Såg ni Stjärnorna på slottet?

Det gjorde jag.

Och: jag bara älskar Jonas Gardell och jag kände igen allt han berättade om sin dementa mamma, ja, det var vi nog många som gjorde och Loffe Carlsson, den mannen har jag helt omvärderat efter det här programmet!
(Inte att förglömma bilderna från Ystad Teater med massor av bekanta ansikten som flimrade förbi ...).

Och ännu mera ..., mannen som ska försöka bli av med fyra ovälkomna kilon vilka oförhappandes dykt upp under det långa jullovet .., (läs: lussekatter, pepparkakor, julskinkemackor, dajmtårtor och semlor ...), han drog först med bloggmadamen på en 45-minuters promenad och därefter har han klämt i sig en påse lösviktsgodis.

Ja, jag hjälpte kanske till med två sega fiskar och några ynka Briobitar.

Har intresseföreningen noterat?

Bra.

Just det.

Om ett äventyr ...

Havet finns förstås nära Lissabon också.
Det här havet hittar man i landet Halland.

"Vi går i regnet genom gatorna i närheten av hotellet. Målet är Velho Páteo de Sant`Ana, en restaurang som har uppträdanden av Fado sångare.

Det är mera än kvällens mål, det är för min del hela resans höjdpunkt.

Jag hörde en låt på bilradion en gång när jag åkte från Moskosel till Arvidsjaur och den talade direkt till mitt hjärta. Jag skrev upp artistens namn och började lyssna mer till musikstilen."

Så skriver Jom som har varit på resande fot, tillsammans med sin äkta hälft.

Läs om målet för hans resa .., och läs och smajla åt hans frus härliga kommentar om modern konst ...!

Flera eftermiddagsfönster från Nora.

"Hej!

Här kommer några fönster till dig från Nora.

Det var så stark sol idag så bilden blev lite konstig.

Dom här fönstren sitter så fint placerade på en rundad hörna på ett hus som för inte så himla länge var ett varmbadhus.

Numera är det ett kontor.

Det är ett så gulligt litet hus, och om du tittar riktigt noga så har någon klottrat längst ner på väggen "Jag älskar dig!".

Jag brukar inte gilla klotter på hus, men det här upplever jag nästan som en kärleksförklaring till själva huset, så det får godkänt ;-)

Christina."



Flera bilder som Christina har skickat!




// Egentligen har madame Alvner skickat ännu flera bilder, men några av dem får jag av någon för mig obegriplig anledning inte upp. Det får bli dom här och det är ju inte illa. Tack snälla! säger jag.

Ojojojdå ....

Nej, mina läppar äro förseglade.
Icke, att jag säger hans namn.

Jag känner en man som med fasa i rösten meddelar att han har ökat fyra kilo i vikt under december månad.

Ja, kanske lite i januari också.

Mannen i fråga låter chockad.

"Och låren slår i varandra där uppe, det har jag aldrig varit med om tidigare!" utbrister han med nånting som liknar förfäran i rösten och om man inte visste bättre skulle man kunna tro att han anser att denna viktökning är orsakad av bloggmadamen.

"Jaså ..., på det viset ..?" säger jag stillsamt.

Lår som nuddar varandra är ingen ny upplevelse för undertecknad och man kan trösta sig med att det i alla fall känns mjukt och lent.

"Äsch, så farligt är det väl ändå inte och jag tycker att du är fin ändå .." säger jag som för att trösta.

Inte ett dugg hjälper mina ord.

"Å, näää, försök inte .., jag vill inte bli nån gubbe .. jag vill hålla mig i trim!" säger mannen vars namn jag inte får yppa.

Det är inte långt ifrån att han har svettpärlor i sin panna.

Och nu ska det bli andra bullar av, säger han.

Absolut.

Jodå.

Jag säger ingenting jag.

Om morbror Örjan, råttor i en ryggsäck och Bin Laden.

Häromdagen begravdes moster Lisbets man, Örjan.

Han var alltid just .. "morbror Örjan".

Lite stillsamt filurig.

Glad.

Mamma tyckte sååå mycket om sin svåger!

Och så hittar jag ett mail som har kommit just idag, där min kusin Barbro berättar om hennes bild av denne man som inte längre finns.

Han var hennes morbror också.

Så här skriver hon.

" ......

Jag var på morbor Örjans begravning i torsdags och du må tro att jag blev förvånad hur många han var morbror för.

Det måste ha varit minst 30 stycken som gick runt kistan och sa tack morbror Örjan.

Det var jättefint och så roligt att träffa kusinerna och se deras vackra söner och döttrar.

Ulrikas yngste son är som en kopia av moster Lisbeth.

....

Morbror Örjan var nummer elva av fjorton barn och hans mamma dog i barnsäng när hon fick sitt fjortonde barn.

De två yngsta adopterades bort och jag fick höra en sällsam historia av ett av syskonbarnen som satt bredvid mig på bussen hem.

