I rabatten ....

Liten sibirisk skönhet.
Vallmon.


Och här är en större variant av vallmo.
I knopp.
Snart ska den öppna sig och bli såå vackert röd!
Nej, skrolla inte ner .., klicka på bilden i stället!



Perfekta i rabatten .., täcker marken fint!


På skuggsidan, mot vägen till, växer de allra vackraste små liljekonvaljer.

Nog märker man att naturen är skapad av slumpen.


Ja, jag begriper inte hur nånting kan bli så vackert ...?


Längs hela ena väggen prunkar stooora sjok av hosta.

En liten bytta/stickling av dessa kostar kring 70 kr på plantskolan.



Humlen har ni sett ofta nu på bild.

"Att växa i raketfart ...", det stämmer när det gäller humle.

Om vikten av ord - eller inte -.


På pv:s mammas begravning, håller jag ett litet tal.

Jag är omåttligt nervös innan det är min tur och efteråt, är jag alldeles darrrrrig i högerhanden och upptäcker hur kaffekoppen liksom skallrar mot fatet.

Just i det ögonblicket - då, sekunderna innan jag har pratat klart -, precis då, ser jag en kvinna vid bordet mitt emot och kvinnan ler så oändligt varmt mot mig och jag blir i den stunden så tacksam mot henne.

Långt efteråt frågar jag pv vem hon var?

Och jag försöker förklara .., så där att hon till utseendet påminner om Bettankax.

För en stund sedan, när jag är på väg från sommarhuset som ska tömmas och säljas, upptäcker jag en kvinna som ligger på knä och rensar ogräs vid sitt hus.

Så jag tvärstannar bilen .., backar tillbaka, vevar ner sidorutan och frågar henne om det var hon som var på Gunvors begravning?

Det var det.

Det var precis den kvinnan.

Och jag talar om för henne hur mycket den varma blicken betydde och hon lägger sin hand över min och säger att ..."det du berättade om henne, det stämde alldeles precis!"

Och jag tänker att ibland är livet faktiskt magiskt .., ibland finns det nån slags direktkontakt mellan människor och inte för sitt liv kan man förklara vad det är som händer eller vad det beror på?

När jag för en tid sedan berättade för en till mig närstående kvinna att vi, i Halland, hade haft så trevliga matgäster - rumäner var dom och han som inte kunde ett ord engelska eller svenska, ååå, han var så himla rar och fin -, då himlade kvinnan med ögonen.

"'Typiskt dig och hur kan du veta det, du kunde ju inte prata med honom?!" utbrast hon irriterat.

Jag brydde mig inte om att förklara.

För så är det, att det är inte alls alltid på det viset att man behöver ord.

Ibland ..., behövs bara en enda liten blick.

Ett leende.

Just så.

Förmiddag på pensionatet ....

Och han som är storebror och stakade in i Vasaloppsmålet vid åttatiden på kvällen, då, den där söndagen i mars, studerar Dagens Industri.

Man blir glad av den mannen.


I undersökningsrummet sitter doktor Göransson och tar blodtrycket på sin svägerska.

"Aj, aj, aj, det här var inte bra!" säger han förskräckt.

Söndag ...

Vilodag.

Frukost på altanen.

Efteråt rensar jag rabatter .., vattnar .., pysslar om .., och tar mellanbroderns hund Frida på lååång promenad.

Frida är en blandning av labrador och kanske golden .., kolsvart är hon och flämtar i värmen.

Vi promenerar längs grusvägen och där är rapsfält på vår högra sida .., där är en hela tiden ihärdigt kvittrande lärka ..., där är smörblommor .., hundkäx .., en bigård med underliga bikupor som mest liknar blå lådor av plast och jag går försiktigt fram och kollar .., joo, minsann, där är surrande bin som flyger in och ut i lådorna!

Vänder hemåt, nu längs kustvägen.

Upptäcker får i en sommarhage.

Ser en fjäril.

Söndagsfönstret ....

Är det inte helt underbart, bara!

