torsdag 10 juli 2014

Den här värmen ....

 ... tar nästan kål på oss. 
Man får mest gjort under tidig förmiddag. 
Tvättmaskinen går för runt .., lakan torkar på mindre än en halvtimme!
 
 Mellan varven lägger jag mig på soffan och tittar i den helt underbara boken som jag köpte på Akvarellmuséet i Skärhamn, "Naturlära" av och med Lars Lerin.
 Tänk, att man kan bli på gränsen till förälskad i en bok! 
Ni kan förresten stryka orden "på gränsen". 
 Fyrahundra kronor kostade den.
Den är värd precis vartenda öre.
 Boken är tung och egentligen omöjlig att hålla i om man ligger ner, men man kan ju ta det som träning. 
Gäddhängsträning. 

 


Allra mest tycker jag om Lerins målningar av björkar, fiskar och fåglar.


Titta, man riktigt känner hur tjocka fiskarna är! 
Och den där döda blicken.



 Och det bästa med boken, det är texterna vid sidan om. 
Sånt tycker jag om .., blandningen av bild och text. 


Allt är inte målningar, där finns även fotografier.


Tänk, vilken tapet det skulle bli! 


Och tankar och mera texter. 
Vilken fin present detta blev till mig själv!! 
Tack AFA och tack Elisabet!
 


Dagens fönster ...


Sex fönster från det som en gång var min mammas barndomshem.

Och tänk .., så fint det hade varit om alla fönster varit som dom spröjsade, som säkerligen är någorlunda originalmodell!

Här i det gula huset ska det också bytas fönster .., återstår nu att se om vi kan komma överens :)
Det bästa för mossfolk ...


Nu var det ett tag sedan jag skickade ett bidrag till ”Det bästa”.
Det här är inte bara veckans utan mitt livs bästa!


// Elisabet säger: och vilken liten go krabat det tydligen blev!!

onsdag 9 juli 2014

Rader som gör mig glad ...

Såna här.

Och klokt var det också.
Onsdag ...


Den tar liksom aldrig slut, värmen.

Vi går ner till havet - eller jag moppar och pv cyklar - och sätter oss som vanligt närmast vattnet .., pv har med sig den grekiska parasollen som numera är tämligen luggsliten och själv sträcker jag ut i solstolen; den som erfordrar vissa akrobatiska övningar innan man tar sig upp ( i varje fall om man för ett par månader sedan fick ny knäprotes).

Torgny Lindgrens senaste alster,  "Klingsor", gör mig sällskap.
Nu läser jag om den. 

Nackdelen med att läsa fort, är att man tappar bort sig.
Så är det för mig, kanske inte för andra.

Men nu tar jag det lugnt .., vänder blad och njuter av språket, allt medan barnfamiljer (dom flesta tycks vara från stockholmstrakten av dialekten att döma) plaskar omkring i det nästan ljumma vattnet. Och långt där ute ser jag Eva från Tyreös dotter med sina tre barn.
Dottern är - precis som sin far och som pv - mörk i skinnet, har nästan svart hår och bruna ögon.
Hon är ofattbart vacker.

Anna-Lena, sköterska på vårdcentralen inte långt härifrån, dyker upp.

"Hej du ..., jag vill bara tala om att det finns en stor brännmanet där ute ...!" säger hon som nu har semester från sköterskejobbet.

Ibland är pv hjältemodig och det är han när han promenerar ut i havet .., letar reda på den stora maneten med sina lååånga tentakler/trådar .., tar den i kroppen och föser den mot land ..., och sist av allt begraver den under ilandfluten tång. Aj, aj, vad någon hade kunnat bränna sig på den maneten!

Själv läser jag vidare.

"Hör här, det är såna här meningar som får mig att älska Torgny Lindgrens sätt att skriva!" säger jag och läser högt från hjälten på min vänstra sida.

