Lördag med förhinder ...

Det börjar på fredagkväll, strax efter middagen.
Då har pv fått flimmer igen.

"Igen" är egentligen fel uttryck, för så ofta händer det inte och för det mesta går det över av sig själv. till exempel om han tar harry med sig ut och cyklar med vådlig fart .., eller om han gör armhävningar eller någon annan fysisk aktivitet.

Men nu hjälper det inte.
Och inte det minsta vill han åka in till akuten.
(Han har nog norrländska gener i sitt blod ...?)

"Jag har ju nyss ätit, då blir det ändå ingen elkonvertering på minst sex timmar ...", säger han.

Tidigare i veckan fick vi veta att hans svägerskas bror - bara några år äldre än pv - plötsligt hade dött när han låg och sov - nån hjärtknäpp - och med det i färskt minne  v ä g r a r   jag att ha den ärade pensionatsvärden hemma med flimmer, så jag skjutsar in honom.

Det är mörkt och dimmigt ute .., nästan spöklikt.

Och fredagkväll på akuten .., ni kan ju tänka er!

Väntrummet är bräddfyllt av människor som sitter uppradade på stolar och alla tycks titta på en tv som visar en actionfilm av något slag.
En liten tös kräks om och om igen .., en kvinna lutar sig mot sin man och stönar av och till och en äldre dam pratar enormt högljutt i sin mobiltelefon.

Minst fyra timmars väntetid, säger sjuksköterskan som har arbetat tjugo år - först på hjärtintensiven -, sedan på akuten, och han tar ett EKG som visar flimret (men det är stadigt .., låg puls som vanligt) och så säger han att pv får välja mellan att övernatta på sjukhuset eller hemma i Stensjö och om flimret då fortsätter när morgonen randas, ja, då är det bara att åka in och få en elkonvertering.

Så det gör vi.
Åker hem.

Sex på morgonen väcker jag honom (ligger han inte ovanligt stilla och tyst ...??) och frågar hur det är ställt och han kollar pulsen vid halsen och säger att ..."nej, det flimrar" och då åker vi in igen.

Det är en alldeles  u n d e r b a r t   vacker morgon!
Strålande sol och blå himmel och dimslöjor över åkrarna.
På vägen ligger överkörda harpaltar och skatorna har förstås stort kalas.

Så här ser det ut när jag kommer hem igen.

Hela vägen hem förundras jag över den här morgonen som är så vacker!
Björklöven har börjat gulna .., några enstaka träd skimrar i rött.

Och harry blir förvånad när inte husse är med .., sigge jamar och vill ha mat - helst på en gång -, jag tar mig nybryggt Zoegakaffe och slår mig ned vid datorn.

Andra frukosterar också.
AP sms:ar en bild från en morgon i Ekerö.

Och nu blir det ett skutt in i duschen!

Ps. Mossfolk - vill du ha plommon, rabarber eller björnbärsmarmelad? Ds.

Dagens fönster ...

Om man åker till Österbotten i Finland (bara på andra sidan Västerbotten), då kan man upptäcka så här vackra fönster och titta, så annorlunda utsmyckade!

Såå fint, särskilt det där lilla "taket" ovanför fönstret.

På Nybyvägen .., där upptäckte fotografen ännu fler fönster!
Det ser nästan ut som om det vore gammaldags glas i fönstren på nedre botten .., titta, så dom nästan glänser!

Det är ellem i Skellefteå som besökt sin mammas hem-by och där hade hon (ellem) håven redo!

Tack snälla!

Sydamerikansk dagbok, del 4. 

Publicerat i hemtidnigen den 5:e maj 1979
Detta är brev som mamma skrev till mig, som jag sedan kortade ner och lämnade till Norran.

Puntana den 15:e mars 1979
Skolorna började förra måndagen och Mirjam började första klass för andra eller tredje gången. Det har aldrig varit någon ordning på hennes skolgång, därför blir det till att ständigt börja om från början.
Som den beslutsamma lilla fröken hon är, tog hon samma dag, utan att någon visste om det, sin femårige lillebror Felipé med sig och tågade bort till skolan och anmälde även honom.
Så .., nu har jag två skolbarn.
Två som stjäl pennor och radergummin som dom kommer hem med varje dag. Jag har ett rysligt jobb med att få ordning på deras känsla för mitt och ditt.
Genomgoa är de i alla fall och jag tycker verkligen om dem av hela mitt hjärta!

I väntan på kläder ...
Jag har erbjudit en 14-15 årig moderlös grabb med gammal sjuk far, att arbeta mellan klockan 8 - 11 hos mig på dagarna och hjälpa gårdskarlen. För detta får han frukostthé och middag innan skolan början klockan 12. Hans far äter här också ibland, så vi är ett riktigt storhushåll.

Jag känner mig riktigt stolt. Jag som aldrig har kunnat sy, har lappat, lagat och ändrat kläder hela veckan till ungarna. Idag kom en liten parvel och följde Felipé hem från skolan.
Vilka trasor han hade på sig! Byxan så söndersliten uppifrån och ner och så hopsnörpt att den väl inte gick att laga mera. Jag stod där och tänkte ..., "tänk om det varit mitt barnbarn."
Så tog jag en röd flickoverall, klippte av den på mitten, satte dit en liten dragkedja framtill och ett gummiband i midjan. Vips, hade grabben ett par hela byxor! Hela tiden stod han som fastnaglad vid dörren.

