Det är ju tur ....

... att man är "friherrinna" och har gott om tid, när bloggen kärvar. 

Det är säkerligen mitt eget fel också (krånglet). Jag tycker inte om när det blir för mycket "luft" under ett avslutat inlägg och då får jag ändra manuellt och det är då det kan bli galet, att jag lägger in fel tecken och så försvinner hela länklistan och den här presentationen. 

Nu hojtade Monet i en kommentar och det tackar jag för! 

Hoppas att jag nu är mer uppmärksam.

Det har varit en fin helg. 

Bad i havet (kallt, men skönt!), kaffe i vindskyddet efteråt .., spontant och kortlivat besök av rar svåger med lika rar fru och deras helt underbara döttrar Sanna och Martina (dom hade varit på dop här i Halmstad) och sist av allt middag tillsammans med friherrinnan.

Sonja var  också bjuden, men hon kunde tyvärr inte komma. 

Vad blev det för middag?

Jo, i somras bjöd Maja på en så god laxrätt  och den gjorde jag nu. 

Såå enkel att göra!

På en färsk laxfilé brer man ut Philadelphia färskost (vitlök och örter), plus lite salt och eventuellt peppar. Så in i ugnen i 20 minuter på 200 grader. Jag hade önskat att vi hade haft pressad potatis till, men det blev det inte, bara vanlig .., och så romsås, kokt broccoli i bitar och gröna ärtor (ärter, välj själv). 

Ett sällskap räkor ovanpå laxen blev det också. 

R i k t i g t  gott blev det! 

Mera ..?

Läslov i veckan för Hallands elever, men även för pv, som vikarie. 

Alltså blev han fri hela veckan. 

Vi funderar på att åka upp till Bohuslän, hyra stuga i Ramsviks Övergård där man får ha hund och så ett besök hos båten-utan-namn som nu befinner sig på Vindövarvet på Orust. 

Kanske känner den sig lite ensam?

Eller så vill pv bara ta en titt och se hur det går med det nya trädäcket?

Nu vågar jag inte trixa med några tecken hit eller dit, det får bli som det blir. 

En fin måndag önskar jag den som tar sig en promenad bland mina bokstäver!

Ajöken, sa fröken. 

(Ps. Och Radioföljetongen .., ååå, den är såå bra!)

Raderar ...

.. en rad inlägg och ser om det fungerar bättre nu.

Tack Monet som hojtade! 

Så blev det också ...

Jo, jag hittade en skomakare i en liten, liten källarlokal på Laholmsvägen 

Lämnade in min sköna sko .., herr skomakaren begrundade dess öde och lovade att den skulle vara reparerad och klar tills på onsdag. Han såg snäll ut. Glad.

Sen hemåt, med pv som chaufför. 

Han berättade om dagen på skolan .., en sjätteklass som han haft i två dagar och när han ser att dom tröttnar, bryter han och så får det bli nåt helt annat ett tag. Nu fick dom bland annat berätta om sina framtidsdrömmar och hobbies. 

Ett eftermiddagsdopp hanns också med .

Övermåttan ljuvligt. 

Simmade kanske fem meter.

Inte överdjävulskt kallt. 

Lycklig efteråt. 

Några galonklädda män hade kommit in med sin båt, den här ensamme mannen var på väg ut med sin vackra snipa .., en tredje kom in just efteråt.

Älskar att bo vid havet. 

Nu mot sängen. 

Lena - instagramvän - tipsade om en film på Kunskapskanalen - Havet och hälsan -. Den ska jag titta på nu.

Dagens fönster ....

... fångades av Guy. 

"Ett fönster från Arvidsjauir där man kan se årets första snö, samt blomkrukor med Aloe Vera som hotar att trängas ihjäl". 

Tck Guy!

Snyggt med vita krukor och dom härliga gröna växterna!

Inte var det länge sedan ...

... man skrev att det snart var helg och nu är det dags igen. 

Och inte bara helg: för pv stundar höstlov och den här gången har han fritt hela veckan, eftersom han är inhoppare.

När jag i morse satte mig här vid datorn, var det första jag såg en sida för båttillbehör. 

