Dagens fönster ... (var det inte). 

En bra dag. Fick besök av Eva - före detta bloggerska, stickmadame, finns numera på instagram på kontot pendock_ribbon - samt hennes make Sven och så dottern Anna. Alla sååå trevliga och rara, precis som andra bekanta från sociala medier varit, även om man aldrig har mött dem tidigare. 

Man gör sig liksom en bild av hur människor är och har man läst hos varandra under lång tid, stämmer ofta den bilden.

Dukade ute på altanen. Då strålade solen och det var varmt och skönt. Efter nästan tre timmar tog vinden i, parasollet plockades ner och sen kom regnet. 

Det var denna Eva som i höstas eller vintras - så där utan vidare - postade mig ett par lovikkavantar som hon själv hade stickat. SOM  jag kom att älska dessa vantar som blev till en slags mental trygghet och fråga mig inte hur det gick till?  

Så här ser stickerskans vänstra hand ut. Den visade sig vara nästan den minsta hand jag fångat under årens gång.

Familjens dotter Anna (24 år)  visade sig ha nästan identiskt likadana händer. Så fascinerande detta är, tycker jag. I all pratglädje glömde jag bort sånt som stjärntecken och lilla, - eller storasyster, men det kommer det med. Anna är tävlingsskytt och var, åtminstone i yngre dagar, del av eliten i vårt land. 

Evas man Sven hade stooooora, kraftiga händer. Han kör långtradare och var precis så där som jag ofta tycker att chaufförer är .., trygga, sociala och trevliga. 

Det var för övrigt hela familjen. 

Det blev nästan tre timmar ute på altanen och vad surrade vi om? Jo, bilresor som gått överstyr eller krånglat sig rent allmänt .., vi pratade om "Britt-Marie 45" (kanske för att Eva som närmar sig sextio hade sökt - eller skulle söka arbete -) .., det blev förstås prat om hundar (två stycken hade dom med sig, en jättestor curly coated retriever och en bordercollie) ..., det pratades om En Svensk Klassiker .., om Helsingborg och Växjö .., och mycket annat. En gemensam bekant har vi och det är Ulrika; det var på någon av hennes bloggar under Sticka-mera-tiden Eva snavat in på min sida. 

Så mycket här i livet som är en slump.

Så tackade sällskapet från Värmland för sig och jag tog mig an disken och sen var det som alltid: jag tappade all ork och sov på soffan i nära två timmar. 

Igår eller förrgår fick den här mattan åka i maskinen och blev så fin, så fin. Det är ju Eva i Tyresös dotter Maja som vävt den, med remsor från den halvlånges tenniströjor!

Nu ska jag ut och plantera den dillpion som Eva (från Värmland) kom med! Så underbart med växter som man kan förknippa med givaren!

Kväller ....

Det bästa med att enbart vara vikarie, det är att slippa alla omdömen som ska skrivas, för att inte tala om betygsättningen! säger pv. Den här bilden är från några år tillbaka. Nu stundar arbete bara måndagar och tisdagar fram till skolan slutar och redan har två rektorer frågat om han kan han tänka sig att fortsätta till hösten. Ännu har herr pv inte bestämt sig. 

(Men han säger att han aldrig, under alla år, känt sig mer uppskattad av såväl chefer som elever, som nu. Då är det förstås roligt att arbeta.)

Hittar den här bilden - även den från 2016 -. 

Tänk, vad hästlivet betyder för AP. Aldrig är hon så sprall-lycklig som i stallet eller på hästryggen! AP har blivit sin "egen" arbetsmässigt och det tror jag kommer att bli jättebra och det bekräftar bara min tes att töser som hållit på i stall och grovjobbat och lärt sig hantera stora djur, blir starka kvinnor. 

Idag blev det makrill till middag. En stor en - inte som här fångad från båten - kostade h os fiskhandlaren bara tjugo kronor och den var fylld med rom! Sååå gott. Och såklart däckade jag vid tvåtiden och blev liggande halvdöd på soffan, men nu är jag pigg igen och har planterat humle vid den tredje spaljén (pv deppar återigen), medan han rensat jordgubbslandet från kirskål och maskrosor.

