torsdag 21 oktober 2021

 Minnesbilder en ösregnig förmiddag i oktober ...


Alltså bilder som gör mig glad. 


På stranden i Särdal. Nelly vill väldigt gärna smaka lite av pv:s paj. 
Bara en liiiiten bit. 
Eller helst en stor. 
Helst allt. 


Måkläppen i Skåne med Anders och en minsting. 
Kan de ha varit i februari 2020?
I timmar sitter den där lillkillen på sin pappas axlar och det är tungt att gå i sanden. 
Jag fylls av stolthet. 
Så stark han är, han som har blivit pappa. 


Exets bröllopsdag med nya frun och just den kvällen när det är fest, då blir min mamma jättesjuk, hamnar på akuten i Ystad och tre barn som varit på bröllop kommer i raketfart till sjukhuset och är snälla med mormor Ann-Gerd.
Det var i juni 2006.
I ytterligare två år skulle hon vara i livet.


1:a september 2020. Pv och Tommy ger sig av mot Orust. 
I aktern står Tommy och sjunger.


Värmländskt besök i somras. En mobiltelefon trillar ner mellan brädorna och hamnar i havet. Supersnabb räddningsinsats av madame Turtlan. 


Äldsta dottern agerar it-support och hjälper pv att fixa med nya paddan. 
Eller nåt. 
"Så här ska du göra ...".
Jag står i köksfönstret och ler för mig själv.
Fylls var värme.


September 2021. Firar min äldsta systers födelsedag i Ystad. 
Så glada att vi alla tre systrar är i livet.
Längst till höger min älskade systerdotter Rita.


Skottland 2015. 
Första övernattningen. Vi blir sååå fint emottagna av värdparet och det ser ut precis som på AirBnb-bilderna som jag föll för. 


Djurvänner är dom bästa. 


En evighet sedan i Malmö. 
Jag råkar passera och frågar om jag får ta en bild. 
Tänker att husse ser så snäll ut och tänk, att ha hunden med sig på jobbet! 


Cykelsemester i Bornholm. 
Möts av den här värdinnan med ett leende som nästan smälter polarisar.


Sommardag i Skallkroken. Eva har med sig korvmackor, vi kaffe.


December 2020. Kallt i havet. Minst sagt. 
Då har jag ännu inte drabbats av covid, inte brutit handleden och fått krångel med hjärtat.
Ljuvligheter.
Så lite man vet om vad som väntar.
September 2014 i London. 
Två av mina tre ätteläggar gör oss sällskap, plus Emma med kompisar. 
Gemensamma middagar.
Tänk, att dom ville följa med!
Nästan den bästa resan ever, ever. 

Faktiskt tror jag att det vore en god idé att skriva ut hela listan med bilder som gör mig glad och ha den inom synhåll. Perfekt för trista och ösregniga dagar när ljuset knappt visar sig. 
Nu känner jag mig redan gladare.

Dagens fönster ...

I helgen som var besökte Turtlan och hennes M Stockholm och nog måtte madame T ha haft största håven med sig .., ty hela åtta fönster hade hon fångat! 

Såå glad jag blev! (Det blir jag alltid över era bidrag!)

Tänk, att vara på lillsemester .., spankulera omkring på Skansen eller i Gamla Stan eller i Portugal eller Norrtälje eller i Skellefteå,  Arvidsjaur, Skåne eller Luleå eller var som helst och så komma på tanken att ..., ja, men just det, i Halland finns någon som tycker om fönster!! Så otroligt omtänksamt av er! (Jag sitter och ler brett för mig själv när jag skriver det här). 

Det här fönstret, det var nog från Skansen och får mig att tänka på Turtlans mamma som jag aldrig har träffat. När pv och jag själv för många, många år sedan övernattade i sommarstugan hos Turtlan, då, i det rum vi fick sova i - där på väggen eller på någon anslagstavla - satt en namnbricka som visade sig tillhöra T:s mamma. Hon hade, om jag minns rätt, arbetat på Konsum. Vi var alltså kollegor och det gjorde mig så glad.

Nu säger jag  t a c k  för att du hade håven med dig, Turtlan!

onsdag 20 oktober 2021

"Kom gärna i tid ..."