Det blev storasyskonen som fick ta hand om de yngre.
Fadern som var rättare kunde vara borta länge från familjen och det blev goda människor av alla och jag har en historia från min barndom om morbror Örjan.

Det var på slåttern på Näsmyra och vi barn fick inte ta hem de råttungar vi hittade.

Vi gjorde ändå ett försök och tog en tom bitsockerkartong och la i råttungarna i morbror Örjans ryggsäck.

Vid fikadags tog han upp en korvbit som var äten av, och när han såg ner i säcken såg han den stora råttmamman som nu funnit sina kidnappade ungar.

Jag har alldrig sett någon som var så arg.

Vid besöket hos moster Lisbeth i december så pratade vi om händelsen och jag fick då veta att morbror Örjan var jätterädd för råttor, därav det vilda temperamentet på slåttermyran.

När jag la handrosen på kistan så bad jag om förlåtelse för vårt tillgrepp ....

Annars så är allt bra jag jobbar i Vihelmina men är hemma för helgen.

På tisdag ska jag till Östersund för examination på min c-uppsats i rättsvetenskap. sen får jag se om jag får min efterlängtade slutexamen.

Jag bifogar en bild på Bin Laden, den katt som numera huserar hos oss. .

Det är egentligen grannens sons katt som är störtförälskad i min man,

Han kommer in vare dag på vintern och äter, men i mars så försvinner han, vi ser honom ibland, men han bryr sig inte om oss hur mycket vi än lockar på honom. I oktober kommer han tillbaka jättemager och äter upp sig under vintern innan han försvinner igen under mars månad.

....

Barbro."

Igenkänning ....

Kvinnan är i 40-årsåldern och står intill sin man som är i färd med att lägga varorna på kassabandet.

"Nej, nu gör du fel .., du ska lägga dem med streckkoden mot dig .., näää, nu blir det fel .. så här, du måste lära dig .,. det är ju hemskt att du inte kan!" säger kvinnan till sin man.

Och så går hon på andra sidan och tar emot varorna och packar prydligt i kassarna.

Dom är av tyg, förstås.

Varorna kommer lite hipp som happ och så värst noga med streckkoden är det inte.

Jag tänker att mannen nog är en lillebror som har fått tillräckligt av uppläxning i sina dagar.

Och så säger kvinnan att han ska ta det tunga först.

"Så där, ja ...".

"Du är lärare, va ...?" säger jag till kvinnan.

"Jaa! Men hur kunde du veta .., ja, jag är småskollärare?!!" utbrister hon häpet.

Just det, ja.

Och så ler jag lite för mig själv.

Det gör hennes man också.

Fler små möten ....

Hasse från Ö-vik får illustrera lillkillen.

"Du .., vet du vad jag heter?" frågar lillkillen som står intill sin pappa just i min kassa.

"Jo, du heter förstås Pelle ..?" säger jag tvärsäkert.

Då smajlar lillkillen.

"Näää, jag heter Max Albin Pålsson och jag är fyra år!" säger han bestämt.

Och så frågar han om jag vet vad hans pappa heter?

"Ja, men han heter i alla fall Pelle, det tror jag alldeles säkert!" svarar jag.

"Nä, det heter han inte alls .. han heter ....", säger lillkillen och jag hör inte svaret, men Pelle var det i alla fall inte.

En sak är säker: det finns inte nånting så ljuvligt i mitt jobb, som alla dessa småbarnsmöten.

Ett lördagsfönster från Lissabon ...

"Detta fönster, och det som du fick tidigare, tog jag i stadsdelen Alfama där husen står tätt, gatorna är smala och huvuddelen av byggnaderna är i behov av reparation."


Jom tog bilden.

Förstås.

Tänk .....


Om man vore gift eller sambo med en sån allmänbildad och skärpt människa som herr Wester i "På Spåret" .., vad skulle man då prata om vid köksbordet?

Han kan ju allt.

Jag kunde möjligen dra till med några PLU-nummer eller fråga honom om han kan namnen på Isaks tolv söner, ja, i åldersordning förstås?

Det kan jag.

Nämligen.

(Å andra sidan kunde pensionatsvärden svaret som var "Den heliga stolen". Klart impad blev jag. Men jag kunde döner kebab och det kunde inte han. Ja, ja .., det handlade om mat.)

Missade ni den brittiska dramathrillern "Burn up" i SVT 1 ikväll?

Synd för er.


Del 2 kommer i morgon.

Burn Up

Brittisk dramathriller. Om det höga spelet bakom en miljökatastrof.

Den internationella oljeindustrin ställs inför en serie avslöjanden och våldsamma händelser som sliter isär vänskap och politiska lojaliteter.

Del 1 av 2: Samtidigt som Tom hastigt blir ny styrelseordförande i Arrow Oil, mördas ett team geologer i Saudi-öknen.

Masud tar ensam hand om en mycket brännbar hemlig forskningsrapport.

För att vässa miljöprofilen har Arrow Oil tillsatt Holly som ansvarig för förnyelsebar energi, men vet inte att hon är miljöaktivist och infiltratör.

