söndag 31 december 2017

Vad jag önskar  ....


På jobbet har vi i  någon veckas tid önskat kunder God Jul och nu önskar vi dem "Gott Nytt År" och man är mycket noga med att inte glömma någon kund, det skulle kännas så orättvist och alltså blir det ett evigt tillönskade om det goda.

Till sist känner man sig som en papegoja.

Det är likadant på Facebook.
Skriver man inte en hälsning hos alla vänner, ja, då känner man sig ...oförskämd.
Dryg.
Jaha, hon bryr sig inte?
Ungefär så.

På nåt sätt känns det som om det blir inflation i alla hälsningar.

Detta till trots tar jag en alldeles vanlig bild av kaffekoppen - den som gör mig så glad - och så säger jag så här: till er bloggvänner som nu och då tittar in och läser några rader och kanske förfasas över hur mycket jag skriver, men ändå finns där .., ååå, så jag önskar er allt gott!
Ja, ett fint nytt år då ni får vara friska - eller så friska som det går att bli - (tänker bland annat på dig Kerstin i Dalarna som åker ut och in på sjukhus) och att ni får känna er i harmoni med tillvaron.
Det här att vara så himla lycklig; det är ju mer ögonblicksverk, tycker jag.

Själv ser jag verkligen fram emot det kommande året.
Jag räknar dagar och hoppas vid Gud (eller någon annan) att jag får leva och hinna bli pensionär!
Ja, det är nu inte allom givet.

Ha det så gott nu!
Snart ska pv skjutsa mig till affären för eftermiddagspasset, så här blir det - som alltid - ett stillsamt firande av det gamla årets uttåg. Jobb även i morgon och på måndag och tisdag.

Ja, lika så bra att jag säger det då: Gott Nytt År till er alla!
Årets sista fönster ....


... kommer från Jämtland, från Gunnar.

Vilket vackertfönster .., me dsom legobitsduttar längst uppe, det har jag nog aldrig sett tidigare!

Är det båthuset nere vid vattnet, Gunnar?

Och tack snälla för bilden! säger jag.

lördag 30 december 2017

Hullerombullertillvaron ....


Jag låg på soffan och lyssnade till nyheterna.
Det var - återigen - gruppvåldtäkt i Malmö och en polisbil hade sprängts - även den i Malmö - och jag tappade sugen till själva livet.
Eller tilltron.
Och TT meddelade att en svensk medborgare var gripen i Belgien - det handlade om terrorhot -.
Ja, men vad är det för värld vi lever i!
Hur kan det ha blivit så här!
Och vad ska vi ta oss till?
Hur få stopp på det hela?

Det kändes totalt meningslöst.

Och jag var så upprörd.
"Kastrering vore ett bra straff! för våldtäktsmän" tänkte jag.
Sa jag.
Stupstock också.
Femton års fängelse för våldtäkt, ja, minst!
Det fanns liksom inga gränser för vilka straff jag ville utdela.
Ja, helt ärligt greps jag av de allra mest primitiva känslor.



Men så kom mejlet från Ulrika där hon undrar om jag kan lägga ut det här med rullatorönskningen och jag tänkte att aldrig att vi får ihop till hela summan och jag skyndade mig och kollade på begagnade rullatorer för utomhusbruk och jag åker till jobbet och när jag kommer hem har jag ännu ett mejl där det står att det behövs inte mer pengar - nu räcker det till som ska underlätta livet för en annan människa -!

Då, helt plötsligt, får man tillbaka tilltron till mänskligheten.
Ungefär som när vi gick samman och ordnade med utbildning till Em i Thailand.
Det fixade sig.

Nu kan man sträcka ut på soffan Ektorp och tänka att det ändå finns mer av godhet än av det motsatta. Så måste det vara. Det är bara så att det märks inte på samma sätt.
Inget som Rapport eller Aktuellt berättar om.

Till rullatorinsamlingen hann jag inte ens vara med, men till er som swishade iväg bidrag: så totalt underbara ni är!

Sextiofem liter per dag ...

Full fart som vanligt på jobbet idag.
Ideligen fick jag ropa på Marie till andrakassan och hon ilade mellan delikatessavdelningen där hon förberedde semlorna för i morgon och så allt det andra förstås.
Måtte det komma frukt, - och gröntleverans i morgon, annars blir det inte roligt.
Och ATG-maskinen gick sönder vid halv tre, så ingen kunde spela på V75 eller köpa andelar.

