lördag 11 maj 2019

Ensam hemma ....


Och av någon outgrundlig anledning får man så då mycket mera gjort.
Jag har tvättat sängkläder och renbäddat .., dammsugit där uppe .., tvättat (slängt i maskinen och tryckt på en knapp) alla sofföverkasten .., tagit in blommor (syréner) dammsugit soffan - rubb som stubb - det var en hel del hundhår och sand under dynorna .., gått på fyra rundor med harry .., kollat till robotgräsklipparen så den sköter sig och det kan jag säga, vi har nog aldrig haft en finare gräsmatta än vad vi har nu. Det tackar vi roboten för. 

Så har jag skrivit ett långt brev till min syster i Australien, samt pratat länge med Ingrid i Falun, vilket alltid är lika trevligt. Och varje gång tackar hon som vore det nu vårt absolut sista samtal och det vet man ju i och för sig inte om det är, men jag hoppas inte.

Och så har jag planterat romansallat och nån slags kål.
Samt luktärter som ska få sprida glädje.

Duschat och tvättat håret.
Ska nu läsa DN och invänta samtal från pv - kommer han att anlända till Falkenberg elva eller tolv -?
Det återstår att se det.

Dagens fönster ....



Ulrika lever i sanning ett roadtrippande liv just nu.
Här kom ett alldeles ljuvligt fönster från Kungslena kyrka i Västergötland, där hon varit på besök.
Sååå vackert!

Och om den kyrkan kan man läsa här.

//Jaha, det här var tänkt att läggas in i förväg som ett söndagsfönster, men jag tänkte på annat och klickade på publicera i stället för att välja datum och tid. Ja, ja. Då får det här ändå bli söndagsfönstret. Man är väl flexibel. Ibland.
Testar ....


... nya mobilkameran och är helnöjd.
Bättre skärpa och liksom klarare bild.


Anar ni glädjen?
Jo, men visst blir det bra!

Sitter här med en kopp uppvärmt kaffe efter långpromenad med harry.
Då var det soligt och varmt, nu har molnen kommit.
Ska nu skriva två brev; ett till min syster i Australien och ett till dig Ingrid i Falun.
Lördagmorgon ....


Jo, men detta är faktiskt bilden av en omåttligt lycklig människa!
Eller kanske mera: en lättad människa!

Så här var det.
Jag hade två timmar på mig igår från det att vi kom från it-butiken, tills att jag skulle börja arbeta. Allt strulade med igångsättningen av mobilen. En verifieringskod skulle skickas till min gamla mobil, men den var ju stendöd, om än inte helt nedsläckt - den gick inte att stänga av -.
Så jag tänkte att jag får åka in till Elgiganten och be om support (kostar förstås) nu idag, jag kände att jag hade liksom inget annat val.

Därefter blev det jobb från fyra till halv nio.
Om det hade varit kaotiskt i hjärnan innan dess, blev det än värre i butiken!
Kassorna hade flyttats och kassa 1 som är huvudkassa, hade fått nymodigheter installerade och lathundslistan där vi har plu-nummer på plantjord och annat, den var försvunnen!

I postavdelningen rådde kaos (det kommer att bli bra, men just då var det kaos) och skrivaren till posten fungerade inte och så tackade inte bara min mobil för sig, även arbetskamraterna som gick till pizzerian en bit bort på nåt slags möte (jag var välkommen också, efter stängning) och kvar var jag och två unga töser och så alla kunder som letade varor.
Ja, det var hälsosamt för en människa som jag själv, van vid rutiner.


Men  ni kan inte tro så fint det blir i butiken!
Jag vet inte  h u r  många kunder som sa just så och trots att delikatessen/charken inte har varit igång den här veckan, hade vi sååå mycket folk .., ja, vi fick köra alla tre kassorna!
En eloge till Lovisa och Anna som var såååå bra att kampera med!

Kom hem halv nio.
Slog mig ned i soffan och tänkte att det är lika så gott att ta tjuren vid hornen.
Började att installera det som kändes mest viktigt: messenger (familjechatten och vardagssurret med hedgrenskan i Skåne), instagram, facebook och lite annat. Därefter mobilt bank-id - som den här gången var sååå mycket enklare än tidigare att installera!) och så swish! Såja, då var det viktigaste på plats. Kontaktboken och alla bilder fanns redan! Ja, men så underbart!!

