onsdag 17 oktober 2018

Sista dagen ....


... med näst intill sensommarvärme, säger den till synes alltid så glada Tora, meteorolog i Morgonstudion och just nu, när klockan är kvart i elva, är det verkligen strålande sol och ett härligt höstväder. Småfåglarna har fått frukost .., det är full fart i dom två fröautomaterna .., mest talgoxar, nötväckor och pilfinkar. Ibland spatserar en fasanhöna på marken och pickar i sig frön .., och jag tänker att nånting mer skyggt än fasaner torde vara svårt att uppbringa.
Alltid på sin vakt.
Minsta rörelse där jag står i fönstret och tittar ut, så flyger dom iväg.


Annat, som nu inte har med fåglar att göra.
Igårkväll upptäckte jag en liten broschyr på byrån och på framsidan stod det bara "Bodil Hedlund" och när jag bläddrade vidare insåg jag att .., ahaaa ., det är alltså hon som har målat tavlan, den som pv för många år sedan vann på ett konstlotteri och jag har aldrig vetat vem konstnären var!


Om denne Bodil kan man läsa följande: att hon är född 1946 i Östersund (namnet kändes så oerhört norrländskt) och att hon har ställt ut på Liljevalchs 1984, 1985 och 1986 och i Santiago i Chile i konsthallen Las Condes, i samband med kungaparets besök statsbesök i Chile.

Och råkar man inte känna Bodil Hedlund och bli hembjuden - hon bor delvis i Kapstaden - så kan man titta in i hennes hem här.

Mer av hennes alster finns här.

Och i de båda ateljéerna ser det ut så här.


Avslutar med en bild som gjorde mig så glad i helgen.
Det var ju prinsessbröllop i England i lördags och för att vara en som - egentligen - tycker att monarki är vansinne, var det ändå en stor besvikelse att jag glömde titta på direktsändningen av själva bröllopet, för övrigt streamad på facebook.

Jo, men så är det, jag tycker så vansinnigt mycket om sånt här spektakel; det är nästan det roligaste jag vet! Och eftersom jag sedan lång tid tillbaka följer hela brittiska kungahuset på instagram, tycker man sig nu nästan känna dem ..., ja, ja, skratta ni, men så är det.
Och när nu Fergie och Andrews dotter hade klarat av själva vigseln, då var det så underbart att se att Fergie - denna friska fläkt som inte längre är gift med prinsen - hade tagit av sig sina högklackade skor när allt var över!

Nu blir det promenad med Harry och sen vankas ett extrapass från tre till åtta i eftermiddag.
Pv har fått fasta tider - tisdagar och torsdag - under fem veckor fram till jul och idag är han i samma skola som igår och förrgår; grundskolan i Gullbrandstorp. Det schemalagda är på ett gymnasium där han tidigare inte arbetat. Spännande!

Ajöken, sa fröken
Dagens fönster ...


Härligt fönster som ger fritt spelrum åt fantasin .., det kommer Cecilia N i Härnösand!

Tack Cecilia!

tisdag 16 oktober 2018

Klockan 07.00 .....


.... ringde pv:s mobil.

Det var från bemanningsenheten och nu behövdes han på grundskolan i Gullbrandstorp, halvvägs in till stan ungefär. Hoppsan. Nu blev det brått och att göra sig klar och det här med båtfixandet som han tänkt sig idag, det fick läggas åt sidan.

Han ringde nyss, herr pv.
En sjätteklass hade han haft och ska ha, även i morgon.

Pensionen ....

Eller när det kommer papper i en aldrig sinande ström.
Det är brev som gäller tjänstepensionen och alla fonder man har sparat i och hur det ska utbetalas eller när och på hur många år och till slut känner man - jag - bara en enda stor förvirring.

Jag har väl kanske inte brytt mig tidigare .., tänkt att det ordnar sig.
Och till pensionsdagen var det ju en evighet.
Trodde man.

Jo, det ordnar sig säkerligen, men det är många frågor som tjoppar upp.

Då blir man extra glad och tacksam när man ringer upp ( i det här fallet Folksam - LO pension) och får prata med en man - som visserligen talar en ganska grötig skånska - men som är vänlig och då menar jag verkligt vänlig.

Sen pustar man ut lite och tänker att snart ska väl det mesta vara på plats.