En ung kvinna bränner sig till döds i protest mot Arrow Oils miljöförstöring i hennes hemland och Tom börjar inse sin makt över liv och politik.

I rollerna: Rupert Penry-Jones, Bradley Whitford, Neve Campbell, Mark Warren, David Calder.

Litet möte. Eller stort.

Plötsligt kommer den lilla tösen som står med sin mamma vid kassa 2 och ställer sig precis mitt framför mig eller snett framför .., och så tittar hon mig rakt i ögonen och ler lite.

"Hej på dig du ....., och vad heter du då?" frågar jag.

"Andersson ..", svarar lillflickan allvarligt.

"Oj, vilket fint namn! Ja, jag heter Nilsson jag ...", säger jag.

Och så frågar jag hur gammal hon är.

"Får jag gissa .., du är nog ... fem år ...?" säger jag.

"Aaaa ...", svarar hon och ler.

Och så pekar hon liksom på sin mamma som står och betalar i kassan mittemot, så där som för att visa vem det är.

Mötet varar i kanske en minut.

Inte mera.

Men ..., i flera timmar efteråt blir jag glad bara jag tänker på lillflickan.

Och jag som trodde att dom var så lyckliga ..

Mannen har hittat en annan kvinna; en som han tycker passar honom mycket bättre.

Nu kommer hans före detta hustru och handlar och hamnar i min kassa.

Och jag får veta att hon snart ska flytta från huset till en trerumslägenhet och allt är förstås annorlunda.

"Men det blir nog bra ...?" säger hon.

Blicken säger nånting helt annat.

Långt efteråt tänker jag att det finns ett enda ord som beskriver hennes uppsyn.

"Vingklippt".

Just så.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Nu är jag tillbaka från min Lissabonresa, och jag har med mig några fönsterbilder som jag lovat.

Den här bilden torde uppfylla högt ställda krav på patina.

/Jom."


//Det är så här att Jom vet precis att jag tycker om bäst om fönster som är lite .., ja, lite .., eller inte så eleganta. Så är det egentligen med allting här i livet .., jag är en sån som hellre sitter i köket och äter mat än i matsalen med hur vacker dukning som helst.

Aldrig i livet att Nobelfesten skulle locka mig!

Men att sitta på en stentrappa med kaffekoppen intill och en katt på gräset eller en hund som viftar på svansen och koltrasten som flöjtar .., ååå, sicken lycka!

Och det där har Jom insett och filurskickar därför skruttiga fönster till Ystad och vet att jag blir sååå glad!
(Men jag är så tacksam för alla sorters fönster .., bara så ni vet!)

Sånt man blir glad av ...

En Riktig Människa

Kunskapskanalen i SVT är en outsinlig källa med hur många intressanta program som helst!

Ikväll har jag tittat på detta ...., så här står det i programförklaringen, läs och förundras:

Bunden till sin rullstol, hans högra sida förlamad, hans hjärtas kapacitet ligger på bara 17 procent, och han lider av obotlig cancer i struphuvud, doktor Sharadkumar Dicksheet utför 50-70 operationer per dag på vanställda fattiga i Indien.

Det är nästan surrealistiskt.

Plastikkirurg Dr Sharadkumar Dicksheet kan inte ta tre steg utan en käpp, kan knappt prata och har problem att andas.

Men han har utfört över 57000 rekonstruktiva kirurgiska ingrepp gratis, för att korrigera kluvna läppar, gomspalt, ansiktsärr efter syraattacker, hängande ögonlock och andra deformationer sedan 1968.

"Operationslägren är mitt tempel", säger Dr Dicksheet, "och jag ser Gud i mina patienter.

Varje gång jag kommer till lägren i Indien är det en pilgrimsfärd. Jag har gjort det i 33 år nu."

Den 71-årige kirurgen tillbringar fem månader varje år i Indien i 30 läger som anordnas över hela landet, vilket ger gravt vanställda patienter ett nytt ansikte och nytt hopp.

Fem gånger har han varit kandidat till Nobels fredspris - han var senast nominerad 2001 - och han är högt hedrad i Indien för sin insats på lägren och det han gör för barnen.

"Jag tycker inte om kändisstatus, säger Dr. Dicksheet. "Dessa utmärkelser betyder inget för mig om de inte åtföljs med en betydande summa pengar för att hjälpa min sak.

Nobelprissumman kan användas för att öka lägrens omfattning."

Stort grattis till en bloggmamma!

Monet sa...

Om Petras baby:

Har kollat hennes tips om väninnan som är uppdaterad och lämnat information på sin blogg.

Petra, som vi alla tycker skulle fått sin bebis för länge sen, har nu "levererat" tydligen.

En Alexander, 4 kg (måntro det så som han verkat böka runt i magen), och 52 cm lång.

Mamma och pappa trötta men Ok står det.

Ja, det är som det ska.

Men lyckligt måste det ändå kännas, den största dagen av alla!"

