Onsdagkväll ....
Igår tio timmar på akutmottagningen och ny medicin fick jag mot det ännu ihållande flimret och jag tror att det är det nytillkomna lilla pillret som heter Bisoprolol som gjorde mig hysteriskt trött så snart jag rörde mig .., ja, jag orkade gå 20 meter, sedan fick jag pausa. Tänkte att det ju vore ju smart att i stället ta pillret på kvällen, men det är klart .., det är väl
på dagen det är mest som man behöver den (att man rör sig).
Nåväl. Kan säga att det var såå vänlig personal (alla kvinnor) på akuten (som hade hand om mig) ; inte minst läkaren, en 26-årig kvinna med ett estniskt förnamn. När har jag någonsin varit med om att en manlig läkare kommit in med en halv kopp kaffe, nyponsoppa och en polarkakemacka? Aldrig!
När det var dags att lämna akuten, upptäckte jag två män vilka satt i väntrummet när vi kom på förmiddagen. Den ene (som hade så snyggt bälte som passade till hans skor) var nog i 75-årsåldern och satt nu och väntade på Resam. Han tycktes ledsen. Innan vi blev inropade hörde jag hans fru säga att "vi får väl ställa in ..." och mannen torkade ideligen sig om pannan, kanske hade han feber.
Nu satt han ensam i foajén, så jag pratade lite med honom och han berättade att han väntade på transport till Varberg. Vi önskade varandra lycka till.
Nära utgången satt en annan man; säkert mer än åttio år och storvuxen. Den mannen hade varit så trött och slut på och i väntrummet lade han sig ihopkrupen på en dubbelstol och försökte sova, då tidigare på dagen. Det gick väl så där.
"Jag frågade om det inte fanns en säng att få ligga på, men det fanns inte..?" sa mannen och var så ledsen.
Nu var även han på väg hem. Eller hem? Till Varbergs sjukhus. Klappade om honom och önskade lycka till.
"Ja, det är magen ...", sa han med bedrövad stämma.
Det är förunderligt hur lätt det är att skippa allt alldagligt prat när man är är sjuk .., allt det oväsentliga liksom försvinner när man möter människor som är i samma sits. Upplevde precis detta vid infarkten 2021.
Inväntade pv (konsert i Ränneslöv kyrka) hos Eva och Ulf som så vänligt hämtade mig vid sjukhusets huvudentré och dessutom skjutsade mig till apoteket i Söndrum.
Låg sedan på deras trädgårdssoffa .., och fick ljuvliga rester från dagen innan då de haft besök av Ulfs bror med fru.
Och idag. Ja, då åkte pv iväg tidigt till hamnen .., förberedde för mastning av båten och en timme senare anslöt hans bror, plus två treviga typer - Mats och Göran - med typiska 50-talsnamn.
Nu är allt på plats. Masten, bommen, seglen (ihopvirade) och i morgon ska pv röja nere i båten och har vi tur, kan vi kanske övernatta där i helgen. Härligt!
I eftermiddag har det VRÄKT ner regn, vilket sannerligen var behövligt. Det regnar ännu. Fönstret till uterummet är öppet och regnet smattrar mot plasttaket .., känns skönt. Det behövdes.
Tog ett dopp i havet tidigare idag .Det var inte långt ifrån att tårarna började rinna ..., den där känslan av att inte orka, den försvann HELT i vattnet! Låg i längre än tidigare .., bara l å g där och tog in allt.
Kände mig så lycklig.
På väg hem konstaterade vi att måhända har kommunen givit upp kampen mot de så hatade lupinerna. Sååå vackert det var!
