Lördag ...

Ösregn och grått i landet Halland.

En kaffebryggare sörrrrplar.

Pianoklink.

Melodikrysset.

Lockigt hår.

Sms-pling.

Lördagsfönstret ...

... finns i Arvidsjaur, tror jag.

Eftersom jag har glömt allt vad kameraattiraljer heter, så får det bli ett fönster i repris.

Att Jom tog bilden, förstår ni nog.

Och nu blir det frukost på pensionatet!

Bortaplan ..

Som vanligt är Öresundståget som ska ta oss passagerare från Malmö till Göteborg absolut fullsmockat med resenärer och från Malmö till Lund trängs jag med ett tjugotal andra resenärer som har inbillat sig att det kanske i "lågvagnen", den där man sitter elva och elva mot varandra .., möjligen ska finnas ett ledigt säte, men det gör det inte.

Efter stopp i Lund norpar jag mig en sittplats och det är ungefär samma lycka som att vinna på Lotto.

Intill mig en mamma och hennes dotter som har varit på semester eller bor i Turkiet.
Mitt emot mig en kvinna och en man i 30-årsåldern .., båda blonda, med ett otroligt giftastycke.
Mannen tar upp en stickad halsduk från sin ryggsäck och visar kvinnan att nånting har blivit fel och så får han utav henne en stoppnål och börjar helt enkelt att sy.

Paret verkar så lyckliga och harmoniska .., och på golvet står en stor shoppingkasse med texten Amsterdam.

En bit därifrån sitter två unga kvinnor; uppenbarligen ett par.
Dom löser korsord tillsammans.
Kånken-ryggsäck .., Fjällrävenjackor .. kort, stubbat hår.
Kyssar och kel.

Intill dem en ung man med rött hår .., brun manchesterjacka .., stickad halsduk och jeans.
Kortvuxen.
Han håller ett underligt föremål i handen .,. som ett hjul i trä .., med ett handtag i mitten.
Å, vad jag funderar vad detta är!!
Till slut kan jag inte bärga mig, utan frågar rakt ut.
"Jaha .., det är en sköld ...", förklarar den unge mannen som sover mest hela tiden.
Jag frågar om han tänker dra ut i krig .., men det ska han inte .., det är nån slags rollspel.

I Ängelholm uppenbarar sig serveringsvagnen.
Det är en rostfri historia med tre plan och liknar såna vagnar som finns på sjukhus och där vaser står på parad .., men här är det chips och salta nötter, vin och öl och smörgåsar.

Kvinnan som är säljare, är rundlagd och har snäv kjol och väst och så snart hon böjer sig ner kasar strumpbyxorna på henne och hon måste draaaaa till och ordna och ibland går hon ut på perrongen och hissar upp mer ordentligt (i Laholm, till exempel ...) och jag tänker att ååå, om hon hade fått ha en vid klänning som hon kan röra sig i och detta måste ju vara fasan själv, men kvinnan är glad och sprallig och duktig på att sälja och till mannen som kanske är från Somalia, säger hon att "han ska ta det försiktigt så han inte spiller varmt kaffe på sig!"

Mannens familj är slanka och tjusiga och har alla hilkor och det måste vara praktiskt .., inte behöver man bekymra sig om lockigt hår eller nåt sånt .., bara att dra hilkan om sig.

När klockan är nästan nio prick, rullar tåget in vid Halmstads Station.

"God Jul på dig!" säger kvinnan som har flugit med ett turkiskt flygbolag men talar göteborgska och jag säger också god jul och sedan är jag framme.

Kortläsaren har jag glömt i Ystad och minneskortet också och ni får allt tänka er själva hur det var.

Just så.

Men en härlig resa var det och i bilen, på väg till pensionatet, säger jag till mannen vid min sida att .., tänk dig själv ., allt det där blir som en film i min hjärna och det är nästan så att det känns som om huvudet ska sprängas .., inom loppet av tre timmar hinner man se och höra så mycket att det är nästan verkligen som en film!

Dagens glädjeämne ...

Och nu ska jag snart cykla till stationen och ta tåget till Malmö.
Eva på Frösön målade detta.


Lååånga köer i kassorna.
Framför mig två män som handlar godis i parti och minut och betalar med utländskt kort.

"Kasse ...?" frågar jag.

Mannen tittar frågande på mig.

"Kasse ...? Reklamufka ...?"

Det senare betyder kasse på polska och mannen strålar med hela ansiktet och en hel svärm med polska ord strömmar ur hans mun och han tittar på mig och säger ..."polska ..?"

"No, no .., bara reklamufka och Elzbieta ...!" svarar jag.

Då ler mannen med hela ansiktet och när han har packat sina varor klart ropar han högt och ljudligt nånting som slutar med Elzbieta och så vinkar han glatt.

"Vad betyder det ..?" frågar den rara Marianne som står i tur att betala .., hon har jobbat på apoteket i alla herrans år, men har nu gått i pension.

"Inte en aning .., kanske önskade han mig god jul .., eller trevlig helg ...?" svarar jag.

Glädjen sitter i länge efteråt.

Och nu är det fredag ...!

Bilden: människor som träffas.
Det var hos pensionatsvärdens storebror, det är hans hand som är längst nere till vänster.
Längst till höger ser ni handen som jag tycker så mycket om.
Och i mitten, en 54-årig bloggmadames skrynkliga hand.
Dom tre uppe är pv:s svägerska Lenas hand .., dottern Kajsa och så mannen från England som vikarierade som organist i den lilla småländska kyrkan och kom cyklande förbi på vägen, just när vi var där på besök ..., och Kajsa som i språngmarsch lämnade fikabordet .., rusade ut på vägen och rop-hojtade på den cyklande organisten ..., så där så att han skulle få fika, han med.