Det är Cecilia N som har skickat bilden och så här skriver hon:

"Vovven sitter gärna ut med huvudet när vi åker bil så här i sommartider."

Cecilia N

Vi leker doktor ....

Det finns olika lördagsnöjen här i livet.

Ett är att kolla sitt blodtryck.

Så det gör vi.

En efter en lägger vi oss på den guldiga soffan och låter Dr Göransson vara doktor.

Ja, när det är hans tur att bli kollad, träder syster Nilsson in.

Och här är resultatet.

Storebror: 156/101, puls 61 (ickerökare ..., säger själv att han måste banta .., åt friskt av marängtårtan ikväll ...).

PV 151/71, puls 54 (ytterst vältränad, ickerökare .... likväl högt tryck ...)

Yngste brodern 123/91, puls 93 (röker och snusar, musiker med oregelbundna arb.tider).

Ines 155/95, puls 69 (röker också ...)

Bloggmadamen 119/76, puls 78 (alltid samma höga puls, år efter år ...).

Ja, nu hoppas jag att intresseföreningen har noterat.

På landet ...

Åbergs Trädgård.
Så där vill jag ha det i rabatten.
Ett överdåd av gröna växter och helt marktäckt.


I en och en halvtimmes tid ägnar jag mig åt gräsklippning.

Vid det här laget börjar jag få finess på det här med att ha en elsladd kopplad till själva klipparen.

Knepigast är att få rätt schvung runt äppelträdet.

På baksidan av huset, mot vägen till, är gräset högt, man kunde lika gärna ha använt lie.

Men jag klipper friskt och när jag nästan är klar, upptäcker jag till min förskräckelse att jag har råkat klippa av en stor bit av en kopparödla!

Hjäääälp!

Stackars lilla krake!

Nu ska här räfsas och (hässjas ...) göras middag till bröderna Göransson och fröken Serate som alla arbetar i sommarhuset, ja, med att göra fint.

Jag är självutnämnd markservicepersonal.

Så det så.

Efteråt ...

Definitivt en klicka-på-bild.

.... efter frukosten, kör vi raka spåret till Åbergs Trädgård och lustigt är det att nästan alla kunder hälsar på varandra .., ja, det känns så där som vore man en familj och jag köper ännu en skogsvallmo och två stora daggkåpeplantor, allt medan pv tar sikte på sin blivande tomatodling.

Och så iväg norrut, men först ett besök hos mina barns pappa och hans fru, ute på landet, väster om Ystad.

Det är somrigt och fint ute och vi sitter på deras altandäck och Karin bjuder på kaffe och kakor och vi pratar om nybakat bröd och Söderberg & Sara och om dom där buskarna som är planterade och om idéer som man får och som också måste planteras - hos männen -, ja, sånt.

Längst borta på gräsmattan, vid häcken, ligger segelbåtsmasten och vilar sig.

Där står pv och mina barns pappa och pratar och har sig och det bestäms att pv ska köra ner och hjälpa till när det är dags för sjösättning och att rigga masten och sånt och jag sitter på en blå trädgårdsstol och översköljs av inutivärme över att livet har tagit oss hit .., att det nu känns fullständigt naturligt att sitta där tillsammans och allt är bara glädje.

Lyckliga skilsmässor finns det säkert gott om, men jag har inte mött någon ännu som har vittnat om den saken, ja, jag menar att det skulle vara så enkelt och bekymmersfritt att lämna ett långt förhållande, men jo, jag tror säkert att dom finns.

Men många är dom nog inte.

Däremot vet jag mycket om hur det kan se ut just efter en skilsmässa, då, när man tappar vett och sans och glömmer varför man en gång tyckte så mycket om den där mannen/kvinnan som man en gång valde att leva med .., och att då, det är det som är miraklet, flera år senare hitta tillbaka till ett läge där man återigen tycker så mycket om varandra och kan umgås med nya partner från båda håll, ja, men det är en sådan oerhörd glädje.

