Lite senare ....

Så har vi tittat på programmet med SVT-programmet med Kungen och Silvia och det kan jag ju säga, att oj, vad kungen ska vara lycklig att han har haft denna omtänksamma och till synes sååå varma kvinna vid sin sida. I vanliga fall är jag ingen större fan av Pernilla Månsson Colt som programledare  men se här, här tyckte jag att hon var jättebra!

Igårkväll såg vi ytterligare några avsnitt av det norska programmet där människor bor så otillgängligt till som det väl bara är möjligt. Kanske ligger den där tågan och envisheten nedlagd i norrmännens gener? Ja, jag är så fylld av beundran! Lägg därtill att - åtminstone jag själv - blir mentalt jordad av såna program. Lugnt och vilsamt ..., där människor får berätta om sin tillvaro. Varje avsnitt är cirka 40 minuter långt och tänk, om sånt här visades i akutens väntrum ..., så mycket ljuvligare än det ständiga tv4-skvalet!

Mest hela dagen hare regnet  v r ä k t  ner! Nu är det ett vackert ljus, men det blåser friska vindar. Pv har gått i säng, ja, redan innan klockan var halv tio. (Bilden togs tidigare, inte ikväll). Och pv upptäckte idag att vi har nog besök av råttor under diskbänken. I morgon tänker han ta bort listen och försöka utröna var ingångshålet är .

I Haverdal - 8 km härifrån - och i Skipås (halva sträckan) har det tydligen varit råttinvasion och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle få besök. Katterna verkar helt obekymrade; har väl annat att tänka på, kan jag tro.

Tisdag och hela inlägget bara försvann ....

Kanske är jag för trött?  Börjar om, men skriver kortfattat, mest om det bästa idag. 

Att det i postlådan låg ett brunt kuvert med två kattungar på baksidan och när jag försiktigt - men inte tillräckligt varsamt - öppnat kuvertet, upptäckte jag där en bok av Doris Lessing, en bok som handlar om hennes katt Rufus. 

"Historien om Rufus skrev Doris Lessin 1987. Den publicerades för allra första gången i Sverige, i två avsnitt i Tidningen Vi. Vi som alltså fick begå världspremiären."

Ett fint akvarellkort av Laila Wikström följde också med. Minns ni Laila? Hennes kort fanns att köpa i presentaffärer och ja, nästan överallt och ofta med frodiga damer på bilderna och med texter av Ulla Ekh. 

Så här kunde det till exempel stå. "Juni. Vita spetsar. Sommarflor. Hattbanden flyger i vinden. Syrener doftar."

Tack annannan! Så vänligt av dig!

Det bästa är också att katterna numera är så hemtama. Så här ser det ut när vi sätter oss i bilen för att åka in och handla, eller som idag, när vi skjutsade hem en trött Sonja efter lunchen med pv:s bror och hans fru. 

"Jaha, ni kan åka, nu vet vi ju att ni kommer hem snart ...!" tror jag att katterna tänker. 

Att det i postlådan även låg ett paket med Släppträskbröd hemifrån, betydde mycket. 

Nu ska jag vila. Längre än hit räcker inte orken.

Helgen och lite annat ... 

Efter ett dygn i Skåne .. med fotbollsfest nära havet och en massa småttingar och lite större barn och mammor och pappor och mor, - och farföräldrar ..., åkte vi hemåt på lördagförmiddag.

Kammarkören hade konsert i Halmstad (den sista konserten för säsongen), pv hade ont i sitt finger (men har fått en rejäl kur med antibiotika) och mitt hjärta hackar och har sig och min fina kalender, den är mest fylld med datum för återbesök. Det är som ett nytt liv. Ett annorlunda liv. 

Det känns .., ofattbart; detta att man närapå ofrivilligt hamnar på akuten för att man har flimmer, tillbringar dagen där, får nya mediciner och sen blir man så dålig så det är inte sant. Totalt orkeslös. Nu återstår en dryg vecka, sen väntar ultraljud av hjärtat och  därefter står elkonvertering på agendan. Ja, ja, bara att vänta och se vad som händer. 

Bilden längst uppe togs utanför korvkiosken inte långt från Ängelholm. Blev så glad av skylten och vägbeskrivningen, men också av den unge mannen som fixade min varma korv med bröd .., han som var uppvuxen i Gävle, men med ursprung från Kurdistan. Det var han som gärna hade velat ägna sig åt att sälja bilar, i stället för korv, bensin och lite godis.

Den här bilden togs inne i korvkiosken.

Ser fram emot fotbolls-VM ..., har inga större förhoppningar om avancemang, men roligt ändå att vi är med. "Vi" ..,-).

Ben ...., en annorlunda man.

Söndagkväll. 

Inget särskilt i tv-tablån och jag tog ett skutt till svt.play och valde ett program i den digra högen av dokumentärer från Norge .., ni vet, där människor bosatt sig nästan vid världens ände, eller i alla fall så otillgängligt att det knappt är möjligt. 

Och efter en stunds tittade satt vi som fågelungar med gapande näbbar och bara häpnade över vilken tåga somliga människor tydligen är födda med. Som hos denne Ben Ward; britten som valde ett annat sorts liv. 

Två avsnitt blev det om denne man. Så naket .., bara sååå intressant! 

Här är det första avsnittet.

Dagens fönster ...

Igårkväll när det var sängdags, ställde jag upp fönstret helt och hållet och oj, oj, oj vilken symfoni som som uppenbarades! 

Stod en bra stund och lyssnade ..., hörde göken (ovanligt ihärdig i vår, tycker jag) och såklart herr Koltrast och så sjöfåglarna nerifrån havet.

