lördag 2 november 2019

Kväller ....


Så är det första arbetspasset på länge avklarat.
November brukar vara en tämligen lugn månad i livsmedelsbutiker (många håller igen inför den stundande julhandeln), men det var likväl mycket att göra.
Först kassapass mellan halv tre och fem, sen en timmes påfyllning av frukten och så frontade jag mejeriet och sen var det kassan och sen lite frontning igen, ja, det flöt på bra.
Arbetade först med Johanna och från fem var det Hilda (läser kommunikation) och vi hittade ett bra sätt att skifta på.

Många rara kunder, som alltid.
Mest glad blev jag över lille rara August 5 år som ropade "Hej Bettan! Hej Bettan! Hej Bettan!"
Pratade en stund med en utbränd lärare ..., och med Peter som en gång gått på sjön och berättade hur han hamnat i brittiska Immingham på östkusten, ja, det var länge sen, men ändå.
Och där var en man född 1947 som berättade att hans barnbarn på fem och sju år visat sig vara mer tekniskt bevandrade än han själv och åt detta log vi.
Sånt.

Telefonen ringde om och om igen.
Nästan alla frågade om öppettiderna.

Nu är jag hemma igen och är trött.
Ska stiga upp vid halv sju och börja arbeta halv åtta, till halv tre. Huuuu, vilket långt pass!
Fick en förfrågan om att arbeta även onsdag, men det passet blir för långt när pv inte är ledig, ja, det blir för länge för Harry att vara ensam hemma, så jag bad att Lovisa skulle höra med någon annan.

Sonen som är i Mali, har äntligen återvänt till trakter där internet fungerar och äntligen har vi fått livstecken ifrån honom. I vanliga fall, när han är hemma, ringer han ofta och småsurrar när han är på väg till affären eller till träningslokalen. Oj, så tomt det har varit utan hans prat!!
Nu är det inte många dagar kvar, innan han är hemma hos lillkillen och hans mamma.

Och så en ögonblicksbild ....


... fångad idag, alldeles nyss vid tolvtiden, förmodligen när han var på väg till lunch på en pizzeria.

Var?
I Kurdistan.

Tack snälla Micke!
Sefton Park, Liverpool ....


Tvärs över gatan från hotellet Hallmark där vi bodde, där finns den här ljuvliga parken!
Redan innan vi åkte hade jag - via Google Maps - spankulerat omkring i omgivningarna och kanske var det därför det kändes närapå hemtamt, ja, när jag såg det hela på riktigt.

Parken är stor och luftig och helt underbar!
Kanske är det söndagmorgon när pv och jag själv beslutar oss för en promenad efter frukosten.
Emil föredrar sängen.

Å, så vackert där är! Dimslöjor som singlar över marken .., ja, men det är ju nästan som att befinna sig i Edens Lustgård. Och vilket fågelkvitter!


Luften är krispig. Oktoberkylig.
Löven prassliga, men om man går på gräset är det lätt att halka.
Hela tiden möter vi hundägare - oftast med små bulldoggar av olika slag -.
Där är också en stor hane som ser ut att vara tio, elva år och han har svårt att hänga med sin matte som ändå går sakta .., tungan når nästan till marken och han flåsandas.
Jaha, han är bara tre! Nog kan man undra om det är lyckligt för dessa hundar som får så svårt med andningen.


Överallt ser vi blågrå ekorrar som ofta jagas av små pilsnabba terriers som ändå aldrig hinner upp sitt byte. Många hundar springer lösa och vi ser inget kiv dem emellan..


Allt är välordnat och fint.
Skräpet som vi verkligen sett en hel del av inne i city, är som försvunnet här.


I ett träd sitter två papegojor, vilka måhända rymt hemifrån ..., eller helt sonika släppts ut av någon ägare som ledsnat på sina gunstlingar.


En bit in i parken ligger Palmhuset.
Det är stort och mäktigt och runt hela byggnaden står olika statyer av människor som varit av betydelse för mänsklighetens fromma. Carl von Linné, bland annat.
Idel män.


Titta här! Känner ni igen honom? Inte det? Det är Colombus, om ni inte visste det.


Men Columbus, Kapten Cook, Linné och alla andra storheter i all ära, jag blir nog gladare av alla dessa små minnesplaketter på bänkarna dels vid Palmhuset, men även på andra ställen i parken. (Ja, för övrigt överallt nästan). Uncle Billy .., nog var det väl omtänksamt att Mary såg till att han fick en egen bänk.


