Allt tar jag tillbaka ...!!

Ja, allt gnäll vad beträffar den danska fröpåsen!

För tänk .., nu översvämmas plätten i slänten av olika blommor!

Precis som mian trodde, uppenbarade sig nu vallmo.



Och krasse.



Blåklint och nånting som liknar rosa blåklint (ja, just det) och så den här skönheten!



Och den här .., som sitter på en lååång, smal stängel och längst upp är det som ett spjut och när det öppnas sig, då uppenbarar sig detta!

Sååå vacker bara!

Lägg därtill nån slags vita blommor som liknar lin ..., honungsfacelian, bovetet och åkersenapen!



Men klematisen växer inte i slänten .., den prunkar nu som allra bäst vid husknuten!

Översållad är den av knoppar!

Klockan sex ...

... lämnar jag sängvärmen.

Då har jag varit vaken i en timmes tid och bland annat lyssnat till en intressant reflektion över filmen True Grit med John Wayne och jag har konstaterat att det inte regnar och att det nog blir en skön moppetur till jobbet.

Kvar i sängen ligger matteläraren pv och sover.

Ack, att man hade ett sommarlov! tänker jag.

Och när jag redan har varit i farten en timme eller två, lär han sitta ute på altanen och läsa GP.

Och småprata med pElle och sigge nilsson.

Själv har jag nio arbetsdagar kvar till min ledighet.

Men sen .., stundar nio dagar i f r i h e t.

Dagens fönster ...

Ja, tro det eller ej, men även det här fönstret kommer från Västmanland.

Från Nora.

Fönsterfångarnas förlovade land.

Gårdagens namnsdagsbarn - grattis i efterskott - stod där med håven!

Ombytta roller ...

Mammas hand i min.
Morgonen därpå var hon död.

Och så beslutar jag mig för att slå väninnan en signal och hon svarar genast och jag hör att hon gråter, eller det hör jag inte, hon säger att hon gråter.

Att hon är så förtvivlat ledsen.

Och hon berättar om sin åldriga mamma som har början till Alzheimer och om detta vet jag mycket och hon som är dotter gråter vidare och säger att åååå, vad hon ångrar att hon kanske inte har varit den bästa av döttrar och så mycket som hon hade kunnat göra annorlunda och nu är mamma så förändrad och tänk, om det är för sent.

Allt känns igen.

"Men du kan trösta dig med, att om nu din mamma verkligen tycker att du har varit så där eländig, så kommer hon - inom en inte alltför avlägsen framtid - att ha glömt allt det, det är verkligen enda fördelen med sådant som Alzheimer ...", säger jag och så ler vi båda två genom luren.

För så är det att allt då förändras.

Rollerna blir ombytta.

Man blir verkligen mamma till sin mamma.

Det hände sig - när mamma väl hade hamnat på gruppboendet -, att jag satt uppkrupen i hennes säng och höll henne mot bröstet och läste Gud-som-haver innan jag lämnade henne och det hände även att jag bad ..."käre Jesus, låt mamma få ro i hjärtat i natt, låt henne känna ett lugn ...", jag som aldrig i hela mitt liv har knäppt händerna när mamma sett på, inte som vuxen - aldrig - det skulle aldrig ha fallit mig in.

Då hade hon liksom vunnit.

Men nu hände det.

Eller då.

För just så var det, att allt - hela tillvaron - tippade överstyr och inget blev sig likt.

Inte enbart till det sämre.

Det fanns stunder av innerlig närhet också, en slags närhet som vi aldrig hade kommit fram till om inte om hade blivit.

Just så.

Hullerombullerlivet i ett nötskal.

Ologiskt tänkande ....

Igår, kanske en kilometer ute till havs, mötte vi en ihärdigt flaxande liten fjäril.

Å, så den kämpade i motvinden!

"Men lille vän .., vad gör du här ute ..?!" utbrast pv.

Och fjärilen höll sig nära vattnet och hade uppenbarligen siktet inställt mot land.

Idag .., hamnade en slags mal i diskvattnet.

Jag skyndade mig att plocka upp den och sköljde den sedan under kranen, ja, försiktigt.

Sen bar jag den till det öppna fönstret och den låg i min kupade hand och kämpade en stund, sen dog den lugnt och stilla.

Tänk, att jag kände mig nästan ledsen.