Och nästan direkt efter jobbet tar jag tåget till landet Halland.

Där väntar .., hopefully ..., en god middag .., i morgon blir det Olssons Skafferi tillsammans med den rara Anna-Karin .., senare på kvällen blues med Sven Zetterberg och Louise Hoffsten i Halmstad teater.., och sen är det söndag och dags att åka hem igen och då är sonen på hemmaplan!

Mycket att se fram emot, alltså.

Och nu ska jag susa iväg till affären .., det tycks vara regn och rusk ute.

Fredagsfönstret ...

..., det var sommaren 2006 och jag hade varit ute på husletarrunda med mannen som letade ett hus och som sedan fann det.

Vid en kyrka i en skånsk by, blev det paus.

Och jag tog fram kameran.

På kvällen.

Mamma på rehabiltering.
Det var ett par år sedan.
Den unge läkarkandidaten visade henne en otrolig respekt och mamma tittade på honom med sådan varm blick och hon skärpte sig allt vad hon kunde och svarade vettigt på hans frågor.
"Jag ser att du har varit sjuksköterska .., att vi har varit som nästan-kollegor ..?" sa han och mamma log.
Och han frågade henne om tiden i Sydamerika.
Mamma försökte verkligen.
Efteråt, när han hade lämnat rummet, slog hon händerna för ansiktet och grät tyst.
Så kämpigt hade det varit att hålla fasaden uppe.


Man undrar ju verkligen var dom tar vägen, alla dom som har gått före?

Var finns dom?

Ser dom oss?

Inte en enda gång har jag känt nån slags närhet .., att mamma skulle ha visat sig eller ..:?

Aldrig.

Och jag vill så gärna tro att det fortsätter .., att det inte bara tar slut .., att där finns en annan dimension .., det är vad jag vill tro.

Jul .., river upp känslor.

Så är det.

Blodtrycksförhöjning ....

Det beror säkert på utanförskap och trassliga uppväxtförhållanden och gud-vet-allt, men hade det varit mina barn som ställt till sånt här elände och kastat stenar och annat på brandpersonal och poliser, då vet jag vad jag hade gjort.

Just det.

Ett jäkla oskick är vad det är!

Och vad är det för föräldrar som inte fostrar sina barn?

I morgonkväll ...

... kommer älsklingssonen, han den ende sonen i familjen, hem till Ystad, men då åker jag förstås norrut, till pensionatet i Halland.



Men på söndagkväll och på måndag .., då får man kanske strääääcka på tårna och krama om den blivande konstapeln.



Alla tre barnen firar jul i Stockholm och dit kommer även deras pappa.

Själv arbetar jag till två på julafteon och kör sedan hyrbilen till min syster och hennes familj och efter nyår blir det barn och barnbarn för min del och åååå, så jag längtar!

Förmiddag ...

Balkongen på Samos.
Emil och hans mormor som är jag, sitter där tillsammans.
Havet tjugo meter bort.

Näst sista arbetsdagen den här veckan och då blir det sovmorgon och några timmar i frihet innan klockan elva då det är dags att ställa sig bakom kassan.

Det har varit mörkt ute ovanligt länge .., det tycks som om ljuset knappt kan ta sig igenom .., och jag står vid fönstret och tittar ut på människor som cyklar förbi eller rastar sina hundar .., och jag läser mail och ser att min australiensyster, hon som dråsade i backen och nästan slog ihjäl sig i våras, att hon och hennes man tänker hälsa på sonen som numera bor på Isle of Wight och efter besöket hos honom blir det visit hos systrarna i Skåne i hela tio dagar, ja, allt detta i maj månad och det känns som en extra rolig julklapp!

Det blir då andra gången på drygt trettio år som hon kommer hem.

Och telefonen ringer och en glad och lycklig pensionatsvärd berättar att det nu bara är någon enstaka lektion kvar innan det blir jullov .., och till eleverna som ska delas in i olika grupper har han gjort en tävling där man så snabbt som möjligt ska skriva ner svar på sånt som olika huvudstäder, bilmärken, idrottare och lite annat som jag just nu har glömt.
(När han var här förra helgen köpte han även små julklappar till elever som hade haft hundraprocentig närvaro under den här terminen och han slog in klapparna så fint och jag tänkte att ååå, jag tycker så mycket om den mannen som verkligen har ett så stort och varmt hjärta!)

Sånt, egenhändigt gjorda frågesporter, pysslade vi med om jularna när jag var liten.
(Jag vet att det inte heter "liten", utan yngre, men nu skriver jag liten).

Det var pappa, mina systrar och jag själv som tävlade (mamma arbetade som regel nästan alltid när det var jul ...) och eftersom jag var så mycket yngre än de övriga fick jag välja en egen kategori och då blev det alltid "hundraser", för var det nånting jag verkligen var intresserad av, så var det hundar.

Australiensyrran som då inte alls visste att hon skulle hamna på andra sidan jordklotet, var expert på skådespelare .,. pappa på idrottsmän och störstasyster var duktig på allting, förutom det där med hundarna.

Hur länge som helst kunde vi sitta där i vardagsrummet och skriva ner våra svar på rutiga block och sedan blev det häftiga diskussioner när något av svaren visade sig vara lite tvivelaktigt .,. pappa kunde hitta på byanamn som vi andra aldrig någonsin hade hört talas om och då sa han bara att "jo, den byn finns utanför Norsjö!" och vi var helt övertygade om att han fuskade!

Och allt detta kan man komma att tänka på en tidig morgon i december då en pensionatsvärd, tillika mattelärare, berättar vad han ska roa sina elever med.

Torsdagsfönstret ...

