fredag 24 januari 2020

Dagens fönster ....


En nyfiken katt som tittar ut genom ett fönster som står på glänt.
Var?
På innergården i Ystad för evigheter sedan.

Det fönstret har visats här flera gånger och nu fick det bli en repris.
Klockan är sex på morgonen när det här skrivs .., om en timme hoppas jag vara på jobbet.

torsdag 23 januari 2020

Hit och dit ....


Hittar man ingen sol, kan man fixa två egna.
Så det gör jag.
Igår solsken hela dagen och idag precis tvärtom.

Stiger upp tidigare än vanligt, ty jag ska göra friherrinnan sällskap till Falkenberg där hon ska lämna in sin bil för reparation och så åker hon med mig hem igen.
Det blir en hemsk resa; det är ännu mörkt ute och jag tycker mig inte se just NÅNTING och känner mig på gränsen till gråtfärdig .., håller mig en bra bit bakom F för att om möjligt kunna använda helljuset och då blir det bättre.
Väl framme konstaterar hon att vänster halvljuslampa har pajat.
Jaha, det var därför alltså!
Hemåt går det bra; då har det ljusnat ute.

Kommer hem till hund och katt och mår halvrisigt.
Trött.
Kyligt är det också.
Lägger mig på soffan och lyssnar till gårdagens USA-podd.
Igår i SVT:s Morgonstudion deltog Andreas Utterström i ett samtal som handlade om riksrättsprocessen och han var bara sååååå bra och gjorde det hela på ett såväl humoristiskt som smart sätt! Bra och samspelta är också programledarna Andrea Hökerberg (vilken energi hon utstrålar!) och Pelle Nilsson (lugnare).


Så får jag ett sms med förfrågan om jobb i morgon, halv åtta till ett?
"Godmorgon Bettan! Hur ser du på jobb i morgonbitti? I kassan och trevlig personal på plats."
Jag svarade att det går bra.
Numera är det inte så många inhopp, faktiskt precis lagom och roligt också att arbeta förmiddag, då vi är långt fler arbetskamrater än på kvällarna.

För några dagar sedan berättade jag här på bloggen om mina tankar på en resa till sol och kanske värme. Skrollade runt .., Kanarieöarna .., Paris .., London .., men nej.
Nu har jag i alla fall bokat.
Tre hotellnätter i Ystad, med möjlighet att avboka 24 timmar i förväg; så det är bara att hålla koll på SMHI. Vankas busväder, blir jag hemma. Den veckan har pv sportlov, så det passar perfekt.

"Men varför åka ensam?" tänker ni.
Jo, veckan därpå blir pv
borta fem dagar (Vasaloppet) och ska jag kunna åka någonstans, så måste det bli sportlovsveckan när han är ledig och kan ta Harry. Pv är ju fortfarande styrd av terminsjobbet.
Inte den mest ultimata tiden att besöka Skåne, men det kan också vara helt underbart fint.

Men tre dagar i Ystad och kanske någon övernattning i Köpenhamn eller Malmö, jo, men det blir perfekt. Och jag tycker om frihetskänslan; ungefär som när jag bodde på båten Gustaf af Klint i Stockholm.(Tänker på hur irriterad jag var på mamma som reste själv till Paris, London och världsutställningen i Montreal och därefter New York!! Det var då när jag var tonåring och varför kunde hon inte vara som andra mammor och välja charterresor med pappa?)
.
Nu vankas promenad med Harry och så ska hyacintlökarna grävas ned i någon rabatt.
Det är väl ungefär så det är.
Ingen sprängning ännu, däremot utbrända bilar.
Det bara fortsätter.

Dagens fönster ....


Så här skriver ellem:

"Här kommer fönster och blivande sådana från vårt kulturhus i vardande. Sara heter det och byggs där busstationen var förr.
I mitten ska det bli ett hotell på 18 våningar. Kostar mycket pengar förstås. Blir nog bra när det blir klart. Nu är det en hel del störningar i trafiken och tillgängligheten runtom."

//Elisabet skriver: "Sara" .., ska det vara en slags hälsning till Sara Lidman, eller ...?  Och tack för att du tog dig tid att fånga det här, ellem!

onsdag 22 januari 2020

Och så ett kvällsfönster ....


"Igår var det inte så kallt när vi hade vårt kyrkläger. Ingen rimfrost på fönstret.
Bara en spegling av soluppgångens rodnad genom söderfönstret i norrfönstret."

Så skriver Cecilia N, hon den minnesgoda.
Riktigt var kyrkan är belägen, har jag noll koll på.
Skolan i New Jersey ... 

Lite annorlunda är det allt.