Och Marjorie Hazel McCutcheon som tyckte så mycket om parken och blev åttiotre år gammal. Så bra att lite vanligt folk också får finnas till och får minnesmärken!


Och prassligt, frostigt gräs.

Såja, nu har jag visat er parken.
Lite av den, i alla fall.

// Nu har jag fått göra ett avbrott då två Jehovas-Vittnen-damer knackade på dörren.
Den ena var ovanligt pratglad (läs:aningen påstridig) och för en gångs skull .., verkligen för en gångs skull, sa jag att nej, jag är inte intresserad och att jag, när växte upp, hade en ganska sträng pappa och sen kom Gud och var sträng och man skulle falla på knä och tillbe bara honom och det tyckte jag var förfärligt orättvist, rent av egenyttigt.

Vi stod i hallen med dörren öppen (pv skulle ha svimmat om han anat hur mycket varm luft som gick rakt ut ...) och Harry nosade den mest pratglada - ja, på hennes rutiga yllekjol  - och gick sedan in igen och hon bad att jag skulle ta en titt på deras hemsida på nätet, men då hade jag redan vikt ihop papperet och kanske trodde, eller tänkte hon, att jag var ett hopplöst fall.


Nu, när jag - kanske som mest - behöver högre makter, tackar jag nej.
Vad är jag för en människa!
Och ja, jag vet att jag förenklar det hela och att det bland bloggvännerna finns en präst och flera troende och det är inte det att jag dumgör människor som tror (jag tror ju också, men inte på det sättet som J.V. vill att jag ska tro och ibland tror jag inte alls ...). det är väl mer att man (jag) inte vill bli pådyvlad nånting.

Och här, apropå ingenting, finns ett galleri av bilder från Palmhuset.
Här lite mera info.
Och nu ska jag göra mig klar för jobb tillsammans med Hilda. Hon pluggar numera och arbetar varannan helg, tror jag. Himla duktig tjej! Och så ringde Filip och ville byta pass med mig i morgon. Nu har så många bytt med mig, så jag kan inte hålla reda på vilka som jag ska arbeta med .., men det lär vara Johanna (heja!!) och sen kommer Filip vid tio. Ett drömgäng.

Ajöken, sa fröken.
Från Hawai ...


Nog är ni allt bra underbara .., fönster, brunnslock .., glädjen och nu en liten metallplatta!
Tack Cecilia!

Lördag i början av november och ett fönster ...


Det är helt ofattbart att jag, som i alla år vaknat vid halv tre och därefter sovit i halvtimmespass, att jag, - efter det senaste besöket på mammografin - sover  r a k t  av till klockan sex eller halv sju! Och jag drömmer låååånga drömmar. Inte hemska, men långa.

Natten mot idag befann jag mig på Nilahallen i Malå .., jag hade fått ett schema som var hemskt, med arbetstider som varade i tolv timmar och jag sa att nä, så mycket ville jag verkligen inte jobba!
Och på torget hade någon byggt upp en utomhusträdgård och jag förstod inte hur den skulle kunna överleva, det var ju vinter?

När jag väl vaknade, tog jag mig en titt på familjechatten.
AP hade skrivit och frågat var i Mali Anders befinner sig och då anade jag .., och tog mig genast en titt på nyhetssidan, där jag kunde läsa om femtio döda soldater just i Mali och jag tänkte .., hur många föräldrar, syskon och anhöriga kände den här morgonen en skräck över just den notisen om dom döda soldaterna! Tack och lov att han snart återvänder hem!

Dagens fönster fångades - även detta - av madamen i Porto. Jag lät bilden bli svartvit.
Tack Anna!!
Och att energin kommer från norr, kan man läsa på reklamskylten på bussens tak.
Ja, inte kommer den från landet Halland i alla fall, men kanske om en stund, då jag druckit den första koppen kaffe.

fredag 1 november 2019

Allhelgona ....

Och jag vet aldrig om det är idag eller i morgon som man ska tända ljus på kyrkogården.
Om man nu har någon att tända för.

Pappas och mina systrars mamma grav, den finns nog kvar hemma, men det är många år sedan någon av oss var hemma. Det är mer än sjuttio år sedan Gunna dog och fyrtiotre år sedan pappa gick bort och gravstenen finns kvar bland alla andra gamla gravstenar, men jag minns att texten var nästan utnött när vi senast var där.