Oj, vad han ska längta tills allt är klart och det blir sjösättning om sju månader kanske! 

Trädäcket ska på plats .., den gamla - jättestora - radioanläggningen i köksavdelningen har tagits bort och där ska ett skåp komma på plats .., plus i ordningställande av tapeten där nere. Sen ska underdelen målas förstås och hela båten vaxas. Kanske får den ett namn också?

Jo, en sväng till Orust i Bohuslän finns med bland planerna för nästa vecka. 

Sen får vi väl se. 

Idag vankas skomakarbesök .., (hittade en i centrum) och en sväng till affären och så allt det vanliga .., hundpromenader och bestämma middagsmat. 

Tittade igårkväll på SVT-programmet "Sorgen och jag" och där Claes Elfsberg - men även andra - vittnar om just detta med sorg och hur olika vi människor upplever det (även hur lika det kan vara!) och vi får möta en muslimsk kvinna (oerhört rationell, bara att acceptera och vara glad för den tid som gick/den tid man fick ha någon i livet) ., en judisk ...,ja, vad hade han för titel - rabbin kanske? - och det hela var oerhört intressant och naturligtvis gripande. 

För egen del har jag - tack och lov - inte stor erfarenhet av just sorg. 

Pappa förstås, men det var länge sedan - 1976 -, mamma 2008 .., pv:s mamma ett år senare och Gunilla på jobbet .., kan det kanske vara tre, fyra år sedan? 

Och Nelly. Jag undrar om jag har sörjt någon av de övriga som jag gjorde med Nelly?

Nej. Helt ärligt. 

Såja, då var dagens lunch också avklarad. 

Blodpudding med russin i, samt vitkål i strimlor med äppelbitar i och så lingonsylt förstås. 

Att nånting så enkelt kan vara så himmelskt gott.

Nutidskrysset i DN är avklarat och idag gick det bättre. 

Nio rätt av tio. Stor glädje (men tämligen enkla frågor).

Ett kvällsfönster ...

... kommer susande genom rymden och hamnar i landet Halland. 

Men vem var det nu som hade hållit håven?

Jo, Babsan i Uppsala .., men som numera håller till på ute på landet, på Raggarön.

En dag i oktober ...

.. kan man ta harry och gå på promenad, men åt andra hållet än det vanliga. 

Vi går ut på kustvägen (österut, alltså), vinklar sedan söderut och så österut igen och det är då, när vi genar längs en liten slingrig stig som mynnar i Vitabergsvägen (på det första huset på vänster sida hänger en jättelik 1:a på väggen), det är alltså här den börjar.

Vi går liksom runt. 

Inte en enda människa ser vi, inte någon bil heller. 

Många av husen är tämligen nybyggda. 

Sterila tomter.

Men asplöv ser jag. 

I min barndom växte en hel del aspar nere i slänten mot sjön och även där vi hade gungan. 

Jag har alltid tyckt om det trädet.

Svänger västerut mot Svanvägen och där bor ju Elsa och Alice (Harrys kompisar) och ingen har sån prunkande trädgård som deras matte och husse!

Det finns andra vackra löv också. 

Och så har vi korsat Kustvägen igen och är på väg nerför grusstigen och där man kommer ut på Ejdervägen. 

Inte en kotte synlig här heller, men utanför Margrets hus står i alla fall en bil.

Hittar ett hjärtformat löv. Stort är det också.

När den här bilden tas, är vi nästan hemma. 

Harry, som varit så förfärligt orolig sedan igårkväll och som vägrade gå ut i mörker och när han nästan tvingades ut (sista kissrundan) var han i det närmaste vettlöst rädd. 

P a n i k s l a g e n.

Det var samma sak i morse, så länge det var mörkt. 

Bråttom-bråttom-bråttom hem.

S o m  vi har funderat vad detta nu kan bero på! 

Älgar i närheten?

Varg? (Jo, varg har rivit får några mil norrut och här finns ju massor med får, men innanför elstängsel).

Kanske kan det vara så?

Började med korta promenader i det svaga ljuset i morse .., (med harry, alltså) och när det var helt dagsljus var det inga som helst problem. Då var han enbart glad! 

