Lördagkväll ...

Det är inte jag som sitter där vid bordet.
Ni ser väl dom stora bryggkaren i koppar?

... blir överraskningskväll.

Eller eftermiddag.

Ty då ringer det på dörren och där utanför står två stiliga herrar från Västmanland och jag bara g a p a r!

(Nej, minsann, det är inte ofta att där uppenbarar sig män i nästan-fyrtioårsåldern bakom ens dörr.)

För några korta sekunder tänker jag att det är Jehovas Vittnen som vill visa mig Den Rätta Vägen, men det är det inte alls .., det är ellis sambo och hans arbetskamrat som under fem veckors tid utbildar sig i Köpenhamn; en högskoleutbildning på fem veckor, enbart på engelska och med massor av matte och mikrobiologi .., och så bostad några mil härifrån .., och det blir hur mycket prat som helst och så himla trevligt!

Det blir starkt Zoegas kaffe - skånerost - och efteråt visar jag dem innergården och gatan där kommisarie Wallander bor (det är bakom mitt köksfönster det ...) och sedan stranden med ett vresigt hav!

Ellis sambo (ni anar inte vilken trevlig man hon har och med så glada ögon!) vi kan kalla honom för "P", han suckar och säger att ..."men ååå, så fint det är i Ystad .., titta, och gräset är ju grönt än .., herregud, hemma är det ju massor med snö och kolla, här växer ju ROSOR mitt i vintern!"

Och senare ..., middag på restaurang Bryggeriet.

Jag väljer en liten fisksoppa till förrätt, men den portionen är rejäl (stor mussla ligger och gupppar i den läckra soppan ...), så någon huvudrätt blir det inte.

Lagom lite eller mycket folk.

Någon timme senare kommer ett stooort sällskap med tre herrar i 50-årsåldern och så en massa ungdomar, nästan enbart töser .., och man undrar om det är släktträff eller nåt sånt, - för någon kallar ena mannen för pappa -.

Och nu är det kväll och jag har nästan somnat på soffan och från Ljungby och 50-årsfesten ringer en rar pensionatsvärd och är mjuk och len i rösten av lite eller mycket vin och jag blir glad och inutivarm och längtar tills nästa helg då han kommer hit.

Tänk, vad man kan vänja sig vid en annan människa!

Upphittat ....

Personalmöte ...

Från vänster Malin ..., Maria Hansson och "Cowboy-Maria".

Fem minuters prat och skratt innan några av oss säger hej och tack för idag.

Maria Hanssons vänstra hand ...

Den här vänsterhanden tillhör min arbetskamrat Maria H.

Maria är som så många andra i affären Vattuman, men alldeles på gränsen till att vara Fisk.

Om jag minns rätt, blir hon 34 år om en månad.

Maria är ansvarig för ost och pålägg, ja, delikatesser helt enkelt, men hon kan så mycket mera.

Hon är skärpt och när vi har varit på kurs, är hon den som alltid ställer dom klurigaste frågorna.

"Hund eller katt Maria?" frågar jag.

"Ingetdera .., jag känner ingenting alls för den frågan ...", svarar hon.

Hon har tre döttrar som är nästan hela hennes liv och Marias sambo kommer från Enköping och är den enda som, - förutom jag själv -,när vi har personalfest och bjuds på julbord, vill ha potatis till sillen.

"Om du vinner 110 miljoner ...?

"Då betalar jag genast av lånen .., och så reser jag och absolut skulle jag ge bort pengar till välgörenhet, det tycker jag att alla som vinner mycket pengar borde göra ., eller jag förstår inte att dom inte gör det ..?" säger hon.

När vi på morgonen står och gör i ordning i mejerikylen, berättar hon att ..., när hennes egna barn är lite större, då skulle hon kunna tänka sig att ha fosterbarn.


Maria fixar julfrukosten på jobbet .., fast hon är ledig.
Hon kommer bara en timme före oss övriga.

"Bästa ämnet i skolan?"

"Matte!" svarar hon blixtsnabbt ..,. och då förstår jag varför hon tycker så mycket om Sudoko.

Då blir det tankeflykt förstås och jag ber henne att knäppa händerna som till bön och innan hon gör det blundar jag och säger att "garanterat vänster tumme upp!" och så blir det.

Jepp.

Under åren som jag har arbetat i affären, har vi kamperat torsdagkväll tillsammans och även helgen.

Det skapar en viss .., ja, samhörighet.

Man vet precis hur den andra arbetar.

När jag frågar Maria vad hon tycker är hennes mest utmärkande egenskap, så säger hon att "ja, jag är nog snäll .., och så är jag envis".

Jo, det tror jag också att hon är.

Att hon är världens snällaste, det vet jag redan.

Och lojal.

Men för mig är det nånting helt annat som personifierar henne; jag har aldrig någonsin i mitt liv mött en människa som så har känslorna utanpå kroppen.

Maria har precis lika nära till skratt som till gråt och hon är lättrörd så nånting!

Så är det med den rara Maria Hansson.

Lördagsfönstret ...

Hej!

Det blev ju helt fel.

Jag missade ett, det är sängen där Ghandi sov (och till hörande fönster). Det är taget i byggnaden (Gandhi Smriti) där Ghandi spenderade sina 144 sista dagar. Man kan inte se det på bilden, men ovanför hänger en skyld med ett av hans citat, "My life is my message".

/Joanna


.... kommer även det från Joanna på Irland.

Själva bilden togs nog i Indien.

Och på den här sängen, här har den här mannen sovit gott.

Får man hoppas.

Så här skriver Joanna:

... det är sängen där Ghandi sov (och tillhörande fönster).

Det är taget i byggnaden (Gandhi Smriti) där Ghandi spenderade sina 144 sista dagar.