Det var då, när allt detta var överståndet, som jag tog bilden längst uppe och jag kände hur tårarna rann ..., det var så mycket lättnad!

Nu är det alltså lördagmorgon.
Jag steg upp klockan sex och en halvtimme senare skjutsade jag pv till järnvägsstationen i Falkenberg (årsmöte för vindkraftsföreningen i Stockholm och sen hem sent ikväll igen) och nu ska jag strax åka till friherrinnan som så generöst bjuder på frukost!

En fin lördag till er alla! (haha .., alla tre som läser här!)
Ett pinfärskt fönster ....


... från Amsterdam, ja, så skriver den skånska madamen son bor i Porto, men nu alltså är på vift lite längre norrut. När det här skrivs är klockan tjugotvå minuter över sju och jag kan säga att bilden är inte mer än tio minuter gammal!

Tack annannan!

(Jag undrar om ni förstår hur glad man blir över fönsterbidrag! Tänk själv .., att någon ser en massa fönster och bestämmer sig för att jaha, men dom här /det här kan jag skicka till Elisabet! Ni är inget annan än helt underbara!).

fredag 10 maj 2019

Dagens fönster ...


I tisdags hade jag telefonsamtal från Eva på Frösön och det blev en hel del surr om den resa till Barcelona som hon, maken Mats, döttrarna Sara och Elin, plus en väninnan till Elin, varit iväg på.

Eva berättade om besöket i den fantastiska basilikan Sagrada Familia .., om tapas som var hur ljuvligt gott som helst ., om linbanefärden som hon avstod (höjdrädsla) och besöket på stranden (stökigt, högljutt) och inte minst om kvällen framför lägenhetsbalkongen då hon och övriga satt och småpratade och samtidigt kunde följa med i livet där utanför.

Så underbart för dig, Eva!

Några fönster hade hon fångat också; det här är ett av dem!

Tack snälla!
Idag .....


... fyller tösen till vänster år. 
Fyrtiotre, närmare bestämt. 
Oxe, mellansyster - eller kanske mer lillasyster - då lillebror kom tio år senare. 
Alltså borde hon vara ungefär elva år på bilden.


Det har gått några år mellan bilderna. 
Här står hon längst till höger och kollar ett resultat från dressyrtävlingen i helgen som gick. 


Här är hon också, tillsammans med pv - "coach" - som hon ofta kallar honom.
Det var dom två som åkte Nattvasan tillsammans och båda fick coacha varandra; när den ena var trött och slut på, då orkade den andra och så vidare.

Stor grattiskram på födelsedagen! säger vi i landet Halland. 
Åtminstone vi på Ejdervägen 7. 


torsdag 9 maj 2019

Dagens fönster ...


"En hälsning från SJ:s regionaltåg, det första på dagen.
Är det alltså så att smutsen på fönstret är fastblästrad? Eller tvättas inte fönstren varje natt?7
Tydligen inte ....., skriver Cecilia N".

//Tack Cecilia som hade håven framme!

onsdag 8 maj 2019

Nu lägger jag in ...

...  kommentatorsgranskning ett tag, då jag får hur många kommentarer som helst från nån
människa i USA - det är väl nåt troll - kanske?
Tvåfikat ....


... ute på altanen tillsammans med friherrinnan och hennes Shejken.

Det hinner bli allt möjligt väder under den där timmen .., solsken, mulet, regn och sol igen.
Friherrinnan har laddat ner en app (på engelska) och hon säger att den är helt fantastisk och säger till när det vankas regn och knappt har hon berättat detta, så plingar det till ..., jo, där står "rain alert" på displayen och just då kommer regnet!

Själv har jag laddat ner sjöräddninssällskapets app "kustväder".

Och mackorna, vad har dom med vädret att göra?
Inget alls.
Det var det där med tvåfikat.


Konstrunda i Östergötland ...

Vilken tur att M.J. tipsade om storspovarna!

Det är ju så det är, att ofta när man funderar över hur man råkade hitta till en blogg, så minns man inte. Kanske var det bara en slump? Man googlar på ett ord och så ger det enda det andra och vips, snavar man över små guldkorn som man tycker så mycket om!

