För tio år sedan .....

... satt jag på Öresundståget och skrev så här.

Bortaplan ..

Som vanligt är Öresundståget - det som ska ta oss passagerare från Malmö till Göteborg -  absolut fullsmockat och från Malmö till Lund trängs jag med ett tjugotal andra resenärer som har inbillat sig att det kanske i "lågvagnen", den där man sitter elva och elva mot varandra .., möjligen ska finnas ett ledigt säte, men det gör det inte.

Efter stopp i Lund norpar jag mig en sittplats och det är ungefär samma lycka som att vinna på Lotto.

Intill mig en mamma och hennes dotter som har varit på semester eller bor i Turkiet.

Mitt emot mig en kvinna och en man i 30-årsåldern .., båda blonda, med ett otroligt giftastycke.
Mannen tar upp en stickad halsduk från sin ryggsäck och visar kvinnan att nånting har blivit fel och så får han utav henne en stoppnål och börjar helt enkelt att sy.
Paret verkar så lyckliga och harmoniska .., och på golvet står en stor shoppingkasse med texten Amsterdam.

En bit därifrån sitter två unga kvinnor; uppenbarligen ett par.
Dom löser korsord tillsammans.
Kånken-ryggsäck .., Fjällrävenjackor .. kort, stubbat hår.
Kyssar och kel.

Intill dem en ung man med rött hår .., brun manchesterjacka .., stickad halsduk och jeans.
Kortvuxen.
Han håller ett underligt föremål i handen .,. som ett hjul i trä .., med ett handtag i mitten.
Å, vad jag funderar vad detta är!!
Till slut kan jag inte bärga mig, utan frågar rakt ut.
"Jaha .., det är en sköld ...", förklarar den unge mannen som sover mest hela tiden.
Jag frågar om han tänker dra ut i krig .., men det ska han inte .., det är nån slags rollspel.

I Ängelholm uppenbarar sig serveringsvagnen.
Det är en rostfri historia med tre plan och liknar såna vagnar som finns på sjukhus och där vaser står på parad .., men här är det chips och salta nötter, vin och öl och smörgåsar.

Kvinnan som är säljare är rundlagd och har snäv kjol och väst och så snart hon böjer sig ner kasar strumpbyxorna på henne och hon måste draaaaa till och ordna och ibland går hon ut på perrongen och hissar upp mer ordentligt (i Laholm, till exempel ...) och jag tänker att ååå, om hon hade fått ha en vid klänning som hon kan röra sig i och detta måste ju vara fasan själv, men kvinnan är glad och sprallig och duktig på att sälja och till mannen som kanske är från Somalia, säger hon att "han ska ta det försiktigt så han inte spiller varmt kaffe på sig!"

Den mannens familj är alla av den slankare sorten och alla har hilkor och det måste vara praktiskt .., inte behöver man bekymra sig om lockigt hår eller nåt sånt .., bara att dra hilkan om sig.

När klockan är nästan nio prick, rullar tåget in vid Halmstads Station.

"God Jul på dig!" säger kvinnan som har flugit med ett turkiskt flygbolag men talar göteborgska och jag säger också god jul och sedan är jag framme.

Kortläsaren har jag glömt i Ystad och minneskortet också och ni får allt tänka er själva hur det var.

Nu har han gjort det! 

För en stund sedan ringde sonen och som vanligt berättar han det viktigaste sist av allt.
Hans mamma är precis tvärtom.

Jo, nu hade han, tillsammans med några kompisar, besökt kallbadhuset på Ribban i Malmö och det hade badats bastu och så blev det tre dopp i ett hav som höll plus tre grader!

"Jo, men det var skönt och det konstiga var att man kunde sitta naken ute en stund utan att frysa!" sa sonen och det har förundrat mig ofta .., tillsammans med friherrinnan har vi, efter badet, druckit glögg och ätit pepparkakor och då har jag ofta bara haft en handduk runt magen och sticketröja upptill.

I sjutton minuter  pratade vi.

Själv har jag inte badat idag.