Filmstudion igårkväll ...



Så var det då dags för den tredje filmen (för mig) av tio - den första avstod jag - och igår var det "Faces, places" en slags dokumentär av Agnès Varda och JR.

(Alltså, denne JR har en slags mobil fotostudio där människor får kliva in och så tas en automatisk bild av dem och bilderna kommer ut i storformat och så klistras dom upp på husgavlar, containrar, tåg och så vidare och allt i ett sammanhang. Det hela utspelar sig på landet i Frankrike).

Den här gången valde jag 18,30 - föreställningen i hopp om att det skulle vara enklare att hitta p-plats, men se, det var helt galet tänkt.
I och för sig var det också bra, för då fick jag snirkla mig runt i kvarteret och hitta andra ställen att parkera på och detta att jag kör själv och måste lösa det, gör ju att man växer som människa, eller i alla fall att man lär sig hitta i stan.
Och jo, det ordnade sig .., en parkering några hundra meter från torget, nära några hyreshus.

Precis som tidigare var det massor med folk i salongen, men inte helt fullsatt.
Fick bra plats - i mitten av mitten - och hade en man på min vänstra sida och en rar kvinna till höger om mig -. Ingen av oss tre lade beslag på armstöden, så till slut sa jag till kvinnan att "ta armstödet om du vill ..,  annars kommer vi alla tre att sitta med armarna i kors, enbart av hövlighet".
Sa samma sak till mannen, men han avstod, så det stödet blev mitt.

Här finns en beskrivning av filmen.
Ja, en recension, alltså.

Och här Sydsvenskans.

Vad tyckte jag själv?
Åååå, den var som gjord för mig!
På en skala 1 -5 får den en stark 4:a.


Den handlade om människor .., om deras liv ., det var bilder .., det var känslor och jag tycker ju om det vardagliga - Agnés i sitt kök med katten på fönsterbrädan -, brevbäraren som berättar om sitt yrkesliv .., hamnarbetarnas fruar som får ta plats .., den äldre kvinnan som vägrar att flytta från sin bostad, ja, allt detta tillsammans blev så bra!

Men .., det tyckte nog inte mannen på min vänstra sida, han som mellan varven nickade till och närapå började snarka.

Mymmel, mamma till Hilda, var konferencier (hon är ordförande i filmstudion) och innan filmen började tog hon plats på scenen och berättade lite om filmskaparna och lite om vad som väntade och hon gjorde det sååå bra; det blev liksom en extra dimension, inte bara att slå sig ned och titta.
Sen trivs jag med hennes jämtländska dialekt också, mitt bland allt halländskt surr i salongen.

Så var det.

Dagens fönster ...


... är en spegel som sitter på husväggen hos Tommy och Karin i Bjäresjö.
Så fint det blev!

Och handen är Karins.

måndag 15 oktober 2018

Det visste jag redan ....


Det är många människor som tycker eller tror att man är komplett galen som fortsätter att bada, trots att vattentemperaturen sjunker.

Men alla vi som faktiskt struntar i den saken, vet vad ett kallt bad betyder.
Det betyder att hur man än mår innan man klev i vattnet, så mår man bättre efteråt.



Man får sån otrolig energi och jag själv känner mig aldrig så lycklig och tillfreds .., aldrig så harmonisk, som efter ett bad i ett hav som inte är alltför varmt.

Och somliga menar att det är farligt för hjärtat och för blodtrycket och allt möjligt, men så länge man mår så bra av det hela - eller j a g  mår bra av det - så tänker jag fortsätta.

För mig är det  l i v e t.


Bilder från Skåne ....


Det är inte mer än tjugofem mil till den del av Skåne som känns som "hemma", ändå blir det inte mer än ett par gånger per år som vi åker dit och det är ju bedrövligt! Oftast på hösten.
Nu var det ett ljuvligt sensommarväder (inte ens höst .. det närmade sig +20!) och om och om igen sa jag - när vi passerade Helsingborg, Glumslöv, Landskrona ., svängde in mot Eslöv och sedan kom till min syster på landet utanför Hörby - "men hjälp, så vackert!"
Här är lilla grusvägen som leder till in systers hus.