Sen kom ett störtregn.

Fredagkväll i landet Halland ...

Och vi ser LUPINER  nästan överallt! De flesta är blålila med lite ljusare topp, som de här på bilden. 

Och har vi någonsin hört fåglarna kvittra som de gör just nu? 

Nej, det tror jag inte. 

Imorgon blir det resa till Bunkeflo, övernattning och hem igen på söndag, då Kammarkören har konsert i Olaus Petrikyrkan, samma kyrka som där Gösta jordfästes. 

Bäst idag? 

Jo, men solklart den nittiosjuårige mannen på Sonjas korttidsboende .., han som iklädd snygga jeans och blå t-shirt satt i dagrummet och vittnade om att han hade krångel med att komma ut på nätet med sin mobiltelefon. 

Näst bäst? 

Fastighetsskötaren i 45-årsåldern kanske som, när vi åt lunch på boendets restaurang, kom fram till oss och sa att "ni vet väl om att dessert ingår ..?"

Nej, det visste vi  i n t e. 

Då kom han bärandes på var sin dessertskål med innehåll och hämtade även skedar till oss. Bara så där!

Och inte att förglömma mötet med f.d. malåborna Egon och Eva-Britt Ebbestål. Vi möttes av en händelse utanför sjukhuset här i Halmstad och oj, så roligt det var! En länk till något som har varit. En slags trygghet. Så mycket Malå. 

Bilden: 97-åringen.

Onsdagkväll ....

Igår tio timmar på akutmottagningen och ny medicin fick jag mot det ännu ihållande flimret och jag tror att det är det nytillkomna lilla pillret som heter Bisoprolol som gjorde mig hysteriskt trött så snart jag rörde mig .., ja, jag orkade gå 20 meter, sedan fick jag pausa. Tänkte att det ju vore ju smart att i stället ta pillret på kvällen, men det är klart .., det är väl på dagen det är mest som man behöver den (att man rör sig).

Nåväl. Kan säga att det var såå vänlig personal (alla kvinnor) på akuten (som hade hand om mig) ; inte minst läkaren, en 26-årig kvinna med ett estniskt förnamn. När har jag någonsin varit med om att en manlig läkare kommit in med en halv kopp kaffe, nyponsoppa och en polarkakemacka? Aldrig!

När det var dags att lämna akuten, upptäckte jag två män vilka satt i väntrummet när vi kom på förmiddagen. Den ene (som hade så snyggt bälte som passade till hans skor) var nog i 75-årsåldern och satt nu och väntade på Resam. Han tycktes ledsen. Innan vi blev inropade hörde jag hans fru säga att "vi får väl ställa in ..." och mannen torkade ideligen sig om pannan, kanske hade han feber. 

Nu satt han ensam i foajén, så jag pratade lite med honom och han berättade att han väntade på transport till Varberg. Vi önskade varandra lycka till. 

Nära utgången satt en annan man; säkert mer än åttio år och storvuxen. Den mannen hade varit så trött och slut på och i väntrummet lade han sig ihopkrupen på en dubbelstol och försökte sova, då tidigare på dagen. Det gick väl så där.

"Jag frågade om det inte fanns en säng att få ligga på, men det fanns inte..?" sa mannen och var så ledsen. 

Nu var även han på väg hem. Eller hem? Till Varbergs sjukhus. Klappade om honom och önskade lycka till. 

"Ja, det är magen ...", sa han med bedrövad stämma.

Det är förunderligt hur lätt det är att skippa allt alldagligt prat när man är är sjuk .., allt det oväsentliga liksom försvinner när man möter människor som är i samma sits. Upplevde precis detta vid infarkten 2021.

Inväntade pv (konsert i Ränneslöv kyrka) hos Eva och Ulf som så vänligt hämtade mig vid sjukhusets huvudentré och dessutom skjutsade mig till apoteket i Söndrum. 

Låg sedan på deras trädgårdssoffa .., och fick ljuvliga rester från dagen innan då de haft besök av Ulfs bror med fru. 

Och idag. Ja, då åkte pv iväg tidigt till hamnen .., förberedde för mastning av båten och en timme senare anslöt hans bror, plus två treviga typer - Mats och Göran - med typiska 50-talsnamn. 

Nu är allt på plats. Masten, bommen, seglen (ihopvirade) och i morgon ska pv röja nere i båten och har vi tur, kan vi kanske övernatta där i helgen. Härligt! 

I eftermiddag har det VRÄKT ner regn, vilket sannerligen  var behövligt. Det regnar ännu. Fönstret till uterummet är öppet och regnet smattrar mot plasttaket .., känns skönt. Det behövdes. 

Tog ett dopp i havet tidigare idag .Det var inte långt ifrån att tårarna började rinna ..., den där känslan av att inte orka, den försvann HELT i vattnet! Låg i längre än tidigare .., bara  l å g  där och tog in allt. 

Kände mig så lycklig. 

På väg hem konstaterade vi att måhända har kommunen givit upp kampen mot de så hatade lupinerna. Sååå vackert det var!

 Dagens fönster ...

... fångades av Anna och visar innergården där hon nu bor i Stockholm. Jättehärligt, tycker jag. Och vackra fönster och titta, viken jättelång stupränna, som dessutom blir en perfekt avslutare till lägenheterna intill! 

Tack Anna!

 Tre bilder från den 3:e juni 2015

Lilla underbara Nelly, vad jag kan sakna dig, precis som jag saknar Harry, pElle och Sigge!

Och så någon som letar något ätbart i rhododendronblomman.