Och med posten idag ...

... kommer ett så kreativt gratulationskort från vännen Torun.

Och även Torun är en västerbottniska i förskingringen, om än från Umeå.
(Ja, bloggmadamen tillhör ju inlandsfolket. Det är inte fullt lika tjusigt.)



Det var hos Torun och hennes familj som jag för några år sedan övernattade, då, när jag levde som ensamseglare på livets stora hav.

Att sitta i deras kök och äta frukost tillsammans .., det var som .., ja, det var så härligt.

Det var som att bli inbjuden till en flock när man vandrar ensam på savannen.

Efteråt skrev jag det där på kylskåpsdörren.

Och när jag nu öppnar brevet från henne, ramlar en liten hög med ljuvligt doftande lavendel ut på arbetsbänken!

M mmmm!



Och ett vykort finns också med posten.

Det är minsann inte varje dag man blir kallad "sötnos", men idag så.

"Mamma Nilsson ..", står det och jag ler från öra till öra när jag går uppför backen till pensionatet och läser på kortet.

Det tackar man ödmjukast för och tänk, att såväl en häst som en liten hund kan hälsa till den som fyller år!

Och om tjugo minuter kommer mina virtuella gäster .., nu gäller det att skynda sig att duka!

Oj, jag hör redan Eva från Frösön stampa av sig snö där ute!

Och med posten ...

... kommer en liten ängel farande .., från landet Jämtland till landet Halland.

Nu dinglar den så vackert i fönstret .., snurrar lite hit och dit av värmen.


pv: titta så fint mot en enfärgad vit vägg ....!

Och tillsammans med ängeln .., en akvarell med minnen från somriga dagar på Österlen.

Avsändare? Jo, men den här rara madamen!



Och i ett annat kuvert som legat och vilat till sig sedan jul.
Avsändaren trodde minsann inte att mottagaren skulle kunna sjå sig .., men se, det gjorde hon!

Så här var det.

I höstas besökte bloggmadamen tillsammans med pensionatsvärden ön Ven och vi tältade (läs: någon frös nästan ihjäl ..) och dagen därpå blev det cykeltur runt ön (fruktansvärt kämpigt för vissa ..) och i Nämndemansgården, en gammal, fyrlängad gård där man äntligen kunde pusta ut en vänlig kvinna generöst visade oss runt .., där upptäckte jag ett så vackert lakan eller örngott.



Och så berättar avsändaren, en norsk pratglad madame vid namn Bente, att hon har försökt kopiera just det virkade mönstret och nu blev det ett vackert örngott som på rätt kudde förstås matchar soffan Ektorp.

Är det inte fina presenter, så säg?

Och när man lägger ut bilder så här .., så känns det som om man mallar sig eller nånting .., men det är INTE det som är avsikten.

Jag vill bara visa.

Det är så vänligt och så snällt så det är inte sant.

Från hjärtat tack! säger jag.

Hur man pratar ....


I Hallandsposten pågår en stundvis något hetsig debatt angående den halländska dialekten.

Det finns uppenbarligen många av den sorten, precis som det är hemma i Västerbotten.

Till synes oändlig är skillnaden i språket mellan en genuin norsjöbo (läs: t.ex. Gerd som kommenterar här ..) och någon från Sorsele eller Vilhelmina.

Och nu har HP anordnat en tävling där man ska lista ut dialekten.

Den halländska, alltså.

För bloggmadamen, som först efter många, många år i Skåne kunde skilja mellan malmöitiska och ystaddialekt, är det förstås alldeles totalt hopplöst.


// Och så här (som den äldre mannen) kunde min pappa prata, när han ville. Han var uppvuxen i Kalvträsk, inte många mil från Burträsk. (Faktiskt låter det lite som när du pratar Gerd).

Och så ännu ett fredagsfönster ..

... som finns i det lilla gula huset, inte långt från pensionatet.

På kvällen ...

