Brev från pElle till alla vännerna ..

Sigge Nilsson i soffan.

"Hej, det är pElle som skriver.

Nu ska jag berätta vad som har hänt här i det gula huset i landet Halland: hit har kommit en kattunge som heter Sigge Nilsson.

Jo, det är sant.

Matte och pv kom med honom i söndags och jag blev alldeles häpen, ja, jag har ju varit ensam hos dem i flera veckor och före det hade jag det sååå lugnt och skönt hos Gunvor (jag förstår inte var Gunvor har tagit vägen ..?? Bara borta är hon!!) och nu är det slut med friden .., ni kan inte ana hur här blivit!

Sigge Nilsson är alldeles omåttligt vild och mest av allt älskar han att hålla sig i närheten av mig, men inte f ö r nära, nä, jag har fräst och givit honom minst tre lusingar, så han smyyyyger mest någon meter bakom mig eller håller sig vid sidan av väggen och det är skönt, det tycker jag.

Ibland går jag fram och nosar på honom, utan att ge honom en lusing, då blir pv och matte så glada och säger ..."sååååja pElle .., nu var du duktig!"

Det har hänt att jag har haft lust att leka lite med Sigge Nilsson, men ..., ja, det känns lite fånigt .., jag är trots allt är distingerad gentlemannakatt och det var länge sedan jag lekte .. men det ser ganska kul ut när Sigge gömmer sig under mattan eller hoppar upp i en kartong och ligger där och sprattlar och tittar upp när man går förbi .., ja, då får jag också lust att göra sånt där, men det gör jag inte.

På nätterna ligger Sigge hos pv.

Bara hos honom.

Det får inte jag göra ..., och det tycker jag är himla orättvist, så jag hoppar upp i korgstolen som är min och sover där.

Och på morgnarna, då leker matte med Sigge .., då gömmer hon sin hand under täcket och låtsas att handen är en liten mus och Sigge, han hoppar och skuttar och försöker fånga den där musen och matte verkar tycka att det är precis lika roligt som Sigge.

Ganska barnsligt, om man får säga det själv.

Men Sigge är också ganska fin, ja, faktiskt är han det ..., och det kan ju hända att vi blir vänner ändå.

Man vet inte så noga.

Nu ska jag lägga mig i korgstolen innan Sigge hoppar upp och tar den också i från mig, ja, han äter ur min matskål, f a s t han har en egen!

Hälsningar från er vän, pElle."

Tisdag ...

"Men inne i salen, själva kyrkorummet, där var allt förvandlat.

De förtitvå bänkarna med svängda ryggstöd var borta, likaså sångarnas estrad. Och fondens jättelika oljemålning av Jesus i Getsemane, den med klipporna som hade dolt Judas och de romerska soldaterna.

Som sagt, sade Ivar, här brukar vi äta blodpalten och köttsoppan efter älgjakten.

Och han pekade på de masonittäckta långborden som ersatt kyrkbänkarna.

Längst framme, där antiennen för offergåvorna hade stått, fanns nu ett kvadratiskt bord med grön filtklädd skiva.

Vintertid brukar vi träffas här och spela poker, sade Ivar.
Om söndagarna.

Men målningen av Kristus? sade Olof Helmersson.

Förebedjaren?

Den vart ommålad. Och hamnade på älgskyttebanan."


// Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren.
Kalenderbilden - för övrigt från Sigtuna -, kom från annasmamma.

Tisdagsfönstret ...

Innan jag själv tog steget och skrev mitt första blogginlägg, - det var i september 2005 -, hade jag under säkerligen ett års tid varit trogen besökare hos bland annat Stationsvakt.

För mig är han fortfarande bloggsuveränen numero uno.

Alltid påhittig.

Totalt oförutsägbar.

Begåvad.

Och har massor med härlig självdistans.

Det här fönstret har jag mer eller mindre tiggt mig till - ja, helt skamlöst - och den generöse väktarmannen, han förstod minsann vinken.

Så här skriver han.

"Det är ett fönster på Beatebergsskolan, skolan jag gick i på mellanstadiet.

Fönstret ligger på marknivå, och innanför, om man tittar in och ner, så ser man det som var matsalen förr."


Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Också en insikt ...


På tv idag .., en kanal som visar ett amerikanskt program där man får följa unga mammors förlossningar.

Det är kejsarsnitt kors och tvärs och blir det vaginal förlossning ligger kvinnorna närapå upp-och-ner och jag tänker på min mamma som berättade att indiankvinnorna föder sittande på huk och hur mycket mer finurligt mamma tyckte att detta var .., det blir ju ett helt annat neråt-tryck på det viset.

Men nu var det Amerika.

Och kvinnorna är sjutton år och någon ännu yngre och barnen är nästan kolsvarta när dom föds och den lille pojken som endast väger 594 gram, han dör.

Men så finns där en kvinna i nästan 40-årsåldern.

Ett barn har hon fött tidigare, men det barnet dog vid födseln.

Nu är det dags igen och mannen sitter vid hennes sida och dom ser lyckliga ut, men aningen oroliga.

Och hon föder honom en son.

Mannen strååååååålar som vårsolen och han sitter där och håller den lille gossen i famnen.

"Hur det känns ..?" säger han.

"Joo .., jag längtar tills vi kommer hem .., jag längtar tills han blir större och då ska vi sitta där i vardagsrummet och titta på tv och jag ska lära honom hur man blandar cement".


Det är dom där sista orden som får mig att se suddigt.

Till den som står i tur att operera sitt knä ..., andra kan hoppa över detta.


Att få ett helt nytt knä, det kan tyckas som en enkel historia, ja, så där att när det väl är på plats, är det väl lika så gott att man börjar tänka på arbetsschemat?

Vad man inte vet och vad man aldrig i livet hade kunnat föreställa sig - inte ens i sin vildaste fantasi - det var att man skulle bli så t r ö t t.

Men så är det.

