Tre tröstefönster i grådasket ....

Titta, så fint fönstret speglar sig mot väggen ....

Annika Bryn tipsade igår om den helt fantastiska bloggen "Konstpaus".

Det påminner mig om en bok som vi hade i mitt barndomshem; det var mamma som hade beställt den via Det Bästa .., en stor, härlig bok om konst som jag ofta låg på soffan och tittade i.
(Vi hade inte riktigt samma smak .., mamma tog in allt .., under en resa till New York besökte hon Guggenheimmuseet och skrev ystra vykort hem till pappa och mig i och berättade om all modern konst som hon hade sett och förundrats av!)

Och så kommer jag ihåg hur mycket jag tyckte om målningar av Anna Ancher. (1859 - 1935)


Och ett fönster till .., sååå vackert!

Anna, som var född och uppvuxen i Skagen, var gift med den betydligt mer kände konstnären Michael Ancher och tillsammans fick dom dottern Helga, som också kom att ägna sig åt måleri.

I början av 90-talet besökte vi Skagen och av en ren slump, råkade vi passera Anna och Michael Anchers hus, som då var stängt för besökare.

Å, sicken besvikelse!

Att jag faller pladask för Anna Anchers målningar är inget konstigt.


Och det tredje.

Det är det här ..., till synes så enkla hos henne, som jag tycker så mycket om.

Torsdagsfönstret ....

Fönster från Skata, vilken är den enda delen av Jakobstad som finns bevarad sedan staden brann på mitten av 1800-talet och är byggt som arbetar- och sjömansstadsdel.

Vem som tog bilden?

Jom från Arvidsjaur.

Tack! säger jag.

Harmoni .... eller nån slags lycka.

I somras i landet Halland.
"Det var dagar det .....", tänker nog Pelle.

När jag sitter i soffan och tittar på tv och vickar på kalasbyxklädda tårna, kommer Pelle.

Först sätter han sig på mattan och tittar upp .., liksom tvekar om han ska göra slag i saken?

Men det gör han.

Förstås.

Hoppar upp.

Och han lägger sig nära, nära matte och slickar lite på min högra hand med sin sträva tunga.

Bara lite.

Sen kurar han ihop sig och somnar.

Min hand mot hans päls.

Andetag.

En katt som spinner.

Det är nog lycka det.

Sånt som påverkar ...

Jag gör som Pelle. Vilar och vilar.

Ligger på soffan och fryser.

Yllekappan och stickehalsduken har plockats fram och används.

Tända ljus.

Elementen på max.

Ååååå, så jag fryser!

Ååååå, så jag mår risigt!

Slumrar till .., tittar på tv .., slumrar till .., funderar över om även jag håller på att bli sjuk?

På affären är det rena sjukstugan .., en efter en blir däckad.

Efter några timmar vaknar jag till liv och går fram till fönstret.

Jaha .., då förstår jag!!

Väderomslag.

Det var alltså därför.

Lite på-tåget-prat ...

Sonen.
Lillbrorsan.

Han sitter på pendeltåget när jag ringer, sonen.

Nu är han på väg till en av storasystrarna på middag.

(Ja, nog har man det bra om man kommer som lillebror till två storasystrar och bra många år efteråt .., så ofattbart älskad blir han av dem från sekund ett.)

Och vi pratar om dagen som har varit .,. om dom intervjuande pojkarna .., om helgen som stundar och om sonens hyreskamrater.

En av dem har arbetat som volontär i Indien och åkt med Rosa Bussarna .., den andre har en helt annan bakgrund och så är det Anders då.

Tre helt olika personligheter som delar en stor lägenhet på Kungsholmen.

"Men det är himla intressant ..., häromkvällen fick vi se bilder från Indien .., och du, jag kände igen tre stycken från Ystad!" säger sonen.

"När kommer du hem ..., blir det till helgen innan jag åker upp och är barnvakt ...?" frågar jag.

Nää, så blir det nog inte.

"Jag måste troligen jobba den helgen och få ihop lite pengar ..", svarar sonen.

"Är det knapert ..?" undrar jag, som vet vad han betalar i hyra, - alldeles frivilligt, dessutom -.

"Jaa .., men det är ju bara ett och ett halvt år kvar ..., det ska nog gå bra ...", säger sonen och ler genom luren.

Det är nog då jag tänker .., att den gossen, han är en av de mest positiva människor jag känner.

Två kvällsfönster ...

Ser ni alla fönster som kommer susande genom rymden ...?

Ja, såna som kanske börjar sin resa i trakten av Stockholm och med en våldsam fart närmar sig sydöstra Skåne och som, till sist, hittar rakt in till min dator!

Som små ufo:n måste det ju vara.

Och jag blir s å glad.

Verkligen sååå glad!

Tack till Christel .., det är hon som är avsändare till den här bilden!

Leva i nuet? Jodå. Men längta kan man göra.

Såja, nu har jag beställt den här filmen.

Den ska vi minsann se när jag är barnbarnsvakt sista helgen i februari.

(Titta någon minut ska ni få se .., det finns nånting som jag tycker är så slarvigt gjort av den som gör filmen och har hand om rekvisitan och sånt .., kolla resväskorna som människorna håller i ..., det är så UPPENBART att dom är helt tomma! Varför inte fylla dem innan tagning? För mig blir det inte trovärdigt när en människa svänger en resväska som tycks näsdukslätt. Likadant när människor dricker kaffe i filmer .., och man ser att koppen är helt tom! Jaså, ni tycker att det är oväsentligheter med tanke på världsläget ..., å, nä ., det är minsann viktiga saker att fundera över. Ungefär som i Oskarhamn. Där må ni tro att det händer grejor!)