Och precis som min gamla kamera som återuppstår lite då och då, så vaknar den nästan-drunknade-malen till liv och flyger sin väg. Det är när jag går till fönstret och tar mig en titt, som jag ser att den rör på sig. Att jag inte vill ha den inomhus, är bara för att den då kan hamna i elände igen.

Men en halvtimme dessförinnan hade jag glatt mig åt flundran som vi ska äta upp ikväll.

Inte minsta logik finns i känslorna!

Om detta och mycket annat intressant, blev det prat om i gårdagkvällens program i SVT.

Ni vet, där Fredrik Lindström sitter och samtalar med en gäst.

Igår hette gästen Stefan Einhorn.

Klart hör, - och sevärt.

"Men varför åkte vi inte dit ...!"

Igår var det auktion i närbelägna Heberg, ja, det var där jag i vintras ropade in den där vackra byrån, för att inte tala om vägguret - det som inte fungerar -, utan alltid visar på "klockan 06.00".

Och jo, vi hade planer på att även igår ta bilen och susa iväg för att vara med vid utropen, men med 25 graders fuktig värme och att då tänka sig att tillbringa enda lediga dagen i en stor lagerlokal .., nätack.

Men åååå, det är precis vad vi skulle ha gjort!

Det mesta gick för en billig penning, utom Lisa Larssons "Pippi-Långstrumpfigur".

Den här soffan t.ex., vilket pris tror ni att den betingade?

Jo, 350 kronor.

Och den vackra skålen "Argenta" som jag föll för .., den blev inte heller dyr.

Och så var ...

.... dagens middag fixad.

Fyra fiskar sprattlade i nätet.

Dagens fönster ...

En stickerska av rang har tillbringat helgen i en annan del av Västmanland än där hon bor.

Hon har nämligen varit i Nora.

Och där, hittade hon just det här fönstret.

Bästa medicinen ...

För tre år sedan var mitt blodtryck uppe i 190/110.

Ikväll: 109 /71.

Det är nog havet.

Till madame Monet ...

Frånsett Ulrika i Västmanland, så är nog madamen i Frankrike - Monet -, den som har bidragit med flest fönster till den här bloggen.

Idag fick jag ett mail från hennes man, som meddelade att den kära hustrun har hamnat på sjukhus allt uti landet Frankrike och kommer att bli där i minst en veckas tid.

Måhända har hon inte tillgång till någon dator, men om så är fallet, så kommer här en varm hälsning från landet Halland och från oss i det gula huset på kullen!

Och hade jag bott aningen närmare, skulle jag ha gått ner till havet och plockat lite småblommor som hade fått stå på sängbordet i sjukhussalen.

Nu får det bli så här i stället.

Och läser du här, så kram på dig!

Alldeles ljudlöst ..

... - förutom vindbruset - ..., glider vi in i lilla båthamnen, efter två timmar ute till havs.

Vinden var frisk och aldrig har vi susat iväg med sådan hastighet!
(Med seglet, alltså ...).

Inte med den här lillbåten.

Så småningom åkte ankaret i vattnet och sedan låg vi raklånga i båten, allt medan pv pilkade torsk (utan så mycket som ett napp ....) och så lade han ut nät (ska vittjas i morgonbittida) och sedan hemåt igen.

Det var då (filmen) vi verkligen testade den nyinköpta elmotorn.

Otroligt imponerad blev jag!

(Första gången jag såg en sådan motor var i fjol när vi besökte Bohuslän. Jag tror det var på Gullholmen som vi låg på klipporna och läste var sin bok, när tre ungdomar satte iväg i en jolle med just en sån här mojäng.)

Fabrikör Johanssons sommarhus

Så här fabrikörens nybyggda villa ut från havet sett.

Det ser inte klokt ut.

Ingen rubrik ...

I en klippskreva växer såna här söta blommor.

Efter frukosten (vi sitter ute på altanen och det är klibbig, nästan subtropisk värme .. jag tänker på min syster i Australien som igår skrev att 30 graders värme är vad hon älskar mest av allt och själv är jag nöjd med nitton ....) går vi ner till havet.

Halvvägs möter vi en kvinna som är ute och går med en kopia av mossfolks Lurvig.

"Jaha .., det är du som arbetar i affären ...?" säger hon leende.

Och så pratar vi om hunden, den som är sex år och besväras av klåda, precis som Lurvig .., och hundens matte berättar om mediciner hit och dit och vilket elände detta är och stackars hund!'