Oj, oj, oj så många trashankar här finns! Vad jag längtar till dess att jag ska få klädsändning från Malå!

Födsel med problem.
 Förra måndagen hämtade vi med bil en fru, 2.5 mil härifrån. Klockan 1 på natten hade hon  fött sitt nionde barn. Klockan 6 på morgonen sändes två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp. Moderkakan hade inte lossnat.

När kvinnan väl var här hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som studerat medicin i tre år och som lossat moderkakan på sin svägerska, att komma och hjälpa mig. Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två injektioner blodstillande direkt och inget hände.
Hon har legat här en hel vecka på grund av blodbrist och infektionsrisk. I vanliga fall brukar jag ge patienterna mat, men dessa indianer föredrog att laga maten själva.
Här var full folksamlinig!
Som vårdare hade de tagit med sig grannfrun som själv har en ettåring med sig. Så var tre av de övriga nio barnen här så gott som hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och skulle ha injektioner samtidigt.

Maten lagades ute på cementplattan framför "sjukhemmet" (Elisabets anmärkning: sjukhemmet = en liten vit byggnad med ett enda rum, en slags mottagning ....) och ni kan tro att det var bökigt. Men oj, så snälla och rara de är mot mig! Kom med kött och ko-ost och bjöd på thé på indianmanér, alltså thé i en trägrej med stålsug i. Så suger alla, undan för undan.
Jag kände mig som en riktig indian när jag tog min del ur flaskan.
Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chako-bor som har dragit runt och stannat här.
Ja, livet är i sanning brokigt.

Just nu är det alldeles tyst i Puntana.
Klockan är fem på kvällen. Bara någon enstaka fågel piper till och långt bort i bakgrunden hör jag barnens skratt på skolgården. Siestan är just slut, så folk har inte hunnit komma igång.

Karlote, kattrackarn som fött tre små söta ungar i en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var i Tartagal, sussar så sött i fåtöljen. Glömsk av allt elände som blev för henne på grund av hennes kull. Nu har jag beslutat mig för att  ä l s k a  Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna.

Ps. Vilka framsteg! En dag i veckan kom lille Felipé hem alldeles glädjestrålande och sa: "Ann-Gerd, idag har jag inget stulit i skolan ..!" Ds.

Och här är vinnarna ...



Tre stycken blev det!

Förstapristagaren får boken .., tröstpriset - det dubbelvikta kortet med trift på omslaget - går norröver ..., och armbanden går söderut.

Stort grattis till er alla tre och tack Gösta för att du ställde upp!

Och TACK Sonja för världens godaste crepés med den allra ljuvligaste stuvning (kräftstjärtar, dill och annat ...) och äppelkakan till efterrätt! Vilket kalas!

// Den som eventuellt inte kan se filmen, får ge sig till tåls tills senare ikväll, då ska jag berätta hur det gick.

Läsvärt ...

Tänk,att  en dag ..., är rubriken.
Just det.

Det är inte ofta det uppdateras på den bloggen.
Men när det händer, är jag där på momangen!

Och någon letar och letar och letar ...

Underbara bilder - som alltid - och läsvärt!
Finns här.

Och här finns hon som bjöd på nygräddade våfflor och soppa.
Fast inte samtidigt.
En hel hoper värme fanns där i huset i skogen.

Det bästa för Bloggblad ...

Med risk för att bli lite tjatig – så var det här doppet veckans höjdpunkt. 

Och även sommarens slutpunkt.

Jag vill inte tro att det var det ganska kalla doppet som först gav maken (alltså han doppade sig själv två gånger – fast inte frivilligt, utan för att binda fast och göra loss båten) en förkylning och sen mig. Fast han smittade nog mig… men efter alla häxbrygder känner jag mig betydligt bättre idag.

Hälsningar

Från Bloggblad i den blå soffan…

I eftermiddag ....

.... blir det alltså dragning i uppmuntringslotteriet.

Det blev ovanligt många den här gången och känn dig hedrad Gustav Fridolin .., det är ju boken som du skänkte som ska lottas ut!

På bilden anar ni något av hur det ser ut på mitt stora skrivbord.
("Mitt" ....? Det är pv:s släktklenod ...).

Där finns glasbyttan redo .., där ligger förra veckans vinnare - Cecilia N:s armband -, där är veckans tröstpris (det i mina ögon så vackra kortet, inhandlat i Varberg) .., där är ett tredje tröstpris, armbanden från Gunilla Bjurklint ... vi kan ju hoppas att Gunnar eller Guy vinner dessa, så kan dom göra sig tjusiga värre!

Kapten Haddock håller så där allmän koll och längst till vänster ser ni alla små lottlappar som vimlar omkring här i huset. Om vi hade varit enstöringar, pv och jag själv, och någon helt utomstående tilldelades den ärofyllda uppgiften att tömma huset .., och sedan fann dels små lottlappar och sen miljoner inköpslistor .., då undrar jag vad dom hade sagt? Eller tänkt ...?

Självaste Gösta har idag Notarius-Publicus-ämbetet i sin hand.

Ja, nu vet ni.

Det bästa för Annika i Kävlinge ...

...är helt klart dagarna hos mamma i Flensburg. 

 

Vi har fnissat och gapskrattat och pratat om både roliga och svåra ting, grävt i hennes trädgård, promenerat vid hamnen, tittat på kläder som mamma sparat från 70-talet, lagat mat tillsammans och druckit gott vin... 

