fredag 16 november 2018

Fredag i november ....


Att "göra bort sig", det är nånting jag är expert på.
Oftast beror det på att jag har för bråttom, men den här gången berodde det nog mera på att jag inte tog på mig läsglasögonen.
Hos "vaderpia" på instagram (alltså SVT:s alltid så behagliga Pia) finns en bild på några blad som i mina ögon såg ut ungefär som dom här på bilden, fast mindre. När jag passerade dessa igår, funderade jag på vad det kunde vara och när jag så såg "väder-pias" bild, frågade jag vilket träd det handlade om.
Svaret fick mig att gapskratta!
Det var blåbärsris!!
När jag så tog på mig glasögonen och tittade närmare, ja, men då var det ju så självklart alltsammans.
Men nu kan jag ju fråga er.
Vad är det för buske som blir ett par meter hög i alla fall, eller är det rent av ett mindre träd som bara skjutit skott?
Svar emottages tacksamt!


Det är en alldeles helt fantastisk dag det här.
Tänk er isigt blå himmel .., vindstilla .., och bara skönt ute!
Nere vid stranden såg det ut så här.
Och jag har druckit kaffe och harry, som aldrig vill äta på morgonen, har fått mat och nu ska jag köra till Matöppet i Slöinge och hämta ut ett bokpaket. Antingen är det P-O Enquist "Ett annat liv", den jag lyssnat klart på nu (har säkert missat hur mycket som helst) och som jag ska ta mig igenom, eller så är det Karin Smirnoffs bok vars titel jag nu glömt .., nånting med bror.

Så tänker säkert någon .. men varför köper hon böcker, i stället för att lyssna på dem bara?
Jo, för att jag tycker om att hålla i en bok .., att bläddra i den och se sidorna.
Och ja, jag inser att det inte blir billigt, men jag vill hellre ha boken rent fysiskt.
Vi översvämmas som det är av böcker, men man kan ju ge bort dem eller sälja dem kanske (det senare lär aldrig bli av, men det låter väl bra).
Jag tar det på spritkontot, det som är nästan obefintligt.


Nu är det nog den allra sista Ingrid-Bergman-rosen ändå.
Sååå vacker den är!
Dagens fönster ...


Från Jamtli kommer fredagfönstret och nej, det var inte eva på frösön som hade håven redo, det var däremot Ulrika som var där på besök!

Tack! säger jag.

torsdag 15 november 2018

Lite sömn och danska språket ...


Igår, innan vi åkte till friherrinnan och kalasade på det goda ankbröstet, satt pv här vid bordet och rättade matteprov. Jag hörde hur han suckade allt mer. Nästan ingen av eleverna hade skrivit godkänt på provet och han grubblade och sa att "men hur ska jag få dem att inse att man är tvungen att öva hemma också, det räcker inte med dom två lektionstimmarna per vecka när man läser matte 3 ...?"

Nu är det här inte elever som han själv har haft, men han var verkligen bekymrad.

I morse berättade han om en natt med bara några få timmars sömn.
Jag frågade vad som hänt .., om det var nånting som bekymrade honom?
Jo, det var det här med elevernas prov och hur han skulle ta upp det med dem, men sen gav det ena det andra och han kom att fundera på helt andra saker, sånt som väl egentligen inte alls var viktiga, men ändå.
"Ja, ja .., det går ju ändå ...", sa han och cyklade iväg.


Själv hade jag tidigt på morgonen lyssnat till danske Thomas Skov som jag följer på instagram.
Han länkar till en intervju- eller en podcast som på danska heter "Köreturen" (men med ett danskt ö)  - där han "berättar om förhållandet till sin nu döde far, mannen som han aldrig riktigt "fandt sammen med i voksenlivet".

Thomas Skov blir alltså upphämtad och under en biltur utspelar sig samtalet (det är på Jylland) och till min förvåning hängde jag med i alltsammans. Inte ordagrant, men så där så jag fick ett rejält sammanhang och det gjorde mig glad.

Lite senare på morgonen drömmer jag att jag har tagit in på ett hotell i Danmark.
Det är bara jag själv .., och det som är mitt rum visar sig vara stort och rymligt.
När jag går ut en stund, hittar jag omöjligen tillbaka till mitt rum och inte kommer jag ihåg rumsnumret heller. Jag frågar en ung kvinna i receptionen, hon säger att det är rum 245, men det är det inte, där bor en annan kvinna. På en stol ligger kvinnans neccessär, den är plommonfärgad och mycket större än min. Försiktigt stänger jag dörren och letar vidare.
Nej.
Jag hittar inte.