Han som är nio år och nu har gjort sina två första skoldagar, blev väldigt glad över att gymnastik tydligen finns på schemat varje dag!

Hur intressant som helst blir det att följa familjens äventyr over there.
Fick igår .....



.. på Facebook, veta att Stig Arvidsson i Malå inte längre finns.
Ja, nu bodde han i Timrå, men växte upp i Malå.

För ett par år sedan fick jag - helt oförhappandes - ett mejl eller brev från denne Stig (fyra år yngre än jag själv - eller mej - välj själv) där han berättade om när han var liten och låg på Malå sjukstuga och egentligen handlade hela brevet om min mamma och vad hon hade kommit att betyda för honom. Det var sånt som jag inte hade en susning om och det var så alldeles oerhört snällt av honom att öht berätta det här för mig!

Stig sjöng bland annat i Swänzons med z (en förutsättning för att skapa ett dansband är nog att man kan klämma dit ett z ...,-) och när jag nu lyssnar på när Stig sjunger "Lady in red", ja, men då häpnar jag över vilken röst han hade! Lyssna gärna!

Stigs pappa hette Arnold och var en himla sympatisk kund i den Icabutik där jag tillbringade så många år, hemma i Malå, alltså. Och Stigs syster Lena, hon gifte sig med mina systrars kusin Hans i Bjurträsket.

Så ledsamt, när jämngamla faller ifrån.
Ni vet ... Bert i Luleå! 

Han har ju deppat i höst eller vinter, just för att det inte har varit nån riktig vinter.
Här kommer ett tips till dig, snälle Bert: ta sikte på ..., just det, hit kan du flytta!

Och här kan man få sig några leenden när man läser.
Ringvägen 29 ...


Sista dagen hemma i Malå - det var någon gång i maj 1993 - stod jag i köket och pysslade med nånting, när jag genom köksfönstret såg ett gäng grannar komma gående längs Ringvägen, mot vårt hus till. Dom var så finklädda och det var knappt att man kände igen dem.

Där var Margareta som lärde mig spela kort och som mest brukade ligga i trädgårdslandet och rensa ogräs (och alltid gick med en fot väldigt mycket inåt) och hon hade tagit på sig sin fina kappa ..., och nån bar på ett paket och allesamman såg så allvarsamma ut. Och där var Simon och Märta, Kerstin och Sture, där var Ebba Frank och där var underbara tant Sylvia och den yngsta av dem alla: Helene och kanske har någon annan fallit ur minnet.
Det var som om hela min barndom kom på besök.

Då förstod jag. 
Dom kom för att säga hejdå.

Så jag gick ut på "bron" och började storgråta innan jag ens hälsat på dem .. och jag minns inte vad som hände .., bjöds dom på kaffe eller .., (hela huset var i flyttkaos!) ,och det där paketet som var ett tack för alla åren på Ringvägen 29 (jag hade ju dessutom vuxit upp i samma hus), det visade sig innehålla en tavla, en akvarell målad av Åsa Ohlin, vars föräldrar en gång bodde bara några hus bort.
Så här skarpt gult är inte gräset framför det gamla huset, det är lampan som åstadkommer den färgen.


Mer så här.
Och sååå glad jag blev!


Alltsammans påminde mig på nåt vis om Dikanäs där mamma är född och lillhuset som en gång varit affär och så almöken och allt det där naturligt slitna. På bilden här ovanför syns just det huset, där nu min kusin Ulf bor mellan varven. (Det var där vi bjöds på stekt röding, pv och jag själv).

Den dagen som jag på riktigt blev ensamseglare, då hade jag möjlighet att ta med den här tavlan till den lilla lägenheten där jag då skulle börja ett annat slags liv, men jag hade inte hjärta att plocka ned den från väggen .., hur gärna jag än ville. Alltså blev den kvar hos mina barns pappa och där har den bott och haft det bra dom senaste sjutton åren.

För en tid sedan skulle T röja i nåt skåp på övervåningen och där upptäckte han då den här tavlan. Så hörde han av sig och undrade om jag möjligen ville ...?
Gissa, vad jag svarade!

När vi besökte Malmö i helgen som var, då stod tavlan och väntade där.
Det finns inte ord för hur glad jag blev och hur mycket den betyder!
Nu ska den komma på plats!
Och jag är så glad, så glad, så glad för den!
Dagens fönster ....


En vilsam fönsterbild från ett sovrum i Norrtälje - där fönsterfångerskan tillbringar tiden som konvalescent -, ja, det kom susande genom rymden igår.

Och fönsterfångerskan berättade att det var vindstilla, blå himmel och röda solnedgångar och över tio plusgrader och barmark. Några grader varmare än vi hade i landet Halland, alltså.