Tid hos sjukgymnasten klockan tio och jag var där i god tid och satt och tittade ut över den här världen som håller på att kännas så bekant. 
Sköterskor och undersköterskor gick med hastiga steg .., en ung man på en säng skjutsades in genom dom öppna dörrarna på bilden .., en annan man gåtränade - han såg så sjuk ut - och på övre våningen - på som en loftgång, såg jag tre män i var sin rullstol rullas ut mot gymnastiksalen eller om det kanske var badet? 

En ung färgad kvinna ville anmäla sin ankomst i receptionen som skymtar lite uppe till vänster i bilden, men personalen hade fikarast och till slut blev kvinnan tillrättavisad att hon skulle anmäla sig via QR-koden på skylten och hon hade svårt att förstå och jag tänkte på hur invecklat det måste vara, inte bara för den som har svårt med språket, utan kanske också med QR-koder och det sättet att betala. 

Och så kom en ung mamma med sin son som låg i en barnvagn och hans storasyster, som kanske var tre år och hade lockigt hår, tittade åt mitt håll och sa hej.


Sen blev det min tur. 
Det var jag och två sjukgymnaster - den ena på upplärning - och det frågades om allt möjligt vad beträffar levnadsvanor - mat och motion - och så skulle jag sätta mig på en träningscykel och jag sa redan då att nu får ni vara beredda på att mitt blodtryck går i taket, för sånt här gör mig så stressad. 

"Det är lugnt!", sa den ena gymnasten.
Nej, det var inte lugnt. 
Det blev  e x a k t  som jag förutspått och vips var trycket uppe i en bra bit över 200 och det blev slut på cyklandet. 

Jag blir vansinnig. 
Ja, jag blir halvt galen på att min kropp och själ så till den milda grad är i symbios och att inre stress sätter fart på trycket - pang, bara! -. Efter några minuter var det hela nere på normal nivå igen. 

Så fortsatte det med hantlar som skulle lyftas och tåböjningar och annat och mera prat och ännu mera prat och på tisdag nästa vecka, vid niotiden, ska jag delta i styrketräning på ovanloftet, tillsammans med andra människor av samma skrot och korn. 

"Elisabet, vi ska se till att du blir riktigt stark!" sa den äldre av sjukgymnastdamerna.

I bilen - på väg hem - upptäckte jag att friherrinnan hade ringt. 
Ringde upp henne ., hon frågade om vi ville ha elvakaffe och det ville vi. 
Kramade om henne när vi var klara. 
Det kändes som om jag ville gråta, så trött och slut var jag.
Mest mentalt.
Mitt-i-veckan-fönstret ...


"Varav hjärtat är fullt ...", ja, så är det nog för Monet i Norrtälje. 

Men lilla katten är ju så söt, så det är förståeligt att hon kommer i förgrunden och pilen har jag ritat på nätet (jag är inte darrrrig på handen, men det blev så) och fönstret ser ni spegla sig i tavlan. 

Tack! säger jag.

tisdag 19 oktober 2021

I var sitt hörn ....

... av soffan ligger eller halvsitter vi, pv och jag själv. 

Jag lyssnar till Anders Teglunds bok "Cykelbudet" och pv, som först surfar omkring på sin padda, lägger till sist den ifrån sig och lyssnar han också. Ja, en stund, alltså. Ungefär 2 minuter, sedan somnar han. 

Som alltid. 

Byter vi chaufför i bilen och han blir passagerare, ja, då tar det knappt en minut innan han däckat och i hans mun kan en svala flyga ut och in om den vill, men tack och lov är ju bilrutorna inte nervevade. 

Cykelbudet köpte jag hos Adlibris som ljudbok och höll på att dåna när jag såg hur oändligt många timmars lyssning det skulle innebära. Nåja, jag får ta det pö om pö. 


Här kan man läsa - eller lyssna - till vad boken handlar om. 
Jag tycker alldeles oerhört mycket om sättet han berättar på och så spelar han ju sin pianomusik i bakgrunden ibland. 

Anders Teglunds pappa heter Sven och bor i Luleå och målar helt fantastiska akvareller och jag försöker ju spara till ett liv efter tjänstepensionens slut, men har sååååå god lust att skippa den tanken och köpa ett av hans alster där någon skata sitter i ett träd

Nu har jag nyst tio gånger på raken och ska lägga mig på soffan Ektorp och fortsätta lyssnandet.

Om jag hade varit man ....