... är mitt.

Det är det allra bästa med min lilla lägenhet; här finns de allra mest ljufvliga fönster!

Djupa och höga!

Och som ni ser har gardinerna fått gå till den eviga vilan.

(Pelargoniorna är ännu stora och frodiga ..., den längst till höger blommar ännu!)

Och så ett godnattfönster ...

Ett som kommer från Piet Bootsma och själva fönstret är från Grudziadz i Polen.

Ååååå, så underbart, härligt!!!!

Bild: Christer Nilsson.

Det absolut roligaste hittills på bloggen .... hittar ni här!!

Kväller ...

Detta är vad jag längtar efter.
Att bada i havet.

Alldeles utmattad är jag när jag väl kommer hem.

Jag lägger mig på soffan och har en vit pläd över benen och Pelle vill sova på mina bröst men blir ivägputtad .., nej, det blir för varmt .., och han blir sur och vrång och tar ett skutt ner på golvet.

Tv-programmen fladdrar förbi.

Där är bonden som söker en fru och hittar en och där är han som påstår sig vara en hejare på att prata engelska och kanske inte är det .., och där är kvinnan som vill vara kvar hos sin bonde men som, när hon inte blir utvald, säger att det var då lika bra det och tror man på nåt sånt, nej, just det.

Pensionatsvärden har varit på krogsväng med snart jullovslediga kollegor och ringer och är väldigt glad och upprymd och halvvägs till bussen upptäcker han att ryggsäcken är kvarglömd på krogen ..., och det blir till att vända om och inte blir man särskilt förvånad över det heller.

När vi har sagt hejdå, hittar jag en bok som heter "Slagnäs" och är fylld av svartvita bilder.

På insidan av pärmen har min mamma skrivit något och jag tar på mig läsglasögonen och tar mig en närmare titt.

Så här står det.

"1/2 1981. (mamma är alltså hemma på tillfälligt besök från sitt arbete i Sydamerika).

Bara ett vänligt leende .., en hälsning varm och god .. kan vara nog.

Bara en knuten näve och några bittra ord ..., kan släcka en människas glädje och begå själamord.

Bara två stränga ögon, en tystnad isande kall ...,
kan vara nog att bringa, en ensam förtvivlad själ på fall.

Oh, slösa med varma blickar och tala så milt, så mjukt ...
ty endast kärlek kan rädda, det som är rotlöst och sjukt.

Nils Bolander."

Jag förstår att mamma har skrivit det fritt från minnet och jag minns att vi hade haft någon häftig diskussion innan och så hittade jag det här några veckor senare, - men då var allt som vanligt igen -.

Så onödigt .., när livet är så kort!

Och om igen läser jag raderna och tänker på min mamma som sedan ett halvår tillbaka är förvandlad till aska och ligger i en liten urna av papp.

Ett eftermiddagsfönster från Malå

"Det här fotot tog jag i söndags.

Det är ju egentligen inte ett fönster, men det är taget rakt ut genom fönstret i vårt lekrum. Spetsen på adventsstjärnan syns i kanten.

Det finns faktiskt grannar där bakom och det ser man i dag, men efter helgens snöande kunde man inbilla sig att man bor mitt ute i villande skog.

Det är härligt med snö.

Jag skulle aldrig vilja bo någonstans där det inte fanns snö på vintern.

Men gärna någonstans där det fanns ungefär fyra myggor en midsommarafton.

Ingela."

// Det är mer än femton år sedan jag senast såg Ingela och för mig är hon ... kolsvart och blankt hår .., röd anorak (kan vara fel .. men det är så jag minns henne ..) eller möjligen grön Fjällräven- jacka ... och hela hon utstrålar Friluftsliv!

Bortaplan ...

Tidningen Ud og Se, som jag älskar.
Detta är omslagsbilden.

Om man en ledig dag ställer väckaren på halv sju och en och en halv timme senare sätter sig på Pågatåget till Malmö för vidare befordran till Helsingborg, då känns det kanske inte så värst mycket som en ledig dag, men det är ändå vad det är.

Utanför tågfönstret är världens alldeles grå.

Och väl framme på Knutpunkten har jag en hel timme tillgodo innan det är dags att slå sig ned i tandläkarstolen, så jag spankulerar omkring i det Helsingborg som en gång var lite mitt och jag tittar in i butiken UNO som säljer danska linnekläder och expediten visar sig vara norska, så det är nordiskt värre .., men allt jag tycker ser härligt ut i färgen är snedskuret eller längre baktill än där framme och jag säger att det är då underligt att det inte ska gå göra helt vanliga, ordinära kläder för vanliga människor som inte nödvändigtvis vill ha ett snöre som drar åt ärmen 1 dm från axeln och det håller den norska damen med om.

"Men i februari kommer nya modeller ..., då kanske ...?" säger hon och ler så där lite hoppfullt.

Alldeles helt förvissad är jag att en butik som säljer linnekläder vars modell inte nödvändigtvis ändras från den ena säsongen till den andra .., skulle överleva, ja, i alla fall om där fanns ett bassortiment som man visste att "det här hittar jag här .., självklart i olika färger, men svart och linnefärgat skulle alltid finnas ...".

Det är vad jag tror.


Hänt-i-veckan-varianten till höger.
Det är den svenska passagerartidningen.

Tandläkaren som jag går till, hon håller till vid ett litet torg som jag aldrig lär mig namnet på, det är nära Åhléns i alla fall .., och där finns exklusiva klädaffärer där manliga expediter går omkring med ett måttband runt halsen och det ser ut lite som i London eller nåt sånt .., och där ute på torget är allt annorlunda .,. där sitter nu luggslitna människor som vinglar omkring lite och när jag från tandläkarrummet säger till sköterskan att ... ojoj .., vilket öde att ha det på det viset .., så berättar hon att så har det blivit sedan Systembolaget öppnade där alldeles i närheten.