Och så lägger jag in bilden på mina barns farbröder - mina före detta svågrar - underbara är dom och igår när jag cyklade till affären för att handla lite, så kom en bil körande och mannen till vänster - Leif - vinkade och såg så glad ut. 

Nu är det så att när jag cyklar är jag koncentrerad på vad som kommer och vinkande män passerar rätt obemärkt (ja, det händer väl inte så ofta att jag ser någon vinka heller). 

Men vid Göstas Café hade männen (det visade sig vara två) hoppat ut ur bilen och stod där och tog emot mig så varmt! Ja, men dååå kände jag igen dem! Såååå glad jag blev! 

Det är sjutton år sedan jag blev ensamseglare och vissa av våra bekanta tackade för bekantskapen och så var det med den saken. En kusin till mig - hans fru skrev ett brev och bad mig dra åt helvete - och jag blev lika tjurig som min pappa; jag har inte hört av mig en enda gång till dem sedan dess.

Desto gladare blir man ju när andra finns kvar och har funnits kvar hela tiden. 

Så är det med Leif och Conny. 

"Nu är vi alla gråhåriga!" sa Conny och log.

Han var åtta år när jag kom in i bilden .., en underbart go liten kille, sååå charmig! 

Conny och hans jämnårige morbror, åkte då tåg upp till Malå och tillbringade nån månad hos mina föräldrar .., det var fiske för hela slanten! 

Mamma, som var väldigt förtjust i småttingar, tyckte såå mycket om dem!

Jominsann. 

Leif, som rest jorden runt som Volvoanställd, är dessutom pensionär. 

Han gick en dansutbildning i sin ungdom - balett - och rekommenderade mig nu att läsa boken "Shantaram", ja, det har ju inte med balett att göra, men ändå.

Tiden går. 

Leif var så ..., ja, inte chockad, men förvånad .., över att jag cyklade i mina sandaler, som om det nu skulle vara så knepigt. Det var varmt ute och ja, jag kan ha dem hur länge som helst. Men idag plockade jag fram mina övermåttan ljuvliga boots - jag vet inte vad jag ska kalla dem annars - och dom var dyra, men är mjuka som tofflor (skinnet, alltså). 

Måhända var märket Sköna Marie?

Problemet är att jag vrider min högra fot inåt, alla högerskor blir förstörda och det har uppkommit efter mina knäoperationer. Nu ska jag skaffa ett vettigt inlägg. 

Och så har jag fortsatt lyssnandet till P-O Enquists radioföljetong. 

Idag handlade det väldigt mycket om "självbefläckelse" och jag log mest hela tiden. 

Å, så jag önskar att min pappa hade fått lyssna till den här boken!

Dagens fönster ...

"Ett direktfönster", skriver hon som har lärt sig konsten att fatta sig kort. 

(Själv har jag inte gått kursen .... ). 

Vem det var?

Jo, jag säger tack till den här madamen.

Ny bekantskap ...

För några dagar sedan fick jag ett meddelande via Instagram, ja, från en man som heter James. Jo, jag kände till honom och hans fru Sonja, men enbart som instagram-bekanta och jag minns också bilderna från deras bröllop i Särdal - något eller ett par år tillbaka - fem kilometer härifrån. 

Ja, jag såg dem alltså på instagram. 

Ibland kommenterar vi hos varandra, men inte särskilt frekvent. 

(Varför står Niveaflaskan där? Jo, för på instagram hade jag berättat om hur underbar den här hudkrämen är och då - plötsligt bara - fick jag en varucheck på 100:- hos det här företaget - av Sonja som själv hade fått den och inte behövde densamma ..,  alltså så kan jag helt jag, helt gratis, få ännu mera hudkräm! Visst ser hon ut att vara snäll och rar!)

Nåväl, i meddelandet undrade han om vi - pv (som han tolkade som pojkvän) och jag själv - hade lust att träffa dem .., antingen på bageriet i Slöinge eller någon annanstans? 

En timme, si så där?

Jag svarade att ja, gärna! 

