Igår, på väg ut från det stora möbelvaruhusets damtoalett, råkar jag springa rakt i famnen på en storvuxen man i sjuttioårsåldern.
Han brer ut med armarna - som i en björnkram - och säger ..."hoppsan, vilket möte det här blev!" och så ler han med hela ansiktet.
Det hela varade inte mer än möjligen i två sekunder.
Kanske fyra.
Men medan jag gick där inne bland alla möbler och presumtiva kunder, tänkte jag på det där leendet och vad det betydde.
1 kommentar:
Ibland behövs det inte mycket!
Synd att du inte bor kvar i Ystad, jag ska dit nästa helg.
Skicka en kommentar