Det stillsamma livet ...

Onsdagmorgon. Plus tio grader ute och inte mycket till varmvatten i tanken, så medan jag fixar frukosten, eldar pv i vedpannan och även i kaminen. U n d e r b a r t! 

Paddan som legat och sovit i "ombyggnadsrummet" (jag ställde in en trädgårdsstol och en mjuk dyna kom på plats och där trivs Paddan som allra bäst, trots att så mycket återstår att göra där inne) och Vickan stod på parad vid ytterdörren och det var mörkt ute vid kvart över sex. 

Nu, tjugo i åtta, har ljuset tagit över. 

Började titta på Över Atlanten igårkväll och det är som vanligt .., krångel redan från dag 1. Nå, vi fortsätter att titta ..., pv kanske ser det som lite tröst i bedrövelsen, ja, att det inte blev någon seglats till Anholt eller Fjällbacka .., nu får han i alla fall se vågor och segel. 

Några bekanta ansikten är Tomas Ravelli, Lasse Kronér, Therese Alshammar, Cissi Forss, medan Jonas Fagerström och Filip Berg är helt obekanta för mig. 

Nu ska jag leka Färdtjänst och skjutsa friherrinnan till reumatologen i Halmstad, var det nu ligger. Jo, nu vet jag, nära Sturegymnasiet där pv arbetade i ett tjugotal år.

Dagens fönster ...

Tittar vidare i den portugisiska håven ., jo, men se där, här ett fönster som också är del av en dörr! 

Texten "Festival International de Poesia do Porto", talar väl för sig själv. 

Aha, det var den 26:e juli, alltså. 

Tack du idoga annannan!  Jo, jag hör hur det sprattlar i håven ..,  fler fönster är alltså att vänta.

Nån slags resumé ... 

Är det inte stora fält med fodermajs, så är det samma sak, men med solrosor!

Jag såg mängder med solrosfält i Skåne och inte långt från Skallkroken växte i somras honungsfacelia, men där är nu solrosor i mängder! 

Och i närheten av Stensjö Ägg .., ett jättefält helt i gult!

De som kom med på bild, fanns i Bohuslän för flera år sedan.

Underbart, är det!

Hörde och såg tre svanar vilka flög förbi just ovanför tomten .., schwosch - schwosch lät det! 

Och hur lycklig blir man inte när man på avstånd hör ljudet av tranor på ingång .., och detta hur ljudet närmar sig allt mer och man står och spanar upp mot himlen och undrar från vilket håll dom ska komma. Aha, därifrån! Det har hänt att jag vinkat till dem och önskat lycka till, vart nu färden än går.

Och nyheterna berättar om misstänkt valfusk (!!!) i Borlänge, ja, det är knappt att man tror sina öron och Charles Spencer har skrivit en bok om sin syster Diana och nu blir det nog oro hos den brittiske kungen ..,  och i morgonbitti ska  jag agera färdtjänst och köra in friherrinnan till reumatologen i Halmstad. Därefter väntar inköp inför surströmmingslunchen på torsdag. 

Pv har åkt iväg och är nu hamnvärd i två timmar. Så kommer det att fortsätta veckan ut. Själv somnade jag i trädgårdsstolen ute på gården .., med solen i ansiktet. Sov  d j u p t, med Paddan i mitt knä. Det kan bara inte bli bättre.

Tisdagmorgon i landet Halland ...

+ 6 grader ute .., kallt om barfotafötter när jag släpper ut katterna. 

Hela natten har Vickan legat vid min sida och från fyratiden har hon trampat runt, runt på min höft ., ansåg väl att nu var det nog .., nu var det dags att stiga upp. Det gjorde jag  i n t e. 

Två timmar senare går jag ner, släpper ut de båda fyrbeningarna .., fixar frukost och tittar på Nyhetsmorgon. Tänker att meteorologen Ulrika Envik alltid ser ut att vara så snäll och fin, tänker också att det kanske har att göra med att jag i min barndom träffat på någon snäll kvinna som påminner om denna Ulrika? Mary Magnusson, kanske .., mamma till Åsa och Lasse och bodde några hus bort på vår gata. 

