Spridda skurar från en torsdag i april ...

"Men det här har du ju redan skrivit om på Instagram!" tänker säkert någon. 

Javisst, men bloggen är ju som min dagbok och det är här jag går tillbaka när jag funderar över vad vi gjorde i april månad år 2026.

Jo, men då blir det först ett besök på torget i Varberg. Dit är det fem mil och jag slås - i alla fall sedan vi passerat Falkenberg - hur oändligt vackert det är i Halland. 

I Varberg är det torgmarknad varje onsdag och lördag och alltid såå mycket människor som strosar längs alla blomster till försäljning och det mesta relativt billigt, i alla fall i jämförelse med t.ex Plantagen.

På torget säljs även kläder, ofta i grälliga färger och endast i en storlek - en för alla -, ostar alla möjliga sorter, grönsaker, potatis, fisk .., ja, det är en livlig kommers på torget. Och kyrkan i närheten - verkligen i n ä r h e t e n, hade kanske begravning på gång, för oj, så länge klockorna ringde! Och på utplacerade bänkar sitter människor och tar igen sig lite. Det är verkligen ett l e v a n d e  torg, i motsats till många andra jag sett. Halmstads, t.ex, som nu är under renovering. 

Problemet med Varberg är att där är så knepigt att hitta parkeringsplatser.

Nu hade vi tur, där fanns en ledig ruta avsedd för bilar som ska laddas med el, annars ska man snirkla runt bland trånga gator och 15-minutersparkeringar.

Nåväl. Köpte tre pelargonior för 100 kr, samt plocksallad och bladpersilja, allt har nu planterats. 

Pv satsade på ett antal olika sorters tomatplantor.

Därefter till den lilla hamnen i Galtabäck, söder om Varberg. Där brukar vi ta kafferast åtminstone en gång per vår/sommar, ofta när svalorna anlänt och pilflyger mellan fiskebodarna, men nu var det förstås för tidigt .., dom bidar nog sin tid. 

"Få se nu ..., tog du med dig något smarrigt ...?" tror jag att pv tänkte. 

Smarrigt för pv är t.ex morotskaka .., wienerbröd eller liknande. 

För mig är det smörgåsar.

Och termosen från körvännerna i Malå var med den här gången. 

(Förra året fick vi dricka vatten). 

Det blåste iiiisvindar och fikarasten blev inte långvarig. 

Därefter tog vi sikte på Skogskyrkogården i Falkenberg, där pv:s ungdomskamrat Magnus ligger begravd. 

Magnus - denne till synes genomsnälle smålänning - dog i fjol efter en tid med cancer och hans gravplats ligger nära en liten slingrande bäck! 

Åååå, så vackert där är!

Omtänksamt av de som sköter kyrkogården att där finns en sekatör att använda sig av! 

Påskliljor, långa rabatter med narcisser, hyacinter .., ja, det var som att promenera i Edens Lustgård (där har man ju varit ofta ...), tänkte jag. 

Kan man tänka sig något så fint ....?

Inte jag, i alla fall. 

Och någon slags kornell (Google säger Korallkornell) i bladsprickningstider.

Och hela tiden hörde vi småfåglar .., bofinken som mallar sig över att den kommer från Jönköping .., och såklart alla koltraster! 

I början av kyrkogården, sett från parkeringen, finns sju krigsgravar där besättningen på en brittisk Lancaster liggrer begravda. 

Texten här under - från den 12/9 2014 - kommer från Hallands Nyheter och är författad av Lars Wikander. 

"Mellan den 8 och 14 september 1944 flöt de sju flygarna i land på svensk mark, mellan Skrea och Björkäng. De var delar av tre besättningar vars plan hamnade i havet runt Anholt.

Det fanns en bestämd orsak till att planen tog den förbjudna vägen över det neutrala Sverige. Målet var att bomba två tyska hamnar, Stettin och Königsberg, dagens Kaliningrad. De var ut- respektive inskeppningshamnar för tyskarnas krigsmateriel till östfronten. Königsberg låg så långt bort att bensinen inte skulle räcka tur och retur utan denna genväg.

I skymningen den 29 augusti hade 900 Lancasterplan startat från olika flygplatser i sydöstra England. Av dessa drog de första 300 mot Berlin för att distrahera tyskarna. Resten flög mot nordost. Tre av planen träffades av eld från tyska jaktplan över Danmark. Två av dem störtade i havet runt Anholt. Det tredje fick en speciell historia.