Är det nånting jag förknippar med Rigmor, så är det ringblommor!
Hon fyller år i början av september och då, när hon bodde i Arvidsjaur, brukade mamma be mig att springa ut och plocka en bukett med just ringblommor och så fick storasystern dem, tillsammans med nån present.


Något bedagade rosor såg jag också på hennes tomt.
Och Harry, som blir fullkomligt salig av glädje när vi kommer till Hörby, han sprang i raketfart in i min systers hall där deras dalmatiner Tara har sina leksaker/mjukisdjur och så var han lika snabbt ute på den enorma tomten och tycktes så lycklig.


Därefter vidare till Ystad och där lämnades Harry av hos mina barns  pappa och hans fru Karin. Deras labbe Meja hade nyligen löpt och Harry var galen och ville sååå gärna försöka bli pappa, men se, det ville verkligen inte Meja och hon, som annars är så gomodig och fin mot Harry, visade hela eleganta garnityret så snart han närmade sig hennes rumpa.

Nåja, det gick bra ändå.
Harry gav väl upp.
Och när den här bilden - utan text och hjärta - dök upp på familjechatten, hade Tommy skrivit "någon har tagit husses fåtölj ..", ja, det var Harry det.
Men en snäll låtsashusse som tar pinnstolen i stället.
Tack-et, det skrev jag.

Och det blev paj till lunch och sallad och att sitta i det hem där man en gång tillbringat nio år, det går bra, men sova över, nej, det kan jag inte.


Så checkade vi in på hotellet och vårt rum låg längst upp.
Kostnad: 1095:-/natt.
(Notera golv,- och taklisten .., det är ett tvinnat rep, liksom).


Och vi log när vi upptäckte teglet ovanför sängen.
Kanske var det någon lärling, då för länge sedan, som inte riktigt visste hur man skulle få det hela i rät linje.
Eller kanske någon som var sjuk och inte orkade hålla koll.
Eller någon som var berusad eller bakis?
Och vad sa arbetsledaren när detta upptäcktes?


Därefter raka spåret till Sandskogen.


Jag tog ett dopp i ett inte alltför iskallt hav.


Det gjorde däremot inte pv.


Och jag tänkte att något vackrare än Ystad .., finns det?
Jo, såklart att det är så, men inte för mig.


Det var verkligen  v a r m t   ute och vi slog oss ned i lä, just nedanför strandpromenaden.


Och jag tänkte på hur oändligt många gånger jag tog cykeln och susade genom Sandskogen och tog mig ett kvällsdopp, då, i det förra livet.
Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om Ystad.
Här var det några friskusar till unga kvinnor som gick i från land (själv tog jag stegen).


Efteråt blev det en promenad längs hamnen och havet.
Och människor på väg från Bornholmsfärjan.


Utanför en restaurang där det dukades för nåt sällskap, slog vi oss ned vid ett slags trädgårdsbord och ägnade någon timme kanske åt att knåpa med lördagens korsord i DN.
En segelbåt kom in och lade sig vid kajen .., så småningom även en motorbåt.
På några bänkar satt pojkar sprungna ur en annan mylla än den skånska .., kanske från Syrien eller Afghanistan .., en man i vår ålder stod med ett fiskespö och hoppades väl på napp .., andra bara strosade omkring.


Och vi passerade restaurangen där vi åt middag .., det var mina arbetskamrater på Ica Supermarket och Thomas var med. Nu var där stängt, kanske för säsongen?
Och vi körde till affären - just Ica - och jag träffade och fick krama Hanna, Maria H och Lasse vilka hade kvällspasset (han som varit så sjuk i cancer och nu såg så pigg ut, hurra!) och det kändes också bra.


På kvällen middag på det som förut hette Bryggeriet, men nu heter Möllers bryggeri. Ja, det går ju det med. Absolut fullsatt .., där var ett 30-årskalas och servitrisen berättade att hon nog en sån kväll lätt kommer upp i femtiotusen steg på stegräknaren! SOM hon ilade mellan borden och våningarna!


Lite tidigare på kvällen .., det här var utsikten från parkeringen.
Pågatåget från Malmö var på ingång.
Och jag träffade en ung man som jag kände igen och han kramade om mig och hela tiden sa han "men hej lilla gumman! men lilla gumman!" .., ja, det är bara att tacka och ta emot att nån i alla fall säger snälla saker.