Sååå roligt det här är!! Inte lär väl mamman läsa bloggar inte ... men ändå .., jättegrattis härifrån! hälsar bloggmadamen och tack Monet som berättade!

Tillbaka i Sverige igen!

Äntligen, har den här mannen återvänt till nordligare breddgrader och i morgon, då må ni tro att det kommer ett härligt avskavt fönster som han har norpat till bloggmadamen!

Just så.

Vardag - Liv ....

Hos den eminente Slottsträdgårdsmästaren ramlar jag över den här lilla filmen och jag blir alldeles salig!

Den tittar jag på, medan jag äter frukost i form av en uppvärmd palt med lingonsylt.

Sedan kan man vira den rosa älsklingshalsduken om sig och gå till jobbet.

Ps. Titta även på dom andra filmerna som tjoppar upp längst ner! qi, du kommer att älska dem! Ds.

En slags insikt ...


Och jag bara älskar den här bloggen.

Den handlar verkligen om det som är livet.

Så är det.

Litet brev från pElle ...

En morgontrött Pelle.
Klockan är 8.00 när bilden tas.

"Hej allihopa!

Nu är jag hemma hos mig igen.

Ni må tro att jag har varit med om mycket!

Jag har åkt tåg till Laholm .., firat nyår hos pensionatsvärden .., därefter åkt bil till Alingsås och jag behövde inte ens sitta i Hemska Buren, utan fick sova i mattes knä .., och så har jag varit i Alingsås i nästan fem hela dagar och där bor en som heter Eleonor och hennes hund, den där Lille Sprätten., ja, honom har jag väl berättat om?

Lille Sprätten var inte alls så kaxig som man kanske skulle kunna tro .., nej, jag tog hans plats i soffan och ibland sov jag i hans korg under ett litet bord och på nätterna låg vi nära varandra i hans mattes säng, ja, hon blev så förvånad och vågade knappt röra sig .., kanske trodde hon att vi skulle bli osams, men det blev vi inte alls!

Ibland åt jag av Lille Sprättens mat, den var liksom godare än min, fast hans matte var jättesnäll och kokade fisk till mig, precis som min egen matte gör.

När det blev tisdag, kom matte, pensionatsvärden och hans dotter Hilda och hämtade mig.

Jag förstod precis vad som skulle hända ..., och jag hade faktiskt ingen lust att åka hem igen, för hos Lille Sprätten är nån alltid hemma på dagarna och man var aldrig ensam och man fick titta på skidskytte och annat precis hur mycket man ville, för tv:n är nästan alltid påslagen.

Så .. när matte började att locka på mig, då gömde jag mig under stora sängen.

"Ropa på honom du Eleonor!" sa matte och då glömde jag alldeles bort mig och sprang till köket och snurrade runt Eleonors ben, - hon brukar ge mig så god mat ..., kycklingbitar och sånt ....-, och just då kom matte och tog mig och sen bar det av i bilen till landet Halland.

Det var bara nio grader varmt i pensionatet när vi kom fram och matte eldade och eldade i pannan, medan jag tittade mig omkring lite.

Nästa dag blev det tåg till Ystad och nu är jag hemma hos mig.

Jag gör inte så mycket.

Faktiskt har jag varit lite sjuk och har kräkts, så mest ligger jag och vilar; ja, jag är ändå nästan tolv år och ingen ungdom.

Och idag börjar matte att arbeta i affären och hon har suttit här och pratat lite för sig själv .., ja, hon klappar mig och säger att livet är så där upp och ner .., för idag när himlen är så rosafärgad och vacker, då ska hennes morbror begravas ..., och matte tänker på morbrorns fru, moster Lisbet heter hon, och hennes tre döttrar som är mattes kusiner .., jaaa .., det blir nog en annorlunda torsdag för alla dom ...", det är vad matte säger.

Nu ska jag kolla om det blir nån frukost.

Hej svejs från en något krasslig pElle!"

Ett extra-torsdagsfönster ...

"Hej!

Fönster i mängd.

Själv skulle jag nog bli galen av att fundera hur jag skulle möblera det där rummet längst ute i spetsen på huset.

Hur skulle du göra?

Hälsningar Bert."


//Ja, hur skulle man göra ...? Det kan man fråga sig! Tack Bert! säger jag.

Femoghalvtreds ...


Idag är det vardag igen för min del, vilket innebär arbete från elva till åtta.

Eftersom Ystad har färjeförbindelse med Bornholm, så har vi ofta danska kunder i affären.

Mest köper dom lösviktsgodis och glutenfria varor, "det är ju så billigt i Sverige!"

Men i Malmö ..., där ...!

Dagens fönster ..

Var bilden togs?

Jo, på en parkering utanför Väsbyskolan.

Vi var på väg att kolla på Emmas match i fotbollscupen; den som dom vann så storslaget och Emma blev matchens lirare och var hennes mormor stolt .. ja, det var hon!

Bistrare klimat ...


Hos "Utblick eller insikt" läser jag om mobbare på nätet.

Och länkar gärna vidare jag också, för ååå, vad jag håller med i vad han skriver, herr journalisten Sandahl.