Just så var det när jag för inte alls så länge sedan råkade hamna hos "Gebbes naturliga dagbok".
Jag föll  p l a d a s k!
Denne naturintresserade konstnär har en hemsida som ger såå mycket glädje! 
Gebbe Björkman heter skribenten/konstnären, men i mejlet - där jag frågar om jag får visa hans alster här på sidan - står det Gunnar, ja, han kanske kallar sig Gebbe. Ge-Be. Gunnar Björkman.
(Ungefär som ellem i Skellefteå, som heter Lis-Marie.)
Jo, men så kanske det är.


Här en akvarellskiss av herr Björkman.

Hur som haver ...,  under Kristi himmelsfärdshelgen, mellan den 30:e maj och 2:a juni, så pågår "Östergötlands bästa konstrunda" och då kan man, med alldeles egna ögon, titta på denne Gebbes alster och såklart många andras. Ack, att jag bodde närmare!

Om ni inte klickade på den första länken, den längst uppe, finns här ännu en länk till hemsidan.

Och stort tack till herr Björkman för att jag får visa bilderna!

Ps. Titta här!! Så helt fantastiskt!! Ds.
Dagens fönster ....


Här kommer ett fönster från den 63:e breddgraden, ja, om ni inte har stenkoll var den befinner sig, så kan jag berätta att fönstret finns hos Gunnar Rindå i Vaplan, i Jämtland.

"I väntan på våren ....", skriver han.

Jag förmodar att herr Rindå är måttligt salig över snötäcket.


Tidig morgon i landet Halland ....


Tanken var att jag skulle titta på matchen i Champions League igårkväll, den mellan Liverpool och Barcelona, men för att Liverpool skulle gå till final, ja, då fordrades en vinst med fyra mål och det var ju ändå helt kört, tänkte jag och gick i säng.
Beslutade mig för att i stället lyssna till EU-podden, men hann nog bara med en minuts prat, så var det godnatt. Vaknar klockan fyra nu på morgonen .., sträcker mig efter mobilen för att se vad klockan är .., och ser då rubriken på displayen, att Liverpool vunnit med 4-0!!! Det är tur att man ligger stadigt i sängen. Och oj, så lycklig Emil ska vara!
Daily Mail skriver att detta att hemmalaget vann "är den största sensationen sedan Lazarus!" och det fick mig att smajla stort. När sen fansen sjunger om att man aldrig behöver gå ensam .., då får åtminstone jag gåshud.
(Det är en Liverpool-match vi ska åka och titta på i höst någon gång, då, tillsammans med Emil. Att det är hans favoritlag behöver jag väl inte tala om?).

Nu visar det sig att jag är på tok för pigg för att somna om, så då får Europa-podden gå ett varv till och nu är jag med och tycker att det hela är hur intressant som helst. Det mesta handlar om det kommande EU-valet. Här finns en länk till programmet.

Vid sextiden somnar jag om. Underliga drömmar susar genom huvudet eller själen Plötsligt är jag gift med mina barns pappa och ber honom att åka och köpa gravad lax och köttbullar; vi ska ha besök och maten räcker inte till. Han vägrar.
Så är allt som vanligt igen (jag lämnade förstås honom när han inte ville åka och handla) och jag besöker Skåne där han och frun bor och där går stora bruna och lurviga kor på en äng och en räv har rivit sönder ett staket. Frun - samma fru som i verkliga livet - visar mig hur rangligt staketet är och alla tycks glada och lyckliga.

Det är ungefär då som pv kommer in i sängkammaren för att säga hejdå; nu är han på väg att cykla till jobbet .., själv har jag lämnat drömmarnas värld och Skåne och nu är det verklighet och harry kryper in under mitt täcke. Ack, hur ljuvligt är det inte att vara pensionär!


I skrivande stund är klockan halv nio och jag dricker kaffe ur älsklingskoppen och njuter av det grova brödet från Solhagas bageri, men det är ändå inte lika gott (men väl vackert!) som småbröden med fyra frön, det var nog det godaste jag smakat på evigheter!

Fortfarande regndroppar på fönsterrutorna.
Småfåglarna väntar på frukost.


Upptäcker ett urklipp på köksbordet och förstår inte vad det handlar om.
Thomas Peterson?
Jaha, så ser jag .., det är ju Hildas tv-krönika där till höger och jag slår mig ned i loppisfåtöljen och läser den. Sååå bra skriver hon och säkert kan matteläraren ha användning av sin dotters krönika, ja, i hans undervisning.