Efteråt ....

Förstår ni att jag älskar mina fönster!
Och titta på madame Avocado .., bladen liknar snart vingen på ett flygplan!


... när intervjun är avklarad och jag har pustat ut, blir det lunch.

Nån slgas taco med pitabröd och tzatziki.

Inget märkvärdigt .., mer som Kajsa-Varg-varianten.

Och ett glas rött vin till, serverat i vanligt dricksglas.

Ååå, jag sitter vid slagbordet och mår som en prinsessa.

"Vin en vanlig onsdag ...?!" säger pensionatsvärden häpet när han ringer.

"Ja, just det .., somliga går på After Work, det här är Before Work och jag tycker faktiskt att det är himla gott!" svarar jag.

Sen tänker jag .., det finns tusentals människor som affärslunchar och äter trerättersmenyer med fint vin till ., då tycker man att det är helt okej.

Men om en ensam, medelålders kvinna sitter i sin lilla etta och tar ett glas vin till taco-lunchen .,. då måste man nästan försvara sig.

Även för sig själv, som jag gör nu.

Sånt tycker jag är underligt.

Alex och Andrés vänsterhänder ..

Och så ringer det på dörren och där står två sjuttonåriga pojkar och med sig har dom kamerautrustning och ett vitt A4-ark med intervjufrågorna.

Sååå trevligt blir det!

Vill man inte vara med på bild (och det vill man inte) så slipper man och blir vänligt nog beskuren .., och det blir prat om Pelle (som efter en stund stängs in i köket .., han börjar plötsligt att leka med leksaker som plingar och har sig ...) och om arbetsplatser .., om kortfilmer (Gubben i stugan, till exempel) och om man känner sig diskriminerad eller inte och vad som kan göras för att öka jämställdheten i vårt samhälle.

Och jag sitter med benen i kors och pratar och pratar.

Efteråt blir det ännu mera prat.

Och jag frågar om deras vänsterhänder?

Jodå, det går bra.

Och på en skala ett till tio .. hur bra tycker dom att deras tillvaro är just nu ...?

Och vem som är lillebror och vem som är storebror?

Sånt.

Elisabetprat, helt enkelt.

Vill man veta vad dom svarade, så kan man klicka här.

Ledig dag ...

Ja, då vankas det filminspelning.

Det är nu det ska ske.

Nån slags intervju som ska handla om diskriminering i arbetslivet, främst då kvinnor som åsidosätts, men problemet är kanske att jag inte alls känner mig diskrimenerad och aldrig har gjort det heller, inte på en arbetsplats.

"Ja, men har inte män generellt sett högre lön ..?" säger pensionatsvärden när han hör talas om den stundande intervjun.

"Jo, men då har dom ju förhandlat till sig den biten .., vi har kollektivavtal och har du arbetat ett visst antal år inom handeln så har du högsta lönen och om du sedan söker arbete i en butik och säger att ... jag tycker nog att jag vill ha si och så mycket och får det .., ja, men grattis! Själv är jag ju inte alls sån, tyvärr. Och dessutom tycker jag inte heller att jag är värd mer än någon annan i affären ...., jag minns i Malå när Berit Sandström arbetade hos oss .., nästan jämnårig med mina döttrar .., inte hade hon lika många år som vi andra i bagaget, men gissa, om hon gjorde ett suveränt jobb och minst lika bra som någon annan! Att hon skulle ha 30 kronor mindre i timlön än jag själv .., nä, det tyckte jag aldrig var rättvist!" svarar jag.

Min mamma hävdade bestämt att städerskorna på sjukstugan i Malå borde ha lika hög lön som sjuksköterskorna (dvs, hon själv) om inte rentav som läkarna .., och hon vägrade i sten att gå ut i strejk, om inte städpersonalen också fick högre lön.

Pappa, trogen socialdemokrat genom hela livet, protesterade livligt.

Så där kunde man ju inte resonera!

Jodå, det hade mamma inga som helst problem med.

Om inte städerskorna fanns, kunde sjukstugan slå igen och tacka för sig.

Så var det.

Och nu dricker jag kaffe och vickar på tårna och äter en god Möllers-macka .., Pelle leker med en liten skrammel-leksak och det är vidunderligt skönt att vara ledig!

Kanske en total-make-over vore nåt ....?

... men så lovely var det inte.
Då, i morse.
Fönstret finns i Köpenhamn.


I ett inlägg berättar Annika Bryn att hon ibland möter sig själv i spegeln.

Som yngre.

I morse ...., när jag borstade tänderna och tittade upp .., mötte jag min mamma i spegeln.

Lediga-dags-fönstret ...

"Hej Elisabet,

Här kommer två fönsterbilder från lördagsPorto.

Jag lade dom för dig (för att travestera Povel Ramel) när jag gjorde mitt eget inlägg i lördags.

Det ena är en utsikt genom ett caféfönster på ett annat fönster som snart inte är mycket till fönster längre.

Det andra är ...... (det kommer senare .. hälsar bloggmadamen).

Anna."

// Tack snälla rara! säger jag tiil fönsterfångerskan som är forskare i Portugal.

Och så här skriver hon i en kommentar.

"Tack själv, Elisabet.