En gång i tiden var där en sarg av sten, så där så man kunde ha blommor där innanför, men eftersom graven låg bland andra gamla gravar, gjordes det om, det blev gräsmatta ända fram till gravstenen och det kändes skönt, nu, när vi ändå bodde så långt ifrån.
Medan grannarna levde, tant Margareta och Ann-Britt och ibland Kerstin Granwall, hände det att dom satte en blomma på graven (pappas och Gunnas, alltså) när dom ändå hade "vägarna förbi", men nu är alla borta. Knappt en enda granne från förr finns kvar.

Nå, jag kände aldrig att jag träffade pappa på kyrkogården.
Inte mamma heller - hennes aska sattes ner någonstans i minneslunden i Ystad -, man fick inte veta var. Då .., tyckte jag att det kändes rätt, det tycker jag inte nu. Jag hade önskat att där funnits en SÄRSKILD plats, då hade jag kunna be mina barns pappa att tända ett ljus för henne.
Men å andra sidan .., dom som man älskat, dom har man väl liksom inom sig?
Som minnen.
Och nån slags känsla av närvaro, i alla fall ibland.

Idag har jag räfsat löv och tömt blomkrukor och blomlådor.
Funderar på att leta fram ljusslingan till plommonträdet, mest för att det då blir lite ljusare ute.

Senare ikväll - klockan sex - blir det kalkonmiddag hos friherrinnan och hennes lillasyster, min namne. I morgon och på söndag jobb. Kanske på onsdag också.
Dagens fönster ....


"Barberaren hade inga kunder och satt själv i stolen ...".

Så skriver madamen i Porto och jag blir så glad att hon tar sig tid att ta fram håven!
Tack!
Glädjen ......


Bilden: Tisteltecknerskan,.Olja. Öland 1970.

Flera gånger i veckan tänker jag att .. nä, nu ska jag hämta några tomma banankartonger från affären och så ska här tömmas på böcker som vi har läst och aldrig kommer att läsa igen! Av någon underlig anledning blir det aldrig mer än en tanke.
Och vad värre är: sen beställer jag nya böcker!
Eller: inte nya, men begagnade.
Och det gör jag här.

Innan vi åkte till England beställde jag två böcker, varav den ena hade titeln Sven Ljungberg, målare.
Denne Sven Ljungberg har jag skrivit om tidigare; född i Ljungby var han och hemma hos pv:s mamma (ja, pappan också medan han levde) hängde flera tavlor av denne smålänning.
I Ljungby finns även Ljungbergmuséet som jag besökt och det var helt underbart!
Vackert beläget vid Lagan och väl värt ett besök om man har vägarna förbi.


Och så här är det, jag verkligen älskar hans alster!!
I alla tider har jag tyckt om bilder där man kan sitta och filura lite och undra vad som händer. Jag minns att en då liten Anna ovanför sin säng hade en sån tygtavla eller var det möjligen en affisch ., och där kunde man se som ett helt liv i en by!
I boken "Barnen i Vernette" av Bodil Hagbrink är det precis samma sak.
Så och med denne Sven Ljungbergs alster .., som här .., med titeln "Slottet är finast".


Eller som här. "Mor är död", från 1964.


Och här kan man läsa om just den tavlan.
Vilka är på bilden?
Hur har Ljungberg tänkt sig att ljuset ska falla?
Sånt!
Det är hur intressant som helst!
Och det är så bra skrivet.


Och den här!
Alla som har vuxit upp med snövintrar känner igen sig.
Det blir en särskild doft.


Och så har författarinnan - Anne Lidén - skrivit så här: "Här i kröken, där Lagaån svänger mot norr, stupar stranden brant ner mot ån. I sluttningen leker barnen från granngården. De pulsar i den djupa snön och klänger i grenarna. Två flickor är klädda i röda overaller, de är tvillingar."


Bild: Salutorget. Trägravyr. Ljungby 1944.
Men jag tycker också om dom här tavlorna!


Och titta här!!
En helt annorlunda stil som jag - som verkligen inte är konstkunnig - tycker påminner om sättet som Gaugin målar!  Eller kanske är det färgerna.


Eller den här, helt UNDERBARA målningen!!
Jag ska kontakta Ljungbergmuséet och höra om den finns som affisch, så kan man ju rama in den.
Visst är den härlig!

Ja, sen finns ju alla Ljungbergs verk som man hitta i olika kyrkor eller i andra offentliga lokaler (sjukhus, etc) men dom får jag göra ett eget inlägg om, annars blir det väl för mycket, eller det är det kanske redan.

Du som eventuellt läser här, vad tycker du om hans alster?

Och stort tack till författarinnan till den här ljuvliga boken!!!