Lite spännande var det ju; vi hade faktiskt aldrig mötts på riktigt (Sonja berättade att hon för flera år sedan presenterat sig i all hast i kassan, men det kom jag själv knappt ihåg), men klockan två knackade det på dörren och där stod dom ju och hunden Buster var också med!

Redan innan hade jag kollat lite och sett att pv och jag själv lätt kunde vara deras föräldrar; båda två är i samma ålder som mina döttrar.

 

Hunden Buster är uppvuxen på Irland, men kom som fyraåring till Sverige.

Sååå fin var han!

Och jag hade sagt till pv att en timme går ju fort, utifall att det skulle bli väldigt tyst och pinsamt, ja, men det kändes skönt. Lite som att ha en reservutgång.

Men det visade sig ju bli hur trivsamt som helst och eftersom såväl Buster som Harry inte är särskilt förtjusta i andra hanhundar, fick Harry stanna inne och Buster låg hos oss i uterummet, på soffan Ektorp. Hela tiden sov han.

Om det gick bra, alltsammans?

Det kan man nog säga. 

Vad pratar man om med nästan totala främlingar?

Jo, olika förnamn .., efternamn också, för den delen .., vi pratade om Stockholm kontra Göteborg ., var i syskonskaran man befinner sig .., och vi pratade om Skottland, Australien och London (i dom två senare hade Sonja tillbringat en längre tid). 

Såklart hann vi även med det här med att ha en äldre hund .., jag berättade om Nelly och vi fick veta att Buster som är tio år är ganska krasslig och går på olika mediciner.  Om våra föräldrar hann vi också prata - det handlade då om demenssjukdomar - och vi pratade om iskalla dopp i havet och om vad man kan sakna från det som man kallar "hemma".

Olika dialektala sätt att betona ord, hann vi också med. 

Gick timmen fort?

Ja, det kan man säga. 

Det blev totalt  t r e  timmars surr. 

Kaffet hann kallna .., äppelpajen gick nästan åt .. ja, det var hur trevligt som helst!

Och det här med möten .., det är ju bara så livgivande!

Vakentid ...

Tid hos tandläkaren klockan halv nio på morgonen, men jag är vaken redan vid tretiden och kan omöjligen somna om. Fortsätter lyssnandet av radioföljetongen och anar att mycket av det här att jag faller handlöst - huvudstupa handlöst - för hans sätt att skriva/berätta, säkerligen har med igenkänning att göra. 

Inte bara dialekten som påminner om min pappas (när författaren använder sig av "bondska"), men också mycket annat. Hans frireligiösa mamma .., rävfarmen .., mammans dåliga tänder ..,, ja, jag lyssnade tre avsnitt rakt av och kände mig så tacksam. Och detaljer som han kommer ihåg. När läraren bjöd eleverna på syltlök (hade vi alltid i skafferiet hemma .., det var en härlig känsla att i smyg norpa sig en lök och liksom skala den i munnen!) och samme lärare som var den förste i byn att använda sig av ketchup. 

Sånt. 

Är förstås seg när vi kör iväg - pv gör mig sällskap - men får vänta utanför.

Jag är ensam i väntrummet. 

Väggklockan tickar fram sekunderna.

Tick. 

Tick.

Så kommer en lång kvinna med sin son. Kanske är han nio år? 

Hans mamma förhör honom på årets månader och veckodagarna; det är tydligen läxan som han kanske inte ägnat sig åt. 

Nu är det bråttom.

Länge tvekar han på månaden maj. 

"Men det är ju den viktigaste månaden av alla för dig .., det är ju då du fyller år!" säger mamman. 

Det är enklare med veckodagarna.

Och så är det min tur. 

Tandläkaren heter Dag och tandsköterskans namn såg jag inte, men båda är såå vänliga. 

En flisa har lossnat från en framtand - eller egentligen en gammal fyllning - och han borrar och har sig och mellan honom och tandsköterskan flyter som en liten bäck av småprat. 

I bakgrunden hör jag P4 Halland. 

För första gången på evigheter får jag höra nånting  positivt om mina tänder.