P som så småningom kom och gjorde mig sällskap vid cafébordet berättade att i det huset utspelade sig för trettio år sedan ett mycket tragiskt brott.

Sådana hus är ju vardagsmat för dig som bor mitt i Wallander- och mordbrännarland..."

När marken gungar ...

Bild: Hasse i Ö-vik.

Om hur det kan kännas när tillvaron för ett ögonblick är på väg att tippa överstyr, skriver den här bloggmadamen på ett helt fantastiskt sätt.

Så här, bland annat.

"Hann med en kaffekopp innan jag gick bort till väntrummet utanför mammografin…
Efter en stund kom en vänlig sköterska och hämtade mig, jag skulle gå till bröstavdelningen… Blev hänvisad till ett rum, fick ta av mig på överkroppen och de tog nya bilder…
Sen in i ett annat rum fick klä av mig på överkroppen igen, lägga mig på en brist bredvid ultraljudsapparaten…. "

Det är närvaro i v a r j e b o k s t a v.

Ett sent kvällsfönster ..

... från vännen Jom i Arvidsjaur.

Men bilden är nog från Portugal.

Så här skriver han i ett tillägg:

"Fönster från Lissabon med en portugisisk flagga som gardin.

Jag fotograferade fönstret från en stenlagd trappa som passerade i samma höjd som fönstret som finns på andra våningen.

Staden är väldigt kuperad."

Apropå inlägget om "länder hit och dit".


Moster Anna-Panna sa:

Eller lilla Emil som var så lättad över att pappa jobbade på SE-banken istället för Västbanken efter ha hört rapporter om diverse bomdåd just på västbanken. Söt!

Dagens samtalsämne i Ystad.


Om man säger så.

Länder hit och dit ...

Idag i personalrummet berättar arbetskamraten Maria om sin dotter Kajsa som kanske är nio år och som har lärt sig alla Europas olika flaggor, ja, vilket land respektive flagga tillhör alltså.

"Ja, det är tack vare ett spel som hon fick i present .,. det är köpt för 30:- i Ullared och som hon har övat ...!" säger Kajsas mamma.

Och så berättar hon att Kajsas lillasyster Alva, hon som förut alltid ropade "Hej Tettan!" när hon kom in i affären, hon ville minsann också visa att hon kunde så där som Kajsa .., ja, säga vilket land den och den flaggan tillhörde.

När det blev Alvas tur, så visste hon genast besked!

Vilket land var det nu den där flaggan tilhörde?

Jominsann, inga problem, det visste den lilla damen.

"Det är landet Roland."

Tala om att barn är logiska.

Och blir man glad?

Ja, det blir man.

Bara så ni vet ...


Min vanliga mailadress strular och jag får kanske nytt lösenord i morgon.

Fram till dess ., ifall någon vill skicka ett fönster ett vanligt mail, är adressen:


elisabet_nilsson@yahoo.se

Och så dök det upp en kommentar ...

Så här var nog första året som ensamseglare.
Stormigt hav och lätt att bli sjösjuk.
Och krångligt att navigera.
(Kjelle tog bilden.)


Så här skriver " Catwoman" i en kommentar från idag;

"Hej.

Det var jag som var i affären idag och pratade om din blogg.

Tänkte stilla din nyfikenhet lite och berätta hur jag fann den!

En av Supermarkets trognaste kunder hittade dej, och berättade att när hon läste den, så tänkte hon på mej.

Jag var naturligtvis tvungen att kolla, och tycker att jag känner igen mej i dina vardagsiakttagelser.

Tröstad har jag blivit när du skriver om din ensamseglats..., själv är jag på väg att separera efter 27 års samboskap, och behöver många tröstande ord...och få veta att livet går vidare...

Kram från en blivande ensamseglare, som förhoppningsvis får lite sällskap av de fyra katterna som följer med i flyttlasset."



Och så här var det för mig Madame Katt .., man trevar sig fram med hjälp av sjökort och ibland tittar man mot stjärnhimlen.

Ingen facit finns att bläddra i.

Och man undrar hur det ska gå?



Så småningom hittar man små vikar eller hamnar att lägga till vid.
Så där så man får vila.
Och om man har tur, sällskap.



Nya hamnar.
Man blir trygg och lite starkare än tidigare.
Eller mycket starkare.
Har man tur, hittar man tillbaka till sig själv.




Och fast man aldrig trodde att det skulle hända .., så lär man sig det här med att hålla i rodret!

Rädslan har slängts överbord.

Det är vind i seglet!

Just så.

Det kommer säkert att gå bra för dig!

Tisdagsfönstret ...

...., kommer från Olof Viktors bageri & café i Glemminge, bara någon mil härifrån.

Paradiset på jorden, det måste vara där.

Tror jag bestämt.

Bloggmadamen tog bilden i somras.

Upphittat ...

Ett alldeles underbart kvällsfönster ....

.... har kommit susande från Kerstin.

Så här skriver hon.

"Hej!

Vaknade med 18 minusgrader ute i morse.

Önskar att jag hade ved inne så jag kunde göra en mysig brasa som den på bilden.

Fotot är taget i början på januari.

Lyckades få med lite av eftermiddagens solnedgång som speglar sig i tvn.

20 cm snö har vi i Dalarna så vårblommorna dröjer nog till midsommar ;-)

Kram, Kerstin."

På jobbet ...

"Haj Bettan .., du samlar på inköpslistor än va ..., jaha, va bra .., du, här får du min lista som jag hade med mig till affären idag .., ja, det är mamma som har skrivit .., här, här har du den!"

