Dagens fönster ...

.... finns i ett badrum i landet Halland.

Och jag tyckte att det var så ljuvligt med dom aningen vissnade violerna, eller om det möjligen var penséer.

Klick-klick .....

Alldeles nu har jag sänt iväg beställningen på tre böcker hos förlaget Votum & Gullers.
Det är inte den som visas på bilden här ovanför; det är bara exempel på hur broschyren (som är som en mjuk bok) ser ut.

Men här kan man i alla fall läsa om den. 

  
Att köpa böcker - eller rättare sagt - att  v ä n t a  på en beställd bok, det är ungefär som när man längtar efter en resa. All denna förväntan. 
Visserligen har jag blivit gruvligt besviken de senaste gångerna, men uppenbarligen är jag en optimistisk människa (eller väldigt lättlurad), för jag ger mig liksom inte. 

Rekommendera verkligen förlagets ganska tjocka häfte, där mängder med böcker är representerade.  

Här en bok som borde kunna intressera dig, Turtlan! 

När man blir inspirerad ...

I flera år har vi haft mängder med ekorrar som trängs vid fröautomaterna med allehanda småfåglar.
En morgon räknade jag till sju stycken (ekorrar, alltså), idag var dom fem!
S o m  dom springer upp och ner i eken och det är raketfart mest hela tiden.

När vi igår var ute vid Grimsholmen hos pv:s före detta klasskamrat, då visade dom oss sin ekorrmatare, ja, den som syns på bilden. Man hörde tydligt när ekorrarna var där och åt, då smällde det till lite i locket som fälldes ned!

Nu har jag beställt en från Vivara.
Ska bli intressant att se om den faller dom små krabaterna i smaken.  

Och här kan man få lite mera kött på benen när det gäller ekorrar.

Dagens fönster ....
(Jag lägger ofta in fönster för flera dagar på raken. Det var väl tänkt att det här skulle bli måndagsfönstret, 
men så blev det ett annat .., jag är inte riktigt snurrig ännu).

"Kolla ett sånt vackert träd utanför mitt fönster! Jag tycker generellt att det blommar rikligare än någonsin denna vår. Eller också har jag glömt ..?"

Så skriver Solbritt i Ystad (solupp på instagram).
Ja, så kanske det är Solbritt .., jag kanske har glömt jag också.
Här är syrénerna på gång .., dom vita mot vägen är snart utslagna, men dom kommer alltid först. Snart är det dom lilas tur.

Och tack som hade håven redo!
(Passar bra med att publicera det här på Norges nationaldag .., Solbritt har många instagramföljare just därifrån).

Kväller ....

Idag var vi bjudna till Grimsholmen, eller i alla fall just intill och vem bor då där, jo, där har pv:s f.d klasskamrat från åren i Ljungby - Magnus - med sin sambo en sommarstuga. Det var där vi var.

Av någon för mig outgrundlig anledning är jag ibland väldigt obekväm med att träffa för mig helt okända människor. Och ja, det stämmer ju inte alls, då jag utan vidare kan slå mig i slang med vilt främmande kunder eller andra som jag råkar träffa, men då är det ju liksom på mina egna villkor.

Och vad är jag orolig för?
Jag har verkligen suttit och grunnat på den biten.
Är det att jag ska känna mig på nåt vis underlägsen?
Kanske. Lite så kanske.
Men nu är vi ju alla pensionärer och tillbaka på ruta ett, så då spelar det ju ingen roll.

Kanske är det också så att det ibland kan bli så att pv - när han träffar gamla bekanta - så har man noll koll och det kan lätt bli så att man känner sig som i ett annat universum. Det pratas segelturer och minns du när vi var där eller där och man går fyrtio år tillbaka i tiden.
Men så är det ju för pv när jag möter såna som jag har känt halva livet.

Magnus sambo Linda visade sig vara ett under av vänlighet!
Sånt betyder ju också så mycket.

Det bjöds på två olika sorters pajer; en helt vegetarisk med massa tomater och nån slags tomatsås med olika kryddor (däribland timjan som jag tycker så mycket om, men inget för friherrinnan, hon får ont i magen av just timjan) och så den till höger, med köttfärs, gräddfil och lite annat. Å, så gott det var!

Den här bilden har jag laddat upp från Falkenbergs hemsida, men så här ser det ut. Men hitom alla stenar är det vanlig strand där massor med kor gick vid vattenbrynet.

Lite längre bort, norr om dom där stugorna som syns, fanns en ljuvlig liten badvik.
Jo, dit ska jag verkligen ta barn och barnbarn när dom kommer på besök!

Så här är det nu, bara ännu mera vår, nästan sommar.
Askens löv har börjat visa sig och nu är även eken på gång, den utanför tv-rumsfönstret.
(Bilden visar en tavla av Sven Ljungberg).