I flera timmar har ikväll min egen datasupport, herr Nilsson, pysslat med min dator.

Herr supporten bor i Trelleborg, bara några mil västerut, men är nästan aldrig på hemmaplan, nej, under hur lång tid som helst har han nu arbetat i Göteborg och är bara hemma på julledighet

Nåväl, denne excellente herr Nilsson har ikväll lagt in ett antivirusprogram .., han har flyttat om lite bland mapparna .., frigjort utrymme och installerat ett nytt bildbehandlingsprogram.

Men se .., nu kan jag inte lägga in bilder.

"Ett internt fel" .., står det när jag försöker.

Hmmmmm.

Det kanske vankas återbesök för herr datasupporten bäst vad det är.

Plumpkväll i landet Uppland ...

Emma funderar .., nja, det här ska nog gå bra, tror hon.



Och pensionatsvärden blandar och ger.
Han kan blanda så där proffsigt.



Kapten Lintott sköter bokföringen.
Men åååå, vad det är jobbigt att räkna ihop alla summorna!



Men nu, nu vet han!



Och alltid är det nån som kommer spretande med fingrarna lite så där på efterkälken.
Här ska Emma ha ett stick ..., hennes mormor två och övriga noll.



Vem som vann ...?

Tja, inte blev det då mormor.

Medan tid är ...

I nästan en veckas tid har min lägenhet fått leva loppan alldeles för sig själv.

På fåtöljen hittar jag en kvarglömd kavaj.
Hmm.
Sonens förstås.

Och postlådan översvämmas av bloggkommentarer, men här finns också vinterbilder som kommit tjoppande från rara bloggvänner.

Så här skriver t.ex en lycklig liten groda.

"Hej Elisabet

ett av våra köksfönster...

vi bor på skuggsidan av dalen...

på det soliga berget på andra sidan älven brukar jag åka skidor..

men inte idag för det är -27 grader..

kram grodan..."

Flocken utökas ...

"Tänk .., nu har jag både en låtsasmormor och en låtsasmorfar ..:!" säger kapten lintott och plirtittar lite filurigt mot pensionatsvärden.

Jominsann.

Så kan det gå.

Jag öppnar mailboxen ....

"Elisabet!

Nu är jag liksom känslomässigt bakis.

Och har ett sug ända in i själen....... lite nummen och vidbränd i kanten...

Kommer ständigt efter dessa jular.

Här är ett för mej nostalgiskt fönster från julskyltningen på NK första advent.

Då jag var liten besökte vi farmor i Stockholm och jag stod med näsan tryckt mot det kalla fönstret och blickade in i sagovärlden.

Julkulorna var magiska och jag sögs in i en hel fanstastivärld.

I år var jag där igen. Och såg småflickor med runda tefatsögon.

Jag önskar dej ett meningsfullt år fyllt till bredden av Kärlek.

Kramar från en sårbar men glittrande Yogini!"

Torsdagsfönstret ...

.... har kommit susande genom rymden ända från Västmanland.

Jominsann .., det är den här madamen som står som avsändare.

Hemresa ...

Alldeles före eller efter Svarte.
Havet igen.
Då är man hemma.

Vardag igen.

Upp i ottan och iväg i kolsvarta mörkret och Radio Halland varnar för halka och berättar om långtradare som blockerar vägen vid Eurostop.

Tåget mot Malmö har avgångstid 8.07 och för första gången någonsin är det hur gott om plats som helst .., det är bara att välja och vraka och jag sitter som vanligt i lågvagnen .., elva och elva mot varandra, men nu är vi bara fem.

Pelle i sin bur på golvet.

Han sover.

Landskapet utanför är vitt och frostigt .., vi passerar Laholm ..., Båstad .., Ängelholm .., Helsingborg .., Landskrona .., Lund ..., och i Malmö blir det byte till pågåtåget som en kvart senare susar iväg längs ett frostpudrat landskap.

I Ystad skiner solen från klarblå himmel!

Jag struntar i taxi och kånkar hemåt med kattburen i vänster hand .,. ryggsäcken där den ska vara och stora sportbagen i min högra hand och det är tungt och bökigt och flera gånger stannar jag och tar pyttepauser.

"Ligg stilla du .., vi är snart hemma ..:!" säger jag till pElle.

Regementsgatan är "min".

Där är Sparbanken och Jennys hårfrisering .., Kings Head och två pizzerior .., där finns en låssmed och där är Möllers Bageri och i secondhandaffärens söderfönster tittar hunden Jonna ut.

Och så är man hemma.

Öppnar kattburen .., kollar posten .., där är en tidning från Viktväktarna och det kan man ta som ett Tecken.

På bordet ligger en tumstock .., några pennor .., och på soffan ser jag spår av sonen ..; fjärrkontrollen inom räckhåll och reklamkanal på tv.

Fönsterrutorna behöver putsas .., pelargoniorna har skjutit iväg och ska klippas ner ..., och hyacinterna är helvissna.