Borttappad fjäder ....


Här sitter jag och spanar ut över världen och håller koll på simmaren.

Kliver i från yttersta klipphällen.
Badar länge.
pv tränar inför Vansbrosimmet nästa helg och simmar låååångt och får, av våtdräkten, skavsår på ställen där det inte är så lämpligt med just sådana .., och när han nästan har kommit i land, har vänstra handen domnat av.
Aj, aj.
Själv sitter jag uppflugen på klipphällen och tittar ut över havet.
Ser ejdrar och fiskmåsar.
Och tärnor.
Och en äldre kvinna och en ung tös som tar ett morgondopp.



Ännu fler tappade fjädrar ...


Först simmar pv ut mot stora fågelön och sedan vänder han och rundar den mindre, - den som är på bilden -, och där bakom ön försvinner han för ett tag och kommer sedan fram till vänster och tar sig till land.

Åttahundra meters simning allt som allt, kanske?

Innan vi promenerat hem igen, är man lika varm i kroppen.

Det får nog bli ett kvällsdopp också.

Söndagsfönstret ...

I stället för den vackra fågeln, fångar jag ett fönster.


Klockan är tjugo minuter i sju.

I säkert två timmars tid har jag legat vaken och nu bestämmer jag mig för att stiga upp.

Jag ställer mig vid det öppna sängkammarfönstret och tittar ut.

Inget regn.

Allt är lugnt och stilla.

Då plötsligt .., ser jag något som rör sig nere på lilla slingervägen!

En helt ny syn är det ..., ååå, det är en så otroligt vacker h ä g e r som - likt en tassande indian på spaning - försiktigt och lite gungande .., rör sig i riktning ner mot havet.

"Thomas! Thomas, kom hit får du se!" viskhojtar jag till mannen några meter ifrån mig.

Nej, han bara sover.

Själv skyndar jag mig en trappa ner .., sätter upp håret i en slarvig knut .., hämtar kameran och smyger nerför slänten, ner mot lilla bäcken till .., men hägern är försvunnen.

Allt som hörs är tjattret från skatorna .., och där är den enformiga strofen från gransångaren (här finns knappt en enda gran, men gransångare tycks det vimla av!) och över lagårdstaket flyger tornseglare som små stridsflygplan.

Å, detta- tornseglarnas skriiiiiin - är ystad-ljud!
Regementsgateljud.
I sju års tid var detta vad jag sommartid hörde när fönstret ut mot gatan stod öppet.



Och se där .., där kommer en morgontrött liten sigge nilsson och möter matte!

Vilken härlig början på en alldeles vanlig söndagmorgon.

Klockan 22.00 piiip ...

... säger jag hej och godnatt till pv.

Han sitter i vardagsrummet och tittar på en James-Bond-film och har inga planer på att göra mig sällskap.

Själv tar jag pElle i famnen, går en trappa upp och lägger mig under täcket för att lyssna till dagens sommapratare, nämligen Henke Larsson.

Och där ligger jag .., med fönstret på vid gavel och fläkten på högsta speed .., och lyssnar till den före detta fotbollsspelaren och jag, som inte har några större förhoppningar om ett intressant program, faller pladask!

Så bra det är!

Det underlättar förstås om man är intresserad av idrott (läs: fotboll), men det var mycket annat som togs upp i programmet och jag är fylld av beundran på vilket sätt det gjordes!

Producent var Henrik Johnsson och han har säkert bidragit till slutresultatet.

Betyget från mig: 9 av 10.

(Och nej, tyvärr .., det var inte jag som fångade herr Larsson på bild.)

På tisdag tänker jag INTE missa det här programmet.
Lyssna på trailern. Vilken röst!

Kväller ...

pElle .., sexton eller sjutton år och pigg som en lärka.
Men halvdöv. Eller hel.

Sju timmar i affären och mycket folk nästan hela tiden.

Det är varmt som i helvetets förgård - kvavt - en tryckande hetta, nästan som i en bastu .., och småbarn gråter och en turistande norsk kvinna blir rosenrasande när kunden bakom henne har glömt avskiljarpinnen och det köps glass och tonic water och läskbackar och godis och när jag står vid ostdisken och försöker göra fint i hyllan, kommer en äldre farbror och säger att han vill prata med mig.

"Prata på du!" säger jag och då lägger han handen på min arm och säger snälla saker och jag ger honom en kram och tänker att ibland kommer snällord som allra, allra bäst.