Det tar nästan en evighet att fixa fyllningen som har havererat och utan att jag ber om det får jag två små stick med Xylocain-sprutan och jag gapar och gapar och lyssnar lite förstrött till lokalradion och pratet om gårdagens jordskalv och tandläkaren säger att hon ska "bränna bort lite tandkött" och det låter ju inte så där värst härligt men man överlever förstås, men sedan blir det borttagning av tandsten och då ligger jag så där som Svävande Damen hos Joe Labero och det låter så otäckt, precis som när man drar med kritan på svarta-tavlan och jag ryser i hela kroppen och säger att "aldrig mera!, detta, ja, jag lovar, är en värre fysisk upplevelse än gårdagens jordskalv!"

När allt är överstökat går jag till en liten restaurang som heter Tapas.

Där, på två avlånga bord, serveras en buffé med massor med smått och gott och det är överjordiskt smarrigt och kostar bara 80:-.

Och så vänder jag hemåt.

På kupébordet ligger två tågtidningar; en dansk och en svensk.

Den danska heter Ud og Se och är så läcker .., medan den svenska tågvarianten mest påminner om Hänt i Veckan.

Det är bilderna och själva layouten jag tycker så mycket om i det danska "passagermagasinet".
Titta här bara!



Men allra, allra bäst tycker jag om en tidning som jag har inhandlat på Pressbyrån och när jag bläddrar i den, då upptäcker jag en liten madame med blå ögon som ler så varmt mot kameran och tänk .., jag säger bara tänk .,. den lilla madamen som inte är så liten längre, det är min dotter och jag ser inte bara dottern, jag ser även Emma, så lika är dom!

Och sen är jag nästan hemma.

Ja, just så var den resan.

Ledigadagsfönstret ...

..... hittade jag i Helsingör, på Själland.

Men tanken var att ni idag skulle få se utsikten från hemifrån-Ingelas fönster .. men se, det gick inte att få på plats just nu .., det bara krånglar och sparkar bakut, men i morgon kanske ...?

I morgon ...

... tänker jag tillbringa min lediga dag, eller åtminstone en timme av den lediga dagen, hos dom här två madamerna, vars händer ni ser här ovanför.

Två timmar på tåg.

Därefter rask språngmarsch i fem minuter och sedan gapa stort.

Det hade trots allt kunnat vara värre.

Kanske.

Vad som är viktigt ...

Om det hade varit det största jordskalvet i Sverige på 100 år och epicentrum hade legat i trakten av Stockholm .,. tror ni då att den nyheten hade hamnat sist av allt i Rapports halvåttasändning?

Det tror inte jag.

Uppdatering: men Aktuellt visade sig på styva linan!
Det tackar man för!

På dejtingsidan ...

... valde jag konsekvent att inte involvera mig med män som visade alltför stort intresse för fester och sånt.

Jag är ju en sån tråkig typ ., en hemmasittarmänniska som gladeligen nöjer mig med att kolla på Gokväll, Fråga Doktorn och På Spåret.

Mina barns pappa var engagerad i nästan allting.

Säg en förening och han var medlem eller ordförande!

Och så seglar man iväg helt solokvist på livets stora hav och tänker att om man någonsin i livet mera ska ha en "käreste", så ska det helst vara en man som är ungefär som man själv är.

En sån där stugsittartyp.

Men vad händer?

Jo, man faller för en man som gladeligen bjuder sin stora släkt på fest ute på verandan och som av hjärtans lust till denna tillställning bakar tårtor, bröd och kakor och lagar räkgryta ..., och samme man är garanterat med i festkommitén i alla föreningar där han är delaktig och han inviterar sjuttio personer till sin stora födelsedag och av bara farten bygger han en dansbana inför den festen och såklart har han porslin så det räcker till allesammans.

Själv har jag sex tallrikar.

Och tänka sig, att den där energiske och festglade mannen åker jag till varannan helg.

Tre timmar på tåg enkel väg.

Frivilligt.

Alldeles frivilligt.

Så ..., det här med logiskt tänkande när det gäller känslor .., det finns det sannerligen inte mycket av.

Så är det.

Två fönster från Anna ....

"Hej Elisabet!

Jag skickar med två fönster idag :D

Det ena är ett riktigt julfönster, med vår julstjärna, allt för stämningen. Det andra är vår framruta i bilen, eller genom det, så det är ju ett fönster men inte ett vanligt fönster som du brukar :D



Ha en bra dag!

/Anna"


//För övrigt tycker jag att Annas blogg är nästan den läckraste jag vet.
Så annorlunda och personlig.

Men skåningarna är lugna och trygga.

Tror jag.

(Klicka på skalvet skrämde ....)

Här är fler trygga skåningar.

(Inslaget heter ..."hans hus fick sprickor av skalvet".)

Efteråt ...

Alla pratar om skalvet.

När jag kommer till jobbet på morgonen står några av arbetskamraterna i personalrummet och en av dem, hon som har småttingar som just har lämnats på dagis, är alldeles rödgråten och hon är orolig och säger att hon helst vill vara hemma hos dem och hon berättar om SKRÄCKEN hos äldsta dottern när det det skalv som mest .,. ja, om fullkomlig panik i lillflickans ögon!

Och kunderna säger alla sak.

"Detta är det värsta dom har varit med om!"

Maggan som har second-hand-affären nära mig, är ännu skakig och berättar hur hyllorna i badrummet bara dråsade i golvet och hos en av arbetskamraterna tippade byrån.