Den som säger så och räcker mig handlingslappen är Olof, han som arbetade hos oss och som jag kallade för "Alfons-Åberg".

Olof är en sån där arbetskamrat som man blir så glad av.

Han går nästan alltid omkring med ett leende och han är snäll och omtänksam och så är han himla sprallig!

Åååå, vad jag tycker om honom!

Och titta på listan!

"Mat finns utanför dörren ....", har hans mamma skrivit ..-)

Och så ska han plocka ur diskmaskinen.

Ahaaaa.

Det är alltså nånting herr Åberg inte gör så där av sig själv.

Dagens fönster ...

"Ett kyligt fönster från Vaplan i Jämtland.

Minus 25 grader nu på morronen - jäkligt kallt!"

/gunnar/


Tack snälla, rara! säger jag.

På pricken ett år sedan ...

Bild: på stranden nere på Råå i Helsingborg.
Bloggmadamen tog bilden.

... är det sedan jag träffade en pensionatsvärd från Halland.

På den tiden har hur mycket som helst hunnit hända.

Jag har, i början av april förra året, förlorat min mamma .., två veckor senare ramlat på lagret och brutit handleden .., ytterligare en vecka senare fått veta att syster nummer två har dråsat ner från en stege, slagit huvudet i en stenmur och då befinner sig på intensiven i Adelaide ..., jag har firat midsommar i landet Halland, varit kräksjuk av nervositet och gått i Samlad Tropp .., besökt Alingsås ett flertal gånger .., haft såväl Leina som Ellis och före detta svägerskan på pensionatsvisit .., jag har hälsat på i landet Småland och träffat en energimedveten storebror och hans fru och dotter, samt en mörkhyad organist från London .., och tillsammans med pensionatsvärden har det blivit besök hos barn och barnbarn i Stockholm och vi har rest till Irland och kört på vänster sida av vägen och tappat bort oss i en rondell och kvällspromenerat i staden Westport .., vi har ätit wokmiddag hos Kjell och Gerd på en campingplats och hälsat på hos hemifrån-kerstin, hennes väninna Maja och kerstins man Svenne i en hyrstuga ... och vi har spelat När och Fjärran och övernattat hos ellis och hennes sambo i landet Västmanland .., ätit middag hos Hans och Ingrid i Falun och suttit nära havet med Eva och hennes man och med Kent och Gunilla i segelbåten och vi har varit på konsert (närapå kräkläge då med ...) i Halmstad och lyssnat till Sven Zetterberg och ätit grillmiddag med Anna-Karin, Hanne och hunden Frida och vi har tittat in hos den inte alldeles purunge Axel Jonsson i Heberg och fått en provtur i hans gröna Cadillac .., vi har pratat en hel kväll med hemifrån-Torun och varit på personalfest med affärsarbetskamraterna på Öja Krog och jag har närapå lyckats skrämma livet av pensionatsvärden när jag körde på fel sida av motorvägen.
Och tänk, att den annars så sjösjuka bloggmadamen, har suttit ombord på en segelbåt .., från Ystad till Kåseberga och med en liten lintott som Kapten!

Och varannan helg kommer pensionatsvärden hit och varannan helg åker jag norrut.

Det är inte klokt så mycket som kan hända på ett enda år!

Och alldeles förfärligt tomt blir det efter en helg tillsammans.

Alldeles tyst i min lilla lägenhet.

Ingen att kura intill i sängen.

Ja, förutom Pelle, förstås.

För så är det, att man vänjer sig snabbt.

Om Carl-Olof ...

Här sitter han Carl-Olof, min före detta lärare i tyska och engelska.
Intill honom, sonhustrun med småttingarna.

Under min högstadietid var Carl-Olof Sjölund min lärare i engelska och tyska.

Han var den i särklass bästa lärare jag någonsin har haft.

Sträng, rättvis och på något vis besjälad av sitt yrke.

Det märktes att han tyckte att det helt enkelt var viktigt, det här med språk.

Långt senare har jag tänkt ..., att dom lärare som jag har tyckt väldigt bra om, det har varit såna som förmedlar en glädje till sitt ämne.

Att dom helt enkelt tar det på allvar.

När vi slutade nionde klass åkte vi till Hamburg på skolresa.

Carl-Olof var en av reseledarna och han, som i klassrummet var så bestämd,visade sig vara så underbart snäll och rar under den här resan!

Carl-Olof var också den som jag genast kontaktade när jag ville få hjälp med "sponsring" av den judiske mannen Zioma Zubicky, då, många, många år senare när vi hade återvänt hem igen.

Och när vi hade flyttat söderut, till Ystad, kom Carl-Olof på besök.

Jag skulle bjuda honom på hemlagad fisksoppa och så till den milda grad gick jag upp i denna soppa, att jag - när vi (exet, Carl-Olof och jag själv) just hade börjat äta och precis tagit oss ett glas vin och hälsat gästen välkommen - , drabbades av våldsamma bröstsmärtor och hamnade på intensiven under några dagar.

Långt efteråt skojade vi om det här ..., "jo, jo, du förstår att man har respekt för en före-detta-lärare när man blir så till sig att det närapå slutar med hjärtinfarkt!" sa jag och Carl-Olof log genom luren.

För några månader sedan fick jag veta att Carl-Olof hade drabbats av cancer i bukspottskörteln.