Sen står jag i mejerikylen och fyller på med youghurt och hör då en manlig stämma som frågar sin kompis nånting ("och vars skull de va då ...?" säger han) och jag ler för mig själv och pratmannen ser inte mig, men jag ser hans tröja .., och jag säger ..."och varifrån kommer den här herrn då ...?" och då hör jag hur han ler och svarar ..."från Sävar, och du torde väl vara från inlandet nånstans, kanske Malå ...?" och då blir det bara så härligt!

När klockan är tjugo över sju moppar jag hemåt.

Då kommer ösregnet .., och över havet ser jag hur det blixtrar, men moppen brummar ju, så något ljud hör jag inte och lika så gott är det.

Nu stundar en hel ledig dag, sen är det full fart måndag - torsdag, ledig fredag och så jobbarhelg igen.

Men sen ..., är det bara en vecka kvar tills det är semester.

En veckas ledighet.

Å, hjälp .., så härligt!

Det är lördag ...

... om någon nu har missat det.

Och som vanligt åker DN:s korsord fram.

Ett hemifrånfönster ....

Den rara Anitha fångar i susande förbifarten flera fönster och även malån på höger sida ..., ja, där hon sitter på bussen från Malå och är på väg söderut, till sitt nya hem.

Just här, när bilden tas, passerar bussen Malå sjukstuga.

För mig är den är en sån stor del av min barndom, så det är inte sant.

På sjukstugan arbetade mamma.

Aldrig hade hon så mycket tid med mig, som just där och då.

Ibland, när mamma arbetade helg, brukade pappa och jag själv åka upp och hälsa på henne.


Gammal bild.
Vid rosa pilen fanns personalvåningen och på första planet mottagning och röntgen.
Huset till höger var folktandvård.
Längan till vänster om rosa pilen var själva vårdavdelningen.
Längst till vänster står läkarbostaden.


Vi satt i personalmatsalen (med en radio som var placerad liksom högt uppe ...) och pappa skojade med biträdena och bjöds på kaffe i landstingets porslin .., och mamma var så fin i sitt mörka hår och sköterskeuniformen.

Det kändes t r y g g t att vara där.

Allt kändes bekant och hemtamt.

Medicinskåpet (mamma hade nycklarna i fickan) .., det inte alls stora köket där Maja Linde var kokerska och där det fanns en liten mathiss, den första hiss jag någonsin hade skådat.

Och den - i mina barndomsögon - evighetslånga korridoren och "biblioteket" med böckerna om Barnen Hedenhös.

Allt det tänkte jag på, när Anithas bild kom susande genom rymden.

T a c k!

Och nu vet jag ...

.... att det verkligen är snokört som växer i slänten!

Tack du underbara Mian!

Resumé ....

En alldeles ljuvlig arbetsdag blev det!

Sista timmarna tillsammans med Emmeline och Alexandra och aldrig att jag upphör att förvånas över hur underbara töser där är i affären!

Moppade hem - fylld av glädje -, och har nu gjort pizza och på bordet står ett stort glas vin och nu är jag ledig ända tills klockan tolv i morgon och pv har äntligen sommarlov på riktigt och är glad och lycklig!

Ikväll blir det repris på sommarprogrammet (från idag) och kanske, om jag orkar, ska jag läsa ut boken av Anne Tyler, den som heter "Påminnelsen".

Den är inte särskilt bra, men man kan ju offra sig.

När frestaren är framme ...

Om man arbetar i en butik som själv gräddar bröd (en särskild frys finns enbart för dessa halvfabrikat .., bröd av alla de sorter som bara läggs på plåt och sedan gräddas i ett antal minuter .., och döm om min förvåning när jag såg exakt likadana wienerbrödskartonger levereras till ett av bagerierna i Ystad!), då kan jag lova er att det är måttligt lätt att hålla igen.

Hålla igen midjemåttet, alltså.

När vi i lilla kvartersbutiken i Ystad började sälja nybakade pecan-wienerbröd, gick nog de flesta av oss anställda upp i vikt ..., och jag undrar hur mycket av "hullet" på min rumpa och mina lår som härstammar från dessa ljufvliga bakverk!

"Vill du ha ett pecanwienerbröd till fikat ..?" sa ofta Åse.

Det ville man.

Ofta.

Och nu, i Hemköpsaffären .., samma elände.

