Hos Anna-Karin.Om man får barn när man är arton år och vid nitton års ålder flyttar till Stockholm och flera år senare återvänder till sitt barndomshem, då är det inte alldeles så enkelt att hitta tillbaka till dom som var ens bästa vänner.
För då lever dom ett Annat Liv.
Dom har flyttat till Umeå eller Stockholm och när dom under stora högtider hälsar på hemma i Malå och vandrar omkring med nyfödda småttingar i barnvagn, då har ens egna barn börjat skolan.
Och man har liksom glidit ifrån varandra.
Och om man därtill lever tillsammans med samme man i trettiofyra år och därefter, vid femtio års ålder, seglar iväg på egen hand .., ja, då finns en risk att man kan bli sittande
alldeles solokvist där nere i kajutan.
Särskilt stor är den risken om man inte är och
aldrig har varit någon föreningsmänniska.
Någon gruppmänniska.
Eller nån som är på krogen om lördagkvällarna.
Om man aldrig har varit nån som ihärdigt hälsat på hos grannarna, utan rätt mätt på smajl-och-prat på jobbet mest har velat sitta
just under korkeken när man väl har kommit hem.
Och om man är en sån som har behov av stunder av ensamhet.
Om man är precis en sån .., då kanske ni förstår hur glad man blir, när man längs livet krumeluriga väg hittar människor som blir till så
rara vänner.
Så där som Anna-Karin i Halmstad.
Här sitter hon mitt emot mig när vi äter lunch på Olssons Skafferi.
Hemma hos Anna-Karin känner jag mig hemma.
I var sin soffa ligger vi och kollar på "Amelie-filmen" och hon ser samma saker som jag själv.
Mellan varven kommer hennes hund Frida och nosar och hälsar på och visar upp gosedjuret.
Hur mycket som helst betyder det att ha såna vänner, särskilt när man är på en främmande plats och särskilt om man är den typen av människa som tycker om när det känns tryggt och som inte
ideligen vill ha nya utmaningar; som inte nödvändigtvis vill byta arbete vart tredje år.
Tillsammans besöker vi biblioteket som är det vackraste jag har sett i den vägen!
Det är nästan vårligt där utanför.
I alla fall s e r det vårligt ut.
Mannen som tar betalt på Olssons Skafferi, där vi äter lunch, visar sig komma från Canada.
Från Quebec.
"Var kommer du ifrån .., från norr ..?" undrar han.
Medan vi sitter och äter, pratar vi, Anna-Karin och jag själv, om varför vissa människor blir så lyckliga av mat.
När jag föddes blev min mamma sängliggande i ett par månader och jag hamnade hos faster Anna-Maria och mamma berättade att första gången hon kände riktig moderskärlek, det var när hon åkte tåg från Bastuträsk och skulle hämta hem mig ..., då, efter förlossningen och att hon tillfrisknat.
Och jag säger till Anna-Karin att det kanske är därför .., ja, att jag är så beroende av att det ska kännas tryggt ..., och mat för mig är just trygghet.
Och g l ä d j e.
Att det sen inte är riktigt lika roligt när jeansen stramar, är en annan sak.
Filmen Amelie från Montmartre går helt i grönt och rött.
Det gör filmen "Tillsammans är man mindre ensam" också.
Och "Station Agent", men inte lika mycket.
I Halmstads bibliotek finns samma gröna färg.
Och hemma hos Anna-Karin kollar jag lite bland böckerna i hennes bokhylla.
Man kan nog säga att vi tillhör samma generation, tänker jag.
Se, det var mina tankar om vänskap det.