 

Helt enkelt verkligen njutit av att vara tillsammans.

Och inte kan man tro att hon är 75 år, min mamma!?

Varma kramar till dig Elisabet och fönsterleverans kommer också om en stund.

Mitt eget bästa ...

Det var nog ändå doppet i havet häromsistens ..., småpratet med Stig - som hoppade i efter mig - och surret med Susanne och Lena som satt på en bänk, en bit uppåt stranden till.

Men även morgnarna vid havet här i Stensjö.
Som idag ..., nästan helt vindstilla.
Och vid vattenbrynet spatserade mängder med strandskator!
En liten sädesärla vippade förbi.

Och när jag hade varit förbi affären (nu stundar arbete nästan oavbrutet fram till nästa fredag) och kom hem, såg jag rosen där vid husväggen och jag tänkte att så olika vi människor är ..., pv älskar sina rosor och själv föredrar jag små luktärter eller sommarens hundkäx.
Men det går ju ändå.

Allt som allt har det varit två fina veckor.
Många små guldkorn. 

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej!

 

Hinner jag vara med trots att jag såsat med att berätta om mitt bästa i veckan?????

 

Det allra, allra bästa som hänt är att bästa väninnan har fått ett riktigt jobb efter att

ha varit placerad i fas 3 under minst 3 år. 

 

I måndags började hon och nu hoppas jag innerligt att det kommer bli ett roligt och trevligt jobb för henne.

 

Hastig kram från Anne i Mantorp

Dagbok från Sydamerika ..., del.3

Mamma med knäppta händer längst fram. Tänk, om hon hade anat ...

Så här står det i hemtidningen inför det följande dagsboksinlägget: 

"Utan lön arbetar malåbon Ann-Gerd Nilsson med att hjälpa indianerna i ett ökenområde i norra Argentina. Hon är enda svensk för närvarande på en hjälpstation i Puntana, en bit från Bolivias gräns. I sin tredje dagboksrapport ger hon glimtar ur vardagslivet i ett samhälle långt från vår välfärd.

"Jag har fortsatt städningen idag. Så har jag kokat soppa på anco och lök. Anco är en grönsak stor som en melon och med gult kött. Man kokar och passerar och får en härlig soppa. Anco finns i "kintan", trädgårdslandet här utanför. 

Mirjam (en tös som mamma tog hand om, så småningom även hennes lillebror Felipe / Elisabets anmärkning) har haft en flicka hos sig hela dagen, så även hon åt av soppan. Sedan kokade jag och la in rödbetor, kokade frangalla - en slags majsgryn - som vi åt ikväll med sylt till. 

Jag har haft ganska många patienter som Felipe, en av hjälpkarlarna, inte vetat någon råd med. 

Så har jag läst - min bibel och spanskan -.

Idel problem ...

Nu pyser Optimuslampan så hemtrevligt i rummet. Lena, min företrädare, fick en motor installerad. Den skulle ge oss kraft till en såg, men tar en liter olja per eftermiddag. Det blir inte så att jag använder den. 

Jani, en man från Turkiet med grekiskt ursprung, har monterat den. Han ska få sätta dit en ny för samma pris. Idel problem, så här i utkanten av landet. 

Bilden från Svenska Journalen ...

Lär barnen tacka ... 

4:e januari kl. 18.00

Mirjams lekkamrat har varit här hela dagen. Hon föll i den sjö som bildades nedanför huset när regnet vräkte ner. Jag tvättade hennes klänning i flera vatten, men den är ändå grå. De bor ju i rishyddor där det ständigt ryker, så vad kan man begära?

Männen däremot har ofta rena kläder. 

Flickan är väl tio år? Jag har lärt henne att säga "gracias". De tackar aldrig. Men nu har jag lärt dem.

Så har jag bakat bröd, stekt fårkött som "trollkarlen" prackade på mig fast jag sade att jag inte hade några pengar. Mycket gott. Så har jag läst spanska.

En  grupp på sju personer kom gående från Bolivia.

Två hade smärtor nedåt ljumskarna, barnen diarré. Tyckte det var så synd om dem, att förutom medicin, fick de av mina dagsfärska bullar. 

Jag har haft några omläggningar och Felipe håller på med patienter som går här dagligen. Dagen är fylld av bestyr.

 Flickorna har sytt dockkläder för hand. Riktigt fina. Lena varnade mig för att vänja barnen att vara inne hos mig, men jag tar risken. Livet skulle bli trist om jag bara var för mig själv.

Som oss andra ...

Indianer skiljer sig inte från andra. Ute i världsvimlet skulle många tas för vilken nationalitet som helst. Men givetvis finns verkliga urtyper. Klädda i våra kläder märker man emellertid inte mycket av skillnaden. 

Klarade Boliviaborna utan tolk. Mannen tolkade till spanska, de övriga talade mataco. 

Glädjen snart slut ...

Morgonens gudstjänst började redan kl.8.00. Senare blir det för hett.

Tänk - jag förstod mycket idag ! En man kom och ville få en tand utdragen, och jag glömde bort att jag inte kan spanska, så vi pratade. 

 Sedan har jag varit ute på kampamentet till en sjuk fru som troligen har gallstensanfall. Därefter flera andra patienter. 

Ute på cementplattan framför mottagningsrummet sitter nu fyra flickor och syr dockkläder. Verkligt fint! Nu har jag inte fler tygbitar, tyvärr, så glädjen tar väl också snart slut ...