Ett Lancasterplan har sju mans besättning. Piloten och färdmekanikern, bakom dem navigatören och telegrafisten. Dessutom tre skyttar, en främre som också är bombfällare, en övre och en bakre.

I det tredje planet fanns den australiensiske piloten Kevin Humphris. Två i hans besättning ska senare hamna i Falkenberg. Han berättar:

– Vi var över den danska östkusten då vi träffades av ett tyskt jaktplan bakifrån. Phil Aviet, vår akterskytt, blev svårt skadad och vårt stjärtparti fattade eld. Jag dumpade bomblasten och det är något som fortfarande bekymrar mig. Jag vet ju inte om den kan ha dödat några danskar eller orsakat skador på oskyldiga människor.

Det skulle visa sig att en av bomberna hamnade i en förstad till Randers. Flera hus förstördes och skadades och sex människor dog.

Piloterna skickade telegrafisten Stratford och övre skytten Fallon för att släcka elden och undsätta den 20-årige Aviet. Under tiden de försöker med det är Humphris tvungen att nödlanda på havet utanför Anholt.

I de höga vågorna bryts planet på mitten. De tre bak i planet följer med i djupet. Stratford kommer att flyta i land på Anholt, Fallon och Aviet blir två av de sju på Skogskyrkogården.

De fyra övriga räddas av danska fiskare och förs i land på Anholt. Där väntar tyskarna och flygarna får tillbringa resten av kriget i tyskt fångläger."

Och vid foten av var och en av de sju gravstenarna, stod en liten flaska med skotsk whisky. Vi stod en bra stund och tänkte på hur unga dessa flygare var .., 19, 20, 22 år ..., och en av dem, var enda barnet till Cyril och Louisa Aviet i Sussex i England. Såå mycket sorg och bedrövelse med krig!

Dagens fönster ...

Ett soligt och hjärtevärmande fönster kom från annannan som just nu befinner sig landet Skåne. 

Kanske - men bara kanske - är bilden från hennes barndomshem?

Vackert ljus blev det i alla fall. 

Tack! säger jag , och tack även till dig Bert i Luleå, det glömde jag nog igår - att tacka för att du tog dig tid att fånga fönster under besöket i Apulien!

Aj, aj, aj! 

Ja, det här blev ju verkligen en dag att minnas! Först besök i Varberg där vi köpte lite blommor och plantor, därefter i 11-kaffe i Galtabäck söder om Varberg (fint litet fiskeläge, men hu, så kall vinden var!), sedan hemåt och Pv som satte fart med bygget av nya rummet. 

Efter en stund gick jag in och plötsligt hör jag hur han ropar "Elisabet, kom! Nu är det kris!"

Då låg han på hallgolvet, hade virat hushållspapper om ena handen och berättade att han hållit på med vinkelslipen och på något underligt och vis, lossnade själva slipdelen och liksom halvsågade av pv:s ringfinger. 

Det såg tämligen läskigt ut och jag hämtade en ren handduk och så körde vi in till akutmottagningen i Halmstad. 

Där har han nu tillbringat eftermiddagen, kvällen och ska även övernatta, då han i morgon är uppsatt för operation av båda fingrarna. Det är frakturer på såväl ring, - som pekfinger, senan i pekfingret har skadats och eventuellt kan det bli stelopererat. 

Vi får väl se. Så här såg herr Göransson ut när jag vid tiotiden besökte honom på ortopedavdelningen (där jag själv legat och fått nytt knä). Morfinet gör susen .., han uttryckte stor tacksamhet mot den vänliga och omtänksamma  personalen och jag lämnade rena kläder, mobilen, laddaren till den nya hörapparaten (nu hör han småfåglarna igen!) och gav honom uppmuntrande tillrop. 

Det förunderliga var att det inte blödde mera. Flera gånger under mitt yrkesliv har jag skurit mig på skärmaskinen i delikatessen och det är helt sanslöst vad det då kan blöda från fingertoppen! 

Men inte alls här! 

Ja, så har eftermiddagen varit. Omtumlande. 

Och  t ä n k, om skärklingan tagit i halsen  .., då hade det kunnat gå riktigt illa, för han höll vinkelslipen högt upp.  (Skulle kapa en skruv).