Ungefär så är det den här onsdagmorgonen i landet Halland.
I alla fall i det gula huset på kullen.

tisdag 7 maj 2019

Stopp nummer 2 ...


Jo, vi hade föresatt oss tre stopp på väg hem från landet Uppland.
Det första var i Västerljung hos Liljebergs och nästa skulle bli i landet Östergötland, i Lönsås, inte långt från vare sig Borensberg eller Motala.


Sedan något år tillbaka är Lönsås  boställe det nya hemmet för "Anna-Lena i Tumba" och hennes make John. Det är genom bloggandet som jag har kommit i kontakt med denna energiska kvinna och jag vet inte hur många år det är sedan, men när jag hade träffat pv, så hälsade vi på Anna-Lena och John i deras hyreslägenhet i Tumba och efteråt skrev jag att det var nog det vackraste hem jag någonsin besökt!


Den som följt med på min blogg under längre tid, den känner nog igen den här bilden av Sir John .., jag älskar den! Och inte vet jag i vilket sammanhang Anna-Lena sände den, kanske nåt Det Bästa?


Ännu en bild tagen av Anna-Lena; det är hennes mamma Barbro och så en liten tös .., hon som en gång ska gifta sig med en engelsman som har en fjäder i sin basker.
I ett Det-Bästa-inlägg kunde vi läsa följande:

Anna-Lena i Tumba  var glad över själva  l i v e t och berättade om sin mamma Barbro som inte längre finns och om det lilla barnbarnet Ludvig som kom som en present, bara fem dagar efter att Barbro lämnade livet.

Så här skrev Anna-Lena och jag läste och loooog:
"Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det." 



För två år sedan blev det gamla bostället i Lönsås deras.
Den här bilden har A-L tagit och där skriver hon om glädjen med det här annorlunda livet och om kärleken till huset. 



Den här bilden är också från henne. Titta på golvbrädorna bredd!! 
Ja, men det var så underbart där inne, så det var inte sant! 


När jag letar på inlägg som har med Anna-Lena att göra, då hittar jag så många guldkorn.
Så generös du har varit att dela med dig av glädje!
Det här är hennes svärföräldrar - saliga i åminnelse - och om hur det var när dom gick bort och om deras liv tillsammans, det berättade A-L i ett härligt inlägg som man kan läsa här.


Ja, det blir lite hit-och-dit med bilder och text, men jag blev så glad när jag hittade hennes rader. 
Det här är i alla fall från i söndags. 
När det var visning av huset var det mer än nittio spekulanter och jag tänkte att alla som är lite längre än genomsnittet nog föll bort, för lätt som plätt nådde vi upp till taket med händerna och det är inte ofta jag är med om det. Ljuvligt fint var det! 


Vi bjöds på gott fika och satt just här i trädgården på baksidan och med höns och kycklingar som sprätte omkring och gärna ville ha lite godis. Några små ostduttar blev väldigt omtyckta! 


En lekstuga finns också på tomten! 
Titta på hyllorna ., den där lilla orangefärgade stekgrytan, t.ex!! 


Lite mera i närbild. 


Att herrskapet How tycker om att besöka loppisar, därom råder nog inget tvivel!


Ja, och att odla sina egna grönsaker också förstås. 
Vilket arbete! 
Vilken energi! 


Kycklingarna var väl lite i tonåren kanske och ännu visste man inte vem som var tupp eller höna och det var nog skönt för dom små liven, för tupparnas öde är inte det trevligaste, men så är det här i livet och jag har själv haft flera tuppkycklingar och då blir det bara bråk och fighter, bättre då att spatsera omkring på saliga ängder med gott om feta daggmaskar och annat smarrigt. 

I juli 2014 skrev jag så här efter besöket hos Anna-Lena och John, då i Tumba. 
Jag tror att det stämmer bra även nu. 