Eftermiddagsfika under parasollet hos  Ann-Marie och friherrinnan hanns också med, då pv hjälpte A-M att såga ett hyllplan till rätt storlek. Nybakad kladdchokladkaka bjöds vi på - bakad av friherrinnan och katten Tiger har nu fått full frihet och sprang glatt omkring; säkerligen lycklig att slippa sele och lina. Vi håller tummarna att han inte blir överkörd; bilarna kör ganska fort längs kustvägen.

Läser DN och på nätet att många nu får - eller har fått - sin andra dos vaccin och nu är det släktens 70-talister som står på tur. På måndag ska jag ringa och boka tid till oss. Och nej, vi tar inte tider för någon annan - varje region får till alla sina invånare - och det är ett bra tag sedan vi fick inbjudan. Det känns ..., oroligt. 

För oss som haft covid, lär första dosen bli ungefär som den andra och kan ge starka biverkningar. Hoppas inte. 

Nu ska jag göra pv sällskap i soffan och titta på det tredje avsnittet av Line of  Duty.

Min storasyster .....

... i Australien, hon skrev i morgonens mejl, att ett tips att inte däcka fullständigt på eftermiddagarna, det är att ta det aningen lugnare på morgnarna och fram till lunch. 

Ja, det är ju en vettig tanke, men svår att leva efter. När jag känner mig så sprängfylld med energi, då vill jag såklart vara igång. Alltså har jag nu dammsugit och vaskat golven i mitt sovrum (renbäddat, hängt ut tvätten, lagt i ny omgång i maskinen), dammtorkat på båda ställena, och plockat undan sånt som bara "stått framme" där uppe. Under sängen hittade jag små röda Salivintabletter (sug-piller, togs för att inte bli så torr i munnen), för att inte tala om allt damm som låg i små högar lite här och där.

Nu känns det helt ljuvligt! 

Fönstret står på vid gavel .., ska bara plocka in lite blommor och sätta i vas på sängbordet. Min andra syster i Skåne, hon ägnar nån halvtimme var torsdag åt att dammtorka speglar och annat! Det må jag säga var imponerande.

Och nu?

Nu ska Indira-sofföverdragen tvättas - jag har rena på lager i gästrummet -. En timme kvar, sen ska jag ta mig kaffe och en fröknäcke med färskost på. 

En sak till: Eurovisonbidragen har jag inte tittat på och vet inget om favoriter, men minns t.ex. hur mossfolk brukade följa med i sändningarna och betygsätta det hela. Det var riktigt kul!

Min favorit - alla kategorier - var nog den här.

(Däremot dom i särklass fånigaste presentatörerna). 

 Hittar mamma ....

... när jag letar efter nånting annat. 

Så tjockt hår hon hade. Inte lockigt, men  t j o c k t  och som tagel. 

Hej på dig du, mamma, vill jag säga.

Och i motsats till Sergej Lavrov och Antony Blinken (tidigare inlägg) var hon Oxe.

Därtill mellanbarn  (så småningom blev hon storasyster till ytterligare tre syskon).

Vid niotiden en torsdagmorgon i maj ...

Den tjugonde är det idag .., oj, man hinner nästan inte med! 

Tar Harry på promenad (har någon hört den meningen tidigare ...?) och just då kommer regnet, så det blir en kort sväng bara. Möter Majas mamma med hunden Manou ., någon minuts småprat bara, hon väntar en elektriker och så är det ju regnet förstås.

Efter en sån ovanligt seg vår .., har det tagit tid för syrénerna att blomma, men nu är det väl ändå snart dags, tänker jag. Hela den långa häcken hos Ecke och Britt består av just syréner; såväl vita som lila.

Blir varm i hjärtat när jag ser hur den som klippt vägrenen längs Ejdervägen sparat några vildvuxna påskliljor, vilka säkerligen rymt från Eckes tomt. Ja, dom ville väl se världen.

Lika inutivarm blev jag i Malå, då, när fotograf Åke Burwall alltid lät bestånd av blåklockor bli kvar när han klippte gräset. Som små öar av blått var det och vittnade - i alla fall för mig - om en slags omtänksamhet i såväl stort som smått.

Blir spännande att se när dom slår ut, dom här vackra liljorna.