Nu är jag tämligen mör. Inställd lammstek hos Ecke och Britt i morgon .., resan till Skåne på måndag kan bli inställd (kanske inget 11-kaffe tillsammans med annannan som är hemma och ordnar med föräldrahemmet) .., ingen övernattning i Ystad .., krångel med bygget som nu får vänta, men det är ju i det stora hela inga större bekymmer. Det blir när det blir. 

Nu mot sängen, framåt marsch!

Dagens fönster ...

Så här skriver Bert som alldeles nyligen var på vift: "Hej. Ett fönster från Gallipoli på Italiens klack. Här är sommar, så gott som. / Bert."

Man borde gå oftare på krogen ....

Härligt krogbesök blev det igår, då, när vi firade Hildas 38-årsdag på Franz Bistro & Bar i Halmstad. 

Så himla trevligt det var! Det var i fjol under Medeltidsveckan på Gotland som Hilda och Martin gifte sig och av bilden att döma, så var det nog ett lyckat val av partner, för båda två. 

Intill mig satt Sara, barn,- och ungdomsvän till Hilda och så rar och fin. (Ja, fortfarande vän, förstås). Det är hennes hand som klappar Martins hund Otto. 

Otto låg under bordet och blev ompysslad enligt konstens alla regler. 

Tänk, så härligt att man även i vårt land - i alla  fall på vissa restauranger - får ha med sig sin hund, i alla fall om den är väluppfostrad.

Sara och hennes fot. 

Maten var underbart god! Två valde råbiff (antingen vegansk eller vegetarisk), pv tog hamburgare, Martin och Mymmel  risotto och jag själv "Chilistekt linguine, handskalade räkor, bakad tomat, smörad hummerbuljong, pangritata, örter, samt riven parmesan."

Tänkte efteråt att ..., så härligt att bo centralt och kunna slå sig ner och ta ett glas vin eller som igår - när det var dagen för Gin & Tonic - (tog Hilda) , ta ett glas dylikt. 

Jo, men det blev några trivsamma timmar tillsammans. 

På väg till Slottsparkeringen där bilden stod och väntade ..., stannade jag till vid annonspelaren. 

Orup i Tylösand i slutet av juli. 

Och mitt på gågatan stod stora planteringar av tulpaner.

Dagens fönster ...

Ja, det ska i alla fall bli två fönster på den här västra sidan, den mot grannens sommarhus. 

Mycket jobb blir det för pv. Den gamla panelen har han nu tagit bort och ny ska på plats och så då två fönster. 

Med sex fönster enbart i det här blivande vardagsrummet, kommer Eriks Fönsterputs att ha fullt upp - om jag någonsin tycker mig ha råd att betala för månatlig rengöring av fönstren -.

Helgen som gick ....

Från lördagförmiddag till söndagförmiddag hade vi besök av den här gossen. 

Katterna flydde för livet (men återvände efter hand ....) och pv fick hjälp med bygget av nya rummet (bäst var skruvdragaren!), det målades, tittades på Bamse på någon slags barnkanal som jag knappt visste att vi hade och han fick lära sig att humlor inte är det minsta farliga och att alla små djur, även myror, måste få leva.

Våfflor var smaskens och när vi fick trivsamt besök av Hilda, Edvin och Martin, samt hunden Otto (springer spaniel), satte sig 3-åringen i en solstol på gräsmattan. Plötsligt blev han blyg. 

När mamman återvänt efter väninneträffen med övernattning i Tylösand och tagit med sig sonen åter till Skåne, infann sig Den Stora Tystnaden. Testar med ram på bilderna. Nja. För många år sedan fanns i redigeringsprogrammet en ram som hette "mirror" och som jag tyckte sååå mycket om. 

Då såg det ut så här och jag tycker fortfarande att det blev så fint. Den möjligheten plockades bort i mitt red.program. Sååå synd, tycker jag. 

För övrigt strålar solen denna måndag i april, då Hilda fyller 38 år. Ikväll blir det tillsammansmiddag på restaurang inne i Halmstad. Hilda var i 20-årsåldern när jag kom in i bilden och har alltid varit så rar och fin. Ja, alldeles enkelt kan det väl inte vara, detta när ens förälder får en sambo och tillvaron förändras.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... finns i mitt sovrum och döm om min förvåning när jag vid 6-tiden i morse upptäckte lilla Vickan som kurade på fönsterbrädan och höll koll på världen där utanför.