Tommy, som för några månader sedan var granne till min Anders, säger att detta är hans livs värsta upplevelse.

"Jag gick på Hamngatan och befann mig just mitt emot SE-Banken när det började mullra och hyreshusen "ryste" (skakade) och jag tänkte att nu är mitt livs sista stund kommen ..... och dånet .., det var som om när pannan kokade när man var liten .., värmepannan, alltså ..., men jag tänkte att det kanske var en spräning inne i bankkontoret ?" säger han.

Nästan alla har blivit påverkade.

En av kunderna säger att han var övertygad om att värmepannan exploderade.

"Faan .., mer än femti tusen att lägga ut inför julen!!" hade han tänkt.

Andra gissade på långtradare som kört in i huset .., på ett flygplan som kraschlandat i närheten .., hon som bor i Malmö trodde att gas hade exploderat i huset.

Och själv kommer jag alltid att minns mullret .., det där avgrundsdjupa mullret som ökade i styrka och så porslinet som skakade .., ljudet av glas som klirrar mot varandra .. och knaket i tegelväggen!

En så otroligt och rent av ofattbar primitiv känsla som kommer över en .., ren och skär skräck.

Så var det.

För några minuter sedan ligger jag i sängen och plötsligt börjar hela huset att skaka .., och porslinet skallrar .., det är det läskigaste jag har varit med om!!!

Lokalradion meddelar att även dom, i direktsändning, tror sig ha varit med om ett jordskalv.

Puh.

Lite senare: lokalradion meddelar att skalvet låg på 4.7 på Richterskalan.
Om det är nu är att lita på.
Men hela huset s k a k a d e och jag tänkte först att en långtradare hade kört in i väggen eller att det var nån explosion.
När jag ringde den rare pensionatsvärden och upprört berättade om detta .,. frågade han om jag hade "ramlat ur sängen ...?"
Jojo ..,-)

Några tisdagsfönster ...

Underbare och filurige vännen Jom, han vet att bloggmadamen tycker om det som är lite avskavt och inte alltför elegant.

Det vet han.

Så när han skickar den här bilden .., då står det så här i mailet:

"Hej Elisabet!

Jag skickar ett fönster från Röros i Norge, när det var trettio grader
varmt.

Jag hoppas att madame skall uppskatta färgflagorna."

Och det gör hon verkligen!

Tack snälla!

Och ett underbart godnattfönster från Torun!

"Skickar ett fint fönster till dig, taget i helgen i Veberöd, från Mossagården, som hade julbasar.

Jag passade på att få en kvarts provmassage med varm hampaolja.

Ljufvligt!

Fönstret är i det rum där massagen ägde rum, av duktiga Maria."

Tack snälla Torun! säger jag och önskar er alla en riktigt god natt!

Torkvinda ...

Vem som tog bilden?

Jo, Hasse i Örnsköldsvik.

// Och plötsligt kommer jag ihåg något som får mig att le och tänka på mamma.
Det var vintern 1979 ..., några veckor innan jul.
Vi hade rest till norra Argentina, till mamma, och befann oss i djungeln alldeles på gränsen till Bolivia .,. med Pilcomayofloden i närheten.
Rishyddor runt hela campamentet.
Getter och grisar, hundar och katter som sprang hipp som happ.
Giftormar och spindlar stora som tefat.
Mamma som drog ut tänder .., förlöste indiankvinnor på jordgolv .., mamma som delade ut gåvokläder från Malå .., mamma som var så lycklig.
Och så hennes torkvinda .., eller klädstreck .., med röda och orangefärgade klädnypor .., och små vackra kolibris som med sina lååånga näbbar sökte nektar i klädnype-blommorna .., alldeles stilla stod dom i luften med dallrande vingar .., och trodde sig ha hittat världens finaste rabatt .., och så var det bara klädnypor!
Det var då det.
Nu är mamma förvandlad till aska.

Ännu ett fönster från Piet ...

Och detta är från ett museum i Wegorzewo, i Polen.

Cannes nästa ...!

Det är när jag står i kassan och tänker på julen och allt vad som komma skall, som två unga gossar i artonårsåldern närmar sig kassan.

Så stannar dom till och hummar lite .., och så tar den ene unge mannen sats.

"Jo, det är så här .., vi kommer från gymnasiet här intill och studerar media och nu .., ja, det är så att vi ska göra en dokumentärfilm som handlar om mänskliga rättigheter och kvinnors villkor och sånt och nu undrar vi om du möjligen kan tänka dig att vara med i den filmen och liksom berätta och säga vad du tycker? Det kan hända att filmen ska vara med på Göteborgs Filmfestival i vinter ...".

Det är vad han säger.

Och bloggmadamen, som blir över sig av lycka när Sifo ringer och frågar om jag vill delta i en undersökning som femton minuter, tackar naturligtvis ja.

"Jovisst, inga problem .., men det måste bli filminspelning på någon onsdag för det är då jag är ledig!" säger jag.

De unga männen tar mitt telefonnummer och säger att dom ska höra av sig, förmodligen efter jul, och så tackar dom för sig så alldeles omåttligt vänligt och så snart jag passerar chefens kontor skyndar jag mig att berätta även för honom .., ja, faktiskt funderar jag över att redan nu begära löneförhöjning, för tänk, om bloggmadamen visar oanade talanger inom Vita Dukens Område .., ja, kanske hon rentav blir inbjuden till Gomorronsoffan eller Filmkrönikan?!

Chefen verkar dock måttligt imponerad och övriga arbetskamrater tycks i det närmaste helt ointresserade, ja, ja, det är väl avundsjukan förstås som tar sig sådana uttryck!

När jag kommer hem, berättar jag lyriskt om detta för pensionatsvärden.

