tisdag 10 februari 2009

Olikheter ..


PV lagar mina sandaler.
Sånt ger bonuspoäng.

Om man börjar sällskapa med en man eller kvinna när man är en bra bit över femtio, ja, då är det inte alldeles enkelt.

Man kånkar på en ryggsäck sprängfylld med erfarenheter och upplevelser och allt detta bär man med sig, och vare sig man vill eller inte, så finns allt det där samlat och ligger och skramlar i botten på den där mentala ryggsäcken.

När jag för något år sedan tittade in på pensionatvärdens presentation på dejtingsidan, då tänkte jag att .. nä, det där är inget för mig.

Eller, rättare sagt: att bloggmadamen inte skulle vara nånting för honom.

Där stod att han sjunger i kör .., spelar golf .., tycker om att åka skidor, såväl längd som utför .., och säkerligen stod där nånting om camping också .., och så seglingen, förstås.

Inte minst seglingen.

Jag själv hade skrivit att en sak är i alla fall säker, ingen man skulle träffa mig på golfbanan och absolut inte på ett gym och utan några som helst problem kan jag ligga minst en halv dag på en solig strand. No problem! (Det kan nämligen nästan inga människor på dejtingsidor ., dom vill alla vara aktiva och alla tränar på gym minst tre gånger per vecka!)

Och när vi nu har träffats i nästan på pricken ett års tid, den där körsångaren/skidåkaren/seglaren/cyklisten och bloggamadamen.., så har dom här olikheterna inte blivit ett dugg mindre.

Inte alls!

Pensionatvärden är den i särklass mest energiska människa jag har träffat .., han är liksom alltid i farten och han bjuder hem släkten eller körmedlemmarna på middagar och han fixar fika till körsångarna och han åker rullskidor eller cyklar och han hugger ved och bakar bröd eller gifflar och kokar plommonmarmelad och har sig.

Själv ligger jag mest på soffan.

Eller bloggar.

Eller tar mig en macka.

Och han är himla miljömedveten och det är inte jag.

Inte så värst, i alla fall.

Han är betydligt mer röd i sina åsikter än bloggmadamen.

Och ändå ..., kan man begripa hur det går till .., så funkar det riktigt bra.

Då tänker jag så här .., alla dom här testerna som man ska göra på dejtingsidor hit och dit för att se vem som borde passa en allra bäst .., dom tror jag faktiskt inte längre på.

Jag minns en man från Västergötland som mailade mig och berättade att våra åsikter stämde överens till 97 procent och egentligen var det väl bara bröllopet som fattades.

Det blev inte alls som han trodde.

Visst är det underligt det här ..?

Vad är det som gör att man faller för vissa människor?

Jag har varit tillsammans med tre män.

Alla tre är nummer två i syskonordningen och alla tre har två bröder.

Alla tre är dessutom födda i jungfruns tecken.

Håhåjaja .., det är ju ren kemi det handlar om, säger vetenskapen.

Ödet, säger jag.

Äh .., slumpen, menar pensionatsvärden.

Jaaa, man kan ju undra.

14 kommentarer:

Sven Teglund sa...

Ja, det är en intressant fråga, vad är det som gör skillnaden, mellan att falla och inte falla. Mycket är väl kemi, men någonting måste utlösa det kemiska maskineriet. Kanske någonting man känner igen, som man mött förut, tidigt i barndomen.
Men tänk om vi fann svaret, vad skulle vi då ha konsten till!

Elisabet. sa...

Sven: ja, jag har verkligen funderat på det där.

På riktigt, alltså.

Cecilia N sa...

Nej om maken och jag i nuläget skulle skriva presentationssidor på nån dejtingsida så skulle vi nog inte heller komma på tanken att träffas.

Vadå jägare?
Vadå "kyrkist"?
(Det senare ordet uppfanns av en storasyster till min kompis en gång i tiden, hon var väl sisådär tio då.)

Fast att han gick mycket på film på den tiden då det begav sig hängde jag gärna med på.
Fika var ett gemensamt intresse då.

Elisabet. sa...

Cecilia N: och vad är som det gör att människor ofta faller för det som är så olikt en själv?

Cecilia N sa...

Vidga sig? Nyfiken?
Eller så finns det nåt annat som inte har så mycket med intressen att göra. Hur man för sig, hur man rör sig, hur man ser, hur man doftar.

Något som är så bortanför ord om man inte forskar i saken och behöver göra ord för att beskriva. (Men ack så trist ...)

Elisabet. sa...

Cecilia N: ja, det med.
Rösten är viktig.

Anonym sa...

Ja, rösten är viktig!

Lena sa...

Absolut rösten... :)
Hoppas din ord. mail fungerar nu.

Christina sa...

Ha ha, som jag log när jag läste :)
Sådär är det ju, livet!

Ständigt blir man överraskad. Jag tycker kärlek är som en trädgård.
Man vet hur man vill ha den, man har planer, men sen tar vissa växter över och tar plats utan att man har bett dom...och så inser man plötsligt att man trivs i trädgården som är lite olydig och oförutsägbar.

Elisabet. sa...

bettankax & panter: absolut!

christina: ja, visst är det förunderligt! Och bra beskrivet av dig .., med trädgården.

Jom Manilat sa...

Jag tror att man måste komplettera varandra i ett förhållande. Om man är alltför lika förstärks vissa drag/egenheter och andra kommer att hamna på undantag.

Lena sa...

Maken och jag är stenbockar, äldsta syskon och väldigt lika i mycket, men OERHÖRT olika i annat och då kan det nog bli som så att olikheterna blir väldigt tydliga ibland. Det kan nog ha att göra med envisheten som vi båda har gemensamt :)

mossfolk sa...

Vi pratade om just det där för bara ett par dagar sedan. Det paret vars bröllop jag var på i somras, sa att de skulle knappt ens läst klart varandras presentationer på en dejtingsida och absolut inte skickat något mail...

Elisabet. sa...

Jom: jo, det tror jag också .., och vet du hur intressant jag tycker att det är det här med ordningen i syskonskaran. Är det bara en tillfällighet att jag aldrig har varit tillsammans med en storebror, jag som är lillasyster eller ett funktionellt endabarn (sladdbarn som jag är .)?

Panter: läste jag inte att storasyskon ofta gifter sig med varandra ..? Dom är båda vana med att ta ansvar och känner lätt igen varandra.

Mossfolk: just det!