"Mina händer? Åå, men dom är så nariga .., du vet kanske att jag arbetar som personlig assistent och tvättar dem ideligen ...., men ringen.., den är väl fin ...?"
Hon sitter precis mitt emot mig ..., har en röd täckjacka och jeans .., och nu är hon på väg till arbetet i Malmö för ett sent kvällspass.
Klockan är åtta minuter över två när tåget lämnar stationen.
Nio timmar senare ska kvinnan vända åter till Ystad.
Hon är kund i affären och är alldeles omåttligt pratglad och utlevande, - flera gånger när hon har mött mig i affären har jag fått stora-famnen-kramar fast jag inte alls känner henne mer än just som kund - och intill henne sitter en dam som verkligen är en Dam ..., och Damen måttar mig med en iskall blick .., hon tittar på mina skor som borde ha putsats och på mitt säkerligen lockrufsiga hår och mellan varven sneglar hon på kvinnan i röd jacka som sitter alldeles intill henne .., faktiskt så är det inget annat än förakt i kvinnans blick.
Men vi pratar på, röda-jack-madamen och jag själv.
Eller hon pratar.
För några år sedan mötte hon sitt livs kärlek, en man som är militär och rör sig med pondus.
"Åååå, guuuud, jag är lika förälskad i honom ännu .., vet du Elisabet ..., varje dag säger jag till honom hur jag mycket jag älskar honom .., jag säger just så .., ååå, vad jag älskar dig!, men han är inte så verbal på det viset .., han kanske visar det på andra sätt .. , och visst är han stilig, tycker du inte ....?" säger hon med glitterögon.
Och hon berättar att dom har köpt biljetter till den del av Melodifestivalen som ska arrangeras i Malmö.
"Där tävlar ju Thor-Leifs och det är mina idoler .., du må tro att jag alltid har tyckt om dem ...? "säger hon.
Men tillvaron är inte alltigenom enkel.
Tre tonårsbarn har kvinnan boende hemma hos sig och det är dyrt med halvvuxna ungar och helst skulle hon vilja leva varje dag tillsammans med herr Militären, men det går inte, inte nu i alla fall.
"Jag skulle vilja att vi hade pengar till ett bröllop, men hur ska jag kunna spara ihop till den summan ..., ja, igårkväll var vi förresten bjudna på ett bröllop här i stan .., ååå, det var så roligt, du vet ju Elisabet hur mycket jag tycker om att dansa .., och mannen gifte sig med en kvinna från Filippinerna .., hon är liksom importerad, ja, jag menar inget elakt .., och du må tro att hon var vacker ......, !" säger kvinnan och ser så glad ut.
Jag frågar hur hon trivs med sitt arbete?
"Ja, men det är helt okej, men är man inte fast anställd så får man dom sämsta arbetstiderna .., jag har enbart kvällar och hur roligt är det att aldrig vara hemma före klockan elva, men så är det .., kanske ska jag söka jobb på MAS .., jag började som vårdbiträde, sedan blev jag undersköterska och jag har även vidareutbildat mig med det jag arbetar med nu .., men det är svårt överallt .., det växer liksom inga jobb på trän numera ..., vi får väl se hur det går ..?" säger hon och strääääcker på benen och blundar lite.
I knäet har hon sin handväska.
Jag tittar ut genom fönstret.
Grådis och dimma.
Regndroppar.
Det är en helt vanlig lördageftermiddag i februari.
6 kommentarer:
Åh så fint du ringade in den kyliga damen med några få ord.
Jag förstod p r e c i s vad hon var för typ av person.
Jag har så svårt för folk som glider upp och ner med blicken på det där sättet och gör en yttre bedömning först, för att sedan som regel även dissa resten...
christina: vet du, det här är första gången tror jag som jag har känt mig så AVKLÄDD .., kvinnan tittade på oss (mest mig) med sådant förakt .., det såg ut som om hon skulle kräkas.
Och henne blick som mötte min var iskall.
Min ålder, var hon i.
Där har vi visst en kvinna som kan säga "jag älskar dig"...
Love, literature ...: jag har anmält mig hos henne för en kvällskurs .., ska du också gå ...?
Otäck kvinna där bredvid - en sån som kräver service och sedan föraktar dem som ger henne det, tror jag. Man är nog olycklig och ängslig om man behöver någon att se ner på. Inte riktigt säker på vad man själv är värd.
Hoppas ditt ressällskap får sin militär!
Jag har levt med en sådan grannkvinna på min ö i femton år. Inget hade hon att yvas över, hon bara just gled upp och ner med blicken över en. Svarade enstavigt och överlägset. Från första dagen var hon sån mot mig, Berit.
Jag trodde det var mig hon retade sig på. När vi hade sålt vårt skärgårdsparadis (där man alltid ska njuta och må bra och inte sätta sig på andra) pratade jag med vår köpare efter ett par veckor.
Allt var bra, hus, grannar, havet, allt. "Men", sa hon. "Vad är det för en granne i tredje huset till vänster? Man tror ju man gjort henne något?" Och så beskrev hon hur samma grannkvinna, istället för att hälsa henne välkommen och visa lite engagemang och intresse för denna nytillkomna granne, just hade farit med blicken upp och ner. Svarat enstavigt. Överlägset.
Vår köpare är en tuff kvinna. Hon konstaterade faktum och jag gav henne rådet att bara lägga ner alla kontaktförsök. En del människor är så här, vad det beror på orkar man liksom inte ens fundera över. Men lyckliga är de ju inte, det är säkert.
Skicka en kommentar