Efter en hel dag utan minsta vilopaus på soffan Ektorp och med en hel del vaktande så inte pElle ska vara alltför hårdtassad mot lille Sigge Nilsson ..., och efter att ha tillverkat trillingnötter som julgodis ..., och sist av allt; en biltur till Slöinge tillsammans med den då hemkomne pensionatsvärden, ja, efter detta är bloggmadamen totalt slut på.

Totalt.

Då orkar hon bara äta upp sin mat och glöm att hon inväntar mannen som sitter mitt emot .., nä, hon reser sig upp .., säger tack-för-maten-men-nu-orkar-jag-inte-mera och så vacklar hon till soffan och faller ihop likt ett korthus.

Om damen i fråga är åttio år eller mera?

Nä.

Hon är femtiofem, snart femtiosex.

Men känner sig som det dubbla.

Det kanske bara är undertecknad som tappar energin så hemskt, men ändå .., så här är det för mig.

Såja ..., nu har jag i alla fall förvarnat.

Mellan varven ...

Sigge Nilsson.

... då, när det har lekts oavbrutet i någon timmes tid .., när den där lille filuren har hoppat upp och ner i återvinningspåsen eller gömt sig i tomkartongen och hoppat upp precis när pElle råkar komma förbi ...., så blir det sovstund på soffan Ektorp.

Matte, hon ägnar sig åt viktigheter.

Hon diskar, dammsuger .., fejar i badrummet .., och läser alla Sydsvenskan som hon fick i Svedala.

Åååå, sicken lycka för henne!


pElle ...?

Han har tagit sin tillflykt till sängkammaren.

Till sin korgstol.

Det var där Sigge Nilsson hoppade upp i morse och åkte på en lusing.

Måndagsfönstret ..

... hittar man i Köpenhamn.

Måndag ...

... och det lär ska komma snö till landet Halland idag.

Bilden är tagen i Sheffield och skickades hit av annasmamma.

En slags insikt ...., nr 1.


Nu på morgonen kommer Sigge skuttande in i sängkammaren och upptäcker till sin glädje herr pElle liggandes i korgstolen.

Åååå, sicken lycka!

Så Sigge Nilsson tar ett skutt upp till den där kompisen - hopp bara! -.

Det skulle han inte ha gjort.

Ty det blir spott och fräs och lusing och Sigge Nilsson försvinner i ett huj under dubbelsängen.

Efter en stund ...., vågar han sig fram igen ... men bara för att hoppa upp i sängen och därifrån, från sänggaveln, står han och s p a n a r mot korgstolen till .., ja, på den där sure typen som har sånt förfärligt morgonhumör.

Och sen blir det lekstuga!

Ååååå, så lajbans att jaga mattes evigt vickande tår!

Och så adventsdags ...

Oj, det har varit så turbulent så jag har inte ens kommit ihåg kalendern!

Men det gör jag nu .., just innan läggdags.

Som vanligt är det annasmamma som har varit fotograf.

Ännu mera för övrigt ....


... tycker jag att det är för bedrövligt att man ska måsta använda sprängdeg eller kofot för att få upp fodralet till en vanlig liten dvd-film .., en plastförpackad cd-skiva eller värst av allt: den stora förpackningen till ett mikroskopiskt minneskort.

För övrigt .....

.. anser jag att Babben Larsson kan ta över som programledare i Ring-så-spelar-vi.

Jag tycker att hon är suveränt duktig!

Och för övrigt del 2 .., så anser jag att årets SVT-luciaevenemang från Växjö, där elever från Katedralskolan och Kulturskolan deltog, var det bästa hittills.

" Staffansvisan 2009" på nästan jazzigt vis .., åååå, så läckert!

Ja, allt var så jättebra!!!!

Och annorlunda!

Och så ....

... börjar man känna sig lite hemmastadd.

Tillökning i familjen ...

Till en början ser pElle ut att tycka att det är rätt trevligt.

Till en början, ja.

Dagens fönster ...

Att komma tillbaka till Ystad .., att låsa upp dörren till sin egen lägenhet .., blir känslosamt.

Nästan tom är den .., där finns en säng .., ett bord .., några stolar .., alla böckerna och lite annat sånt smått och gott.

Och så fönsterna .., dom där outsägligt vackra fönsterna!

Och jag hittar ljusslingan och sätter den i fönstret mot secondhand-affären och ett lakan får vara gardin och så ligger jag där i sängen och bara gottar mig åt hur fint det blir.

På morgonen ser jag människor som promenerar förbi ute på trottoaren.

En man och kvinna med en liten hund vinkar glatt när dom passerar.

Vink-vink!

Andra kommer från Möllers.

Innan vi återvänder till landet Halland .., säger jag till pv hur svårt det är.

Att jag har så många känslor för den där lilla skruttiga ettan.

"Men det är ju inte konstigt .., tänk, du har ju bott där sedan du skilde dig .., det är sju år det .., och det här har hela tiden varit din trygghet ...", säger han.

Just så.

Innan vi åker iväg, tittar vi in på mammas gruppboende.

Den underbart rara Sylvie öppnar dörren och det blir varma kramar och allt kommer över mig .., bilden av mamma i den röda fåtöljen .., mamma i sängen .. mammas hand .., mamma som död .., och rösten går sönder alldeles och det är som om hela jag faller i små, små bitar.

Senare, när vi har givit oss iväg norrut .., när vi kör bland bokskog och gärdessgårdar..., förbi Hörby, Höör .., Röstånga .., Ljungbyhed ., Skäralid .., då känns det bra igen.

Bilder från helgen ...

Har ni sett en sötare liten raggsocka ..?
Inte jag.
Och rosa kalasbyxor.

I vanliga fall ser min dag ut ungefär så här: frukost, träning, dusch, hämta posten, lunch, bokläsning, skidskytte alternativt kunskapskanalen .., kaffe .., kokoskaka .., middag .., prat, prat .., sova.

I går var allt annorlunda.

Då blev det Ikea i Helsingborg .. besök i Svedala hos den här madamen och mormor Bettankax och lilla, rara, goa Ebba ..., fika och prat och urgoda lussekatter och ännu godare mjuk pepparkaka .., prat-och-prat ..., och sen iväg till Söderslätt .., till Trelleborg och Hedgren .., tre trappor upp och underbar lägenhet och gamla möbler och mycket böcker.