Och efter gudstjänsten och besöket hos Annika i Veberöds kyrka, åkte vi till sonen i Malmö.
Vi satt på balkongen och tittade ut över innergården och på skator som letade mat på gräsmattan och jag log åt sonens inneskor som han köpt på Harald Nyborgs - billiga tofflor från Moheda i Småland - och som han tycker är sååå sköna.
Och han berättade om nya jobbet (inom samma gebit) och hur intressant det är och hur motiverad man känner sig när det är dags att gå till jobbet.


Och så hemåt.
Ett dopp i havet vid Skallkrokens hamn.
Kallt i vattnet förstås och pv dök i också.
Vi enades om att detta är bara sååå ljuvligt.

Idag är det måndag (tänk, att det vet jag .., det är Filmstudio ikväll och solen flödar! Underbara liv!)
Dagens fönster ...


Så vackert!

Och det var Cecilia N i Härnösand som var påpasslig med håven!
Tack Cecilia!

söndag 14 oktober 2018

När man vill veta mera ...


Ja, någon kanske kommer ihåg hur det var .., för ett halvår sedan eller mera berättade jag om min dröm att få ta del av andra människors arbeten. Hur det är i en butik det vet den som läst här, men hos er andra? Fanns där någon som kunde tänka sig att dela med sig av sin dag eller åtminstone en del av dagen?
Jodå,
Det fanns det.
Annika i Kävlinge, t.ex.

Första gången vi sågs på riktigt, det var nog i Kävlinge, tillsammans med Ulrika som då hälsade på mig i Ystad. Jag minns att vi satt på Annikas balkong, helt inbäddad av blommor och blader! Kan det ha varit tio år sedan? Minst.

Hur ska jag beskriva henne?
Jo, hon är alldeles otroligt moderlig .., en stilig kvinna, lång och vacker.
Hon har ett stort och varmt skratt, som liksom bullrar fram.

Annika arbetar som kyrkvaktmästare  - ibland (kanske mesta delen av tiden) är hon ute och håller fint på kyrkogården - , andra gånger är det inomhusarbete som gäller.
Så var det idag.
Nu var det den lilla kyrkan i Veberöd som gällde.

Klockan 9.00 var vi (pv följde med, harry låg i bilen)  framme vid kyrkan och då var Annika redan på plats, därefter var det bara att hänga med och hon visade och förklarade.
Pv satt i bänken och tog det lugnt, eller rastade Harry.
Och aldrig i livet hade jag väl kunnat drömma om att det var så mycket att tänka på, ja, vid en vanlig gudstjänst.


I nånting som liknade ett arkivskåp, hämtades prästens skrud.
Där, i lådorna, ligger färgerna för sig.


Å, så vackert det var! Och sån ordning!!


Inte långt därefter kom dom helt fenomenala musikerna!
Och körmedlemmarna!
Medan dom övade ordnade Annika med ljusbäraren (med en finurlig liten grej tryckte hon ut stearinstumpar och satte i nya små ljus), hon kollade med hörslingorna, ställde fram kalk och oblat och annat inför nattvarden (och allt detta skulle placeras på ett visst sätt), ja, det var en hel massa pyssel.


Det var liksom ritualer för hur servetter, dukar och annat skulle placeras. Själv fick jag äran att hjälpa till med att bära in tunga ljusstakar och annat som skulle ställas fram.


Och här är det väl nånting hon ordnar med mikrofonerna, kanske.


I en intilliggande byggnad hämtades en hink att sätta blommorna i, dom som musikerna skulle få, ja, dirigenten också, tror jag. (Efter gudstjänsten).
Och här fanns allt - ordning och reda även här - för utomhusarbetet!


Det var så fascinerande .., här var det liksom högt och lågt .., de allra vackraste föremål på altaret, till spadar, räfsor och sekatörer i förrådet!  Jo, som livet självt, tänkte jag.


Och så fick vi se hur den som är kyrkvaktmästare ordnar med styrkan till högtalarna.
"Det händer ofta att vi har musik från Spotify, ja, t.ex. när det är begravning eller bröllop .., sånt sköter man då om", säger Annika.
Å, hu så hemskt, så lätt att dra i "fel spak"!


I entrén.
Det var ett sånt vackert ljus hela morgonen!