Man kan inte se det på bilden, men ovanför hänger en skyld med ett av hans citat, "My life is my message".

/Joanna

Ett litet kvällsfönster från Indien ...

Pensionatvärdens brorsdotter Joanna har sänt fem fönster; från Irland till Sverige.
Från Dublin till Ystad.

Det här är ett av dem.

Och så här skriver Joanna.

"Det fjärde är tagit inifrån en rikshaw (eller tuk-tuk som det också kallas)..

Kanske inte så speciell bild..

Tills man upptäcket att mannen upp till höger har en del tyngd på huvudet.."



// Titta, vad jag har lärt mig att göra nu! Nu kan jag såväl förminska som flytta texten ..-)

En påhittig man ..


Ååååå, ni bara m å s t e läsa om en så helt ljuvlig farfar!!

Här finns han!

Medan jag letar andra bilder, hittar jag den här.

Och förundras.

Från vänster Anders hand .., i mitten min ..., och längst till höger: min kusin Vivekas hand.

Har man snälla arbetskamrater ..?

Svar: ja, det har man!

I morse vid frukostfikat fick den äldsta i sällskapet, nämligen bloggmadamen, ett så fint litet födelsedagspaket innehållande ett presentkort hos underbara Nina Skoland - ni vet - hon som har designat och stickat min älsklingshalsduk!

"Ja, det nästan står ju ditt namn på hennes kläder ...", sa Karina efteråt.

På bilden skymtar ni madame Skoland som förevisar en härlig stickad kofta!

Blev jag glad?

Mer än så; jag blev rent av lycklig!

Helenes vänstra hand ...

Helene är butikschef i affären där jag arbetar.

Med det menas att hon helt enkelt leder och fördelar arbetet .., ja, ser till att alla varor kommer på plats innan vi hoppar på nånting annat.

Alldeles enkelt är det nog inte .., arbetskamraterna är alla viljestarka och gör lite som dom vill (läs: vi vill ...), ja, man kan nog säga att vi är ganska bångstyriga.

Helene är Vattuman och lillasyster.

Hon är uppvuxen i Malmö, men bor i Svedala .., hon har rött hår som alltid är välfriserat och så har hon katter, ja, Helene är en typisk kattmänniska.

Om man är rödhårig, kanske man är eldfängd och det är Helene.

Hon har ett häftigt humör och det har hänt att vi har diskuterat rätt så rejält, men det går snabbt över, även om hon säger sig vara långsint.

"Hur skulle du beskriva dig själv med ett enda ord ...?" frågar jag henne, där hon står vid läskhyllorna.

"Tjaaa .., jag skulle nog säga envis ...?" säger hon.

Och så frågar jag .., ja, vad hennes man skulle svara på samma fråga?

Hon tänker en stund.

" Njaa .., kanske att jag är snäll ..?" säger hon.
(Senare visar det sig att han säger ..."varmhjärtad". Åå, det låter väl rart!)

(Själv skulle jag säga att hon kan vara otroligt omtänksam.)

Om hon vore tjugo år och skulle börja om .., vad skulle hon då vilja arbeta med?

"Psykolog!" svarar hon genast.

Och drömresan ...?

"Tillbaka till Skottland!" säger hon lika snabbt.

Man kan säga så mycket om människor .., hit och dit och allt möjligt om egenskaper och förtjänster .. men för mig är Helene egentligen nånting annat.

Det var nämligen vi två som arbetade tillsammans en lördagmorgon i början av april och det var Helene som kom och räckte mig luren där jag fick veta att min mamma nog bara hade några minuter kvar att leva och det var Helene som hörde och såg min förtvivlan och fasa och hur jag rafsade ihop allt jag höll på med och störtade iväg till gruppboendet, - men för sent -.

Så var det.

Ny giv ...

När klockan är kvart i sex lämnar jag sängvärmen och sätter mig vid stora slagbordet.

Det är dags att betala räkningar.

Hur enkelt som helst kan jag konstatera att det totala köpvansinnet slog till med rejäl kraft i december och låg man därtill sjuk i två dagar, så syns det på lönebeskedet.

Men nu är det gjort.

På golvet ligger en hel drös med betalda fakturor och nu kan sångkören uppenbara sig .., dom som tackar för att man har betalat tv-licensen, för den fakturan var också med.

Idag ska det storhandlas.

Fem paket Via tvättmedel för 100:-, blandfärs för 39:90 kilot .., jag ska fylla frysen och bli en rejäl husmor, jo, minsann .., den här månaden ska förvandlingen ske!

Nu mot jobb till fem!

Dagens fönster ...

"Bara för att du är så snäll ska du få ett fönster till.

Fönstret tog jag på Nyårsdagen.

Det regnade och nästan inte en människa, eller bil för den delen, syntes på gatorna.

Jom."


//Fönsterna hittar man i Lissabon. Det är där den rare Jom och hans hustru har varit på semester. Glöm inte att klicka på bilden!

Falling in love ...

"Falling in love" .., en film så romantisk så man nästan dånar.

I morgon är det fredag och därefter stundar jobbarhelg för min del.

Det är en evig tur ..., att lika fort som den lediga helgen susar iväg, lika snabbt går det att arbeta lördag och söndag.

Ingen pensionatsvärd kommer hit i helgen, han ska åka hem till Småland och gå på f.d-flickväns-kalas.

Det ska villigt erkännas att så himla lajbans tyckte jag kanske inte att det var till en början, men får man bara skriva av sig alla känslorna, så blir det bra.

Så jag skrev.

Och nu är det bra.

Själv är jag bjuden på restaurang på lördagkväll och det ska också bli trevligt.

Och så kan man ju trösta sig med mr de Niro.



Hur många gånger har jag sett filmen "Deer hunter"?

En av de bästa filmer jag vet, men så hemsk.

Och så varm mitt i allt detta.