Pratochpratochprat och skratt och rar tös och skånskt uttal av Boel (och hela tiden säger jag fel) och hund som lossar hår och osynlig katt och utsikt över tegeltak och Trelleborg är bara så mycket S k å n e!

Så blir den dagen.


Lilla Ebba-gull.
"Oj, vad hon saglar ...", säger mamman.
I Västerbotten dreglar man.

Och sist av allt kustvägen till Ystad.
Långsamt går det.
Vägbulor nästan hela tiden.


Om hon som är mormor är stolt?
Å, det är bara förnamnet!

Så blir det besök i affären och kramar och kramar och puss på kinden.

Karina och Cowboy-Maria och Malin i kassan och Hanna.

Och rara kunder som frågar och ler.


En av pensionatvärdens bästa sidor, det är att han är så bra med djur.
Och med småttingar.
Ebba hon ligger där på magen och vänder sig ideligen om och tittar på den där filuren intill.
"Hej på dig du ...!" säger han och hon kämpar för att hålla huvudet upp och kolla in.

På kvällen när vi har låst upp dörren till min lägenhet, ramlar bloggmadamen ihop en enda hög.

Hon får våldsam frossa .., skakar som ett asplöv .. hackar tänder och har sprängont i benet!

Det blir dusch i skållhett vatten och nästan att hon somnar innan klockan är åtta på kvällen.

Hela natten blir ett enda snurrande i sängen Sultan.


Utsikt från Hedgrens balkong.

Och så blir det söndagmorgon och frukost från Möllers.

Besök igen i affären.

Emelie i kassan.

Och ännu fler rara kunder.



Sist av allt åker vi till Benestad, någon mil norr om Ystad och hämtar Sigge Nilsson.

Alldeles sjövild är han den första halvtimmen i bilen och till slut gör jag som ryska gummor gör med dom nyfödda; jag virar in honom hårt i en frottéhandduk, lägger honom i mitt knä och masserar hans öron och fötter.

Efter en stund har han somnat.

Resten av vägen .., i mer än två timmars tid .., ligger han och sover ihopkurad - utan att jag behöver hålla fast honom - i mitt knä.

Han slickar min hand ..., nosar mig i ansiktet .., snuuuuusar .., lägger sig till ro .. strääääcker på sig .., och vi sitter där, pensionatsvärden och jag själv .., och bara smajlar.



Inköpslista för kvällen.

Pelle tar emot ytterst vänligt, men sen ..., blir det fräs och fräs.

Och en lusing delar han ut också.

Sigge Nilsson .., åååå, han vill så innerligt gärna få leka med den där stora kissen .., ååå, han smyyyyger sig nästan ända fram, men när pElle fräser .., då viker Sigge Nilsson av åt sidan och låtsas att han egentligen hade tänkt gå en annan väg .., ja, t.ex till vardagsrummet, näää, näää, inte hade jag tänkt störa dig inte, tänker han nog.

Och i ett huj har Sigge lärt sig att ta trapporna till övervåningen och medan jag sitter här och skriver, ligger han på Hildas säng och sover.

pElle .., han har hoppat upp i sin fåtölj.

Och pensionatsvärden, han är i stan och sjunger på en adventskonsert.

Ungefär så har vi det.

Litet brev från pElle ...


Bortskänkes: ytterst irriterande kattunge.

Han heter Sigge Nilsson.

Svar till: snart galen äldre kattherre.

Dagens fönster ...

... finns här på pensionatet i landet Halland.

När bloggmadamen gjorde entré i det gula huset, då fanns inte en endaste blomma på arbetsbänken.

Det gör det nu.

Om man säger så.

Och där skymtar mobil-laddar-sladden .., ty idag bär det iväg till landet Skåne och då måste man ju såklart vara nåbar.

Den vackra amaryllisstjälken kommer från Gunvors svägerska Elsa.

På en liten lapp står det att hon tänker på familjen och beklagar sorgen.

Lördag ...

"Det finns ingen dragspelsmusik nuförtiden, sade Marita. Berätta för mig om dragspelet!

Men herregud! sade han, han tänkte numera aldrig på dragspelet, han ville inte tänka på det!

Det hade varit till förförelse, han hade huggit bort det ur sitt medvetande, han kunde knappast minnas hur tårdrypande det lät!

Det hade varit av märket Hagströms, han hade köpt det på avbetalning hos en musikhandlare i Skellefteå.

Det hade legat i en blå väska av pegamoid med dubbla förkromade lås.

Bälgen var av kalvskinn och svart, dragspelaren Olle Johnny som varit verksam i dansens och syndens tjänst hade haft ett instrument av samma slag, det hade varit rikt ornamenterat med lister av silver och inläggningar av pärlemor."


//Utdrag från Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren.
Bilden, som kommer från Sheffield i England, susade genom rymden tack vara annasmamma, hon .., Monica.

Fredag .....

Med posten kommer två köpefilmer, varav en är till mig själv.

Den ska vi se i helgen .., ja, jag har sett den säkert tio gånger, men inte pv.



För honom är det debut.

Ytterligare två filmer beställdes idag.

Som en kulturbärar-mormor vill jag att Emil och Emma ska få filmer som .., ja, såna som jag själv har tyckt så myckt om.

Mitt liv som hund .., Barntjuven (var för svår ...) och Barnen från Frostmofjället.

Den sist nämnda visade sig vara ruskigt spännande även för hårdhudade stockholmsbarn.

Och nu två till .., dom ska vi se när mormor och plastmorfar kommer upp och hälsar på efter nyår, är det tänkt.

Ikväll blir det På Spåret och sedan Skavlan.

Vilken härlig kväll!

Nån slags insikt .... eller möjligen ett konstaterande.


Sjutton grader varmt i pensionatets kök.

Iskalla fötter.

Från garderoben plockas yllekappa och halsduken fram.

Och så var det rehabdags ...