//Sist av allt, innan jag lägger in dagens fönster, vill jag skicka en hälsning till en granne på andra sidan kustvägen - till Lennart - som idag hade mött pv och berättat att han var en trogen läsare av den här bloggen! Blev jag glad? Svar: ja!!

Dom pratade om den ....

...  ja, på familjechatten, att Viaplay-serien "Älska mig" skulle vara så bra.
Jag tänkte att vi har ju ändå inte den kanalen, så .., ja, det blev inget.

Tills ikväll.
Tog en gratismånad eller om det var tre veckor och har nu tittat på tre av fyra avsnitt. Problemet var bara att jag råkade börja på det fjärde avsnittet och fick inte ihop det riktigt, men det var ju inte värre än att jag kunde gå bakåt och efter fyran kom alltså nummer ett och två.

Vilken härlig serie, författad och regisserad av Josefine Bornebusch!!!

Har jag rätt Anne i Mantorp, att du är moster till henne?
Nu är i alla fall klockan tio i ett snart och i morgon får jag ta avsnitt tre, så är jag ikapp när den sista delen sänds. (Ny omgång nästa år!)

torsdag 31 oktober 2019

Då och nu .., mest då. 


Igår berättade jag om den här boken "Från fattigvård till sjukvård i Malå - en tidsresa i vårdens utveckling", som kom med posten. Å, vilken härlig läsning det blev!

I början av 60-talet sov jag ofta över hos mamma på sjukstugan; det var när hon hade nattpass och då låg i personalrummet på övervåningen. Det var i det rummet det doftade Lux tvål och där fanns en bakelittelefon och när den ringde, då visste man att mamma skulle försvinna i den långa korridoren och skynda sig ner till vad-det-nu-var; antingen akutintaget eller så hade något hänt på avdelningen.

Alltså blev Malå sjukstuga nästan som ett litet reserv-hem för mig.
Alla biträdena och sköterskorna var så snälla .., det var en komplett kvinnovärld, förutom läkarna som åtminstone då i början alltid var män.

Om alla dom här människorna berättas det i boken.
Det är minnen som biträden, sköterskor och läkare skrivit ned och författarna har förstås intervjuat dom som ännu är i livet.

På bilden här ovanför syns från vänster Aina Theolin, Ulla Wagne och Ann-Britt Sandström.
Aina var en redig barnmorska som ingen satte sig på (född i fjällvärlden) och när jag väntade Maria, då var det Aina som hade koll på graviditeten. När jag arbetade på Nilahallen i Malå, brukade Aina komma och köpa punschflaskor, såna här små chokladflaskor med sockrad insida. Å, dom tyckte hon om!

Ulla Wagne i mitten, hon var läkare och det var hon som åkte ut till Bolivia för att hälsa på mamma och det var hon som ringde mig och sa - i försiktiga ordalag - att hon trodde att mamma drabbats av Alzheimers sjukdom. Om denna Ulla finns mycket att läsa om i boken och jag tänker att det är ju otroligt så många omtänksamma människor det ändå finns! Hon var definitivt en av dem.
Och att en läkare - med mycket "makt" - är omtänksam och empatisk, är ju verkligt betydelsefullt.

Längst till höger sitter Ann-Britt, vår granne på Ringvägen och hon arbetade som vårdbiträde.
Ingen människa i världen bakade väl goda bullar än Ann-Britt och hon var en ängel som granne!
Oerhört trädgårdsintresserad och engagerad i det kulturella i Malå .., säkert drömde hon om ett annat liv än att arbeta på sjukstugan, det är jag övertygad om. Hos Ann-Britt och Gustav firade vi ibland jul ihop, eller nyårsaftnar och sommartid ropade vi ofta till varandra: "Hallå! Vill ni ha kaffe vid husknuten ..!?" Det ville som oftast.


Maud Lindberg var barnmorska, tillika distriktsköterska och den som följde med i bårtaxin till Skellefteå (12 mil enkel väg) när Anders kom till världen. Det var Mauds barn som från badrumsskåpet tog hennes pessar och generöst delade ut till närmsta grannarna, till allmänt jubel ,-)
Ja, har man en mamma som är barnmorska, så vet man vad som gäller.

Här ovanför berättar Maud om hur tillvaron på sjukstugan kunde te sig.
Jag läste och looooog.
Vilka underbara, starka kvinnor som arbetade på sjukstugan!