... sitter pensionatsvärden vid köksbordet och rättar prov.

"Ja, jag går då och lägger mig ...", säger jag.

Så kan det se ut i Romantikens Högborg en kväll i januari.

GRATTIS !!

Bloggmadamen i sin ungdoms dagar.

Bara så ni vet: det här inlägget har gjorts av någon av döttrarna, bloggmadamen är helt oskyldig.

Mitt lösenord fick dom när jag bröt handleden och då trodde (hahaha .., vilken självinsikt ...) att jag inte skulle kunna blogga inom några veckor (det blev dagen efter att gipsen kom på ...).


"Ett stort GRATTIS till bloggmadamen själv, dvs en UNDERBAR mamma, svärmor & världens bästa mormor !!
56 år idag!

HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!

Kram från Anna, Micke, Nelly, Tarre, Maria, Peter,Emma, Emil & ättapjötten Anders!"


// Jo, det är födelsedag idag och jag har just öppnat två paket och när det ljusnar ska jag ta bilder och visa och i fönstret mot havet hänger nu en liten fin ängel .., på bordet intill ligger det allra vackraste örngott ni kan tänka er och på bordet i rummet står en inramad akvarell!

Och Emma: ditt sms, det värmer mormors hjärta i tusen år!

Att gå mot sextio .., ja, det är himla lajbans.

Inuti känner man sig som trettioåtta kanske, men råkar man passera spegeln, allra helst om man är klädd i nattlinne och kommer direkt från sängen .., då är det värre.

Betydligt värre.

Då kan man tro att man har mött sin egen mamma.

Och låren är sladdriga och gäddhänget frodas.

Ja, det är tur att man har fötts med ett gott humör och att herr pensionatsvärden måhända är lite skumögd.

Och som sagt .., det är ju insidan som räknas ...,-)

Fredagsfönstret ...

Det händer att jag längtar hem till min lilla etta i Ystad.

Till 31 kvm, ett skruttigt badrum och anskrämliga golv.

Men ändå.

Vid fyrtionio års ålder och nybliven ensamseglare, så blev den där lägenheten min hemmahamn.

Min absoluta trygghet.

Nu har jag kastar ankar i en annan hamn, i landet Halland.

Och dagens fönster .., ja, det skymtar där uppe till höger i bildkanten.

Och har det kommit post!

"Hej Elisabet!

Oss kattälskare emellan; här kommer ett slags fönster, eller snarare en glugg kanske, utan glas, men dock med inbyggd palm och katt (den senare mobil!).

Denna bedårande varelse kom till oss på besök vår första kväll på Gran Canaria,

Vi hade nyss kommit hem från affären med vår frukostmat och min vana trogen gav jag katten en mumsbit.

Nästa morgon satt den ute på terrassen, jag blev lite villrådig och tog kontakt med en guide för att höra om det var OK att mata den.

Fick klartecken, fick bara inte ge den alltför mkt (så att inte jaktinstinkten skulle försvinna).

Ut gick jag och köpte den bästa kattmat jag hittade.

Varenda dag under resten av vår semester så fanns kissen där vid 7-tiden varje morgon, den fick sin frukost och försvann därefter för att återkomma så fort den värsta hettan lagt sig.

Och för lite middag förstås.

Vi tog en timmes promenad varje kväll och alltid låg katten i detta fönster och väntade, oavsett om vi kom hem kl 20.00 eller 23.00.

Fullständigt ljuvlig var den, så försiktig och med det svagaste jam jag någonsin hört.

I övr dock väldigt ren och ganska välmående för att vara hemlös.

Efter ett par dagar hoppade hon upp i knäna på oss allihopa, precis som om hon ville vara alla till lags.

Ren och skär lycka, men det kändes jobbigt att åka hem och inte få se henne mer.

Men hon var nog en liten smart katt som tagit sin tillflykt till hotellet, där det säkert varit många som gett henne mat, vi såg en hel del katter ute på byn, alla magra och mer eller mindre vilda.