Efter knäböjet och nästan hemma, svänger man vänster.
På skylten står det: "Naturreservat".
Fortsätter man rakt fram, kommer man till Falkenberg.
Om jag inte missminner mig, är detta gamla E6:an?

Egentligen vet jag ingen människa som är mer enjängd än pensionatsvärden.

Som nummer två, eller möjligen på delad förstaplats, kommer i alla fall bombsäkert bloggmadamen.

Ty i vanliga fall tar jag alltid vägen ner till havet - alltid samma väg -, men idag slår jag på stort, ja, jag tänker att det gäller att vara f l e x i b e l ..., så jag svänger vänster från pensionatet .., och så vänster igen när jag har passerat postlådorna.

Då kommer man uppför en brant backe.

På vänster sida upptäcker jag en knallrosa skåpbil och jag frågar mannen som har blåkläder och tydligen ägnar sig åt renovering, om vägen fortsätter eller om det är stopp där uppe på krönet?

Det vet han inte, men han har sett andra som promenerar förbi, så kanske ändå ..?

Att gå uppför med kryckor är inga som helst problem.

Det är värre i nerförslut.

Åååå, så det draaaaaaar och sliiiiiter i senan bakom knäet och jag stannar till och gör knäböj och alldeles övertygad är jag att om någon ser mig, så tror dom att jag är våldsamt kissnödig och gör allt för att försöka undvika en olycka.

Efter ett par hundra meter kanske, svänger man vänster igen.



Det här huset är det första man ser, det ligger på höger sida.

Inte för mitt liv begriper jag hur man i en sådan lantlig miljö slår till och bygger Dallashus.

Jag tycker att det är a n s k r ä m l i g t.

Och inte en enda buske .., inte ett fruktträd i sikte!

Utanför huset finns en till-salu-skylt och här rör det sig om miljoner.

På mäklarsidan har vi tittat in och sett hur det ser ut.

Vill jag ha det?

Icke, sa Nicke.



Nästa hus är också relativt nybyggt.



Men så kommer småhusen .., dom som ligger mitt emot pensionatet.

Här blir det mer naturell stil och jag tycker att det passar in så oändligt mycket bättre.

Till vänster om pensionatet finns ett vitkalkat hus, mer som en länga, alldeles oerhört vackert är det.

Vid pilen skymtar segelbåten utan namn.



Alldeles mitt emot pensionatet ligger det lilla röda huset.

Just när jag kommer dit - då är jag förbi av trötthet -, ringer telefonen.

Det är vännen "Anna-Karin i Halmstad" som hör av sig och en liten stund pratar vi om sånt som tablettabstinens, kattungar och badrumsrenovering.

Så oerhört glad blir jag för samtalet!

Och titta .., knoppar på buskarna!

Ännu ett fredagsfönster ...

"Hej Elisabet!

Kul att höra att du är ute och går redan!

Jag åkte till Ystad på jobb idag och tog då en liten fönsterbild medan jag åt min lunchmacka och drack mitt kaffe (mobilkamera, så kvaliteten är inte den bästa).

Tror inte du behöver någon närmare beskrivning ...

Ha det så bra!

Carita."


// När jag nu på morgonen kollar min comhem-post, så upptäcker jag ett mail som blivit liggande i ett par veckors tid. Det är från Carita .., f.d. klasskamrat till en av mina döttrar och tänka sig att den rara madamen har haft vägarna förbi Ystad och nu är så rar att hon skickar en fönsterbild!

När vi i somras besökte Malå och stod utanför Sparbanken, då kom Caritas mamma och pappa och hälsade så glatt och av pappa Tage fick jag en sån vaaaarm kram och han berättade, till min OERHÖRDA förvåning, att han brukar läsa här på sidan!

I flera dagar efter (läs: månader!) blev jag så glad av dom orden.

Och tack snälla Carita för bilden!

"Oj, så rädd man blir ...!!"


Vill ni bli glada så här på morgonkvisten ...?

Detta hittade jag i Sydsvenskan och länkar vidare.

Fredag ...

Och pytteliten är bilden från annasmamma, men det går bra ändå.

Fredagsfönstret ...

... finns i Ystad, på Regementsgatan.

Åååå, dit ska vi åka i morgon!

En sväng på Ikea i Malmö .., kanske några kaffebesök längs vägen .., titta in i affären och hälsa på jobbargänget .., och på söndag ska vi hämta Sigge Nilsson.

Bäva månde Kung Pelle.

(Varför rullgardinen är så där hackig i kanten? Jo, det var herr och fru Undulat, som sedemera visade sig vara Fru och Fru Undulat eller om det nu var tvärtom .., Herr och Herr ., som pickade sönder rullgardinskanten om dagarna.)

Fra Hamar i Norge ...

... kommer den här bilden!

Det ni.

En liten undran ...

Till begravningsbladet nästa fredag är det tänkt att det ska finnas en liten bild av Gunvor på själva bladet.

Jag har tagit massor av bilder, men ingen där hennes ansikte inte skyms av en massa annat.

Ni som var med på bloggträffen ....?

Det är inte så att ni har en bild att avvara av just henne ..., om där finns någon?

Bara så ni vet ...

... så nu blir det en lugn eftermiddag och kväll här på bloggen.

Jag är på fest.

Just nu i Oslo, hos Obama och en hel del andra höjdare.

Och Mette-Marit .., hjälp, så vacker hon är .., så ur-stilig!

Ja, mannen hennes också.

Sen blir det ilfärd till Stockholm och nästa evenemang.

Vid middagen kommer jag att sitta vid bord 13 och min underbara moster, Lisbet, hon som bor i Vilhelmina, ska sitta intill mig, där .., bland alla kungligheter och nobelpristagare.

Det bestämde vi igårkväll när det telefonpratades.

Åååå, så vi ska prata och surra, men inte så vi stör någon.

Nu får ni ha en trevlig eftermiddag och kväll .., hälsar bloggmadamen.


Uppdatering: ååå, herrekors vilken talare han är, president Obama!!'