Under ett besök hos sjukgymnasten någon gång i början av hösten, försökte jag förklara hur ont jag ofta har i den opererade handen. Och jag sa att "om jag hade varit man, då hade jag med bestämd röst sagt att jag vill få handen röntgad för att se om allt ligger som det ska och mina barns pappa som kan vara en charmig herre, han skulle kunna ha sagt så och jag tycker att han har fått alla undersökningar han bett om och mer därtill - så där apropå - ja, men det går så bra så!" 

Sjukgymnasten frågade om jag verkligen upplevde det på det viset och jag sa att jo, det gör jag och det är ju ingen hemlighet att manliga patienter lär få dyrare mediciner och behandlingar och jag berättade om mitt högra knä som jag hade vittnat om vid varje årliga återbesök i Hässleholm, ja, hur ont jag hade och det tog sju år innan någon tog det på allvar och det var sköterskan som koordinerade det hela. 

"På det viset Elisabet.., ja, jag ska försöka ...", sa sjukgymnastkvinnan och tittade på handen.

Under ett besök hos hjärtsköterskan för några veckor sedan, frågade jag om man under mina vårdkontakter kunde mejla ortopedmottagningen och höra sig för om handen? Hon tittade på sin datorskärm och sa .., men här står att du ska ha kontakt med kirurgen som opererade dig, det blir i slutet av oktober! Tro mig, det var inte långt ifrån att jag ramlade av stolen! 

Igår kom ett brev från Region Halland. Där står att jag den 5:e november klockan 9.00 ska infinna mig på röntgenmottagningen för röntgen av vänster handled. En timme senare är jag inbokad hos kirurgen som heter Maria. 

Detta ska firas .., först och främst med 11-kaffe. 

Skulle det visa sig att allt är som det ska (efter röntgen), då får jag leva med den här smärtan som kanske ger sig vad det lider, men det har jag svårt att tro. Men detta .., att ha blivit lyssnad på! Hjälp, vilken lycka!

Dagens fönster ...


"Något bedagad charm, kanske?" skriver fönsterfångerskan i Porto. 

Jo, verkligen .., men helt underbart! säger mottagaren.

måndag 18 oktober 2021

Hur det blev ...


K a n s k e   .., men bara kanske att jag någon gång i livet - det lilla som jag tror återstår - lär mig att ta det lugnt. Eller lite lugnare i alla fall. Igår var det full fart hela tiden och fem säckar med löv och annat står nu redo att tas med till återvinningen (vi har fullt i komposten) och jag klippte ner buskar, bytte i blomlådorna och allt möjligt annat. 
Sen var jag förstås stendöd. 
Eller halvdöd. 

Och ja, jag vet att det är galet, men det är inte lätt att ändra sin personlighet så där i ett huj. 
Känner man sig stark och frisk .., då ..,  ja, då blir det lätt så där. 
Och ni behöver inte läxa upp mig, det gör jag så bra själv.

Idag på morgonen skulle pv ta upp bommarna på "pensionärsbryggan" och jag fixade laxsallad till lunch, bryggde kaffe och tog med en giffel till den som alltid vill ha nånting sött .. och så cyklade jag ner till hamnen. Harry var där hos husse och blev så glad när han såg vem som kom hojande. Han fick ett litet tuggben och var så nöjd .., gick där och lullade på och nosade på det mesta.


Såja, nu är alla bommar utom dom där båten ligger längst ute nu upptagna. Den sista bommen var den tyngsta och den fick bli kvar på bryggan, så får dom vara flera som hjälps åt. 
Alldeles vindstilla var det. 


Den som arbetat sig varm tyckte att ett dopp från klipporna skulle kännas som bäst. 
Tänk, så förändrad pv har blivit .., han som var mer som en .., ja, "badkruka" tidigare?
Nu åkte alla kläder av och badbyxorna har jag målat dit i redigeringsprogrammet och vips, hade han klivit ner och doppat sig från topp till tå och så på med kläderna och så var det med den saken. 
Nej, jag avstod. 


Och nu, när klockan närmar sig fem och pv hämtat lille Edvin från dagis och ska vara barnbarnsvakt ett par timmar, för att sedan ägna sig åt körövningen, då ser det ut så här i vardagsrummet. Vilken glädje! 

För övrigt har jag precis beställt hem Anders Teglunds nyutkomna bok "Cykelbudet" (nu som ljudbok), vilken jag ser fram emot att bekanta mig med. 

