Det var i svt-programmet Landgång med Anne Lundberg och Pål Svensson, som jag första gången hörde talas om pizzerian Lilla Napoli i Falkenberg. Det var dit Pål skulle åka för att lära sig bara äkta napoletanska pizzor och vi tänkte att dit ska vi väl åka någon gång.
Men man åker inte bara dit på en höft .., man får gå in på nätet och beställa en "deg" och till när man vill ha den och så får man komma dit och antingen hämta sin pizza, eller så får man veta exakt när pizzorna är klara och så slår man sig ned och väntar.
Själva pizzerian ser mer ut som en arbetarbod och är belägen vid Mekonomens parkering.
Längs långsidan finns som ett partytält och där är är långbord, enkla träbänkar .., ja, och lamporna är uppochnedvända konservburkar modell större, där tomaterna en gång förvarats. Åtta sorters pizzor tror jag att det finns på menyn och himmelskt goda är dom!
Glöm pizzasallad; sånt serveras inte i Neapel (kanske inte i hela Italien) så det man får är sin pizza.
Vill man ha vin eller öl, köps det i baren, som väl mest är en enkelt bord och betalar gör man själv efteråt - för allt - enligt ett enkelt system, man bara pekar på en skärm med bilder på det man valt, himla praktiskt!
Enkelt .., så enkelt.
Och tydliga instruktioner.
Vi åkte dit tillsammans med Eva från Tyresö och hennes inte-alls-så-långe-man.
Tre av oss valde en fyllning med tunna skivor av salami, den fjärde - som var jag - tog som vanligt den med sardeller och oliver. Jag älskar den!
Pizzorna kostar nittio (menyn från hemsidan är nog inte uppdaterad) och det är långt billigare än många andra pizzor som jag smakat under årens lopp! Inte långt från affären i Haverdal fanns för två, tre år sedan en pizzeria som sålde en sån här pizza för 130:-, ja, sardellpizzan var mycket dyrare än andra och jag frågade varför? På den var det knappt tre små sardeller och jag vet vad en liten burk dylika kostar och att då hela pizzan skulle bli så mycket dyrare, nej, det köpte jag inte (fast jag ju gjorde det). Jag brukar ALDRIG gnälla när jag är ute och äter, men den gången tyckte jag att det var fel .., det var nästan ocker.
Det här med anslag uppsatta av personalen, det kan verkligen säga olika saker.
En gång i livet hade jag en chef vars fru plötsligt började arbeta i butiken och det utan någon som helst affärsvana. Det kan gå hur bra som helst, men i det här fallet var det så uppenbart att hon inte trivdes - eller helt enkelt inte hade rätta känslan - och det kunde man ofta utläsa från hennes textade anslag.
Ett satt på dörren in till lagret.
Där stod: "Kunder förbjudet!".
Jag föreslog att vi skulle skriva "Endast personal", men det ville hon inte.
På Lilla Napoli finns en skylt - förutom den här - där det stod: "Om du orkar och har tid, får du gärna ställa disken här" och så fanns där ett bord där tallrikar och glas kunde lämnas och besticken i en vattenfylld balja. Tänk, vilken skillnad det är på hur skyltar skrivs!
På väg till Falkenberg skymtade jag Skogskyrkogården och det var ett sånt ofattbart vackert ljus, så jag bad att vi skulle tvärstanna så kunde jag ta några bilder, ja, på väg hem. Men vid det laget hade solen gömt sig och allt jag såg var den här skylten och jag log för mig själv.
Jo, minsann .., det gäller att drabbas av hjärtstopp under personalens arbetstid.
Så styrde vi kosan dom två milen söderut .., tog en kopp kaffe och löste klart lördagens korsord i DN .., skjutsade därefter hem Eva och maken (och tackade för den här sommaren, nu dröjer det nästan till påsk innan dom är här igen) och sist av allt till Skallkrokens hamn.
Medan pv plockade loss båtbatteriet (som är ett bilbatteri), tog jag mig ett dopp.
Fem simtag kanske, inte mera., det sista under ytan.
Tog mig utan besvär upp för bryggan.
Kände mig stark.
En gång i livet hade jag en chef vars fru plötsligt började arbeta i butiken och det utan någon som helst affärsvana. Det kan gå hur bra som helst, men i det här fallet var det så uppenbart att hon inte trivdes - eller helt enkelt inte hade rätta känslan - och det kunde man ofta utläsa från hennes textade anslag.
Ett satt på dörren in till lagret.
Där stod: "Kunder förbjudet!".
Jag föreslog att vi skulle skriva "Endast personal", men det ville hon inte.
På Lilla Napoli finns en skylt - förutom den här - där det stod: "Om du orkar och har tid, får du gärna ställa disken här" och så fanns där ett bord där tallrikar och glas kunde lämnas och besticken i en vattenfylld balja. Tänk, vilken skillnad det är på hur skyltar skrivs!
På väg till Falkenberg skymtade jag Skogskyrkogården och det var ett sånt ofattbart vackert ljus, så jag bad att vi skulle tvärstanna så kunde jag ta några bilder, ja, på väg hem. Men vid det laget hade solen gömt sig och allt jag såg var den här skylten och jag log för mig själv.
Jo, minsann .., det gäller att drabbas av hjärtstopp under personalens arbetstid.
Så styrde vi kosan dom två milen söderut .., tog en kopp kaffe och löste klart lördagens korsord i DN .., skjutsade därefter hem Eva och maken (och tackade för den här sommaren, nu dröjer det nästan till påsk innan dom är här igen) och sist av allt till Skallkrokens hamn.
Medan pv plockade loss båtbatteriet (som är ett bilbatteri), tog jag mig ett dopp.
Fem simtag kanske, inte mera., det sista under ytan.
Tog mig utan besvär upp för bryggan.
Kände mig stark.