Jag tänkte att här finns ingen tid att spara .., så jag ringde omedelbart upp honom och sa, precis som det var, att jag hade fått reda på att han var svårt sjuk och skulle det nu gå alldeles galorum, så ville jag i alla fall tala om för honom hur oändligt fin jag tyckte att han hade varit som lärare och framför allt, som medmänniska.

Han var torr i munnen och det lät som om orden trilskades och knappt ville lämna honom.

Jag tänkte att han nog var rejält sjuk.

Nu är han död.

Och när jag får mailet från hans fru Kerstin, blir jag verkligen så ledsen.

För mig var Carl-Olof en så rejäl människa .., en hedersman .., filurigt plirande .., med ett litet snett leende.

Alltid när han pratade, harklade han sig lite .., alltid likdadant under alla år.

Han var ingen snabbpratare .., tvärtom .., det kunde ta tid innan han kom till det som var väsentligt .., och längs vägen dit blev det ofta lite småskratt och leenden som kom genom luren.

Jag minns Carl-Olof med sin pipa.

Och i alla fall under skoltiden, var han annorlunda klädd.

Sticketröjor och kavajer .. , han hade en egen stil och han skulle ha platsat hur bra som helst i England .., som lärare på ett universitet.

Just så var det med Carl-Olof Sjölund.

Och jag tyckte verkligen så oerhört mycket om den mannen.

Carl-Olof finns inte mera ...

"Lite av hans kläder som låg framme har jag kastat, en del vill jag klippa upp till mattrasor.

I mattor finns gott om minnen!"



Så skriver hon som sedan några dagar tillbaka har förlorat sin man.

Mitt-på-dagen ...

Så här ser ett gäng Änglar ut.
Bara så ni vet.

Först åker vi till Olof Viktors i Glemminge och tar en söndagsfika och jag köper två exemplar av det jättegoda fruktbrödet som bara blir ljuvligare ju längre det får ligga.

Och jag tänker på mamma och hur roligt det var att låta henne smaka på alldeles nybakat bröd.

"Snälla, sväng förbi Ejdern ...", ber jag pensionatsvärden.

Så det gör han.

Och jag ringer på dörren som jag har gått ut och in genom så många gånger under sju års tid och det är Birgitta som öppnar.

"Men kom in! Ejdern firar 15 år idag!" säger hon och förresten finns det post till dödsboet och jag tittar in i köket/allrummet och där nästan alla ur personalen .., utom den rara Ingrid som kanske är ledig?

Så roligt det är att se dem alla!

Det blir ett kramkalas och mycket värme och som alltid blir jag så rörd när jag ser Marie som var mammas kontaktperson och där står Eva-Lena som var den som ringde när mamma bara hade minuter kvar .., det var hon som satt så stilla i en fåtölj när jag senare på kvällen kastade mig på den då tomma sängen,, då när mamma inte längre fanns i livet och Fonus hade hämtat henne .., det var då jag grät så hejdlöst och försökte känna doften av mamma i kudden!

Och där är Ilona som ställde sig nästan i givakt vid mammas säng och bugade och tänk, att vissa saker glömmer man aldrig.

Dom här kvinnorna, precis allesammans, är ingenting annat än ä n g l a r!

Just så.

Mail från australiensystern ...

"Här är det värmebölja ....eller extreme heat wave som man säger här.

Sedan förra måndagen så har vi haft minst 40C varje dag, - 46C i onsdags och sedan 44C och 43C och inte mycket svalare på nätterna och detta lär ska fortsätta en vecka till.

Hittills har 37 personer dött pga värmen här i Sydaustralien.

Som tur är så har vi AC i vardagsrummet, så där sitter vi hela dagarna och läser eller
tittar på tv och svettas ty ACn drar ju inte ner temperaturen med mer än ca 10C.

Sophia var ganska dålig härom kvällen och jag kunde inte få i henne mera vatten.
Till slut lindade jag in henne i blöta handdukar och mutade henne med en skål glass.

Det gjorde faktiskt susen och hon blev ganska normal igen.

Själv sprayar jag huvudet med kallt vatten hela tiden för när huvudet blir varmt så känns det som om hjärnan skall smälta.

Nu mot en KALL dusch.

Kramar
Birgitta."


// Ja, olika falla ödets lotter. I min lägenhet har det varit polar-isvindar natten mot idag, men det kan bero på annat än väderleken ..., jag har ju, av misstag, haft fönstret öppet hela natten.

Dagens fönster ...

... är mitt. Det som vetter mot söder.

Söndagmorgon.

När klockan är åtta, ringer det på dörren.
Där står ovanpågrannen och säger att "förlåt att jag väcker dig .. ,men vet du om att du har haft ena fönstret öppet på vid gavel i natt ...?

Nä, det visste jag inte.

Men ovanpågrannen som hade ett ärende ut, han hade puttat igen det och nu står han där med min nyckel som han har ..., ja, för hade jag inte varit hemma, så skulle han ha stängt det på riktigt.

En Riktig Vän, det är han.

Och nu blir det frukost med äggröra och bacon och tänka sig, att det är vitt på marken där ute .., men inte av något tjockt lager snö .., men vitt är det.

Och det där blå ljuset hemirån, syns även här.

Tidigare på morgonen frågar PV om jag har drömt nånting i natt?

Jo, det har jag.

Så jag berättar.

"Du drömmer ofta att du är i Malå .., eller hur ..?" säger han.

Undrar han.

Jo, så är det.

Det har jag nog aldrig tänkt på.

Litet kalas ute på landet ...