"Nu ska vi se vilken kulör vi ska ha på fyllningen ..., du har ganska vita tänder ..", säger tandsköterskan och i och med dessa ord är dagen räddad. 

Efteråt kör vi hemåt, men stannar till i affären. 

Pv handlar. 

I eftermiddag får vi besök av två instagramvänner vilka jag aldrig har träffat. 

"Skulle vi kunna ses ..?" skrev mannen och jag svarade att "självklart!"

Det blir spännande!

Trettioen avsnitt ... "eller heter det trettioett ...? nej?)

Igår, på väg hem från affären, lyssnade jag till Radioföljetongen i P1. 

Det var mer som av en händelse ., men jag fastnade direkt för P-O Enquists sätt att läsa sina egen bok "Ett annat liv" - en bok jag tidigare läst -. 

Ja, jag köpte endast ett päron. Köper jag flera - det är mest jag som äter dem - så hinner dom mjukna och jag föredrar nästan stenhårda Conference!

Så bra var det, att jag inte genast gick in när jag kommit hem, utan satte mig i trädgårdsstolen (den som står nära eken och där man i lugn och ro kan titta på småfåglar och ekorrar på väg till frukost eller lunch) med matkassen intill mig, ja, jag lyssnade då via mobilen. 

Gårdagens avsnitt var det trettonde och då återstår alltså arton.

Tidigt nu på morgonen när jag vaknade, backade jag "bandet" och började från början, så nu ska jag ta dem allesammans, även om jag kommer ihåg mycket av det som lästs. 

Tänk, vilka fantastiska västerbottniska författare vi har och har haft! 

Otroligt, helt enkelt.

Dagens fönster ...

"Hej!

I fina Skärhamn fångades detta fönster. Gick en tur längs bryggan som är vid Akvarellmuseet. Soligt men kallt i vinden. Mötte där en kvinna i rosa med sin hund. Vände mig om när hon passerat och såg speglingen i fönstret.

Ja, det här kan väl också räknas som ett fönster.

Turtlan på litet Tjörn och Orustbesök en söndag i oktober."

//Tack Turtlan/Annica för ditt generösa fönsterbidrag den här helgen!

Och hon tror sig vara på gränsen till dement ...

Apropå namnet på våra månader, skriver vännen i Falun (hon som är en bra bit över nittio och ofta säger så vara så förvirrad och glömsk ..), ja, hon skriver så här:

"En gång i tidernas begynnelse gick jag på vad som förr hette latinlinjen. Det ansågs lättare

än alternativet, som var reallinjen. Andra alternativ fanns inte på gymnasiet! Var man

språkintresserad, skulle man läsa latin, men det kunde ju varit måtta på latinet! 

Då var det sexdagars vecka i skolan. Vi hade en timme latin fem dagar i veckan. 

Den sjätte hade vi två! 

I historia läste vi massor om de gamla romarna och grekerna. Nu kommer jag till min lilla

lektion: Den äldsta romerska kalendern hade bara tio månader. Den första var mars, och då

blev oktober(octo) den tionde. September (sepem ) den sjunde. November ( novem) den

nionde. December ( decem) den tionde. Så småningom lade man till två månader efter dessa

tio, men redan före Kristi födelse placerade man dem före de tio. 

Det blev då våra januari och februari.

Alltifrån lågstadiet och upp genom årskurserna har det ändrats åtskilligt. Allt latinet var ju

förfärligt, men ännu värre: i min klass gick tre killar, som skulle bli präster. De läste hebreiska och grekiska, när vi andra hade engelska och tyska. Positivt i dag är ju flera alternativ på gymnasiet. Å andra sidan lär studenterna vara dåligt rustade i svenska, då de kommer till universiteten. Grammatik och rättstavning lär vara uruselt."

Så var det med den saken.

Ny vecka, ny giv ...

Det är ju rent otroligt hur energin kan variera mellan olika dagar! 

Frånsett långa telefonsamtal, några promenader (inte alltför långa) med Harry och ett besök i affären, med därtill hörande småprat med en äldre herre och en ännu äldre dam (det mesta kom att handla om ensamhet), så har det varit tämligen lugnt. 