"Du vet ..., dom vill att jag ska lägga ut texten om vad jag tycker och tänker om mänskliga rättigheter och kvinnans ställning i samhället och sånt ...", förklarar jag för honom.

"Men då måste du väl börja att läsa på lite ...?" säger han genast.

Helt ärligt låter han närapå skräckslagen.

"Läsa på? Näädå, jag ska bara säga vad jag tycker!" svarar jag och då suckar pensionatsvärden och säger att "det är just det jag befarar ..., ååå, jag får nästan ångest .., man vet aldrig med dig vilka stolpskott som kan komma ut ur din mun .., du har ju såna fördomar om allt möjligt ..!"

Jag tröstar honom med att det finns dom som har varit värre.

Min mamma, till exempel.

Mamma, som var den mest radikala och fritänkande människa jag nästan har känt .., mamma som tyckte att alla borde ha samma lön, läkare som städerskor .., och som i mångt och mycket hade rent kommunistiska värderingar, för att i nästa andetag prata som den mest illblåa högermänniska.

Fråga mig och min syster .., vi nästan svimmade när mamma en gång intervjuades av Malou von Sivers som frågade henne vad hon ansåg om situationen i Chile, ja, nu när tyrannen Pinochet hade kommit till makten.

Då tittade mamma, som då hade tillbringat nära tjugo år i Sydamerika, på madame Sivers med öppen blick och sa, helt oförfärat: "ja, du förstår, det har blivit mycket bättre i Chile nu .., ordning och reda!"

Själv bytte jag omgående kanal och var överlycklig över att jag då hette Eikedahl och inte, som mamma, Nilsson .., i efternamn.

Det är förstås nåt sånt som den politiskt korrekte pensionatsvärden nu ska oroa sig för .. , ja, att hans lärarkollegor och akademiska vänner ska inse vilken eländig madame han har fallit för!

Jo, jo.

Så kan det gå.

Själv är jag dock inte det minsta orolig, utan tänker mest på min kommande karriär som filmstjärna.

Måndag ...

Tidig morgon skriver jag brev på vännen Toruns kylskåpsdörr.


En bra dag blir det.

Vid tvättmedelshyllan hör jag hemifrånprat och där står Gun-Inger och Ove som nu har återvänt från Malå och Gun-Inger berättar om lilla barnbarnet och hur svårt det är att nu bo långt ifrån .., men allra mest är det skönt att slippa halvmeterdjup snö och tänk, att kunna gå i lågskor!

Jag säger att när jag får den där hyrbilen i jul, då ska vi komma och hälsa på och dricka kaffe.

Tänka sig, tre familjer från Malå inom en radie av några mil!

Och sen blir det måndagsmöte med diskussioner hit och dit och jag inser att jag har lärt mig så mycket under de här åren i nya affären .., mest om mig själv, kanske?

I mitt barndomshem fanns inga hetsiga samtal .., det mesta tystades ner.

Min pappa var en underbar pappa, men man fick inte mopsa sig och säga emot och jag skrev av mig ilskan på smårutigt papper som placerades så där så att pappa fick läsa och efteråt pratade vi om det som gjort mig så heligt arg och allt gick bra och pappa förstod.

Aldrig att jag hörde mamma och pappa gräla.

Ändå visste man, förstås.

Iskall tystnad vid matbordet .., artiga frågor eller svar mellan mamma och pappa och en obehaglig känsla av att man inte hade fast mark under fötterna .., för man anade förstås att något hade hänt .., men visste inte vad?

Ungefär så har det i stora drag varit i mitt långa äktenskap.

Upprört visk-prat .., så ingen ska höra eller bli rädd.

"Schhhhh! Inte så högt ..!"

Nu är jag snart femtiofem år och kanske är det för att jag äntligen har hittat hem till mig själv, som jag inte längre känner den där skräckblandade rädslan när det gungar pratmässigt.

Och att jag har lärt mig att förstå hur min kropp reagerar.

Att kropp och själ verkligen hör ihop.

När jag plötsligt tror mig om att tappa nån slags tillit - till vad det än månde vara -, börjar jag inom fem sekunder att hacka tänder alldeles våldsamt och jag skakar som ett asplöv.

Det har hänt kanske tio gånger totalt i mitt liv och rektionen är alltid precis densamma.

Just så reagerar jag vid rädsla.

Och sen .., när jag har lugnat ner mig och lite så där utifrån tittat på hur den där människan .., den där vuxna kvinnan som är en blandning av tant/lillpiga/tonåring/mamma/mormor/flickvän/älskarinna och hela rubbet .., hur hon ibland reagerar .., då blir allt stilla.

På nåt sätt är det som om man ger sig själv en slags nåd.

Ja, det är som att få en nyckelknippa till sig själv.

Ungefär så.

Ett eftermiddagsfönster ...

... eller egentligen fyra, men den här bilden får bli den första ..., kommer susande från en för mig helt obekant människa, men ååå, så roligt och så glad jag blir!

Avsändare är Piet Bootsma som bor i Leeuwarden i Nederländerna, tänka sig bara!

"Potmargekade är i mit bostad Leeuwarden (Niederländerna)", skriver avsändaren och det är tydligen Potmargekade som bilden visar.

Tror jag.

Och vi går i sandaler ...

.... ja, om man vill, alltså.

Här finns inte en endaste liten snöflinga!

Saknar jag det?

Njaaaa .., när jag ser Hasses bild, då är det inte långt ifrån!

Dagens fönster ..

... hittar man på 57 Drumcondra Road i Dublin.

Där finns Bed & Breakfast hos den vänlige herrn som kommer från Transylvanien.

Egentligen, alltså.

Pling i min inkorg ...!

Klicka gärna ...