(När jag 1993 flyttade till Skåne pågick då - eller flera år senare - en upprörd debatt om detta att gravida som bodde i Trelleborg skulle tvingas åka antingen till Ystad till Malmö för att föda. Jag höll på att gå i taket! Tre mil hit eller dit! Skulle det vara nånting att förfäras över ..:?)
Det som drog ögonen till sig ...


Lördagen tillbringades delvis av en rundvandring på arenan Anfield Road (helt fantastiskt, med suveräna och vänliga guider!), men efteråt - och då kom solen fram - hoppade vi av bussen i centrum och tog oss till Albert Dock, det forna hamnområdet som nu är ett trendigt område med muséer, butiker och restauranger/caféer.

Det var iiiisande kallt just då, fuktigt i luften och kylan gick genom märg och ben, så vi slog oss ned på ett café och tittade på folklivet.

Utanför fanns den här underbara skulpturen!!
Cecilia N tyckte att den påminde om Bengt Lindströms alster och det tycker jag med, men så var det inte. Konstnären heter Ugo Doninone och är schweizare och född 1964, bor numera i New York.
Skulpturens namn är "Liverpool Mountain".
Helt underbar!
Jag tycker att den påminner om Picasso.



Söder om Las Vegas kan man se dessa figurer.
Ja, nu vet ni.
Och jag.

Detta eviga tävlande ....


Som det spelades backgammon och Plump under kvällarna i Liverpool!
Då satt vi antingen i "baren" (som mer liknade ett spartanskt sällskapsrum med skinnfåtöljer och bord, en tv som visade VM i rugby och där det hejades våldsamt när brittiska turister följde semifinalen!) eller i foajén, vilket var trivsammare, då man såg människor komma och gå.
Mest gå.

Sällan eller aldrig har väl en omgång Plump gått så dåligt för Emil som just den där första kvällen.
Elva plump på raken! Bara skitkort fick han.


Och de skulle bli värre.
Å andra sidan blev det ombytta roller i nästa match .., då var det min tur att få en prickig kolumn!


Nåja, den huvudsakliga sysselsättningen under lugna stunder, det var ändå backgammon.
Närapå fyrtio matcher spelades och den sista klarades av på planet .., det var British Open .., och den vann Emil! (Då såg de ut som på bilden längst uppe till höger .., jag som hade mellansätet fick flytta mig, så det skulle bli enklare att skicka mobilen mellan varandra).

Hade pv alltid spelet med sig?
Svar: ja! I ryggsäcken.

Ett alldeles underbart resesällskap var han i alla fall, men det hade jag räknat med.
Och ja, jag är part i målet.
Dagens fönster ....


På väg till fotbollsarenan Anfield Road i Liverpool - vi åkte lokalbuss - blev det stopp vid ett trafikljus och det var då jag upptäckte fönstret. Längst till höger - men inte i bild - stod en äldre herre och tittade ut över gatan och jag gjorde mitt yttersta för att han inte skulle tro att det var honom jag fotograferade.

För den som i en stor del av sitt yrkesliv har textat skyltar, blev det här fönstret nåt extra.
Sååå bra gjort!
Titta på fönsterdelen näst längst till vänster och längst ner, där står 150 pund .., sååå urnyggt L:et är!! Och sättet hur vissa bokstäver har skuggats och markerats, t.ex. "Sports" längst till vänster och hur stora och små bokstäver blandats .., och olika färger.

Längst uppe på varje fönsterdel  binder en ljusblå slinga ihop det hela.

Jo, men det känns verkligen som om den som stått med textpennan varit på gott humör.
Och att det i alla fall får mig att känna nån slags glädje.
Eller att det hela skapar en slags förväntan om glädje.
Här kommer det att hända grejer!

Dagens fönster ....


I mitten av oktober besökte Turtlan och hennes Martin Stockholm och där, på Bergsprängargränd, där fångades det här fönstret. Om gatan skriver hon så här: "En liten gata med några hus på båda sidor sm allt utom ett inte är moderniserade med vatten och avlopp. Avträde (utedass, förmodar jag) på gården är vad som gäller. Vatten får man också hämta, men elektricitet har de fått."

Tack Turtlan!!

Här kan man läsa lite om området.

Och här en gammal bild därifrån.

onsdag 30 oktober 2019

Provtagning .., fika och kväller.


Så här var det nu på morgonen.
Först svänger vi förbi hamnen och pv kollar att värmefläkten i båten inte havererat (Vattnet i motorn får inte frysa, han ska "vinterkonservera" den, nu dom här lediga dagarna som kommer). 