Här spelar också Robert de Niro och Meryl Streep och jag kommer så väl ihåg en sekvens i filmen .., de Niro har återvänt från Vietnam och nu är det fest .., och en storvuxen man står och vispar en smet ..., ååå, som han försöker att hålla känslorna i styr, utan att lyckas!

Helt ärligt tycker jag att Robert de Niro är en världens bästa skådespelare.

Herrarnas konståkning på SVT 24.

Ja, det är fina trikåer ikväll också.

Välsydda byxor.

Skräddarkonst av högsta klass.

Lite mera info ...

Om ni inte visste det .., så när filmen är slut, kan man klicka på små bilder i nederkanten .., små bildrutor.

Klicka på bilden av en man, så får ni höra vad publiken tyckte!
(Vilka dialekter ...!)

Och på en annan liten bildruta .,. om man klickar där, får man se/höra hur det hela planerades.

Innan allt är för sent ...

Christina har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "I love you. Eller nåt sånt.":

"Jag känner också igen mig i det du skriver.

När min pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin.
Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig.

Så jag lutade mig fram och fångade hans blick när den ett ögonblick fick lite stadga.

-Pappa, jag älskar dig sååå mycket, sa jag.

Då tittade han på mig och jag trodde inte att han hade hört.
Då rörde sig plötsligt käkarna och han formade med stor svårighet orden:

-Jag älschklar dig åkså.""

Dagens fönster ...

... finns på min innergård.

Det är bara att höja blicken.

Nu vet jag en som kommer att älska Bente fra Norge!


"Fan klubb for Vasaloppåkare nr 8002 sa...

Ja som den "sporstinteresserte" (ikke) person jeg er ,var det jo bra at jeg kommenterte her.

Spørsmålet er jo om det skulle stiftes en egen fan-klubb for PV.

Alle store idrettsstjerner har jo det,

Hvem blir med ???

-B-."


Svar: bloggmadamen anmäler sig förstås!

Något för Dressman ...


Jag måste säga att det är väldigt tjusiga trikåer de manliga konståkarna har på sig.

Väldigt eleganta.

Tighta och välsittande.

Just det.

Kväller .....

.... och jag har nyss pratat med den blivande vasaloppsåkaren, nämligen pensionatsvärden och han meddelar högtidligen att han tycker att .. "en sådan högklassig intervju med en stor idrottsman, ja, som i inlägget lite här nedanför, det borde väl ändå rendera i mängder med kommentarer ..., ja, vad är nu detta ..!

"Det är synd att Bloggblad har så stora bröst så hon inte kan idrotta, för hon verkar ju förstå Vasaslopps-storheten .., och jaså, har Bente också skrivit ...? Ja, norrmän har ju känslan för skidåkning .., nu blev jag lite gladare!" säger han.

Nu vet ni det.

Men nu ni ....!

Blir ni inte glada av detta, då är det nog kört!

Godnatt på er govänner!

Mamma.

Livet blev annorlunda när mamma seglade iväg.

Inte nödvändigtvis sämre, men ...., annorlunda.

Man puttades liksom fram och hamnade i främsta ledet.

Jag tänker på henne varje dag, men jag blir inte ledsen på samma sätt som i början.

Det är väl det som kallas för sorgearbete.

Kanske.

Intervju med en blivande Vasaloppsåkare ...

"Tänk, om man kunde ta sig under 9 timmar ....", tänker han nog.

BM (bloggmadamen): Så här .., berätta nu för alla bloggvännerna ..., hur kom det sig att herrn som bor i det snöfattiga landet Halland ens började tänka på att delta i just Vasaloppet?

BVÅ (blivande vasaloppsåkaren) : Jo, som så många andra låg jag i soffan och tittade på tv när alla tusentals skidåkarna gav sig av och jag tänkte att åååå, det skulle jag också vilja uppleva! Vafför (är man smålänning så är man ...) skulle inte jag ... när så många andra? År 2005 blev det verkligen av. Då var Tommy (vasaloppsåkarens äldste bror) också med .., jag hade åkt kanske 20-30 mil på rullskidor, men den mesta träningen bestod i att röja i Tommys skog där stormen Gudrun hade dragit fram .., det var oerhört tungt och slitsamt! Sluttiden blev i alla fall 9.37.14 ..,. haha ..., ja, jag kan den utantill!

BM: Sen då ... ? Nästa lopp?

BVÅ: Ja, det var året därpå .., sluttiden då .. 9.36.59 .., det skiljde bara femton sekunder mellan de båda loppen och Tommy blev jättesjuk efteråt, verkligen jättesjuk .,. fick lunginflammation och skulle nog aldrig mera utsätta sig för detta.

BM: Och så 2007?

BVÅ: Det var tungt ..., himla slitsamt .,. svårvallat och klibbigt och Tommy åkte inte .., det blev sämsta tiden hittills, 9.40-nånting. (det året hoppas raskt över i intervjun ....)

BM: Jaha .. då är vi framme vid ifjol .., det minns jag faktiskt .., då hade jag lärt känna herr Vasaloppsåkaren och det var ett enda prat om denna skidtävling i v e c k o r ....!

BVÅ: I fjol .., det var roligt, då var såväl Tommy som hans dotter Kajsa med .., och själv hade jag som mål att komma under nio timmar. Hur det gick ...? Ja, inte så bra för dom .., repet drogs längre fram .. och står man långt bak i startledet är det nästan hopplöst att ta sig fram. Själv körde jag min bästa tid .., 9 timmar och 2 minuter .., jodu ..., det närmar sig faktiskt nu.

BM: Och i år?