Ingen av oss ska arbeta i morgon, men jag har ett pass på lördag.
Innan dess måste jag åka till affären och se hur man fixar med salladsbaren - man ska tydligen göra nånting med hjälp av handdatorn - kanske räkna ut hur mycket som sålts! Ja, det måste jag i alla fall fixa, för det är bara Signe (ganska ny) och jag själv som ska kampera ihop på kvällen.

Allt mer börjar jag känna mig som ny på jobbet; det är så oerhört mycket som har förändrats, ja, det är som att komma till en ny butik.

I morgon ska friherrinnan fira sin morbror som fyller åttiofem år (och är sååå pigg och ser ut att vara minst tio år yngre!) och själva ska vi ha Eva från Tyresö med sin halvlånga man på middag.

Ja, ungefär så.
Nu ska jag skutta runt och titta in hos er bloggvänner.

Dagens fönster ....

Här kommer den tredje bilden från Eva på Frösöns resa till Barcelona.
Här är det den berömda Sagrada Familia som besöktes och om denna märkliga skapelse av Antoni Gaudi (en basilika) kan man läsa om bland annat här; ja, det handlar om att undvika dom vanligaste misstagen vid ett besök just där. Nu är ni varnade!

Om Antoni Gaudi kan man läsa här. Vilket människoöde!

Tack Eva för dina fönsterbidrag!

Hon heter Filippa ....

Det händer allt oftare att jag tappar bort namn på så kallade kändisar.
Igårkväll blev det prat om Fredrik Reinfeldt och nu på morgonen när jag lyssnade till P1-prat och en moderat riksdagsman intervjuades, då kom jag att tänka på den forne statsministern och sen blev jag liggande under täcket och funderade på vad hans före detta fru heter.
Jag gjorde som jag brukar .., började från A och gick hela alfabetet ut, men icke.
Anna? Nej.

Men så lämnade jag sängkammaren .., slog mig ned här och kollade dagens post (heja, mejl från min syster!) och då löste det sig: Filippa, så var det ju!

I mejlet från min syster kan jag läsa att hon har haft besök av "trädmannen", en slags trädgårdsmästare alltså och det är ju tacksamt. Det var när Birgitta skulle beskära ett av träden som hon dråsade i backen och så när gick hädan.

Hon skriver också att Australien har val på söndag och att rösta är obligatoriskt.
Röstar man inte blir det böter.
I Wikipedia står det däremot att Australien har obligatoriskt valdetagande, med undantag för South Australia och det är ju där min syster bor.

Nu morgonkaffe och svenska nyheter.

Dagens fönster ...

Mängder med fönster kommer här, allt på en gång!

Vem som höll i håven (som måtte ha varit osedvanligt rymlig!): jo, den här madamen!

Tack snälla!

Fjortonde maj ...

Doft av poppel och syréner.
Passerar Britt och Eckes hus och tänker att där ser så öde ut.
Säckar med plantjord ligger i trädgårdslandet, redo att användas.
En grep vilar mot en trädstam.
Det är konstigt, dom brukar vara i sommarstugan minst en gång per vecka - ibland oftare - nu när vintern är tillända.
Ringer till Britt när jag kommer hem.
Jo, det var så alltså.
Maken har fått pacemaker och hög feber och är man nittio år är det ingen bagatell.

Igår, på väg hem från lillrundan med harry, upptäckte jag någon som gick lite försiktigt och jag tänkte att det kanske var K, han som bor på en annan gata, inte långt härifrån.
Eller var det verkligen han?
Jag ropade hans namn och mannen vände sig om och jag sa "men förlåt, jag tog fel på person!"

Men det gjorde jag inte.

Det var verkligen K och jag skyndade mig fram och frågade hur det stod till, ja, jag visste ju att han varit sjuk, men att han nu var på bättringsvägen, så hade nån sagt.

Nu var han tärd och mager .., håret i testar.
Hur gammal kan han vara? Sjuttiofem, kanske.
Han sa att hela kroppen var fylld av cancer och nu var det cellgift som gällde.
"Jag är inne på tredje veckan och så förbannat trött, jag orkar ingenting!" sa han.
En stund stod vi där och pratade, bara några minuter, jag tänkte att han nog inte orkade med vanligt småprat.

Vi bor i ett område med ganska många äldre grannar; många har bott här och i närheten i trettio, fyrtio år, eller haft sin sommarstuga här i Stensjö. Sedan jag flyttade hit för gott - sommaren 2010 - (redan nio år!!) har vi fått tre nya grannar. I det lilla röda huset på andra sidan vägen har det bytts ägare/hyresgäster tre gånger och där bor nu en kvinna som arbetar på en oljeplattform utanför Norge. Henne ser jag nästan aldrig, men jag har hälsat henne välkommen.