En storvuxen man i trettioårsåldern kanske, kom till min kassa lite senare på kvällen och jag frågade vad han arbetade med.
Jo, han och en kompis har mjölkkor; åttio stycken, närmare bestämt.

Eftersom där inte var några andra kunder just du, berättade han (jag frågade) om sitt arbete.
Att korna går på lösdrift, alltså inte är bundna ., att dom kan bli rejält gamla, men allt beror förstås på hur mycket mjölk dom levererar. Den bästa kon producerar ungefär sextiofem liter mjölk per dag och mjölkas tre gånger dagligen, för att inte tynga för mycket på juvret.

Jag frågade hur länge en genomsnittlig ko blir kvar hos dem och han sa att det varierar mycket, men sex, sju år och mer än så, om den får vara frisk.

Sist av allt - på den där frågan mellan 1 och 10 - hur han trivs med sitt arbete, svarade han utan att tveka: långt mer än tio!

"Det är inte ett arbete, det är en livsstil, att sätt att leva och man måste verkligen tycka om djuren, alla kor är så speciella, ingen är den andra lik!" fortsatte han.

Nu vet vi det.
Ulrika hälsar ....


... att hon bara "grinar och grinar"; ty nu finns det över 5000:- kronor och nu räcker det till en fin utomhusrullator! Ni behöver inte skicka mera pengar!

Underbara medmänniskor! skriver hon också.

Själv hann jag inte ens klicka på swishknappen.

Ulrika, när rullatorn är inköpt, får du gärna lägga ut bild på den!

Och jag säger likadant: vilka generösa människor det finns här i bloggvärlden!
Om ni vill hjälpa till ....

Så här skriver Ulrika i ett mejl som kom igårkväll:

"En av mina bästa vänner är väldigt dålig. Han har Ehlers-Danlos syndrom som jag, men är mycket värre drabbad. Han har svårt att gå och han kan inte bära tungt som t.ex. matkassar. Han har inte bil så han måste promenera till och från affären och det tar hårt på hans leder att bära hem det han handlat.
Landstinget hjälper bara till med inomhusrullator, utomhusrullator får man köpa själv och lever man på en väldigt, väldigt låg sjukpension är det en enorm utgift.
Jag har fixat en gammal, begagnad inomhusrullator gratis till honom, men jag vill så gärna att han ska kunna röra sig ute mer fritt, och inte få så förfärliga smärtor bara för att han måste handla hem mat.
Kunde jag köpa en själv skulle jag göra det bums, men jag har inte ekonomin till det. Därför bestämde jag mig för att försöka samla ihop en slant till i alla fall ett bidrag till köp av utomhusrullator. Han är världens finaste människa.

Alla bidrag är jättevälkomna, även en 20-lapp är ett steg på vägen!
Den som inte vill eller inte kan, bara ignorerar mitt brev - det är SJÄLVKLART alldeles, alldeles ok!!
Den som vill skänka en liten peng, hör bara av sig så får man mitt nr att swisha till.

Kram och gott nytt år!

Ulrika."

Elisabet skriver: jag tvärtittade på priser på rullatorer för utomhusbruk och det var inte det billigaste. Kring 5000:- för den första jag såg.
Om vi inte får ihop den summan, kanske det finns någon begagnad att köpa?
Vad tror du Ulrika?

Och här är hennes mejladress, om ni vill veta mera: ukorkala@gmail.com

Här är swish-numret! 073-673 7067



Dagens fönster ....


Från Lisbeth Engström-Danne kom det här ljuvliga fönstret för ett par år sedan.
Eller ännu fler år sedan!

Bilden togs i handelsboden på Svartsö, där hon och maken brukar handla sommartid.

(Lisbeth som bloggat under namnen Londongirl och Tankevågor).

fredag 29 december 2017

Året i bilder - andra halvan - ....


I juli blommade stockrosen, den med den vackra mörka färgen!


Och AP tar en bild av sin häst Gabbe; en bild som är så underbar så det är inte klokt!


Båten kom i havet, men det blev ingen seglats.
"Ja, men nästa år!!" säger vi.
Pv är lycklig.


I augusti blommar ljungen och jag skriver här på bloggen att den här månaden nog är den bästa av alla. För mig.


Och på jobbet meddelar Hampus att han ska sluta och börjar läsa till läkare i Lund.


