Helgdag ....

Och tidigt nu på morgonen tackade pv för sig och susade iväg mot en golfdag i Upplands Väsby.
Eftersom äldsta dottern - aka doktor Böhlander - har arbetat sin andra natt av tre och därför kommer att sova mest hela dagen, blir jag kvar här ute på landet.

Så här sitter jag vid det härligt stora matbordet och harry har intagit soffan och katterna har  frejdigtlekt med nånting som liknar en råtta - av gult tyg - och regnet som vräkte ner tidigare i natt, det har upphört.

Och så kan jag berätta om den underbara dokumentären som vi tittade på igår.
Andra  njuter av Idol eller Dobidoo, här blev det "Demenskören".
Vilket fantastiskt program!
Ett gäng människor i olika åldrar, den yngste - en man på trettioett år !! - och den äldsta - en dam på åttiotvå - samlas för att lära sig sjunga i kör, eller egentligen för att uppträda och sjunga, vilket ju inte är det enklaste då närminnet mer eller mindre har sagt adjö. Bara en sån sak som att lära sig en text!
Eller att komma ihåg OM man har övat på texten?

Har man tittat på brittiska tv-serien Line of Duty och den kvinnliga polisen som spelas av Vicky McClure, blir man ju lätt förvånad av att se henne som nån slags programledare för den här dokumentären. Men så får vi veta att hennes mormor drabbades av Alzheimers sjukdom och hur musik kunde hjälpa henne med minnet; eller att få tillgång till känslor och ord på ett annat vis. Eller, som det står i programförklaringen, hur hennes mormor helt enkelt blommade upp, just tack vare musiken.

Tyckte jag om denna Vicky McClure i polisserien, så är det inget i jämförelse med hur otroligt sympatisk och ömsint hon är bland alla dessa dementa i programmet! Stöttande, omtänksam .., ja, hela spektrat av ett fint bemötande!

"Demenskören" sänds i två delar på Kunskapskanalen och nästa fredag blir det avslut för kören.
Efter programmet hämtade pv hushållspapper för att torka tårarna.(Själv torkar jag med handen).
Och vilken otrolig igenkänning för alla oss som på - ena eller andra sättet - har upplevt det här med demens på nära håll!

Over and out!

Dagens fönster ...

"Mitt emot Akropolismuseets café fångar jag det här fönstret, medan jag lär mig att jag definitivt inte uppskattar grekiskt kaffe!"

Den som nu har blivit den erfarenheten rikare, det är madamen i Portugal, men tydligen på vift.
Tack för att du har håven med dig!

Fredag i landet Uppland ....

Så har det då hänt: nu har jag en alldeles egen laptop! Ja, jag vet, det är hundra år sedan alla ni andra hade en sån och sen skaffade ni er en Ipad, men jag har hållit fast - och det gör jag nog hur länge som helst - vid vår stationära dator med vid bildskärm, men det här ska bli mitt komplement.

Igår, när vi åkte från Halland, satt jag i bilen och googlade på bäst-i-test vad gäller laptops och så värst mycket kollade jag väl inte .., men jag ville i alla fall ha ett  h u m  om vad jag kunde tänkas vilja ha. Idag vid halv ett så åkte vi då in till Ulvsundavägen i Bromma och där, på Elgiganten, slog jag till. Försäljaren var av det yngre slaget och bredde på som dom flesta försäljare gör (kanske allra helst om kunden är en snart vithårig äldre kvinna), men jag sa att han inte behövde  dra till med alla tekniska finesser, för det säger mig ändå ingenting och så tittade jag på några olika alternativ och sa "du, den här tar jag!" Så det gjorde jag.

Frånsett resor och soffan Ektorp - den jag hade i Ystad - har jag inte lagt ut så mycket pengar själv.
Nåja, jag har sparat till den (visste kanske inte att det var just till den) och det känns bra.
Och den är fin. Silvrig baksida. Underbart tangentbord!