I det stora, vita huset närmast vägen - det som en gång var blått -  där bor numera en sjuksköterska som är gift med en man från Grekland och där är så mycket blommor så det är inte sant!

Och så har det byggts en nytt hus på kullen, ett hus från oss.
Det paret, som väl är i dryga trettioårsåldern, skulle jag inte känna igen om jag mötte dem i affären.

Sen är det mest sommarstugeägare, förutom i dom stora villorna nere vid havet. Vid ängen.
Där finns det några året-om-boende.

Bilden: Ecke och Göran på den tiden det begav sig.
Då Ecke ännu hade synen kvar och då Göran inte var drabbad av Parkinsson.
Här hade dom varit och fiskat.
Ecke är en kraftfull man med självskriven pondus; han är ingen man kan ställa in sig hos.
Född och uppvuxen i Ystad. I det närmaste helt blind numera.
Göran är smålänning, har arbetat som lärare och är .., ja, han är så mjuk och försiktig.
Jag tycker lika mycket om dem båda och inte minst deras fruar.

Kanske är det därför jag blir aningen orolig när dom som bott här så länge, blir svårt sjuka.
Ecke, t.ex, han är verkligen så helt underbar, tillsammans med sin Britt - det är hon som är på bilden här ovanför - på samma sätt om Gun och Göran var, dom som var vår allra närmaste granne och som vi tyckte så mycket om.

Det här att ha grannar som man trivs med, det betyder så mycket.
Det känns tryggt och ..., ja, ombonat, på nåt vis.
Här är det Harry som blir överlycklig när han träffar Göran.
Numera bor Göran och Gun i Värnamo, men har sommarhus (ett mycket, mycket mindre) i trakten av Tylösand. Och även om dom nya ägarna är hur vänliga och fina som helst, så saknar jag dom här smålänningarna som var så rara och fina!

Nu är det kväller.
Pv har gått i säng .., Eva från Tyresö och hennes halvlånge man har återvänt till Haverdal .., Harry har hoppat över hinder och varit rusig av glädje .. och på bordet i rummet står en bukett vita och härligt doftande syréner.

Och allt det här har jag tänkt på idag.
Lite vemodigt känns det allt.

Dagens fönster ...

För några dagar sedan kom ett annat tågfönster, då från Cecilia N och den bilden vittnade om att utsikten genom SJ:s fönster inte är något att yvas över.
Bättre är det då i Schweiz .., för det var där den här utsikten fångades och den som tittade ut och beslöt sig för att agera fönsterfångerska, det var madamen i Porto, nämligen annannan.

Den sista maj för tio år sedan, då skrev madamen - som heter Anna - så här; det handlade om hennes mamma.  Den sjunde maj samma år, hade hon skrivit ett inlägg som jag tyckte så mycket om.
Det var det här.

Måndag ....

Jo, så är det verkligen, att glädje, det kan komma av helt andra saker än man förväntat sig.
Vem trodde att jag skulle bli så lycklig över en robotgräsklippare? Inte jag!
Men oj, vad den är bra!
Visserligen tjurar den ibland och det är väl förstås pv:s fel att han inte grävt ned ledningarna riktigt och att roboten då helt sonika klipper av dem (den, det är en lång lina, tror jag), men i det stora hela är den fantastisk.

Idag satt jag i en solstol på gräsmattan och hade sigge i knät (jag plockade bort döda fästingar på honom, flera satt under hakan, såväl han som harry har nu fått fästingmedel i nacken) och harry låg intill och såväl katt som hund hade stenkoll på var roboten höll hus. Särskilt sigge.
Skatorna är våldsamt förgrymmade på den där inkräktaren som kommer lullande där alla solrosfrön ramlat ner .., och pilfinkarna är suveräna på att flytta sig i  p r e c i s  rätt sekund!

Det har varit en tämligen händelselös dag.
Inget upphetsande som hänt.
Frisörskan bannade mig vänligt för att jag är och hackar i luggen (men mina lockar tjorvar ju till det) och nu har jag knappt axellångt - eller kort - hår, och hon föreslog mig att inte sätta upp det så ofta nu när det är soligt, så blir till slut allt grått. Det är knepigt att bli av med den gamla hårfärgen.

Så är såg det ut innan jag satte mig i frisörstolen och fick det förfärliga skynket runt halsen. Finns det någon människa som ser vettig ut när man blir halshuggen på det viset? Ja, det är ju bagateller.

Visst är det konstigt att håret får en annan färg nästan, bara för att man klippt det?
Och åååå, så skönt att få luta sig bakåt och känna hårschampot skumma och hur frisörskan masserar fram och tillbaka!
"Det är inte klokt så mycket hår du har!" utbrast hon efter en stunds knådande.

Ja, det är klart att det här var för mörkt för mig, det ser jag klart och tydligt.
Och lilla gullpigan tittar fram också.