BVÅ: Jaa du, i år har jag cyklat till och från jobbet väldigt mycket, nästan 200 mil .., (2.5 mil enkel väg) och åkt en hel del rullskidor (30-40 mil ...) och så blir det en hel del längdträning när vi åker till Sälen veckan innan Vasaloppet ..., och målsättningen är densamma ., under 9 timmar. Nu är vi ännu flera från släkten .., ja, Tommy och hans dotter Kajsa (dom är envisa i den här släkten ..) och så våra kusiner Olof och Elisabet. Var vi ska bo? I Sälen nånstans .., i nån sporthall, tror jag. Och i Mora .. men jag vet inte riktigt var.

BM: Berätta! Vad är det bästa med allt det här .., själva känslan?



BVÅ: Åååå, det är nog själva vasaloppsmorgonen när väckaren ringer vid fyratiden och vi äter frukost och så åker man buss till startplatsen .., man har skidorna med sig .., och där brinner eldar och från högtalarna hörs olika språk .,. engelska och tyska .., det spelas dalamusik .., och man försöker att få en så bra position i sitt startled som möjligt och där ställer man skidorna. Ja, det är härligt .., det blir en fin gemenskap.

BM: Något mera att berätta ..?

BVÅ: Ja, det ska väl vara att mottot helt enkelt kan delas upp i tre punkter: 1. att överleva .., 2. att komma under 9 timmar och .... 3. att slå brorsan!

Säger den blivande vasaloppsåkaren och smajlar genom luren.

Bara så ni vet, så har han startnummer 8002 och åker för Ljungbypolisen.

I min inkorg.


Det kanske vore på sin plats att lära sig skriva lite bättre svenska, innan man skickar ut såna här bluffmail ....."

Så här står det.

"Bäste comhem.se e-postkonto användare,

Det här meddelandet är från MMS-centralen till alla våra comhem.se e-postkonto ägare. Vi håller för närvarande på att uppgradera vår databas och e-postkonto Center. Vi vill ta bort alla våra comhem.se e-postkonton för att skapa merutrymme för nya konton.

För att förhindra att dina comhem.se konto från nedläggning måste du uppdatera det, under så att vi vet att det är en närvarande används konto.

Vi har varit att skicka detta meddelande till alla våra e-postkonto ägare och det är de senaste meddelande /kontrollarbetet.

Bekräfta din e-identitet under

E-post Användarnamn: .......... ......

Email Password: ...............

Födelsedatum: .................

Territorium: .................

Varning! (comhem.se) ägaren till kontot som vägrar att uppdatera sin konto inom sju dagar efter mottagandet av denna varning kommer att förlora sin konto. Skydda din integritet. Logga ut när du är klar och stänga webbläsaren.

OBS: Alla mail ska skickas till E-post:
webmailteam1@yahoo.se

Tack för att du använder comhem.se konto!
Varning Kod: VX2G99AAJ
..................................................
.........................
..................................................
.........................
OBS: Detta meddelande tillåter av (comhem.se) e-postkonto protector enhet. Meddelande kommer att skickas tillbaka till dig efter att ha kontrollerat att din konto innan konto kan återställas. Okej reserv.

Det här meddelandet är från COMHEM.SE post användare
Center."

I love you. Eller nåt sånt.

Så här är det.

Alla som läser här lite mer regelbundet, ni är förstås helt på det klara med att jag ofta använder ord som "underbart", "ljuuuuvligt!" och att jag kan utbrista att .... "ååå, jag älskar såna här program/bilder/texter!"

Men i verkliga livet, är det precis tvärtom.

Jo, jag kan säga till småttingar att "men ååå, vad mormor älskar er/dig!" men aldrig att jag säger det till någon partner.

Ingen enda man har hört mig säga dom orden.

Om just detta, telefonpratar vi jättelänge, en god vän och jag själv.

Han påstår att jag på nåt sätt är känslomässigt snöpt, när jag är så där.
(Nej, det är inte PV.)

Jag säger att man på andra sätt kan visa precis samma sak.

Det tycker inte han.

Och han undrar vad det beror på?

Varför är vissa människor på det viset?

Vad är man rädd för?

Och jag funderar också.

Är jag rädd för att det "ska bli för mycket?"

Att man liksom blottar sig?

Nej.

Det är inte alls därför.

Det är mer bara att det helt enkelt inte ligger för mig; att såna ord bara krumbuktar sig och har sig i min mun .., att dom vill hoppa ut, men osagda.

Jag vet att vi har diskuterat det förut, här på sidan, men jag funderar ändå över hur det kommer sig.

Är det en personlighetsfråga bara?

Uppfostran? (Jag försöker tänka efter hur det var hemma ...? Mamma jobbade alltid .., hon var inte särskilt känslosam av sig .., pappa var det definitivt .., han var den som kramade och tog om och var tryggheten ... varma händer hade han!)

Och det är ju så konstigt, för du är ju så känslosam för övrigt? säger gode vännen.

Inte för sitt liv får han ihop den här ekvationen.

Inte jag heller.

Just så är det.

Näää.

Nu är det nog dags för lite smörsång, tycker jag.

Typ flytande Milda.

Om inte om hade varit .....

Om jag inte hade arbetat som kassörska, skulle jag gärna ha ägnat mig åt kortfilm.

Och när pv:s brorsdotter i ett inlägg skriver att "elfte september" är något hon aldrig kommer att glömma .., då blir det tankeflykt hos mig.

I allt tycker jag om det enkla.

Det som är lite avskalat.

Den här lilla filmen köpte jag till mig själv.

För nio kronor kan man få se den.

Jag ä l s k a r den.

Apropå den elfte september.

Just nu.

Övre pil: herr och fru Tupp tittar ut över sin lilla värld.
Nedre pil: skålen som min morfar har gjort.
Honom träffade jag aldrig, han var bara 30 år när livet tog slut.
Men skålen .., kantstött och lite hipp-som-happig, den står här.
Och titta, så pelargoniorna gläds åt ljuset!