Tack Monet och God Bättring! säger jag.

tisdag 21 januari 2020

Utomhus ....


Utan tvekan trivs jag allra bäst utomhus!
Gärna friska vindar .., bara det inte är så isande kallt.
Idag på promenaden med harry var det en väldig blåst från väster (som alltid), men å andra sidan hade vi ju vinden i ryggen när vi gick hemåt.

Fågelskyddet gäller ön som skymtar t.v. om skylten.
Runt den ön simmade pv en sommar, som träning inför Vätternrundan.
Runt-runt-runt och till accompanjemang av irriterade fiskmåsar vilka häckade på själva ön.


Enligt SMHI skulle det klarna upp vid två tiden.
Så här ser det ut när det "klarnar upp".


Spår av liv - som inte längre var liv - såg vi också.
Och småfåglarna kvittrade på ett annat sätt än tidigare.
Och jag hörde gröngölingen om och om igen.


När man går uppför backen mot Fabrikör Johanssons hus, då finns där på vänster sida den här platta stenen och där brukar Harry få sätta sig och få lite godis.
Nu är det så, att ofta glömmer jag det där godiset och då - för att inte känna sig förödmjukad - sneglar Harry bara lite-lite mot stenen till och om jag då inte bryr mig, då bara går vi förbi.

Men idag .., då sa jag att "gå och sätt dig du ...!" och det gjorde han och så fick han några torkade leverbitar och jag tänkte att det är inte klokt hur mycket jag älskar den här hunden!
Numera är han alldeles grå under hakan.
Fyller nio år i maj.

Nu ska här förberedas för middag.
Sonen ringde från Malmö .., han skulle titta på tre matcher ikväll, kanske upptäcker jag honom någonstans i publiken?
Fortfarande är jag varm i hjärtat efter promenaden på stranden med honom och lillkillen i lördags.
Stenar som jag då plockade ligger på bordet i rummet.
Dagens fönster ....


Nu är hon verkligen på gång, den skånska madamen i Portugal.
Men se här, här var hon på vift annorstädes och håven var med.

Så här skriver hon: "Fönster från Zürich Med bonusdagisbarn."

Tack annannan!

Och har man vägarna förbi Zürich, så kan man få lite tips här.
Vad sägs om en rundtur, t.ex?

måndag 20 januari 2020

Apropå skolluncher .....

Ja, i inlägget här nedanför skrev jag om amerikanska skolbarns måltider.
Eller mellanmål.

Tidningen Allt om Mat berättade om just detta.
Måltider i olika länder.
Här kan man ta sig en titt!''

Och här en annan undersökning.

Ännu mera att ta del av!
Måndag ....


Från strålande sol igår, till mer vanligt-väder idag.
Sju grader varmt, men iskallt i vinden.
Vid halv ett tar jag bilen och kör in till stan. Parkerar vid slottet och går raka spåret till biografen Röda Kvarn, där det idag visas fyra föreställningar av Pedro Almodóvars senaste film "Smärta och ära".


Antonio Banderas och Penélope Cruz i huvudrollerna, men kvinnan som spelar "Mercedez" är minsann värd att nämna, hennes namn är Cecilia Roth och det är ju bedrövligt att hon inte finns med på affischen! (Det var denna Cecilia R som spelade mamman i Almodóvars film "Allt om min mamma", en film jag bara ä l s k a d e!)-


Det här var terminens första film för terminen.
I det närmaste fylld salong och det var knäpptyst mest hela tiden.

Vad tyckte jag?
Jo, jag tänkte att det var en otroligt  v a c k e r  film, fint foto, en fantastisk Banderas (men även övriga)  ., lite splittrad historia mellan varven (men det gjorde mig inget) ..., och småsaker som jag alltid irriterar mig på. Någon bär en resväska som uppenbarligen är alldeles tom på innehåll och personen låtsas kånka på den! Eller scenen i början när fyra kvinnor tvättar lakan på gammaldags vis, vid en bäck eller flod ., och så ska lakanen hängas på tork över ganska stora buskar och när dom hängs upp, ja, då blir det lika uppenbart (som med resväskorna) att det här är minsann inga våta lakan, dom är torra som hade dom körts i torktumlare!



"Men Elisabet, det är ju bagateller!" tänker någon kanske.
Ja, men inte för mig.
Bilden ovanför trailern visar kön inför nästa föreställning av samma film, och som ni ser, är svart det som gäller vad beträffar kläder.