Men hemma är man.

I alla fall.

Pensionatsvärden berättar ...

"Som förstahandsvittne kan jag väl egentligen bara bekräfta bloggmadamens rapport om tillbudet.

När hon fått stopp på vår färd i fientligt territorium ropade jag att hon måste backa ut; jag kände mig lite som Carl-Gustaf Lindstedt som körskolläraren när han ber sin elev att backa ut ur butiken.

"Jag kan inte backa!" svarar madamen och skyndar sig ut ur bilen och jag får kasta mig över växelspaken för att komma åt pedalerna.

På med varningsblinkers, helljusblinka åt mötande bilar och backa så nära vajerräcket det går. Madamen går före (eller efter) och vinkar glatt mot alla och envar.

Visst är det skönt med människor som har en positiv attityd.

Och så kom vi då äntligen ut, kan köra av vägen och puuuuuusta uuuuut.

Ja, käre tid som det kan bli.

Men så här med distans blir det en oförglömlig historia.

PV".

// Jag kan visst backa, men jag såg ju inget för den helt igengrodda bakluckerutan och dessutomvar jag ju i det närmaste i chocktillstånd och det där med att vinka glatt .. jo, jo .., jag mer som vinkade och bad om förlåtelse ..-))

Nära ögat ...

På förmiddagen blir det avfärd från landet till Uppland, med sikte på först Alingsås där pElle ska hämtas upp och därefter raka spåret till det andra landet, som heter Halland.

Till pensionatet.

Efter kanske tjugo mils körande, blir det bloggmadamens tur att ta över ratten.

Det är skitväder .., regn och rusk .., vindrutetorkarna svischar av och an mot rutan .., och i säkert fem mils tid har jag en långtradare framför mig.

Till slut bestämmer jag mig för att köra om .., det är en sån här två-en-väg .., med ömsom en fil, ömsom två .., och nu ska jag äntligen bli av med den smutssprättande långtradaren och jag gasar på och börjar köra om och precis när jag har fått upp hastigheten, upptäcker jag att vägen är enfilig och det enda som kommer emot mig är vägräcket!

Panik.

Och där är inga bilar från mötande hållet och jag girar och hamnar på MOTORVÄGENS motsatta körbana och hinner köra säkert 100 meter innan jag stannar -"FÖRLÅÅÅÅÅT!!!" ropar jag i skräck och jag är vettskrämd och pensionatsvärden väl i chocktillstånd och ropar att jag ska b a c k a .. , men jag är så darrig och rädd, så jag flyger ut ur bilen och ber honom backa medan jag gör bakrutan ren och varningsblinkersen är på och pv blinkar med helljuset av och an, för NU kommer mötande trafik .., en tung lastbil och vanliga bilar och dom måste ju tro att det totala vansinnet har brutit ut.

Allt går bra.

Pensionatsvärden kör resten av vägen .., (fast efter fem minuter måste han lämna bilen och lätta på trycket ..) och jag får ont i vänster arm och tänker att nu blir det väl bleka döden .., men det blir det inte.

Tack alla skyddsänglar som hade jouren i eftermiddag!

Förlåt alla bilister som jag mötte!!

I Alingsås bor världens snällaste före detta svägerska.

Hon bjuder på kokt kycklingfilé med currysås och ris och pensionatvärdens dotter som är vegan, får mat som passar till henne och pElle vill inte alls åka hem, nej, han gömmer sig under sängen när jag lockar på honom!

Resten av hemresan går bra.

Vid ratten sitter pensionatsvärden och är världens raraste man och vi pratar om det som hände och k u n de ha hänt och hans dotter Hilda är nog jordens lugnaste människa och påminner om min systerdotterdotter ..., Hilda tycks helt obekymrad.

Det blir snöglopp och halv storm och pensionatet uppvisar nio graders inomhusvärme, men det går det med och jag sköter eldningen, medan herr värden skjutsar hem sin dotter.

Så var den resan.

Puh.

Trettondagsfönstret ...

..., finns i en liten eller inte sååå liten sjöbod/bastu nära Norrviken.

Och där utanför fönstret susar skridskoåkarna förbi i vad som tycks vara en oändlig ström.

Sommartid är det bara att hoppa i från bastun till vattnet.

Som paradiset är det.

Enjängd var det.

" ...., men ska man inte ha några grönsaker till palten ..?" undrar pensionatvärden.

"Grönsaker? Nej, är du alldeles snurrig ....!" utbrister paltkokerskan häpet.

Hon har inte ens tänkt tanken.

Smör och lingonsylt är det hela.

Och iskall mjölk.

Snart är det dags.

Om en timme knappt kommer den forna klasskamraten, yngst av hur många syskon som helst .., jungfru som pensionatsvärden .., hund,- och kattmänniska och med ett frustande skratt som gör åtminstone mig lycklig.

Hon ska också få palt.

Ett Trettondagsaftonsfönster ..

... från "Björkäng-ligger-vid-Varberg-mannen" ..., nämligen min namne, herr Nilsson.