Det gäller att leva i nuet, det säger alla som vet.

Så det är vad jag gör.

Sitter i soffan och gosar med Pelle.

Sneglar ut genom fönstret.

Läser lokaltidningen som man får i två månader för endast 99:-.

På insändarsidan pågår debatten som vanligt.

Så här skriver Jonas Andersson.

"Jag undrar varför ansvarig på Alnarps lantbruksuniversitet inte vill att de övriga studenterna skall säga du till prinsen.
Prinsen är väl egentligen också en vanlig människa.
Finns det någon på Alnarps lantbruksuniversitet som frågat prinsen om han har något emot att bli duad?"

Helt och fullt håller jag med herr Andersson.

Att någon människa ska titulera någon annan för "Prinsen" .., (eller prinsessan ...), det tycker jag är rent ut sagt horribelt.

Det skulle aldrig falla mig in att säga "vill Kungen ha lite kaffe ..?" heller.

Onsdag och ledig dag ..

Inte visste jag ....

... att den här boken, är den mest sålda i Frankrike under 2008.

Men nu vet jag, tack vare en artikel i måndagens Sydsvenska.

Så här berättar kockan Marine Labrune för artikelförfattaren Magnus Falkehed.

"Jag har inte sett något liknande sedan Da Vinci-koden. Värst var det i höstas. Då kunde man inte gå in i en tunnelbanevagn utan att mötan någon med näsan i en Stieg Larsson-bok.
Mest kvinnor faktiskt ...".

Marc de Gouvenain heter förläggaren på det relativt lilla uppstickarförlaget Actes Sud.

"Jag skrev ut det som ett mycket långt Word-dokument från en e-post. Sedan sträckläste jag allting. Jag tog det med en gång", säger han.

Fantastiskt.

Visst är det!

Manager hit och dit ...

Öresundstågen som jag åker med; dom som går från Malmö till Halmstad och vidare till Göteborg, går nu under namnet DSB First.

Så står det på tågvärdarnas uniformer.

DSB First.

Allt ska förstås bli bättre nu.

Och tågvärdarna har fått ny titel.

Train Manager.

Alla train managers ska dessutom få gå på charmkurs.

Jominsann, kolla här bara.

Hur ska detta sluta ...?

Kommer ni ihåg avocadoblomman som jag fick av pensionatsvärden?

Han hade tagit med sig den på tåget och så fick den lite ny ekologisk (just det ...) jord och en mycket större kruka och tänka sig, nu växer den så jag blir lite orolig!

Den skjuter iväg nånting så alldeles ofattbart!

Anar ni ett ljus ovanför blomman, så är det in adventskrans som fortfarande hänger i fönstret.

Egentligen behöver man kanske inte ta ner den .., det är ju faktiskt bara en rund ring med en massa små lampor som spretar lite hit och dit .., vem har sagt att det är en adventsstjärna?

Inte jag.

Och stort grattis ...

... till herr Fors som idag blir 60 år!



Det var herr Fors hundvalp Astrid som tyckte att detta att bita bloggmadamen rakt genom tumnageln, det var minsann en härlig sysselsättning.

Här kommer en stor födelsedagskram från sydost!

Lediga-dags-fönstret ...

"Kanske inte världens bästa skärpa med mobilkameran!

Denna kalv är snart ett år men får fortfarande slaska i sig från mamman ...", skriver Tove med sina getter.

Vilket underbart fönster! säger jag.

I dag ....

Ett vykort hoppas jag i alla fall på.

... fyller vännen Kent i Småland år, men han är på semester i Thailand, så det blir lite svårt att gratulera honom.

Kent, som följde Emil och hans mormor som är jag, till Samos, är en av mina allra bästa vänner.

Varje gång han ringer säger han "Hello Darling!" och han menar inget annat än "hej, min vän!"

Jag blir alltid lika glad av dom orden.

Om födelsedagsbarnet nu skulle råka läsa här på sidan, så vill jag i alla fall säga:

S t o r t G r a t t i s K e n t!

Ett kvällsfönster från Frankrike ..

... och jag är absolut övertygad om att jag har lagt in det tidigare, bara häromdagen, men jag hittar det inte.

När sidan krånglade fick jag ta bort en hel del inlägg, - alla länkar hamnade längst ner -, kanske var det då?

Nåja.

Det här fönstret kommer i alla fall från Monica, som skriver om livet i en by i södra Frankrike.

Tack snälla!

Men kycklingfond har jag i kylen.

Den blivande hyresvärden.

I hela mitt vuxna liv, förutom de senaste sex åren som mer eller mindre ensamseglare, har jag inte arbetat heltid.

Inte, alltså.

Så när det orangefärgade kuvertet varje år anländer och jag ska få se hur mina besparingar har skjutit i höjden .., då har jag valt att inte öppna brevet.

Det kallas för strutsmentalitet.

En av mina mågar arbetar som aktiemäklare och han var den som hjälpte mig med fondplaceringarna.

När han, till sin förskräckelse, hör att jag inte har kollat hur det har gått .., då ler han lite plirigt och säger att ..."ja, svärmor .., har du inte kollat det på dom här åren .., då tycker jag nog att du ska låta bli just nu när det är såna här tider .., för annars kanske du inte vill ha med din måg att göra nåt mera ..:", och då tar jag honom på orden.

Inte heller har jag pensionssparat.

Inte ett nickel.

Jag har liksom aldrig trott att jag ska få leva tills det är dags att tacka för sig och lämna igen den röda ica-tröjan till chefen och eftersom det hoppet inte har funnits, då kan man lika gärna leva loppan under tiden, så de senaste sex åren har jag, i stället för att spara i fonder och annat, rest upp mina pengar.

Precis så.

Men tänk .., att det finns ju snällingar på vår jord.