"Hejsan Elisabet.

Du delar juh då och då med dig av fina bilder i din blogg som dina läsare mailat dig.

Jag har läst din blogg bra länge nu, har väl dumpat en kommentar då och då..

Kände att jag ville dela med mig till dig, och kanske dina läsare om du lägger upp dem, två bilder från mitt paradis på jorden.

Det är min familjs sommarstuga, jag hade först tänkt leta fram någon fönsterbild, men hittade ingen jag var riktigt nöjd med för stunden så det blev två bilder på sjön.

Tyvärr är det datum på den ena, skymmingsbilden..

Till stugan åker jag såfort jag kan under våren, sommaren och hösten. Har växt upp där, man fiskar, är ute i naturen, badar, mår gott med de man tycker om bäst, somnar till kaminknaster och tända ljus.

Jag har massor som jag kan berätta om, hur mycket jag tycker om det där stället.

Som när jag förra hösten, vaknade upp mitt i natten.. tyckte att mitt lilla sovrum var så väldigt ljust. Förstod först inte vad det var, vi har nämligen ingen el i stugan, och den ligger i skogen, vid en sjö... så jag tog på mig mina glasögon, och så fattade jag - att det var fullmånen som sken in i sovrummet.

Jag klev upp och gick huttrande ut i höstnatten, sjön låg som en spegel, en svart spegel, och månen... denna enorma måne!

Och vilket ljus månen kan ge, när det är den enda ljuskällan. DÅ om någon gång hade jag önskat att jag hade en "värsting"-kamera, för min lilla fjutt klarade absolut inte av att ta in ögonblicket.



Ville bara säga det, ha en skön 3:e advent, de timmar som är kvar!

/Madelene Nattfrost."


// Och tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Världens bästa tv-program ...

... är detta.

Och tänka sig, att här finns en programledare som inte sätter sig själv i fokus .., utan verkar vara genuint intresserad av de människor han möter.

När pensionatsvärden ringer säger jag att ..."kan vi inte åka till Italien på semester .., jag tror att jag har levt där i mitt förra liv ....?"

Han låter inte helt ovillig.

// Och blir man inte lycklig av att titta på det här inslaget .., då vet inte jag! Det är programledaren som ska lära sig att göra pasta på rätt sätt.

Om tillit eller inte ....

"Aldrig allvarlig" ...?
"Optimist"?
Njaaa, det där vill jag nog syna.

En mig ganska närstående herre - jag nämner inga namn -har i någon veckas tid haft ont i sitt högra öga.

Kanske har han fått en flisa eller nånting sånt som liksom borrat sig fast och mannen i fråga tycker att det är väldigt irriterande.

Han gnuggar och gnuggar och blinkar och har sig och i minst sju dagars tid har mannen vars namn jag inte tänker yppa, vittnat om detta sitt elände.

Så jag erbjuder mig schangdobelt att leka doktor, ja, det vet vi ju alla hur trevligt det är ..,. och har man en tjugoveckors kvalificerad utbildning såsom vårdbiträde i ryggen, ja, då tycker jag nog att mannen - hädanefter kallad patienten - borde känna sig trygg och lugn.

Det gör han inte.

"Ja, men tänk själv ..., jag är faktiskt utbildad till vårdbiträde .,. jag kan det latinska namnet på såväl lårben (femur) som skenben (tibia) för att inte tala om vadbenet (fibula), ja, även på självaste hjärtat (cor).., och likaså nyckelbenet (clavicula)..., och som vore detta nu inte tillräckligt ..., så har jag å arbetets vägnar fått lära mig livräddandets grunder .., ja, skulle min ögonundersökning rendera i hjärtstopp hos patienten så kan jag ordna det också ...., du kan känna dig helt lugn!" säger jag och viftar med en liten topz, för nu har jag ju tänkt undersöka det sargade ögat ..., ja, faktiskt känner jag mig redan som en ögonläkare och ångrar storligen att jag inte slog in på läkekonstens välbetalda bana.

Patienten, som enligt lappen på kylskåpsdörren aldrig är allvarlig,tittar på mig med det friska ögat och tycks väldigt allvarsam, faktiskt på gränsen till sträng.

Och jag viftar lite med mitt undersökningsinstrument.

"Nå ...?" undrar jag.

"Nååå, tänker ni ...?" fortsätter jag.

Men ack, tror ni att patienten hyser sådan tillit till det legitimerade vårdbiträdet så han öppnar sitt öga för undersökning?

Är det vad ni tror?

Jaså, det tror ni inte.

Då tror ni alldeles rätt.

Han vägrar.

Han säger att det där fixar han själv.

Alldeles allvarlig är han dessutom.

Jo, jo.

Nu vet man det.

Så var det med den tilliten.

Patientens namn?

Nää, kommer på aldrig på fråga!

Här håller vi minsann på tystnadsplikten!

Vid tangentbordet ..., Elisabet Nilsson, leg. vårdbiträde/kassörska.

Hjääääälp!



Jag har råkat klicka på någon för mig okän d tangent o och när jag nu skriver, är texten mindre än myrägg och jag ser den inte!!

Hur gör jag för att ändra ...?

Säg inte att jag bara ska klicka på "textstorlek" för det funkar inte ...



Alltså, det är bara när jag SKRIVER ilägget det är litet ... jag ser inte alls nu, t.ex. ..., bara några svarta små prickar ..


Uppdatering: jag hittade det själv. Man ska trycka ctrl +++ om man vill ha texten större. Lätt som en plätt ..-)

Litet brev från pElle ...

Rosa pilen = bjäbbig liten typ.

Hej alla vänner!

Har ni saknat mig?