Doften från nygräddade wienerbröd går liksom inte av för hackor.



Inte doften av vaniljhjärtan heller.

Efteråt pudras florsocker på ..., å, så vackra dom blir!

Plu 6115.



I mejerikylen hittade jag igår alltid lika rara Emmeline och Johanna.
En blivande socionom, en blivande journalist.
En meteorolog uppenbarade sig också.
Hon arbetar i charken.



Alla har vi olika egenskaper.

Emmeline är t.ex fenomenal på att "röja upp"; igår tog hon sig an ugnen där alla bröden gräddas, ja, hela den lilla hörnan på lagret var så fin .., det var knappt att man kände igen sig!

Glädje ...

... är att lyssna till detta.

Torgny Lindgren som högläser från sin bok "Minnen".

Och jag ler åt igenkänningen.

"Igentjänningen".

Dom västerbottniska tje-ljuden.

"Betjymmersfri".

Sånt.

//Tavlan köpte jag på auktion. Jag tycker sååå mycket om den, men ska nu försöka hitta en lämplig ram. Så länge står den ovanpå radion i köket och sprider glädje.

Under klubban ...

Lisa Larssons Pippi Långstrump ligger redan på 2800 kronor, innan auktionen ens har börjat.
Jag minns att mamma hade en Lisa Larsson-räv på spiselhyllan.
Undrar just vart den tog vägen?

I helgen är det auktion igen i Heberg, bara någon mil härifrån.

Åååå, det märks att det är sommar, nu är priserna mycket högre än i vintras!



Ett vackert fat från Rörstrand: 400 kronor.


Det som genast skjuter i höjden är samlarporslin, men även hakkorsmedaljer, som redan nu, på nätet där man kan bjuda i förväg, ligger på 550 kronor.

För en enda medalj, alltså.

Vem vill ha en sådan?

Inte jag.



Gustavsberg "Argenta", helt ljuvligt och inget bud ännu.
Den skulle jag gärna köpa.



Inga bud ännu på dessa .., dom brukar gå hur billigt som helst!

Jag är ledig på söndag och hoppas att vi kan ta en sväng förbi auktionslokalen.

//Alla bilder är från hemsidan.

Fredagsfönstret ...

..... kommer även det från Lappland, från trakten av Arjeplog.

Det var Solveig som har bloggen "Långt borta och nära" - som hade håven redo.

Har ni vägarna förbi Arjeplog, så glöm inte att besöka Silvermuseet, grundat av läkaren Einar Wallquist.


Vi hade i mitt barndomshem en bok författad av denne man och jag minns hur intressant jag tyckte att det var.

Här ett utdrag från museets hemsida, som det är hopplöst att länka till.

Författaren

Vardagen består av hårt arbete för den unge doktorn.
De långa sjukresorna, ofta till fots eller på skidor, möten med färg-
starka ortsbor, allvarliga sjukdomsfall med krav på avgörande beslut –
allt sådant skildrar dr Wallquist livfullt och målande i brev till familj
och vänner i de södra delarna av landet.

Efter enträgna uppmaningar från brevens mottagare faller Doktorn
till föga och framför en förfrågan om utgivning av läkarhistorierna
hos Bonniers förlag.

Kan Doktorn komma ges ut 1935 och skall följas av ytterligare ett
25-tal skönlitterära verk, de allra flesta även illustrerade av författaren.
Även medicinsk facklitteratur och kulturhistoriska faktaböcker ingår
i einar_wallquists bibliografi

(Bilden har jag lånat från museets hemsida.)

Jaaa ...

Här är ännu en skönhet från danska fröpåsen.

Det är mycket blått och gult.

Fröpåsen ...

Ni vet, den från den danska firman .., ja, den kanske inte var så pjåkig ändå?

Nu plötsligt dyker det upp nya små blommor!

"Den där gula .., är det inte åkersenap?" sa min störstasyster.

Kanske det.



Och här är en ny bekantskap.

En luden historia med stora blad!


Och här ytterligare en .., och svårt med skärpan i blåsten.

Gurkört är det, förklarar Mian i en kommentar.

En liten, liten vit blomma har också dykt upp.



Spireabuskarna inhandlades i Ystad i fjol, som ganska små plantor.

Det är helt ofattbart vad dom har vuxit .., nu är dom snart metern höga!!


Och pv:s röda rosor ("Ingrid-Bergman", tror han att det är) prunkar nu som bäst.