Kram från hemifrån-kerstin!"

Älsklingsmat ...

Sjutton kronor för sjuhundra gram ungnötslever .., inhandlat i "kort-datum-disken" på Ica Maxi, ååå, vilket fynd!

Så nu steker jag upp köttet och så blir det underbart god lunch eller middag vad det lider!

Kanske finns det småländska gener även hos bloggmadamen?

Surprise, surprise!

"Här .., jag har en liten present till dig ..!" säger pensionatsvärden och tycks så filurig.

Och så håller han handen bakom ryggen.

"Present ..?" säger jag häpet.

Jo, så är det.

Och så sträcker han fram handen och där - oj! - ligger en inköpslista!

Vilken lycka!

"Jag hittade den i kundkorgen ...", säger han leende.

Det kallar jag en omtänksam man det.

Efteråt ...

"Va? Ska du sitta här ute .., ååå, det var då underligt!" kanske sigge tänker.

... tar jag kaffekoppen med mig och en bit mjuk pepparkaka och så sätter jag mig ute på stentrappan, fast med ett litet fårskinn under rumpan.

Intill mig springer-hoppar-skuttar sigge nilsson.

Han slår ofrivillig kullerbytta från översta trappsteget ..., smyyyyger likt en spejande indian längs husväggen och leker tafatt med en liten kvist.

För sigge nilsson tycks livet vara ett enda stort äventyr.


Och solen mot min kind.

Mer behövs inte.

Januaridag ...

Fyrtio minuters promenad i flödande solsken.

Hela tiden hör jag småfågelskvitter.

Insikt nr 194 ...

Ja, men Sverige har i alla fall skickat två IT-tekniker till Haiti.

Det får man ändå tänka på.

sigge nilsson tar siesta ...

Vid fågelbordet ..

En sak är säker: när jag blir stadd i kassa .,. då ska här inhandlas en riktig kamera med rejält objektiv.

Så länge får min herr Canon Ixus duga.

Och så får jag fråga alla kunniga bloggvänner .., vad kan detta vara för liten krabat som alldeles nyss gjorde pensionatet den äran?

Måhända en Stenknäck?

Om det är rätt, tänk .,. då har jag lärt mig att känna igen för två för mig tidigare helt obekanta fåglar inom loppet av två dagar.

Nötväckan och så denna.

Absolut en insikt .....


Och jag looooog så här mycket när jag hörde detta på radion i morse.

Morgon ....

Frukost.

Ett perfekt kokt ägg.

Från tv-rummet hörs morgonnyheter.

Haiti.

Fasornas fasa.

Och jag tänker på underjordsmullret från jordbävningen i Skåne .., glasklirrrret och knaaaket i tegelväggarna och då var det ändå ett ynkligt litet skalv, i jämförelse med Haiti.

Man behöver inte ha oceaner av fantasi för att förstå.

I landet Halland är allt lugnt.

Eld i pannan.

Värme.

Och sigge nilsson, han jamar och vill komma ut till det spännande livet i syrénbusken.

Torsdagsfönstret ....

.... kommer från madamen som under gårdagen åkte på utflykt till Gallejaur.

Jag undrar jag om det inte var just där som min störstasyster brukade åka på logdans .., ja, på 60-talet någon gång?

Insikt nr 193 ...


Halvligger på soffan Ektorp och läser Peter Robinsons "I djävulens sällskap", vilket innebär att jag återknyter bekantskapen med överkommisarie Alan Banks och kollegan Annie.

I vanliga fall tycker jag väldigt bra om mr Robinsons deckare, men se den här .., den faller mig inte alls i smaken.

Här tycker jag att människorna förvandlas till någon slags schabloner.

Det är långa ben och fylliga läppar och Annie som blir berusad och får en toyboy.

Mot slutet, på sidan 360 (av 426) inser jag att totalt har tappat tråden.