Är jag nervös?
Ja, det är jag. 
Mest hela morgonen har jag suckat högljutt och det händer att jag säger "faaaan! faaan!", ett svärord jag aldrig annars använder. 

Det är vackert nere vid hamnen. 
Ute på en sten, en bit ute till havs, sitter en häger och spanar ut över världen. 


Och så iväg till sjukhuset. 
Pv gör mig sällskap. 
Vi sitter i väntrummet och andra kvinnor kommer och slår sig ned.
Tre av dem har sjungit i samma kör som pv och det blir en hel del prat om när, hur och var.
En av dem berättar att hon förlorat sin son i prostatacancer; han blev bara femtiosju år. 

I ena hörnet sitter en betydligt yngre kvinna, i fyrtioårsåldern,
Hon har härligt bred rumpa och lika breda höfter, men hon tycks helt obekymrad och tycks så stolt och glad, ja, jag blir själv glad av henne!

Har jag någonsin suttit i ett väntrum där det pratats så mycket och där det varit så "glatt"?
Nej. 
En av kvinnorna frågar var jag kommer ifrån - egentligen -?
Malå, säger jag. 
"Ja, jag är från Lule ...", säger hon leende och då är vi ju nästan släkt. 
Och hennes döttrar har - visar det sig - haft pv som lärare, när han arbetade i Oskarström.


Så blir det min tur. 
Sköterskan som visar vägen heter Julita och pv får göra mig sällskap in i undersökningsrummet och där ligger jag på britsen och inväntar läkaren. Suckar.
På en stol i ena hörnet sitter pv. I hans ena hand dinglar min behå.

Läkaren visar sig vara vänlig och rar och har vuxit upp i Skövde (pappan militär), men det var i Stockholm han tillbringade mesta delen av sin uppväxt. Han är skojfrisk, utan att vara hurtig.

Så börjar han att med ultraljudsgrejen leta efter den där lilla knutan som ställer till sån oro och nu går det kvickare än förra gången och han måttar och så blir det bedövning och en grövre nål ska stickas in ("jag går in underifrån och snett uppåt", säger han till sköterskan) och så tas fyra vävnadsprov. Inte ett dugg känns det, men var gång han knipsar av en liten bit vävnad, smäller det till, ungefär som en spikpistol. Eller en häftapparat.

Jag får också veta att förra provet visade på atypiska celler i den här lilla knutan; inte maligna, men heller inget som inte ska kollas upp. Nu skickas vävnadsproverna (jag ber att få titta på dem; jo, där är dom .., ljusröda, nästan som små, små, små fiskyngel singlar dom omkring i det lilla vätskefyllda provröret, nästan så att jag känner ömhet för dem!) och läkaren säger att jag kommer att få besked av resultatet, men förmodligen av någon på kirurgen. 
Med mig hem får jag även papper som ska fyllas i .., hälsostatus osv, inför eventuell operation. 
Såna har jag fått tidigare, när det var dags för knäproteserna. 


Ja, så var det .
Efteråt frågar pv om vi ska ta en fika i sjukhuscaféet och där arbetar kvinnor på vars förkläden det står Samhall och alla tycks dom så olyckliga; inte ett leende så långt ögat når. Nån har ett huckle. Kanske drömmer dom om helt andra arbetsuppgifter? 
Måhända blev deras liv i vårt land inte som dom tänkt sig? 
Nej, vi firar inte, vi bara fikar. 
Men lite lättnad är det.

Skjutsar därerfter pv till Sannarpsskolan där han ska skriva omdömen och göra klart allt inför höstlovet som nu tagit sin början. Själv åker jag hemåt .., struntar i att handla, kommer hem ., släpper ut Harry och börjar sedan nästan maniskt räfsa nedfallna eklöv .., tänker att jag ska slänga den oro som kanske finns kvar .., den ska åka rakt ner i lövhögen .., nej, nu vill jag inte oroa mig längre! 

Resten av dagen blir bra.
(Det var det på sjukhuset också). 
Hämtar ut ett bokpaket; en stor, underbart vacker bok som handlar om konstnären Sven Ljungberg .., och senare, hittar jag i postlådan ett stort vadderat paket innehållande en bok med titeln "Från fattigvård till sjukvård i Malå". Författare är Britta Stenberg (tidigare journalist på tidningen Norra Västerbotten) och Britta Holmlund (f.d. chef för apoteket hemma, skånska och otroligt driftig kvinna, numera åttiosex år!)