Inte det, ja, jag har i alla fall haft så mycket att göra nu när matte har besök stup i två .., det är den där pensionatsvärden från landet Halland som är här och hälsar på matte nästan varje helg och det är väl trevligt i och för sig .., det är bara det att jag då blir utputtad från mattes säng .. då ska han pensionatsvärden nödvändigtvis ligga nära henne.

Det är inte så där värst kul.

Faktiskt.

Men nu ska ni få höra .., jag ska nämligen ut och resa!

Sedan jag tvångsförflyttades från landet utanför Ystad där jag först bodde med husse och matte och Anders och en hund och andra katter, bland annat min mamma Ylva, moster Bodil och min bror Henke .. och så tretton hönor och en tupp ..., och därefter en ny hund och en ny fru till husse .., ja, då har jag ju fått nästan som ett nytt liv.

Numera bor jag ju i stan i gamm-mattes lilla lägenhet och jag får mycket godare mat .., hon kokar fisk till mig och jag får ha nästan hela soffan för mig själv och jag har fått åka tåg massor med gånger till landet Halland där jag ägnar mig åt att jaga småfåglar och ibland ligger jag och vilar mig under stora syrénen.

Men nu, nu ska jag få åka ännu längre norrut!

Nu ska jag få tillbringa kanske hela fyra eller fem dagar i det som förr hette landet Västergötland.

Jag ska få bo hos mattes svägerska, hon som har en liten bjäbbig typ till hund, det är honom ni ser på bilden.

I somras träffade jag både den där lille typen och hans matte; det var när dom var här och hälsade på .., och den där lille sprätten försökte genast att morra och sätta sig i respekt .,. men det gick inte alls .. jag bara glodde på honom så där som katter kan göra och då gick han och lade sig under stora slagbordet och låtsades som om det var precis det han hade tänkt sig .., men det var det inte alls och så var det med den saken.

Nu ska vi dela lägenhet, han och hans matte och jag själv i flera dagar!!

Det var den där lille typens matte som erbjöd sig att ta hand om mig, och min matte säger att ingen är så snäll som hennes svägerska och jag säger just ingenting jag .., mest av allt tänker jag på hur det ska bli att vara utan matte så länge?

Fem d a g a r.

Nu vet ni i alla fall hur jag har det.

Om jag kan, så ska jag skriva ett brev när jag har kommit fram till landet Västergötland och berätta hur det går

Jam-jam till alla mina kattvänner från er pElle!

Sånt här är det bästa jag vet!

Åååå, så roligt och intressant att ta del av!

Diagnos ..., hmmm.

Dottern.

Man förstår ju hur illa ställt det e g e n t l i g e n är .., när man får ett mail där avsändaren undrar om något är på tok ...,. för ..."ja, du är ju så inaktiv på bloggen ...".

Och jag svarar världens raraste och mest omtänksamma bloggmadame att ..."nä, jag har bara jobbat och jobbat och haft halländskt besök ...".

Min ena dotter utbrast en gång: "ååå mamma, det är så bra när du arbetar mycket, för då bloggar du inte så mycket och då ser det ut som om du är alldeles normal!"

Mamman bara loooog.

På jobbet ...

På bordet i personalrummet ligger ett kollegieblock där vi fyller i sånt vi tycker är viktigt.

Där står sånt som .."glöm inte att beställa hem reservlampor till ljusstakar!" eller ..."får vi hem mer av lammkotletterna?" .., eller "jag har beställt hem platskassar, bara så ni vet ..!"

Ibland skriver någon och berättar vad kunderna har sagt.

Det var det Anna gjorde idag.

Anna kommer från trakten av Norrköping, egentligen, men har även ångermanländskt påbrå.

Sen kom ju någon annan stursk typ in i personalrummet och gjorde ett tillägg.

Förstås.

Möte med tre människor en söndageftermiddag ..

Suddig bild visar älsklingshalsduken.

Fråga: Var sker dessa möten?

Svar: på en liten cykelbana .. jag är på väg hem från affären .., i cykelkorgen, i en icakasse, trängs ansjoviskryddade filéer med fisk till pElle och en påse julnötter.

Möte nr 1, kvinna med liten hund .., "hej Elisabet .., jaha, du slutar nu för idag .., det måste väl vara skönt ...?"

"Om! Du förstår så härligt ...!" hojtar jag tillbaka.

Möte nr 2, kvinna i 60-årsåldern med stor mun och härligt lilarosa läppstift: "åå, hej på dig du .., du cyklar väl inte på mig ..., vilken läcker sjal du har, häftig färg!"

"Visst är den! Jag köpte den hos Nina på gågatan och älskar den högt och innerligt!" svarar jag och susar iväg över gatan där danska bilister på väg till färjan får vänta på sin tur.

Möte nr 3, gift par i 55-60-årsåldern ...."hej du gumman .., ja, god jul förresten!" ropar mannen som alltid är en som ängel mot mig.

"Men hej på er ..., ja, God Jul till er också, men nog lär vi väl ses innan jul ...?" säger jag och viftvinkar med högerarmen.

Och när jag cyklar vidare, alldeles inutivarm av tacksamhet, vet jag precis varför jag älskar att bo i små städer eller samhällen.

Det är just den där närheten.

Småpratet.

Och väl hemma .., där bara några enstaka synliga spår märks av pensionatsvärden (en vattenfylld diskho, till exempel ...) som har tagit tåget till landet Halland ..., ljuder detta från cd-spelaren.

Söndagsfönstret ...

... hittar man i lilla Lerans butik i Ystad.

Och själva butiken ligger gömd på en innergård och som ni ser finns här inte tillstymmelse till snö .., nej, man kan gå ut barfota på kullerstenarna om man så vill.

Men det vill man nog inte.