Det här med ensamheten .., jag undrar hur enormt utbredd den egentligen är?

Lägger man sedan covid 19-isoleringen till detta - det vanliga; att man blivit änka eller änkeman och nu sitter ensam i en lägenhet eller i ett ekande tomt hus -, ja, om detta vittnade både mannen och kvinna som jag pratade med. 

För att inte tala om längtan efter att få krama om barnbarnen! Eller barnen!

Mannen hade behandlats för prostatacancer, vilket inte var så länge sedan och hans fru gick bort i cancer just innan detta med viruset,  ja, då livet hade sannerligen tippat överstyr. 

När han så hade anmält sig till matlagningskurs ("jag kunde inte mycket om det här med att sköta ett hushåll", förklarade han leende ...) då ställdes allt in. 

Och ungefär likadant var det för kvinnan. 

Hennes man hade drabbats av Alzheimers sjukdom och under hela två år skötte hon honom - dygnet runt -. Jag sa att jag förstod - eller åtminstone anade hur kämpigt det kan ha varit -  och kvinnan vittnade om d

När så kommunen/biståndshandläggaren ville ge henne hemhjälp i stället för att mannen skulle hamna på ett boende, då brast allt. Då kände hon att .. nä, hit, men inte längre. Och så kom han då in på boendet i Halmstad och kom att trivas, ja, hon hade liksom inte ord för hur bra allt blev. 

Men nu är hon ensam. 

Och det förunderliga är .., att allt som behövs är att säga: "Och allt är bra med dig ..?"

Det är som dammluckor på väg att brista som då - plötsligt - öppnas, eller åtminstone ställs på glänt. 

Såklart är det svårt att genomföra i dessa virustider, men oj, vad jag tror att samtalsgrupper bland äldre skulle vara till hjälp. 

Kaffe och dopp för den som så önskar och så att få dela erfarenheter och ensamheten, ja, med andra. Det skulle man ju själv kunna ordna, den dagen människor inte behöver isolera sig. Bjuda hem fyra, fem stycken .. umgås lite.

Nu ska jag i alla fall ställa in dom färsfyllda paprikorna i ugnen, ty snart är pv hemma, för att någon timme senare - lite drygt - köra in till kvällens körövning. Mest troligt blir det julkonsert i stora kyrkan till advent, men bara för max femtio personer. Och kanske två konserter i stället för en?

Vi får se.

Dagens fönster ...

Forts. från Turtlans resa.

Här har dom svängt av E45:an och hamnat i Köpmannabro.

"Där i fönstret såg vi verkligen spår av sommarens glassförsäljning. De tycks ha sparat varenda glassbytta. Stor som extrastor staplade så prydligt. Sen inte vilken glass som helst utan bästa SIA glass.

Det fönstret passar bra att skicka till landet Halland tänkte jag.

Turtlan på tur västerut."

Ringvägen 29 ...

Foto: Maria Lundström, min kusin. Moster Gunvors yngsta dotter.

Mitt barndomshem . 

Och utsikt över Malån ..., och det tog inte mer tio sekunder att gå ner till vattnet. 

Björkar och ännu mera björkar. 

Syréner. 

Och häcken mot gatan som dom nya ägarna tog bort.

Lite spridda skurar ...

... från den här söndagen i mitten, eller snart slutet av oktober. 

Vad hände då?

Ja, vi fick spontanbesök av han som inte är en minsting längre, utan näst minst/yngst, nämligen Hilda och Patriks lille Edvin, dryga två år numera. Det var Edvin, hans mamma och hans mormor som kom och det var förstås hur trevligt som helst. 

Lite försiktig till en början, men allt eftersom blev han sig mer lik.

"Hemma pratar han nonstop, precis hela tiden och han pillar och rör i allt!" förklarade hans mormor. 

Den fina koftan hade Edvins gammelmormor Ingrid stickat, men då till Hilda. 

Bilden gör den inte rättvisa. Den var helt underbart fin! 