Idag är det dags att ta ner masten på segelbåten. Det är ett antal herrar som hjälper varandra och det kan vara ett ganska tungt jobb. 

På bilden är det Björn - ansvarig för det hela - och pv som tar bort vindmätaren och vindexen från någons båt. 

"Var försiktig gubbar, den kostade totalt sexton tusen!" ropade båtägaren. 

Bilden togs i fjol.

Dagens fönster ...

Det blev triss i fönsterhåven när annannan befann sig i stadsdelen Foz de Douro i Porto. (Googlade nu, foz betyder mynning .., ja, det är ju logiskt.)

Här kommer fönster nr 2. 

Kanske en frukt,- och grönsakshandlare som skyltat så fint. Nästan som ett stilleben. 

 

Tack! säger jag.

Just då .... 

...när jag körde hem från Skåne och ringde pv

berättade han att 

nu såg han tranorna - ett hundratal - 

på väg söderut.

Dag 5 i landet Skåne ...

Var det solsken såväl ute som inne igår, blev det tvärtom idag. 

Jag föreslår att vi ska duscha nu på morgon .., min syster kan väl hoppa in först, så tar jag vid när hon är klar och redo för frukosten, ja, men det blir väl bra?

Inget händer. Efter ett bra tag hittar jag R sittandes på sin säng. 

"Jag mår väldigt illa, du kan duscha i stället", säger hon. 

Någon dusch blir det inte, däremot  frukostbricka framför tv:n i vardagsrummet och det mesta är på tok. Värken i min käke börjar kännas av igen, men jag tänker att snart är jag hemma och då kommer detta att vara glömt.

Innan det är dags att ge sig av,  går jag fram till henne, böjer mig fram och ger henne en kram och säger att hon alltid varit en sån snäll storasyster och tack att jag fick vara hos henne i hela fem dagar. 

"Jodå ....", säger hon.

Kinderna är röda och ögonen blanka. 

I bilen, på väg till kortbesök i Bunkeflostrand, tänker jag på hur det måste kännas för henne .., detta att jag plötsligt dyker upp och går där som någon slags vårdare och kommer med frukost och medicinen och borstar hennes silkestunna hår, vilket hon tycker är helt onödigt. Och så förstås, det där med duschen. Säkert känner hon sig kränkt; hon som alltid varit den äldsta av oss tre systrar och nu är det så här. Mest troligt är detta vad som en gång väntar mig själv.

Väljer väg 11 till Bunkeflostrand och det är vägomläggning och tar längre tid än jag tänkt mig. Väl framme kommer båda pojkarna springande och kramar om och Maja bjuder på spaghetti med sin alltid så goda köttfärssås (med kanel i ) och där är också pojkarnas mormor och morfar och deras farfar som tillbringat tio dagar i Portugal, kom hem sent i natt, hämtades av Anders och så iväg nu på förmiddagen, hem till Bjäresjö. Och jag får veta att Elliot tänker bli scout; å, det tycker jag är bra!

Klockan 13.00 tackar jag för mig och kör hemöver. Något som liknar smörblommor växer vid motorvägskanten ..., jag lyssnar till Lundströms Bokradio där Babben Larsson och Christoffer Carlsson pratar om den här boken.  Därefter blir det P4-lyssnande och hur glad blir man inte när det på displayen står vem som sjunger så vackert, nämligen First Aid Kit.   Så fint .., och jag kommer på mig med att - helt oavsiktligt - öka hastigheten, 

Med bara 4 mil kvar av laddningen på bilen, stannar jag till vid återvinningen, den vid affären i Havedal. En äldre man kliver ur sin bil och ropar "Hej Bettan!" När någon säger Bettan, då vet man att det är någon kund från affären. Efter någon minut slår det mig att det ju är ..., ja, men det är ju mannen som jag upptäckte på hjärtavdelningen, då i september 2021, då, när jag blev så innerligt glad att se ett bekant ansikte! 