I en och en halv timme varade filmen och efteråt gick jag till Lindex och hämtade ut en favorittröja i grå ullblandning (slits i sidorna) och torget var tomt - ingen grönsaksförsäljare vad jag kunde se - och en man med FYLLD resväska gick med raska steg mot Scandic Hotell .., tre något luggslitna män diskuterade vem som skulle gå in på Systemet och köpa mera öl .. , och själv checkade jag ut från bilparkeringen och åkte hemåt.

Handlade i affären, tömde stapeln med varukorgar som vuxit sig mot taket .., (en man frågade om jag inte hade gått i pension??) ..., småpratade med några kunder ., Hannah i kassan berättade om semesterresan i Vietnam .., Annika hade jag mött kring frysen och ja, det var nog bara dom två jag såg till.

Kom hem till nästan-solnedgång.
Gick ut med Harry, fixade mat till mig själv, kokade fisk till Sigge .., Harry fick middag .., tittade lite på Fråga Doktorn .. , messade med Hedgrenskan .., lovade friherrinnan att göra henne sällskap till Falkenberg i morgon (ett litet frysskåp ska hämtas) och så har äldsta dottern ringt, på väg till KS och ett extra nattpass på intensiven.


Bilden: krig på köksbordet. 
Lillkillen från Malmö fick leka med hunden, den som nu ligger som avsvimmad på duken.

Vi pratade om resor.
Om några veckor stundar solresa för hela familjen i Upplands Väsby .., i slutet av maj åker sedan delar av familjen till New York där svärsonens syster med familj nu ska tillbringa två år. Nytt jobb för mannen i familjen. Och omåttligt spännande för två killar - nio och elva år - att börja ny skola och ha nya kamrater.
Den ene har redan börjat, den yngre ska i morgon göra entré med ny lärare och allt.
Säkerligen pirrigt värre.
Från vanligtvis säker källa kan jag meddela att mellanmålet i den amerikanska skolan består av chips, läsk och godis. Det kan ju inte ha varit lunchen? Återkommer med ännu säkrare besked.

Och min egen äldsta dotter har bokat in en resa till Malå i sommar. Hon är väl den mest malåpatriotiska i vår ursprungliga familj och nu ska hon tillbringa en hel vecka där, tillsammans med sin hund. Hon tänker själv köra de nittio milen enkel väg och har redan nu bokat en liten hotellstuga, vid foten av Tjamstaberget. Å, så hon ska trivas!

Mera resor?
Pv åker buss med ett gäng från Ljungby till Sälen (Vasaloppet) och blir borta i sex dagar, ja, alltså i slutet av februari.
Själv ska jag leta en resa till ett varmt land - eller nånting annat-  ja, vi får se.
Strosa omkring.
Bada i ett hav.
Hopefully.

Det blev en utvikning det.
Nu ska jag diska undan!
Dagens fönster ....


"Fönster från naturhistoriska museet i Lissabon. Det är en jordglob eller annan planetmodell; man fick inte gå in så jag kunde inte riktigt se."

Så skriver madamen som hade håven redo!
Tack annannan.
Män ., män .. och ännu flera män!


Av en ren händelse (förmodligen för att jag råkade sitta i fåtöljen och något annat program var tillända) har jag ikväll tittat på ett ytterst intressant program i SVT 2, nämligen "Världens viktigaste forum". Det handlar om World Economic Forum i Davos och det var alltså förra årets möte.
Här en länk till programmet.

För första gången är vi med bakom kulisserna på World Economic Forum i Davos. Denna exklusiva mötesplats för världsledare, affärsfolk och aktivister skapades av tyske Klaus Schwab för att förbättra världen genom dialog. Men hur fungerar det i praktiken? Medan grundaren talar om vikten av förtroendefulla samtal mellan alla deltagare höjs kritiska röster mot "ett PR-jippo" för män i dyra kostymer som åker privatjet och träffas i slutna rum. Med 700 anställda och kontor över hela världen har World Economic Forum blivit en industri. Efter 50 år är det dags att ställa frågan: Vem är det egentligen som gynnas? Hela mänskligheten eller bara några få? Tysk dokumentär från 2019 av Marcus Vetter.

"Jag ger programmet tio minuter!" tänkte jag, men blev sittande framför tv:n precis hela tiden.

Här visades män och åter män upp och där dök någon enstaka kvinna upp, bland andra Angela Merkel (sååå trygg i sig själv!) och Christine Lagard (chef för internationella valutafonden, syns som 2:a från vänster på bilden) och en vacker, ung sekreterare till chefen för WEF - Klaus Schwab, 83 - och så dök Greta Thunberg upp, liksom ordföranden för Greenpeace, Jennifer Morgan.

Och herr Trump kom ju minsann också på besök och påminde mest om en prålig påfågel med utbredda stjärtfjädrar och många av de olika ländernas ledare såg ut att nästan pinka på sig av glädje över att få tala med denne Store Vite Man. Pinsamt att se.