Till exempel har en pensionatsvärd från Halland erbjudit bloggmadamen att, när och om hon når pensionsåldern, så får hon hyra ett rum eller en Friggebod i landet Halland till den behagliga summan av tre kronor.

Det är månadshyran, alltså.

Tre kronor.

Visst låter det bra!

När seglet hissas ..!

Och här sitter jag i soffan och tittar på kanal 8 som visar något från Washington .., kan det verkligen vara direktsändning .... och det är massor med musik och massor med färgade människor och jag blir så glad, så glad, så glad över valet av Barack Obama och att åtminstone hälften av det amerikanska folket har så gott omdöme och nu är det bara att hoppas att alla gevärsförsedda galningar håller sig borta .., åååå, tänk om vi alla kunde få leva med hoppet kvar!

Och framför allt: att den blivande presidenten får leva.

Det känns som om det här kommer att bli en sån där dag som man alltid minns, så där som när Kennedy blev skjuten .., den första månlandningen .., Arne Thoréns röst från Washington och Dallas .., Ingemar Johansson som världsmästare ..., natten då Olof Palme blev mördad .., just såna stunder som man minns så väl, så väl.

Nu håller vi tummarna!

Och ...

Emma och Emil kappspringer på stranden.
Lillebrorsan har fått försprång och kommer att bli upphunnen innan han kommer i mål.
Nog tycker jag att ni ska klicka på bilden.

... nu är man ledig tills på torsdag klockan 11.

Det blir ingen extra fridag och kanske är det lika så gott .., det gäller att "leva med siktet inställt på lönen ..," som min mamma brukade säga och smajla filurigt.

Mamma arbetade a l l t i d.

När pappa knorrade och sa att han inte skulle protestera så där våldsamt om han hade en fru som satt i soffan intill honom om kvällarna .,. då sa mamma alltid just detta .., hon sa det i lite biblisk ton, för det är förstås därifrån det kommer, men hon menade nog lönebeskedet.

Och jag fick lite dåligt samvete.

"Ska du svika mig på torsdag igen ..?" sa Maria H som är min kvällsjobbarkompanjon.

Och Hanna som hade erbjudit sig .., började ångra att hon varit så schangdobel med att anta alla "ja-gärna-jag-vill-vara-ledig"-anhopningar.

Så nu inriktar jag mig på i morgon.

Himlen är ljust blå just nu.

Och tänka sig, vi har sett solen!

Tisdagsfönstret ...

... finns hos min äldsta dotters svärföräldrar, på landet, inte långt från Norrtälje.

Ser ni låtsasvitsipporna?

Bilden togs för tre år sedan.

Jag blir lika lycklig var gång jag tittar på den.

Om pussbrist ...

Detta är min mammas farfars far.
Bildtext: Klockaren i Dikanäs, Per Erik Vesterlund "Klockarfar" (1845-1926) med sin hustru i andra giftet 1910, Anna Erica Vesterlund f Eriksson 1850.
Man kan hoppas att det inte rådde pussbrist mellan Per-Erik och hans hustru.
Klockarens son, Per-Johan, min mammas farfar, fick tolv eller tretton barn.
Ingen brist på kärlek där inte.

Såja.

Nu har jag beställt underbara Anita Nilssons bok "All denna pussbrist".

Den handlar om just pussbrist och brist på närhet hos singlar.


Från tidningen Ud og Se .., någon gång år 2006.

Och dylikt finns hos gifta par också.

Tänk, att jag känner par som inte har haft något samliv alls på tio år.

Lite kvällslek vid datorn ...

Tanken var att texten skulle placeras någon helt annanstans.

Men nu blev det som det blev.

Bokhyllan Billy hos Barack Obama ...

Hyllplan och tavelramar från det påhittiga företaget.


Älskar jag påhittiga reklammakare?

Svar: ja!

Tycker jag om Ikea?

Absolut!

På jobbet ..

I pantrummet.
Någon har blivit döless på att plocka upp petflaskor.
Det där "antagligen jag" ..,. får mig alltid att le.

Nästan alla tycks trötta när det är måndagmorgon.

Cowboy-Maria har återvänt efter en veckas vila .., tänk, att vara så ung och ha hjärtproblem ..., och på bordet i personalrummet står en vas med rosa rosor och där har någon skrivit "Välkommen tillbaka Maria!"

Alla är glada att se henne igen.

Och nu är det ny vecka och dom som har arbetat helg längtar bara efter ledig dag .., och vi som har arbetshelgen framför oss, vi tycker att det är som enda lång raksträcka fram tills där nästa helg.

På anslagstavlan har Malin och då båda Hannorna erbjudit sig att arbeta extra, ja, just den här veckan.

När Hanna E kommer in i personalrummet blir det rena huggsexan; "du Hanna .., kan du ta ett par timmar på fredageftermiddag för mig!?" ropar Rickard och jag hoppar också på tåget ..."Hanna ., torsdag .., elva till åtta .., skulle du kunna tänka dig det ...?"

Det kan hon.

Det blir gott om gapskratt åt denna vår glädje över en extra ledig dag.

(Faktiskt är pengar inte allt. Att få vara l e d i g en hel dag, utöver den vanliga onsdagen .., ååå, men vilken lycka!)

På lunchen pratar Fredrik och Filip handboll och mera handboll.
Ikväll är det match .., Sverige mot Spanien och i det handbollsgalna Ystad torde detta vara samtalsämnet nummer ett idag.

Det diskuteras målvakter och vänstersexor och såklart pratas det om stadens egen son Oscar Carlén som ska spela .., för att inte tala om den här reslige mannen som brukade handla i lilla kvartersbutiken där Karina och jag själv arbetade i så många år.

Mitt på dagen kommer Dennis in och handlar.

