Små och stora möten ...

Mannen med dom eleganta staplarna klappar om harry ....
"Ja, det är så, hundar kommer ofta till mig ...", säger han leende.

På väg hem från stranden ser jag en bil som svänger in på ett av sommarhusens infarter, fast först måste en grind öppnas och det tar lite tid och där kommer jag med harry som blir glad och viftar på svansen .., kanske är det husse .., nehej, men han blir glad ändå!

Och jag stannar till och frågar mannen om han fick någon grindslant (det var han som öppnade grinden) och han skrattar och säger näää, och sen blir det en stunds trivsamt småprat.

Det visar sig att det är kvinnans sommarhus - hon är änka sedan knappt två år tillbaka - och nu har hon kommit för att titta till huset och med sig har hon en god vän, en släkting på lite längre håll (som också har blivit ensam) och båda två talar ingen halländska, inte småländska heller .., och jag frågar förstås och får veta att detta är jämtlänningar.
Ja, från början.

Kvinnan är uppvuxen i Östersund och mannen i Åsarna.
Härlig pratglada människor är det!

Och det blir surr om allt möjligt och mannen frågar var jag kommer ifrån.

"Jaså, Malå ..? Ja, du, jag har besökt så gott som varenda samhälle i Norrland, även Malå!" säger han skrattande.

"Du förstår, jag arbetade som revisionsuppföljare för Konsum och åkte runt till alla konsumföreningar och jag hade blädderblock och fina staplar som visade hur det skulle vara och där satt styrelsemedlemmar och andra och jag pratade och pratade, men det är så här förstår du, att ingenstans i vårt land har jag mött mer rättframma människor än i Västerbotten och när jag kom till Malå på ett sånt där möte och hade pratat klart och bläddrat i blocket och pekat på siffror och staplar, då sa ordföranden på sin breda västerbottniska: nu kan du ta dina jävla eleganta staplar och ta dem med dig ner till Stockholm, för vi gör ändå som vi vill!"

Sen klappar han om harry som inte är ett dugg rädd och bara vill bli ännu mera ompysslad.

Och jag säger att nästa gång dom kommer, kan dom ju titta in på en kopp kaffe och till min förvåning säger kvinnan, som heter Maj, att jodå, det ska hon göra.

Sen går vi ner mot lillvägen, den där alla postlådorna står på rad och på en av tomterna ser jag strandskator i trä.

Igår såg jag en alldeles riktig en, ja, i slänten vid busshållplatsen i Skipås. 

(Här, kan man lyssna till ett samtal om just strandskatan ..).

Sist av allt postar jag förstapriset till Lena i Gävle.
Kylskåpsmagneten, ni vet.

Tröstpriset till dig Barbro i Uppsala, åker iväg i morgon, då, när jag kommer till jobbet!