Och när vi har tackat för kaffet och ger oss av hemåt (deras hund Meja hoppar in i bilen och sätter sig på passagersidan och lägger huvudet i mitt knä och jag säger ..., ååå, men vi kan vara hundvakt när ni åker bort ...!) via slingervägen förbi Marsvinsholm, där rapsen blommar på båda sidor om vägen och himlen är blåare än det blåaste, då är det nästan så att jag får hålla gråten stången.

Så stort känns det.

Lördagsfönstret ...

... är mitt.

Pelargoniorna köptes som småttingar på Åbergs Trädgård och är nu så här stora och frodiga!

Vimmelbilder ...

Från gårdagkvällen nere vid Hamncaféet.

Här sitter världens raraste Marior, med vilka jag arbetar helg.

Från vänster cowboy-Maria, alltid sååå lugn och morgonpigg.
Maria är kvällens chaufför.

Och till höger Maria nr 2.
Det spelar INGEN roll ..., var man än råkar henne i affären, så nog möts man av ett varmt leende.

Igår hade jag en kund som frågade om jag var Marias mamma.

Intill Maria, men inte på bild, sitter Helene.
Ååå, vi delar passionen för katter och under kvällens gång blir det prat om Irland, Skottland och inte minst Paris, där Helene och Jan varit på semester för inte så länge sedan.


Åt andra hållet.
I rödrutigt Hanna E. Det var Hanna som i vintras - i studiesyfte -, besökte Indien och Sri Lanka och ett tågfönster därifrån kom minsann susande genom rymden och landade här på sidan.

Intill Hanna sitter Malin.
Det kan omöjligen finnas en människa som är mer stolt över sin familj, än denna Malin.
Hon pratar nån slags göteborgsk-skånsk-stockholmska efter en rörlig uppväxt.

Anna, från Norrköping - och sigge nilssons ursprungliga matte-, begrundar tillvaron och sin onda rygg.

Mannen som lutar sig fram är Kaupo Palmar, från Estland egentligen och gift med Malin.
Kaupo har fram tills nu varit professionell handbollsspelare i såväl Tyskland, Danmark som i Sverige, men nu är nog karriären över, då ryggen har tackat för sig.

Och så skymtar Olof (som arbetar som programmerare i Malmö och säger "tio", när jag frågar hur bra han trivs med sitt arbete, ja, ni vet på den där skalan ..) och Emelie som svalkar strupen.



Malin och Kaupos son som antingen heter Kimmo eller Kasper, jag kommer aldrig ihåg vilket.
Titta noga på honom .., han är uttagen till Zlatans fotbollsskola i Malmö i sommar och vem vet .., måhända ser vi den här gossen i tv om ett antal år?

Go som gull, är han!

Kontentan ...

... av kvällen blev ... åååå, så underbart roligt!

Här skymtar Olof - Alfons Åberg - (numera programmerare i Malmö), Emelie ( som tar över mitt jobb som kassaledare) och Hannah med h,

Det blev god mat och ännu godare dryck och så mycket skratt och så mycket glädje!


Ursvikenbornas händer.
Fast en av dem bor numera i Falkenberg.

Alldeles i början av kvällen kommer en för mig helt obekant kvinna fram och frågar om jag är Elisabet?

Jo, det är jag ju.

Det visar sig vara Karin från Ursviken (inte långt från Skellefteå, hemma i Västerbotten) som har följt min blogg länge-länge och alltså vet hon också vad som händer den här kvällen och tittar därför förbi, ja, nu när hon ändå besöker Skåne och just ikväll Ystad, tillsammans med familjen.

Karins son bor och arbetar i Falkenberg ("men kom förbi när i hälsar på honom!") och tänk ..., (det är deras vänsterhänder på bilden ..) , det känns som om jag har känt henne hur länge som helst!

Så himla roligt!

Tack för titten!

Vilka var vi andra då?

Jo, Anna och Robban, Helene och Jan, Maria Hansson, Maria Jönsson, Emelie, Hannah med h, Hanna E, Hanna A, Olof, Fredrik, Malin och Kaupo med sönerna Kimmo och Kasper, Pv och jag själv, Lasse och Eva. Så småningom dök även Rickard och Jolly upp.