Medan jag går hemåt upptäcker jag att min klänning är trasig och den har jag strosat omkring med i säkert en veckas tid!! 

Den ska nämligen läggas upp och för att pv skulle köpa rätt färg på tråden, så klippte jag ut en bit av fållen och skickade med honom, men det hade jag förstås helt glömt bort! 

Aj, aj.

För övrigt?

Tittade på CUF:s ordförande som raljerade över "Britt-Marie 45" som tillbringar tiden i fikarummet och därför inte borde skyddas av Las och jag tänkte att Réka Tolnai i alla fall inte delar mina erfarenheter av arbetslivet. 

Å andra sidan tycker jag kanske inte att Las är världens bästa verktyg, men förmodligen skulle väl alla äldre ryka per omgående om Las inte fanns? Eller? Vad tror den som eventuellt läser här?

Foto: Mark Makala.

Tittade också på den amerikanske utrikesministern Antony (ja, utan h) Blinkens möte med hans ryske motsvarighet - Sergej Lavrov - och när jag googlar dem, upptäcker jag att båda herrarna är Vädurar. Lavrov född 1950 och Blinken 1962. Jaså, på det viset

Foto: Saul Loeb. 

Jo, men här ser han ju nästan lite glad ut Lavrov. Kanske uppmanar han sin kollega att slå sig ned .., "varsågod och sitt herr Blinken".

När jag först såg denne Blinken tyckte jag att han saknade pondus, vilket väl ändå torde vara en bra egenskap för en utrikesminister, men nu såg han lite mer säker ut. Lavrov, som jag aldrig sett le, verkar ha gott om den varan.

Och idag tid hos tandläkaren. 

Fy farao. 

Detta är det värsta jag vet, nästan värre än att få ny knäprotes. 

Operationer bekymrar mig inte det minsta, men detta ..,!  Dessutom är det ju dyrt!

En dag i maj ...

Soligt och fint hela dagen och vi har nu varmvatten för minst två dagar, då solfångarna jobbat riktigt bra! Underbart! 

Känner mig så pigg och kry, nästan som förr. Svänger förbi fiskhandlaren och köper en hel, stor makrill för bara tjugotvå kronor! Två crepés med räkfyllning (fiskhandlar-expediten står just och viker ihop och förpackar dem och det ser så gott ut så jag kan inte motstå frestelsen) får också följa med. 

Kommer hem. 

Planterar blommor och sår frön i jorden. Gräslök, mangold och bönor. Rensar ogräs i norr-rabatten .., mängder med dom här klibbiga sakerna som nästan fastnar på handskarna (nu vet jag: det heter VÅTARV) och så drivor med brännässlor! Gräsklipparroboten har fått spader och snurrar runt-runt. 

Så promenad med Harry och tar jag mig knappt hem efteråt. Helt döslut. Får pausa hur många gånger som helst och blir överlycklig när jag upptäcker Ecke och Britts son Jonas (62 år) som rensar ogräs i deras stora trädgårdsland. Jonas arbetar inom hemtjänsten och det är väl närapå ett mirakel att han inte drabbats av viruset. (Hans storebror är läkare i Lund).

Å, så roligt .., en människa att prata med här i Stensjö, men  o c k s å   en paus med trivsamt innehåll. 

En  b r a  stund står vi där och surrar; mest om hur han längtar att få börja resa igen - det är ju hans stora intresse -, men också om hans fars blindhet och allt vad det innebär.

Och så sista lilla biten hemåt. 

Kilimanjarobacken.

Harry väntar som vanligt, men bilden visar när vi är på väg ner till havet. Det händer att han väntar då också, men ofta har han tämligen bråttom när vi ska iväg.

Så blir det kväll. 

Jag har sovit två timmar rakt av på soffan och när klockan är nio är jag såklart pigg. Tragglar Donaus bifloder och varför gör man då det?

Jo, vi var igår bjudna på middag hos Eva från Tyresö och hennes halvlånge man och då blev det prat om sånt som vi nödgades lära oss utantill i skolan och som vi egentligen aldrig haft nytta av. Onödigt vetande. 