I september blir det bröllop igen!
Nu är det Hilda och Patriks tur och innan vi åker iväg där festen ska hållas, klipper Emil luggen på lilla Majny, allt medan mamma Kajsa - kusin och bästa vän till Hilda - håller i.
Kajsa med familj bor i Jämtland. Tidigare inte långt från Gunnar i Vaplan, nu lite längre ifrån.


Ett fint bröllop blir det - ute på landet här i Halland - och alla tycks lyckliga och glada.
Brudbuketten hade inhandlats på en handelsträdgård och den var så fin och Hilda sjöng för sin nyblivne man och hennes far grät av rörelse.


Mera lycka!
Emil har tidigare under hösten drabbats av proppar i såväl lungor som i ena benet och nu får vi veta att han - under resten av sitt liv - får äta blodförtunnande medicin, men han är frisk och kry och efter veckor hemma i sängen, är han på gång igen!
Här har han övat sig att skriva med "fel hand".


Den tolfte september tar jag - inom loppet av tio minuter - ett beslut som känns helt rätt.
Jag skriver ett brev och lägger det på chefens skrivbord och där står att jag från och med den 22/6 2018 säger upp mig och går i pension.
Även om jag älskar mitt arbete och kunder och arbetskamrater, känns det som om jag har vunnit en miljon. Sedan den dagen har jag inte sett annat såna här förstasidor på kvällstidningarna.
Alltså bara eländes elände som väntar alla pensionärer.


I oktober börjar Lena och hennes väninna att tömma det hem som i hela Lenas liv varit hennes.
Tänk, att det blir så bra till slut, men det vet vi inte just då.


Och en äldre kvinna trampar på gasen i stället för bromsen och kör rakt in i butiksväggen!
Några dagar senare kommer hon in med blombukett till chefen och tackar för såå vänligt bemötande, trots eländet och allt som följde med detta.


Mera oktober.
Tävlingen Toughest går av stapeln i Göteborg och alla i familjen är där .., och på bilden hjälper en lillebror sin storasyster upp för rampen och jag står där nedanför och blir så rörd.


I november ser det blivande uterummet ut så här.


Och Nelly träffar nästan varje dag den där nyfikna hästen i hagen.


December.
Fest i Ystad tillsammans med övriga familjen .., vi bor på hotell och allt känns så bra.


Det är hysteriskt mycket att göra på jobbet och postens alla paket tar nästan - men bara nästan - knäcken på mig. Jag får ont i högra höften och har svårt att sova. Nåja, det här med paketen är övergående och snart är det vardag igen.


Från Hallsberg kommer den allra ljuvligaste hälsning som ett sms och jag tänker att småttingarna som man möter - eller inte möter, bara sms-samtalar med - betyder så oerhört mycket och när jag, just efter jul, hör en tioårig pojke säga till sin mamma att "hon är snäll ..." - att han faktiskt tycker att jag är snäll", då tänker jag att det är allt som betyder nånting.

Och så har det här året varit.
Mycket värme och kärlek.
En operation av ett knä.
Ett uterum som blev nästan-klart-lagom-till-jul.
Två bröllop.


Vi drog igång Det Bästa ....


Och till min förvåning var ni faktiskt med!


Och jag har plockat hösthallon om morgnarna ...


Och jag har sett små myggor och kanske en mal eller nåt fastna i ett spindelnät.

Jo, men det har varit ett fint år.

Ett verkligt fint år.
Fredagsfönstret ....


... fångades av annannan i Portugal, ja, för ett år sedan, lite drygt.

Fönster och människor.
Bättre kombination finns väl inte?

Året som gick - i bilder -.
(Jag delar upp året halvårsvis).


Januari. 
Utanför fiskbilen i Haverdal träffar jag rara kunderna Birgit och Valter.
Alltid så vänliga är dom!


I januari slås även ett rekord vad beträffar detta att boka hotell tidigt.
Eller kanske inte?
I det ljusa huset på andra sidan kanalen i Amstelveen i Nederländerna, där bokar jag ett rum.
Där ska vi bo i slutet av sommaren. 


Februari. 
Efter ett par års kämpande mot cancer, dog så min arbetskamrat Gunilla.
Det var den sjuttonde februari.
Gunilla .., hon som var så glad och som ofta gick och nynnade för sig själv bakom delikatessdisken.
Gunilla som visste precis vad stamkunderna ville ha .., hur tjocka eller tunna deras påläggsskivor skulle vara. Sånt.
Två söner och en dotter förlorade sin mamma alldeles för tidigt.
Gunilla blev inte ens sextio år.