Allt som allt: jättegod mat .., och en helt underbar kväll som jag ska minnas länge.



Mot slutet blev bilderna så här.

Då förstår ni.

Och nu, när klockan är ett, ligger pv och sover på soffan och jag sitter här och ler för mig själv.

Godnatt alla vänner!

Afton på Regementsgatan ...

Helg ...

Fado .., och öppet fönster.

Och två lediga dagar.

Vinden är mer än ljummen.

Ett faktum ...

Ååå, man vill nästan gråta av glädje!

God sömn precis hela natten.

Inget myrkryp i benen.

Inget tryck över bröstet.

Och strålande sol när man tittar ut genom fönstret!

Fredagsfönstret ...

.... kommer från Lappland.

Vännen Ulrika tog bilden.

Ikväll ...

... hade jag kunder i kassan som visade sig komma från Singapore!

Javisst.

Från Singapore till Ystad!

Och sedan vidare till Norge, Finland och Danmark, fast kanske i omvänd ordning?

Många tyskar handlade också - trevliga och vänliga allesamman - och jag plockar fram grundskoletyskan från 1969 (tack magister Carl-Olof i din himmel!) och tänk .., dom förstår vad jag säger!

Ett pensionärspar boendes i Hudiksvall hamnar också i min kassa.

"Du är väl från Västerbotten, eller hur .., ja, min dotter bor i Vännäs och där pratar dom nästan så där som du ...", säger mannen leende.

Och så var där ju tösen Tindra som glädjestrålande berättade att hon idag hade badat i havet.

Faktiskt.

På agendan ...


I morgon arbete till tre och på kvällen middag nere vid småbåtshamnen.

Lördagmorgon åker jag bil till Halland, tillsammans med pensionatsvärden.

Söndagkväll: hem igen.

Tisdageftermiddag: tåg till Halland.

Torsdagmorgon: tåg till Lund och därefter X 2000 till Stockholm.

Torsdag dag: promenerande i ett - hopefully - soligt Stockholm.

Fredag: avslutning för sonen i Sthlms stadshus, på kvällen middag och fest i Upplands Väsby.

Då är han polis.

Hjäääälp!

Lördag: hemresa igen.

Och så ..., dom sista fyra veckorna i Ystad.

Tack .....!

Till Monet, Annas Mamma och Båthuspernilla .., dvs, ni som har arbetat eller ännu arbetar inom antingen sjukvård, forskning eller läkemedelsindustrin ..., och tack till er andra också .., ni som har egna erfarenheter och så generöst har delat med er av dessa, ja, när det gäller den här diskussionen angående byte från en medicin till en annan, men med "samma innehåll".

Jag har nu börjat om med Cozaar och tänker fortsätta med den också.

Så blir det.

sigge nilsson ...

... är spräcklig i pälsen.



Men tassarnas undersida ..., åååå, är alldeles svarta!

En resa .., så där mitt i livet.

Planering.

Öresundståget från Göteborg till Malmö är rejält försenat, men det är bara bra, då slipper man stå på evighetslånga perrongen och vänta på ystadtåget och när jag väl har klivit ombord, upptäcker jag Lena och Kjell Åberg som sitter mitt emot varandra och diskuterar vad som ska finnas på "trädgårdstallriken", den som serveras på deras café.

"Mangold ..?" hör jag Kjell säga.

Lena bläddrar i mattidningar och skriver ner sånt som verkar bra.

Mitt emot mig sitter fyra flickor i tolvårsåldern, alla från någon malmöskola och nu på väg till Tosselilla sommarland.

Alla har dom var sin I-pod och det pratas om Lady Gaga och vita naglar och någon pekar på den lilla i-podskärmen och visar hur skor ska se ut numera och det pratas om killar och om det där gula på fälten utanför tåget.

"Solrosor!" ropar en av flickorna.