  "Vi hade läst årsböcker från de där åren. Och letat i läggen efter Klingsorarnas öden och eventuella vigslar och dödsannonser. Många berömdheter hade avlidit. Sveriges statsminister följdes till den sista vilan av tusentals sörjande. Revolutioner hade ägt rum. Blåsippor hade för första gången blommat i Blattnicksele. Stalin hade dött och visat sig vara vid liv. En björnhona hade blivit tam och ätit kornmjölsgröt i Tärna. President Truman hade förklarat att världen hädanefter skulle styras från Amerika. En ny atombomb kunde förinta Jorden tio gånger om. Umeälvens forsar skulle försörja hela Nordeuropa med elektricitet. Det tredje världskriget var oundvikligt. 
Nej, sade Klingsor. Det råkade nog gå mig förbi."

"Jahaja ...", säger hjälten när jag läst klart.


Jag tänker att det kanske är själva "tonen" i sättet som författaren skriver på, som gör mig så lycklig.
Och orden.
Hemorden.
Blattnicksele.
Kornmjölsgröt.
Tärna.
Umeälven.

Onsdagsfönstret ...

... från en av stugorna vid Helgumannens fiskeläge, på Fårö.

/Mian

//Tack snälla, rara Mian! säger jag.

tisdag 8 juli 2014

Nu ....

.. när jag börjar sansa mig lite, efter semestern (ja, dit det bär, dit bär det .., det är också genetiskt och skulle jag inte få rensa hjärnan efter alla intryck, hamnade jag garanterat på någon psykavdelning och det är inget skämt från min sida ...), så kan jag ju påminna om Det Bästa.

Den här gången är förstapriset den där underbara nostalgiboken och tröstpriset är en fransk tidning, typ Allt om Mat och Vin. Båda priserna är skänkta av Monet. Tack snälla!


Det var mycket som var det bästa för min egen del .., jag måste tänka riktigt noga innan jag bestämmer mig.

Men ni andra, varmt välkomna med era bidrag!
Några har redan varit i farten (Turtlan, annannan, STORARTAT, friherrinnan, Ulrika, Eva på Frösön och Barbro i Uppsala ..), men fler ryms i byttan!
Mejla bara glädjen till bisse151@gmail.com, så är ni med.


Karin Rickardssons vänstra hand ...


Inte långt från där Gunnar i Vaplan bor, hittar man ett alldeles makalöst litet museum och där, i receptionen, står en pratglad madame och då anar ni nog att detta är hennes hand.

Hon heter Karin Rickardsson.

Karin är född i Jämtland .., har höger tumme upp .., hon är lillasyster, säger själv att hon har lätt för att engagera sig och känner mycket folk ..,  och så tycker jag att hon var osedvanligt trevlig, pratglad, och vänlig.

När vi var där inhandlades en vinst till lotteriet och Karin hade precis lärt sig att hantera betalkortsterminalen. Liiiite spännande var det, men det gick galant.

På den där skalan hur hon trivs med tillvaron, svarade hon nästan genast 9.
För övrigt tyckte jag ...

... alldeles omåttligt mycket om den här sommarpraterskan.

Det gjorde pv också.

Och Dinah.
Det bästa för annannan i Portugal ....


Hej,

Om det efterfrågas glädjebidrag när du sedan kommer tillbaka från semestern så kommer mitt här:

Att vi genomförde en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela!
115 kilometer på sex dagar och en upplevelse det är svårt att sätta ord på, fast jag har ändå försökt lite grann på min blogg den senaste veckan.

// Här kan man läsa lite .., och sedan är det bara att fortsätta läsandet, hälsar Elisabet.



Världens längsta inlägg ...


Dag 1.
Skärhamn, Bohuslän.
Paradiset.


Första övernattningen: hos rara, fina Turtlan i den värmländska sommarstugan.
Härliga dopp i vattnet! God mat. Prat och skratt. En spis som avlider och väcks till liv.


Tre övernattningar hos filurige Gunnar i Jämtland.
Han tar oss till Skärvångens bymejeri där vi får guidad tur i mejeriet .., samt till Kretsloppshuset och till blueskvällen i Krokom.
Och inte minst grillaftonen på altanen, ja, hos hans bror och svägerska i grannhuset.
Underbart!
Dag 2 besöker vi Eva på Frösön, men just då på Rödön.
Ååå, så roligt!



Jämtländska kossor.
Väldigt nyfikna!
Och helt underbara.