Jag läser om mamma. 
Ulla Wagne, läkare som arbetade samtidigt som mamma, skriver: "Syster Ann-Gerd ville helst arbeta bara då hon behövdes. Detta innebar att hon var den alltid tillgängliga vikarien, vilket hade till följd att hon periodvis arbetade dygnet runt i accelererande tempo. Jag ser framför mig när hon på vackra, raska ben var på väg till till någon patient eller för att ge någon hjälp."

När övriga arbetskamrater vägrade arbeta heltid och hotade landstinget med att säga upp sig, blir mamma tvungen att gå med i arbetslaget, för att få schemat att gå ihop. 
Ulla Wagne skriver: "Att gå på schema gick inte ihop med hennes personlighet, hon som bara ville rycka in då det behövdes. Mycket kort tid efter att hon blivit änka,sade hon upp sig, läste swahili som hon inte behövde, då hon for till Argentina som sjuksköterska och missionär."

Ingen Samlad Tropp där inte.
(Å andra sidan arbetade hon ju  j ä m t! Hur gick det ihop? Och ofta var hon husmor och gjorde själv scheman och tog då passen som ingen ville ha :)

Sååå intressant boken är och såå många minnen som tjoppar upp! 

Over and out och tack för alla vänliga lycka-till-hälsningar! 
I love You!

Inte visste jag ....


.... att Carl von Linné var en så stilig man, ja, i sin ungdom!

Vi mötte honom utanför The Palm House i Sefton Park, tillsammans med en del andra (såklart enbart män) där han stod och blickade ut över allt det vackra. 
Kvinnor har tydligen inte satt några större avtryck här på jorden ....

Jag vet inte om det syns på bilden, men jag tror att han håller en liten bukett linnéor i sin högra hand.

Ett av Linnés motto i livet var "Omnia mirari etiam tritissima".
Det håller jag verkligen med om! 
(På svenska: Förundras över allt, även det mest vardagliga! Jag tycker nog att jag försöker leva efter den principen).


Dagens fönster ....


Ulrika tycks så lycklig så hon nästan spricker.
Det är det nya livet på landet .., och kärleken till den där skäggige grannen och så allt som komma skall och inte minst: lillvalpen! Men det är inte den som är på bilden, det är Qvick, som uppenbarligen gör skäl för namnet.

Och hon skriver att här kommer ett uthusfönster och en skuttig Qvick!

Tack Ulrika!


tisdag 29 oktober 2019

I morgon halv tio ...

Pv gör mig sällskap till mammografin.
Nej, jag tror inte att jag har cancer.
Jag tror att dom kommer att säga ..."Elisabet, det här var nånting annat, du kan åka hem och känna dig glad och trygg" och jag ska säga till pv att .."men vad var det jag sa?"¨
Kanske svänger vi förbi friherrinnan och berättar den glada nyheten.
Eller köper nåt gott till middag.
Nåt  e x t r a  gott.

Men den där brännande känslan i vänster bröst ...?
Vad handlar den om?
Eller kommer det från hjärtat?
Är det inbillning?

Tänk om hen säger nånting helt annat.
Eller kanske får jag vänta ytterligare på provsvar.

Sånt funderar jag över.
Och så tänker jag .., hur många hundratusen kvinnor - eller kanske miljoner -
går och grunnar på precis det här?
Just nu.

Man är inte ensam.
Ännu mera spridda skurar ....


Om man bokar en fotbollsresa med en resebyrå som ägnar sig åt att sälja just såna äventyr, då tänker i alla fall jag att ja, ja, bara det inte blir en massa berusade fotbollsfans (eller än värre: ligister) som skrålar och lever om nätterna igenom. Ja, just det, jag har fördomar.

Men jag kunde inte ha haft mer fel!
Hotellet var mycket finare än jag förväntat mig; inte elegant  på minsta vis, men hemtrevligt. Vi kände oss välkomna (finns det nåt viktigare?) och rummet saknade ett bord att sitta och skriva vid och det var två trappsteg ner till själva rummet, så utanför rummet satt en anslag "Mind the step".
Vi log. Den som hade varit stupfull hade kunnat slå ihjäl sig. Men det var vi inte.


Så här.
Man undrar hur många som dråsat iväg rakt ner på golvet
När vi åkte hiss tryckte vi på knappen med en tvåa.
Emil, han tryckte på den där stod - 1.
Ja, minus.
Han åkte till källarplanet!
Men i gengäld var hans enkelrum större och fräschare än vårt och med såväl badkar som dusch.
Alla var helnöjda.


Kvällsparti i vårt rum.
Ja, man tager vad man haver.
En strykbräda kan minsann användas till mycket.