Då lämnar jag hotellet och ger jag mig ut på stan.
Vid en restaurang möter jag mina barns pappa och hans fru Karin.
Dom ska på fest och är väldigt uppklädda - Karin har en klänning i guldlamé - och jag berättar jag inte hittar till hotellet och inte vet namnet på det heller.
"Men hur ska du då göra ...?" säger mina barns pappa.
Jag säger att jag vet inte.


Sen blir det ännu mera morgon och jag vaknar och är "oriven".
Den där känslan av att inte veta .., skräcken för att tappa minnet, att bli som mamma .., ligger alltid i botten. Harry har hela tiden legat nära, nära .., nu ligger jag kvar i sängen en stund och stryker honom över öronen som är så lena .., jag ser att det är ljust ute och himlen är grå .., kanske dags ändå att lämna sängvärmen och ge småfåglarna mat?

Inget är planerat för dagen.
Helt öppen ligger den.
Kanske ett dopp i havet?
Kanske inte.

Dagens fönster ....


Oj, jag fick verkligen fundera innan jag kom ihåg var den här bilden var tagen, men nu vet jag.
Det var när Anders bodde i centrala Malmö, i en lägenhetsuppgång där det varit struligt och hur glad var jag inte när han flyttade till ett lugnare ställe.

Harry var också med.
Om man i vanliga fall bor på landet, då är det himla spännande att titta ut på en annan slags värld.

onsdag 14 november 2018

Dagsverke ....


Räfsat mängder, mängder med löv och för ovanlighetens skull hjälps vi åt; pv brukar tycka att sånt är onödigt, men nu lägger vi alltsammans på det som ska bli ett potatisland på ett helt nytt ställe och det blir säkert bra. Sist av allt skyfflade han på jord från komposten, ja, så hoppas vi att maskarna träder i tjänst.

Det var ett par timmar med solsken och ingen vind.
Nu är det mer som vanligt.

Brygger mig kaffe (pv har cyklat till Getinge för att låta vaccinera sig, vi har valt olika vårdcentraler) och jag har pratat med vårdcentralen i Slöinge och hört mig för om vaccin för lunginflammation, vilket man numera inte gör reklam för; det är mest om man tillhör någon riskgrupp, sa sköterskan .., och jag, som en enda gång i livet varit drabbad av detta (under tiden i Kungsängen), skippar nog det hela.


Ikväll vankas middag hos friherrinnan.
Ankbröst, jo, det är inte det sämsta!
Och i morgon jobb för pv och även fredag.

På lördag åker han till Ljungby på "kusinträff deluxe" och själv tar jag harry och tar sikte på Skåne.
Min syster är hysteriskt intresserad av skidåkning, så det blir nog till att följa Vinterstudions sändningar, ja, det tycker jag också är kul. Hon har haft fullt upp med att bistå barnbarnet som flyttat in i lägenhet i Helsingborg; dels med flytt, men även målning och annat, så jag har erbjudit mig att stå för maten. Det blir nånting med lamm i alla fall.

Lyssnar till "Låtar du missade" på min Spotify-sida.
Man må tycka vad man vill om algoritmer, men oj, så bra dom är ibland!
Nu har jag fått en spellista med låtar som passar mig som hand i handske!
Just nu spelas "September Rose" med Cailin Russo, en sångerska jag aldrig har hört talas om och ja, jag tycker himla bra om låten!
Åtta timmar av femton ....


Nog är det ganska fascinerande ändå, att Västerbotten har fostrat så många - i mina ögon - fantastiska författare! Torgny Lindgren, Sara Lidman, Åke Lundgren (ja, just Åke Lundgren), P-O Enqvist, Stig Larsson och Stieg Larsson och nu också Karin Smirnoff, vars bok jag beställt på rekommendation av Mari i Falköping.

I flera dagar har jag mellan varven lyssnat till P-O Enquist  (med ui!!) som själv läser ur sin över femhundra sidor tjocka bok "Ett annat liv". Det har inte varit helt problemfritt. Jag har somnat .., vaknat till ., fått spola tillbaka men vet ju då inte riktigt v a r  jag seglade iväg och ibland har jag vaknat av att det varit så intressant; det är ju rent obegripligt att hjärnan liksom sållar ut och på ett sätt puttar lite i en så man vaknar!

Idag beställde jag själva den fysiska boken från Bokbörsen.
Tio kronor kostade den, plus frakt 55:-, men det kan jag ta.
Såå skönt det ska bli att ta sig an boken .., kanske jämsides eller helt enkelt ta den från början!
Nu, när man är pensionär och har tid, så är det ju bara att ta för sig.