Femte övernattningen - i  tält !! -, blir Kolgårdens camping utanför Vilhelmina.
Rekommenderas varmt! Så himla fräscht och fint.
Men först middag med moster Lisbet, kusinen Ingalill och hennes man Bert.
På morgonen kör jag in till Vilhelmina och handlar frukostmat och blir glad av en varmhjärtad kassörska på Ica-Tallen .., lyssnar till Ring-så-spelar-vi i bilen på väg tillbaka till campingen.
Bad i sjön innan vi åker iväg.
För somliga, alltså.


Utanför campingen ser det ut så här.



Efter campingäventyret blir det färd till Dikanäs, där vi svänger upp på det som en gång var min mormors tomt.
Och hus.
Där fanns, för länge sedan, rum för resande och jag tyckte att huset var stort som ett slott.
Hur kan det komma sig att allt som man tyckte var så stoooort, förminskas när man blir äldre?



Vid husknuten.


Mormors veranda.
Kanske är det därför jag tycker så  mycket om humle?



Och det som en gång tycktes mig som ett slott ... , ja, ser nu ut så här, sett från ett annat håll.
Där, på slänten, odlades mängder med potatis och mamma brukade åka hem till Dikanäs för att hjälpa till vid slåttern, men även när det var dags för potatisupplockning.



Intill mormors hus finns ett annat, lite mindre hus, där det en gång var affär.
Jo, affärslivet går tydligen i arv.
Numera ägs den lilla stugan av min kusin Ulf och att kreativitet finns i släkten råder inga tvivel om.
Aldrig har jag tidigare skådat en hopfällbar eka!
Och i det lilla huset bodde min mormor också under slutet av sitt liv.
Jag minns att jag såg henne ligga på en alldeles riktig björnskinnsfäll.


I det som en gång var mormors kök, där bor sedan länge moster Gunhild, änka efter mammas lillebror Olaf. Ingen har väl så lena kinder som Gunhild!
Ser ni stövarsvansen?
En mer kelig stövare har jag nog aldrig träffat!
Han hette Hektor.
Heter nog ännu.

Gunhild, Peder, Marina, Mats, jag själv och Ulf. I rosaröd top: Gunilla och kusinbarnet.

"Visst ställer ni väl upp på en gruppbild ...?" säger jag till kusinerna när vi sitter runt köksbordet.
Som jag älskar denna släkt!
Goa, rara, fina, matglada människor med härlig, jordnära humor!
Att vi, rent genetiskt, tillhör samma sort, råder det inga som helst tvivel om.
Och alla är så snälla!
Fem kusiner, ett kusinbarn och en moster syns på bilden.
Och så jag själv.
"Nu strääääcker vi på halsen!" säger jag jag till dem när pv står redo med kameran och vi är väl i alla fall två som gör just detta. Möjligen tre.
Två av kusinherrarna ser båda två ut som klippta ur ett jaktmagasin.



Mannen på bilden, han med skägget, är min mammas farfar, Pelle Westerlund.
Klockare  i Dikanäs på den tiden det begav sig.
Åtminstone vad skägget beträffar, så finns det vissa likheter med mina kusiner Mats och Peder.

I fjällbyarna var inaveln betydande; kusiner gifte sig med varandra lite hött som bött .., moster Lisbet berättar under vårt besök i Vilhelmina, att i en familj (släkt till mormor/morfar som också var kusiner) var fem barn blinda! En ögonsjukdom som oftast drabbar pojkar.
Min morbror Ivan var också blind och AP lär ha samma variant på ett av sina ögon.


Släkthänder fångas i det som en gång var min mormors kök.



Efter gruppfotot blir det utflykt till Kittelfjäll, bara två, tre mil från Dikanäs.
Till alla er som aldrig semestrat norröver säger jag bara ..., gör det! 
Ni anar inte hur oändligt vackert där är!

När vi återvänder till Dikanäs, vankas stekt fjällröding och mandelpotatis i kusinen Ulfs kök.
Vilken lyxmiddag!
Där sitter vi tillsammans och har det gott och Ulfs son Tor är också med.
Glädje-glädje!