Nej, jag har ägnat två timmar åt att ta hand om allt ris som dom fällda björkarna genererade!
Med sekatören i hand och harry som sällskap tog jag mig an det mesta, ända tills jag bara inte orkade mera. Så har jag dragit undan stora grenar (vilka då befriats från småkvistar) och tunga klabbar, allt medan harry satt i närheten och höll koll över den här delen av världen.

Igår lade jag in sill (den vanliga, med rödlök, purjolök, skivade morötter och en massa kryddor) och gjorde chokladgodis. På söndag är det lillejulafton - hälften veganskt - och det mesta finns hemma.

Och så var det ju vackert och stämningsfullt (stämningsfyllt ...?) luciafirande i SVT i morse.
Från Göteborgs domkyrka.
Det var ungdomskörer som sjöng nåt så vansinnigt vackert och hela sändningen var så fin .., och vackert ljussatt!

Ungefär så.

Dagens fönster ...

Det får allt bli ett reprisfönster; men ett som alltid gör mig så lycklig.
Emma .. kanske nio, tio år, max. Kanske yngre än så?

Emma på besök i Ystad och som har övernattat hos mormor som är jag och jag har just varit
och köpt färska frallor och lussekatter på Möllers och där står hon och väntar i fönstret och ler så varmt och mormorshjärtat smälter tusen gånger om!

Nu är klockan snart åtta.
Om en timme är jag bjuden på luciafrukost hos friherrinnan och från tv:n hörs den allra ljuvligaste sång från Göteborgs domkyrka och flera ungdomskörer. Jättefin sändning!

Lucka 13 ....

Idag är det Lucia.
Åååå, det är en högtid jag tycker om!
Det här kortet kommer från Eva i Tyresö och hon berättar så här om bilden:

"Så här såg vårt luciatåg ut på Norrgården i Norrköping när jag växte upp. Det fanns många trappuppgångar, kanske sju? Dom stora killarna vill vara med, för det blev mycket godis som vi delade på efteråt.

Det är jag som är lucia med levande ljus och min lillasyster Karin är minst.
Året är nog 1953.
Min kompis Gunilla är tärna bredvid mig och hennes lillebror står bredvid henne.
Ingen vuxen var med alls, men mamma sprang nog efter för att kolla elden."

Tack Eva som delade med dig!

Och här en annan Lucia .., nämligen friherrinnan som under många år kom till affären och lussade för sina arbetskamrater. Då hade hon med sig förning också, ja, det var en väldig service på den tiden.
Men vad hade vi sirap till ...?

Idag ....

Falkenberg.
Röda Korsets "Kupan" .., Netto .., urmakaren Glamheden ..., Slöinge .., Solhaga bageri.

Ljuvligt kaffe tillsammans med friherrinnan.

Och ännu ljuvligare mackor med hälsosam fyllning.
Trevliga bordsgrannar.

Och vackert.
Vackert!

Och charmen med icke-matchande porslin och vacker kaffekanna,

Stackars Andreas ....

Jag måste erkänna att denne vår talman, Andreas Norlén, han väcker alla moderskänslor inom mig.
Till en början såg han ut som en glad skolpojke på väg att börja ettan och  så har han då valts till ordningsvakt. Så roligt! Han tycktes nästan lycklig!

Men ack, om han hade anat som väntade bakom kröken!
Ja, det kanske han gjorde, men nog börjar han se allt mer sliten ut.
Lite ledsen.
Trött.

På morgonens presskonferens stod han där och vred sina händer (nu förstår man varför talarstolar ofta är lite högre, då behöver den som talar inte fumla med händerna) och framför honom satt presskåren likt hungriga vargar som väntar på att dela bytet.
Och som vanligt är det bara några få journalister som ställer frågor.
Många sitter tysta .., KG Bergström, t.ex, och även SVT:s Elisabeth Marmorstein (hon drack kaffe ur medhavd mugg).

Under alla mina år i arbetslivet har det varit likadant.
Eller på föräldramöten.
Det är alltid någon eller några som höjer rösten eller ställer frågor.

Och så tackade Norlén för sig och skyndade sig ut.
Någon större julfrid lär han nog inte känna av.