"Nej, det är rapsfält ..", säger jag.

Flickan intill mig har slöja, flickan rakt mitt emot mig kan vara från något afrikanskt land .., intill henne en tös med arabiskt ursprung och intill henne, närmast fönstret, en pratglad fröken som kanske kommer från Sydamerika och jag tänker att så helt annorlunda detta är - ja, i jämförelse med min egen uppväxt -, där det mest exotiska var en klasskamrat som kom flyttande från Dalarna, annars var det mest malåbor och någon enstaka elev från Lainejaur, Mörttjärn eller Springliden!

Ja, och från Fårträsk, inte att förglömma.

Den pratglada flickan berättar lyriskt om Stockholm och hur vackert där är och att stan är uppbyggd på öar.

Det märks att hon inte är uppvuxen i Skåne.

Hon säger "laaaakrits", med a som i apa.

Dom andra uttalar det som "lackrits".

Och en pojke som pratar som Zlatan, tappar ut stora delar av sin läsk och det rinner på golvet och på hans joggingbyxor, men pojken hämtar papper och torkar och torkar, även på golvet.

"Himla bra gjort av dig!" säger trädgårds-Lena.

När vi har passerat Svarte och närmar oss Ystad, blir det alldeles tyst vid våra platser.

"Ååååå, titta .., havet!!" säger en av dem till slut.

En annan säger att hon minsann ska flytta till Ystad när hon blir vuxen.

Då är vi nästan framme.

Och här utanför hörs göken ...


Outsäglig lycka = att få sova en hel natt och vakna klockan fem när väckarklockan ringer.

Jag säger INTE att det beror på bortplockandet av den nya tabletten.

Men åååå, vilken tacksamhet jag känner för den här sömnen.

Och sigge nilsson och pElle har båda två sovit i sin nya lägenhet.

Tillsammans.

Torsdagsfönstret ...

... finns i det lilla gula huset, inte långt från ett annat gult hus på en kulle.

Bilden togs igår.

Till Mian ...

Det är väl den här skönheten du menar?
Den vi fick av dig?


Ååå, den är så frodig och fin och står intill vinrankan.


Här var, fram tills i fjol, det som pv byggde som dansbana till sitt femtioårskalas.

En slät yta bara.

Och ja, han tycker om att dansa!

Nu har där blivit lite annorlunda.

Dels den här påbyggnaden och så brudspireorna som vi planterade för några veckor sedan.
Det kan vara en miss av mig. I tanken såg jag spireorna hemma i Malå .., dom blev såklart inte så höga som dom kan bli här nere.

Nåja, i värsta fall får dom väl byta plats.
(Hoppas inte pv läser detta ...)

Och dansat har vi inte gjort.

Ännu.

Ett kvällsfönster från ..

madamen som flyttade från Västmanland till Norrbotten.

pElle har fått eget rum ...

Ja, faktiskt nästan som en egen liten lägenhet.
Och ååå, så härligt han tycker att det är att få krypa in där i skuggan!


Har man dessutom en matte som pyntar och gör lite fint, så känns det förstås ännu bättre.

I den grå korgen växer luktärtor ..,. och humlen som pv var så tveksam till i fjol .., titta, så fint den nu breder ut sig över väggen!

På samma husvägg finns också två eller tre kaprifoler .., två stockrosor och en klematis.

Här ska bli lummigt och fint vad det lider.


En fläderbuske (den t.v.) har trängt sig in genom vindskyddsspjälorna.

Den får vara kvar .., hur fin som helst är den!

(Vi har lite olika åsikter om hur en rabatt ska vara funtad, pensionatsvärden och jag själv.
För min del spelar det inte så stor roll om blommorna skuttar iväg lite hit och dit .., eller om där plötsligt finns ett vackert ogräs, dom får gärna stå kvar. Herr pv vill ha lite mera ordning och reda bland blomstren. Ungefär som med cd-fodralen ..)


Fläderblad i kvällsljus.

Lärarens lön ...

I dagens Sverige ...