Ungefär så.

Snart elva ...


Klockan 10:52 pip. 

Vi sitter mitt emot varandra, pv och jag själv, här vid det stora ekbordet. Han kollar på Börsen och jag kollar på hackspetten, den som kämpar för att få sig några solrosfrön. 

Och nu ska jag gå ut och plocka enbär, vilka ska skickas till den rara madame som stickade mig så helt underbara lovikkavantar, utan att jag ens bett om det.

Dagens fönster ....


... fångades under min promenad från hjärtmottagningen, avdelning 42, målpunkt G. 

Så glad jag var. 

Så oändligt lättad.

söndag 17 oktober 2021

Helgdag ....


Igår hos Ecke och Britt. 
Visade den här bilden för Britt som tittade och sa .."men så fin trasmattan är på bilden!" och jag sa att nu var det ju inte direkt trasmattan jag ville visa, utan hur fin Ecke var ,-) 
Det är så svårt för honom att orientera sig i sommarhuset och detta är ett bekymmer förstås.

Lite snett till höger om Ecke skymtar Harry. 
"Är Harry med ..? Har ni tagit med Harry ..?" är den ständiga frågan från herrn i huset. 
Jo, han är med och går fram till Ecke och blir klappad på sidan ..., "klapp-klapp-klapp" och "Du är fin du Harry .., jaaa, du är en fin hund!" säger Ecke. 


Här sitter herr och fru Bengtsson och skrattar åt nånting som  jag inte kommer ihåg vad det handlade om. Gifta i mer än sextio år. Båda f.d. lärare. Britt från Nässjö och Ecke från Ystad, men det kommer ni kanske ihåg? Britt har alltid en sån här scarf i håret! 

Att sitta vid ett köksbord och dricka kaffe med människor man tycker om .., vilken glädje det ändå är! Vårt eget köksbord står alldeles nära dörren till hallen och det är trist .., jag vill liksom "gå in till ett kök" och det ska vara välkomnande och varmt och ombonat. 
Kanske kan man ändra det så småningom? 
Hos Bengtssons var det tio plusgrader i sommarhuset, det är därför dom var så rejält klädda.

Igår på Instagram frågade jag vad läsarvännerna hade för planer inför dagen? Det blev många svar och det gör mig så omåttligt glad .., det är som att spankulera omkring i vårt avlånga land och få ta del av andra människors liv. 
Så här skrev t.ex. Solveig i Dalarna (hon är från Arjeplog egentligen, i Norrbotten och var det inte Arjeplog som vann Världens-Barn-insamlingen när det gällde bidrag per person?). 


Bilden från Solveigs fotobok. Hon är en synnerligen kreativ människa. 
Så här berättade hon igår och ja, jag har frågat henne om det är okej att visa det här.

"Fick min nya madrass levererad, den är tillverkad i Dalarna! Wasabedden i Älvdalen!! Nu ska jag fylla på fågelfrö. Så skottkärra fram och resterande uteblommor får skjuts till en kompost/jordhög. Strålande sol, 4 plusgrader. Ikväll kommer Ronja (hennes älghund) hem efter älgjakten. Längtar. Då är alla fyrbeningar hemma. Sexton tassar. Ha det gott!"

Tack Solveig! (Som för övrigt berättade att hon numera deltar i en skrivarkurs på distans och hur roligt det är!)

Söndagsfönstret ....


Här kommer ett fönster fångat på Djurgården. Ja de flesta kan nog räkna ut vilka som hade de kläderna. 

Hälsningar Turtlan. 

// Ja, hade jag inte sneglat lite till höger, hade jag inte fattat vad du menade. Nu förstår jag ,-). Tack Annica!

lördag 16 oktober 2021

Denna dagen ett liv ....


Eller flera liv i ett. 
Lugn morgon. Inget jobb för pv. Ingen uppstigning klockan fem och hemma igen tolv timmar senare. Gemensam frukost. Läser dödsannonserna och tittar på tv-tablån. Därefter Kvarntorpsrundan tillsammans. Det är våldsam motvind som blir till sidvind och jag är glad att mössan är med. Framför oss går ett äldre-äldre par och dom går nog en 6-7 kilometer varje dag; men samma sträcka, inte runt, utan tillbaka samma väg.