Han är en före detta arbetskamrat från den lilla affären och han har varit sjuk länge och väl, men nu ser allt så mycket ljusare ut och i mars ska han bli pappa för första gången och hur glad blir man inte över en sån sak .., att det vänder från mörker till ljus?

Och när jag frågar chefen hur det blir med min sökta ledighet, säger han att jo, det är okej och sååå himla roligt tyckte han inte att mina x-alternativ var ...., men nu kan jag således boka biljett till Stockholm .., för jag ska vara barnbarnsvakt åt Emil och Emma från torsdag till söndag; det är då som pensionatsvärden åker Vasaloppet och Emils mamma och pappa är bortresta.

Alltså kan vi sitta uppkrupna i deras soffa Ektorp och med filtar över våra ben titta hur det går för honom och alla de övriga i småländska släkten.

Det blir nog bra.

Ett litet tips ....

Säg att du har handlat för 100:50 och till kassörskan lämnar fram en 500-kronorssedel.

Och så frågar kassörskan om du möjligen har en femtiöring, så där så hon kan ge dig fyra hundralappar tillbaka.

Nej, ingen femtiöring i sikte.

Så du säger "nä, tyvärr".

Då frågar kassörskan om du kanske har en 1-krona eller en 5-krona i plånboken?

Det är just vad du har.

Perfekt.

Då ska du veta en sak .., det är oftast inte femtioöringen i sig som kassörskan frågar efter, det är bara småpengar så man får behålla så mycket som möjligt av den övriga växeln; så att man kanske bara får ge ut hundralappar och några småmynt.

Det är nästan ingen kund som tänker så.

Men nu vet ni.

Jag hoppas att intresseföreningen noterade.

Dagens fönster ...

"Detta är utsikten från rum 204 på Pensão Residencial Roma i Lissabon.

Det här är inga sensuella obäddade sängar i förgrunden och fladdrande gardiner i en öppen dörr mot ljuset, utan en ruff januaribild ur verkligheten.

Jom."

// Nej du Jom .., det sensuella står ju fru Manilat för och för detta är vi damer oändligt glada och tacksamma!

Så här skriver Jom:

"Christina: om man lutar sig ut genom fönstret finner man till vänster en liten trädgård med ett träd fullt med gula citroner och bredvid finns ett träd med apelsiner.
Några våningar upp, i ett öppet fönster, brukar en man stå och röka och titta på utsikten."

Hilda ...

Lunch i pv:s segelbåt.
Det är en härlig dag på ön Ven; i hamnen.
Ellis är också med.
Benet till vänster tillhör Patrik, pojkvän till Hilda.
Det är hon som har lagat maten och sitter till höger.

Idag har pensionatvärdens dotter Hilda namnsdag.

Hilda är nog den lugnaste unga madame jag någonsin har träffat och hon är snäll och rar och när vi första gången träffades så var hon så vänlig mot mig och själv var jag förfärligt nervös.

Hon är otroligt duktig på att teckna .., hon är vegan .., och tycker, som jag tidigare har skrivit, om att sortera saker.

"Att sortera saker" .., jag tycker att det är så helt underbart!

Och om jag inte minns alldeles galet, så är hon dessutom Oxe.

Grattis på namnsdagen! säger jag.

Åååå, jag bara älskar SVT!

Tack för detta!

Det bästa jag har sett på evigheter i musikväg!

Såååå glad jag blev!

(Och Lars Ekborg är superduper! För att inte tala om Michael Weinius!)

Bilder från landet Halland ...

Hos Anna-Karin.

Om man får barn när man är arton år och vid nitton års ålder flyttar till Stockholm och flera år senare återvänder till sitt barndomshem, då är det inte alldeles så enkelt att hitta tillbaka till dom som var ens bästa vänner.

För då lever dom ett Annat Liv.

Dom har flyttat till Umeå eller Stockholm och när dom under stora högtider hälsar på hemma i Malå och vandrar omkring med nyfödda småttingar i barnvagn, då har ens egna barn börjat skolan.

Och man har liksom glidit ifrån varandra.

Och om man därtill lever tillsammans med samme man i trettiofyra år och därefter, vid femtio års ålder, seglar iväg på egen hand .., ja, då finns en risk att man kan bli sittande alldeles solokvist där nere i kajutan.

Särskilt stor är den risken om man inte är och aldrig har varit någon föreningsmänniska.

Någon gruppmänniska.

Eller nån som är på krogen om lördagkvällarna.

Om man aldrig har varit nån som ihärdigt hälsat på hos grannarna, utan rätt mätt på smajl-och-prat på jobbet mest har velat sitta just under korkeken när man väl har kommit hem.

Och om man är en sån som har behov av stunder av ensamhet.

Om man är precis en sån .., då kanske ni förstår hur glad man blir, när man längs livet krumeluriga väg hittar människor som blir till så rara vänner.



Så där som Anna-Karin i Halmstad.

Här sitter hon mitt emot mig när vi äter lunch på Olssons Skafferi.

Hemma hos Anna-Karin känner jag mig hemma.

I var sin soffa ligger vi och kollar på "Amelie-filmen" och hon ser samma saker som jag själv.
Mellan varven kommer hennes hund Frida och nosar och hälsar på och visar upp gosedjuret.

Hur mycket som helst betyder det att ha såna vänner, särskilt när man är på en främmande plats och särskilt om man är den typen av människa som tycker om när det känns tryggt och som inte ideligen vill ha nya utmaningar; som inte nödvändigtvis vill byta arbete vart tredje år.



Tillsammans besöker vi biblioteket som är det vackraste jag har sett i den vägen!
Det är nästan vårligt där utanför.
I alla fall s e r det vårligt ut.



Mannen som tar betalt på Olssons Skafferi, där vi äter lunch, visar sig komma från Canada.
Från Quebec.

"Var kommer du ifrån .., från norr ..?" undrar han.



