Söndag ...

Vaknar med hög feber. 39.2. 

Herregud, så dålig har jag nog aldrig varit. 

Munnen som en  ö k e n 

Tycker så synd om kroppen. Stackars liten .., och jag ser hur vita blodkropparna formerar sig till anfall, men har det så jobbigt och jag känner sån ömhet för dem. 

Efter tabelettintag, 2 glas filmjölk, mera vatten, får jag ner temperaturen till 38.

Då tappar pv styrfarten 

Sonen ringer och jag pratar med minstingen, han som snart fyller två 

Jag tror att det samtalet motsvarar minst 2 paracetamol.

(Ps. Jag skriver  i n t e  för att få medömkan, bara så ni vet. Däremot för att dokumentera för mig själv).

Lördag ....

Ja, men så blev det väl som vi väntat oss. Båda två positiva. 

Igår var rena helvetesdagen. Tretionio graders feber, våldsamt illamående, totalt trötthet, ont i huvudte (enbart pannan) och absolut ingen ork. Jag tror att jag duschade tio gånger. Stod länge och bara njöt Längtade efter ett dopp i ett kallt hav. 

Pv var också dålig igår, men mest orkeslös Febrig. Blödde näsblod när han snöt sig. 

Idag är vi betydligt piggare. Inget illamående, inte så hög feber (och jag ska absolut inte ta så mycket värktabletter som igår, det mår jag bara dåligt av) ..., jag har suttit ute i solen ., fått våldsam hjärtrusning av minsta lilla promenad (från södersidan och in), pv är trött och mera snuvig. Ingen av oss har problem med andningen. 

Och nu är klockan halv fem. 

Jag har kokat potatis, - och purjolökssoppa .., torkat halltrappan och diskat undan. 

Nu ska jag titta på Carina Bergfeltds program från igårkväll. 

Ajöken, sa fröken.