Och så tar jag Skåneexpressen till Sjöbo där min syster hämtar upp.
Hos henne och hennes dotter och systerdotter och dalmatinern Mizz blir det gemensamt "kalas" för min systerdotter och hennes moster som är jag.

Det så kallade kalaset består i att vi sitter i hörnsoffan och mumsar på tårtan som jag nu har gjort för första, men absolut inte för sista gången.

Åååå, så fin den blev!

"Ja, somliga har då inga problem med att berömma sig själva ...", säger störstasyster när jag tar fram herr Canon och förevigar mitt bakverk.



Vid sextiden ansluter pensionatsvärden.

Det blir kaffe och tårta för honom också och prat om vindkraft och hur mycket syrran tror att det kostar att köra en tvätt i maskinen (elkostnad) ..., vi pratar om Göran Hägglund och detta att dua kungen och drottningen och systerdottern berättar, livligt viftande och gapskrattande, om när hon hittade en död mus i sin toffel!

Allt känns hemtamt och trivsamt.

Precis så.

I landet Halland ..

.... ser det ut så här i rabatten, hälsar vännen Anna-Karin.

Det var hon som tog bilden.

Våren är på väg.

Jo. Så är det.

Nästan som i Uppdrag Granskning ....


Ska ni ha kassler till middag idag?

Inte det?

Tur för er.

Läs här!

Pelle är surast i världen ..

När inte Pelle får som han vill; det vill säga, när han inte får nykokt fisk, då blir han skitsur.

Det är då han puttar iväg mina pärlörhängen från lilla fatet .., det är då han vässar klorna på loppisfåtöljen .., det är då han ägnar sig åt att riva ner herr och fru Tupp från bokhyllan.

Det går till så här: han hoppar upp och sätter sig längst uppe på fåtöljen och så tittar han på sin matte .., så där .."ser du nu vad jag ska göra ..?" och det gör jag .., och just som jag ropar att .."hörru .., du rör inte tuppen!" ..., då, puttar han ner den.

Tjopp, bara.

Sedan tittar han ytterst förvånat ner mot golvet.

"Nej, men oj .., råkade den trilla ner ...!!"



Direkt efteråt hoppar han ner till fåtöljen och busar med skinnet och när jag läxar upp honom, då tittar han på mig med en blick som betyder ..."ja, ja .., så går det när man inte ger sin katt nykokt fisk, skyll dig själv!"

En dag på polisskolan ...

Ättapjötten, han den sistfödde .., på väg ut i iskalla vattnet.
Nog syns det att han redan nu gruvar sig ..-)

Det är klart att om man ska bli polis, då får man inte vara rädd att hoppa i plurret för att rädda liv, inte ens mitt i vintern!

Så det var det övningen gick ut på.



Och så i vattnet och simma tio meter och hämta den som ska räddas!
"Fy faaan mamma, händerna domnade bort så kallt var det!" säger sonen i telefonen.



Upp igen .., med isdubbar och fingrar som redan under jägarsoldattiden blev köldskadade.



Klart!!! Och in i bastun!

Och hjälp, vad man älskar den gossen.

(Som dessutom har namnsdag idag .., Per Ivar Anders .., och Ivar, det är efter morfar som aldrig fick förmånen att träffa dottersonen.)

Ännu ett lördagsfönster ...

För allt i världen:
Klicka på bilden och ni kliver rakt in i sommaren!

"Hej Elisabet!

Vi är på Gällnö en ö inte långt ifrån Grinda som du skrev att du varit på en gång.

När vi gick in i det här lilla huset som är en raststuga och litet café tänkte jag att det här fönstret ska jag skicka till Elisabet när det är som mest vinter.

Där utanför lyser solen, vi har nyss plockat mogna körsbär från träden, havet glittrar och sommaren är bara så där underbar som den någonsin kan bli....

Kram Londongirl."

Tack snälla! hojtar jag.


// Första åren som ensamseglare hade jag det våldsamt kärvt ekonomiskt och att då ta Emil och Emma med dutt-dutt-dutt-båt ut till Stockholms skärgård, det var som himmelriket!

Vi valde ön Grinda och hyrde en liten rödmålad stuga och på kvällen badade vi från bryggan alldeles intill och vi såg fru Skäggdopping simma i havet med sina småttingar och Emma upptäckte en orm bara någon meter från där vi satt!

Sommaren därpå gjorde vi samma sak; Grinda igen.

Nu kände vi oss som hemma.
På kvällen såg jag hur ett sällskap som paddlat kajak ut till ön satt runt en lägereld och åååå, jag ville så gärna också sitta där och småprata lite .,. men vågade till en början inte.

Så jag .., gjorde mig några ärenden så där lite förbi elden .., innan jag slutligen slog mig ner.

Det var kanske sju, åtta äldre herrar och en yngre dam och så jag och nästan alldeles tyst var jag .. men jag var med.

Vilken känsla det var!

Det allra bästa, ja, det som i alla fall Emil tyckte var mest spännande på Grinda, det var när gårdskarlen kom och tömde dasstunnorna!

Ungar i ett nötskal!

Lördagmorgon ...

På väg till havet. Också befriad. Och det är sommar.
Snart är vi där.

Lördagmorgonen är den bästa av dem.

Och jag gör nästan ingenting.

Pensionatsvärden har givit sig av mot Hässleholm och ett vindkraftsmöte .., ett fönster står på vid gavel ..., människor kommer promenerande med Möllerspåsar i händerna ... och på fåtöljen ligger Pelle och putsar pälsen.