Ännu flera ljus som tänds!
Vilken vacker ljusstake .., och fint ordnat med blommor vid fönstren.
Enkelt, men fint.


Och prat med prästen som har lilafärgat hår och såg så rar ut.
Annika i mitten.
Prästen längst till höger.


Hur det fungerar med kollekten, berättade hon också. 


En söndag kan pengarna gå till stiftet, andra gånger får församlingen välja själv till vilket ändamål gåvorna ska gå, och så var det rikskollekt också. 
Det är Annikas handstil och jag tycker att den är så "mycket henne". 
Fort gick det när hon förde pennan över raderna och jag tycker att det ser ut som en som är trygg i sig själv. Inget krusidullande.


Innan gudstjänsten började, kom en ung man in och stod i .., ja, entrén eller vapenhuset, kanske. 
Plötsligt började han gråta och sa - på lite knagglig svenska - att "det känns här inne" och så pekade han på sitt hjärta. 
Jag förstod att han var en av alla flyktingpojkar som kommit till vårt land och Annika gick genast fram till honom och var så innerligt vänlig mot den unge pojken.

Efter ett tag slog han sig ned bakom pv och mig (kören stod då och övade) och när han lugnat sig lite, fick jag veta att han var nitton år och hade kommit från Afghanistan och medan han berättade att han tillbringat tre år i Sverige i tre år och att han hade en vän som var med i kören och hade sagt att han kunde ju komma och lyssna, just idag var det gospelsgudstjänst .., ja, det var , när han hörde hur kören sjöng, som det blev för mycket. 

Så småningom kom hans vän - en av körmedlemmarna, en man i femtioårsåldern kanske - fram och pratade med honom och bad honom sitta lite längre fram och det gjorde han. 
Mest hela tiden sen tänkte jag ..., om nu detta hade varit Anders, Anna eller Maria som flytt och all denna ensamhet och oro som måste singla runt inom dem .., hur hade jag då velat ha det? 


Här förbereder Annika. 
Kören var helt underbar och det var nästan fullt i den lilla kyrkan från 1200-talet.


Och i slutet, då blev det nattvardsgång. 
Där framme - längst av alla - stod Annika och jag såg pojken från Afghanistan gå fram och många andra, men vi satt kvar i bänken. En gång tidigare har jag tagit nattvard och det berörde mig nåt alldeles otroligt och jag insåg att skulle jag gå fram och hamnat hos Annika som den som ger oblaten, då hade jag börjat gråta.
(Nu ska ni få höra nåt underbart: när prästen har brutit det större oblatet, då läggs det i en liten bytta och när det blir tillräckligt många småbitar av oblat, vet ni vad som händer då? Jo, då får småfåglarna dom! Ååå, jag blev så full i skratt och såg framför mig pilfinkar och blåmesar som "tar nattvard" på sitt eget lilla sätt!)

När själva gudstjänsten var till ända (det tog prick sextio minuter!), bjöds den som så ville på nybakad äppelkaka med vaniljsås och så kaffe till. Det var många som ville.
(Tidigare på morgonen hade Annika visat hur det såg ut i köket och jag fick hälsa på köksan).
Fikat hölls i "församlingshemmet" och där satt vi vid ett bord med enbart körmedlemmar och jag kan säga en sak .., jo, det händer ofta att jag frågar var människor kommer ifrån, men jag är minsann inte ensam om den saken, det tog inte två minuter, så fick jag förklara. 

"Får man fråga .., men var kommer du ifrån .., du är ju inte skåning i alla fall?
Jaha, Västerbotten .., var i Västerbotten ...? Jaha, Malå ..:? Jaha, du har bott i Ystad .., och inte har du lagt dig till med skånska heller, och inte halländska!!" 

Det var vänliga, rara körmedlemmar som visade sig komma från olika håll; Lund, Sjöbo, Ystad och Veberöd. 

Ja, så var min låtsas-pryo-dag. 
Den var helt underbar!

Tack du rara, fina, goa, varma Annika i Kävlinge! 
Ännu ett värmlandsfönster ...


... fångat av Ulrika när hon ägnade sig åt utflyktande tillsammans med sin Rickard.

lördag 13 oktober 2018

Lördagsfönstret ...


"Fönster från en värmlandsutflykt ...", skriver Ulrika, denna flitiga fönsterfångerska.

Tack snälla!