Uppdatering 2: den i särklass bäste talaren .., mannen som höll talet till Herta Müller. Helt fantastiskt!

Och hos vännen Eva på Frösön bloggas det om surdegar.
Nog måste väl Vår Kung vara surdegen nummer 1.
Knappt ett leende till pristagarna!
Låt Victoria ta över!

Bilder från det som har varit ..

Bloggträff i Steninge.
Gunvor är i högform och tycker att alla är sååå trevliga.
Frågan är om inte Gunnar är allra, allra trevligast ..-)



"Vill ni höra en rolig historia? Ja, rent av en liten fräckis?
Jo, det var den här ....", säger Gunvor.



"Näää, inte vill du flytta till landet Skåne inte ...?"



Bästa vännerna ute på Gunvors altan.

Och kaktusen som blommar så fint.



Lite småprat ute på altanen.

Gunvor berättar om Wiking och om all längtan.



"Ja, vi tyckte om att dansa tango, Wiking och jag ...".

Insikt nr 176 (kan också rubriceras "faran med starka tabletter ....").


Efter knäoperationen för tre veckor sedan fick jag, mot den då djävulska värken, Citodontabletter.

Vid några tidigare tillfällen har jag fått morfininjektioner och har då, per omgående, kräkts nåt alldeles hejdlöst, men det här skulle vara bra.

"Det klarar du nog ..?" sa sköterskan vänligt.

Det gjorde jag också.

Och Citodontabletterna lindrade verkligen.

Två tabletter, tre gånger om dagen, var ordinationen.

Det är vad jag har tagit.

Fortfarande får jag mellan varven ruskigt ont i framför allt vaden och foten, ja, runt knäet också, men mest nedanför.

Och en kväll är min Citodonranson slut.

Den har räckt aningen längre än vad som var planerat, men likväl, den är slut.

Och jag går och lägger mig .., utan tabletter.

Efter en halvtimme drabbas jag då av våldsam å n g e s t .., det kryper som hade jag myror över hela kroppen och mest i högerbenet och det känns som om hela jag ska gå i bitar!

Det är det absolut mest obehagliga jag har varit med om .., och när jag äntligen lyckas somna, ja, då vaknar jag på morgonen och är alldeles kallsvettig .., särken är våt .., jag är iskall på huden och håret är lockigt av all fukt.

S o m jag funderar på vad detta kom sig av!

Tills igårkväll .., då slog det mig plötsligt .., det är förstås avsaknaden av tabletterna!

Jag minns att du Matilda i Australien nämnde nånting om vilken drog detta var och hur kunde man få det utskrivet, den styrkan och den mängden.

Helt förvissad är jag om att du har rätt!

Nu vete sjutton om jag vågar ta en enda till tablett eller om jag helt enkelt ska försöka fasa ut det hela .., pö om pö .., för värk har jag ju fortfarande.


Mer att läsa om detta finns t.ex här.

"Ingen natt är så lång, att det inte följer en dag ...".

Finskt ordspråk.

Och den upplyftande prästkragebilden kommer förstås från annasmamma.

Dagens fönster ...

Sommar och semester.

Nu har vi kommit till Jämtland, till lilla Kvarnsjöns camping och jag har lyckats övertala pensionatsvärden att vi kan hyra den där stugan som ligger alldeles i slutet av backen - eller i början - hur man nu ser det .., och han ler och säger att okej då.

Och vi packar upp och utbrister ..."men åååå, så vackert här är!"

Senare på kvällen ska jag sitta ute på den pyttiga verandan och blicka ut över ett landskap som är så vilsamt, så där så att själen bara kurar ihop sig likt en trött hundvalp.

Alldeles helt underbart är det.

Och livet går vidare ...

Ja, tänka sig, att världen snurrar på såsom den alltid gör.

Som om ingenting alls har hänt.

Så jag kryckpromenerar till stranden och havet .., vittjar postlådan ., pratar med ett äldre par som bor nästan vid vattnet .., nere vid ängen - den som sommartid är fylld med blommande Trift - .., och pElle lullar på femtio meter bakom mig.

När vi kommer till det stora elskåpet, blir det tvärstopp.

Då gömmer han sig där bakom.

Bland enrisesnåret.

I säkert hundra meter hör jag honom jaaaaama så förfäärligt eländigt!

"Mjaaaau ...., mjauuuu!" vilket på kattspråk betyder "matte, kom tillbaka .., jag vågar inte gå längre .., kom nu .., skynda dig .,. bäst det är kommer grannens hundar farande eller alla tjugosju islandshästarna som du har pratat om .. , maaaatteeee .., snälla .., kom nu!"

Men matte kommer inte.

Nej, envist halt-går hon den där sista biten .., förbi lilla bäcken som porlar så friskt .. och inte förrän hon är alldeles vid slänten, nästan vid vattnet, stannar hon.

Då lutar hon sig bakåt mot den där ilandflutna stocken ..., låter kryckorna vila i höstgräset och drar några djupa andetag.

Mer behövs inte.

Insikt nr 175 (som borde ha rubriken: så liten är världen ...)

Igår, på väg in till det lilla sjukhuskapellet i Ljungby, säger pv plötsligt: "tänk .., när mojan var väldigt ung och väldigt sjuk så hamnade hon på sjukhuset här i Ljungby och minns jag inte fel pratade hon ofta om en doktor Lindgren som hade varit så oerhört snäll och vänlig mot henne ..., jag undrar om det inte är Monets morbror .., ja, hon skrev om honom i en kommentar".

Det är vad han säger.

Och nu, när jag har skrollat lite bland alla kommentarerna, hittar jag verkligen den där kommentaren som han tänkte på.

Monet sa...

"Och vet du Elisabet, jag som tänker på alla konstiga händelser som förbinder oss alla....

som när ....du skriver om att pElles matte nu är på Ljungby Sjukhus.
Under väldigt många år var min morbror, Elis Lindgren chef för detta sjukhus.

Vid ett dramatiskt tillfälle brann hela läkarbostaden ner och de förlorade allt. Själv vet jag precis hur det såg ut på lasarettsområdet och många somrar tillbringade jag på deras sommarställe mitt i djupa Småland när Ljungby.

