torsdag 29 januari 2009

Vid 49 års ålder ...


Pensionatsvärden.

... blir jag ensamseglare.

Då har jag varit tillsammans med en och samme man i trettiofyra år och jag har aldrig försörjt mig helt på egen hand, aldrig bott i egen lägenhet ..., aldrig tågluffat.

Vid fyrtionio års ålder hissar jag segel och jag lär mig att betala räkningar via internetbanken .., jag flyttar från ett litet hus på landet till 31 kvm i stan; till en etta med höga och djupa fönster.

Det blir ett helt ...., annorlunda liv.

Om nätterna skär jag tänder så sextitalsfyllningar spricker på löpande band och för första gången i mitt liv får jag vara med om rotfyllning av tänder och den erfarenheten hade jag kunnat avstå.

Efter ett år som ensamseglare träffar jag en man från Helsingborg.

Det blir den andre mannen i mitt liv.

Tonårsflickor på sjutton år är betydligt mer erfarna än den då 50-åriga bloggmadamen.

Det är inte långt ifrån att det är snudd på pinsamt.

Efter tre år kraschar varannanhelgsförhållandet med mannen från Helsinborg.

Alldeles förtvivlad är jag.

Från Adak ringer Eivor Jonsson och tröstpratar.

Efter en tid anmäler jag mig till en dejtingsida och jag träffar säkert femton olika män och det blir fika på på café och jag kan fortfarande ställas ut i monter för utrotningsart av icke-erfaren-kvinna och jag tar tåget till Köpenhamn och träffar herr Akkurat och Morsomt och när tåget nästan är framme vid Hovedbanestationen, sms:ar jag honom och skriver .."Varför utsätter man sig för sånt här jävelskap, jag är så nervös så jag vill kräkas!"

Han svarar: "Kanske för att det kan leda till något gott?"

Vi har var sitt enkelrum och sent på kvällen knackar jag i väggen och önskar honom godnatt.

Jag tror nog att han är besviken.

I början av februari åker jag till ett pensionat i landet Halland.

Det är jag som väljer att åka dit.

Jag vill känna mig fri och ha möjlighet att åka därifrån.

"Är du fullkomligt galen!" säger väninnan Agnetha i Skellefteå som minsann har läst artiklar om till synes vänliga män som först våldtar och sedan styckmördar kvinnor som dom har träffat via nätet.

"Men det tror jag inte händer .., han låter snäll ... och man måste ju våga ...," säger jag och tar sikte mot pensionatet.

Eller: det är inget pensionat, men jag låtsas att det är ett sånt och han som låtsas vara pensionatsvärd säger att jag ska få ett eget rum, för det vill jag ha.

Värden bjuder på hembakade semlor och räkgryta och på natten ligger vi verkligen i var sitt rum och pratar länge, länge och orden singlar mellan rummen.

Det är nästan som på kollo.

"Jag kommer nog tillbaka, det tror jag ...?" säger jag när jag dagen därpå tar hyrbilen och vänder hemåt.

Vi är bara kamrater.

Ganska länge är vi bara kamrater och jag är rädd om min frihet och påpekar ofta att "du vet, vi är ju bara kamrater".

Sen, på nåt vis, förändras allt.

Och nu längtar jag nästan ihjäl mig tills den där pensionatsvärden ska komma och tillbringa helgen hos mig och jag känner mig oerhört fri, men ändå inte bara som en kamrat.

Allt det tänker jag på .., hur livet kan förändras och att man vid femtiofem års ålder kan få vara med om sånt som man inte har förväntat sig.

Ännu mera tänker jag på det, när jag har en kund i kassan, en kvinna som är 73 år och heter Eva och som berättar att hon för några månader sedan började sällskapa med en man som hon har känt i hela sitt vuxna liv.

"Nu är jag änka och han änkeman sedan en tid tillbaka och du anar inte Elisabet .., jag har fått ett nytt liv .., jag har aldrig upplevt en sådan glädje med en man någonsin och det känns som om jag nästan ska gå sönder av all glädje och han har bara varit änkling en kort tid och jag sa till honom att det här är en liten stad .., det kommer att pratas .., men det bryr han sig inte om det minsta .., för så är det ju, att vi har helt enkelt inte tid att vänta på Det Rätta Tillfället .., att det hela ska godkännas av alla runt omkring oss....!" säger kvinnan och ler mot mig.

Och medan jag staplar kundkorgar, berättar hon öppet om allting.

Att mannen är en sån underbar älskare!

Till exempel.

"Han är sjuttiofem år och har haft prostatacancer med allt vad det innebär, men du förstår, det finns hjälpmedel ..,. och vi har det så bra, så bra!" säger hon.

Jag vet knappt vad jag ska säga.

Sjuttiotre år är kvinnan.

Och vacker är hon.

Kinderna är rosiga.

Jag frågar henne om jag får berätta om hennes liv?

"Javisst! Självklart! Jag ringer dig på onsdagkväll, är det okej?" undrar hon leende.