Den halvlånge är född 1944 och jag själv tio år senare, alltså har vi lite olika erfarenheter vad gäller det onödiga vetandet. Han kunde rabbla Donaus bifloder som ett rinnande vatten (å, så listigt!) och själv har jag ju Jakobs söner för evigt inpräntade i något av alla hjärnans fack. Nu har även jag tragglat bifloderna och i morgon ska jag ta mig an dem mer noggrant.

(Floderna kan man däremot ha nytta av när det gäller korsord ., ja, kanske Jakobs söner också, när jag tänker efter).

Bilden visar bjudmaten; en sagolikt god rätt gjord på färska lasagneplattor fyllda med lax och spenat! Väl hemkomna ger sig pv av till grannflickan och hjälper henne med matte 2B.

Och ikväll. 

Då ringer jag Emil och frågar vad den där målvakten heter som gjorde det avgörande målet för några dagar eller någon vecka sedan. Två signaler går fram, så får jag svar .., jaha, han heter alltså Allison och är egentligen från Brasilien, men spelar i Liverpool. 

Emil låter så ansträngd, så jag frågar vad han sysslar med?

"Jag är på gymmet mormor!" säger denne underbare unge man som ändå tar sig tid att svara när mormor ringer. 

Å, så jag älskar honom! 

Ungefär så är tillvaron här i landet Halland, där fruktträden står i blom och det är så outsägligt vackert så det är inte klokt! (På arbetsbänken i köket står flera vaser med blommande hägg .Barndomsminnen rakt av.)

Ps. Här finns en sida som handlar om just ogräs. Ds.

Ännu en ny bekantskap ...

Foto: Göran Frost / Sveriges Radio.

Skylten till Mosilt passerade vi också. 

Där bor uppenbarligen Lennart Erlingsson och vad var det nu han upptäckte när han röjde betesvallen ...? Jo, det kan man få veta om man klickar på den här länken.

Dagens fönster ...

Ett fönster och en katt. 

Kan det bli bättre?

Knappast. 

Tack till den här madamen! säger jag.

Charlie, Harry och lille Steven ...

Så såg det ut på altanbordet i landet Roslagen. (Ja, Uppland, då).

Nya bekantskaper ....

Lika enformigt som det kan vara när man kör längs E4:an, kan det vara längs Nissastigen. Nu valde vi (läs: pv) den ändå, mest för att variera blickfånget. Mesta delen av tiden såg det ut så här. Skog och mera skog, ja, vi befann oss ju i Småland.

Men hur kan vi ha tagit den här bilden ...?  Det var ju inte vänstertrafik! 

För att fördriva restiden tragglade jag dom tio djupaste sjöarna i vårt land (efter djupets storlek) och så förundrades jag storligen över alla annorlunda ortsnamn. 

Hör här bara: Sletås, Hälseböke, Mosilt, Pugapol, Älmås, Efshult, Humse Lynga, Sjörred, Sjönevad, Abild, Asige, Fjällunda, Ödgärdet och Burseryd. 

Är man uppvuxen i norra norrlands inland och fjälltrakter, är det mest "träsk" på slutet av ortsnamnen, så för mig var ju dom här småländska varianterna helt underbart annorlunda! 

Och på samma sätt som jag - för att hålla hjärnan igång - tog mig an dom djupaste sjöarna, skrev jag ned ortsnamnen och tänkte att jo, jag ska läsa på om dem, mest för skojs skull. 

Jag börjar med Burseryd och bilden visar den gamla träkyrkan.

Fotograf var Hulda Anderssson och året var 1932 när hon stod där med sin kamera. Tittar man noga, så torde nog förgrunden vara målad? 

Så här ser kyrkan ut numera och här man få veta mycket mera om denna skapelse.

Filmen är intressant och inte längre än 5 minuter och 31 sekunder.

På torget i Burseryd står den här skulpturen, gjord av Sverre Jörgensson från Tromsö. 

Skulpturen består av tre cyklister som cyklar på en stenkant och i stenkanten finns byanamn ingraverade och cyklisterna cyklar i namnens riktning.  Påminner lite om Giacomettis magra skulpturer. 

Burseryd ligger i Gislaveds kommun och Jönköpings län.

Niohundrafemtiosju personer bodde i Burseryd år 2020.

Titta här, vilket fint "kyrkokort" som jag hittade på nätet, med Burseryds kyrka nere till vänster.