Att kunna snippa in på Apoteket Cura, beläget i samma byggnad som Ica Maxi, det är i alla fall höjden av bekvämlighet!
(Alternativet är att köra in till Halmstad, leta parkeringsplats, betala några kronor och sedan promenera till apoteket ...).

Och att där få ut sina hett efterlängtade piller, bara genom att visa sitt id-kort, det är också finurligt.

Så nu får man väl se om alltsammans har varit rena inbillningssjukan, eller om det verkligen blir annorlunda med den "gamla vanliga" medicinen?

Det spelar egentligen ingen roll.

Blir det bra, så är det ju fantastiskt.

Min mamma berättade att många kronikerpatienter ofta fick placebo-piller för nattsömnen.

Låtsaspiller, alltså.

Typ Tulo, fast med annan smak.

Och åååå, så gott dessa patienter nu hade sovit! berättade dom på morgonen för mamma.

Så är det ju.

Hur man känner sig pigg, spelar kanske mindre roll?

Huvudsaken är att det fungerar.

Tro, eller vetenskap.

Och visst tror jag också att allt som händer i mitt liv just nu, spelar in.

Självklart.

Avslutningen med jobbet .., Anders som blir färdig polis .., flytten till Halland.

För den som - likt bloggmadamen -, inte vill att tillvaron ska ta alltför våldsamma skutt, är detta m y c k e t.

Men det blir nog bra.

Kanske en insikt .....?


Det viktigaste i livet är förstås inte att ständigt gå omkring och vara saligt lycklig.

Alldeles bestämt tror mig tillhöra de förnöjsammas (enfaldigas .., tycker nog många) skara, vi som blir glada och lyckliga av nästan ingenting och som inte bryr oss så mycket i karriär och status hit och dit.

"Å, mamma, du är som tjuren Ferdinand ..", sa yngta dottern en gång.

Joo.

Det kan nog ligga nånting i det.

Om lycka kan man hur kan man hur som helst läsa om här.

Hos madame M.

Nära pensionatet ..

Körsbärsblom och äppelblom .., smörblommor .., hundkäx .., styvmorsvioler .. och vita och lilafärgade syrénblommor!



Och nere vid havet .., en liten paradstig kantad av trift!



Fem minuter kanske, är vad det tar att promenera från det gula huset på kullen, till stranden.

På bilden är jag på hemväg.

Strax efter postlådorna svänger man höger uppför en liten backe.

Då är man hemma.

"Vad det innehåller ..."


Det finns ord som jag tycker krånglar sig mer än andra.

Ingrediens är ett sådant ord.

Jag måste alltid kolla upp så att jag stavar det rätt.

i n g r e d i e n s

Ofta, som i ett inlägg här nedanför, förkortar jag det.

"Ingr".

Såja. Då har man löst det problemet.

Och inte är det vackert heller - ingrediens -.

Som audiens, nästan.

Skilde är ett annat krångelord.

Dom är skilda eller har nyligen skilt sig.

Skiljt sig? Med j?

Googlar jag hittar jag den stavningen också, t.om. i tidningar.

Nej, jag tror snart att det blir skilsmässa från dom här orden.

Grattis Agnetha!

Idag fyller hemifrånvännen Agnetha år!

Världens härligaste skratt har hon och ingen bankanställd har varit så vänlig och rar som denna madame! Numera förtjänar hon sitt levebröd som läkarsekreterare.

Dessutom är hon, eller har i alla varit, lika enjängd som jag själv.

Under en period i livet åt hon nämligen makrillfiléer i tomatsås till lunch, ja, närapå veckans alla dagar.

Här kommer stor grattiskram från mig!

Så här svarar Agnetha i en kommentar:

"Apropå enjängd, jag är fortfarande det, jag äter knäckebrödsmackor med leverpastej till förmiddagsfikat varje dag, börjar få kommentarer av mina arbetskamrater, de undrar om jag inte håller på att vara less på dessa mackor och prova på nåt annat. /Kram Agnetha"

Ett annorlunda förhållande.


