lördag 11 februari 2017

Lördagkväll ...


En har arbetat från två till åtta - ikväll tillsammans med Joakim - och det har varit full fart, ja, har man ingen kö finns det alltid nånting annat att göra (fylla på "läkemedelshyllan" och postens olika blå påsar .., ta bort kundkorgar, fylla på med bärkassar, fronta i hyllorna intill kassan .., damma av och torka olika datorskärmar, ja, sånt) , men härligt att ha en stor, stark karl som drar in lastpallar sprängfyllda med apelsiner och tulpaner, oj, så skönt!
Nån annan rättar prov.

Och jag fick idag veta att på måndag får vi en arbetskamrat som ska arbetsträna hos oss.
En man i 40-50-årsåldern som nog kört rakt in i väggen .., jo, men det ska bli trevligt.

"I morgon ska jag komma ihåg att skriva en välkommenskylt till honom, så där så han känner att vi är glada över att ha honom hos oss", sa jag till Joakim.

Kom hem vid halv nio och tittade lite förstrött på melodifestivalen, all tmedan pv rättade matteprov, inte nationella som på bilden, men jag glömde mobilen på jobbet, det får bli en gammal bild.

Av dom jag lyssnade till tyckte jag nog att det var räta låtar som gick vidare till finalen. Mariette är från Harplinge, inte långt härifrån, så nu är nog många hallänningar glada.


Igårkväll - i mörkret och liggandes under täcket med harry nära, nära - lyssnade jag på såväl usapodden som europapodden - så himla intressant - men ikväll blir det istället till att titta på nya brittiska serien Halcyon, om ett hotell i London och alla som arbetar där.
Egentligen tycker jag att det känns lite uppstyltat .., inte såååå bra skådespeleri, men det är okej ändå.

Och tänk, när det bli rvår och sommar och man kan ta in färsk mynta och sätta i en liten vas!
Tidsfrist ...


Med några timmar kvar tills det är dags att börja arbeta (tredagarsledigheten är då slut för den här gången), tar vi en promenad ner mot havet. Vinden kommer från nordost och biter rejält i kinderna, men i lä är det hur skönt som helst.

I kanske två månaders tid har män lejda av länsstyrelsen eller naturvårdsverket - jag vet inte vilket - röjt i stora delar av reservatet. Enbuskar har slitits upp ungefär som när man drar ut tänder och det ser hemskt ut just nu.
Här och där pyr eller brinner det ännu i riskasarna.

Det här är stigen ner mot havet och där var det förut enbuskar på vänster sida, ja, jag snavade en gång och ramlade så mjukt - som i en dunbädd -, nu gäller det att hålla sig på benen!



Nu står vi med ryggen mot havet, den här bilden skulle kanske komma först.
Här är det röjt så det är som ett enda stort potatisland!

"Och mina bästa björnbärssnår är borta!" säger pv med sorg i rösten.

Just här möter vi mannen som bor i Stora Hus, huset som ni ser på bilden .., och längs vägen hem möter vi andra som är ute och går. Vilken ljuvlig februaridag detta är!
Nykyinen ikkuna....


Har man tur och översättningsprogrammet sköter sig, så betyder nykyinen ikkuna "dagens fönster" - alltså på finska.

Och i Finland befinner sig Turtlan och Martin - på båtmässa - och så här skriver hon:

"Hej!

Här kommer ett fönster flygandes över Finska viken och ut Östersjön mot landet Halland.
Fångat på väg in för en fika på Fazers Café i Helsingfors. Just det, där finns det här (skylt)fönstret nu med ett vintertema. Snö, kälke, termos och en skål med chokladbitar bland annat.

Blev så glad att den lilla flickan i sin fina kappa kom med där i hörnet.

Hej från oss på resa.

Turtlan".



Elisabet skriver: det är egentligen galet .., jag har själv rest rätt så mycket och långväga under livets gång, men till Finland har jag aldrig varit! 

fredag 10 februari 2017

Dagens fönster är en dörr ...