Hälsningar á mor.

Dagens fönster ...

Skånskt fönster, taget speciellt för dig då vi vandrade runt i barndomens Torekov i somras. 

Med svenska små figurer i fönstret dessutom!

Kram från Monet

// Och tack snälla! säger jag.

Det bästa för Ingela i Malå ...

Jag är så nöjd nu när vi (tjejerna har varit duktiga och hjälpt till) har putsat alla fönster! 

Ja, inte utsidorna förstås, det gör jag så sent som möjligt. Alla löv ska helst ha fallit av och det får gärna ha börjat frysa på, bara det är sol och nån plusgrad så man kan putsa. 

 

 Har också fått upp fräscha gardiner i alla fönster, nu fattas bara att sy kappor till köksfönstren av samma tyg som längderna på bilden. Det har legat i en garderob i snart två år och väntat på att få komma fram.  

 

Det är inte vanligt med blommiga gardiner i detta hus, tror att det är kanske den andra, möjligen tredje gardinuppsättningen i mitt vuxna liv med blommor. Stora stiliserade är OK, inte annat.

 

Jag trodde ju att vi skulle befinna oss i annat boende vid det här laget, men så har det inte blivit. Därför har jag inte varit nån särskilt engagerad home stylist och till sist blir det bara trist. Ska vi nu  ändå bo i huset ett tag till så vill jag nog att det ska vara trivsamt här.

 

Att det ligger lister på golvet och att arbetsbänken stått framme hela sensommaren och hösten ända sen jag fick tummen ur och började spika, det får vi stå ut med tills det är listat färdigt.

 

Hälsningar

Ingela

 

P.S. Ja du vet ju vilken slags människa jag är, blev kallad för "miljöhysterika" en gång av en f.d. kollega och det tog jag som en komplimang. Apropå författaren till bokpriset alltså. Ds.

Det bästa för Lena i Gävle ...

Hej,det absolut bästa för mig just nu är att ha varit i Italien i 10 dagar, kom hem på tisdagkväll.

Flög från Arlanda till Florens, där en buss mötte upp, som vi åkte med under vår vistelse, i Florens hade vi en lokal guide som berättade om stadens historia, mycket intressant, efter ett par dagar där åkte vi till Rom ett par dagar även där med en mycket kunnig svensktalande guide.

(filmen har jag lånat från Youtube, hälsar Elisabet).

Vi besökte Vatikanen där  Peterkyrkan finns, lätt att komma in när man är en grupp, speciellt när vi var där en onsdag när påven kommer ut och välsignar folket, tusentals människor ville se honom, naturligtvis såg vi fontänen där Anita Ekberg  badade, Fontana de Trevi, Forum Romanum, Colosseum och många fler sevärdheter. 

 

Vidare åkte vi till Gaeta, där vi bodde i 6 dagar, ett badparadis vid Tyrrenska havet. Gaeta är en gammal historisk stad med mysiga affärer i de trånga gränderna .

Därifrån gjorde vi dagsturer, med en svensktalande guide åkte vi till  Capri (buss+båt) där tittade vi bl.a på Axel Muntes Villa San Michele, fina trädgårdar och mycket mer, på Capri skulle man lätt kunna bo några veckor. 

En annan dag var vi till Neapel och Pompeji, staden som blev begravd under pimpsten och aska vid tiden för Kristi födelse, den är nu utgrävd till fyra femtedelar.

Helt fantastisk resa som man lever på länge! 

Dessutom hade vi kanonväder ca 25 grader alla dagar.

Hälsn. från Lena i ett regnigt Gävle

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

En av ellems rabatter ...

Hej!

 

Det bästa för mig i veckan är att jag äntligen tagit mig för att gräva om perennrabatten på framsidan. Den har med åren blivit ganska “ogrejdi” dvs rörig. Dessutom  ligger  den ganska torrt till. Nu har jag grävt upp alla växter och lökar, delat, sorterat. '

 

Nu finns ny jord och det som ska vara kvar är planterat tillbaka, i lite annan ordning. 

Jättedaggkåpan är delad i mindre delar och det mesta ligger nu i sopsäckar för vidare transport till dem som har plats för dem. Lite taklökar och krolliljelökar följer också med. 

 

Jag tar en gammal bild från ellem: Gullgentianan med humlan ....

 

Tyvärr kan det inte bli nån bild eftersom det nu blir mörkt så tidigt. Det är också därför projektet tog flera kvällar!

 

Nu blir det spännande att se hur det ser ut  nästa vår! Ska nog se om jag hittar nåt nytt att plantera också. Finns plats nu. Men det måste vara nåt som tål lite torka och helst blomma lite senare på sommaren.

 

ellem

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa i veckan för mig var de två underbara dagarna i Åre.
Strålande väder, härliga vidder och ett otroligt fint hotell (Copperhill).

Vi vandrade, låg i varmvattenbassängen på hotellets spaavdelning, åt god middag och sov otroligt skönt i det vackra rummet vi fick.

Ett fint avbrott i vardagen.

Kram Eva.

Det bästa för Ann i Göteborg ...



Det var absolut första repet med kören “Du kan sjunga gospel” för första gången här i Göteborg. Tidigare har det funnits sedan länge i Stockholm och i Malmö, men nu är det vår tur.

