Livet blev annorlunda när mamma seglade iväg.
Inte nödvändigtvis sämre, men ...., annorlunda.
Man puttades liksom fram och hamnade i främsta ledet.
Jag tänker på henne varje dag, men jag blir inte ledsen på samma sätt som i början.
Det är väl det som kallas för sorgearbete.
Kanske.
3 kommentarer:
Ja minnene kommer nok til å være der ,men følelsen av tap blir mindre ettersom tiden går.
Det er sånn jeg har erfart det.
-B-
-B-: Ja, och mamma hade ett sånt tråkigt liv de sista åren. Bara ligga i en säng och titta i taket.
Jag känner igen det där. Att föräldern är död, men inte den inre föräldern, som sakta och långsamt måste flytta ut. Det är verkligen ett arbete med sig själv, som tar lång tid,och som är fristående. Fristående från föräldern.
Skicka en kommentar