Jämtland, södra Lappland, Västerbotten och Ångermanland .., å, så vackert där är!
Och överallt växer ängsblommor!


Och blåbärsris!


Och skog!
Och mossa!



Efter Dikanässvängen (då är klockan kring fem) tar vi sikte på Arvidsjaur, för övernattning hos Guy (där pv övertar det ekonomiska redovisandet osv för den thailändske pojken Em ...) och min äldsta dotter ringer och säger att "men mamma, ni måste ju åka till Malå,  det bara  m å s t e  ni, du kommer att ångra dig annars!"
Jag hävdar att det ju är tjugoett år sedan vi flyttade, sååå känslosamt är det inte för mig.
Tror jag.
Efter övernattning i Guys lägenhet, ger vi oss av mot ..., just det: Malå.

Vi börjar med ett besök på Tjamstans topp.
Det är väl ungefär som att köra längs Trollstigen i Norge.


Och vi tittar in hos Åströms på Smedjegatan.
Där mer eller mindre bodde mina döttrar under uppväxten .., den ena lekte med Malin ( i svart klänning), den andra med Monica (med grön top) och jag kan ännu komma ihåg telefonnumret.
Som hos så många andra norrländska familjer, är den åströmska barnaskaran spridd för vinden.
Två bor i Falun, en i Umeå.


Snett mitt emot Åströms bor Ethel, farmor till VM-hockeyspelaren Jimmie Ericsson, ja, om ni nu vet vem det är och är hockeyintresserade. På Facebook har Ethel läxat upp mig lite för att jag inte har skött om ärret på mitt knä ., ajabaja att sola det så där .., nu visade jag glatt upp det och fick en kram av denna rara människa.


Målar gör hon också, denna 85-åriga kvinna.
Tavlorna ska ett av barnbarnen få .. , det stundar nämligen giftermål och Ethel är redo för avresa till festen, ja, när bilden tas.
Även Ethels tre söner är spridda för vinden, ingen bor längre i Malå.


"Men är hä int Elisabet ...?" säger Roger Renberg som kommer förbi just som vi står och surrar med Ethel.
Roger och jag är jämngamla och nu har han minsann blivit pappa till tvillingar och är lycklig värre.
Mera kramar!
I sin barndom bodde Roger i ett rött flerfamiljshus av trä, inte långt från Åströms/Erikssons.
Det huset är sedan länge jämnat med marken.
Hans mamma hette Herta och hans pappa var aningen krumryggig och gick ofta klädd i en slags arbetsoverall.



På Storgatan, när vi har slingrat oss nerför Tjamstanberget, upptäcker jag min före detta arbetskamrat på Ica-Nilahallen, den underbart rara och fina Lena!
Det blir kram genom det öppna bilfönstret och så mycket glädje!

Och utanför Ica stannar en bil till och ut kliver en man i 70-årsåldern, jo, det är  en före detta olympier, jominsann, det är Sture Ohlin som säger ..."men är int ä a Elisabet ..:?" och jag får en stooooor och varm kram och hjärtat går nästan sönder.
Pv ler.



En malåbild till, i fish-eye-perspektiv.



Nej, just det .., jag är ju inte sååå känslomässigt bunden till Malå.
Tror jag.
Men när jag ser stentrappan på det som en gång var vår tomt och kommer ihåg alla gånger jag som lillflicka sprang ner till sjön .., - nu är det murkna träräcket borta - men ändå ., brister det helt.
Inte ett ord får jag fram och på gräsmattan står dom nuvarande ägarna till huset - Gerd och Kurt, deras barnbarn Victor, sonen Magnus och så pv -.
Jag bara vinkar avvärjande med handen .., visar att nä, nu kan jag inte prata.

Gerd och Kurt som köpte vårt hus, sonen Magnus och barnbarnet Victor.

Lite senare frågar barnbarnet Victor, 9 år, om vi - han och jag -, inte kan bli vänner på Instagram.
Det kan vi.
Hjärtevärme igen.
Och Kurt bryter av en syrénkvist och ger mig ..., "den är ju härirfrån", säger han med värme i rösten.
I flera mil blir syrénkvisten liggande på bilens instrumentbräda.