Glad i hågen åkte vi senare mot Ekerö igen, men stannade till på Drottningholm ., parkerade och gick sedan någon timmes promenad med Harry. Hela tillvaron var gul! Marken täckt av nedfallna löv och lönnarna var illandes gula och inget träd i världen kan väl ändå vara vackrare än linden!

Särskilt många turister såg vi inte till ., ett sällskap från Kina ., några uppspelta tyskar ., här och där - mest där - sprang lösa hundar och det var på det hela taget en rent pastoral idyll.

Efter promenaden föreslog jag lunch eller nån slags kaffe med dopp i lilla caféet/restaurangen Karamellan, inte långt från vattnet. Som vanligt valde pv kaffe med en liten paj med vaniljsås, själv vill jag absolut ha riktig mat när det är mitt på dagen .., så jag beställde en fisksoppa.

Det ska jag säga, att en godare fisksoppa har  jag  a l d r i g  i mitt liv ätit!
Den var sååå smakrik .., det var en fräsch dillkvist i soppan, plus rejäla bitar torsk, ganska mycket räkor, blekselleri, kummin (måste det ha varit!) och aioli i en liten bytta .., ja, den var himmelsk! Och vilken stor skål!
Servitören tycktes omåttligt häpen över att vi valde att sitta ute. Stolar och bord var regndroppiga, men det var ju inga problem, bara att fösa bort och var sin fleecefilt värmde rumporna, som verkligen inte behövde värmas - det var ju sexton grader varmt ute -!

Medan vi satt där kom Waxholmsbåten Carl-Philip (ja, det är väl inte just en Waxholmsbåt, men ni förstår kanske) och lade till vid bryggan och några gick av och ännu fler gick ombord. Pv häpnade över att en så pass stor båt kunde komma alldeles mot land nästan, det är ju inget djup att tala om heller.

Och nu?
Ja, nu sitter vi här vid härliga matbordet och pv övar sig på adventssånger (han har laddat ner en piano-app på sin Ipad) och harry sover gott på soffan .., katterna går ut och in och är gosigare än i somras och det mulnar  på. Och om någon funderar blev det en HP-laptop .. kanske heter den Pavilion, men jag är inte säker. Fin är den i alla fall.

Hurra! Hurra!

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Specialleverans av fönsterfoto direkt från Cambridge!
Jag tror att det syns även på fotot att mannen närmast i bild är arketypen för en brittisk akademiker.!
Manchesterkavaj, borstigt grått hår och glasögon. Och läser antingen forskningsrapportmanus eller studentuppsatser."

Kul! Och tack att du hade håven redo och tack för dina funderingar!

Ny blogg! 

Ëller ännu en!

Nej, inte här, men hos Ulrika.

Vad några små rutor kan göra ....

Igår, på väg från läkarbesöket faller min blick på golvet som leder till entrén.
Tänk, så fint det är med dom här brun-röda inslagen mitt i allt det grå!

Ja, även dom ljusare partierna gör ju att det hela får liv!
Det hade jag nog aldrig kommit på, om det vore jag som hade varit golvansvarig.

För övrigt älskar jag såna här golv.
Så vackra!!

Dagens fönster ....

Det finns fönster som alltid har ett eget rum i mitt hjärta.
Oftast är det människor med i bilden eller djur.
Som det här, till exempel.

Minns jag rätt var jag - när bilden togs - i Malmö tillsammans med Torun Sandberg.
Och så passerade jag en grävmaskinist .., upptäckte den sååå fina hunden och tänkte att det måste vara en snäll människa som tar med sig hunden och han som var husse såg så rar ut.

Det här är också ett sånt fönster; det fångades i Bjärlöv i Skåne hos pv:s kusin Pia med familj.
Två tuffa hundar ute på altanen och en orädd liten dam på tolv år kanske .., som vet sitt värde.
Svansen rakt upp.
Nää, jag är mnsann inte rädd för er, tro inte det!