//Elisabet skriver: den som följt med på bloggen ett längre tag, vet nog att jag brukar spana efter Lyckliga Par. Javisst, det hela blir oerhört subjektivt - det är ju bara vad jag tror - men ändå .., lite tror jag att det stämmer. Vad är det då som gör att somliga ser ut att ha det bättre än andra?
Jo, dom  s e r  varandra. Och pratar med varandra. Och verkar bli glada när dom möts, till exempel vid kassan i affären. Jag minns ett par som råkade hamna intill varandra, utan att dom visste om det .., båda kom från sina respektive arbeten och så upptäckte mannen att det ju var frun som stod där bakom i kön och han blev så innerligt glad och kramade om henne och jag sa då att .., å, vad ni ser lyckliga ut tillsammans! Det var dom också, sa mannen och kvinnan unisont.
Och precis så är det med Anna-Lena och hennes John.
När vi var där på vinst-avlämningsbesök i vintras, då tänkte jag just det.
"Å, vilket samspelt par! Här är några som verkligen har valt varandra!"  


Nu ska jag åka till friherrinnan och dricka tvåkaffe, men nu vet ni hur det var med det andra stoppet. 
Tack Anna-Lena och John för att vi fick komma!  

måndag 6 maj 2019

Hemåt ....


Ofta när vi åker norröver, kommer det inbjudningar från rara vänner som gärna bjuder på fika eller lunch eller bara titta-in-besök. Nu bestämde vi oss för att verkligen säga ja, tack .., men med förbehållet att det fick bli korta visiter. Tre såna skulle vi hinna med på hemvägen.

Det första stoppet blev i Västerljung, inte långt från Trosa.
Där, i det som en gång var ett ålderdomshem men som har förvandlats till nånting så ofattbart vackert, bor barndomskamrater till pv från 60-talet (pv:s föräldrar och frun i husets föräldrar umgicks flitigt i Steninge och barnen, som var många, blev då kompisar förstås).
Vilket hem! Såå personligt och så konstnärligt!

Nu vill man ju inte springa runt med kameran (jo, man vill, men har ändå någon slags skamkänsla i kroppen) men tänk er ett oerhört personligt hem, där såväl frun som herrn i huset har talang med såväl pensel, lera som fotograferande. Så var det.
Och här finns en länk till familjens företag.

 
Och att vi inte är dom enda som har projekt på gång, det märktes tydligt när vi såg den här skylten på dörren till den toalett som - uppenbarligen - under lång tid renoverats och ännu var det inte klart.
S o m   jag log!!! Så påhittigt! Så roligt!


På väg till det före detta ålderdomshemmet passerade vi en rondell och där fanns den här utsmyckningen, som jag först - vid en hastig blick från bilfönstret - trodde var ett cykellås (sånt här bygellås), men så förstod vi .., det här måste ha varit nåt slags halssmycke.
Jo, precis så var det!
Vilket öde! Vilket äventyr det här var!
Här kan man läsa om hur det gick till när man som plöjde åkern hittade ett av vårt lands tyngsta guldförermål, en riktigt guldskatt.

Det blev kanske ett stopp på en och en halv timme och vi bjöds på en Nina-kaka (om jag minns rätt) med nån slags smörfyllning i mitten och florsocker utanpå, ja, jag undrar om inte bettankx har bjudit oss på en sån ..., och det blev sååå mycket trivsamt prat om precis allt möjligt .., frågor om hur vi en gång träffades och allt sånt.


En tavla av konstnären Reinhold Ljunggren fick mig att stanna upp; nej, det är inte den här, men påminner lite om den. Vardagsbilder i all enkelhet och såååå fin!
Nu ska jag verkligen försöka hitta en tavla av den mannen!

Om denne småländske konstnär - född i Vittaryd - kan man läsa om här. 

Ja, det blev första etappen på hemresan det.
Det allra första besöket.
 
 
Det får bli bakifrån .....


Torsdagmorgon.
Avresa från landet Halland, men under nattens gång har pv kommit på att han totalt glömt bort att ta undan "båtvaggan" i Skallkrokens hamn, den, på vilken segelbåten vilat hela vintern.
Det tar nog en timme att flytta den och pv briljerar med kunskaper i användandet av hävstångsprincipen. Är det nånting han verkligen är jättebra på, så är det att "flytta på saker".
Skönt att ha det gjort.
Jag kånkar på brädor och hjälper till efter bästa förmåga.


Andra stoppet blir i Gränna.
Då är vi hungriga och köper thai-mat alldeles intill där bilden är tagen.
Det visar sig vara det absolut sämsta jag ätit i den vägen, men kanske var kocken inte på hugget?
I en butik som säljer linnekläder, köper jag två somriga klänningar.
Lycka!
Konstaterar att det kan omöjligen vara lätt att gå med sandaler, alternativt högklackade skor i Grännas centrum. Det blir aningen vingligt.


