tisdag 15 januari 2019

Morrhår och ärtor ...


Man kan föryngra sig via nån grej på ..., ja, sociala medier.
Just nu kommer jag inte ihåg vilken.

Verkligheten är bister.
Jag gör så här.

Ajöken, sa fröken!
Sextiofem år ...


Ja, vad blev det av den där lilla madamen med lockigt hår och snedbena, det som hennes pappa - men bara han - tyckte var så fint. Och nötta skor och strumpor som hasade ner och klänningen som grannfrun tant Rut hade stickat. Fotot taget hos Burwalls i Malå, av farbror Åke.
Ja, vad blev det av henne, den där lilla fröken med dom nötta skorna?

Hon växte upp och blev stor .., träffade Tommy från Lycksele, flyttade till Stockholm och fick tre barn, två töser och en pojke. Hon flyttade till Ystad och efter ett antal år där, ja, då blev hon ensamseglare och hamnade så småningom i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Vad tycker hon om sitt liv .,. om dom här sextiofem åren på jorden?

Jo, tack, hon tycker att det har varit ett bra liv.
Inget särskilt spännande eller på andra vis exotiskt liv, men ett bra liv.
Hon har trivts alldeles utomordentligt med sitt arbete som kassörska och har, mellan varven, tyckt att det nu var det bästa tänkbara jobb man kunnat tänka sig.

Hon är ganska förnöjsam av sig; behöver inte så mycket för att bli lycklig.
Fågelkvitter .., några ekorrar som var morgon kommer och norpar solrosfrön .., en hund eller två och nån katt .., och kanske mest av allt: det här att känna sig älskad av dom allra närmaste.
Att duga, trots alla fel och brister.
Och glädjen i att ha trogna vänner som hör av sig med hälsningar - med vykort eller brev eller sms eller på messenger  eller facebook -.
Instagramvänner.


Och nu är hon - som är jag - sextiofem år och pensionär på riktigt.
I morse kände jag mig som etthundrafem, just nu som ..., tja, sextiofem.
Kvinnan jag möter i spegeln påminner om min mamma och håret om min mormor.
Nej, det blir inte fint silvrigt grått, det blir mer som granit.

Det har tillkommit rynkor och valkar- ögonbrynen har tackat för sig och låren är sladdriga, precis som hon en gång drömde om att dom skulle bli, då, när hon som väldigt ung tittade i sin storasysters album från tandsköterskeskolan i Umeå och där en av systerns klasskamrater fotograferats vid nån maskerad och där denna - då unga tandsköterskeelev - drog upp kjolen lite längs låren och det var jag tänkte att ..., ååå, såna lår vill jag också ha!
Nu är jag bönhörd.

Och nu ska jag ta bilen och köra till friherrinnan och dricka elvakaffe.

Tack alla ni som förgyller mitt liv med och på många sätt har blivit som de allra finaste vänner!
Nu hoppas jag på fler år!


måndag 14 januari 2019

Från New York till Trelleborg ...



(Men å andra sidan tror jag Agadir-damen också är från Trelleborg, eller minns jag fel ...?).
Så här skriver i alla fall fönsterfångerskan: Ett balkongfönster. En dyster januariskymning. Lite snö på marken. Bara att bita ihop. Oxveckor.

Tack Kerstin!
Femton minuters filmtittande ...


Offerrollsretorik
Katja Wiks hyllade regidebut!
Så här skriver TriArt på sin sida om filmen:

"I en serie träffsäkra vardagsscener porträtteras kvinnor i olika åldrar. Kvinnor som har blivit bekväma i rollen som offer, en roll som de upplever sig ha blivit tilldelade men som de också omedvetet använder sig av.

Katja Wik, född 1987, har en examen från Konstnärligt Magisterprogram i film med inriktning mot filmiska processer vid Akademin Valand i Göteborg. Hon har ett CV som en av Sveriges främsta rollsättare. Wik har rollsatt Ruben Östlunds långfilmer Turist, PLAY och De ofrivilliga, samt ett flertal reklamfilmer. År 2012 debuterade Katja Wik som regissör med kortfilmen Offerrollsretorik vilken vann Publikens pris i Startsladden, Göteborg Film Festivals kortfilmstävling, 2013. Hennes långfilmsdebut Exfrun hade biopremiär i februari 2017."
Nio kronor kostade filmvisningen här hemma framför datorn. 
Dessvärre vet jag inte vem som tagit bilden.
nnnn (kommer inte på nån rubrik)


I vanliga fall tillhör jag den skaran av mänskligheten som - helst genast efter jul - vill ta ut julgran, plocka ner adventsttjärnorna och allt (inte så värst mycket) julpynt. Kanske beror det på att om man arbetar i butik, så börjar juleriet så tidigt, redan i mitten (minst!) av november och innan man kommit till själva julhelgen är man döless!
Då har det dom två sista veckorna inneburit hysteriskt med stress på jobbet och nån "julfrid", ja, det har man nog kunnat skåda i stjärnorna efter.
Och många har dessutom arbetat hela julhelgen och då blivit ledig nyår.