Ännu mera efteråt ....

... sammanstrålar vi i Skallkrokens hamn och tar oss ett dopp.
Pv kommer per cykel, friherrinnan med bil och Shejken får följa med och jag har varit och handlat och har också bilen.
Nu är den lilla bryggan borta, så man får hasa sig i från betongkanten.Här är det ballerinan Lena som är på väg i. Den andra ballerinan har då redan doppat sig och är uppe på land.

Pv:s badbyxor blev kvar hemma, så han tar helt sonika av sig cykelkläderna och badar i Adamsdräkten. Det går det med. (Här nere är människor inte ens hälften så pryda som längre norrut. När turisterna är här och ska byta om på stranden, är det ett fasligt krumbuktande bakom stora handdukar. Såväl i Ystad som här är det helt annorlunda. Bara rumpor är inget som nån reagerar för.)

Tolv grader i vattnet och inga maneter.
Det hade kunnat vara värre.

Såja, nu ligger pv och sprattlar och friherrinnan är på väg upp, tror jag.

Blir det någorlunda bra väder i morgon, blir det ännu ett dopp.
Over and out.

Efteråt ....

Onsdag. Tid på Halmstad sjukhus klockan 10,00, för uppföljning av tidigare mammografiundersökning i Falkenberg.

Och friherrinnan erbjuder sig omtänksamt att följa med, t.om in i undersökningsrummet, men jag säger att det senare behövs inte.
Där är två olika väntrum; ett för vanlig mammografi (där sitter många kvinnor) och så det här där jag är .., och där sitter även en man - en kund från affären - och så en yngre kvinna.
Det är nästan så man kan ta på all ångest som genom åren har svävat i rummet .., all dödsskräck .., all oro. Själv reflekterar jag inte ens över att bläddra i en tidning, vet att jag aldrig kan koncentrera mig så till den milda grad.

Så får jag komma in till ny röntgen.
Under flera år, särskilt under tiden i Ystad, drömde jag flera gånger att jag hade drabbats av cancer i mitt vänstra bröst och så snart jag nu tagit av mig klänningen och behån, ja, då säger sköterskan:  "Elisabet, ja, det är ditt vänstra bröst det gäller".
Jaha, ja.
Tänker jag.
Det nästan knyter sig inombords.

Några bilder tas .., och sen visas jag in i ett angränsande rum där det ska bli ultraljud och eventuell biopsi. En ytterst sympatisk läkare med lite gråsprängt hår (kommer från Katalonien, från Barcelona, säger han när jag frågar och han i sin tur frågar var jag kommer ifrån, med min annorlunda dialekt) och så sveper ultraljudsgrejen över bröstet; upp och ner och fram och åter .., om och om igen, mera gel smörjs på .., och så ny vända för att hitta det där som vi inte vet vad det är.
Jag får vända mig mera till sidan .., lyfta upp armen, vända mig igen, sträääcka på kroppen och till sist hittar han en liten svart punkt på skärmen - där är den ! -.
Just det. Det är där det ömmar när jag trycker.
Jo, jag ser den också.

Den lilla mörka knölen är inte större än sex millimeter, men tillräckligt stor för att ha framkallat rent av vettlös oro. Och så blir det biopsi och nålen är så tunn så jag knappt känner nånting! På fyra objektglas ligger därefter nånting som tydligen kommer från knölen och i ett litet provrör finns en slags blodblandad vätska.
Nu ska detta skickas på analys och så kommer någon att kontakta mig, antingen via brev eller telefon. och berätta om resultatet. Måhända är den helt harmlös? Måhända inte?
Sköterskan säger att jag om jag vill, kan jag tvätta av gegget på bröstet, så det inte börjar klibba i kläderna.

Och jag berättar om resan till Liverpool; att jag kommer att vara borta då i slutet av nästa vecka och i början av den andra och sköterskan (som för övrigt kommer från Kallinge i Blekinge) lovar att hon ska notera det i journalen.