Medan vi sitter och äter, pratar vi, Anna-Karin och jag själv, om varför vissa människor blir så lyckliga av mat.

När jag föddes blev min mamma sängliggande i ett par månader och jag hamnade hos faster Anna-Maria och mamma berättade att första gången hon kände riktig moderskärlek, det var när hon åkte tåg från Bastuträsk och skulle hämta hem mig ..., då, efter förlossningen och att hon tillfrisknat.

Och jag säger till Anna-Karin att det kanske är därför .., ja, att jag är så beroende av att det ska kännas tryggt ..., och mat för mig är just trygghet.

Och g l ä d j e.

Att det sen inte är riktigt lika roligt när jeansen stramar, är en annan sak.



Filmen Amelie från Montmartre går helt i grönt och rött.
Det gör filmen "Tillsammans är man mindre ensam" också.
Och "Station Agent", men inte lika mycket.

I Halmstads bibliotek finns samma gröna färg.



Och hemma hos Anna-Karin kollar jag lite bland böckerna i hennes bokhylla.



Man kan nog säga att vi tillhör samma generation, tänker jag.

Se, det var mina tankar om vänskap det.

Om missförstånd ...

Min mammas mormor längst till höger.
Hon hade säkerligen också australienbesök en gång i tiden.

Hos Moster Mjölgumpa läser jag ett helt ljuvligt inlägg som får mig att tänka på detta med missförstånd.

Feltolkningar.

När jag i rätt hög ålder läste min mammas dagböcker (jag fick dem av henne när hon gav sig av till Sydamerika), stod där mest om hur vädret var .., om det var kallt eller varmt .. och man kunde läsa om bärplockning, svårigheten att vara husmor på sjukstugan .., hur mycket älgkött pappa kom hem med .., hur många koftor mamma hade stickat av moster Gunvors ull ..., där stod vad en poplinkapppa kostade och hon vittnade lyriskt om lyckan att ha köpt sig de första strumpbyxorna av nylon.

"Farväl korsett!" stod det.

Och med ojämna mellanrum stod där också skrivet med rött .., ordet .."Australienvisit".

Inte för mitt liv kunde jag begripa vad vi hade haft för besök från Australien, ja, rent omöjligt var det att komma ihåg någon sådan och ibland kom australienfrämmandet två månader på raken och så dröjde det ett tag .., så var det dags för ny visit.

Ååå, vad jag undrade!

Tills mamma en gång förklarade .., jo, men allt detta handlade om hennes övergångsålder .., "australienvisiten" betydde att hon hade fått mens .., den som höll på att försvinna!

Så var det med den saken.

Och jag bara looooog.

Såg ni ljusfenomenet igårkväll?

Inte det.

Jahapp.

Men då kan ni göra det här.

Och i Malmö, särskilt vid järnvägsstationen, råder kaos.

Så känns det.

Fast det går framåt.

På väg ...

Båstad.

Hemresa.

Volvo från Stensjö till Båstad och bensinstopp alldeles nästan framme.
Bensindunkeräddning.

Prat om fjällresa, bensinkostnad, antal kilometer, 50.årsfest i Småland och lite annat.
Språkprogram från P1.

Tre timmar tar tågresan.

Påstigning i Båstad och detta är utsikten genom fönstret.

Gott om plats i lågvagnen.
Genom gallret på kattburen kan Pelle kolla in en annan kattherre.

Tre barnvagnar.
Mp-3-lyssnande tonåring.
Biljtettkoll.

Nästan hela vägen halvslumrar jag.

Blundar.

Att blunda och nästan-sova offentligt är att känna sig aningen utlämnad.

Ibland, när man tittar upp, möter man någons blick .., en blick som snabbt viker undan.

Och man blundar igen.

Ungefär så.

Tack Maria i Oslo!

Den här boken, men i behagligt pocketformat, kom susande med posten från Maria i Oslo.

Nu har jag läst ut den.

Den förra B-M-boken, den som skildrar sista tiden och resan från huset i Frankrike, den föll mig inte alls i smaken, underligt nog.

Men den här .., den var så typisk Bodilsk.

En hel del igenkänning och en hel drös med klokskap.

Helt klart läsvärd!

Så här skriver hon, t.ex.

"Vi steg på. Satte oss längst fram. För utsikten över fjällen och genom skogarna.
Vattnet där hemma avstängt och gardinerna fördragna. Sparken undanställd, märkt med mitt glödritade namn. Thomasine Jonsson. Nyckeln i handväskan i sitt blixtlåsfack.

Vi åkte, men inte ifrån.
Vi var tvungna att fara, men lämna gården och byn - så går det inte till.

Man åker inte ifrån.
Ingenting blir lämnat bakom, allting är med.

Allt bär du med dig, befintligt och lätt. Fotstegen i storstugetrappan, enrislukten i matkällaren, kylan i ytterfarstun som aldrig får släppas in. Norrskenets flammande."

Just så är det ju med hela livet.

Söndagsfönstret ...

.... finns i Ystad.

Och det är söndag och om några timmar ska Pelle "hällas in" i kattburen och vi ska åka tåg i tre timmar och sedan är jag hemma igen.

Hos mig.

Hos oss.

Aldrig har Pelle varit keligare mot sin matte än i helgen.

Han har krupit nära, nära och när vi igår satt i soffan, pensionatsvärden och jag själv, hoppade Pelle upp .., tittade sig omkring ..., hur skulle han tråckla sig nära matte nu ..., och så lade han sig mellan oss och alldeles vid mitt bröst!

Alldeles helt underbar är han!

Och nu dröjer det flera veckor innan vi är tillbaka i landet Halland, ja, inte förrän i början av mars.

Livet är i sanning ett äventyr.

Man kan undra vad som har hunnit hända under den tiden.