Mitt förhållande till läkemedel är synnerligen krumelurigt.

Krångligt, helt enkelt.

Efter en narkos kräks jag timmavis!

Smärtstillande morfin får mig att omedelbart ropa på kräkpåse!

Blodtryckssänkande Ramipril gav mig våldsam torrhosta som varade i två månader, tills den underbare läkaren på vårdcentralen i Ystad insåg att detta är biverkningar av medicinen och jag får då bums byta till Cozaar och mår därefter som en prinsessa!

För någon tid sedan skulle jag hämta ut ny laddning av Cozaar.

"Nej, du förstår du får Losartan Teva i stället, Cozaar är för dyrt, men detta är samma sak och femhundra kronor billigare ..", förklarar apoteksdamen.

Ååå, jag känner att jag gärna vill behålla medicinen som har fungerat så bra, men femhundra kronor är ändå femhundra .., och säger hon nu att det är på det viset att .., ja, där är ingen skillnad alls, så får jag väl tro henne.

Efter tre, fyra dagar med den nya medicinen, börjar eländets elände.

Jag, som i hela mitt liv har somnat efter tre minuter under täcket, ligger nu vaken till tre, halv fyra på nätterna och klockan sex ska jag stiga upp och cykla till jobbet och därefter vara skärpt i kassan och inte göra några felslag.

Och plötsligt får jag smärtor, som träningsvärk i bröstbenet ..., och i ryggen och på vänster sida, vid njuren.

Och det är som tusen ettriga myror springer i mitt högerben när jag försöker sova.

Mina barns pappa, han brukade - filurigt leende - säga att jag borde söka anställning hos någon läkemedelsfabrikant, ja, så skulle dom slippa prova ut nya mediciner på tiotusentals människor, för finns det en biverkning, nog får jag den!

Nu på morgonen har jag kontaktat vårdcentralen i Ystad och pratat med en sååå vänlig kvinna med gotländsk dialekt.

"Elisabet, int ska du behöve ha det på det här vise ..., jag ska prate med doktor Malin idag, så får hon kontakte dig under dagen ..., nog ska vi fixe det här nog", säger hon.

Det är så där så man nästan vill falla i gråt av tacksamhet.

Dagens fönster ...

Vid pilen syns den aldrig vilande grannen.

..... finns på pensionatet ., i det som kanske kan kallas för matsalen.

(I "matsalen" finns även cd-hyllorna och innan herr pv cyklar iväg till sitt arbete nu på morgonen, tar han mig resolut i örat och säger att nu får det verkligen bli någon ordning på detta hur jag hanterar cd-skivor. Titta bara, flera stycken som inte har något fodral!! Och helgens gäst som gärna ville lyssna till den här sångerskan, ja, inte hittade han den skivan inte! "Men den är ju här, den ligger ju rakt framför dig ..!" svarar jag och håller upp skivan, ja, visserligen utan fodral, men ändå.
Denna min protest betyder minsann ingenting och jag lovar, dyrt och..., tja, kanske inte så heligt, men ja, ja .., jag lovar att bättra mig, för jag inser ju att för honom är detta nånting viktigt.
I gengäld får han lova att fälla ner toalettlocket efter varje besök och kanske också att få lite ordning på sko-kaoset i hallen. Helt ärligt minns jag inte om han godkände förhandlingen. )



Från fönstret har man utsikt över grannarnas vackra hus.

Uppflugen på garagetaket håller Göran på att måla.

Denne Göran, f.d. lärare och smålänning, är garanterat Sveriges mest ihärdige man.

Bakom vedboden ...

Titta på syrénerna .....

I grannens backe ...

Solstrålar färgar skogen röd.

Göromål en tisdagkväll ....

Sekatörklippande av spretig humle ..., och knips-knips så åker en bit av vinrankan .... och knips-knips så får pensionatet en underbar bukett med syréner på bordet!

Från den inglasade altanen som så småningom ska bli ett vanligt rum, hörs hammarslag.

Intill mig ett glas martini.