(Fredrik Wennerlund tog bilden av talmannen).

Lucka 12 ....

I december 2015 såg det ut så här hos Eva på Frösön.
Det hade bakats i bagarstugan och fönstret blev ett "dagens".
Tack igen, Eva!

Samma månad skriver Nelly ett brev och berättar om livet i det gula huset.
I ett års tid har hon då bott här.
Alldeles enkelt är det inte.
Och värst var det med Sigge.
Här en länk om någon vill läsa.

I december 2011, den tionde närmare bestämt, berättar Fru Grå i Ystad (fru Grå heter egentligen Ingalill och var trofast kund i affären) om sin pappa.
Så här skriver hon:

"Det här är min pappa, Anton, någon gång tidigt 40-tal. 

Idag 110110 fyller han 100 år. Jag fick ha honom i livet till 1993.

Pappa arbetade som brandförman på Karlskoga brandkår och på fyrtiotalet hade alla brandmännen job-rotation.

Det var bränder, ambulansutryckningar, bilvård, fysisk träning och som på fotot: reception/växelbevakning.

Det var hit man ringde om det brann eller om det hänt någon olycka.
Så såg en modern telefonväxel ut då.

Visst är han stilig min kära pappa Anton i vit uniformsjacka!

Många hälsningar från Fru Grå."

// Underbar historia Fru Grå! Och ja, så stilig han var, din pappa!

Och så blev det tisdag ...

Och vilken fin tisdag det blir!
Att himlen var blå, behöver jag väl inte skriva?
Lågvatten, men inte så lågt att man tar sig torrskodd ut till badeskäret.

När vi precis är på väg att lämna stranden, nästan snavar jag på en sjöfågel som kraschlandat och ligger med huvudet ner i sanden. Vad har hänt, tro? Jag tror att det är en skarv. Så vacker!

Ja,  nu är jag övertygad om att det är en skarv. Det är formen på vingarna och det gula kring näbben.
Lilla fågel .., jag undrar vad du har varit med om?

Och Harry nosar och nosar ..., och jag vänder på fågeln för att se om där är några uppenbara skador, men nej, jag hittar inga.

Sen går vi över ängen och upp till Ejdervägen. Den börjar ju vid kustvägen och går förbi det gula huset, Eckes hus och många sommarstugor och så tar den av till vänster, på två ställen, och det här är närmast havet. Tomterna är jättestora! Husen jättedyra!

Man kan ju trösta sig med att det måste vara än blåsigare här nere, än uppe på kullen.
Kanske.
Inte är det svårt att se från vilket håll det oftast blåser .., från havet till.
Från väster.

Och så nästan hemma. ..., passerar bara Ecke och Britts sommarhus och postlådorna på andra sidan vägen .., men där är tomt i lådan.

Och nu är klockan tre och julmusik från Spotify strömmar ut i rummet där jag sitter.

Dagens fönster ...

Det finns uppenbarligen flera Eckes här i världen.
Så här skriver den rara Barbro - walkaboutsweden -.

"Hallå där!

Du har gett dina bloggläsare outplånliga minnen Elisabet. ;)

Var tvungen att stanna bilen och ta en bild på det här "nya" stället med det ovanliga namnet Eckes (f.d. Brämhults juice).

Så nu har jag också varit och fotograferat Eckes fönster.

Ha det gott/Massa kramar från: Barbro D

PS. 

Tack för tipset om Cleo - de säsongerna har vi börjat titta på nu och vi tycker att de har stått sig riktigt bra.

DS

//Elisabet skriver: tack gull-barbro!

Lucka 11 ....

I december 2011 komner den här bilden susande genom rymden .., från Houston, Texas till landet Halland och ett gult hus på en kulle! Det var Cecilia i - just Houston - som icke allenast fångade dom rejäla fönstren, utan även ljusslingan Glänsa från Ikea.
Vad hände mera i december för sju år sedan?

Jo, jag drömmer mig tillbaka till tiden i Ystad.
Här har jag tagit en bild rakt ut mot Fridhems Livs och där ute står ett helg gäng underbara människor - många av dem var kunder i affären - alla på väg till Tomelilla på dans.
Mannen som står bredbent i vinröd kavaj, heter Jonas Nilsson och var alltid som en ängel mot mig när jag hade honom i kassan!