Och i februari ägnar sig pv åt sitt arbete.


I början av februari står jag i mejerikylen på jobbet och ringer till ortopeden i Hässleholm, ja, jag hör mig för lite försiktigt om när den stundande operationen kan tänkas bli av?
Det är knappt att jag tror mina öron, när den rara operationssamordnaren säger: "vad tror du Elisabet, kan den fjortonde mars bli bra?"
Jag säger att det kan det.
En månad kvar bara och det blir bråttom för schemaläggaren att ändra schemat.


Mars betyder Vasaloppet och stugan i Sälen.
Den här gången följer Nicole med; hon är barndomskamrat och jämngammal med Emil.
Vilken härlig tös! Hon lär Anna ett nytt spel - rumibit - som körs om och om och om igen, och hon bakar semlor och förgyller öht vår tillvaro.


Förgyller vår tillvaro, det gör även Maja, Anders flickvän, som nu gör debut i fjällstugan.
Maja, som knappt har stått på längdskidor på evigheter, beslutar sig - efter viss tvekan - att ställa upp i stafettvasan och gör det med den äran!

Bara några dagar efter hemkomsten från Sälen, ja, då stundar operation av mitt högra knä.
Den sedan sju år tillbaka evigt krånglande protesen, ska äntligen bytas ut.


April är terrordåd i Stockholm.
Turtlan är där och hinner med nöd och näppe rädda sig undan lastbilen.
AP förundras över den underbare polisen som håller i presskonferensen.
Det gör jag med.


Och jag förundras och fascineras även av all medmänsklighet som visas!
En av alla som erbjuder hjälp är Eva på Frösöns dotter Elin Grelsson Almestad.


April är också vår och jag upptäcker drivor med scilla i det som en gång var en syréndunge.


April är också den månad när min moster - Evy Lisbet Larsson, född Bergman - dör.
Av mammas alla syskon finns nu ingen kvar.
Borta är Ivan, Margit, Gunvor, Olaf, mamma och Lisbet.


I maj - närmare bestämt den femte maj - träffar jag en hjälte.
Hjälten heter Lasse Bengtsson och bor i Steninge och han upptäcker nämligen att min ena cykelpedal har gått sönder och att det är rent hopplöst att ta sig fram!
"Kom med hem, jag har verktyg och kan hjälpa dig!" säger han så vänligt.
Så omtänksamt!
Så generös med sin tid!
Vilken medmänsklighet!


Och vitsipporna sjunger på sista versen, skriver jag, då .., i början av maj.


 Och en onsdag i början av maj upptäcker jag att löven är på väg att slå ut.


I början av maj har friherrinnan och jag tagit ett dopp och som vanligt har hon ett evigt sjå med att hitta bilnyckeln, men se, här lyckades det!


I början av juni har Anders och Maja varit på besök och sonen går på fotosafari i den närmaste omgivningen.


Han tar även en bild av Sigge Nilsson på promenad.
Sigge, som äntligen börjar bli aningen social.
Ja, ja .. han är ju bara åtta år.


Vi äter lunch eller middag på Skepparstugan i Steninge och efteråt, nere på piren, stannar vi till och tittar på några småttingar som fiskar krabbor.
Fr. v Maja, Anders och pv.


Juni är i sanning en händelserik månad.
Efter säkert åtta år på land, kommer segelbåten i havet; i Skallkrokens hamn i Haverdal.
Och när vi är där kommer oväntat min före detta svåger Conny med sin fru Carina och dottern Sanna på besök. Så underbart roligt! Kaffet räcker och där finns halvtorra bullar, men ändå .., glädjen i att dom kom, ja, det betydde så mycket!


Och i juni är vi också bjudna på bröllop i Biskopsvara - man kan också kalla det för rena paradiset - ute på den småländska landsbygden. Det är Jenny och Emil (pv:s brorson) som ingår i det äkta ståndet och det är ett bröllop som är så härligt befriande, lättsamt och trevligt!


I juni dog även min svåger, Janne, som tillbringat nästan fyrtio år i Australien.
Här, på bilden, sitter han tillsammans med min syster och systerson.
Då, när allt var nästan som vanligt.
(Notera att på ena sidan bordet finns ingen modern telefon).

Nu blir det paus.
Nu ska vi strax åka och täcka båten med en presenning.
Medalj och så vidare .. ja, ni vet.