Här någonstans bor dom. Vilken utsikt. Och Jylland långt borta på andra sidan havet. 


Hittar en stor svamp med gul undersida. 
Är inte alls säker på vad det är, då dom enda svampar jag själv plockat är murklor, vilka ju är i det närmaste förenade med livsfara att förtära. Men så var det spännande också att se huruvida man skulle klara middagen - älgstek med murkelsås - med livet i behåll. 


Stannar till nere i hamnen där pv ska ta upp bommar på den brygga där han har sin båt - det vill säga, det har han inte längre, men båtplatsen har han kvar -. En bom får han upp, övriga får bli senare - kanske i morgon eller på måndag - då han har rätta verktygen med sig. 

Jag går längst in i hamnen, eller ut - närmast gattet - och vågorna slår över klipporna och det nästan  d r a a a r  i magen och jag tänker på hur rädd jag skulle vara om vi befunnit oss ute till havs. Tar i stället en bild av utblommad trift. 


Det knirrar och knarrar och gnisslar från bryggor och båtar och längst bort står pv och kollar till järnbryggan som nästan ser ut att kunna slita sig, vilket den gjort tidigare. Och två av båtarna ligger väldigt nära bryggan. 


Nästan hemma säger jag till pv att när vi ändå ska in till stan, kan vi kanske svänga förbi hos Ecke och Britt .., ta med oss fikabröd och hälsa på en stund? Jo, det tycker han blir bra. Men när vi passerar den gula sommarstugan upptäcker vi deras gamla Saab parkerad vid infarten och då knackar vi på dörren .., frågar om dom bjuder på kaffe, så fixar vi det övriga? 
Jo, det vill dom gärna! 
Så där blir vi sittande i kanske en timmas tid. 
På bordet ligger en kokbok från Viktväktarna vilken tillhör deras äldste son som uppenbarligen ska börja ett Nytt Liv. 
Det mesta hinner avhandlas .., allt från Attefallshus, solceller på taket, höga elpriser, det goda brödet - recept från Britts bror - och så har Ecke, gammal lärare och rektor, förslag på hur detta med gängkriminalitet ska åtgärdas. I alla fall några förslag. 
Underbara människor är dom!


På köksväggen hänger den här fina tavlan, målad av någon bekant till dem för länge sedan.
Tapeten bakom tavlan går i ljusblått .., det blir sååå fint tillsammans!

Nu blev det ett sånt här långt inlägg igen. 
Jag ger upp.

Dagens fönster ...


 Å, sicken härlig blandning det blev mellan gårdagens och dagens fönster! 

Så här skriver fönsterfångerskan: "Se grandet i din broders öga men inte bjälken i sitt eget, tänkte jag på när jag såg det här. Behöver man påminna sig om ibland."

Och det var madamen i Porto som tänkte så. 

Tack! säger jag.

fredag 15 oktober 2021

Hon heter Anna ...


Så var det dags för återbesök hos hjärtsköterskan - hon som heter Anna -. 
Som vanligt är jag där för tidigt, men det behövs, för det är tämligen lång sträcka att promenera och den som går med rullator eller på andra sätt inte tar sig fram så snabbt, lär ha det lite kämpigt. 
Hinner i alla fall tänka att stengolvet är såå vackert. 


För att inte tala om detta. 
Kanske ser någon vågor? 
Jag ser fåglar.


Till hjärtmottagningen är det målpunkt G som gäller. Möter idag endast en annan medmänniska som irrar omkring och hur härligt är det inte att kunna visa vägen ..? 
Att visa Den Rätta Vägen. 

Personalen på hjärtmottagningen har fikarast och sitter längst nere i korridoren och en kvinna som följer sin mamma (som sitter i rullstol) säger att det är ju för hemskt, att där inte finns ett riktigt personalrum. 

Och när fikarasten är tillända tittar sköterskan Anna på resultaten av onsdagens prover på vårdcentralen och hon säger att allt, precis allt ser bra ut! Långtidssocker, blodtryck, blodfetter, ja, allt är som det ska. 
Nästa möte blir på distans, via telefon och det passar mig bra. 