Och jag svarar att det är helt okej.

Efteråt, när kvinnan har lämnat affären, tänker jag på henne och på hennes nya liv.

Och på mitt.

Och hur lite man vet om vad som väntar.

Och att man faktiskt måste våga.

Det var vad jag tänkte på.

23 kommentarer:

Christina sa...

En text att bli riktigt, riktigt glad av :)

Livet är så kort och det är härligt med människor som vågar leva och ta emot kärleken när den oförhappandes knackar på dörren.

mossfolk sa...

Och jag tänker just precis nu på hur jättemycket jag tycker om din blogg!

Elisabet. sa...

Christina: ja,jag tänkte samma sak när hon berättade. Jag skulle t.om få skriva ut hela hennes namn, men det kunde jag inte förmå mig till ,-)
(Vilket säger mer om mig, än om henne ...).

mossfolk: och jag tänker just nu på hur mycket jag tycker om dig!

Anonym sa...

Det er ett ordtak som sier den som intet våger,intet vinner.

Dette var flott skrevet Elisabet.

-B-

Monet sa...

Just så Elisabet. Våga!!

Evas blogg sa...

Åh vad du är fin!

Tankevågor sa...

Jag blir alldeles inombordsvarm när jag läser det här. Jag är så äkta glad för din och PV's skull. :-))

Mian sa...

Underbart skrivet! Det är en skön känsla som du förmedlar.
Fortsätt njuta av livet, du och PV.

Unknown sa...

Jag blir så glad,så glad när jag läser om era olika möten med hyggliga snälla män som ni vågat ta in i era liv.Kärleken är STÖRST.....

Alexandra sa...

Kärleken tar förunderliga vägar... Tänker på hur det var innan jag träffade Mannen.. Ensamseglare (som du säger) i nästan 8 år och sen faller jag pladask för en man betydligt äldre än mig. Nu har jag flyttat ca 80 mil till honom, jag har börjat ett nytt liv med nytt jobb och en underbar dotter. Blir bara mer kär för var dag som går. Jag är lycklig! Tack Elisabet för att du skriver så fint och för att jag får ta del av det.

Tre stycken sa...

Jag blir tårögd när jag läser. Det känns så tröstrikt. Jag är 25 och just nu livrädd för att det ska skita sig med min kille, för jag blir ju inte yngre och har bråttom till tryggheten men din text har gett mig lite nya perspektiv. Jag behövde det. Tack!

Anonym sa...

Riktigt rörd och glad blir man! Riktigt, riktigt fint är det.

cruella sa...

Alldeles vardagligt och alldeles underbart:-)

Tack för att du berättar!

Anonym sa...

som flera redan har sagt; man blir ofta glad (lite lycklig) av att läsa dina inlägg. det här kändes hoppfullt. för mig som är ung och orolig över det mesta känns det fint att läsa om att det finns ett liv efter 40 osv. haha. fint.

Elisabet. sa...

Till alla raringar som har kommenterat: Idag hade jag henne i kassan igen . hon heter inte Eva utan Britta .., och hon strålade som solen och sa att "ja, jag är precis lika lycklig som jag sa ...!" och så handlade hon hem lite godsaker inför kvällen.

Till er som har svarat och är unga och har hela livet framför er: tro inte att känslorna är ANNORLUNDA när man blir äldre. Det är precis likadant!

När jag fick tillbaka Pelle (katten) hoppade jag av dejtingsidan och kände mig plötsligt hel som människa.
Det blev inte alls så viktigt att Vara Två.

Fram till dess handlade det säkerligen mycket om bekräftelse .., att veta att man dög.

Men så kom Pelle och jag kände att "det spelar ingen roll .., jag lever ett så bra liv ändå!"

Och sen kom pensionatsvärden och då var kände jag mig stark och visste att jag klarade mig själv och då blev allt annorlunda.

Så var det för mig.

Tack som har tagit er tid att kommentera och tack för alla rara ord!

qi sa...

Sånt här är värdefullt att läsa för en som lider av pussbrist... ;-), och som gett upp "det där". Tack E!

Bloggblad sa...

Du skriver så hjärtevarmt - helt underbart att läsa om din seglats!

Elisabet. sa...

qi: haha ...! Ja, och du ska få se på igenkänning när boken kommer ..-)

Bloggblad: åååå, så rar du är!

Rexxie sa...

..när boken kommer...

Åhhh, har du ÄNTLIGEN bestämt dig för att skriva en bok?! Vad glad jag blir!!!

Rexxie sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabet. sa...

Rexxie: nädu .., det kommer ingen bok från mig!

Rexxie sa...

Nåja, jag fortsätter väl tjata så får vi se vem som vinner...

:-)

Elisabet. sa...

rexxie: inte en chans! Till det är jag 1. för lat ..., 2. tror mig absolut inte ha nåt intressant att skriva om ... och 3. jag är inte nog driven .., jag är alldeles för förnöjsam.

För mig räcker det med att blogga ..-)

Glad för kommentarer från raringar som herr Nilsson.