Körledaren är den för många kände Gabriel Forss, som har ett förflutet, i tror jag, i nån frireligiös kyrka, men också varit med i TV och Körslaget och nån gång i Melodifestivalen.

I Malmö har jag en gammal lekkamrat, som varit med och som talar lyriskt om detta och när jag såg detta så slog jag till. Det finns ju egentligen inget härligare än att sjunga i kör.

Jag hade ingen aning om hur många som kunde tänkas komma men jag tänkte att kommer det 50 så är det ju bra, eftersom det är första gången.

Alla repetitioner är i kyrkan och när jag kom dit var det KÖ vid ingången!! Och när jag väl kom in, efter att ha blivit avprickad, var kyrkan packad med folk (vi var ca 300!!). En dam från Medborgarskolan pratade litet och sedan kom han: presenterad som en rockstjärna och under rop och applåder; Gabriel!!

Han i sin tur hade med sig en tjej, som skulle hjälpa till med uppvärmningen och det var Tess från Alcazar. Henne känner jag inte, men hon var en fena på att lära ut lite steg så att vi blev varma i kläderna. 

Vi snurrade och viftade med armarna där i kyrkbänkarna och det var riktigt roligt. Tess gick och in kom repetitören – han som skulle spela piano och ackompanjera.

Och sen bara försvann tiden – alldeles för fort. Vi sjöng unisont och i stämmor, Michael Jackson och nån enkel gospel och den här av Avicii:

Gabriel har bestämt sig för att den ska gå att sjunga i kör, andra tror inte det, men det kommer han att fixa. Jag längtar redan till nästa gång och iu slutet av november, så blir det konsert och jag önskar att ni alla kunde komma och lyssna då.

Ungefär så här var det i tisdags. Detta är från Stockholm.

Gabriel – aj lavv jo
Ann

// Elisabet säger: den 22:a november blir det konsert i Annedalskyrkan i Göteborg! Ann ska vara med och jag ska försöka få ledigt/byta pass och gå dit och lyssna.

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

...är att de senaste dagarna har familjen varit samlad och det gör mig så glad!

Andreas bor lite hos sin pappa, lite hos sin tjej och lite här. När han kommer hit och stannar flera dagar är det lyxigt. :-)

Så: alla katterna, hunden, mina två grabbar och vackre rallysnubben - alla på samma plats.
Lyx och glädje. :-)

Ulrika.

Snart dragning ...

I morgon fredag blir det dragning i lotteriet - förstapriset är Gustav Fridolins underbara roman som handlar om hans namne och morfar (jag tänker alltid farfar, men det är morfar) och som tröstpris ett - i mina ögon - vackert dubbelvikt kort, att göra någon glad med.

Vill du vara med?

Då har du idag och fram till tio-noll-noll i morgon fredag på dig att mejla glädjen till bisse151@gmail.com.

Följande ligger och skvalpar i byttan:

Guy läser igen ....

Guy - berättar om glädjen i att åter kunna läsa en bok och om sin längtan tillbaka till Thailand och till Wipharat (det sista skrev han inte, men det förstår man ju ...)

Kerstin Hedgren vittnar om glädjen med projektet "Kalenderflickorna", vars behållning oavkortat ska gå till forskning angående prostatacancer - jag har redan tingat två kalendrar -! 

Mossfolk ligger där också och skvalpar, för hennes lapp blev kvar på bordet i förra dragningen. Nu får hon en gratischans (ja, allt är ju gratis här, men en bara-så-där-chans), samt en burk med pv:s marmelad, för att muta henne lite ,-)

Det allra första mötet mellan Sally och Anita.

Anita i Ångermanland finns också i byttan!
Så här skriver hon:

Jag tycker det var så fint av Gustaf Fridolin att skicka dig en signerad bok. En bok jag också skulle vilja läsa! Därför skickar jag mitt absolut bästa de senaste två veckorna, nämligen min nya lilla vän Sally! En underbar liten Cocker spaniel valp; idag fyra månader.  Hon är född i Omsjö, uppväxt i Danmark och hämtad i Härjedalen. :) En berest liten fröken mao. :)

Hon har redan blivit min absoluta lilla favorit - hon är den goaste lilla varelse jag träffat på länge. Hon gör mig glad och vi trivs redan så bra tillsammans. Hon ska bli min kompis på skogsvandringar och skidfärder. Nästa år ska hon få följa med på fjällvandring också!

Mitt absolut bästa just nu är lilla Sally. Hon förgyller verkligen mitt liv och jag hoppas det ska vara lääänge! :)

Gunnar i Jämtland hade varit på ansträngande fjällvandring och av någon anledning - just när han stretade upp i stenskravlet - hade han tänkt på självaste bloggmadamen.

Jag föll pladask för Gunnars ritning .., klicka får ni se!

"Det bästa i veckan var när jag efter en brant vandring från Storulvån uppför Getryggen i Jämtlandsfjällen nådde toppen och fick njuta av en svindlande vidunderlig utsikt.
Fem timmar tog vandringen/klättringen och en träningsvärk utan dess like fick jag dessutom på köpet."

Monet i Frankrike kände stor glädje över nånting som påminner henne om sin mormor.

Det här är min största glädjekälla just nu. Under sommaren när vi varit i Sverige har duktiga franska hantverkare dels byggt en mur längst ner i vår trädgård, dels smitt och satt dit det vackra smidesstaketet. 