Ja, men vem var nu Jack Grimley?

Nåja.


Mr Shute. Min favorit.

Boken ska läsas ut.

Men plötsligt längtar jag alldeles förfärligt efter mr Shute.

Ibland har man tur .....


Bäst som man har fått upp flåset på motionscykeln och pulsen ökar,

ja, då ringer telefonen.

Och sen ..., ska man ju ändå laga mat.

Och så blir det ...

... promenad ner till havet.

Fyrtiofem minuter allt som allt.

Fyrtiofem minuter, inte mera.

Ändå hinner man se så mycket.



Där är en nästan helt tom anslagstavla.

Och där är gräsänder som simmar i lilla bäcken, den som ännu porlar så glatt .., och där är spår av hundtassar i snön .., och vid dikeskanten ligger fågelfjädrar och små fläckar med blod .., och man anar en strid på liv och död.



Vid det gula huset stannar jag till och tar några bilder.

Ja, just det.

Det var där jag i höstas fångade de två männen, de som ägnade sig åt att rensa 160 kg färsk sill.

Nu, i mitten av januari, råder vintervila.

Som jag har funderat ...

... över vilken fågel det är som så ofta besöker fröautomaten här utanför.

Den där lilla filuren som kan gå nerför ekens stam med huvudet före .., och som har ett svart band längs huvudet.

Nu, nu vet jag vem det är.

Det är herr eller fru Nötväcka.

Och vill man lyssna hur den låter, så kan man göra det här.


// Favoriten bland alla fåglarna, det är för mig den här krabaten.
Och tänk, vilka underliga saker man kan minnas!
I ett annat liv, för kanske tio år sedan eller mera, satt jag utanför min dåvarande mans arbetsplats och väntade på att han skulle sluta för dagen.
Jag satt i bilen och lyssnade lite förstrött till "Efter tre", med Olle Stenholm, denne gudabenådade journalist.
Olle Stenholm avslutade (om jag minns rätt) ofta sitt program med en liten .., ja, som en liten betraktelse .,. och det gjorde han den här eftermiddagen också.
Bland annat berättade han om hur vackert Rödhaken sjöng utanför familjens hus.
Och jag minns hur jag .., berördes av hans prat om den lilla fågeln.

Och tänk att Nötväckan kan bli upp till femton år, medan Rödhakens liv är kort och intensivt, ibland inte mer än ett enda år.

Det verkar som..

.. en viss madame har en hel del tid till bloggande numera...;=)

Glöm inte den mycket viktiga rehab-träningen!

Kram Dr Böhlander


Svar: det är nog dags för mamman att byta lösenord här ,-)

Rehabträningen fungerar utmärkt, pensionatsvärden mår som en prins!

Och funnes inte bloggandet, då hade Dr Böhlanders mor legat på psykavdelningen för länge sen.

Tjugo minuters småprat ...

... med arbetskamraten - hon som jag alltid arbetar kväll med - och ååå, så glad man blir!

Mer behövs inte.

Och nu blir det kaffe och mjuk pepparkaka.

En liten farbror ..

När jag lägger in sigge-filmen, hamnar den bland en massa andra små snuttfilmer.

Den här, till exempel.

Och när jag tittar på den, blir jag alldeles inutivarm.

Kanske kan madamen i Portugal översätta?

(Men jag tror att det är en hälsning till någon?)

sigge nilsson på äventyr ...

Liiiite svårt är det med balansen och bäst det är, så dråsar man i backen, men vänta ni bara ...!


I snart en månads tid har vi haft förmånen att få känna sigge nilsson.

Vilken underbar liten krabat han är, så fylld av livsglädje och upptäckarlust!

Och från första början så totalt trygg i sig själv.

Från att ha varit ute små, små stunder, börjar nu sigge att utforska omgivningen, så där mer på riktigt.

Först höll han sig mest under altanen och tittade fram när vi lockade på honom.