Den här dörren fanns nog i Möllers-bageri-huset.
I "min port", där var dörrarna gröna, tror jag.

I Ystad, alltså.

torsdag 9 februari 2017

Gunilla ....


Det var nån gång i november eller december 2010 som jag stod i delikatessdisken på Hemköp och pratade med Gunilla, som då expedierade. Hon berättade - lite viskande - att det förmodligen  skulle bli en ledig tjänst i kassan.

"Sök!" sa hon.

Några dagar senare gick jag in på lagret, träffade chefen och lämnade mina referenser från tidigare arbetsplatser och sen gick det som det gick; Gunilla blev min arbetskamrat.

Delikatessavdelningen var hennes "cup of tea" och hon var en hejare på att sälja.
Var någon vara slutsåld, så kunde hon alltid erbjuda ett alternativ, hon kom med middagsförslag .., ja, hon var helt enkelt en himla duktig säljare. Och dessutom bra på att småprata med kunderna .., och visste precis hur tjocka eller tunna skinkskivorna skulle vara hos den som ofta handlade.




Ibland hörde man henne småsjunga för sig själv ..., hon var en hejare på schlagers och när det var påsk eller jul, pyntade hon fint i charkavdelningen.

För kanske två år sedan - en kväll när vi båda arbetade - bad Gunilla mig att känna på hennes mage, ja, så där på sidan. Visst var den svullen? tyckte hon. Nja, det visste jag väl inte .., och att hon hade mått lite halvrisigt ett tag, det kanske berodde på stress?

Några dagar senare besökte hon vårdcentralen och sen kom hon inte tillbaka till affären; inte för att arbeta i alla fall. Det visade sig att Gunilla hade cancer i levern och allt hade spridit sig i kroppen.
Hon blev allt sämre och sämre.

Varje vecka brukade jag skicka postens vykort till henne .., lite småprat med bokstäver bara  .., och ibland fick kunderna skriva hälsningar på större kort - julhälsningar och kramar och pussar och ord om att dom saknade henne i charken-.
Det var många som saknade Gunilla.

Idag på morgonen dog denna underbara människa.
Den 17:e februari skulle hon ha fyllt 59 år.

Torsdagsfönstret ....


Ett somrigt fönster från det lilla gula huset nere vid vägen, mitt emot postlådorna.

Om nånting skulle hända pv så jag inte kunde bo kvar i huset - eller inte hade råd eller möjlighet att ta hand om ett stort hus alldeles själv -då skulle jag vilja bo i det här lilla plutthuset. Men kanske finns där inte ens ett element? Och inget vatten och avlopp?

Men  o m.

onsdag 8 februari 2017

tryckutjämning .... 

mitt blodtryck åker upp och ned
ungefär som en jojo
eller en bergochdalbana

och mina kinder blir illröda var gång jag går till tandläkaren
lämnar tandhygienisten
eller träffar herr kirurgen

man skulle då kunna tro
att jag nyligen har sprungit ett maratonlopp
men det har jag inte

det är bara för att det blir så känslosamt

så där som när vi hade måndagsmöten på ica supermarket i ystad
samma sak då

nej
jag fattar det inte

idag kom i alla fall den nya blodtrycksmätaren
jag hämtade den på matöppet i slöinge
mätaren heter omron och har ett minne
så där så man kan gå tillbaka och kolla siffrorna

svarta digitalsiffror visar hur det står till
eller inte

efteråt
känner man sig som en dålig människa
Kanske ännu en pärla ....?

Bilden har jag lånat från SVT.-


Att jag har lyssnat på USA-podden (Sveriges Radio) är väl ingen hemlighet; ja, mest var det ju innan  det amerikanska presidentvalet avgjordes och för att helt enkelt lära mig mera. Mina kunskaper på det området är ususla, men samhällsfrågor överlag, ja, det har jag alltid varit intresserad av.