Efteråt köper jag mig en kopp kaffe och en skinksmörgås i sjukhusets cafeteria. 
Vid ett bord intill sitter en omåttligt storvuxen man och hans hustru och inför oss övriga pratar han högljutt i sin mobil; det gäller ett bankärende, ett lån ..., och han berättar för människan i andra änden av luren att han har inte ett endaste lån, ja, han har det gott ställt, nåt annat ska dom inte tro ..., och mannens hustru hyssjar honom ideligen, vill att han ska ta detta när dom kommer hem. 
Jag förstår henne. Själv hade jag lämnat bordet.
"Jaså, det är redan beviljat .., på det viset?" säger mannen till sist. 


Sen mot parkeringen. 
Intill vår bil har någon annan parkerat och jag hajar till när jag ser dekalen på bakrutan. 

Och så hemåt. 
Till en glad Harry, till Sade som sjunger så vackert och till strålande solsken och nu lång promenad.

Fredagsfönstret ...


Höstfärger från Monets balkong i Norrtälje och ett fönster i bakgrunden. 

Tack! säger jag.

torsdag 14 oktober 2021

Upptäckter ...


Passerar det stora ekbordet och vem ligger utsträääckt där, på en stol under bordet …, och med ena tassen tinglande i luften nästan ..., (men såklart inte när jag böjer mig ner och tar fram mobilen!), om inte Sigge Nilsson. Tolv år blir han i höst.


Och så i förmiddags. 
En enda gång tidigare har jag sett en polisbil här på Ejdervägen, så döm om min förvåning när jag ser en sådan komma körande i sakta mak. Har det varit inbrott, tro  ...? Bilen kör in på Vildandsvägen och stannar till vid det hus där Sigge brukar vara på besök och få mat. 

Jag går vidare. 
Nere där bäcken mynnar ut i havet, har en massa löv blåst ner och ligger nu så fint på vägen. Ek och al, kanske?

När vi går hemåt igen, står polisbilen fortfarande kvar vid M:s infart.
Och tankarna går till systerlandet i väster där en vettvilling skjutit med pil och båge och därmed tagit död på fyra kvinnor och en man och som jag förstod det, inne i en livsmedelsbutik! Nu har jag tagit mig för pannan så många gånger i år, så jag har bestämt mig för att tänka på nånting annat, annars är risken uppenbar att jag hamnar på psykiatrisk klinik. 

Jag ska tänka på att räfsa löv, till exempel.
Eller vad vi ska äta till middag. 
Kanske borde jag ta cykeln och ge mig av till affären?
Kanske kan pv handla på hemvägen?
Sånt. 
Just sånt ska jag tänka på.

Sevärt ....

Råkade titta på en repris av "Arkitekturens pärlor", den här gången från hotell Radisson i Köpenhamn. Det var inte det bästa programmet i serien, men intressent ändå att se. 

Ja, helt klart sevärt.

För att inte tala om hur intressant det här var!

Dagens fönster och vikten av att kunna ankra ...


Att lämna södra Lappland med enkelt leverne med lagård och rum-för-resande och långt i fjärran fjäll, för att i stället hamna som hembiträde i Anderstorp i Skåne hos en provinsalläkare och hans familj, ja, men det kan inte ha varit alldeles "tvärenkelt". 
Ett helt annat liv var det. En annan tillvaro.
En slags trygghet. 
Ett ankare.
För mamma blev familjen Jönsson, grannar till doktorsfamiljen, vänner för livet. 
Det var där hon fångade Tant Jönssons vackra amaryllis.

 
Och en annan familj; ett annat ankare. 
Mamma står intill mannen på bilden och längst uppe på stentrappan syns Ingar Jönsson.
Har jag någonsin träffat en människa med sånt härligt skratt?
Ingar arbetade - då, i min barndom - på en telegrafstation i Malmö.

Kvinnan i rutig klänning var från Danmark (från Naestved, det kommer jag plötsligt ihåg) och hon kom också och hälsade på hemma. Undrar om det inte är hennes föräldrar som syns på bilden? 
Måhända är bilden rent av tagen på Själland?

(När jag skrivit det här, funderar jag över om jag själv haft mänskliga ankare i mitt liv?
Jo, utan tvekan. Första året i Sollentuna: kvinnan ovanför oss som var från Grangärde i södra Dalarna. I Kungsängen var det Elsa från Hälsingland. I Skåne min syster. 
Här, i Halland, har det nog varit Friherrinnan. Och egentligen är nog "ankare" fel uttryck; mer ett tryggt ställa att lägga till vid.)