Al Gore, en gång vicepresident, försökte föra ett vettigt samtal med Brasiliens egensinnige ledare Bolsonaro ..., och pratade med denne man - Bolsonaro - gjorde även Jennifer Morgan och precis hela tiden tittade Bolsonaro rakt upp i luften. Greenpeace ..,  strunt samma! tycktes han tänka.

Och det klappades på axlar och togs i hand och klimatet diskuterades och alla ville att USA skulle investera i just deras område, men där fanns en ung man vars projekt handlade om det fullständigt geniala att med drönare flyga iväg med blodpåsar eller medicin till sjukhus i avlägsna områden - bland annat i Ghana -  sjukhus vilka behöver sån hjälp AKUT!
Här finns en länk till det här som verkligen kan rädda liv.
Och 35 minuter in i programmet kan man titta på det här med drönarsändningarna!

Kanske tänker man att ett sånt här program är dammtorrt .., men oj, så intressant jag fann det!
Lägg därtill förmånen att inte behöva tänka på att gå i säng för att vara pigg på morgonen.
Halleluja! Men nu blir det ändå godnatt!

söndag 19 januari 2020

Spridda skurar från Skåne ...


Förmiddag i landet Skåne.
Medan pv kör till Bjäresjö för att hämta Harry som övernattat hos Tommy och Karin (tack-tack-tack!) hoppar jag av vid Nya Kyrkogården där jag ofta brukade bada sommartid. Ja, inte på kyrkogården, men på andra sidan vägen. Sååå många sommardagar som jag har legat där och njutit av sol och värme! Sååå många cykelturer genom stan och just dit. Cykeln parkerad vid sidan av vägen.
Vatten i en flaska. En bok i strandväskan.


Men idag .., massor av människor som promenerade .., inga bekanta (jo, Solbritt hade gått åt motsatt håll, men henne missade jag!) och vid Lilleskog kom pv körande och då var det bara att hoppa in i bilen igen.
Det finns helt enkelt inga ord för hur mycket jag älskar Ystad, det är verkligen som att komma hem.
Sjutton år i den stan .., och den skuttade rakt in i hjärtat, från allra första stund. Vi har pratat om att flytta till Ystad när vi inte längre mäktar med huset. S o m  jag hoppas att det blir så.
Och skulle pv gå bort före mig, då tänker jag söka mig till Ystad.


Innan vi susade iväg till min syster, tog vi ett dopp i havet.
(Bilden är ju underlig, men jag hade klivit upp på bryggan och tittade ner på pv).

Vi valde att parkera vid Saltsjöbadens hotell och i den stora spa-anläggningen såg vi människor sitta antingen i varma pooler utomhus eller så låg dom utsträääckta på solsängar inomhus. Det hördes barnskratt.
Längst ute på bryggan stod somliga av spa-människorna och funderade på ett dopp och en annan grupp kom springande med en ledare - dom hade badat bastu - och kastade sig nu frustande i havet!! Ingen tycktes tveka!

Själva klädde vi av oss gick i från land och i vanliga fall brukar det ju vara betydligt svalare vatten i Skåne än här på västkusten, men så kändes det inte idag. Pv hade en träsko och en foppatoffel som badskor. Det gick tydligen det med.Och havet betydligt mindre salt (kändes inte salt alls).
U n d e r b a r t  efteråt! Mer än underbart! Det är själva livet.
(Beställde by the way boken "Kalla bad",  men den blev en besvikelse. Jag trivdes inte med papperet som boken var tryckt på).


Till höger om hotellet där vi övernattade - Stationen -.


Och så sist av allt till Västerstad till min syster och hennes dotter Rita.
Rita är tretton år yngre än sin moster - som är jag - och hade födelsedag igår. Nu firade vi liksom tillsammans. Och min syster hade bakat jättegott bröd som jag aldrig någonsin smakat .., som större gifflar med en fyllning av skinka och skinkost, men alltså gräddade så.
Så himla gott! Sen blev det den obligatoriska kladdkakan med glass och röda vinbär och det blev prat om Ritas resa till Florens och vi pratade om kullerstensgator .., hur det blir när internet försvinner och man blir utan tv och därmed telefon ., vi pratade om handbollsmatchen i förrgårkväll när Sverige förlorade stort mot Portugal .., men allra mest pratades det skidskytte eller längdskidåkning.
Hundarna - Tara och Harry - är som syskon och leker och  har sig.
Innan vi åkte fick pv borsta bort mängder med stickigt dalmatinerhår från sina svarta byxor.

Ja, så var det.
En ljuvlig helg.
Och även idag kryper lillkillen.
Nu har han knäckt koden.