Och här utsikten åt andra hållet, västerut.
Där är Jonna - Maggans golden - och där är tanten som jag absolut inte kommer ihåg namnet på, men jag vet precis hur hon ser ut. En stunds ömhet .., lite klapp på en päls. Det betydde mycket det där, att bo så man liksom var en del av livet utanför. Människor som passerade .., som vinkade lite .., och jag själv som ibland öppnade ett fönster och småpratade. Möllers bara runt hörnet.

Så här ser det i det gula husets vardagsrum, då för åtta år sedan.
Tre tyghjärtan i fönstret (alla tre skulle komma att trasas sönder av Harry ...) .., och vi har ännu inte köpt en hörnsoffa, den ska komma ett par år senare.

Tre år senare i december, då kommer det här vykortet till vår postlåda.
Avsändare är Joanna - pv:s brorsdotter - som bor i London.
Nu har hon besökt National Portratit Gallery i just London och där inhandlat en hel drös av dom här vykorten, för tro det eller ej, hennes bror Hannes - han med fisky business - det är han sitter och håller hunden Kasper och i mitten sitter Joannas och Hannes kusin, Anton.
Hunden heter Kasper och tillhör pv:s lillebror.

Men hur hamnade bilden just där?
Jo, den vann första pris i en stor tävling.
Så kan en vinnarbild se ut.

När marken gungar ....

Kanske var klockan kring nio i morse, när ett sms plingade till i min mobil.
Jag tänkte att det i alla fall inte kunde vara från affären, då jag redan igår meddelade att jag på inga villkors vis skulle gå ut extra idag, nej, det var nobelfestligheter som gällde.

Men det var från jobbet.
Det var B som sköter bokföringen som undrade vad som hänt med en bunt Jul-triss-lotter? Åttio stycken var aktiverade och därefter returnerade, men vad hade hänt med lotterna? Var fanns dom?
(Man aktiverar alltid lottbuntarna innan dom säljs och det görs i datorn, en streckkod som man läser in helt enkelt).

Meddelandet hade gått som ett upprop till alla som arbetar i kassan, men ingen visste nånting.
Ja, men hur kunde åttio lotter bara försvinna?
Och vi i kassan som aldrig returnerar trisslotter, ja, men hur kunde det hela ha gått till?
Åttio lotter gånger 40 kronor .., det blir 3200 kronor det.

Någon föreslog B att kolla vem som varit inloggad (vi loggar in med fingeravtryck) i svenska-spel-maskinen, då skulle det ju enkelt visa sig vem som gjort vad.

I flera timmar mådde jag illa!
Jag kollade schemat hur jag hade arbetat och vilka tider .., och försökte tänka efter .., hade jag haft nånting att göra med trisslotternas aktivering? Hade jag öht hämtat nån bunt med lotter? Hade jag kanske aktiverat en bunt och därefter råkat nudda vid tangenten för returer, den som är belägen intill aktiveringstangenten?

Tänk om det var jag ..., hade jag börjat bli dement?
Visste jag inte längre vad jag sysslade med?

På promenaden med harry bad jag till den gud jag nästan aldrig tillber och tänkte att det nog ändå torde vara meningslöst, inte behöver nån gud bry sig i böner från den som enbart hör av sig när det är nöd!
Och jag tänkte mera .., skulle det vara mitt fel, då är det bara att kontakta sjukhuset för ett demenstest. Då får jag väl helt enkelt säga tack och hej till extrajobb.

I sms:et som jag läste hundra gånger och där alla skrev att "nej, jag har ingen aning" eller "några såna lotter har jag inte sett till" och värst av allt "kolla vem som loggat in sig!", stod att B nu skulle kontakta Svenska Spel och höra om dom kunde reda ut vad som hänt.

Mina barns pappa sa alltid att jag var så snabb på att ta på mig skulden; att jag så ofta trodde att det var mitt fel när nånting hände, även om det inte alls var så.