Och ni må tro att jag har njutit av att lyssna till dom här kvinnorna - bland annat Ginna Lindberg och Sara Stenholm - som med oförfärat humör kastat sig över allehanda frågor och funderingar kring valet i allmänhet och kanske herr presidentkandidaten i synnerhet.

Tanken var att podden skulle avslutas när valet var över, men den har fortsatt och det är ju inte underligt, så mycket som händer med den nyvalde presidenten bakom styret.
Här får man i alla fall veta lite mer om usa-podden som sänds varje onsdag.
(Jag vet inte tiden, eftersom jag alltid lyssnar i efterhand).

Podd-programledaren. Bilden från SR.

Nu har det kommit ännu en - i mina ögon - intressant podd; nämligen Europapodden.
Eftersom det stundar val i såväl Frankrike som Tyskland, finns det säkert hur mycket som helst att ta upp - igår handlade det mest om Francois Fillon och rabaldret huruvida han avlönat sin fru och sina barn - trots att dom uppenbarligen inte utfört något arbete att tala om -.


Monsieur Fillon. Har han fuskat eller inte? Han som skulle vara så hederlig.


För den som är intresserad i vad som händer i vår närhet ..., så finns här lite fakta om  europapodden.

Programledare är Johar Bendjelloul.

Igår .....

Det var många människor runt vår värld som tackade för sig igår.
Hans Rosling var en av dem och jag blev så vanvettigt förvånad; jag hade inte hört ett knyst om att han har varit sjuk och inte har jag sett honom i tv på länge!

När jag tittade in på Roslings twitterkonto, fick man verkligen se vilka avtryck den mannen gjort i människors liv.


Men det var inte bara Hans Rosling och tusen och åter tusentals andra människor - okända eller kända - som gick hädan.

Danske Sven Asmundsen försvann också.
Hundra år hann denne entertainer bli och då får man väl vara tacksam för att ha fått vara med så länge och en ny kärlek fann han också på ålderns senhöst.

Någon gång i mitten av 70-talet - då, när vi bodde i Kungsängen - uppträdde Ivan Renliden, Putte Wickman och Svend Asmundsen i en kyrka någonstans i trakten, var kommer jag inte ihåg?
Frånsett att jag hade en gräslig hosta och hela tiden kämpade för att  i n t e  störa, njöt jag storligen av alldeles underbar musik!



Svend Amsundsen var inte bara en hejare på violin, han var också rolig.
Lite småfilurig humor så där.

Danska tidningen Billed Bladet skrev så här om honom .., det handlar om att honung kan vara hemligheten. Nu vet vi.

Svend Asmussen: Honning er hemmeligheden

Da Svend Asmussen i sommer fyldte 99 og et halvt år, røbede han i P1-programmet "Eksistens" en anden hemmelighed bag sit lange liv. Daglig indtagelse af honning.
Hver morgen i de 14 år, han og Ellen har kendt hinanden, har han lavet morgenmad til dem begge: Et kogt æg, et stykke rugbrød med smør, ost og Kalles Kaviar, en kop kaffe og et rundstykke med smør og honning. Og honningen er særlig vigtig.
- I alle mine 99 år har jeg spist en lille smule honning hver dag. Jeg har en teori om, at det i det lange løb er meget vigtigt at spise lidt honning hver dag, pointerede han i P1-programmet.
Svend Asmussen voksede op i en velhalvende grosserer-familie på Østerbro med fire ældre brødre og en lillesøster. På et tidspunkt havde familien besøg af en østrigsk musikprofessor, der så på lille Svends hænder og meddelte, at enten blev han bokser eller violinist. Han valgte klogt nok det sidste, selv om han også havde stort talent for at tegne og modellere. Faktisk nåede han at studere billedhuggeri på kunstakademiet i 30'erne, inden han blev fuldtids-jazzmusiker med egne ensembler. Der var flere penge i at underholde.
Lediga-dags-fönstret ....