Som det krävs specialkompetens för att uttala rätt."

Brevet ...

Och när vi sitter där tillsammans, pv, hans två bröder, svägerskan, de två syskonbarnen och Hilda, pv:s dotter .., och läser brevet från Viking till Gunvor .., då översköljs vi alla av känslor.

Min tid tillsammans med Gunvor blev så kort, knappt två år, men hela tiden har jag fått höra henne berätta om åren med Viking.

Hur underbar han var!
Hur duktig han var på att spela dragspel och alla andra instrument!

Och tänk ..., alla gångerna hon satt på altanen och tummade på det här brevet från 1945 .., närapå sönderläst .., ihoptejpat och med små fläckar här och där.



Och nu sitter vi i Gunvors vardagsrum och när jag kommer till sista raden - det är jag som får läsa högt - då ler vi stooooort allihopa .., ty då inser vi hur olydig Gunvor har varit och hur olydiga vi själva är!

Och det blir många glad-sorgsna-skratt.

Ty längst ner har Viking med sin fina handstil skrivit: "elda upp det här brevet så fort du har läst det".

Åååå, du härliga Gunvor! tänker jag.

Onsdag ...

"Men Olof Helmersson dröjde ännu vid tältmötet i Gissträsk.

Jag var en bluffmakare som spelade dragspel, sade han.

Visserligen en glödande, stundom bländande bluffmakare, men ändå.

Tidvis var jag helt i händerna på dragspelet.

Jag visste inte ens var jag skulle lägga händerna på din mage.

Tolvfingertarmen och magmunnen var okända för mig.

Du får inte sätta ditt ljus under skäppan, Olof Helmersson, sade Eskil Holm.

Han, den botade, visste bättre.

Då hustrun var sjuk, ja döende, då hade de uppsökt andra helbrägdagörare. I Lycksele och Husbondliden och Bygdsiljum.

Men förgäves.

Ingen av dem hade varit som Olof Helmersson.

De andra hade haft en smärtstillande verkan, inte mer.


// Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Och adventsbilden kom från annasmamma, som egentligen heter Monica.

Resan från landet Halland till landet Småland - för att ta ett sista titta-på-farväl av pensionatvärdens mamma - blir pratig.

I framsätet sitter han som har förlorat sin mamma och intill honom, hon som har förlorat sin farmor.

Själv sitter jag där bak med högerbenet på sätet.

Världen susar förbi.

Röda trähus med vita stugor .., skog och ängar .., gärdesgårdar.

Framme i Ljungby tystnar närapå pratet.

Jag har ont i magen.

Och vi sitter och väntar i sjukhusets vackra foajé med massor av blåaktig keramik och pv säger att ...."jag undrar om det var Monets morfar som mojan pratade om .., han, läkaren här på sjukhuset då för länge sedan, han som var så snäll mot mor ...?"

Efter en stund kommer en glad vaktmästare och frågar om det är vi ... och det är det och vi tar i hand och hälsar och går i vinterrusket till ett litet sjukhuskapell.

"Ja, det är lite .., vi håller på att renovera ..., så ..", förklarar vaktmästaren.

Där inne, bland tända ljus och på en rullvagn, ligger Gunvor.

Så fin är hon!

Huvudet lite på sned, så där som om hon bara ligger och sover.

Fridfullt är det.

Och ledsamt.

Och jag står intill eller mitt emot mannen som har mist sin mamma och hon som har förlorat sin farmor och inte vet jag riktigt vad jag ska göra .., som inga ord har man längre .., det är som om alla orden har seglat iväg och känslorna också .., alldeles tafatt är man.

Det här är sista gången vi ser henne.

Sista Gången.

För ett och halvt år sedan var det min tur .., jag minns hur Fonuspersonalen kom och virade in mamma i ett vitt lakan; som en mumie var hon och jag tyckte så synd om henne .., ååå, att ligga ensam i ett lakan i ett kylrum .., nej, så förfärligt!

Det här andra gången i mitt liv som jag ser en död människa och nu är det annorlunda.

Inte ett dugg rädd är jag.

Gunvor ser ut att sova så gott ..., inte det minsta är hon där, kvar är bara skalet.

Efteråt, flera timmar efteråt - när jag har legat på Gunvors soffa och tv-tittat på en amerikansk hunddressör - kommer pensionatvärden och hans dotter och hans två bröder och två syskonbarn och en svägerska .., alla kommer dom nu och slår sig ner i vardagsrummet.

I flera timmar har dom suttit på begravningsbyrån och nu efterpratas det och vi hittar det där underbara kärleksbrevet som Viking en gång skrev till Gunvor ., - det allra första brevet dem emellan - då var han 23 och hon 18 ... och eftersom jag har läsglasögonen på, får jag högläsa.

Och jag läser och läser och vi blir alla tårögda och skrattiga, alltomvartannat .., huller om buller.

Brevet är så totalt underbart .., skrivet av den unge mannen som en gång ska bli far till Gunvors tre söner .., den där mannen som hon ska komma att älska nåt så alldeles omåttligt och som hon, långt, långt senare ska sakna så förfärligt, då, när han går bort före henne ..., och den unge mannen avslutar raderna med "tusen kyssar till min lilla tangoflicka".

Och vi ler allesammans och vi pratar om detta ., ja, hur det blir efter döden ..?

Kommer man att möta alla dom som har gått före?

Plötsligt bestämmer vi oss för att just så är det.

Nu är Gunvor hos Viking, punkt slut.

Storebror i familjen hämtar en adventsljusstake och pv hänger upp Gunvors adventsstjärna.

På bordet står blommor från hennes födelsedagsfirande en månad tidigare.

Där är en bunt med Ica-kuriren och ett album med bilder från tiden då Gunvor och Viking hade lägenhet i Spanien och där är PRO-tidningen och en bok av PC Jersild.

Och pElles vita hårstrån på soffdynan.

På hemvägen är det som om allt blir enklare.

Lättare.