Efter jobbet ...

... sätter jag mig ute på altanen och vänder lilla högtalaren ut genom fönstret och så sitter jag där och lyssnar till dagens sommarpratare, miljöpartiets f.d. språkrör Maria Wetterstrand.

Å, det är helt ljuvligt ute .., vinden mot ansiktet och pElle som kommer och nosar på min högra hand och kaffekoppen intill och jag tycker att det är ett intressant program med aningens inblick i det politiska livet och generös hyllning till Mona Sahlin (lyssnade hon till detta torde hon ha fällt en tår av rörelse) och flera skopor ovett till kvällspressen.

Ett program helt olikt gårdagens (Timbuktu), men ändå intressant.

Musiken inte alls i min smak, men det bekymrar mig inte.

Betyg: 5 av 10.

Enligt önskemål ...


Ulrika ber om länkar till småintervjuerna med dom olika bloggarna.

Okej, ja, jag fixar inte att lägga in dem i någon länklista, det får bli så här.

Här är den med bohusländska (fast skånska) Ann.

Med Eva i Jämtland.

Med distriktssköterskan Lotha.

Med Anna i Sheffield.

Och med den inofficiella världsmästarinnan i stickning: Ulrika i Västmanland.

Och så en lista ...

Nej, jag måste lära mig att hantera kameran bättre.

När jag tar närbilder på ett motiv som ligger på ett vitt papper, då blir det så här "elegant" ,-)

Fyra runda fönster från Frankrike ...

"Här kommer några inzoomade fönster, fångade när vi var hos fransk god vän vid havet häromkvällen.

Känner du att det är 28 grader varmt klockan nio på kvällen?

Vacker provencalsk husfärg tycker jag!

Hälsningar Monet."

//Ja, du kära Monet .,. det känner jag - att det är 28 grader varmt -, för det är ungefär vad vi har haft idag, ja, just nu är det bara arton grader, men ändå!

"Sommar, sommar, sommar ..."

Klockan 23.47.

Jag säger bara en sak: vilket helt fantastiskt sommarprogram Timbuktu bjöd på!

Intressant, gripande .., ja, det hade nästan allt!

Betyg: 8 av 10.

Ännu en arbetskamrat ...

Det är helt otroligt hur många rara arbetskamrater det finns i affären!

Johanna Josephsson på bilden här ovanför, är en av dem.

Hon är som en enda stor solstråle och man blir glad när hon står i kassan mitt emot.

På bilden är hon på väg hem från sitt pass och jag fångar henne ute på lagret.



"Jag slår vad om att du har höger tumme upp ...?" säger jag.

Det har hon inte, hon har vänster.

Och så är hon Kräfta (fyller år i övermorgon) och studerar på journalisthögskolan i Göteborg.



Lillasyster är hon också och blir man inte glad av att se så somriga fötter, då vet inte jag.

På min fråga hur hon trivs med tillvaron, ni vet, på den där skalan från 1 - 10, ja, rent allmänt, svarar hon -efter någon timmes funderande - så här.

"Hej!

Nu har jag funderat på din fråga och jag skulle svara att jag är 9 av 10 nöjd med livet just nu.

Är lite svensk och vågar inte säga 10 för det känns så definitivt på något sätt.
Som att jag inte kan ångra mig sen och vara ledsen och missnöjd.

Men överlag är jag verkligen glad och nöjd med det mesta.

Jobbet (mest på grund av alla fantastiska arbetskamrater) pojkvännen, sommaren, vännerna, familjen och så.

Kramar Johanna."

Och nu hamnar hon här, bland alla andra vänsterhänder.

Ikväll ...

... simmade jag i solnedgångsblänket.

Fiskmåsar skrek .., jag hörde ejderhoandet och plasket när pv dök i.

På en klipphäll intill satt en man och rökte en cigarett.

Det visade sig att hans morfar och mormor hade bott i Vormträsk, inte långt hemifrån.

Och nu blir det kvällsfika.

Håret är plaskvått ..., svalkan från badet finns kvar.

aaaaaaaaa och !!!!

Hjälp,vilket fint tangentbord jag nu har och tänk, jag kan skriva såväl aaaaaaaaaaaaa:n i massor, som utropstecken! !!

Stor lycka.

Tack pv!

(Inläggen här under är skrivet med pv:s dator, men där ser min sida helt annorlunda ut.)