Dagens fönster ....


Vardagsrealism .., ett diskbänksfönster fångat hos Ulrika! 

Tack!! (Och såna små figurer finns även här, men i form av tomtar. Älskar dem!)

lördag 18 januari 2020

Bristen på lokalsinne ....

Att jag tillhör den delen av världens befolkning som har ytterst dåligt lokalsinne, därom råder definitivt inga tvivel. I början när jag hälsade på hos pv, hade jag svårt att hitta rätt bland alla husets dörrar och var gång jag är hos sonen och hans lilla familj i Malmö, kan jag omöjligen peka åt vilket håll vi har bilen parkerad, det blir alltid fel.

I morse bestämde jag mig för att gå och köpa färskt bröd till frukosten.
Jag frågade sonen om vägen och han försökte förklara, men helt säker på att mamma skulle fixa det, det var han nog inte. Bageriet heter Gateau.
Då uppenbarade sig detta:


En digital beskrivning över hur en lokalsinnesbefriad mamma ska hitta hem.
Först kommer en detaljerad kartbeskrivning över promenadvägen, men den lämnar jag därhän.


Detta är förutsättningarna ....


Riskbedömning. Ja ganska trolig, faktiskt.
Man får väl hoppas att med "bortgång" menas inte död, utan att jag kommit bort.


En målbild ska ju alla människor ha, oavsett om det gäller att bli en ny människa ., vinna Vasaloppet, gå ned i vikt .., öka i vikt .., eller - som i det här fallet - om man ska gå till ett bageri som man tidigare aldrig besökt.


Framfall har jag hört talas om, men ordet "omfall" var helt nytt mig.
Kanske är det något som används inom det militära eller inom konstapelkåren, men det innebär i alla fall att detta är alternativet om nånting går på tok. För min del: om jag virrar bort mig.
Men tryggt att veta att den käre sonen ändå kommer och hämtar sin mamma.
Det värmde hjärtat.

Hur gick det då?
Jo, jag gjorde precis som sonen sa ., och tror ni inte att jag hittade rätt på en enda gång!!
På väg dit hörde jag två talgoxar kvittra mot varandra ., jag mötte en äldre kvinna med en hund i koppel en skällig Lagotto som hette Skifs) och jag passerade en restaurang och jag såg ett fönster där tre stora säckar Royal Canin hundfoder stod travade i en hög.
Inne i bageriet arbetade en ung tös som - precis som jag själv - var nån halvtimme för tidig till sitt arbetspass, allt för att hinna med det som skulle göras.

Sen hemåt.
Det gick bra.
Men inte riktigt hela vägen .., för jag lyckades naturligtvis ta fel hyreshus och stod en stund och letade efter ett kännetecken ., jo, där, mitt emot, där såg jag ju den stora adventsstjärnan och då blev det som med dom tre Vise Männen som orienterade sig efter stjärnan, jag hittade rätt!
Jag kom lyckligt hem!

Nu vet ni.
Och som ett ps kan jag meddela att idag började lillkillen att krypa! Hurra! Hurra!
En härlig film kom susande genom rymden där man kan se hur det nu går framåt på två knän och till detta spelades den här sången. Den passade perfekt!

fredag 17 januari 2020

Ni glömmer väl inte .....?

... att titta in hos madamen i Portugal!
Nu har hon tydligen kommit upp i varv och det är det ena inlägget mer intressant än det andra!

Här är länken.
Denna dagen ett liv .....


Bilden: på tillbakavägen.

Jag varnar er redan nu, det blir ett långt inlägg! 
Så här var det. Vi åkte från Halland vid niotiden .., någon mil hemifrån upptäckte jag att min mobil låg kvar hemma på arbetsbänken, nåja, man klarar sig ju ändå. 
Det var gott om om vägarbeten och på ett ställe även en trafikolycka, så det tog lite tid. Minstingen som en ängel. 

Klockan 13.00 skulle Maja vara på jobbet och A, lillkillen och jag tog sikte på Skanör-Falsterbo. Nu skulle vi besöka Måkläppen där det finns så många sälar. A som en gång varit jägarsoldat hade en jätteryggsäck och han hade tagit med liggunderlag och så bärsele till den lille och vi hade såklart kaffe i termos och mackor som jag fixat. 
Plus blöjor, ombyten och extrakläder.

Så parkerade vi vid Flommens golfrestaurang och när vi väl skulle ge oss av, visade det sig (alltid visar det sig) att bärselen var för liten, så A tog först på sig ryggsäcken och sen fick den lille sitta på hans axlar. I  t i m m a r!!!  Vi gick och gick och gick .., och i lös sand där skorna sjönk ner .., och hela tiden solen i ansiktet och en glad liten krabat! 