Vad tycker jag om boken?
Jag tycker att den är underbar, frånsett när författaren minns sina sexuella eskapader, vilket jag tycker blir väl tjatigt. Men för övrigt: kanon!

(Dessutom, men det hör ju inte samman med själva boken, tycker jag att P-O Enquist med ui, är Sveriges grannaste karl).
Dagens fönster ...


Alldeles säker på vem som tagit den här bilden är jag inte.
Det kan ha varit jag själv, men också någon annan.

Hur som helst får den bli onsdagens fönster och jag tycker så mycket om den.

tisdag 13 november 2018

Så var det gjort! 


På väg hem från affären där friherrinnan och jag själv handlat, kom jag på det här med influensavaccineringen! Alltså svängde jag inte in på Ejdervägen, utan fortsatte raka spåret till vårdcentralen i Slöinge. Till min förvåning (hur kunde jag bli förvånad ...!?) var där fullt och nästan mer än så i väntrummet och den här bilden gör inte verkligheten rättvisa, ty till höger om mannen på den vita stolen, där satt dom flesta, plus lite längre fram och så där jag själv satt.

Intill mig hade jag två äldre farbröder.
Den ene av dem var kort i rocken och krumryggig och alla tänder i nederkäken lutade ett och samma håll, men åååå, så rar han var! När vi alla suttit där tysta i kanske tio minuter, sa han - på nån slags härlig dialekt - att ..."här är ju lika tyst i kyrkan ...".
Och så looog han.

Klockan 13.00 öppnades receptionen där vi skulle betala och detta skulle gå i turordning, ja, man fick ta en nummerlapp när man kom in i väntrummet (och rullen med lappar var det ingen som hittade .., man fick visa, den hängde på tamburmajoren vid fönstret) och sen, när vi skulle börja betala för oss (först betala, sen ropades respektive patient upp), så blev det lite småkaos.
Vems tur var det egentligen?
Och dom som kom långt efter oss och bara stövlade in till den alltid så vänligt leende kvinnan i receptionsrummet (där en ny höj, - och sänkbar disk installerats, nu var den i högt läge, det kändes som om man var på banken ..), dom fick snopna komma ut igen och ta en nummerlapp.

Till slut sa jag att den som kommer ut från lilla rummet och har betalat kan ju säga vilket nummer som står på tur och det tyckte även mannen på den vita stolen och då fungerade det perfekt.

Själva vaccinationen tog knappt en halv minut och kändes inte alls.

En yster Harry mötte mig vid ytterdörren och sigge hoppade ner från sin älsklingsstol och ville gå ut .., själv ordnade jag mig kaffe och en god macka med skivbar Arbogapastej.
Mer behövdes inte.
En tisdag ....


Och exakt en månad kvar tills det är lucia.
Å, så jag tycker om lucia!
Fin sång från tv:n på morgonen .., tända ljus, lussekatter och kall mjölk.

Men nu är det november.
Klockan fem steg pv upp och en timme senare gav han sig iväg på cykel till Sannarp, för jobb två dagar i veckan fram till jul. Nu tror jag att det handlar om gymnasienivå och mest matematik.

Själv är jag fri.
Ja, jag är ju pensionär.
Har tittat på Morgonstudion (tycker så mycket om Maria som läser upp kulturnyheterna!) .., gett fåglarna mat .. (ivrigast är lilla nötväckan som knappt kan bärga sig innan jag fyllt på!) .., och planen för dagen (man måste inte ha planer!) är att räfsa lönnlöv vilka ligger i  d r i v o r  i slänten!
Och friherrinnan som för tillfället är utan bil (lagning) ska få skjuts till affären .., jag tänker fortsätta lyssnandet av P-O Enqvist som läser från sin bok "Ett annat liv".
Från början var det FEMTON timmar att lyssna av .., nu är jag nere på tolv timmar.

Efteråt, på väg till bilen.

Igårkväll var det Filmstudio igen.
Den här gången visades en film av Michael Haneke - "Happy end" -, en film som nominerades till Guldpalmen (men inte fick den) i Cannes och som, när jag kollade recensionerna, fick så fantastiskt fina betyg.


Enormt bra skådespelare var det .., det var Jean-Louis Trintignant som jag en gång i min ungdom hade som filmstjärna, ja, dom här små korten man sparade på eller bytte med kamrater.
Det var Gina Lollobrigida, Brigitte Bardot, Pernell Roberts (Bröderna Cartwright) och Elizabeth Taylor och så han då, J-L.