Efteråt - när jag tagit på mig skorna och sticketröjan, tar vi sikte på Börjes konditori i Harplinge och jag säger till friherrinnan att nu bjuder jag på fika, ja, som tack för att hon så generöst och omtänksamt gjorde mig sällskap. Så där sitter vi och säger unisont att kaffet var himmelskt och mackan med brieost och salami också och kanske hade precis vad som helst smakat bra, så känns det! Lägg därtill att friherrinnan själv varit med om precis detta .., men hennes var knöl var större och det sattes igång nästan per omgående med behandling.
Alltså vet hon vilka känslor som varit i svaj.

Börjes är ett gammaldags konditori .., det känns hemtamt och ligger mitt i lilla Harplinge.
Vid ett bord längre bort sitter fyra herrar som kanske är i sjuttioårsåldern.
Jag säger till friherrinnan att dom nog är före detta arbetskamrater.

Och på väggen sitter olika anslag.
Oj då, här är det Kammarkören där pv sjunger som söker en andrebas.

Efter en stund lämnar herrarna sitt bord och jag hojtar till och frågar om jag möjligen får ta en bild av dem och nog är dom väl före detta kollegor? Jodå, så är det.

"Och du var förstås chef ..?" säger jag till mannen längst till vänster.

Jodå, det också. Det märktes så tydligt.
Och jag frågar om jag får lägga ut bilden och då skojar mannen som står näst längst till vänster och gnider med händerna, ni vet, som när man vill ha pengar.

"Jo, jo ., du var säkert ekonomiansvarig ..!" säger jag.

Så ställer dom upp och vi får veta att dom - i sitt yrkesliv - brukade fika just den här tiden, nu träffas dom så här i stället. Tänk, så vettigt! Män lär ju ha ett snävare socialt nätverk, då blir ju det här ett anspråkslöst sätt att känna sig som en del i nånting som varit! Det där som kallas KASAM - känslan av ett sammanhang -.

Så tackar även vi för oss och jag kör hemåt och friherrinnan lämnas av hemma  hos sig och jag kommer hem till en glad Harry.
Har pratat med delar ur den närmaste familjen (som jag älskar dem alla!), min syster i Skåne och Eva i Tyresö och Kerstin i Trelleborg .. och i kylskåpet ligger nånting gott som jag ska bjuda pv  på när han kommer hem ikväll ., när jag ska fira.

"Vad då fira ..?" kanske någon tänker.
Fira? Att man nu hittat nånting? Är det nånting att fira?

Jo, men det känns ändå bra.
Nu har jag nånting att förhålla mig till. Det hade kunnat vara låååångt mycket värre; en stor knöl och annat hemskt. Nu får det bli som det blir.

Och ikväll vankas detta ..!
Sååå härligt!
Pv har lovat att sällskapsbada med mig. Bara en sån sak!
Och stort tack alla ni rara bloggvänner för vänliga tankar, mejl, kommentarer på instagram och vanliga sms och telefonsamtal! Ni är underbara och förgyller ens tillvaro!

Dagens fönster ....

Nog är svartvitt vackert!

Tack Ulrika!

Det bästa för Hedgrenskan .....

Så här skriver Kerstin:

Det bästa ... var helgen hos minstingen i Götet för att fira hennes födelsedag och äntligen träffa "the inlaws". Det har gått några år sedan de unga träffades, men vi föräldrar bor ju inte där någon av oss utan var på sitt håll.

Så himla trevliga de var! Inte konstigt att det har en sån härlig son och som jag har lyckan att få kalla min svärson.

En riktig hjärtevärmarhelg som avslutades med att killarna fixade med att sätta upp en nyinköpt taklampa.
Nu hemkomna och lagom trötta.

// Tack snälla Kerstin! säger jag.

Och ett ps till er som vill dela med er av glädjen: mejla den till bisse151@gmail.com, så är det enklare att hålla kolla på bidragen. (Ja, det är ju såna horder ..,-.))