Efter kanske en och en halv timme eller mera, slog vi oss ned vid havet, drack kaffe och åt av mackorna och den minste fick också mat. Fortfarande sååå glad.
Människor kom och gick.


Foto: Sonen ... det här var på väg tillbaka till bilen. 
Solen stod lågt .., underbart vackert ljus!

Ett par berättade att det säkert var trehundra sälar längst ute på Måkläppen, men det skulle vi veta att det var minst lika långt kvar att gå!
"Räkna med åtminstone en timme till innan ni är framme!" sa en av männen.

Nej, då valde vi att vända .., han som varit glad hela tiden skulle aldrig orka med flera timmar till och att bära en glad liten skit är ju arbetsamt nog, men en som då kanske blir less och bedrövad, nej. Dessutom skulle vi knappt hinna tillbaka innan solen gått ned.

S o m  jag beundrade A som inte bara hade den i mina ögon svintunga ryggsäcken, men även sonen på axlarna. Fick då veta att under jägarsoldatutbildningen var det packning på 60 kilo som var och en kånkade på och detta i upp till sex mil ..., ja, då var ju det här ingenting!

På tillbakavägen hade vi solen i ryggen och då var minstingen sååååå trött, så då bar A honom i famnen ..., och där blev det godnatt! Bilden visar början på hemvägen, tack och lov hade vi då medvind. 

Men det ska jag säga .., att såååå ofattbart vackert där var .. och havet var grönturkost och vi träffade ett par där kvinnan ursprungligen var från Råneå i Norrbotten (men bodde i Skanör) och hon berättade att hon alltid badade här ute där det inte är så officiellt ..., och ingen brygga eller nåt. 
Rena rama paradiset!

Jag kan också säga att jag aldrig har gått så länge och så långt i lös sand, inte sedan jag fått mina knäproteser, men det gick det också. Hade jag ont någonstans, så var det i höger höft, men det var inte farligt ändå. Härligt att känna att man orkar! 

Väl hemkomna åkte sonen och hämtade biljetter till EM-handbollen på tisdag i nästa vecka (många besvikna danskar som säljer sina, nu när inte Danmark gick till final) och under tiden var jag hemma och tog hand om minstingen som innan dess fått bada i badkaret med sin pappa. Och han - den lille - hade redan fått middag och när så A åkte iväg, tog det kanske en halvtimme så tog jag en v ä l d i g t  trött liten pojke till sängkammaren .., ååå, så han grät, men jag drog spjälsängen närmare dubbelsängen och så sjöng jag det som jag sjöng när mina egna barn var små ..., lulla-ma-lulla-lulla-ma-lo .., i omgångar ..., och tro det eller ej: han somnade! Vilken lycka!

Nu har vi ätit hämtmat (jag valde pollo diablo - jättegott! -) och sonen köttbullar och det hettar nåt otroligt i ansiktet och jag är så glad och tacksam för den här dagen! Handboll väntar .., och jag kan säga att jag kommer garanterat att somna ovaggad inatt! 

Tack livet!
Verkligen.

(Läser på nätet att en promenad i "trevlig takt" kan ta mellan fyra och fem timmar).


torsdag 16 januari 2020

En bra dag ...


En dag när jag förbereder inför besöket från Malmö.
Och med posten kommer hälsningar som gör hjärtat lika glatt som igår.
Ett från Anne i Mantorp - tack Anne -!
Och ett från Emma.
Ni kan ju försöka lista ut vem som skickat vilket.


Och igår tulpaner från Monet - som jag missade - det kom som en bifogad fil.
Tack, tack! Det var vänligt och inte avsett att glömma.


Bakade tårta .., gjorde lammfärsbiffar .., ordnade med små västerbottenspajer och precis när dom kom och lillkillen totalcharmade sin farmor, dök helt spontant Britt och Ecke upp och åååå, så roligt det var! Jag ringde bums friherrinnan och frågade om hon inte ville komma .., och det gjorde hon.
Tårtan åkte fram efteråt .Ecke tyckte väldigt mycket om just tårtan och tyckte att jag borde fylla år oftare. Finns det nånting som är bättre än spontanbesök? (Helst om man har någorlunda städat).
Nu blev det en timmes prat runt köksbordet och Ecke som ju har bott i Ystad, har även bra koll på Malmö och så blev det surr mellan honom och Anders om just Malmö med omnejd.


En alldeles suverän present kom med posten för säkert ett eller två år sedan; det var den plastgrejen som är fullständigt suverän som hjälpmedel för att öppna krångliga lock.
Hade jag  i n t e  haft den idag, hade jag  aldrig fixat det!!
Tack bettan i Lund!