Efter kaffe och dom nybakade kokoskakorna (och pv:s nybakade gifflar) gick vi på ganska lång promenad ner till lilla hamnen här i Stensjö och vi såg inte ett enda får och inte nån häst heller, men morfar pv tog barnbarnet på upptäcktsfärd och tillsammans besteg dom ett högt berg, säkert tre meter högt .., och det, må ni tro, var spännande värre! 

Mera ..?

Jag plockade in de absolut sista blomstren jag kunde hitta .., ja, om man inte räknar pelargonieblommor, förstås. 

Så glad jag är för den här vasen! 

Den köpte jag på Trädgårdskompaniet, beläget inte långt från affären i Haverdal.

Jag tror att friherrinnan fick en också.

När vi skjutsat det lilla sällskapet till bussen vid fyratiden, svängde pv och jag själv ner till Skallkroken. Sex husbilar på ställplatserna.

Pv hade badrocken med sig, men sa, som han så ofta gör: "Ja, det är ju inte SÄKERT att jag tänker bada". 

Det blåste rejält .., ganska isiga vindar från nordväst. 

Pålandsdvind.

Och jag själv? 

Jo, jag tog ett dopp, kanske fem simtag och simmade under ytan. Det är viktigt. 

Annars kan jag lika gärna låta bli. 

Om det var skönt?

Ja.

Kallt?

Verkligen! 

Men varför gör man det då?

Jag tror att det har att göra med detta att man utmanar sig själv .., att man gör det fast man gruvar sig lite .., men man gör det. 

Och efteråt är man bara så glad och lycklig.

Dagens fönster ...

I oktober 2018 besökte jag Veberöds kyrka och fick följa med den alltid så rara Annika Engström under ett arbetspass. Då var det söndag och hon skulle förbereda för gudstjänst. 

Det var mycket jag inte hade en susning om, ja, som skulle göras i ordning innan det var dags för klockringning och hur intressant som helst var det, detta att få ta del av en annan människas arbetsuppgifter. 

Och det var där, i Veberöd, som det här vackra fönstret fångades. 

Dagens fönster  .... (lite sent).

"Hej!

Ett litet bidrag till fönstersamlingen.

På väg till Göteborg i eftermiddag så svängde vi av E45:an vid Köpmannebro för en fikapaus.
Där börjar också Dalslands kanal. med den första slussen från Vänern sett. Slussen är stängd för säsongen men borden utanför glasscafét stod kvar."

Så skriver madame Turtlan, ni vet, från Karlstad, som i helgen befinner sig lite mer västerut, faktiskt på Sveriges framsida! Tack! säger jag.

Helg ...

Inte för att det känns särskilt annorlunda, jo, pv är ju helt ledig, det är klart. 

Det blir det vanliga .., han tar morgonrundan med Harry och jag fixar frukosten. 

Sen lördagskrysset i DN och det är inte ofta jag fixar långordet längst till vänster, men idag händer det och jag sträcker armarna mot taket i glädje! 

Sämre gick det på Nutidskrysset. Sex rätt för mig, sju för pv. 

Mellan korsordsknepandet, läser jag tidningen. Tycker som alltid att Anna-Lena Laurén skriver så bra och ofta tänkvärt.

Mera DN i dag. 

I SVT-programmet Babel intervjuades författaren Vanessa Springora (fransyska) angående sin bok "Samtycket" och den intervjun gjorde starkt intryck på mig. Här kan man ta del av vad boken handlar om. I tv-intervjun fick man också se inslag som handlade om mannen som hon skriver om och jag blev nästan kräksjuk över hur samhället - då - inte tog avstånd från hans raljerande över sex med tonåringar och nästan småbarn! 

Reportaget i dagens tidning är sååå bra skrivet av Helena Lindblad, lägg därtill underbara (enligt mitt sätt att se det) foton av Alexander Mahmoud. (Måtte jag aldrig bli blind och inte kunna ta eller titta på bilder!)

Medan pv bakar sitt matbröd, dom sedvanliga gifflarna och kokoskakor med Dajmbitar i .., tar jag Harry på promenad. Hur ofta ser man får som är såväl bruna som vita? Det kanske är hur vanligt som helst, men jag har inte sett det förrän nu i sommar. 

Möter vänliga människor på promenad. 