Vacker vilsam musik ....

.... hittade jag här.

(Ungefär inga problem. Kanske ... ingen anledning till oro).

Glädjen .....

... får en stor bild!

Och nej, det är inte största lottovinsten som gjort oss glada .., det är ett besök med make och son (Kattis) och bio och god mat .., allt i Örebro.

Och det är en tillsammans-bio-kväll (ännu en) för Agnetha i Skellefteå och yngsta dottern (Downton Abbey och måttligt intressant för Agnethas dotter).

Och för Ulrika i Närke är det en liten hundvalp i famnen .., en liten krabat som snart ska bo hos henne och Rickard och sprida glädje och bli kompis med Qvick!

Friherrinnan vittnade om ett diamantbröllopskalas, då hennes moster och morbror firade sextio år som gifta. Inte illa! I säkert tio minuter fick jag höra talas om den goda maten - fisk på planka för friherrinnans del -!

Själv gladdes jag åt dagliga dopp i ett allt mer kylslaget hav.
Men glädjen efteråt.
Euforin.
Känslan av pånyttfödelse.
(Det är nog som att bli frälst, tänker jag).

Tack snälla som delade med er!

Ännu mera ...

Madame A i Portugal, hon undrar varför där inte var någon bild på dom till synes så lyckliga grisarna i Ullarp, ja, som jag skrev om igår. Det var kanske fem grisar allt som allt och längst till vänster skymtar knappt trynet på den som låg och gottade sig i gräset.

Själv satt jag i bilen hundra meter bort kanske och hade svårt med skärpan.
Men den här bilden är i alla fall till dig.
Visst blir man glad!

Nåt helt annat.
Så här ser det ut i vårt pannrum.

Här i huset eldas det med ved, nåt jag minns från min barndom.
Först var det vedpannan, sen skaffade pappa oljetank i källaren - en stor, svart sak som mest liknade ett odjur och det doftade äckligt av just olja ... - och sen blev det elektricitet som fick värma element och vatten.

Men pv, han fortsätter med samma uppvärmningssystem som varit här sedan evigheter tillbaka och nu har jag vant mig och tycker att det doftar gott när pannan är i gång. Vår, sommar och höst får vi allt varmvatten via solfångarna, men nu och fram till maj kanske .., får vi elda med ved. Mest är det för att kunna duscha varmt, ingen av oss vill  ha mer än kanske arton grader inomhus.

Och eftersom pv är smålänning och en man som har gott om energi, har han frågat byggarna hos grannen en bit bort - dom som slänger spillvirke i den container som står vid vägen - om det är okej att han tar vara på det där virket?
Jodå, det var bara bra.

Så varje morgon eller kväll tar herr pensionatsvärden sig en titt i containern och finns där nånting att hämta, blir det minst ett skottkärrelass som han kånkar hem med och så travas allt i pannrummet.

"Härligt! Nu har vi enbart där ved för hela november!" sa han i morse.
I vedskjulet lär det finnas ved för hela vintern och mera ryms!

Hur den här idoge mannen har tänkt att hans sambo ska få ned veden - den som finns i pannrummet och nu når takhöjd - har han däremot inte berättat.

Om man nu tänker sig ....

... att man ska försöka lura människor och då inbilla dem att det här ett mejl som kommer från Postnord, då får man nog vara aningen smartare än så här.

"Vi kan gärna meddela" - så skulle aldrig posten skriva.

"Din paket är registrerad" - byt ut d:et mot ett t, så hade det  k a n s k e  låtit mer troligt.
Och din mot ditt.

En sån där liten färgglad lastbil .., nej, det hade inte heller funnits på Postnords meddelande.
Knappast heller paketets innehåll.

Man kan undra hur många människor som går på sånt här? Som glatt och villigt betalar in 99:- och tänker att ååå, en billig mobiltelefon! Kanske tusen personer? Ja, det blir nästan hundratusen på någons konto.