Och jag tänker att ..., ja, som ett sorgearbete blir det, detta med allt det praktiska som ska göras.
Just så är det.

Det känns bra.

Jo.

Mitt i alltsammans känns det bra.

Idag ....

Liten trulig AnnaPanna och en äldre variant, men på samma gång.

... är det Annadagen.

Den sista december 2008 fanns det totalt 114 475 "annor" i vårt land.

Till en av dem, är jag mamma.

Jag är också en "annasmamma".

Så grattis alla goa, rara, fina, underbara Anna-madamer!

Grattis "min" Anna ....., grattis Anna i Sheffield, grattis Anna i USA ..., grattis till Bernies Matte som också heter Anna ..., och till Anna på jobbet i Ystad (Sigges matte ..) och min mormor hette också Anna (Anna Fransiska Elisabet) och min farmor hette Anna (Anna Elisabet) och min faster Anna-Maria!

De tre sist nämnda får gratulationen översänd till himlen.

Såja, nu är ni alla gratulerade!

Stor kram till er alla!

Nu ska vi klämma in två till här.

Nämligen den här rara madamen .,. hon som bor i Dublin och är brorsdotter till pensionatvärden: JoAnna.

Och om jag inte helt missminner mig, så har vi ännu en Anna.

Portugal-Skåne-Anna.

Dagens fönster ....

"Hej Elisabeth !

I maj i år så gick jag pilgrimsleden i spanien , ja inte hela men en liten del och då stötte jag på detta fönster vid en liten rastplats och tänkte då på dej ....så varsegod .

Jag är ju inne och smygläser din blogg och vill bara skicka några kramar genom detta mail.

Kan även rekomendera en underbar bok som heter Välkommen till himlen av Fannie Flagg , är det så det känns att hamna i himlen så är det underbart .

Ha det bra och ta hand om varandra.

Hälsningar Gunbritt."


// Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Notan ....


Igår kom räkningen för mitt nya knä.

Operation och fyra dagar på Hässleholms sjukhus.

Frukost, lunch och middag.

Kvällskaffe med vetebrödsskiva.

Höj, - och sänkbar säng, nästan som Hästens.

Underbar omsorg.

Totalt: 320 kronor.

Insikt nr 174 ...


Om man ringer till ett mig närliggande sjukhus i Skåne .., och då inte kommer fram på en gång, utan möts av en telefonsvararröst, då blir man lätt deprimerad.

Kvinnan som har talat in meddelandet låter ungefär som vore hon anställd av en tortyrfirma.

Är man inte sjuk när man ringer, så blir man i alla fall deprimerad så snart man lagt på luren.

Men det finns undantag i vår värld.

Svenska Spel på Gotland, där huserar världens underbaraste telefonmänniskor!

Alltid lika vänliga!!

Och åtminstone bloggmadamen .., blir överlycklig när hon möts av en telefonsvararröst som låter helt bedårande .., vänlig och rar och go!

Om ni ringer 0771 - 91 00 04 så kan ni lyssna på rösten.

(Och nä, ni behöver inte googla .., numret går till Radiotjänst i Kiruna, men lyssna gärna!)

På agendan ...


Idag blir det besök i Ljungby.

En allra sista gång ska vi få titta på Gunvor.

Efteråt ..., ska jag köpa mig ett hårspänne.

Och kanske en dagstidning.

Allt och inget.

Hullerombullerlivet.

Just så.

Tisdagsfönstret ...

... finns nere i det lilla gula huset, alldeles vid postlådorna.

I landet Halland.

"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet.


//Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Boken handlar om den forne väckelsepredikanten Olof Helmersson som återvänder till hembygden för att nu av-frälsa dem han tidigare omvänt. Problemet är att ingen tycks ha något behov av att lämna frälsningen.
Och kalenderbilden kommer från annasmamma.>

I förändringens tid


Nu blir inget riktigt som det varit förr, en älskad som alltid har funnits, finns inte längre.

Utom i våra minnen, men där finns det alltid rum.

Tänk, alla ni bloggare, så underbart snällt ni skrivit nu när mor inte längre finns.

Jag har läst och gråtit av tacksamhet över all den värme som strömmat mot Halland de senaste dagarna.

Och allra mest har jag gråtit över allt det som Elisabet skrivit, så alldeles underbart fint har det varit.

Så ett stort och från hjärteroten kommande tack till er alla.

Thomas.

Vanlig måndag i december ..

Pappa Ivar.


Livet tippar uppochner och inget blir sig likt och ändå .., är allt som vanligt.

Soffan Ektorp och Pelle på min mage och han spinner som en liten motor.

Spinn-spinn-spinn.

Från cd-spelaren sjunger Monica Zetterlund överjordiskt vilsamt.

Skator tjattrar nere vid slänten.

Pelle spetsar öronen.

Hit och dit går svansen.

Och jag ligger där och fryser om högerfoten och tänker .., att idag är det på pricken trettiotre år sedan min pappa dog.

Vi begravde honom lagom till lucia.

Och nu .., är det dags igen.

Det är så det är med livet.

Människor föds och människor dör, det är det mest naturliga som finns.


Anders med sin mormor.
Kanske träffar hon nu Gunvor och dom får ta i hand och hälsa.
"Jaha .., det är du som pensionatvärdens mamma, ja, hej du, jag heter Ann-Gerd...".

Och ändå .., på något vis så ...., obegripligt.

Plötsligt är vi många som står längst fram i kön som är livet.

Tomt bakom oss.

Mammor och pappor, mor,- och farföräldrar och barn och syskon .., många är dom som redan har gått vidare.

Men ännu är vi kvar.

Det gäller att ta vara på.

Ta Vara På.

Sett i ett längre perspektiv är livet så oändligt kort.

När man inte har koll ....


En hel vecka är det sedan jag adressändrade dagstidningen, den som jag älskar.

Tro inte att den har anlänt.

Så idag var jag ganska irriterad när jag ringde tidningens kundtjänst.

Och så sa jag som det var .., att nog hade det väl ändå tagit lite vääääl lång tid?

F a k t i s k t.