Bilden togs ute på Drottningholm ..., jag står där och kikar in genom fönstret .., ja, det var många år sedan nu.

tisdag 7 februari 2017

Idag vid halv tolv ...


Bara en enda ynka minusgrad, men ostliga vindar biter rejält i kinden, särskilt när vi tagit höger här vid havet och går hemåt. Sista biten är det ren motvind. Iiiiskall.

Och jag tror att jag den årets allra första ejderhanne - svart och vit och simmande med en hona på släp -.

Inte för inte bor vi på Ejdervägen, även om jag - efter snart sju år i landet Halland - märker att beståndet har ejderbeståndet minskat betänkligt.

Nu väntar jobb och sen  ...., tre lediga dagar!
tretton tusen 

morgonens nyheter
den om tretton tusen avrättade/hängda människor i syrien
och all tortyr
och alla skrik
och blodet
och skräcken
och medfångar som tvingas vara överjävliga
och som sedan dräps av övriga fångar

det där med syndernas förlåtelse
det som man växte upp med
som predikanterna pratade om

är det verkligen möjligt att man kan få det
precis vad man än har gjort?

det och mycket annat tänker jag på
den här tisdagmorgonen i februari

när dagen ännu inte ljusnat



Så här svarade ni, ja, om att hoppa från tio meter


Friherrinnan som älskar att bada, men inte att hamna under vattnet:
"Fortfarande, aldrig i livet!"

annanann. Nix, nix, nix.Jag målade uthusen hemma hos pappa förrförra sommaren, och stod i en bur upplyft med lastaren och målade högst upp i gaveltopparna, med fötterna kanske tre meter över marken och huvudet därmed närmre fem meter över marken. Det var okej men högre hade jag inte velat. Det är nog ungefär den höjden jag har vant mig vid, har stått på många hölass som blir ungefär så höga också. Man kan säga att egentligen är jag höjdrädd, men höjder jag är rädd för börjar först efter tre meter!

PS. Men fysiskt var jag definitivt inte ett dugg mera orädd som barn. Å de hemska sakerna man skulle göra i gymnastiken. Jag har som vuxen lärt mig göra saker i yoga som jag hade varit livrädd för som barn. Men då har det förstås hjälpt att jag nu inte drar mig för att erkänna att jag är rädd och att jag därmed kunnat be om hjälp att gå framåt lite i taget. DS.

Agnetha i Skellefteå ... Jag skulle aldrig i livet våga hoppa. Blir yr när jag står på en stol.



Och här är några västerbottenspojkar som hoppar från Obbolabron.
Gud, så hemskt!

Gunnar i Vaplan Jag har varit upp på tian, men klättrade stegen ner igen. Det är verkligen skithögt när man står där uppe :-)

Ulrika ... Jag är gräsligt höjdrädd (det är hemskt redan i bordshöjd) och dessutom fullständigt livrädd för vatten så....NEJ! :-)



Dessa pojkar .., varför måste man ge sig in på nåt sånt här?
Jag vet att min egen Anders har testat det här i Skåne, tur att man inte fanns i närheten. 

Eva på Frösön .. ALDRIG! Jag har med åren blivit fruktansvärt höjdrädd. När jag såg den lilla filmen pirrade det obehagligt i mina ben, alltså bara av att se dem stå där. Sen är jag också rädd för vatten, har blivit med åren kan sägas. Så svaret är m a o ett självklart nej.

Cruella/Helena ... Jag är inte precis höjdrädd, däremot är jag nog lite kroppsligt feg när det gäller saker jag inte lärt mig behärska. Jag simmar utan att tveka i mörka okända vatten, jag dyker gärna under ytan men aldrig aldrig skulle någon få på mig ett par dyktuber! Och fallskärmshoppning står jag över utan att tveka liksom bungyjump. i den kategorin hamnar nog hopp från tian också, även om jag utan problem hoppar från tre och kanske fem meter. Det finns i och för sig viss möjlighet att öva stegvis... Men jag har sett folk slå sig ganska rejält från tio meter, så det har gjort mig rädd.