På lintottens skrivbord ..

Vid nio års ålder är Kapten Lintott fullkomligt besatt av allt som heter hockey eller fotboll.

"Näää, inte film ikväll igen mormor! Det e ju elitseriehockey!" utbrister han bedrövat när hon som är mormor pratar om filmfestivalen; den som på självaste Trettondagsaftonen ska gå av stapeln i vardagsrummet och med såväl godis, - som biljettförsäljning i det närliggande köket.

Åååå, sicket elände!

Missa hockeyn!

På lintottens skrivbord hittar jag ett A4-ark med spelschemat i fotboll.

Liverpool är lintottens favoritlag!

Och AIK, förstås.



Annat som finns på skrivbordet .., julklappen från lintottens mormor.

Filmfestivalen i Väsby ..

Igårkväll visades film nummer 2 i mormors-filmfestival, nämligen "Barnen från Frostmofjället", inspelad 1945.

Just det.

Nittonhundrafyrtiofem.

Och tänka sig, att såväl Emma som Emil tyckte att den var jättebra, framför allt Emma.



Ikväll stundar den här filmen, kanske mest för Emma.

Mormor har berättat om hur den filmen är upplagd med nästan enbart röda och gröna färger och det ska bli intressant att höra vad elvaråringen tycker om en av de mest livsbejakande filmer mormor känner till.

I paltfabriken ...

Detta är vad som pågår i det gröna huset på Tidlösavägen.

Paltproduktion.

"Vad äter man till palten ...?" undrar pensionatsvärden som är uppvuxen bland ostkakor och isterband i landet Småland.

"Lingonsylt och smör ..., ja, jag har extrasaltat Bregott .., och så mjölk till ...", svarar produktionsledaren som är jag.

"Jahaja, på det viset ...", säger pensionatsvärden.

Han låter inte så där över sig entusiastisk.

Sjuttittal ...

Hjortronvägen.
Hur många gånger har jag vandrat längs den lilla "gatan" med två småflickor i var sin hand?

Året är 1976 .., vi bor i en trerumslägenhet i Kungsängen som vi två år tidigare har köpt till det facila priset av 1000:-.

Då ingår återköpsgaranti och vi är mer än nöjda.

Och vi har lämnat Malmvägen i Sollentuna och nu blir "Hjortronvägen 41, 196 31 Kungsängen" vår nya adress.

Hit kommer brev från mamma och pappa hemma i Malå och i den här lägenheten kommer familjen att utökas med en liten dotter, född på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Den sista maj det året gifter vi oss i det som är kommunalhuset och efter vigseln tar jag bilen och åker och handlar.

Med giftermål är det inte så himla viktigt och jominsann, det är sjuttital.

Till familjen räknas även en gul labrador inköpt i Krägga.
Labradoren får det exotiska namnet "Labbe" och visar sig vara en stor personlighet.

I huset nere till höger på bilden här ovanför bor en kvinna som är dagmamma och en av hennes dagbarn saknar en hand .., i handens ställe finns en rostfri krok.

Där är då dr Böhlander - som är en lillpiga - finurligt frågar dagbarnet om dom inte kan leka .., ja, den blivande doktorn har förslag på en perfekt lek .., "vi kan leka Kapten Krok!" säger hon och dagmamman vill sjunka genom köksgolvet.


På balkongen har jag blomlådor fyllda med rosa och blå petunior och på kortväggen växer rosenbönor och krasse.
I maj 1976 står ofta en brun manchestklädd barnvagnsinsats på balkongen och i densamma ligger den då nyfödda Anna-Panna.
Mina bröst är mjölkstinna och jag är omåttligt lycklig.

Vid röda pilen bor vi, då i det andra livet.

Under oss finns familjen från Älvsbyn .., med mannen som ofta super och slåss.
Den mannen är alltid klädd i brun kavaj och när man än ser honom har han en cigarett dinglande i mungipan.
Längst ner bor en familj från Finland.
Och till vänster om oss, på samma våningsplan, huserar en ung familj med ett nyfött barn.
Mitt emot oss den jämtländske äldre mannen som en gång har varit möbelhandlare.
Så småningom ska han hittas död i sin säng.


Då .., en radio, - och tv-avdelning utanför kassalinjen.
Nu: en mattaffär.
Endast två kassörskor bemannar kassalinjen.
Förgäves tittar jag efter Siv .., Karin ..., eller de övriga.
Och Sirkka .., var är hon?


Själv är jag då 24 år och tvåbarnsmamma och har sedan två år tillbaka inlett min enastående karriär inom affärsvärlden; ja, jag har fått helgarbete på det som då heter B & W.

Vi sitter tjugofem kassörskor på rad och Siv Halvarsson lär mig allt om vikten att ha sedlarna åt rätt håll och att känna yrkesstolthet.

På personalfesten spelar Charlie Norman med sonen Lennie och när det är helg och löningsdags kalasar vi, han som då är min man och jag själv, på entrecôte med pommes frites och oceaner av bearnaiessås till .., det är i butikens restaurang det.