Sånt här kan ge mig spunk!

Annat som kan ge mig blodstörtning: när en man i Borås får ägg kastade på sin bil och när mannen - en 25-åring - stannar och frågar ungdomarna vad dom håller på med, blir han svårt misshandlad; käken slås av och några tänder ryker all världens väg!
Sånt kan göra mig galen.

Dagens fönster ....

Tre bröder tillsammans under en vecka i Kroatien.
Två av dem är numera pensionärer, den tredje - född 1963 - pinnar fortfarande på.
Det är i minstingens lägenhet dom bor.

Två av bröderna har Göteborg som bostadsort; ja, har faktiskt vuxit upp just där.
Den äldste - som så småningom blev far till mina tre barn - tillbringade sin uppväxt i Lycksele.

Innan det var dags för avresa till Kroatien, bad jag denne - den äldste - att "kolla in lite fönster".

Och kan man tänka sig .., det gjorde han!
Här är ett av dem som fanns i håven.

Tack Tommy!

Denna dagen, ett liv ...

Bilden: gammalt schema .., måste ha varit när jag började arbeta efter nån knäprotesgrej.

Sex timmars arbete, knappt det, och ändå så skönt att komma hem.
Och så roligt att jobba!
SPF har ihärdiga medlemmar och nu var det ännu en kvinna som bjöd mig att vara med, nu gällde det kaffeavdelningen - av sju som nu ställer upp, slutar fyra - men jag lovade ingenting.
Nej, jag vill inte binda upp mig på det viset.

Mycket att göra nu när kundantalet i butiken har ökat markant sedan nyöppningen.
Hann med att fylla på lite cigaretter, veckotidningarna kom upp och returerna plockades undan (men i omvänd ordning) .., förmiddagsposten kom i två säckar - allt hanns med - och så fika med Mange, Bodil, Jocke, Cornelia och hennes lillebror Gabriel (fjorton år, ska prya hos oss i veckan) och det blev mycket skratt och prat i det nyinvigda fikarummet som går i svart, ja, i alla fall bord och skåp.
En diskmaskin har vi fått också.

Många kunder, ja.
Jag tänker ofta på det här .., ja, att vad vi säger - kanske utan att ens tänka på det - kan sätta såna spår, såväl bra som dåliga.
En av kunderna i affären är en man i 45-årsåldern kanske och jag möter honom ofta här nere vid havet .., antingen att han löptränar eller cyklar och det slår aldrig fel; han är ALLTID så vänlig! I somras, när jag verkligen kände mig inte det minsta fin, hojtade han - medan han cyklade förbi - "Oj, så solbränd och fin du är!" och jag var glad precis hela den dagen.
Bara att säga det!
Att bry sig!
Idag hade jag honom i kassan och vi stod och pratade en stund och till slut sa jag som det var, att han är en sån himla trevlig människa och sprider sån glädje.

Valter och Birgit kom också och handlade. Det var Valter som skadade sitt ben dagen innan han skulle fylla nittio och idag gick han utan rullator, men han - som alltid är som en solstråle - var måttligt glad. Han hade, tillsammans med Birgit, varit på banken i några ärenden och om det pratade vi lite. Ett trevligt par är det.

Efter jobbet åkte jag till Ullarp några kilometer norröver och köpte två flak bruna ägg.
I en hage intill gick stora, tjocka, härliga grisar och bökade fritt i jorden och en av dem låg på sidan och tycktes njuta omåttligt av tillvaron. Vilket härligt liv, så länge det nu varar. Snart är det väl slakt på gång? Nåväl. Har djuren det bra i livet, så är ju det en bonus. Eller det viktigaste.

Dom pyntar alltid så fint i Ullarp och allt följer förstås säsongerna.

Härliga ägg som ska få följa med till Upplands Väsby i helgen.