Längst ner till höger på kortet kan man läsa "Det skulle vara roligt att få spörja till dig något". 

Man kan ju undra vad det var som skulle spörjas om. 

Det var detta om Burseryd.

 Tanken var i alla fall god ...

Bilder från ett förråd. 

Sen hände väl nånting längs vägen. 

Underbart och hög igenkänning.

Dagens fönster och någon tycker om blått ...

Så här stod det i mejlet: "I Mértola i södra Portugal finns de här fönstren. Alldeles nyfångade!"

Tack annannan! säger jag.

Spridda skurar ....

Åter hemma igen efter underbara dagar och kvällar i landet Uppland. 

Sååå roligt att få se döttrar och barnbarn, svärsonen förstås och hans föräldrar och inte minst lille Steven - äldsta dotterns nytillskott -. Han är en mix av border collie och golden och nåt så otroligt charmigt var det länge sedan jag hade i min närhet! 

Men vilken envis krabat! 

Han vägrar i  s t e n   att gå i koppel; han bara sätter sig ner och där sitter han. 

Det blir intressant att följa det äventyret.

Lördagen återvände vi från Roslagen till Upplands Väsby och alla tre herrar (pv, Peter och Emil) monterade en "pergola", ja, i tyg liksom .., och under tiden ordnade äldsta dottern med att göra en jätteskål med sallad .., Emma dukade och gjorde fint och jag höll koll på hundarna och plockade ur diskmaskinen. 

Så kom AP från en ridtävling och det var henne vi skulle fira.

Senast vi sågs var julen 2019 .., sen kom ju herr Corona på besök. 

Foto: Ulrika Pousette för tidningen Allt om Mat.

Nåväl, nu blev det först grillmiddag. Peter hade köpt flap-stek som skurits till lagom stora bitar och som hamnade på grillen. Inte en endaste gång har jag hört talas om denna köttdetalj och jag har aldrig någonsin ätit ett godare grillat kött!  

Tårtan hade jag gjort redan innan - en jättestor tårta! -  med färska hallon och jordgubbar och annat gott och jag hade hade STRÄNGA order att inte på något vis i världen modernisera receptet, nej, det skulle vara precis som det alltid varit! 

Jubilaren fyllde fyrtiofem i måndags, men fick presenterna nu. 

Och tjockt hår, det har såväl hon, som den äldsta och självaste mamman. Den här halskedjan med bokstavssmycket, var en av presenterna. Bokstaven symboliserar hennes syskonbarn och även bonussyskonbarn. (Emma, Emil, Elliot och Edvin).

(Och  senare på kvällen fick jag en LÅNG stunds hårborstning av henne .., det bästa jag vet!)

Vid halv nio idag söndag, tackade vi för oss. 

Vi delade upp körningen .., här är det bloggmadamen som styr, allt medan pv lyssnade till ”Gomorron världen” i P1. 

För ovanlighetens skulle valde vi att köra Nissastigen. 

Stannade till och tog lunch vid Jära vägkrog. Helt okej dagens rätt för 103 kronor (en åt lax och en annan kyckling) och gott om utrymme för matgästerna - ingen som helst trängsel -! 

Och mängder med konst på väggarna! 

Efteråt, när pv satt vid ratten, bestämde jag mig för att lära mig Sveriges tio djupaste sjöar. Det tog en stund (pv har bättre minne), men nu sitter det! Tänker fortsätta med Europas och världens djupaste sjöar .., und so weiter ., allt för att hålla hjärnan igång, nu när jag inte behöver tänka på plu-nummer.

I Smålandsstenar sprang pv in till Coop (jättefin butik!!) och köpte hundmat och själv satt jag i bilen och tänkte att det är väl ändå det här som kallas för skyfall. Bilden togs genom vindrutan. 

Kom hem till detta. Nästan allting blommar och spireorna doftar övermåttan ljuvligt! Sigge, som fått god omvårdnad av friherrinnan, mötte oss med lite jaaamande .., fick mat på assiett och ligger nu och sover ihopkurad på sin stol i uterummet. Själv ska jag - fylld av inutivärme av all kärlek från barn och barnbarn - ta mig an ett mejl till min syster i Australien. 

Ajöken, sa fröken.