Kanske är det därför jag - nu som pensionär - inte har känt den där stressen att få tillbaka vardagen?
I uterumet står fortfarande julgranen och när jag nu, i skrivande stund, böjer mig till vänster och tittar ut genom fönstret (in mot uterummet) kan jag MÖJLIGEN räkna till tio små granbarr på golvet!
Och det lyser så fint när man har varit ute med harry och kommer uppför backen .., det där varma skenet och granen och .., ja, jag blir helt enkelt glad av den.


Det är likadant med adventsstjärnan, den som är likadan som den jag växte upp med.
En dag till bara.
I morgon får den åka ner i julkartongen.


Och julstjärnorna, vilka numera börjar vara tämligen spretiga och inte så värst vackra, ja, men dom får hänga med. Jag har oerhört svårt att kasta blommor .., jag tänker att det är levande väsen och hur kul är det att hamna på en komposthög? (Men kött äter jag .., tala om dubbelmoral!).

Nåväl.

Ingen har ringt om arbete ännu och jag var så trött igår när jag kom hem, så där så jag nästan inte kunde sitta upprätt i soffan Ektorp, allt medan vi tittade på handbollsmatchen mellan Sverige och Argentina. Trivsam eftermiddag var det på jobbet också; det var första gången jag arbetade tillsammans med Hilda. Hon är lugnet personifierat och jag var så glad efteråt .., tänkte att det är ju näst intill obegripligt att alla kollegor är så rara och fina.

På menyn idag står .., ja, inget särskilt.
Jag ska ta mig en titt på TriArt:s filmsida och kanske välja ut en film att titta på, så här i rofylld ensamhet. Pv arbetar precis hela veckan; ja, det gäller att få in lite extra pluring, då vi ju åker till Sälen vecka 9 och så är det ju dessutom sportlov veckan innan och då blir det två veckor utan inkomst för hans del. Nåja, han klarar sig ju ändå. Och ikväll har han körövning.

Ja, det var det.
Ajöken, sa fröken.
Två fönster från New York ...


Har ni sett nånting så vackert ...?
Det var på instagram, när jag tittade in hos Catarina från Trelleborg - madamen som bott i Agadir - som jag föll pladask för bilden!
Sååå fint fångat!

"En och annan solglimt mitt i det konstiga", skrev Catarina om bilden.
Hon är nämligen på besök här. 

Och jag svarade: "Och två fönster".
"Du får publicera om du vill", kontrade hon Catarina.

Hon förstod precis!

Tack du rara! säger jag.

söndag 13 januari 2019

Dagens fönster och lite annat ...


Ett fönster mot väster, en älskad liten kaffekopp med gröna fiskar som dekor .., ett gammalt arbetsschema .., pennor och ett vackert omslagspapper som hamnat inom glas och ram .., och så ett sällskap döende tulpaner.
Ja, bilden togs inte igår.
Inte i förrgår heller.

Det blev en - i alla till början - fartfylld eftermiddag på jobbet igår.
Många småttingar (och jag kom ihåg namnet på dem alla!! Sebastian och Emilia, Tuva och Meja, Bella och Liv) som var goa som gull, men allra, allra bäst var ändå när Madde kom in där jag stod vid ATG-maskinen och gav mig en såååå varm kram! Madde har arbetat i butiken tidigare, men läser nu till sjuksköterska, ja, det var inte långt ifrån att jag började gråta.
Tänk, vad vänlighet betyder!

Nye butiksledaren (jag kallar honom så, det är ju Mange som äger butiken) ägnade sig åt att flytta alla pocketböcker till tidningshyllan, ja, längst ut till höger, för sig själva. På gaveln där böckerna tidigare stod finns nu mängder av "bars", såna här hälsogrejer som ungdomar brukar köpa.
Dom - barsen - har tidigare stått lite (eller mycket) i skymundan, nu får dom en helt annan exponering.
Några pojkar i tonåren som gick förbi gaveln sa, senare på kvällen:"a, kolla, nu har dom fått hem bars!"
Där ser man vad en annan placering för varorna betyder.