Född 1930 (min mamma var född 1921).
Nu ser han ut så här och spelade helt fantastiskt bra!
Den 11:e december fyller han åttioåtta år.

Isabelle Huppert spelade som vanligt suveränt bra .., och med i filmen var även Mathieu Kassovitz, mannen som i underbara filmen Amelie från Montmartre hade rollen som den som reparerade fotoautomater. Den mannen hade banne mig inte åldrats en enda dag på alla åren sedan Amelie-filmen!

Själva biografen längst till vänster .... Bulls restaurang därefter.

Förutom på den första raden, var det fullsatt i salongen.
Själv hade jag tur och fick en "ensam-fåtölj" på balkongens högersida och det var perfekt, inte en enda sekund kände jag av den där knutan i skuldran!

Men själva filmen då?
Ja, den var .., annorlunda. 
Där jag satt högt uppe med fin utsikt över salongen där nere, såg jag hur somliga kollade sina mobiler under själva filmvisningen (i smyg förstås) och mitt i alltsammans hördes ljudliga snarkningar där nerifrån .., snarkningar som bara stegrades och först trodde jag att det hörde till filmen, men när publiken började fnissa och harkla sig ., förstod jag ju .., det var verkligen nån där nere som sov gott!

I någon av alla recensioner som jag läste när jag senare kom hem, såg jag att denna Happy End hade fått kanonbetyg av så gott som alla recensenter .., ja, jag är väl inte tillräcklig cineast för att till fullo inse den enorma storheten, jo, bra var den .., och som sagt suveräna skådespelare, men det var ändå ingen film som satte för evigt djupa spår i mitt filmhjärta. Igårkväll gav jag den en fyra av fem i betyg, idag skulle jag kanske valt en trea. (Förutom då själva skådespelarinsatserna).

Dagens fönster ...


Igår ett fönster från urmakeriet i Falkenberg, idag flera fönster (ååå, så hemskt att putsa dem!!) från Amsterdam! Det var annannan som i flykten hivade upp håven .., tänk, vad ni är underbara, ni fönsterfångare! (Ja, ni andra också!)

Tack snälla! säger jag.

måndag 12 november 2018

Utflykt norrut och dagens fönster ...

Den första patienten läggs in i bilens bagage ...

I föregående inlägg berättade jag om väggklockan hemifrån som för ett par år sedan insomnat och därefter mest agerat väggprydnad. Otaliga gånger har vi tänkt leta reda på en urmakare som möjligen kunde bistå oss (eller mest klockan), ja, så att den liksom återuppstår.
Igår länkade Bert i Luleå till en klockreparatör i Falkenberg (jo, vi har sett hans annons tidigare, men aldrig tagit tag i det hela), men nu ringde pv till honom och jodå, det var bara att komma.

Och Amerikaklockan som jag älskar så högt ...

Den andra väggklockan, den som jag ropade in på autkion i Heberg och som saknade såväl pendel som en visare, den fick också göra oss sällskap.


I närheten av Eftra upptäcker vi en stor Highland-Cattle-kalv som spankulerar omkring vid vägrenen och uppenbarligen har tagit sig ut från hagen - men inte in igen -.
Hoppsan!
Det tar pv tio sekunder så har han klivit ut ur bilen och jag ropar "men vad ska du göra?!" och får till svar att han tänker "fösa in den i hagen igen", om han bara hittar nån öppning och jag tänker att nu har han fått spader.
Men se, ännu en bil stannar till .., det är Hemtjänsten i Falkenberg och ut kliver en resolut ung kvinna och hon gör pv sällskap och vips, så har dom agerat kofösare och pv lyfter bort strömgrejen och så får dom in kalven till den övriga skocken. Själv sitter jag i bilen och ringer till den enda bonde jag känner som bor i närheten, men det är inte deras djur, men frun som svarat vet vilka dom tillhör.
Ja, nånstans måste det ju ha blivit en öppning i stängslet.
Sen iväg till Falkenberg.


Så vackert där är!
Vi har svängt in på en liten sidogata med de allra vackraste trähus och mitt emot ligger en kyrka och längre ner flyter Ätran.
När pv lyfter ut väggklockan känns det som om vi bär in ett kärt barn till akutmottagningen.