Så här såg det ut igårkväll, när jag stod på grannens gräsmatta och tog bilden.
Vi har mest lövträd uppe på kullen (alltså ännu längre upp än där huset ligger) och oj, vad jag tycker att det är fint med tallarna, men dom (liksom lövträden här ovanför), tillhör allmänningen, så det är bara att njuta lite på avstånd. Alltså, vi kan inte såga ner lövträden och enbart spara tallarna.

Tidigare ägarna - Gun och Göran - var fenomenala på att röja i backen, den som är bra mycket brantare än man tror. Och går man lite till höger på bilden, då blir det så småningom VÄLDIGT brant, så där så man kan slå ihjäl sig om man dråsar ner.

Natten mot idag drömde jag så hemskt och det är samma dröm som återkommer, men med ojämna mellanrum. I drömmen är jag på jobbet och plötsligt tappar jag namn på mina arbetskamrater och det är förfärligt hemskt och hur jag än försöker komma på vad dom heter, är det omöjligt.

M e n .., det är inte mina vanliga arbetskamrater, utan andra, för mig helt obekanta.
Där var en som hette Fredrik och som jag aldrig sett tidigare och där var nye chefens fru, han presenterade henne och sa att hon hette Dagny. Det gör hon inte i verkliga livet och jag har aldrig träffat henne.

Såna här drömmar kommer alltid på morgnarna när jag somnat om och sover gräsligt djup.
Hemskt är det.
Som att leva ett parallellt liv på ett sätt.

Nu hockey, Sverige - Norge.
Heja Sverige!

Ny vecka .., ny giv.

Oj, vilken kväll det var igår!
Solen hade nog gått ner, men ljuset dröjde sig kvar där borta i väster.
Det är inte Thomas tomt som syns - utan grannens - och man förstår vilken betydelse buskaget med rhododendron har i det hela ., det blir mer djup i bilden då.

Jag har inte använt något filter, utan det blev nog lite motljus där i mitten av bilden.

Vad står på schemat idag?
Inte mycket.
Kvart över elva är det klippning hos Lena i Harplinge .., efteråt bjuder friherrinnan på kaffe.
Igår röjde jag i tvättstugan, nu återstår pannrummet, men se, det vägrar jag att befatta mig med, det får pv ta hand om. Hans mamma Gunvor brukade säga att "det har varit jordbävning, åtta på Richterskalan" när man kom och tittade in lite oförhappandes och hon inte hunnit plocka bort. Jag kan säga att i pannrummet är det minst tio på den skalan!

Kanske tittar jag in på biblioteket i Harplinge när jag ändå har vägarna förbi, om det är öppet då?
Ja, det vore en idé.

För övrigt .., enbart ljuvligt pensionärsliv!

Dagens fönster ...

Eva på Frösön har varit på lillsemester i Barcelona och passade då på att fånga några fönster, vilka gladde hjärtat! Tre bilder kom susande genom rymden; det här är den andra.

Och på den överdådigt blommande balkongen till vänster, där skymtar man den katalanska flaggan, tänk, den hade jag aldrig kunnat ta fram ur minnet, ja, hur den ser ut, alltså.

Trädet tror jag är en platan.
Såna finns på Österporttorg i Ystad.
(Men jag kan ju ha fel).

Bara så ni vet ....

Idag fyller mesta fönsterfångerskan - Ulrika -  fyrtioåtta år!

Den här bilden har nog varit med på hennes födelsedag i säkert nio år, kanske tio!
 Ulrika hade kommit på besök till Ystad .., jag hade inte känt pv så där våldsamt länge, ett halvår kanske .., och nu tog vi tåget till Landskrona och hälsade på i hans segelbåt, ja, där han låg förtöjd. Varken Ulrika eller jag var några båtmänniskor och här står hon och  t v e k a r ... men hur skulle hon ta sig till kajen! Dessutom hade hon snavat på parkeringen och stukat foten någon timme dessförinnan, så det var lite knepigt.

Nu har åren gått och vi med dem och om någon människa hade sagt till mig att såväl Ulrika som jag själv skulle tillbringa dagar ombord på var sin segelbåt, så hade jag skrattat gott. Men så blev det.

Det är väl det som är det härliga med livet, att man inte har riktigt stenkoll.
Det kan bli lite hur som helst.
Och framför allt: bra!

Så grattis än en gång Ulrika!
Hoppas att du få en bra sommar ombord på Rickards båt och att du kan bada tio gånger om dagen - minst - och kanske, precis som idag, få vakna till ett glas champagne!

Och så ett dagsfärskt fönster ...

... från ellem i Skellefteå.
 
"Ett regnigt söndagsfönster. Piggar upp mig att baka lite gott till fikat!"

Kan meddela dig ellem att här strålar solen från ljust blå himmel, men det är kyligt i vinden.

Och tack som tog dig tid att fånga fönstret!