Ett par som är på jakt efter ett Till-Salu-hus. 

Kvinnan är född i Gävle och är så rar och lättpratad. 

Därefter ännu en kvinna som bor i Lilla Skipås och arbetat inom vården. Nu är hon pensionär och det blir lite surr om Harry och livet som icke-jobbare. 

Så kommer Ecke och Britt i sin vita Saab och Harry stelnar till. Å, så han älskar Ecke, men se idag är det Britt som är den intressanta och han svassar runt hennes ben och nosar i korgen som hon håller i. 

Jo, jo. 

Där finns minsann kålpudding och då blir Ecke brädad i ett huj! 

(Senare på dagen, vid fyratiden, bjuder vi över dem på pv:s nybakade gifflar och kaffe. Britt tittar ofta på klockan. Prick klockan 18.00 vill hon vara hemma, då lyssnar hon till Helgmålsringningen i radion).

Och nu, när klockan är halv fyra, ska jag beställa den här boken och sen hoppas jag på att det blir ett dopp i Skallkroken, men först kaffe. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

Det är knappt att man anar fönstret i utrerummet, men det finns där. 

Bilden tog jag i morse vid åttatiden då småfåglarna just serverats mat.

Lätt fånget, lätt förgånget ...

Ja, ungefär så skulle man kunna likna energirycket från igår med. Var det turbokänsla - på så många sätt - igårmorse, så var det väl ungefär tvärtom idag. 

Men allt eftersom timmarna går, tar det sig. 

Konstaterar att detta blev den första natten med frost och när jag väl lämnar sängen är det kyligt inomhus och det brinner i kaminen och jag sätter fart på elementen, åtminstone några timmar. Mitt hår, som blir vanvettigt lockigt när jag badar i saltvatten, är värre än någonsin tidigare - det är som ett nystan av trassliga lockar -! 

Tack och lov för hårinpackning.

Sitter sedan i soffan tillsammans med hund och katt och ler för mig själv när jag tar sedvanlig morgonpromenad på instagrams gator och upptäcker det här inlägget på det som kallas stories, men .., ja, händelser då. 

Det är SVT:s Carina Bergfeldt som rapporterar hem till Sverige om herrarna Trump och Biden och eftersom det är sen kväll eller möjligen natt när hon gör reportaget, står hon ute på nån gata och allt ser ju bra ut. Hon skriver i bilden innan, att såväl Ted och Karin i studion har kavaj och top och det har ju även Carina. 

Men  e g e n t l i g e n  ser det ut så här hos Carina, i alla fall nertill. 

Mest loooog jag vid tanken på att Stefan Åsberg eller någon annan korrespondent skulle visa sig i mys, - eller pyjamasbyxor under proper kavaj, även om det vore ett privat konto.

Ja, jag tycker verkligen att hon är härlig!

Sån inblick vi följare får vad beträffar en utrikeskorres vardag.

På promenad  med Harry stannade jag till just här och filmade alla små bin eller vad det nu var som surrrrrade så omåttligt och flög av och an bland dom gula bollarna och just då kom grannarna gående - han heter i alla fall Paul - och nu var det han, frun och en barnvagn! 

Ser man på .., dom hade nu fått sitt andra barn och det blev en stunds småprat, mest om namn och den här ofattbara glädjen med sladdbarn! 

Av en händelse är det hos oss (i "min" familj") oerhört många namn som börjar på E. 

Det är Emil och Emma och deras kusiner Elin, Edvin och Elias. Sen kom ju lille Edvin och så minstingen Elliot och jag heter Elisabet och Emma heter Emma Elisabeth. 

Det här parets dotter som är sju år, hon heter Edit, nu blir det spännande att se vad lillebror får för namn. 

Mera?

Inte så mycket. 
Jag bakar mitt matbröd .., har fortsatt röjningen ute (sååå naket det blev vid ytterdörren!) och funderar ändå på ett dopp i havet. Pv, som slutar två, skulle ta rullskidor hem även idag. Han hoppas tydligen på att Vasaloppet ska gå av stapeln. Eller så vill han bara hålla sig i form, det kan vara så också?