Det går fort nu, att allt det vita kommer fram.
Beslutet, detta att en gång för alla säga farväl till hårfärgningsmedel - när resultatet ändå bara varar i några få veckor -, står ännu fast.
Inte berghårt, men ändå.
Men .., nog måste det kännas alldeles omåttligt underligt att i spegelbilden möta sig själv som vithårig ..., men likväl så .., befriande!
Tror jag.
"Men kommer du inte att känna dig gammal, ja, om du blir alldeles vithårig.?" frågar en av vännerna.
Kanske.
Å andra sidan är man väl ingen ungdom direkt när man, om två år, fyller sextio?
Jo, jag vet .., om man läser Amelia eller Tara eller vilken tidning som helst, ska man alltid känna sig som evig tonåring .., men det där tror jag inte på.
Om man har vuxna barn .., och framför allt barnbarn .., som faktiskt ÄR tonåringar, så kan man nog slappna av och tänka att man får vara som man är.
Vithårig.
Och sitter åldern i hårfärgen?
Nej, det tror jag inte.
Och pv .., vad säger han?
Han får säga vad han vill .., vill han ha mig, så får han ta mig som jag är.
Just så.
6 kommentarer:
och det vill han.
NU.
PV
PV: nu ,-)
Men du, det är väl ändå tre år till sextio?!
Ack ja... Jag håller fortfarande på med att färga håret. Skulle önska att jag kunde sluta - men jag vill gärna inte vara helt gråhårig än...
Men snart kanske... ;)
Lindalotta: ja, tvåochetthalvt. Bara ,-)
Anita: men jag är inte HUNDRA än på att jag klarar det .., snyggt är det ju inte när det är så här .., men på bilden har jag lyft upp luggen för att visa, det märks inte så mycket i verkligheten.
Ännu.
Du är modig du. Det är inte jag, men jag skulle önska att jag vore det, för det är ett evigt jobb det där färgandet. Men en dag kanske jag också vågar.
Skicka en kommentar