Det här är gjort för att försöka stänga ute vildsvinen som tränger in i vår trädgård men också för att slutföra trädgårdens bortre del.
Det som är den största glädjen är att staketet är en "replica" av ett balkongstaket som suttit /sitter på min mormor hus i Linköping. Det byggdes 1929 och försågs då med det här specialdesignade staketet. Som nu sitter - i mindre format -  i min trädgård i Provence. 

Min mamma som vuxit upp i huset blev så himla glad när hon fick se bild på det här och var övertygad om att min mormor och morfar är såå nöjda i sina himlar de också!

Eva i Tyresö berättar så här om sin glädje ...

Det bästa var den underbara sollördagen med trädgårdsarbete med dotter och barnbarn. Solen sken och vi vattnade för  allt var kruttorrt.

Sedan blev det varmare och varmare och Lillan  tog av sig kläderna och satt sig i en balja. Dottern planterade lökar här och där och till slut åt vi pannkaka.

Vilken höst som känns som sommar.!

Ulrika berättar om glädjen i att ha familjen samlad.

Sönerna, hunden, katterna och icke att förglömma: den tjusige rallymannen - alla är på plats -! 

 

Igår ....

... strålade solen och jag var ledig och kände mig lycklig.
Tog bilen och körde till Steninge .., gick ut på piren ..., bytte till baddräkt.

Tog ett hastigt dopp .., simmade maximalt fem meter .., huvudet under ytan (annars känns det inte som om man har badat) och sen upp igen.
Då kom Stig!
Det är tredje gången vi möts där på piren - bara vi två - och nu hade han med sig en blå plasttermometer som visade på fjorton grader i havet!

Stig var modigare än övertecknad .., brrrrrr .., kallt var det, men han simmade iväg en bra bit, ja, minst tio meter!
"Men du förstår .., det här var nog sommarens sista dopp!" sa han huttrande efteråt.

Vis av tidigare erfarenheter frågade jag om jag fick ta en bild på honom och visa den  här?
Ja, det fick jag.

"Jag kan ta en bild av dig också, om du vill ..?" sa Stig.

Nja, det var väl ändå onödigt ,-)

På väg tillbaka till bilen upptäcker jag två kvinnor som sitter på en bänk och dricker kaffe.
En av dem är kund i affären.
"Men å, är det du!" säger hon leende.

Det visar sig att dom arbetar på dagiset/förskolan i Steninge och nu har fikarast.
Åååå, vilken miljö att ha omkring sig!!
Båda damerna endabarn och handen till vänster tillhör Susanne och den till höger Lena.
Minns jag rätt, är Susanne kräfta och Lena skorpion.

Sydamerikansk dagbok ....

Medicinutdelning ute i bushen. Mamma i mössa, där uppe på flaket.

Jag fortsätter att skriva av mammas dagboksbrev, de som igår kom som kopior - hitsända av underbara Christina Berglund i Lycksele -. Många av dem har jag själv inte läst på evigheter!

Puntana, mars 1979.

"Å, jag känner mig som ett hjärta och en själ med indianerna! Ibland grips jag av en svindlande tacksamhetskänsla. När jag ändå skulle hamna "någonstans" - tänk då så underbart att det blev just här -!

Nu har jag röjt och plockat. Steriliserat. Städat både ute och inne, så det känns riktigt trivsamt.
Det har varit så gruvsamt att tänka sig att doktorn med fru, även hon läkare, ska komma hit och jag är så dålig i spanska. Men de få dagarna jag nu varit ensam med indianer och krioler har vi faktiskt kunnat göra oss förstådda. Jag har aldrig varit språkbegåvad och det tar sin tid, men det går.

Idag har jag klarat av flera patienter alldeles själv.
En del talar stamspråk och då måste Felipe gripa in, men han bor alldeles intill staketet så det går bra.
Jag är ensam svensk här nere, så jag har ingen som tolkar vid behov. Men sjukvården brukar fungera, så det ska väl inte vara så märkvärdigt.

I natt har jag varit uppe, tagit av mig skjortan, gått ut på gården till vattenkranen vid tvättanordningen på baksidan och spolat vatten över mig två gånger.
Dörren har stått på vid gavel och eftersom den går rakt ner i marken, hade katten råttjakt här inne under min säng även i natt. Just nu har vi en kraftig tormenta (sandstorm), så nu mullrar åskan och regnet skvalar. Hoppas att det blir svalare nu.

Lite senare. 
Såja, nu har jag gjort ett avbrott i skrivandet och dragit ut en tand på en liten flicka i sex - sjuårsåldern. Men den satt hårt! Drog också ut en kindtand på en 20-åring idag. Svår att få upp. Henne bedövade jag, men lillflickans drog jag direkt. Vi har nämligen så stark bedövning att jag inte vågade använda den.
Ett omväxlande liv. Just nu trumpetar åsnan hos grannen, apelsinträdet på gården ser ut att bära riklig skörd. Från mitt fönster ser jag kaktusar, fruktträd, höga stolpstaket och vackra algorovoträd.

Kl. 22.00
Det  är alltså dagen efter den dag som hette igår. Vad har den burit i sitt sköte? Har jag gjort någon glad?

Ja, natten gjorde då inte mig glad. Lilla kattungen har blivit vildkatt under de tre veckor jag varit borta. I natt hoppade den rakt in bland kryddburkarna så de rök efter golvet. Kylskåpet - som är fotogendrivet - var inte högre än att hon tog sig dit och bet sönder alla brödpåsarna. När dagen grydde överlämnade jag henne med varm hand till gårdskarlen för att ge henne respass till vilsammare nejder.