Så småningom lärde han sig att försiktigt stryka efter husväggen och på så sätt nå den inglasade altanen och så kom han in den vägen.

In i tryggheten.

Nu, nu har sigge lärt sig att om man jaaaamar där inne pannrummet, så släpps man ut och då kan man (läs: sigge nilsson) tillbringa någon halvtimme i syrénbusken.

Åååå, sicken lycka!

Och där sitter han på grenarna och spejar ner mot vägen eller lyssnar till skatornas tjatter ("vad är nu detta för filur som har dykt upp?!" tänker dom kanske ...) och det hela är förstås alldeles omåttligt spännande!

Och det var där, i syréndjungeln, som jag filmade honom.

Halv nio ...

Hemma i Ystad.
Eva på Frösön målade.


.... i landet Skåne, i affären, då är det dags.

"Kom nu töser och pojkar, nu är det fika!" hojtar jag då.

I personalrummet är allt klart.

Där, på bordet, finns nybryggt Zoegaskaffe .., färskt bröd ., skivad gurka, paprika och ibland tomater.

Och förstås en massa utgånget-datum-pålägg.

Sånt.

Nu, i landet Halland, i ett gult hus på en kulle, är det ungefär på samma sätt.

Halv nio vankas frukost.

Och i stället för att sitta tillsammans med arbetskamraterna, har jag nu pElle och sigge nilsson som sällskap.

Det går det med.

Dagens fönster ...

Det första från Frankrike.



Och det andra från en "lavanderia" i Portugal.

En tvättinrättning, alltså.

Kemtvätt, kanske?

annannan sa...

Vän av ordning vill ju gärna påpeka att man ser in i tvättinrättningen genom DÖRREN.

Hon tolkar ibland begreppet fönster rätt så generöst, hon där nere i Portugal.

Man kan få tvättat på alla håll och bredder på portugisiska tvättinrättningar. Struket också.

Vanlig vardagstvätt för tvättning lämnar väl få in idag men för strykning är vanligare.

Och det finns också fortfarande kvinnor av en äldre generation som föredrar att tvätta för hand, utomhus.

Jag får nog skriva ett särskilt eget inlägg om portugisisk tvätt.
Återkommer.


// Och bloggmadamen hälsar att hon själv inte är någon större Vän Av Ordning, så det är helt okej det här, att det är mer som en dörr.

Mästarmötet ...

Åååå, det här är program som jag tycker sååå myciket om!

Spontant håller jag på Brolin (som jag inte tror kommer att vinna) och Tomas Gustavsson, skrinnaren.

Armand, boxaren, är kund i affären och alltid sympatisk.

Han kan nog bli farlig.

Ja, alla verkar ju trevliga faktiskt, t.om. kaxputten Sjöberg.

Ett kvällsfönster från Malå ...

"Hej!

Den här bilden tog jag genom allrumsfönstret som vetter mot norr, en av de kalla dagarna i slutet av förra veckan.

Nu har snön blåst ner från träden och julgranen är avklädd, utburen och kvistad och står bakom vedhuset för att användas som buskstöd till våren.

Det brukar bli så lämpligt att byta en stolpe om året mot en ny granstör.

Och den gamla murkna åker i kaminen.

Det kallas visst kretslopp, om än i den mindre skalan.

Hälsningar

Ingela."

Mot nya bättre tider ....

Nu är motionsredskapet på plats.

Och jag har testat och trampat lite.

Med en liten plastduttgrej på fingertoppen kan man på den digitala mätaren avläsa sin puls, allt eftersom hjärtat arbetar.

Och här ska det arbetas.

Åååå, jag ser mig själv spatserande på stranden till sommaren, med lår fasta och tjusiga som hos en skridskoprinsessa, ja, för att inte tala om hur vältränad jag ska vara!

Jominsann.

Detta ska bli intressant.

Vid spisen ...

Ibland leker jag att jag är hemmafröken.