Framme i Upplands Väsby på eftermiddagen.
Äldsta dottern visar mig den utbildningslektyr hon har att sätta sig in i.
Inte allt som finns i boken, men somligt.
Den här litteraturen är avsedd för specialistsköterskor, men även undersköterskor ska vara med på kursen och måste ta del av vissa kapitel.
Jag läser och förundras.
Tänker .., hur vågar någon bli läkare?

På kvällen slänger sig Emil raklång i soffan med huvudet i mitt knä och säger: "mormor, du kan väl pilla i håret?"
Mormor pillar och draaaar hårt och ler.
Emil säger att det är alldeles underbart skönt.
Vi pratar om fotbollsresan till Liverpool senare i höst, då Emil ska göra oss sällskap.
(Han håller på Liverpool, helst ska vi se någon match där dom spelar, helst på hemmaplan).
Egentligen är det för Emils skull ., jag har tagit med Emma tre gånger utomlands, men Emil bara två.
Micke lär ska göra oss sällskap också.
Jag känner mig lycklig.


Så blir det fredag.
Pv och Peter spelar golf och blir borta i mer än fyra timmar .., det fungerar bra mellan våra hundar .., Charlie och Harry undviker att titta alltför länge på varandra, men det går bra och känns skönt.
Nej, vi skulle inte våga lämna dem ensamma hemma .., det gäller att hålla koll.
När herrarna kommer hem igen är dom genomfrusna och pv är besviken över sitt usla resultat, bara två par och puttar och annat har gått eländigt dåligt.


Kanske kan självförtroendet återvända om han vinner i backgammon mot Emil?
Ja, det kan man ju hoppas, men så blir det inte.
Av dom matcher som spelas, vinner Emil totalt och pv tycker att turen har vänt honom ryggen.


Själv tar jag bilen och gör några ärenden .., Maria bakar sina berömda bullar med vanilj och mycket smör (mer som wienerbröd) och på kvällen säger vi tack och hej och  kör till Färingsö, till mellandottern, AP och hennes Micke. Det är ju av den anledningen vi har åkt upp; att jag har sagt ja till ställa upp i caféet under en dressyrtävling där AP håller i trådarna.
Och pv, han tröstar sig med dom goda bullarna.


I Färingsö finns numera två katter i huset - det här är Tilly, eller Paddan som hon kallas -.
Hon är den modigare av systrarna katt och den som hela tiden vågar sig allt närmare fram till Harry.


Så här, till exempel.
Oj, så spännande det är!!!


Tillys syster heter Vickan (dom båda kommer från Stig H:s stall, namnen påminner om hans häst Victory Tilly) och hon är betydligt försiktigare. Här ligger hon på tv-bänken och i den vackra rosa burken med guldigt lock, där finns askan av Nelly. Jag hälsar lite på henne .., klappar på plastpåsen fylld med vit aska (kan man verkligen lita på att krematorierna lägger i rätt aska ..?) och säger "hej på dig lilla gumman".

Och senare på kvällen pratar vi om Nelly och konstaterar att vi nu inte längre gråter när vi tänker på henne, det är mer glädjeprat och vi skojar om sånt som var så typiskt henne.
Så där som att hon alltid hade så bråttom hem .., att hon hade humor och var så filurig.
Och att hon, när hon var yngre och inte dement, älskade att plaska i en vattenfylld tunna, särskilt om det var nån sten eller nåt i vattnet.


Och Micke, som är förkyld och lite hängig, fixar middag då AP inte har kommit hem; hon förbereder för morgondagens tävling.
Själv är jag aningen .., tja, nästan lite nervös, ty nästa dag ska jag alltså träda i tjänst på den där tävlingen, ja, såklart inte rida, utan bara stå i caféet och sälja fikabröd och annat, men ändå.

Nej, det är sant, det är inget märkvärdigt, men att komma in som helt ny i ett samspelt gäng starka kvinnor, det gör mig lite nervös. Tänk, om jag bara är i vägen!
Det är nog mest det .., känslan av att jag inte ska göra ett bra jobb.
"Nej, inte behöver du vara orolig! Alla är bara glada när någon ställer upp ideellt!" säger dottern lugnande.