Den här bilden är till Leina.
I det vita trähuset bodde hon under många år och var vår närmaste granne.
Gungställningen lät min pappa göra ..., där var då i min barndom andra gungor, men ändå ..., jag minns känslan när tårna nuddade häggen.



Efter Malåbesöket - då är klockan tolv på lördagen -, åker vi vidare .., besöker hemslöjdsutställningen i Vormsele, tar en fika vid Vormforsen och hälsar på hos Christina Berglund i Lycksele.
Glädje, glädje!

Från höger: Mellansystern, pv, jag själv, Lars-Göran och Anton.

Det blir kaffe i solgasset och så susar vi iväg igen .., mot Bjurholm och Örträsk ..,. och i trakten av Örnsköldsvik får jag åter täckning på min Iphone och då visar det sig att vi har en inbjudan att övernatta hos min kusin Barbro - "Mellansystern" i min länklista - hon den evigt energiska -, hon som väver i parti och minut. Mest parti.


Telia är det som gäller i Västerbotten.

Vägbeskrivning till Ön .., på pv-vis.

Jodå, vi tackar ja, hämtas med båt i hamnen och ha en härlig kväll tillsammans med Barbro, hennes man Lars-Göran, samt Barbros tre barn Hanna, Linus och Anton.



Där finns också hunden Boss, som tycker att harry är lite väl kaxig.



Det bjuds på jättegod gryta .., och senare, likör eller whisky .., te eller kaffe, nere vid Bottenhavet.
Någon badar och säger att livet omöjligt kan bli bättre!


Har man inte annat för sig, kan man ju väva stolsdynor.


Ganska läskigt är det att åka båt, tycker harry .., och trycker sig nära husse.



Söndagförmiddag säger vi hej och tack till rara kusinen med familj, åker vidare och försöker fundera ut var vi ska övernatta.
"Grisslehamn eller Öregrund ..?" säger jag.
Men eftersom pv hängt med på alla släkt, - och vänrundor, får han bestämma.
"Ja, ja .., vi kör på så ser vi väl ...", menar han.


Vi hinner knappt sätta oss i bilen, så kommer ett sms från Agnetha, min väninna från malåtiden.
Det visar sig att hon och maken/sambon är på väg norrut efter ett besök i Uppsala .., kan vi inte stämma träff längs vägen? undrar hon.
Jodå!
Vi bestämmer att vid OK-macken i Söråker, där ska vi sammanstråla.
Det blir kaffe, kramar och prat och skratt.
Glädje, glädje!

Ännu ett vänligt sms har anlänt; nu från Doktor Groda som skriver "Kom hit vetja!"
Nej, nu hinner vi inte mera, nu  m å s t e  vi ta sikte söderut!

Till slut väljer pv inlandet; vi passerar Delsbo, Järvsjö, Bollnäs .., vi badar i en insjö .., äter grillad kyckling och potatissallad vid en fotbollsplan någonstans i Gästrikland .., kör igenom Ockelbo .., pratar om prins Daniel och detta att vara kändis .., tvekar om hur vi ska fortsätta .., alla campingar tycks fullbelagda .., på Gustavsvik campingplats i Örebro kostar en stuga på 30 kvm 1695:-/natt och ingen hund får följa med .., nej tack ..., i Falköping  v r ä k e r  regnet ner och det åskar och blixtrar .., vi tar paus vid Mac Donald´s .., pv som har kört länge, sover (dagtid turas vi om ..., och pv har förmågan att somna inom loppet av tio sekunder när jag sätter mig vid ratten!) .., han vaknar upp och så fortsätter resan till klockan fyra natten mot idag.
Det regnar och åskar.

Och nu är vi hemma.
Pv sover - klockan är nu tolv - jag har vattnat blommor och det är hysteriskt varmt .., kanske går jag ner och badar .., kanske slänger jag tvätt i maskinen igen .., kanske bara njuter jag av att ha fått vara med om så mycket under sju dagar?

Jag säger bara en sak: tack alla goa, rara människor som sååå förgyllt den här resan.
Livet är som bäst.