Kl.7.20, alltså i arla morgonstund, kom en ung man och klappade i händerna här utanför, som brukligt är här i landet. Han hade en sådan förskräcklig tandvärk i sin 20-åriga tand.
Ja, så åkte den och allt var gott och väl.

Senare kom en man och hämtade mig till en rishydda ganska långt ut i kanten av kampamentet.
Där låg en gammal gumma sjuk och hade svåra smärtor i benet. Fullt med folk i hyddan och mannen som hämtade mig var artigheten själv. Regnet hade vräkt ner i dag, så han höll mig generöst i armen.

I hyddan fanns ingen lampa, men på golvet en eld som de påstod aldrig slocknade.
Rara, fina människor. Endast en av tre små fröknar frågade vad det kostade, men hur ska man kunna ta betalt av människor då man vet att de inte har arbete eller något att betala med ???
Samme Gud får sörja för oss alla.

Hälsningar från a´mor."

// Elisabet säger: medicinen kom allt som oftast från apoteket i Malå. Det var medicin vars datumgräns passerats och som därmed skulle slängas. Ibland fick mamma medicin från "ministeriet", men dit var det långt att köra. Femton mil till närmaste stad/större civilisation och vägar som mer kan liknas vid djupa hjulspår bara. Själv skickade jag - enligt önskemål - regelbundet Idomin, - och Helosansalva i paketen .., något som mamma påstod var rena mirakelmedicinerna!

Dagens fönster ...

I knivskarpt solljus fångades det här fönstret.

I Västmanland.

Tack Ulrika!

Det bästa för Guy i Arvidsjaur ...

Hej Elisabet!

Jag passar på att skicka ett bidrag till DBFV medan jag är kvar i Sverige.
Förra gången jag skrev ett inlägg till DBFV så vann jag och orsakade en massa  kostnader eftersom jag då bodde i Thailand. Nu försöker jag igen. Om jag skulle vinna något blir det alldeles säkert billigare.

Jag kan läsa! Inte utan en viss ansträngning, men jag håller på att läsa min första bok sedan maj. Jag har lite problem att se klart så jag gissar ibland.
Min (bristande) koncentrationsförmåga har gjort att jag inte kunnat läsa längre stycken, men den har också blivit bättre så jag läser flera kapitel ibland.

Jag har alltid läst.
Som barn läste jag på paketet med KalasPuffar och på smörasken. Därför har det känts tungt emellanåt, men nu känner jag att jag passerat ett stort hinder på vägen.

Boken jag läser ser ni en bild av här ovanför. Den skildrar mina hemtraker i nordvästra Ångermanland. Bokens handling tilldrar sig vid slutet av 1800-talet och 1900-talets början.
Det finns inte så många böcker skrivna om denna avkrok av Sverige.



En mycket god vän från den tiden jag gick i skolan där har rekommenderat den.

Jag är också glad att kunna berätta att det nu är bara en månad tills jag reser till Thailand.
Lördag den 19 oktober startar resan från Kallax.
Jippi!!! Biljetten är betald.

Kram, Guy.

Året var 1979 ....

Med posten idag får jag ett kuvert fyllt med kopior av gamla tidningsurklipp från Norra Västerbotten.
Det är mammas dagboksbrev från hennes första tid i Argentina, då, när hon bodde ute i bushen bland indianer, getter, grisar, ormar, spindlar, råttor, kaktusar, pirayor och allt möjligt annat.

Jag läser om en fattigdom som är nästan ofattbar.
Och om hennes arbete och hennes tankar.
Nu tänker jag lägga ut dom här dagboksbreven allt eftersom.
Är någon intresserad, så är det bara att läsa.

(För den som inte vet, åkte mamma till Sydamerika vid 56 års ålder när hon blivit änka. Hon gav bort i princip allting och susade iväg till ett djungelområde i norra Argentina. Där, i Puntana, bodde hon bland de indianer hon kom att älska så innerligt, tills hon några år senare gick över floden till Bolivia och blev där och arbetade på samma sätt. Till Tartagal, 15 mil bort genom djungelstigar, åkte hon för att hämta medicin och post) .

Så här t.ex.

"Puntana 20 januari 1979.
 Steg upp klockan halv sex och gjorde matbröd. Bara få patienter i dag. Diarrén på återtåg. Så har jag sytt sju handdukar. Någon vänlig själ hade sänt ett gammalt stort badlakan med gåvosändningen. Av detta har jag sytt handdukar och en prydnadsduk. Jag sydde på en trampsymaskin. Riktigt roligt.
OBS! Nu vet jag varför jesus lärde lärjungarna bedja "Vårt dagliga bröd giv oss idag ...".
Bröd är alla fattigas levebröd.

27:e januari
En stekhet dag. Säkert plus 50 i skuggan. Jag har varit ute på kampamentet till en fru med blödningar och säkert solsting. Blå och borta, men har då klarat sig hittills.
Korneli, sjukvårdaren i Kovita, har varit här idag. Det är så roligt för jag förstår allt han säger. Talar så långsamt och tydligt. Fortfarande är jag ensam här nere. Nyttigt för språkinlärningen.

Tartagal den 12:e februari. 
Nu är jag äntligen i Tartagal igen. Varmt tack för breven som väntade mig här. Det var en kuslig väg. Jeepen och de två andra små lastbilarna som körde formligen låg på sidan flera gånger.