Katter är så härliga!

Envisa.

När Pelle inte får den mat han vill ha och när han surar över att en annan herre har intagit sängplatsen intill matte, då blir han vrång och sur och hoppar upp på lilla loppisbordet och puttar iväg alla mina pärlörhängen som ligger i en låg skål .., putt-putt-iväg-bara och örhängena rullar iväg under sängen och Pelle är nöjd.

"Sluuuuta! Lägg av nu!!" hojtar jag.

Bryr han sig?

Inte det minsta.

Från radion hörs Ring-så-spelar-vi.

Idag är det den kvinnliga programledaren, hon som ofta pratar på-gränsen-till-baby-språk, men sett i ett större perspektiv är det förstås inget att irritera sig över, så jag försöker verkligen att låta bli.

Och Ingemar Johansson finns inte längre.

Jag var fem och ett halvt år när han blev världsmästare i boxning ., vi var hos grannen - ungkarlen Gunnar - och lyssnade på radio (han kunde nämligen få in Radio Luxemburg ...) och alla var glada och tänk, Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning!

Ingemar från Göteborg blev The Champ!

Flera år senare kom Ingemars motståndare Floyd med helikopter till Malå och visade upp sig för nyfikna inlandsbor och min pappa var salig av glädje.

Och pappas kusin Sigge i Kalvträsk .., han döpte sin häst till Ingo.

Soliga sommardagar var vi hos Sigge och Annie på slåtter.

Pappa körde släpräfsan ., kusinen Karl-Gunnar och jag själv låg i lekstugan och läste gamla veckotidningar eller hjälpte till ute på slåttermyren.

När vi gick hem genom skogen hördes ibland dåååånet av hästhovar .., då hade pappa befriat Ingo från dagens arbete och kusinen och jag själv ställde oss nästan som i givakt .., och så stod vi där och bara väntade .., och så kom han farande som i sken ..., till synes så lycklig.

Befriad.

På väg hem.

"Hjäääälp, nu kommer Ingo!" ropade man av nån slags spänning.

Efteråt, när vi kom fram till boningshuset, såg man Ingo stå och vänta vid lagårdsporten.

Och en stund senare .., Sigge och Annie .., deras dotter Siv .., och mamma och pappa.

Just så var det.

Dagens fönster ...

"Hej, Elisabet!

Här kommer en bild av det gamla tjärkokeriet i Visby, ett kalkstenshus insmuget bland "nyare" hus vid östra stadsmuren. Visst är det vackert? Tänk alla som arbetat där eller bara passerat genom seklerna!

Och snart får vi se sommarblommor igen...

Varma hälsningar!

Annika

Ps. Vet du, det där tjärkokeriet (jag har läst på nu) är äldre än stadsmuren! Tidig medeltid, alltså.

Hälsa Pelle! Ds.

// Och tack snälla!! säger jag.

Ännu flera fönster från herr Sjörövare ..!

Om jag har förstått det hela rätt, är den här bilden från Grenada i Västindien.

Och det är väl lika mycket hus som fönster, men det spelar ingen roll.

Jag blir glad bara av att titta på all färgglädje.

Till Ellis ...

På bordet ligger två filmer som jag har köpt.
Älsklingsdokumentärer.
"Gubben i stugan" av Nina Hedenius.
Och "Plötsligt i Vinslöv" av Jenny Bergman och Malin Skjöld.

Bara så att du känner igen dig ........

Utsikt från soffan Ektorp mot söderfönstret.

Vinterstudion ...


Just som jag pingade min blogg (mest för din skull Bloggblad ..-), upptäckte jag att någon annan också hade gjort det.

Ojdå.

Inte visste jag att han bloggade!

Helg ...

I söderfönstret står vårens första tulpanbukett.
Min första, alltså.


Och jag ligger på soffan och bläddrar i underbara Vi-tidningen som har kommit, trots att jag inte har förnyat prenumerationen, men jag ska!

Åååå, denna ljuvliga tidning!

Där finns bland annat en artikel skriven av Charlotte Pehrson som handlar om thailändska kvinnor som har hamnat i Västerbotten (läs: gift sig med västerbottensmän) och som alltid i Vi-tidningen är bilderna något alldeles extra!

Flera sidor tillägnas Göran Hägg (som tävlade och vann i På Spåret tillsammans med Caroline af Ugglas) och det är också intressant läsning.

Plus allting annat.

Medan jag ägnar mig åt denna lektyr, puttar Pelle ner herr och fru Tupp från bokhyllan.

Ledig eftermiddag ..

"Hmmmm .., snart helg .., man kanske skulle ta sig ett dopp ..?"


*Plask-plask --- doppa huvudet ... plask-plask!"
Om ni klickar på bilden, så blir ni ännu gladare.


Har man inget annat för sig, kan man ju alltid lyssna till en julskiva.

Så det gör jag.

Sanna, Sonja och Shirley sjunger just nu "Oh, helga natt!" för Pelle och mig.

Ute är det ljust och fint.

På gränsen till vårligt.

Och bilderna här ovanför visar herr Koltrast som för några år sedan, - det var medan bloggvännen Helene i Delsbo ännu var i livet, jag minns att hon kommenterade bilden - tog sig ett dopp i en vattenpöl inte långt från min lägenhet.

Åååå, vad jag blir glad av den lilla pippins plaskande!

Dagens fönster ..., bild 2.

... kommer från herr Fotograf Peter.

Så här skriver han.