Seg morgon och ösregn ute.
I morse när pv gått på promenad med harry, rusade han (harry) som vanligt upp för trappan och in i sängkammaren, för så gör han var morgon och sen ligger han hos matte nån timme eller två.
Idag var jag redan nere och sååå snopen och såååå glad han blev över att hitta mig i rummet!
Å, denna älskade Harry!

Aj, aj.
Det går som skrutt i skidskyttet och snart är kycklingen färdigkokt.
Då blir det currysås och ris till och så ny sväng på jobbet från halv tre, ikväll med Hilda.


lördag 12 januari 2019

Besticklådornas besticklåda ...


Ja, men detta torde väl ändå vara den mest flexibla besticklåda jag har skådat!
Den kommer från Hedgrenskan i Trelleborg (inskickad idag, apropå det tidigare inlägget) och som jag log. Tack Kerstin!

Här samsas det mesta.

Och jag skriver till henne "och majskolvar äter ni tydligen ...?" och får till svar att "Majskolvar?! Aldrig!""

Men dom ligger ju där nere till höger, majskolvehållarna?
Ja, det har hon ingen aning om .., hon såg dem först nu, det är nåt som Peter förde med sig in i det gemensamma boet. Underbart!

Så här skriver hon själv:

Gaffel, kniv, sked
Fast det var då, i singellivet. Nu har vi bestickslådan på tvären och inget uttalat system, saker ligger där de får bäst plats. Fast ordning och reda är det!
Hedgrenskan 
Resumé ....


Lördagmorgon.
Sitter vid rumsbordet och tittar på tv4 och Marcus Oskarsson som analyserar vad som hände igår, ja, med Annie Lööfs uttalande om att centerpartiet stöttar Löven som statsministerkandidat. Jag är en hängiven svt:are, men just lördagmorgnar och just kvart över nio, då väljer jag fyran.

Jag tycker om denne Marcus Oskarsson.
Jag tycker helt enkelt om hans sätt att vara; att på sina sociala medier inte släppa igenom kommentarer fyllda med hat eller såna som på andra sätt är rent oförskämda.
Nu var det analys av gårdagens presskonferenser av de olika partiledarna och det var ju häpnadsväckande hur mycket borgerlig politik som Löven och hans partivänner kan tänka sig att anamma, men det är väl priset för att få sitta kvar som regeringsparti.
Det mesta handlar förstås om makt.
Eller kanske allting.

Grått och mulet ute idag.
Ring-så-spelar-vi från radion, men det programmet lyssnar jag inte på längre.
På Spåret igår - knepigare den här omgången än tidigare - men härliga tävlande.
Pv tog Valparaiso på 8 poäng, men någon tia fixade vi inte.


Tidigt på morgonen när jag gick ut för att fylla på frön till småfåglarna, hörde jag ett sällskap gäss flyga förbi, men åt vilket håll kunde jag inte utröna. Jag bara hörde dem.

Men ändå.
Så härligt.

Kommer nån ihåg ...?


I mars 2016, efter en vasaloppsvecka i Sälen och då jag häpnade över hur stuguthyraren hade placerat besticken i besticklådan, ställde jag frågan till bloggvännerna. Hur har ni det?
På bilden visade jag vår, här hemma, men den är sedan något år utbytt och betydligt mer funktionell.
Varför en hel drös med små kaffeskedar när vi är  t v å   i hushållet, osv?

Så här såg det ut i Sälen.
Och så kom era svar.

Som på bilden .. sked, kniv gaffel, det har: 
Carlfors51
Kerstin i Dalarna
och
mossfolk 

Sked, gaffel, kniv ....
Annika i Ystad
Tinnan
Solbritt i Ystad
Lillan i Cornwall
Eva på Frösön 
Kattis
Fru Fräken 

Gaffel, kniv, sked ...
Mian i Falköping
Marianne Rindå (Gunnars svägerska)
Annika i Kävlinge
Gerd i Norsjö
Aliceotigris
Ann-Gerd i Ystad
Agnetha Bergström i Skellefteå 
och
vi själva i Stensjö
Rexxie ansluter också och säger att "allt annat är av styggelse" :) 

Gaffel, sked, kniv ...
Viola (Christina Ekström i Norrtälje)
samt
Lena i Västergötland och hon skriver "helt otänkbart på nåt annat sätt!"

Kniv, gaffel, sked ...
Gunnel Selander
Christel i Skåne (kottenliv)
Helle i Skellefteå
Bente i Norge
Ann i Göteborg
Åsa Meijer
Båthuspernilla 

Kniv, sked, gaffel ...
Agnetha i Skellefteå (tala om att vara unik, Agnetha!)