Så många gånger har jag funderat över vad sånt beror på?
Kan det ha varit den där vansinnigt stränga fröken vi hade i lågstadiet, hon som kunde bli så arg och vifta med pekpinnen.
Hon som fick mig att sudda sönder bladen i räkneboken, för tänk om det hade blivit fel?
Hon, som var så barsk så somliga kissade på sig av skräck när fröken blev arg, och andra hade ont i magen innan skolan började för dagen.

Så kan det ha varit - att sånt bidrar - men inte enbart.

Mamma sa alltid att "Eliza är ett sånt litet harhjärta .., hon blir så lätt förskräckt!"
Hon sa att jag var "strykrädd",  fast jag aldrig fått stryk.
"Med henne behöver man knappt höja rösten ...".
Sånt.

Ja, så är det verkligen.

Nåja.
Vid tolvtiden, kanske halv ett, kom ett nytt sms från B.
Sms:et innehöll en kopia på ett mejl från Svenska Spel där det stod att det var dom som hade felat; att nånting hade gått snett och vänliga hälsningar och så vidare.

Om jag hade vunnit 1 miljon, hade jag inte blivit gladare.

Sen - efter en stund - tänkte jag på den stackaren på Svenska Spel som kanske gjort fel - om det nu var den mänskliga faktorn - och nu gick omkring med samma ångest som jag själv hade.
Och så tänkte jag att .., jag förlåter den människan.

"Jag ringer pappa ...!"

Filmintresserad har jag alltid varit och stora delar av mitt studiebidrag, då i slutet av 60-talet, ja, det gick till biobiljetter. I Lycksele fanns biograferna Sture och Saga och det hände ofta att jag gick på bio två gånger per vecka.
Med mat var det på den tiden inte så viktigt.
Kanske inte med studier heller.

Under några år hemma i Malå hade vi nästan varje kväll besök av danske Thomas från Jylland.
Han var också väldigt intresserad av film och det hände ofta att han hade med sig videofilmer som han tyckte att vi skulle titta på och hade jag haft ett vanligt intresse tidigare, så blev det nu nåt helt annat. Nu upptäckte jag filmer som jag knappt hade en aning om att dom fanns!



Bernardo Bertoluccis "1900", en fem timmar lång film, var en sån.
Paus i mitten för fika och hundrastning.
Jag minns att mina barns pappa hade lackat ledstången till övervåningen dagen innan och när vi - under filmvisningen  - tände ett ljus, blev det en hemsk lackdoft i vardagsrummet där vi satt uppkrupna i soffan.



Det här var en annan film som Thomas kom med.
"Den röda filmen" av Krzysztof  Kieslowski.



Cinema Paradiso - en film som jag fullkomligt älskade - (men för lång!) och med den allra ljuvligaste musik av Ennio Morricone som ledmotiv, en tredje!

Nu, som pensionär, har jag all tid i världen (nästan) att titta på film.
Åtta av tio filmer såg jag tack vare Halmstad Filmstudio och SVT play är en formidabel skattkammare för den som tycker om film; allra helst kort,- eller dokumentärfilmer.

Igårkväll ramlade jag över samling kortfilmer som sannerligen gör skäl för namnet.
Dom är korta, alltså.
Med en speltid på två minuter ., ibland en och en halv .., ja, men det kan ju omöjligen bli nånting?
Jo, det kan det!
I avsnitt 3 - "Mamma hälsar " - brast jag i gapskratt och ringde bums till sonen.

Det var nämligen så, att när han för flera år sedan deltog i en utbildning utomlands tillsammans med ett trettital andra män från olika länder, frågade jag när han ringde om dom fick god mat?
Då skrattade han så gott och sa: "vet du mamma, alla kursdeltagare säger samma sak; det här att pappor ställer mest frågor som handlar om själva utbildningen, medan ni mammor, ni frågar om maten är bra och om framför allt om vi får tillräckligt att äta!"

Tänk på det, just det, om du som läser här kommer att titta på den tredje kortfilmen, alltså "Mamma hälsar!" För övrigt tyckte jag om alla kortfilmerna i den här dokumentärserien av Martina Carlstedt och Ina Holmqvist.