Rexxie  Jag har gjort det i min ungdom i samband med tagandet av Magistermärkena, men numera skulle jag aldrig göra det! Är numera till och med tveksam till stegar och tak och sånt...

Anne i Mantorp  Jag hoppar om jag får 1 miljon, kanske till och med 500 tusen, men annars - aldrig i livet!!!

ellem i Skellefteå  Icke!!

Tack till er alla! Ni är verkligen så underbara!


Tisdagsfönstret ...


... upptäcktes någonstans på Irland.

Det var nog första gången vi reste tillsammans pv och jag själv.
Några dagar i Dublin, en tågresa till Galway .., hyrbil och ett snirklande längs kusten .., övernattning i Westport och så tåg tillbaka till Dublin.

En på alla sätt och vis härlig resa och Irland och irländarna skuttade rakt in i mitt hjärta!



Och här är en film där människor i just Galway får svara på en fråga, nämligen: "vad ångrar du mest av allt?"

Med posten ....


... .kom det här underbara kortet .., förfärdigat av madame Grelsson på Frösön.
Eva, alltså.

I verkligheten är kortet ännu finare, det är liksom lite blankare och jag blir så glad bara av titta på det, mest för att det är så "mycket Eva" över det.

Och nu finns hennes kort till försäljning.
Man går helt enkelt in på www.tictail.com och i sökrutan skriver man in evagrelsson. (Ja, det är kanske nån enstaka människa som inte riktigt har kläm på hur det går till :).

Nu vet ni.

måndag 6 februari 2017

Måndagsfönstret ....


.... speglade sig i en liten tavla som jag hade på väggen i ystad.

På fotot ägnar sig en liten Emil åt att plocka det han kallade för "lakritsstenar" på stranden.
för övrigt ....

saknar jag Inger Arenander Agneta Furvik.

Sveriges Radios tidigare korrespondent i Washington New York.
En måndag i februari ....


S o m  jag älskar dessa lediga förmiddagar!
Tänk, att i stället för att ställa väckaren på sex eller halv sju, så kan man ta det piano hur länge som helst .., och slå sig ned i loppisfåtöljen och på bordet står ett tänt ljus och hundarna ligger nära varandra i soffan. Gomorron-program från SVT  .., snöflingor som dansar lätt i luften .., och från min utsiktsplats ser jag hästarna som precis har serverats kraftfoder.

Vid tiotiden ringer friherrinnan sitt dagliga förmiddagssamtal.
Det blir lite småprat om ingenting egentligen - lite om gårdagkvällens tv-program - och vädret och hur vi känner oss. Vi pratar också om det där finurliga boendet i Värnamo, ja, där friherrinnans sommargranne Ulla nu har flyttat in.

Sällan eller aldrig har jag hört talas om ett så smart boende!
Där finns förstås tvättmaskin och tumlare i varje lägenhet och ett duschrum för hundar/cyklar etc, ja, där finns också och en bilpool, så att den som kanske inte har så hög pension kan hyra en bil för en timme eller för fyra timmar till en billig penning.
Och en lägenhet och några rum om man får gäster.
Så genomtänkt!

För den som är intresserad, finns en länk till Värnamo Nyheter. Lite längre ner på sidan hittar ni då en video med rubriken "Nu flyttar dom första in i kvarteret Duvan".
Här är länken.


För några dagar sedan snavade jag över underbara kortfilmen "Hopptornet", ja, det var på Facebook.
Eftersom jag själv är fruktansvärt höjdrädd och aldrig i livet skulle få för mig att vare sig gå upp till tiometersavsatsen i ett hopptorn - än mindre hoppa därifrån - fascineras jag av människor som vågar språnget.
Och lika mycket - kanske ännu mera - av dom som klättrar ner igen.