Friherrinnan mejlade en bild på sin dåvarande besticklåda och där var det minsann svårt att säga vad som var höger eller vänster bland besticken. Här var det fler fack än jag någonsin sett i en låda!

fredag 11 januari 2019

Idag ...


Ja, det är ett något enahanda liv det här, men oj, vad jag tycker om det!
Promenader med harry .., upptäckten av en död sjöfågel alldeles vid lilla bäcken, just där den möter havet .., och sol mot kinden och en tacksamhet till livet.


Bara detta att få vara med.
Det är faktiskt inte självklart.


På familjechatten kommer ett meddelande från Anders.
Ååå, jag älskar såna här små ögonblicksbilder, om än i text.
Man har väl fantasi!
Och det måste ju ha varit en pricksäker kastare - rakt i papperskorgen -!
Glädje ....


Ja, men kan verkligen fundera över hur en människa som längtat såååå efter att bli "friherrinna", lätt som en plätt tackar ja till att hoppa in och arbeta extra i affären. Jag håller med.

Men det  ä r  så roligt att känna sig lite behövd och träffa kunder och arbetskamrater och inte minst: det är ju ett perfekt sätt att få lite extrapengar.

På lördag ska jag dessutom kampera med nye butikschefen, jaha, det blir nog bra och på söndag med  Hilda, numera mejeriansvarig efter Carina.
Vem som bestämmer ....


Bild 1. 
Det är januari 2010 och sigge nilsson har börjat utmana pElle, bland annat om vem som ska ligga i rottingfåtöljen. Efter att försiktigt ha stått och svajat på kanten av korgen och därefter - efter viss vånda - vågat lägga sig, börjar pElle bli irriterad. Va? Ska den där typen verkligen ligga där?

Igår, på väg hem efter sedvanliga promenad med harry, hörde jag plötsligt nån som jamade högt och ljudligt. Alla som har katt vet att det är skillnad på jam-ljuden och nu hördes det tydligt att här var det mer som beredd-på-strid-jam.

Jodå,
Nere vid korsningen där man går in på lillvägen vid lagården, där satt sigge nilsson och jamade våldsamt och fem meter bort, alldeles vid infarten till Britt och Eckes hus, där tronade en annan katt som jag aldrig tidigare skådat. Den var större än Sigge och hade mera vitt på halsen och verkade totalt trygg i sig själv.

Harry reagerade direkt och skällde på den främmande katten - som lugnt satt kvar - till synes helt obekymrad.


Bild 2. 
pElle blänger på sigge, den där odräglige typen som inte verkar flytta sig .., tvärtom, nu brer han ut sig! Om jag stirrar tillräckligt länge på honom ("ja, jag är ju i alla fall femton år äldre och mycket större"), kanske han ger sig och hoppar ner ...", tänker nog pElle.

Så jag ropade på sigge och lockade sa att "kom nu sigge .., nu går vi hem, strunta i den där katten!" och det var ytterst motvilligt som sigge gjorde oss sällskap och med jämna mellanrum sneglade han bakåt, mot inkräktaren.


Bild 3. 
Jaså, han tar sig ton, den där unge typen .., nä, nu!

Och vi kom in alla tre, sigge, harry och jag själv och sigge fick lite kokt fisk och gick sedan raka spåret och kröp ihop uppe vid huvudänden av sängen i Gunnars rum. Lite slokörad var han allt.


Bild 4.
Talar väl för sig själv.
Vem som fick ge sig, alltså.
Då, för nio år sedan.

Lite senare på kvällen gick jag in till sigge och kliade honom lite på huvudet, men nu var sigge sur och nafsade rejält efter min hand när jag försökte vara så snäll. Aha ...! Bakom ena örat var det blodvite .., det hade alltså varit slagsmål med den andra katten, då förstod jag!
Nu har jag rengjort såret och sigge håller sig inne, inte fullt så tuff som när han kämpade mot pElle.

Så kan det gå, när man mopsar sig.
Och när jag satt punkt efter den här meningen, då blir det rengöring igen.

Dagens fönster ...


Två fönster från Mariagatan i Ystad, ja, jag bodde ju i själva korsningen Mariagatan/Regementsgatan och där hade tydligen sportigajenny varit på besök och även dokumenterat det hela.

Det var på den här gatan som man ofta kunde följa inspelningarna av olika scener från Wallanderfilmerna och det kunde ta flera timmar att få till en scen som kändes bra!

Själv stod man i köksfönstret och liksom bevittnade det hela från första parkett.