Urmakaren visar sig vara en himla trevlig prick, kanske i vår ålder, kanske yngre .,. och han tittar på klockan och säger att den nog har minst etthundratjugo år på nacken och så tar han upp själva urverket och visar vad som säkerligen felas .., det är olja som geggat ihop (vi är oskyldiga) och med en slags kraftig tandpetare pillrar han i olika hål (det påminner om rotfyllning!) och säger att det ska säkerligen ordna sig, ja, nog ska han kunna fixa den så den både går och slår.
När jag frågar vad det kan gå på, säger han att .., tja, ungefär tre tusen kronor!
Jag ser resesparkontot minska radikalt, men pv säger att det här får bli min julklapp och födelsedagspresent från honom!


Sen hämtar vi in "lillebror" och klockmakaren säger att den var verkligen fin ..., och titta, där är små inläggningar av pärlemor, jo, nog är det en Amerikaklocka alltså och den är kanske enklare att laga; där fattas en visare och pendel och slagverket ska nog ordna sig också.

Den klockan betalade jag 250 kronor för och den är väl inte värd mera heller, men om ni bara visste hur mycket jag tycker om den. Och hur vacker jag tycker att den är!
Här finns en bild från nätet där man ser en liknande klocka.


Urmakaren heter Bengt, han är mellanbarn, Stenbock som jag själv (det gissade jag rätt på med en gång till pv:s förvåning) och han har vänster tumme upp.

Sen får vi ett kvitto och så småningom hör han väl av sig och det ska bli så outsägligt roligt att få två fungerande väggklockor .., och jag som älskar klockklang får ju i alla fall sånt i miniatyr - det är alltid nånting -.


På väggen på huset intill, kan man läsa följande.


Och så här ser det ut när man på gården, fast från andra sidan, då har jag alltså Ätran i ryggen.


Man kan ju undra ... hur många människor som har lämnat fotavtryck här, ja, under årens gång.


Dom gamla husdelarna gick alla i rött och grönt. Svårt att få fram rätt kulör här vid datorn, det var sååå vackert i verkligheten.


Innergården var byggd i fyrkant och ja .., här hade man lätt kunna tänka sig att bo!


Också från baksidan, med Ätran i ryggen.
Vi gick nämligen en runda med Harry efter att klockorna var inlämnade och då kunde vi gå in genom porten, men från andra hållet.


Och tänk .., om stenar kunde tala .....


Vacker och säkerligen väldigt gammal tegelvägg ...!
Det är sånt här jag är så glad för .., att jag bor där det fortfarande finns en massa historia i boningshusen! Jag saknade det sååå hemma i Malå! Där hade dom vackraste trähusen rivits; kvar blev Prästgården och Radio-Erikssons hus på Storgatan. Men alla andra!


Och så får det bli ett dagens fönster från herr urmakarens lilla verkstad.
Det kan inte hjälpas, men när man ser Ätran rinna förbi (det tycks ganska strömt) är det omöjligt att inte tänka på pojken Dante vars öde beseglades just i Ätran.
Men om det pratade vi inte.
Men tänkte.

Det här blev ett långt inlägg, men Anne i Mantorp blir väl i alla fall nöjd ,-)
(Hon säger sig tycka om just långa inlägg).
Hurra, hurra! 


Idag har min storasyster födelsedag!
Sjuttiofyra år.

En gång skickade hon ett gratulationskort till vår äldsta syster (det skiljer tre år mellan dem) och där gratulerades den äldsta till bemärkelsedagen, men längst upp stod det skrivet "better You than me".
Som vi skrattade!

Birgitta bor själv i huset utanför Adelaide .., hon är och har alltid varit orädd .., hon är rättfram och oerhört snäll. Och hon har varit med om en hel del. Hon har brutit flera ryggkotor och legat i gipsvagga under flera månader (skidolycka) och hon har dråsat i backen när hon skulle beskära ett träd och så hamnade hon med huvudet i en stenmur och det var inte långt ifrån att hon seglat vidare!

"Men det var ändå bra, för all min migrän försvann .. inte ett anfall sedan dess!" sa hon leende.

Nu är hon sedan en tid tillbaka änka, men tar obekymrat bilen och kör dom sextio milen söderut till sonen Fredrik som bor i Portland.



Så här såg det ut när hon i våras hälsade på hemma i fosterlandet.
(Här på besök hos AP).
Allt möjligt hann hon med .., hon bodde hon Rigmor utanför Hörby .., hon blev hämtad av min Maria som tog henne med till Upplands Väsby och guidade henne i Stockholm där B bodde under många år .., och Birgitta fick vara med när Emil tog studenten och sen åkte hon med oss tillbaka till södern, ja, vi lämnade av henne i Skåne och det var då fick rabarberpaj, innan pv och jag själv skulle åka hemöver.

Hurra, hurra för Birgitta!