Inga treglasfönster inte, men allt går ju här i världen.
Jag, som älskar att sova i svala sovrum, tycker att det är som bäst och hissar ner (vilken lycka, det var ju såna Kalle-Anka-fönster jag drömde om som liten!) fönstret inför natten.
Låsanordningen eller vad man nu ska kalla det, går rakt in i mitt hjärta.


Morgonfönster.


Valde man trappan i stället för hissen, såg det ut så här.
Så oerhört typiskt brittiskt.
(Men å andra sidan, heltäckningsmattorna dämpar ljuden.)


Det här blir igenkänning för den som följer mig på instagram, men ni kan ju blunda eller helt enkelt strunta i det här inlägget. Frukosten är den vanliga (eller ovanliga). Där fanns uppdukat nån slags ganska goda korvar, bacon som mer liknade julskinkeskivor (supergott), äggröra, stekta ägg (pv blandar som ni ser) stekta champinjoner och tomater, trekantiga potatisbullar, en skiva blodpudding (!)  och så förstås vita bönor i tomatsås (tog vi aldrig).

På ett annat bord fanns tre sorters flingor/müsli, juice, naturell yoghurt .., färska frukter i bitar och en skål med upptinade bär av olika sorter.
Och så bröd förstås; bröd att rosta (enorma skivor!) i  den långsammaste brödrost jag någonsin upplevt ..., marmelad, sylt och honung.
Ingen ost eller skinka som här hemma.
Croissanter av den torrare sorten i en korg.
Te och kaffe.


Detta är alltså Hallmark hotel. nära Sefton park.
I den inglasade delen till vänster åt vi frukost.
Då hade vi sex österrikiska takläggare vid borden längst ner till vänster och så var det några tyskar, många danskar och så vi själva.
Ena kvällen var det bröllop .. för övrigt lugnt och stilla.
Vi tillbringade många timmar i foajén där fyra skinnfåtöljer och ett bord stod i ena hörnet. Där spelades det backgammon eller Plump, ja, det var om kvällarna när vi kommit hem eller tidiga morgnar.


Utsikt från frukostmatsalen och där står en av dom österrikiska männen. Endast en av dem - Wolfgang - vågade sig på att testa engelskan och det gick väldigt  knaggligt, men det var trivsamt ändå. Den här mannen sade inte ett pip.


Mitt emot hotellet ligger Sefton Park som ska få ett eget inlägg.
Så ofattbart vackert där var!
Och att vid frukosten titta ut över detta .., ja, ni kan ju ana hur lycklig man blir!


Eftersom jag är utrustad med Sveriges sämsta lokalsinne, gick jag vilse när jag skippade hissen och tog trapporna i stället. Men det var ju himla tur, för då upptäckte jag ett anslag som visade vad som skulle ske den här veckan när vi inte är där. Två bröllop, oj, så mycket jobb för personalen!

Ett syskonpar arbetade i frukostmatsalen, den som på kvällen förvandlades till restaurang med jättegod mat! Det var Wendy och hennes bror Daniel; båda tämligen nya på jobbet och sååå trevliga! Wendy berättade att hon egentligen arbetat inom äldreomsorgen, men det var dåligt betalt och alldeles för lite tid med dom gamla (kändes bekant på nåt vis ...), nej, hon stod helt enkelt inte ut med att känna att jobbet inte blev bra, så nu var hon i stället frukostvärdinna på Hallmark.


Inte är det ett designhotell som hamnar i flotta magasin inte ..., och som jag funderade över den - i mina ögon - förskräckliga stolen, ja, vad den egentligen hade för syfte! Jo, det är brudparets (där fanns två stycken likadana stolar).Hu!!


Med brudgummens föräldrar är det inte så noga ....


Det var så trångt i vårt rum och vi hade laddsladdar och annat överallt, så jag sa till den rara städerskan (en ung färgad kvinna med rastaflätor) att hon inte behövde bry sig i vårt rum, vi kunde plocka undan själva. Som hon gnodde och knackade  på dörrar och sa "Housekeeper".
Så bökigt att alltid invänta att gästerna verkligen givit sig av från rummet!
Ingen toalettborste i badrummet, vilket förvånade mig storligen.
Jag ser nu, att det enda exemplaret tydligen forslas mellan rummen.

Nu har jag tömt rum 4 i min hjärna; det var där allt om hotellet samlades.
Faktiskt har jag inga medaljer kvar att dela ut, om nu någon öht orkat läsa till slutet.
Man får klara sig ändå.