Och nej, det bekymrar mig inte alls.

Tisdagkväll är för mig vad fredagkvällar är för andra människor.

På tåget ...

Alldeles vansinnigt överfyllt är det på Öresundståget från Malmö.

Överallt står människor ..., i mittgången .. utanför toaletten .., ja, det är trångt och bökigt och passagerare som har bokat platsbiljett kommer inte ens åt sina platser!

Irritationen är påtaglig.

En storvuxen kvinna med otympligt passage har ställt sig precis vid öppningen in till kupén och när andra passagerare ska försöka krångla sig förbi, är det hopplöst trångt.

Själv har jag fönsterplats och ber en tyst bön att ingen ska komma och snegla upp mot bagagehyllan där numret för platsen står och sedan säga ..."ursäkta .. men det här är faktiskt min plats ..".

Ååå, jag klarar mig.

Och pensionatsvärden som i morse så lyriskt vittnade om solsken och högtryck .., ja, det var nog antingen en synvilla, eller så varade det roliga inte så länge, ty Halland möter med gråmulen himmel och duggregn!

Precis på pricken som i Ystad.

Och sigge nilsson har jag inte sett svanstippen av, däremot pElle, och det har bjudits på ur-god stekt tåsk med färskpotatis från Bjärehalvön, inte så långt härifrån.

Livet känns bra.

När båten kantrar ....

Kanske är hon något år äldre än jag själv?

Och nu står hon framför mig i kassan och fumlar lite med betalkortet och jag hjälper henne och packar sedan i varorna, medan hon ordnar med sitt.

"Elisabet .., jag vill berätta nånting för dig ....", säger hon med bedrövad röst.

Jag anar vad det är.

"Jo, det är så att jag har fått diagnosen Alzheimers sjukdom och om jag uppför mig lite underligt eller så .., så vill jag att ni ska veta varför .., ja, jag äter bromsmedicin .. men du vet ... ändå ...", säger hon.

Ögonen är tårfyllda.

Och jag stryker henne över kinden och håller handen och säger att ojojoj, för vad annars ska man säga?

Att man förstår?

Inte kan man förstå något sånt!

Inte ens i sin vildaste fantasi .. inte ens om man har levt med en mamma som haft samma sjukdom, inte ens då kan man sätta sig in i hur det ska kännas att veta att man vid dryga femtio års ålder har drabbats av en demenssjukdom där det bara går utför!

Möjligen att man kan stryka någon över kinden eller röra vid handen lite längre än vanligt.

För henne har hela livet tippat överstyr.

Snart avresa ...

Rosa väskan packad.

Ryggsäcken också.

På mitt slagbord står ett stort fång med lila syréner ..., och på soffbordet, i den så söta vasen som var en födelsedagspresent från min störstasyster, ett fång med vita - och alldeles ljufvligt doftande små blommor -!

Dom växer på innergårdens buskar.

Olvon, kanske?

Pelargoniorna ska få vatten på fat innan jag åker, ty kanske, kanske att solen visar sig under onsdagen?

Kunderna klagar bittert över den trista och kalla våren och en äldre herre hade stickemössan på sig nu på förmiddagen.

Allt är upp och ner.

Och jag längtar efter att få borra ner näsan i sigge nilssons päls.

Just så.

Upphittat ...

Ja, just det.

Det gäller att ha koll på utgifterna.

Tisdagmorgon.


Hällregn i Ystad.

Strålande sol i landet Halland.

Men ikväll är jag där.

Tisdagsfönstret ....

.... finns på en gata inte långt från där jag bor.

Ett kvällsfönster från ...

... innergården.

Och jag bestämmer mig för att varje kväll, innan jag går och lägger mig, så ska jag ta en liten promenad bara för att skölja bort allt som har hänt under dagen.

Alla intryck.

Sånt.

Eller kanske inte skölja bort, utan mer ..., ja, att alla intrycken får lägga sig till ro .,. fint nedbäddade i någon av minnets alla byrålådor.

Så där, ja.