Och nu .., när klockan är tjugo i tio?
Då är Maja en trappa upp och försöker söva lillkillen .., Anders och Thomas ser på handboll (eller pratar mest om annat, jag undrar hur mycket dom egentligen tittar ...) och senast klockan 9.00 ska vi åka iväg till Malmö, sen bär det av till Måkläppen för att spana på sälar!
Thomas ansluter på lördag, efter ett styrelsemöte han ska närvara på.
Ja, det har jag säkert berättat om!

Trevlig helg till er alla!
Kanske tar jag med mig min laptop, så kan man visa nåt trevligt.

Ajöken, sa fröken.


Dagens fönster ...


Från Lisbeth i Stockholm kommer det här fönstret.
Det var en födelsedagspresent.

Hur glad blev jag inte!!
Visst är det underbart!

Tack! säger jag.

onsdag 15 januari 2020

En bra dag ....


Födelsedagslunch hos friherrinnan.
Trerätters och vackert dukat.
Jajamen.


Och hur smarrigt som helst förstås!
Efter detta blev det limekyckling med pressad potatis och god sallad.

Sicilianska blodapelsiner i klyftor till dessert och till kaffet bjöds på hembakade chokladbiskiver.
Ja, ni förstår .., vilken dröm allt detta var!

Åkte därefter till återvinningen i Falkenberg .., passade på att handla på Willys .., (trevlig kassörska). Harry gjorde mig sällskap. Han gör mig faktiskt alltid sällskap numera, men väntar på godkännande där han ligger i soffan. Vill inte förödmjuka sig och komma till dörren och sen få stanna hemma. Nu förstår jag precis och han också. En annan slags blick bara från mig ., några sekunder när jag tittar på honom och ler lite .., så förstår han!
Och lyckan när han följer med!

Sen hemåt igen.
Lagade mat tills pv skulle komma vid sexsnåret .., hämtade in posten och gick på lång promenad med harry. Regnet  v r ä k t e  ner. Här finns ju knappt några gatlysen och jo, jag hade reflexer på mig själv och reflexväst och halsband på Harry, men ändå, det var svårt att se var man satte fötterna.


Så hemåt.
Kollade posten.
Där var ett vykort från Sydafrika .., och ett postens vykort från Västergötland och en fin nötväcka med en nöt i näbben på framsidan (tack Mian!) och ett brev från Lill-Karin i Tyresö. Sååå duktig hon är på att teckna! Kanske hade brevet blivit liggande före jul, men det gör ju inget, man blir lika glad ändå.
Och se där .,. ett brev från Eva i Jämtland.
Tidigare i morse läste jag ett handskrivet brev från Eva i Tyresö.
Allt värmde inombords.

Så kom Pv hem .., duschade, vi åt middag .., tittade på två handbollsmatcher och han som varit igång hela dagen gjorde natt vid tio .., själv har jag suttit och tittat lite på kanal 10, ett program som heter Jailhous Vegas eller nåt sånt, från Las Vegas, från en polisstation där den ena mer tokiga människan än den andra tas in. Där är prostituerade som har slagits .., många kvinnor sägs vara såna som älskar att ge män pisk (s.k. dominatrix) och så har grannarna trott att det varit slagsmål på riktigt och polisen kommer.
Ungefär så här. 
En annan - ung och vacker kvinna - berättar att hon poserar framför en webbkamera och gör det männen vill att hon ska göra. Tio dollar per minut tar hon för sitt jobb.
"Det betalar mina räkningar", säger hon.
Ja, det var intressant.
Skrämmande på många sätt.
Nästan alla sätt.
En helt annan värld än min egen.

Så lite man vet.
När Jarmo hör av sig ...


Många gånger har jag träffat människor - oftast då kunder - som när dom fyller år, säger att "ja, det är inte trevligt längre med födelsedagar .., man påminns ju bara på att man blir äldre och äldre!"

Jo, förvisso är det på det viset, men jag tycker ändå att det är himla trevligt att få fylla år.
Att få vara med.

När Harry har födelsedag, då brukar han få en grattishälsning från försäkringsbolaget If och jag inser ju att det är nån smart människa på pr-avdelningen som då tänkt till och som vet hur djurägare fungerar.

Och nu har någon på K-Rauta tänkt samma sak.
Om jag blev glad?
Det kan ni tro!

Jarmo med sin sjungande finlandssvenska som säger grattis, visserligen i text - men man hör ju hans röst inom sig - jo, det var inte det sämsta!
Tack Jarmo!
Dagens fönster ...


...  fångades genom bilrutan under semesterresan i underbara Skottland!