Så hämtade jag pv vid bussen (han hade rullskidat till jobbet i morse) och så körde vi raka spåret till Skallkrokens hamn. Jag hade baddräkt och handduk i baksätet och pv sa att han sannerligen inte hade någon lust att doppa sig (det blåste västliga vindar, rakt mot oss), så medan han kollade till båtens förtöjning (förhoppningsvis får han lyfta upp den i morgon) bytte jag om och upptäckte först då att bryggan inte längre var på plats ., jaha, det var bara att hasa sig ner från cementplattan och det gick väl det med, men aningen bökigare var det.

Iskallt i vattnet, verkligen sååå kallt, så jag gick ut kanske tio meter, simmade fem armtag och doppade hela mig och Gud, så underbart det var!
Det mest fantastiska är att man INTE fryser efteråt!
Pv stod och huttrade - fullt påklädd med jacka och allt - och själv stod jag där med rumpan bar och bara sticketröjan utanpå allt och inte frös jag det minsta.

I morgon tycks det bli ledig dag.
Det blir nog bra.

Dagens fönster ....

"Här kommer ett fönster från Vita Bergen på Söder i Stockholm, ett fönster som fångades på Bergsprängargränd, strax nedanför Sofia kyrka. 

En liten gata med hus båda sidor som alla utom ett inte är moderniserade med vatten och avlopp. 

Avträde på gården är det som gäller. Vatten får man också hämta. 

Jo, elektricitet har dom fått, hälsar Turtlan på söndagspromenad på Söder, i skönt väder."

Här en härlig länk till ovan nämnda gata.

Och tack Turtlan! säger jag.

Dåtid ....

När Fredrika Charlotta Johansdotter var tjugofyra år, fick hon sitt första barn som fick namnet Per Johan. Två år senare kom Wilhelmina Charlotta som en gång skulle bli min mamma till min mormor.
Ta en titt på när hennes barn föddes. Hon måtte ha varit gravid nästan för jämnan!

Lilla Thilda Maria blev bara nio år och varför Olga Elisabet finns vid "Noteringar", vet jag inte. Hon är i alla fall född på samma datum som "min" Maria.

Jag tror att den förstfödde Per Johan, blev pappa till min morfar.
Wilhelmina Charlotta mamma till min mormor.
Dom måste alltså ha varit kusiner? (Jag tycks minnas att mamma berättade att dom var t.om var dubbelkusiner! Inte underligt att man blev som man blev ...).

Få se .., vad var det för nummer nu ...?

Kväller.

Klockan har stannat och pv har gått i säng. Det ska jag med göra, då det tidigare ikväll plingade i min mobil och där var en förfrågan om jag kunde tänka mig att ta ett förmiddagspass i morgon? Jag svarade att det kunde jag.

Plu-numren som bytts ut .., få se, har jag kvar listan med dom nya numren?
Nej, kanske slängde jag den.

Ska kampera med Johanna A. Hon är den som varit längst i butiken, frånsett Mange och Bodil, ägarna alltså. Hon är alltid lugn som en filbunke och inte bara lugn; rar och fin också.
Och vänlig! Och omtänksam.

Ute är det full fart i träden ..., och det har regnat friskt.
Tidigare idag hade vi besök av Hilda, Patrik och lille blåögde Edvin. Jag hade gjort den linsgryta (helt vegansk) som jag tycker är så god (det tyckte uppenbarligen dom också) och till dessert bjöd pv på smulpaj med blåbär-hallon-björnbär och så glass. Såååå smarrigt och Edvin hade nog kunnat äta upp halva pajen själv, så gott tyckte han att det var!

Ännu tidigare idag ett dopp i havet.
Termometern visade på + 10 grader och det blev ingen lång simtur.
Nåja. Det gick bra det med.

Två dagar kvar tills jag ska till sjukhuset.
Jag inbillar mig själv att jag inte är orolig, men känner det som om jag ser mig själv utifrån.
Ja, ja.
Det är bara att hålla sig lugn.

