Så här var det alltså.
Under promenaden på förmiddagen, möter vi Fanny och Pia som kommer cyklande längs den något leriga stigen på ljungheden.
Det blir lite småprat och vi får veta att dom har haft en liten picknik en bit längre ner, mot båthamnen till.
"Ja, min farfar hade en stuga där en gång, det var nästan där vi var, jag kan följa med och visa er ...", säger flickan som heter Fanny.
Och jag frågar vad hennes farfar hette?
"Han hette Einar och var håltagare", säger hon.
Håltagare?
Och så fortsätter hon och berättar att detta att vara håltagare, det kan vara ett livsfarligt jobb, ja, hennes farfar dog faktiskt på jobbet.
"Han var på en fabrik där dom gjorde cyklar och så råkade han hamna i något slags kar eller nåt sånt och så försökte han ta tag i en stång för att ta sig upp, men det var ström i den stången, så .., ja, han dog", förklarar Fanny.
Och vi går ner till den där kullen där håltagaren Einar Johansson en gång bodde och jag frågar Fanny om hon vill berätta, ja, om jag filmar?
"Javisst!" säger hon.
Och jag tänker att hennes farfar nog skulle ha varit omåttligt stolt över henne, tänk, att ha ett barnbarn som man aldrig har träffat och som för totalt främmande människor berättar om sin farfar.
För mig är det inget annat än hjärtevärme rakt av.
Och här är hon.
(Om jag låter lite forcerad, så var jag det.
Jag skulle börja arbeta klockan tolv och hade inte riktigt kläm på vad klockan var.
Dessutom var kamerabatteriet på upphällningen).
Måhända är jag inte den enda människan som inte vet vad en håltagare sysslar med.
Här får man veta.
// Och på samma gata som dr Böhlander bor på i Väsby, där står en firmabil med en dekal som alltid får mig att le. "Kunglig Hålleverantör", står det. Så himla finurligt. Och nu vet jag vad dom arbetar med.