Ni undrar hur jag bor?
Jo, jag bor fint, fast det beror ju vem man jämför med.
För närvarande är väggarna i kök och matrum gräsliga, men de ska bli bättre.
Huset byggdes för cirka två år sedan, men jordlera är ett ömtåligt material så det faller sönder. I de övriga rummen är det plast på väggarna, så där är fint.

Vad jag äter?
Fem till sju paprikor per dag. Kött är billigt. De går runt hela dagen och frågar om man vill köpa, ty i den hetta som råder förstörs allt på en dag om det inte äts upp.
Jag har ju kylskåp (fotogendrivet), men ibland fungerar det inte så bra. Jag äter inget smör, ingen ost, ingen mjölk, men mycket grönsaker och mycket bröd.
Dricker Hierba-Matthe, ett slags grönt the som indianerna dricker på sitt specilla sätt, men som jag kokar på vanligt vis och till skillnad från folket här, dricker utan socker.
Fisk har det funnits gott om, men nu är snart tiden då fisken går i Pilcomayofloden över.

Mig går det ingen nöd på, men å, så många som är verkligt fattiga.
Idag åkte fyra ynglingar med upp från Puntana.
Byxorna och kläderna var trasor. Jag gav en pojkarna en grå tröja. Han hade bara en kortärmad skjorta och det regnade väldigt. Hans mor är död och han ska försöka försörja sin sjuke far.
Många av pojkarna har rysligt dåligt med skjortor och byxor. Har man ingen inkomst, har man ju inget att köpa för.
Hur ska jag någonsin kunna glömma dessa människor?
Jag är mycket lycklig över att ha förmånen att leva här och att får försöka hjälpa någon.

Krama Anna och Maria från mormor och så talar du med Filadelfia om att få sända de kläder som jag har. Detta inte för eget bruk, utan för att ge bort.
Hälsa alla så gott.
A´mor.

Slut i rutan ...

"Va? Ska du ta en bild av oss så här ...?" säger Birgitta och skrattar.

Allt tar sin början för tio år sedan när jag sällskapar med en lurvig man från Helsingborg och där drabbas av våldsam tandvärk.
"Ring min tandläkare, Birgitta Estelius, hon kanske kan ta sig an dig ..?" säger den lurvige.
Så det gör jag.

I tio år kommer jag att bli en trogen patient hos Birgitta och hennes tandsköterska Marita.
Oftast två besök per år.

All min tidigare rädsla för ett tandläkarbesök har dom tillsammans botat!
Jag har varit med om minst tre rotfyllningar och diverse annat mindre lustigt och alltid har Birgitta varit så lätt på handen och så otroligt förstående.

"Alltså Elisabet, när du åker till London, så måste du ju bara ...!"

Och före varje behandling har det småpratats om allt möjligt; om resor, semestrar .., och livet i allmänhet ..., och när jag fem år senare börjar pendla till Halland, så fortsätter besöken i Helsingborg - det blir som små pyttesemesterutflykter bara -!

Birgitta och Marita är ett samspelt par och har arbetat tillsammans i mängder av år!
Knappt ett ljud behöver sägas - yrkesmässigt - dem emellan, däremot pågår ofta ett lite stillsamt småprat om väder och vind eller om nån musik som hörs från radion.
Där finns alltid en slags vilsam glädje i behandlingsrummet.
En känsla av trygghet.

Maritas fot t.v. , Birgittas således till höger.

Såklart har jag fångat deras fötter!
Och även händer .., men den bilden hittar jag inte.

(Till den som tror att detta är ett för mig nytt påfund, vill jag bara säga att fötter och händer på bild har jag hållit på med sedan år 2003 ,-) 

Och efter varje besök brukar jag promenera längs kajen.
Eller äta mat på thailändska restaurangen som inte längre finns kvar.
Helsingborg är vackert, men blev aldrig "min" stad.
För stor.
För stark.
För bullrig.
För kaxig.

Och jag har läst på annonspelare och tänkt att Tom Jones var mycket finare förr, innan han satsade på konstgjord föryngring .., och jag har köpt världens godaste bröd på Tores Bageri, inte långt från Knutpunkten och det har hänt att jag har tagit med mig nybakat bröd till tandläkerskan och hennes kompanjon.

Ibland har jag kört bil, andra gånger åkt tåg.

Men nu är det slut på roliga, för nu har jag ju fått plats hos Folktandvården här i landet Halland.

Birgitta till vänster och Marita intill.

Så jag satte mig ner och skrev ett brev till Birgitta och Marita och berättade om just detta och att min nya tandläkare med finskt efternamn (som inte alls är lika mjuk på handen ...) önskade att få journalkopior från Helsingborg.

Lite kändes det som att jag "gjorde slut" och jag hade - på riktigt -, ont i hjärtat när brevet gick iväg.

Vilken omtanke!

Igår upptäckte jag - bland all reklam - ett brev från Helsingborg.
Avsändare var tandläkare Birgitta Estelius.

Och jag sprättade upp brevet (som var ett litet kort, med en nalle med tandvärk på omslaget) och läste raderna och jag tänkte att snällare tandläkare finns nog knappt på vår jord!
Ja, inte tandsköterska heller, för den delen.

Så ..., Birgitta och Marita ..., om ni någonsin läser detta, då vill jag bara säga en sak: I love You!