Eller fru.

Å, det är alldeles helt underbart, men sånt vågar man knappt tillstå!

Jag dammsuger och vaskar golv .., gör en mjuk pepparkaka (ja, okej .., det var mix ..) och fixar köttfärssås .., (i frysen hittar jag små fetaost-byttor som nu är fyllda med t.ex. "fyra äggulor" eller "riven ost" .., och jag ler och tänker att här bor minsann en smålänning med ekorrtendenser ...) jag tränar högerbenet .., övar mig att gå i trappan så där som en vuxen människa .., upp och ner .., upp och ner går jag ..., och jag diskar bort och plockar undan och släpper ut sigge nilsson som kommer som kommer som skjuten ur en kanon så snart dörren öppnas, åååå, vad han tycker att det är spännande att gömma sig under altanen! .., jag lyssnar till P1:s prat om översättningar av böcker och tittar på klockan och smakar av köttfärssåsen och medan jag står vid spisen, övar jag mig i att böja knäet bakåt, så låååångt som möjligt.

En ny knäled .., det känns ungefär som att ha en blodtrycksmanschett runt benet, en manschett som man pumpat upp till hälften.

Och frånsett det där tränandet, så är hemmafrökentillvaron inte så pjåkig.

Faktiskt.

Ännu mera fönster ....

"Hej Elisabet!

Jag ser det vackra och spännande huset från Portugal i din blogg och tänkte genast på alla de vackra och konstnärliga husfasaderna jag såg i Prag.

Så många vackra hus har jag aldrig sett någonstans som i Prag.

Jag bifogar några kort av husen (inklusive fönster! ;)) som exempel.

Ha det riktigt gott !

Hälsningar Smulan."

// Och när jag ser bilden från Smulans kök och stövaren som står där .., då åker jag genast baklänges i tiden. Några mer underbara hundar än stövare, det tror jag inte finns. Och vilka lena öron dom har! hälsar bloggmadamen.

Och jag har ....

... lovat mig själv minst en halvtimmes promenad varje dag.

Helst i solsken.

Så det är vad jag gör .., promenerar längs havet.

Och himlen är lika ljust blå som igår och solen värmer mot kinden.

Allt möjligt tänker jag på.

Jag tänker på dom här underbara månaderna i landet Halland .., på hur det ska gå att arbeta .., jag tänker på att jag längtar efter att gå på bio och så tänker jag på den här madamen.

"Ååå, hon skulle nog ha älskat detta, just den här dagen!" det är vad jag tänker.

Fyrtiofem minuter blir det, med små avbrott för "beundrande-av-utsikt."

Faktiskt tror jag att bilden vinner på att klickas på.

Svar från fönsterfångerskan ...

"Det är alltid spännande med kommentarer på mina fönsterbilder!

Det har nog varit en målad vägg i någon färg som passar till kakelplattorna.

I sättningen ovanför mittfönstret fattas det uppenbarligen kakel, men för övrigt har det säkert inte varit mer.

Det ser ut som om det kanske hängt en skylt på väggen, och hålen kan vara efter den.

Det är oklart om det är beboeligt.
Det brukar inte bo folk bakom igenspikade fönster, även om man ibland blir förvånad när man inser att det varje kväll tänds lampor i ett par fönster i ett hus man trodde var ett övergivet ruckel.

Det är många gamla hus i stan där det bor människor som har livslånga kontrakt med mycket låg hyra, enligt regler som antingen fanns på den tiden "fattig men hel och ren" var det ledande politiska idealet (före revolutionen 1974) eller kom till som social reform efter revolutionen - det kan vara det ena eller det andra och jag vet inte.

I en fastighet som ägaren under årtionden inte fått tillräckligt med intäkter för att täcka ens de löpande kostnaderna kan det idag alltså bo kvar till exempel den ende hyresgästen som fortfarande är i livet. Medan resten står tomt och förfallet accelererar.