"Bild 2 är ett fönster på en fd magasinsbyggnad i Söderköping...

fotograferad en vacker solskenshöstdag i oktober 2007.

Hälsningar Peter"
--
http://www.phfoto.se

http://www.phfoto.wordpress.com

Vid 49 års ålder ...

Pensionatsvärden.

... blir jag ensamseglare.

Då har jag varit tillsammans med en och samme man i trettiofyra år och jag har aldrig försörjt mig helt på egen hand, aldrig bott i egen lägenhet ..., aldrig tågluffat.

Vid fyrtionio års ålder hissar jag segel och jag lär mig att betala räkningar via internetbanken .., jag flyttar från ett litet hus på landet till 31 kvm i stan; till en etta med höga och djupa fönster.

Det blir ett helt ...., annorlunda liv.

Om nätterna skär jag tänder så sextitalsfyllningar spricker på löpande band och för första gången i mitt liv får jag vara med om rotfyllning av tänder och den erfarenheten hade jag kunnat avstå.

Efter ett år som ensamseglare träffar jag en man från Helsingborg.

Det blir den andre mannen i mitt liv.

Tonårsflickor på sjutton år är betydligt mer erfarna än den då 50-åriga bloggmadamen.

Det är inte långt ifrån att det är snudd på pinsamt.

Efter tre år kraschar varannanhelgsförhållandet med mannen från Helsinborg.

Alldeles förtvivlad är jag.

Från Adak ringer Eivor Jonsson och tröstpratar.

Efter en tid anmäler jag mig till en dejtingsida och jag träffar säkert femton olika män och det blir fika på på café och jag kan fortfarande ställas ut i monter för utrotningsart av icke-erfaren-kvinna och jag tar tåget till Köpenhamn och träffar herr Akkurat och Morsomt och när tåget nästan är framme vid Hovedbanestationen, sms:ar jag honom och skriver .."Varför utsätter man sig för sånt här jävelskap, jag är så nervös så jag vill kräkas!"

Han svarar: "Kanske för att det kan leda till något gott?"

Vi har var sitt enkelrum och sent på kvällen knackar jag i väggen och önskar honom godnatt.

Jag tror nog att han är besviken.

I början av februari åker jag till ett pensionat i landet Halland.

Det är jag som väljer att åka dit.

Jag vill känna mig fri och ha möjlighet att åka därifrån.

"Är du fullkomligt galen!" säger väninnan Agnetha i Skellefteå som minsann har läst artiklar om till synes vänliga män som först våldtar och sedan styckmördar kvinnor som dom har träffat via nätet.

"Men det tror jag inte händer .., han låter snäll ... och man måste ju våga ...," säger jag och tar sikte mot pensionatet.

Eller: det är inget pensionat, men jag låtsas att det är ett sånt och han som låtsas vara pensionatsvärd säger att jag ska få ett eget rum, för det vill jag ha.

Värden bjuder på hembakade semlor och räkgryta och på natten ligger vi verkligen i var sitt rum och pratar länge, länge och orden singlar mellan rummen.

Det är nästan som på kollo.

"Jag kommer nog tillbaka, det tror jag ...?" säger jag när jag dagen därpå tar hyrbilen och vänder hemåt.

Vi är bara kamrater.

Ganska länge är vi bara kamrater och jag är rädd om min frihet och påpekar ofta att "du vet, vi är ju bara kamrater".

Sen, på nåt vis, förändras allt.

Och nu längtar jag nästan ihjäl mig tills den där pensionatsvärden ska komma och tillbringa helgen hos mig och jag känner mig oerhört fri, men ändå inte bara som en kamrat.

Allt det tänker jag på .., hur livet kan förändras och att man vid femtiofem års ålder kan få vara med om sånt som man inte har förväntat sig.

Ännu mera tänker jag på det, när jag har en kund i kassan, en kvinna som är 73 år och heter Eva och som berättar att hon för några månader sedan började sällskapa med en man som hon har känt i hela sitt vuxna liv.

"Nu är jag änka och han änkeman sedan en tid tillbaka och du anar inte Elisabet .., jag har fått ett nytt liv .., jag har aldrig upplevt en sådan glädje med en man någonsin och det känns som om jag nästan ska gå sönder av all glädje och han har bara varit änkling en kort tid och jag sa till honom att det här är en liten stad .., det kommer att pratas .., men det bryr han sig inte om det minsta .., för så är det ju, att vi har helt enkelt inte tid att vänta på Det Rätta Tillfället .., att det hela ska godkännas av alla runt omkring oss....!" säger kvinnan och ler mot mig.

Och medan jag staplar kundkorgar, berättar hon öppet om allting.

Att mannen är en sån underbar älskare!

Till exempel.

"Han är sjuttiofem år och har haft prostatacancer med allt vad det innebär, men du förstår, det finns hjälpmedel ..,. och vi har det så bra, så bra!" säger hon.

Jag vet knappt vad jag ska säga.

Sjuttiotre år är kvinnan.

Och vacker är hon.

Kinderna är rosiga.

Jag frågar henne om jag får berätta om hennes liv?

"Javisst! Självklart! Jag ringer dig på onsdagkväll, är det okej?" undrar hon leende.

Och jag svarar att det är helt okej.

Efteråt, när kvinnan har lämnat affären, tänker jag på henne och på hennes nya liv.

Och på mitt.

Och hur lite man vet om vad som väntar.

Och att man faktiskt måste våga.

Det var vad jag tänkte på.