Anders, som då fyllde 30 år. Denne skäggprydde man med sitt varma leende.

Sju år senare förstår jag bara inte hur jag vågade fråga totalt främmande människor om dom kunde säga "Grattis Anders på födelsedagen!" 

Det var poliser, andra hotellgäster, ett butiksbiträde, AirBnb-värdparet och inte en enda en tvekade! Alla ställde upp! Ja, det kan jag säga, att skottarna gick rakt in i mitt hjärta. 

Nere vid hamnen såg det ut så här ..., människor som väntade på färjan och där var hummertinor på rad.

Halmstad tur och retur ...

Så hinner vi med en sväng in till stan en sväng, mest för att jag ska byta en sån här kedja av lampor - typ som fanns förr i Folkets Park, olikfärgade lampor på rad - och det gick galant. Trevlig expedit på Jysk. Det tackar man för. 

Tittade även in på loppisen "Busfrö" i centrum och förvånades över ganska högra priser. Alldeles helt vanliga champagneglas, helt släta och enkla (typ som man nästan köper på Ikea) gick på 49 kr styck och det är ju dyrare än de  jag köpte på Kupan i Falkenberg. Dessutom visade dom sig i n t e  vara champagneglas, men strunt samma.

Hittade i alla fall lite annat, en mjuk och fin tröja till en av småpojkarna i Skåne och en Brio-leksak och så tack och bock. 

Pv hade parkerat en bra bit ifrån för att få skugga under ett träd, ja, för Harrys skull. 

 På tillbakavägen till bilen valde jag en helt annan väg än på ditvägen, en gata där jag aldrig tidigare varit ...., en liten trång en och oj, så fint där var! Rosor i mängder och små innergårdar!

Jämförde gammalt och nytt tegel och för mig är det enkelt att säga vilket jag tycker är finare. 

Det gamla.

Ja, kanske det högra bara är övermålat, så kan det ju vara .

Så mycket mer levande! 

Kom ut på ett annat ställe än utgångspunkten när jag lämnade bilen och kände inte igen mig.  

Å, så irriterande! 

Ringde pv som sa att jag var alldeles i närheten, aha .., ja, sämre lokalsinne än mitt, det tror jag är svårt att uppbringa. 

Det var mycket som var slut på Skaparens lagerhyllor när det var dags för min hjärna att danas: tålamod, outsinlig energi .., förmågan att gå i högklackade skor och någon ny leverans av lokalsinne, nej, det hade inte inkommit, då 1953, då min hjärna skulle formas! 

Nåja, det har varit ett bra liv ändå. Jag är nöjd. 

Nu ska jag i alla fall börja med middagen. Strax kommer Eva och Ulf (aka den halvlånge) och det ska bli trevligt, som alltid. 

Kanske tar Ulf med sig badkläderna? Han är en riktig friskus vad gäller bad i havet.

"Kungen och jag ...."

Foto: Linda Broström /Hovstaterna. 

Igårkväll lämnade jag vardagsrummet, lade mig i stället på sängen i gästrummet för att i lugn och ro  titta på den andra delen av dokumentären "Kungen och jag", gjord av Karin af Klintberg.  

Så många gånger har jag tänkt att detta att ärva ett ämbete, det är ju så helt galet, om inte annat för att den som är "utsedd" kanske inte alls vill eller känner sig lämpad att ta över. 

Det räcker med att jag tänker på mig själv. 

Hemska tanke om jag hade fötts in i en kunglig familj med kvinnlig tronföljd och varit den äldsta dottern ., vilka skriverier det hade blivit! Redan som sex, sjuåring visste jag precis vilka kläder jag tyckte om att ha på mig och än viktigare: vilka jag absolut inte ville ha! 

Begreppet "pojkflicka" stämde bra in på mig och ännu vid snart sjuttio års ålder, vänjer jag mig aldrig vid "finkläder". I gårdagens mejl till min syster i Australien, berättade jag om hur paranta och fina vännerna Britt och Birgitta alltid är och att jag känner mig som lantlollornas lantlolla.

"Lantlolla tycker jag inte att du är, mer bohemisk ..", svarade min syster ytterst diplomatiskt, hon som verkligen tillhörde de parantas skara, åtminstone förr i världen när hon yrkesarbetade.  

Allt det tänkte jag på, ja, när det gällde kungaprogrammet. Jag  fylldes av en sån ... SORG över  den arme unge prinsen med grav dyslexi som i massmedia hånades för sin "obegåvning" .., och som i hela sitt liv har granskats med lupp och har jag tidigare tänkt att "han hade nog trivts bättre som jordbrukare eller i alla fall i ett mer praktiskt arbete", så ökade den känslan. 

Yngst av fem syskon - fyra systrar som var  äldre! - och van att lyda order. Och som har fortsatt att lyda order. Nej, jag tror inte på ärvda ämbeten, än mindre nu, men jag tycker att han gör ett bra jobb ändå, med tanke på de förutsättningar han hade. Han har helt enkelt vuxit in i rollen och Silvia har säkert gjort sitt till. 

Men ..., så mycket ensamhet. Sån plikttrogenhet. Och detta att inte få välja sin tillvaro, man har ju - mig veterligt - endast ett liv.

Den 17:e september sänds den tredje och sista delen på svt.play.

(Ps. Och jag tycker att Karin af Klintberg gör det bra .., hon försöker verkligen få honom att öppna sig, men det är klart att han värjer sig .., och man ser tydligt hur han - till viss del - oroar sig för frågorna. Det där med att "vända blad", ååå, det kommer nog i sista avsnittet! Ds.)