Nu mot sängen!
Over and out.

Tack Barbro i Brämhult! 

Så här skriver hon, den omtänksamma Barbro;

"Måste bara skicka dig en bild på vad jag hittade idag.

T och jag var och handlade i en ICA-affär som vi inte besöker så ofta, och på väg ut så fick jag syn på en anslagstavla i caféhörnan.

Tittade lite närmare och fick syn på att den var full av inköpslistor.

Tänkte förstås på dig direkt.

Så här kommer en bild från ICA City Fristad (ett samhälle strax utanför Borås).

Varma hälsningar 

Barbro D/walkaboutsweden".

//Tack du underbara människa! Så påhittigt av någon i den butiken! 

Det bästa för Agnetha i Skelleftehamn ....

Agnetha .., hon var nog min allra bästa vän under tiden i Malå, i alla fall sedan vi kommit flyttande från åren i Sollentuna och Kungsängen. Hon var gift med Jonny - arbetskamrat med mig på Ica Nilahallen - och jag vet nog nästan ingen som har ett så gott skratt som Agnetha.
Jag vet heller nästan ingen som får mig att bli så gott humör. Hon har en underbar humor!

Under åren i Malå arbetade hon på Sparbanken ..., så småningom seglade hon iväg till Skelleftehamn, sadlade om och blev läkarsekreterare. Och så fick hon ett tredje barn; det är hon som är på bilden.

Så här skriver Agnetha: Mor- och dotterkväll i fredags. Började med middag på Pinchos och därefter bio, Downton Abbey, filmen, som var mitt val, ja, den var kanske inte så uppskattad av dottern.

Tack Agnetha! säger jag. 
Sååå glad att ni hakar på!

I nattens mörker ....

Foto: Micke Grönberg, Sveriges Radio.

Kanske var det fullmånen eller så var det väl nånting annat, men hur som helst var det omöjligt att somna igårkväll. Under nästan pistolhot drog jag harry närmare mig; det slutade med att han låg på min högra arm och han suckade  t u n g t   och så låg han kvar - i säkert fem ynka minuter -, sen vände han åter till fotänden.

Jag hade ställt fönstret på mer än glänt och det var helt ljuvligt.

Så tog jag mig en titt på sr.play och hittade ett minnesprogram över den nyligen bortgångna Sara Danius. (Att dö vid femtiosju års ålder .., så sorligt och så trist!)

Det visade sig vara ett   s u v e r ä n t   program; såååå bra sammanställt, en slags dramaturgi som var .., ja, det var fantastiskt bra.

Människan bakom programmet heter Mattias Berg och på bokförlaget Natur och Kulturs sida kan man läsa följande: Mattias Berg är kulturjournalist och författare. Han arbetar på Sveriges Radio, där han under tio år också var Kulturchef, och har tidigare varit på bland annat Dagens Nyheters och Expressens kulturredaktioner. Han har tidigare givit ut reseberättelserna Livet efter Dolly och Japanska tecken. Dödens triumf (2016) är hans skönlitterära debut.

Här en länk till programmet.


Av bara farten fortsatte jag och lyssnade så till hennes sommarprogram - framför allt det sista - där hon med kirurgiskt snitt vittnar om vad som hände i Svenska Akademien.

Det bästa för Kattis Närke ....

Efter intensivt vardagspusslande tog vi oss under lördagen en tur till stan!

Lite gemensamt strosande, en bra film på biograf och också mycket god mat.

//Tack Kattis! Så roligt att du vill vara med!

Dagens fönster ...

"Det här Igreja do Carmo i Porto. Det tog en vecka innan jag fick tillfälle att ta detta fönsterfoto som jag lovat dig! Med mycket bonusmänniskor! Utöver alla människor som vanligen är i rörelse en lördagseftermidag i stan, hade det dessutom varit bröllop i kyrkan."

Då anar ni kanske att det var annannan som höll i håven?
Tack!! säger jag.