Timbuktu sommarpratar.
Jag såg honom "live" i Malmö.
Helt underbar var han!

Morgonstund ...

Sitter på stentrappan och dricker morgonkaffe.

En trekant hönökaka i ena handen.

På gräsmattan ligger sigge nilsson och gonar sig.

I mitt knä: Dagens Nyheter.

Denna ständiga källa till glädje.

"Behöver vi verkligen en morgontidning ..?" sa pv, som läser fritt på jobbet.

Jo, det behövs.

Och medan pElle tigger om en bit påläggsslinka, läser jag om mannen som nu fyller 80 år, herr Zioma Zubicky - det är han som är på bilden -.

Det var den mannen, han som hade suttit i koncentrationsläger, som jag kontaktade och frågade om han kunde tänka sig att komma till Malå och för skolelever vittna om vad som egentligen hände, då på 40-talet.

Alldeles tydligt minns jag hur jag satt vid telefonen och snurrade på nummerskivan .., allt utom den sista siffran ..., och så ..., letade jag rätt på modet, slog den sista siffran ..., och herr Zubicky svarade i andra änden.

Kunde han möjljgen tänka sig ...?

Det kunde han.

Och jag tänker på Carl-Olof Sjölund, min f.d. lärare, som hjälpte mig att ordna reseersättning och annat till herr Zubicky och jag fylls av värme över denne Carl-Olof som inte längre är i livet.

En morgontidning är ren och skär glädje.

Och igår läste jag om Greklands öde och äventyr och om korruptionen som är så utbredd och om skatterna som ingen vill betala och om statsanställda som går i pension vid femtio års ålder!

Är det underligt att landet står på randen till konkurs ..?

Det är vad jag tänker.

På sid. 43 läser jag en insändare med rubriken "Låt pensionärerna slippa tv-licensen".
Radiolicensen också.

Och på sid.41 finns en bild på Träsksångaren, en fågel från Sibirien som nu är på celebert besök i Jämtland.

Larmet har gått!

"Härskådande ornitologer över hela landet lämnar allt och drar iväg 100 mil norrut utan att tveka för att få ett guldkryss för en sällsynt art", står att läsa.

Och nu ska jag ta ett förmiddagsdopp, innan det är dags för arbete.

Allsång på Skansen ....

Och hur blev det?

Ja, trevligt, men den här "webb-Anton" kunde man - för min del - , gott skippa, jag förstår helt ärligt inte vitsen med honom? Möjligen att föryngra det hela lite?

Och programledaren var nog bra, även om jag hade önskat mig lite mer ödmjukhet vad beträffar föregångarna.

För mig är Lasse Berghagen numero uno.

"Det här var nog den bästa allsången någonsin!" sa den euforiske programledaren på slutet och jag tänkte på Anders Lundins fru som stod på scenen och körade ..., så pinsamt det måste kännas!

Nåja, detta var premiären, det kanske blir hur bra som helst.

Dagens fönster ...

"Fönster från ett tempel i norra Thailand ...", skriver Guy från Arvidsjaur.

Tack snälla! säger jag.

Med lånad dator ..., dvs, pv:s bärbara.

Jo, så här var det egentligen i det förra inlägget.

Min ena syster bor i Australien och min andra på landet utanför Hörby.

En dotter bor i Upplands-Väsby, den andra på Ekerö.

Sonen i Malmö.

Älskade barnbarn alldeles för långt borta.

När så min störstasyster meddelar - nästan som en överraskning - att hon och Nathalie ska komma på besök idag, så blir jag så lycklig!

Ja, jag blev lika lycklig som när Anna, Micke och Anders sov över här i fjolsomras, å, det levde jag på så länge!

Och nu satt vi ute och åt den stekta och igår-fångade-fisken ..., och jordgubbar och glass och min syster hade kläder i rött och vitt, precis som alltid, och Nathalie hade grön tröja, precis som alltid och jag min vita tunika - precis som alltid -.

Länge var dom här.
I flera timmar!

Och jag översköljdes av tacksamhet och tänkte att det betyder så mycket; detta att ha ett Sammanhang och ibland har jag känt mig ensam här i landet Halland, men nu blev det så bra.

Och sonen - på väg till bröllop på Ulvön -, ringde.

Allt kändes bra.

Och jag vet precis hur mycket jag älskar min rödvitrandiga syster och Nathalie med gröna tröjan.

Just så.