Ingemar Stenmark är den svenske hjälten numero uno och i ett huj förflyttar jag raskt Malå till Tärnabys närhet, allt för att lite av herr Stenmarks glans ska glittra även på bloggmadamen, som på den tiden ofta retas för sin norrländska dialekt.

Det är ett annorlunda liv.

Vi har ingen mobiltelefon, ingen parabolantenn .., ingen dator .., räkningarna betalas på banken eller posten och man får riktiga kvitton som klistras in i en pärm .., cd-skivor har man aldrig hört talas om, det är kasettband som gäller ..., och det händer mer än en gång att det bruna bandet trasslar in sig i bandspelaren och allt blir till ett enda tjorv.

Nittonhundrasjuttiosex ..., det är det året min pappa dör.

Då är jag tjugotvå år och har två små barn som aldrig ska få lära känna sin morfar.

I ytterligare två år ska vi bo kvar i lägenheten på Hjortronvägen 41 .., därefter ska flyttlasset gå norröver, till Malå och mitt barndomshem.

Lägenheten som köptes för 1000 kronor, säljs för det tiodubbla och vi tycker oss ha gjort århundradets affär.

Men ack, bara några år senare ska likadana lägenheter i samma område säljas för mer än trehundra tusen kronor och det är väl ungefär då man inser att någon miljonär kommer man aldrig att bli.

Ungefär så var det.

Och allt detta kommer jag att tänka på den här dagen i januari år 2009 när jag promenerar omkring bland det som är som små skärvor från mitt eget liv.

Måndagsfönstret...

... en bild tagen i Italien av Emma Elisabet , 11 år.

Vet den tösen vad hennes mormor vill ha för bilder?

Svar: absolut!

Eftermiddag på Norrvikens is ...

Nyinköpta vinterskor och dubbla kalasbyxor .., då klarar man sig ändå i kylan.

Solen flödar.

Och Norrviken är fylld av skridskoåkare av alla de slag!

Det är mycket som är annorlunda mot för hemma i Malå .., där åkte man väl lite hipp som happ, men här är det gröna kläder och ryggsäckar, det är stavar och hjälmar och alla tycks så förfärligt hurtiga!



Och det är så vackert så man får ont i magen.
Tänk .., att jag hade glömt att det kan vara så ... så ofattbart fint.



Lundströms, som bor alldeles vid vattnet, bjuder på grillad korv med bröd.

Och bloggmadamen drabbas av den lede penningfrestaren och ser för inre syn hur man lätt som en plätt skulle kunna göra sig stora pengar .., tänk, att stå där vid strandkanten med en värmande eld som lockbete och så sälja korv för tio kronor stycket!

"Svartjobb, alltså?" undrar någon.

"Visst! Inga problem ...!" svarar jag och erkänner därmed vilken uschlig moral jag har.



Herr Lundström senior dukar upp tillbehören.
Inget fattas.
Räksallad, majonäsgurka, senap och ketchup finns på ett litet bord intill.



Mera minnen.
Iniutivärmarminnen.



Mannen som ska åka Vasaloppet om exakt två månader, tar sig en rejäl runda på isen.
Kvinnan som absolut inte ska åka nåt Vasalopp, går omkring med kameran .., skickar ett långt sms och berättar om den här dagen och pratar in på en mobilsvarare och säger ungefär samma sak.

Det känns bra.

Bakåt ....

Och vi tar bilen och kör västerut ..., mot Stäket och Kungsängen och höger mot Tibble.

Hjortonvägen 41.

"Där, längst uppe till vänster .., där hade vi lägenheten .., det var fyra år .. från sjuttiofyra och framåt .., under oss bodde en familj från Älsvbyn vars man söp och slogs och mitt emot oss en äldre herre från Jämtland som senare skulle hittas död i sin säng .., och där, snett över lilla gångbanan, bodde Henry från Gråträsk i Norrbotten .., han som stor och stabil men mörkrädd, ja, han hade alltid sina jättelika träskor utanför lägenhetsdörren ...", säger jag.

Och tänker jag.

Fyra år av mitt liv.

Jag var tjugo år när vi flyttade dit .., den förstfödda var två och så småningom anlände dotter nummer två.

Ingenting visste man om livet och vad som komma skulle.

Och vi åker vidare .., mot B&W där jag arbetade och som nu heter Coop och ingenting är sig förstås likt där heller och jag köper vinterskor på REA för 99.50,för det är iskallt i landet Uppland och det ska bli skridskoåkning på Norrvikens is och jag har dubbla kalasbyxor av ylle och tänker i alla fall inte frysa.

Hit och dit åker man.

Mellan det som var och det som är.

En slags vemod smyger sig in och kurar ihop sig likt en hundvalp där inne i hjärterummet.

Ungefär så är det.

Dagens fönster ...

... finns vid en liten gata i Italien .., närmare bestämt i Rom.

Och tänk, att Emma tog bilden med tanke på sin mormor, det tycker jag är så otroligt snällt!