Då säger den unga damen att hon vill få mitt kundnummer, så ska hon kolla upp det hela.

Och så kollar hon.

"Ja, men du har inte betalat den senaste fakturan ...", säger hon då.

Vänligt.

Men b-e-s-t-ä-m-t.

Ojdå.

Kära nån.

"Jaha, ja, men tack då ....", säger jag.

Skamset.

"Alla dessa dagar som kom och gick.

Inte visste jag att det var Livet .....".

// Kalenderbilden togs av annasmamma.

Litet brev från pElle till vännen Gunvor ...

"Hej Gunvor!

Det är jag, pElle, som skriver till dig.

Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände, för plötsligt var du bara borta från lägenheten i Ljungby och lika plötsligt fick jag komma tillbaka till landet Halland, till det gula huset, hos pv, du vet.

Idag har matte berättat att du inte längre finns.

Så konstigt det känns!

Gunvor, jag minns när vi träffades första gången .., det var här i Halland, då när matte hade ramlat och brutit handleden och så kom du på besök och jag hälsade på dig så där lite försiktigt bara, ja, jag kände ju vare sig dig eller Sonja och Gösta eller alla andra i er stora släkt.

Men sen .., ååå, då blev vi ju bästa vänner!

Tänk i somras när pv och matte åkte till Västerbotten och jag fick bo hos dig i Steninge i sommarstugan i flera månader!

Minns du så roligt vi hade det?

Minns du alla gånger jag låg på din mage och vilade middag ute på altanen ..., eller när du var ute och ropade på mig om nätterna, då, när grannens katt började mopsa sig lite mot mig?

Det var tur att du tog in mig då, för annars hade jag kanske tvingats att slåss för att försvara mig och jag är trots allt ganska gammal, även om man inte tror det när man ser mig.

Och så fick jag ju följa dig till din lilla lägenhet i Ljungby!

Jag hade aldrig varit i landet Småland förut, men det gick bra .., du hade ju en himla skön soffa som man fick vila på, men mest tyckte jag ju om att sova på din mage.

Förra veckan, det var då du blev sjuk .., ja, jag tyckte väl att det var underligt att du bara ville ligga i sängen och jag hörde att du hade ont när du rörde dig och inte fick jag ligga på bröstet som vanligt.

"Pelle, lägg dig vid fötterna i stället ...", sa du och då gjorde jag det.

I lördagsmorse försvann du bara .., det var när ambulansen kom.

Så tomt det blev.

Och nu är jag här i landet Halland.

Ledsen är jag och det är matte och pv också.

I natt - jag låg bakom pv:s rygg hela tiden, för matte hon bara snurrar och snurrar -, hörde jag hur han suckade och suckade och ibland sa han ..."ja, lilla Mor ..., lilla, lilla Mor ...".

Då förstår man ju.

Nu vill jag i alla fall tacka dig Gunvor för att du var så snäll mot mig och för all god mat jag fick, fast pv:s storebror Tommy alltid sa att jag var för tjock och så tog han bort matskålen när han hälsade på, men han vet minsann inte att du ställde ner den så fort Tommy stängt dörren och gått sin väg och då plir-log du liksom mot mig och sa haha .., där lurade vi honom allt!

Och Gunvor, tack för att du lärde mig engelska!

"pElle, kom nu, nu ska vi go to bed!" brukade du säga och då kom jag som ett skott.

Nu slutar jag det här brevet.

Jam, jam från din vän pElle.


Ps. Jag fick ny matskål igår. Den är jättefin! Ds.

Någon gång i somras ...

Bild: Eva på Frösön.

... sitter jag mitt emot pensionatvärdens mamma, ja, det är ute på den inglasade altanen i Steninge.

I sommarhuset.

I handen håller Gunvor ett handskrivet brev från Viking, mannen i hennes liv.

Han, som har gett henne tre söner.

Brevet är närapå sönderläst.

"Du förstår Elisabet .., jag läser det flera gånger per dag .., lyssna här .., hör vad han skriver .., att han längtar efter mig ...", säger hon.

Brevet visar sig vara skrivet just i början av deras förhållande, då, när inga barn fanns.

Åååå, som hon saknar Viking!

Flera gånger den här sommaren ska hon visa mig brevet och hon berättar hur ofta hon tänker på tider som har flytt.

"Det är så underligt förstår du .. (men hon säger ... föstår utan r .., så där på småländskt vis ..) att man tänker så mycket på tider som har varit .., och jag tänker på Viking nästan jämt".

Som en ständig längtan är det.

Men nu ..., behöver Gunvor inte längta längre.

För om det är så där som man vill tro, att man möter dem som gått före, så sitter nog Gunvor vid Vikings sida och håller honom i handen och ler så där lyckligt mot honom, ja, så där som på det svartvita kortet som hon har visat mig och som sitter på väggen där ute på altanen.

Det är vad jag tror.

För igårkväll öppnades fönstret för lilla Gunvor.

Fönstret till en annan dimension.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag fick lära känna henne.

Dagens fönster ...

"Hejsan, här kommer en fönsterbild från Tyskland.

Fönstren hör till en restaurang som finns i 1019 meter höjd på Auersberget i Erzgebirge (Malmfjället).

Vi var på en vandring och det blev lunchrast i den här restaurangen.

Tyckte de var vackra med sina fina mönster.

Ha det bra och fortsätt krya på dig.

Många hälsningar från Tuvstarr."

/ Först ikväll har jag kommit åt mina comhem-mail och där, bland många andra, fanns detta. Tack snälla, rara!

Insikt nr 172 ...


På eftermiddagen ringer pv:s storebror och säger - med dämpad röst -, att nu är det sämre igen.

Jag lyssnar till det lågmälda pratet, bröderna emellan.

Efteråt börjar jag plocka och plocka så där utan tanke.

Handtvättar kalasbyxor, tunika och strumpor.

Torkar av bord och arbetsbänk.

Norpar torra blomblad från pelargoniorna.

Och jag tänker ...., att alla har vi olika sätt att hantera inuti-oro.