Kanske hade jag föreställt mig ett bord med kanelbullar och lite köpekakor .., men det kunde jag glömma! På ena halvan av bordet finns mängder med alternativa sorter .., ja, ni ser ju själva ., och på andra halvan trängs vanliga smörgåsar (vegetariska eller med ost och skinka) med wraps som vi gör själva (tre olika sorters fyllningar finns i var sin bytta - det är laxröra, en röra med fjällröding och en med böckling) och för den som vill ha nåt mera matigt, så finns en vegetarisk (kanske rent av vegansk) chiligryta med mycket bönor som visar sig vara helt underbart god!

Och på bordet finns även en hel plåt med äppelkaka och så finns vaniljsås för den som så önskar.
Man kan betala kontant eller med swish.
Kunderna häpnar över utbudet och säger "men åååå, så fint, så mycket att välja på!"
En enda är missnöjd; det är en man som vill ha varm korv med bröd.


Här står Fia och Sussie; det var den senare jag kamperade med.
Sussie är den blonda av dem och vi konstaterar att vi båda vuxit upp som sladdbarn .., hon arbetar som speciallärare och har ganska nyligt förlorat sin syster.

Efter att ha stått där tillsammans någon timme, får vi in den rätta snitsen och blir på riktigt .., ja,  samspelta .., och jag tänker att det är intressant att se hur smidigt det går att samarbeta fast man inte alls känner varandra.

I grytorna finns chilin som någon vänlig kvinna har lagat till hemma.
Och vilken utsikt det är från köksavdelningen!
Från fönstret kan man titta ut över dom tävlande.
Innan dagen är slut ska Sussie säga "Elisabet, vi kan väl stå tillsammans nästa år också?" och jag blir så innerligt glad och säger ja på studs.


Så smart att sälja hårdkokta ägg!
Inget godis finns att köpa, ingen Coca-Cola heller.
Men kaffe, te och vatten.
Det är liksom genomtänkt.


Själva caféet är beläget i en gammal smedja och på ytterdörren sitter det här anslaget.


Här pratas det resultat.
Och deltagare som kommer in efter att ha tävlat, dom säger nästan alla ..., "det gick ju såå jääävla bra på framridningen, men sen ...!" och jag förundras över hur starka dom här kvinnorna är - och alla åldrar blandas - från småtöser på fem, sex år som är "löpare" och springer med domarnas resultat till sekretariatet, det som ligger i rummet intill caféet - till kvinnor i min ålder och äldre!
Vilket engagemang!

Kvinnor som kör hästtrailers .., som baxar in och ut hästar som är mer eller mindre bångstyriga (eller inte alls) , kvinnor som fixat parkeringsplatser och som en liten läktare av vita plaststolar, ja, men det är ju helt ofattbart så mycket som ska fungera på en dressyrtävling - eller hästtävling vilket som -! Inte minst säkerheten .., och det ska finnas sjukvårdskunnig personal och en speaker ska man ha, ja, det tar liksom aldrig slut!

På bilden står AP och kollar på ryttarinnans resultat, tror jag i alla fall.
Den unga kvinnan längst till vänster, hon avlöser mig på slutet.


Visst blir man glad?
En liten häst bland alla hjärtan.


Lånar en bild från AP .. , vi har samma märke på våra mobiler, men hennes är betydligt nyare och hon kan ställa in så hon får skärpa så här bara i förgrunden. Åååå, så fint det blir! Och titta, vilken finurlig ljusstake!


Vid tretiden börjar det lugna ner sig; det har fram till dess varit full fart i serveringen. Nu är lagtävlingen snart till ända och några av dom anmälda tävlande har inte kunnat komma, då det varit polisavspärrningar i trakten, på grund av nån trist misshandel.
Här sitter AP och pv och småpratar, medan jag tar hand om disken och knackar lite på fönstret .., ja, hej på er raringar!

Så var den här dagen på Sjövillans gård i landet .., ja, Uppland, förmodar jag.
Så himla trivsamt!
Så många vänliga människor!
Så många leenden!
Så många som var nöjda med framridningen ...!
Så många starka kvinnor!

Tack att jag fick vara med om detta!

Medaljerna till den som orkat läsa ända hit, dom har tagit slut, så det blir mentala medaljer.
I morgon ska jag berätta om två paradis som vi besökte.