söndag 13 juni 2021

Söndagsfönstret ... 


.... kommer från Cecilia N och bilden togs hemma hos henne, 

Tack Cecilia! säger jag.

lördag 12 juni 2021

Så blev det …



Nytt besök på akuten. Vänligt bemötande. Få patienter till en början. Röntgen .., träff med ny läkare (såå snäll!), borttagning av gips (började nästan gråta, så mycket mindre spänt/ont blev det!) .., samt besked om operation i början av veckan och ny gips. 

Fick skjuts dit och hem av vännerna från Tyresö, några timmar senare var jag bjuden på grillade hamburgare hos friherrinnan och Anne-Marie. Sååå gott! Och så skjuts hem efter middagen och nu är jag mer eller mindre slut på.   

Bilden visar grillmästarinnan i aktion. Det blåste nog  styv kuling och bordsduk och vinglas blåste till marken! (Dock inte mitt glas). 

Hade hoppats på seglingsbilder från Bohuslän och Pv har lovat, lovat och lovat, men han vet nog inte hur man gör, för några bilder kommer inte. Nu ger jag upp. I stället kommer en bild från gipsrummet. Ser ni kedjan nere till vänster? Med den spändes överarmen eller axeln fast, för att hålla emot när läkaren droooog i handen. Det rasslade som om man vore ett djur som skulle kedjas fast. Den gröna slangen tillhör lustgasen. Gud, så skönt att slippa detta!

Ajöken, sa fröken! 

fredag 11 juni 2021

 Berättelsen om Axel på Gillholmen ...


Och fortsättningen kommer här under.

 .....inhägnad, och var så roliga att titta på.

Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull. I vattnet, nära huset, låg en liten brygga med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade.
Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut och vadade då över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över för att kunna mjölka.

Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump, en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Ibland var det ål och ibland var det rödspätta. Axel rensade dem och sen fick Annie fiskarna och kokade dem i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis och de grönsaker som han tyckte passade, exempelvis sallad och rädisor. Det var alltid gott att få så färsk mat. Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna.

Min bror och jag kunde leka så mycket. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka. Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son.

På kvällarna satt Pappa och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer.
Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa min pappa: "Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig."

Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige.
Det han framför allt livnärde sig på var ålfiske.
Nu är Axel död, det är idag på dagen 17 år sedan. (Han levde 11/11 1904 - 8/6 1997).
Ålen är närmast utrotad och fiskarbonden är ett minne blott.

Ola Bryngelsson.


// Elisabet skriver: 
Det här inlägget i GP skrevs den tionde juni 2014 och jag föll pladask när jag läste det!