Lucka 10 ...

Under den stora röjningen på hyllan bakom där jag nu sitter, trillar det ut ett maskinskrivet brev, det är skrivet i september 2002. Det här ska bli mitt sista år som gift. Vi har då hyrt ett hus i Bretagne; det är ett stort hus med lika stor trädgård och det äldre paret som är hyresvärdar, är oerhört vänliga.
Ute på verandan står en korg med egenskördade grönsaker, som "välkommen-hit-present".
Så här skriver jag, det är den 20:e september, jag är då fyrtioåtta år.

"T och jag gjorde idag en byarunda; vi satte oss vid Tabac-affären där det säljs tobak, frimärken och även öl, sprit och kaffe. Där satt vi ute på verandan och spanade mot den lilla hamnen där det var ebb när vi kom. Tjugo minuter senare hade vattnet smugit sig in utan att vi märkte det och båtar som tidigare låg på torra land och där vadarfåglar spatserade och letade mat, där låg nu samma båtar och guppade i vattnet. Aldrig, att vi blir kloka på detta med ebb och flod och när och hur!

Den lilla viken mitt över gatan där vi bor, den har hela tiden bara varit en sandbank där vi har promenerat på vår väg till öppet hav. Till Atlanten. Igår däremot hade floden kommit och vi snirklade oss längs den nu plötsligt minimala remsan torrt land, sen fick vi vada i sjögräs och där det tidigare varit grunt, där sjönk vi rakt ner! På en klippa en bit ifrån satt en så vacker fågel; en Kungsfiskare!

På vissa av dom största stenarna syntes spår av oljekatastrofen som drabbade den här delen av kusten  för flera år sedan. Stenarna var nu svarta av gammal inbränd olja. Man kan ju bara  a n a  vidden av en sån katastrof i ett område så beroende av turism. Nå, ett kvällsdopp blev det i alla fall (vattnet är iskallt, ungefär som hemma i Malå!). Vi pratade med Monsieur G igår, ägaren till huset. Han berättade att han och frun har hyresgäster från mars fram till nu i september, ja, vi är dom sista för säsongen. I oktober åker han och Madame på kryssning till Västindien, jo, det kan man ju förstå, dom får in mer än etthundratjugotusen svenska kronor på att hyra ut sitt hus.
Ha det nu så gott!
Ps. Så himla finurligt vi tycker att detta med euro är! Smidigt, praktiskt, helt enkelt genialiskt! Ds."

// Fönstret på bilden fanns på Regementsgatan 19 A i Ystad. Där skulle jag bo bara ett halvår efter att det här brevet skrevs, men det visste jag inte då.

I december 2013 ställde jag en fråga om julkortsskrivande.
Så här svarade några av bloggvännerna:

mossfolk: haha vad jag känner igen varannatårsskickandet :)

Här är julkort viktiga saker! Jag blir j ä t t e g l a d när de dimper ner i brevlådan. Till kattdamernas stora förtret har matten sprungit runt med kameran i flera veckor i jakten på ett bra julkort. Till mattens stora förtret har kattdamerna varit allt annat än samarbetsvilliga. I slutändan kan vi konstatera att det är tur att Cosmos är samarbetsvillig...
Nu håller jag som bäst på att skriva adresser på kuverten :)

Och så här Eva i Tyresö: jag glädjer mig alltid åt julskrivandet. Först tar jag fram röda asken med tillbehör och listor på tidigare års skrivande.Sedan tar jag itu med amerikabrevet. Vår släkting är ju 90 år och man vet inte. Jag passade i år på att fota och beskriva för henne hur vi fick en amerikalåda av hennes svärmor när jag växte upp. Det var en verklig höjdare för en ganska fattig flicka i Norrköping. Det var underbara ting i den lådan. Några har jag kvar och i minnet finns allt. 

Mian: jag skickar mest elektroniska hälsningar, ringer en del och skickar därför bara ett fåtal julkort numera. Nästa år ska det nog endast bli MMS, mail och telefonsamtal tror jag. Chattar t.ex hellre en stund med nån än sänder ett kort.