Det är mycket som är trist med gamla hus i Portugal.
Men det finns massor av dem, och det är en fascinerande värld för den som är intresserad av hus.
Vilket jag bara blir mer och mer ju fler kamerapromenader jag tar."

Tisdagsfönstret ...

... finns i södra Frankrike.

Flitig fönsterfångerskemadame hittar ni här.

(Och visst blir man glad av ett sånt fönster, just nu i januari ...?)

Apropå det där med drömmar ....

Bild: Stockholms central.

gunnar i vaplan sa..

Och tänk... här är en som bara har 2.5 månader kvar till pensionen..!

Jag längtar verkligen efter att påta i jorne, paddla kajak och pyssla med biodlingen...

Annas mamma sa...

Tänk att vi kan ha såna tankar också:-)Och jobba till 70 i sitt yrke det är lite väl ändå, har en hel del sådana som absolut inte kan släppa sin position i den värld jag är. Sen kan man förstås arbeta tills man dör men med en större frihet och lära sig något nytt kanske?

Ler lite åt Kick offen, inga andra dagar var vi så trötta som då efteråt, helt utmattade, de dagarna när vi skulle prata visioner, konsulter kom och gick, seanser av olika slag, rollspel, frågorna kom sen och blev obesvarade. Som tur är finns det inga pengar till sånt nu:-)

Bild: livsnjutarsonen.

Matildas fikarum sa...

För första gången i mitt liv har jag också börjat drömma om pensionen. Men oj, oj, jag är inte ens 50. Eller ja, inte långt ifrån heller. Guuuuuuuuuu vad skönt det skulle vara att bara gå och påta och dricka kaffe och slippa all stress på jobbet. Jag skulle gärna leva hur billigt som helst. Pannkaka varje dag, det skulle jag vara nöjd med.

Londongirl sa...

Jag blir lite varm inombords när jag läser det här.

För vi har PRECIS samma samtal här hemma i vår soffa....även om den inte heter Ektorp.

Men katter finns här också. :-)

Kan inte ens räkna ut hur många små nybörjare i skolan som jag lärt läsa...

Höns ute på ön finns också i drömtankarna...

Beträffande det här med kärlek ...


Om man möter sig själv i spegeln,

just när man har klivit upp ur sängen ..,

då, om inte förr,

förstår man att det är insidan som räknas.

Och det ska man vara himla tacksam för.

Hoppsan ....

Insikt nr 192 ...

Ikväll kommer pensionatsvärden hem med en försenad julklapp.

En motionscykel.

Till mig.

Man kan ju ta det som en liten vink.

På födelsedagen ...

Idag fyller Lena år.

Lena, som åtminstone sommartid, håller till inte alls långt från pensionatet .., i ett litet sommarhus med havet inom skvalpavstånd!

Här kommer ett stort grattis härifrån!

Och så några kvällsfönster ...

... från fönsterfångerskan i Portugal!

Om man är katt och äter kokt fisk ...

... då är det så att man blir så trött att man inte orkar leka det minsta lilla.

Så här har det varit med pElle alltid.

Kokar jag fisk åt honom, då svimmar han av glädje och sedan sover han i stort sett i ett dygn rakt av.

Och han snarkar och har sig!

I eftermiddag fick sigge nilsson smaka kokt fisk för första gången.

Gissa, vem som ligger som en död sill i husses knä.

Just det.

Lekstunden har sigge nilsson helt glömt bort.

Utsikt från soffan Ektorp ....

Där ligger vi skavfötters och tittar på tv (Minnenas television, om författaren B.Traven ..., en för mig helt okänd figur, men pv har läst Dödsskeppet ..) och gosar med sigge nilsson.

"Ja, man skulle nog kunna tänka sig att gå i pension nu ....", säger mannen mitt emot mig, han som har varit lärare i trettioett år och idag har gjort sin första dag efter jullovet.