Så här står det i DN om filmen:

"Regissörernas ursprungsidé handlade om att fånga det mänskliga tvivlet i dokumentärformat. Under ett besök på Valhallabadet i Göteborg såg de barn i sex- och sjuårsåldern som tvivelöst hoppade från tian, alltmedan ungdomar och vuxna tvivlade och skrämdes.
– Något händer med människan när man blir äldre. Rädslans irrationella tankar växer. Det kan handla om att hålla ett tal, hoppa från tian eller vad som helst. Plötsligt börjar man klanta sig eller ljuga för att komma undan, säger Maximilien Van Aertryck.
Med sex kameror och flera mikrofoner har de filmat nära 65 personer som frivilligt anmälde sig för att delta i inspelningen. Regissörerna ställde tre krav: De skulle aldrig ha hoppat från tian, de skulle vänta någon minut innan de hoppade och de skulle vara okej med att filmas i badkläder."

Här är en länk till filmen, skrolla bara ner lite.



Så igårkväll när Hilda och Patrik var här på besök, kom den här frågan upp .., skulle vi våga hoppa?
Och jag sms:ade dom flesta på jobbet och ställde samma fråga .., jag ringde min f.d. mans fru och jag ringde till Hildas mamma Mymmel .., mina tre barn fick samma fråga och det var så himla roligt att höra alla svaren!

Utav mina arbetskamrater är det bara Erik som har hoppat.
Det är hans svar ni ser här ovanför.


Anne-Marie i charken skulle aldrig göra det!



Inte Joakim heller och ingen annan för den delen. 


Och inte hans lillasyster heller!
Hur blev då utfallet?

Nathalie som hoppat!

Jo, några hade verkligen hoppat; Karin i Bjäresjö hade vågat språnget i sin ungdom, min systers alltid så försynta dotterdotter Nathalie, jodå, hon hade minsann hoppat ...,  Hildas mamma skulle aldrig komma på tanken .., (befriande!), pv skulle hoppa om han fick hundratusen, men när han sen hörde att hans storebror skulle hoppa för hundring, då prutade pv till tiotusen :)
(Är det det småländska plånbokskynnet som här slår igenom ...?)
Mina barns pappa hade en enda gång i sitt liv hoppat från tian; det var på Eriksdalsbadet i Stockholm och jodå, det kändes förfärligt högt, tyckte han.

Mina svärsöner skulle inte hoppa,  AP skulle göra det (va??! utbrast hennes storasyster när jag berättade det) och storasystern t-v-e-k-a-d-e .., friherrinnan sa aldrig i livet, min son skulle inte ha några problem - han har hoppat från en sjutton meters klippavsats i Turkiet -, och jag själv ., ja, om någon så lockade med 1 miljon i kontanter, skulle jag ingen få mig att sväva ut från tio meter!

Ja, så där höll det på och jag hade så himla roligt och blev så glad över alla svaren!
Vilka underbara människor/vänner/arbetskamrater man har!

Det blev en härlig kväll med mycket prat om tävlingsinstinkt/vinnarskallar .., och pv berättade att han aldrig någonsin vann över sin pappa ("far", säger han själv) när det gällde kortspel, men däremot i badminton ..., och Hilda som fått Trivial Persuit i julklapp av sin pappa, sa att TP skulle hon ta med till Sälen och kanske finns det nåt hopptorn i Sälens simhall .., ja, vi får väl se.

Och nu är klockan snart halv tolv och om tre timmar ska jag köra till affären.
'
Ps. Och ni ..., skulle ni hoppa?  Ds.



söndag 5 februari 2017

Dagens fönster ...



Ni som har varit med här på sidan i några år ..., kommer ni ihåg henne?

Vad hette hon? Jonna?

Ofta när man passerade second-hand-butiken - den som låg mitt emot min lägenhet - kunde man i skyltfönstret möta den här krabaten.

Hennes matte hette Maggan.