Minnesbilder en ösregnig förmiddag i oktober ...

Alltså bilder som gör mig glad. 

På stranden i Särdal. Nelly vill väldigt gärna smaka lite av pv:s paj. 

Bara en liiiiten bit. 

Eller helst en stor. 

Helst allt. 

Måkläppen i Skåne med Anders och en minsting. 

Kan de ha varit i februari 2020?

I timmar sitter den där lillkillen på sin pappas axlar och det är tungt att gå i sanden. 

Jag fylls av stolthet. 

Så stark han är, han som har blivit pappa. 

Exets bröllopsdag med nya frun och just den kvällen när det är fest, då blir min mamma jättesjuk, hamnar på akuten i Ystad och tre barn som varit på bröllop kommer i raketfart till sjukhuset och är snälla med mormor Ann-Gerd.

Det var i juni 2006.

I ytterligare två år skulle hon vara i livet.

1:a september 2020. Pv och Tommy ger sig av mot Orust. 

I aktern står Tommy och sjunger.

Värmländskt besök i somras. En mobiltelefon trillar ner mellan brädorna och hamnar i havet. Supersnabb räddningsinsats av madame Turtlan. 

Äldsta dottern agerar it-support och hjälper pv att fixa med nya paddan. 

Eller nåt. 

"Så här ska du göra ...".

Jag står i köksfönstret och ler för mig själv.

Fylls var värme.

September 2021. Firar min äldsta systers födelsedag i Ystad. 

Så glada att vi alla tre systrar är i livet.

Längst till höger min älskade systerdotter Rita.

Skottland 2015. 

Första övernattningen. Vi blir sååå fint emottagna av värdparet och det ser ut precis som på AirBnb-bilderna som jag föll för. 

Djurvänner är dom bästa. 

En evighet sedan i Malmö. 

Jag råkar passera och frågar om jag får ta en bild. 

Tänker att husse ser så snäll ut och tänk, att ha hunden med sig på jobbet! 

Cykelsemester i Bornholm. 

Möts av den här värdinnan med ett leende som nästan smälter polarisar.

Sommardag i Skallkroken. Eva har med sig korvmackor, vi kaffe.

December 2020. Kallt i havet. Minst sagt. 

Då har jag ännu inte drabbats av covid, inte brutit handleden och fått krångel med hjärtat.

Ljuvligheter.

Så lite man vet om vad som väntar.

September 2014 i London. 

Två av mina tre ätteläggar gör oss sällskap, plus Emma med kompisar. 

Gemensamma middagar.

Tänk, att dom ville följa med!

Nästan den bästa resan ever, ever. 

Faktiskt tror jag att det vore en god idé att skriva ut hela listan med bilder som gör mig glad och ha den inom synhåll. Perfekt för trista och ösregniga dagar när ljuset knappt visar sig. 

Nu känner jag mig redan gladare.

Dagens fönster ...

I helgen som var besökte Turtlan och hennes M Stockholm och nog måtte madame T ha haft största håven med sig .., ty hela åtta fönster hade hon fångat! 

Såå glad jag blev! (Det blir jag alltid över era bidrag!)

Tänk, att vara på lillsemester .., spankulera omkring på Skansen eller i Gamla Stan eller i Portugal eller Norrtälje eller i Skellefteå,  Arvidsjaur, Skåne eller Luleå eller var som helst och så komma på tanken att ..., ja, men just det, i Halland finns någon som tycker om fönster!! Så otroligt omtänksamt av er! (Jag sitter och ler brett för mig själv när jag skriver det här). 

Det här fönstret, det var nog från Skansen och får mig att tänka på Turtlans mamma som jag aldrig har träffat. När pv och jag själv för många, många år sedan övernattade i sommarstugan hos Turtlan, då, i det rum vi fick sova i - där på väggen eller på någon anslagstavla - satt en namnbricka som visade sig tillhöra T:s mamma. Hon hade, om jag minns rätt, arbetat på Konsum. Vi var alltså kollegor och det gjorde mig så glad.

Nu säger jag  t a c k  för att du hade håven med dig, Turtlan!

"Kom gärna i tid ..."

Tid hos sjukgymnasten klockan tio och jag var där i god tid och satt och tittade ut över den här världen som håller på att kännas så bekant. 

Sköterskor och undersköterskor gick med hastiga steg .., en ung man på en säng skjutsades in genom dom öppna dörrarna på bilden .., en annan man gåtränade - han såg så sjuk ut - och på övre våningen - på som en loftgång, såg jag tre män i var sin rullstol rullas ut mot gymnastiksalen eller om det kanske var badet? 

En ung färgad kvinna ville anmäla sin ankomst i receptionen som skymtar lite uppe till vänster i bilden, men personalen hade fikarast och till slut blev kvinnan tillrättavisad att hon skulle anmäla sig via QR-koden på skylten och hon hade svårt att förstå och jag tänkte på hur invecklat det måste vara, inte bara för den som har svårt med språket, utan kanske också med QR-koder och det sättet att betala. 

Och så kom en ung mamma med sin son som låg i en barnvagn och hans storasyster, som kanske var tre år och hade lockigt hår, tittade åt mitt håll och sa hej.

Sen blev det min tur. 

Det var jag och två sjukgymnaster - den ena på upplärning - och det frågades om allt möjligt vad beträffar levnadsvanor - mat och motion - och så skulle jag sätta mig på en träningscykel och jag sa redan då att nu får ni vara beredda på att mitt blodtryck går i taket, för sånt här gör mig så stressad. 

"Det är lugnt!", sa den ena gymnasten.

Nej, det var inte lugnt. 

Det blev  e x a k t  som jag förutspått och vips var trycket uppe i en bra bit över 200 och det blev slut på cyklandet. 

Jag blir vansinnig. 

Ja, jag blir halvt galen på att min kropp och själ så till den milda grad är i symbios och att inre stress sätter fart på trycket - pang, bara! -. Efter några minuter var det hela nere på normal nivå igen. 

Så fortsatte det med hantlar som skulle lyftas och tåböjningar och annat och mera prat och ännu mera prat och på tisdag nästa vecka, vid niotiden, ska jag delta i styrketräning på ovanloftet, tillsammans med andra människor av samma skrot och korn. 

"Elisabet, vi ska se till att du blir riktigt stark!" sa den äldre av sjukgymnastdamerna.

I bilen - på väg hem - upptäckte jag att friherrinnan hade ringt. 

Ringde upp henne ., hon frågade om vi ville ha elvakaffe och det ville vi. 

Kramade om henne när vi var klara. 

Det kändes som om jag ville gråta, så trött och slut var jag.

Mest mentalt.

Mitt-i-veckan-fönstret ...

"Varav hjärtat är fullt ...", ja, så är det nog för Monet i Norrtälje. 

Men lilla katten är ju så söt, så det är förståeligt att hon kommer i förgrunden och pilen har jag ritat på nätet (jag är inte så darrrrig på handen, men det blev så) och fönstret ser ni spegla sig i tavlan. 

Tack! säger jag.