Nu är samme man en skugga av sitt forna jag. Tjugotre kilo har han tappat och med magen är det ett enda eländeskrångel .., all föda och allt drickbart går rakt igenom magen och helt omöjligt är det att våga sig ut .., att gå på bio eller någon konsert .., att våga tacka ja till en middagsbjudning .., knappt att han vågat sig hit till återvinningen. 

- I natt var jag uppe nio gånger och skyndade mig till badrummet .., man blir ju helt dränerad på energi, säger han. 

En bra stund står vi där och det är mest han som pratar .., och så säger vi hej och tack, jag får en sån  varm kram och tänker på hur orättvist det ändå är (eller "orättvist" .., det handlar förstås inte om rättvisa), att somliga människor drabbas av allt möjligt eländigt och det tar liksom aldrig slut. I fem års tid har han kämpat på.

Kommer hem. Gläds åt blomlådan och blommorna som pinnar på .., hösten till trots. Nu har ännu fler små penséer dykt upp, eller återuppstått. Rosorna är vissna och skruttiga, det mesta sjunger på sista versen och ikväll ska vi på bio och se filmen Amrun.  

Så var det.

Måndagsfönstret ...

... finns hos min syster ute på landet, sju kilometer från Hörby. 

Där bakom gardinerna är gästrummet och där har jag nu sovit i fem nätter. 

Men nu är det slut på hela. Idag återvänder R:s dotter och dotterdotter från dagarna i Arvidsjaur.

Begravningen av min före detta svåger Robert är nu ett minne blott.

Bortglömd är däremot inte själva minnet av Robert .., denne genomsnälle man som hade ett sånt härligt skratt.

Vi som är kvar, vi lever vidare.

Reflektioner .... 

Kursukangas, Saadio, Raninen, Lethtola, Karsikko ..., är efternamn som nu förekommer bland hemtidningens dödsannonser. 

Många är födda i början av 40-talet. 

Kan det möjligen vara före detta finska krigsbarn vilka vuxit upp i Västerbotten som nu inte längre är i livet?

Sånt kan man fundera på.

Dag 4 och Dagens fönster ...

Vaknar till solsken - såväl ute som inne -. Underbart! 

Medicinering och annat avlöper utan problem och enda bekymret är när jag ska torka golvlisten i köket och samtidigt råkar komma för nära elkontakten .., då går huvudsäkringen. 

Hjälp! 

Var är nu proppskåpet, men se det har husets äldsta full koll på - "i lilla rummet till vänster i köket!"säger hon - och efter visst letande lyckas pv få igång elen igen. 

Det här är en skånelänga med många rum och skrymslen (övervåning och stalldel och Gud-vet-allt) och är det som nu solsken ute, är det härligt med altanen där oregano växer som en stor buske!!

Så snart Andreas Almgren vunnit halvmaran i Köpenhamn (vansinnigt kul!) skjutsade jag pv till bussen som går till Lund .., passade samtidigt på och handlade lite på Ica Kvantum som är en såååå fin butik. Där utanför sitter alltid (iaf när jag är där) en äldre kvinna i skräddarställning och hennes leende går raka vägen in i mitt hjärta; ja, jag vet nog ingen nu levande människa som jag mött som har ett så varmt leende. Sååå många gånger har jag tänkt ta ut lite kontanter, men när jag väl passerat kassan, ja, då har jag glömt det hela. Inte idag. Det kändes  b  r  a. och den äldre kvinnans händer är inte bara lena, dom är också så varma, ungefär som friherrinnans. 

Tidigt på morgonen satte jag mig ute på altanen .., såväl pv som min syster låg och sov. 

Det var småfågelkvitter och någon bil som körde längs grusvägen här alldeles intill ..,  (förmodligen till ridskolan) ..., och väg 13 ligger ju inte långt härifrån, så ibland hör man trafiken. 

Nu har min syster och jag druckit 12-kaffe ute på altanen (bilden från i morse) ..., men i skrivande stund har hon gjort natt och gått i säng. 

Det lilla fönstret som kom igårkväll, gjorde mig så glad. Så här skriver avsändaren: 

"Fönster från Porto, stadsdelen Foz de Douro, som är allra längst ute vid havet."

Tack annannan! Ett sådant skåp skulle jag vilja ha hemma.