Ååå, han skulle gärna pyssla här hemma ., odla grönsaker och rotfrukter .., börja fiska till husbehov .., ha höns .., sånt.

"Nu har jag haft matte A med säkert tusen elever .., det borde väl ändå räcka ..?" säger han plirigt leende.

Och bloggmadamen som har arbetat i butik i trettiosex år, hon kommer ihåg den stora skylten utanför en av Halmstads livsmedelsbutiker .., en skylt där det stod att butiken skulle hållas stängd under fredagen, ty personalen skulle på "kick off".

"Åååå gud, tack och lov att man inte behöver åka på sånt .., jag hade hellre åkt på "kick down"! tänkte hon.

Sånt pratas det om där i soffan Ektorp.

Utsikt från sovrumfönstret ...

Och t ä n k ..., om kameran hade kunnat göra rättvisa åt hur eldfängd himlen egentligen var!

Ännu rödare!

Ännu mera flammande!

Om man har tillbringat sjutton år i Ystad och nästan aldrig sett solnedgången, då känns det annorlunda att var kväll se solen doppa sig i väster.

Och från sängkammarfönstret skymtar man havet.

I vanliga fall ....

alldeles underbar liten ängel som hänger i granen ...


... brukar herr pensionatsvärden dra sig för att slänga ut julen.

Men rehabmadamen .., hon börjar vara rätt less på att få granbarr i strumporna.

Och överallt ligger glitter.

Det är sigge nilssons fel.

Så ...., i morgon, då tackar nog julen för sig.

Faktiskt.

Åt andra hållet ...

Utan motljuset.

Då såg det ut så här.

Trettio minuters ....

.... promenad nere vid havet.

Isvindar mot kinden, trots nästan inga minusgrader alls.

Och bäcken som porlar och vattnet som är nästan-fruset och änderna som flyger upp när jag närmar mig.

Vid gula huset sitter fyra råkor i toppen av björk.

En koltrast mumsar på frusna olvonbär.

Och så upp för backen till det gula huset på kullen och sigge nilsson som kommer jaaaamande från köket ..., och från cd-spelaren sjunger Christina Branco så där så man bara vill blunda och drömma om att få strääcka sig ut på en klipphäll och kanske sol mot kinden och efteråt ...., simma i havet.

Och fiskmåseskriken.

Förstås.

Och så en massa livsglädje ...

Det kan väl kanske behövas en alldeles vanlig måndag.

Timbuktu uppträdde i Malmö när vi var där på julfest för tre år sedan.

Helt ljuvlig var han!

Och det är madame Moreno också.

Just nu lyssnar jag till en signerad cd med henne.

En slags liten lycka.

Mera humor ...

På kylskåpsdörren i ett gult hus på en kulle i landet Halland,

där sitter den här magnetbilden.

Jag fann den i en museibutik i Stockholm och föll p l a d a s k.

För mig är detta humor ..., tänker jag.

Nån slags insikt ....


Sitter i telefonkö med Försäkringskassan.

Just nu har jag nummer ... 77 .., i kön.

Det är 46 personer som arbetar för att hjälpa oss som ringer, meddelar telefonsvararrösten.

Beräknad väntetid: 7 minuter.

Det tycker jag är snabba ryck.

(Nu är det bara 44 personer som arbetar för att hjälpa oss. Frukost, kanske ..?)

Lite senare: oj, det gick undan!

Redan när jag hade nummer 36, tutade det i luren och så var jag framme.

Vänlig ung dam/handläggare berättade hur gången är .., ja, vad vet man när detta med sjukskrivning är något helt nytt i ens liv!

Det blev ett bra och informativt samtal.

Helt nöjd är jag med detta mitt första möte med Försäkringskassan.

Jullovet är slut ...

... nu vankas ensamfrukost.

Ännu flera måndagsfönster ...

Arvidsjaurs kyrka och ett blått hus i Portugal.

Hullerombullerlivet.

Just så.