torsdag 16 september 2021

Eftermiddag ...

Eller mitt på dagen, kanske?

Det har regnat i princip hela dagen - so far -. 

Gick Johanssonrundan med Harry. Valde den tyngre biten, alltså ingen nerförsbacke, utan tvärtom .., långa uppförsbacken mot fabrikör Johanssons hus. Slog mig ned på en sten när jag nått toppen och satt där med Harry framför mig .., strök honom över huvudet och tänkte att han är den bäste av vänner att ha som sällskap såna gånger. 


Konstnär: Anker Landberg, född 1916 Danmark.
Vilken kraft i bilden!

Tänker ofta på människor som dök upp och försvann på sjukhuset. 
Vad hände med dem alla?
Ja, vad hände med mannen från Norrbotten som berättade de mest sanslösa historier om sitt liv och någon dag senare sa vi ..."kan detta verkligen ha hänt ...?" Den mannen tyckte att maten som serverades var anskrämlig och hans son kom med nybakad pizza och ibland sushi och vi andra bara gapade. Och han bjöd på godis .., i en skål ute på balkongen fanns Ahlgrens bilar. "Varsågoda och ät!" sa mannen som fått så mycket stryk av sin pappa, då, i sin ungdom. 

Eller kvinnan från norra Halland som arbetat som sjuksköterska och hade sån integritet och som hade drabbats av en hjärtinfarkt när hon cyklade på stan. Hon blev så dålig, steg av cykeln och stod framåtböjd och tänkte väl att nu är det slut, när en förbipasserande kvinna - lämpligt nog sjuksköterska - stannade och frågade hur det var fatt och resten förstod vi ju. 

Eller skrävelprataren som berättade om livet i Halmstad, då, när där fanns såväl strippor och så kallade "glädjeflickor". Det var i hans ungdom det och det var den mannen som prompt ville kalla mig för Lizzie. Jag sa att det kunde han glömma.


Konstnär: Anita Carlsson Crantz. 

Eller mannen som var kund i affären där jag arbetade. Tänk, så glad jag blev när jag upptäckte honom vid kvällsfikavagnen!

Eller D som samlade på elgitarrer, hade minst två Rolexklockor och förr om åren hade rest runt med svenska rockband och varit scenarbetare och som var så röksugen, men sa att han skulle kämpa emot. S o m  han väntade på klartecken för sin by-pass-operation i Lund. 
Nästan hela dagarna satt han ute på balkongen, eller vandrade fram och åter i korridoren. Eget rum hade han och sa att det var det bästa .,. att själv kunna välja kanal på tv:n. 

Eller mannen som startat ett rockband och faktiskt redan genomgått en by-pass och blev allt piggare allt eftersom dagarna gick. S o m  han längtade hem. När den dagen äntligen kom, hade han svidat om och bar sina egna kläder och jag tänkte att han hade så snygga skor. 


Konstnär: Sven Dahl, 1957. 

Och jag funderar ofta på hur det gick för kvinnan med det vackra håret - ja, hon var vacker hela hon .., på ett stillsamt sätt -, hon som fick åka hem utan att något gjordes, men hon kände sig så orolig. 

Sånt kan man fundera över en regnig dag i mitten av september.

(Tavlorna hängde i sjukhuskorridoren och en sköterska stannade till när jag stod där med mobilen och fångade dem på bild. Inte en endaste gång han hon reflekterat över vad som hängde på väggen! Det säger kanske en hel del om att där är full fart på personalen, eller så är man kanske inte alls intresserad ..? Så kan det också vara.)

Tankar för dagen ....

Här handlar det om doften av kokkaffe. 

Det han berättar om, väcker liknande minnen hos mig själv.

#kaffeslurk

Och så dagens avsnitt ....

Tack Peter Sundström!

Torsdagsfönstret ...


För ett antal år sedan, sju faktiskt, tillbringade madamen i det gula huset några dagar i London. Det var där fönstret fångades. 
Tack Elisabet .., du tillhör inte eliten av fönsterfångare- vad beträffar antal motiv i håven - där trängs Ulrika, annannan, Monet, ellem och även Turtlan i Värmland. 

Men det här fönstret håvades in i stadsdelen Kensington och jag säger återigen tack och bock till dig, Elisabet!

onsdag 15 september 2021

På vift söderut ...


Från Halmstad till Laholm är det väl inte mer än tre mil kanske och så får man addera ytterligare två mil hem till Stensjö. Fem mil enkel väg, alltså. Inte mer än att köra från Malå till Norsjö och det gjorde jag ibland - till biblioteket t.ex - för att hämta den sista delen i R F Delderfields serie om industrialismens framfart i England.

Nu var det filmen "The Father" som stod på tapeten. 

Laholm är en stad som vi mer eller mindre bara susar förbi på väg till Skåne, men nu stannade vi alltså till. Klockan nitton var det dags för visning och vi hade fyrtiofem minuter på oss att svänga förbi hos f.d. malåborna Egon och Eva-Britt, vilka även dom flyttade söderut - kanske mest för att komma närmare barn och barnbarn -. 


Såväl Egon (barnfödd i Vilhelmina) som Eva-Britt arbetade båda inom skolans värld, men är nu pensionärer sedan lång tid tillbaka. Egon fyllde dessutom år i förrgår, så då passade det bra med lite Släppträskbröd hemifrån (tunnbröd, alltså) och Eva-Britt hade precis bakat chokladmuffins med glasyr på. 
Såna förekom ofta när jag växte upp och så vansinnigt gott med kall mjölk till! 
På bordet likadana kaffekoppar som pv har. Det kändes hemtamt. 

Så där blev vi en stund .., drickandes kaffe och tittandes ut över vacker vy mot Lagan och kossor på bete på andra sidan stranden. Vilken idyll! Och det mest förunderliga är att det här paret är precis sig lika, så där som jag minns dem för trettio år sedan! 
Helt obegripligt.


Det var alltså "The Father" vi skulle se och eftersom någon som läser här måhända har planer på att se densamma, så säger jag bara att å, så sevärd den är, allra helst om man i sin närhet har eller har haft någon med Alzheimerdiagnos. Eller vilken demensdiagnos som helst, för övrigt. 
Direkt upplyftande är den inte .., men bra. 
Och vilket skådespeleri! 
Här en recension av filmen.

Biograf Maxim drivs tydligen av ett par från Småland, om jag fattade det hela rätt.
Ursnygga och lite annorlunda affischer, tycker jag och läckert med dom stora klockslagen.


Har man någonsin sett en sån anskrämlig biografskylt?
Inte jag. 
Den hade tydligen kommit upp någon gång under 1980-talet. 


Nu ser den ut så här. 
Bilden längst upp visar Hästtorget där biografen är belägen. 
Det var bråttom när vi hade parkerat och jag gick fram till ett äldre-äldre par och frågade hur vi skulle gå?
Kvinnan log nåt så otroligt varmt, så där så jag trodde att vi var bekanta, men det var vi inte. Vilken utstrålning hon hade! 
Vilken värme!

Dagens fönster ...


... fångades av madamen i det gula huset på kullen. 

Det lilla grå huset står öde och liksom upphöjt bland ormbunkar och brännässlor. 
Närmaste granne är dalmatinern Elsa och hennes husse och matte. 

Tack Elisabet som stannade till och tog upp mobilen! 
(Så lite så .., bara skönt med en andningspaus!)