lördag 18 augusti 2018

Sommar i P1 - Sara Danius -.

Vilken dramaturgi.

Vilken mästare med orden.

Jag förmodar att det skärs tänder i natt hos somliga herrar i akademien.

#jagharkvarmejlkonversationen
Blåklockor och Molly ....


På Uddvägen hemma i Malå bodde Åke Burwall.
Åke och hans fru Linnéa drev Burwalls Bok & Pappershandel, men han var även fotograf och tusentals och åter tusentals är väl dom bilder han tagit av ortens medborgare!

Under tiden i Malå minns jag mycket väl att när Åke hade klippt gräsmattan, då sparade han alltid små klungor av blåklockor. Så gör jag själv och även pv och hur glad blev jag inte idag, när jag upptäckte att den som klipper gräset nere vid Lilla Stensjö, gjort samma sak.
Finns där nån finare blomma?
Mer näpen?


Inte långt från blåklockorna träffar jag Molly och hennes husse.
Molle är fjorton år och helt blind, men fixar det hela ändå.
Mollys husse är närmare nittio, men fullkomligt glasklar i knoppen och han har en gång arbetat som pilot i flygvapnet, men han har gjort långt mer än så och om detta berättar han när vi står där på cykelbanan.

Molly har även haft sin mamma i livet - eller om det var Molly som var mamma och dottern som dog för inte så länge sedan - men nu är hon i alla fall ensam.

"Jo, det går bra för henne, så länge vi inte glömmer bort oss och ställer en stol där den inte ska vara, allt måste vara sig likt ...", säger Mollys husse.

På hans huvud sitter en keps där det står "Flygvapnet".
Dagens fönster ...


Med Nelly är det så här att jag försöker putta undan alla tankar på henne - jag saknar henne nåt så oerhört - men ibland går det inte. Som nu, när jag letade efter nånting helt annat.

Vad tittade hon på?
Ekorren, kanske?
Men hon lyssnar spänt .., kanske pratar jag med henne medan bilden tas?
Ja, Harry lyssnar också.
Eller är det pv som är på ingång ..?

Det är lördag idag, om ni nu inte visste det.
Lite blåsigt.
Lite mulet.

Kammarkören har konsert på slottet och där är pv .,. Harry har varit magsjuk natten mot idag och jag är hemma och bakar "Gunhilds chokladkaka".

fredag 17 augusti 2018

Fredag ....


Ja, så särskilt spännande är inte annorlundatillvaron, men härlig ändå.
Det blir sedvanlig långprommis med harry (som träffar bästisarna Alice och Elsa) och därefter cykeltur till affären.
Stannar halvvägs framme - hos Lena - och fotograferar av ett recept på en chokladkaka; den som hon ofta har med sig till stranden och det kan jag säga .., att jag förstår nu att den är smarrig .., för där är det rejält med smör som ska smältas! "Gunhilds chokladkaka" står det som rubrik på receptet .., och minns jag rätt var Gunhild moster till friherrinnan.

Och jag får veta att salsgrannen  på hjärtavdelningen har blivit opererad (pacemaker) och det är otroligt egentligen (eller inte) hur nära man kan komma någon som man delar rum med under några dagar i ens liv. Sååå varmt och med sån ömhet berättar friherrinnan om den här kvinnan.

Själv minns jag Umeå lasarett 1970, då, efter bilolyckan när jag delade sal med en gammal tant från Morjärv i Norrbotten. Jag minns inte vad som felades henne, men i nästan två veckors tid hade vi sängplatser intill varandra och under ett par år därefter, i alla fall tills jag flyttade söderut, till Sollentuna, brevväxlade vi troget. 
Hon låg till vänster om mig, närmast fönstret, då, på salen och jag kan exakt komma ihåg hur hennes handstil såg ut.

"Eliza, du får inte glömma att skriva till tant Edla!" påminde mamma mig flera gånger, men det gjorde jag nog. Glömde att skriva. Eller så var det så mycket annat som kom i vägen. Eller kändes viktigare. Så hemskt!
Edla Sandberg hette tanten och hon var så innerligt snäll mot mig där på universitetssjukhuset.
Förlåt mig, Edla!


Innan jag kommer till Steninge upptäcker jag en skadad orm - en huggorm, väl - ?
Den ligger stilla alldeles vid sidan av cykelbanan och verkar skadad, mest mitt på kroppen, och jag tänker att det är ju hemskt om den ligger där och plågas och inte är död, men jag vågar hur som helst inte titta efter närmare.  Ja, jag är för övrigt inte säker på att det är en huggorm heller.


På ingångsdörren till affären sitter den här lappen.
Någon är irriterad över ståltråden som är virad runt pakethållaren.


Och så hemåt.
Hela tiden, så snart det blir minsta lilla uppförsbacke, strular elcykeln, ja, den lägger av.
Den som har en sådan och vet vad som då händer .., vet också att då blir det överdjävulskt tungt att ta sig fram .., det är som om nån står och håller i pakethållaren och håller emot.
Jag räknade till tjugoen tillfällen när jag fick hoppa av cykeln, koppla bort batteriet  .., på med det igen och så där höll det på.
Jodå, tanken fanns att lämna cykeleländet och hem, men det gjorde jag inte.
Kom fram till det gula huset totalt färdig .., möttes av en själaglad harry .., och slängde mig sedan på soffan och läste DN.
På familjesidan var det enbart äldre män som gått hädan och fått nåt eftermäle.
Ja, det är väl det vanliga.
Förstås.
Undergångsålder ....?


Tar Harry på andra morgonrundan - den första, vid halv sex, tar pv -och går åt motsatt håll.
Över kustvägen, in vid hönseriet (för tillfället tomt på höns) och norrut, förbi Harrys bästa kompisar Elsa och Alice (Alice har precis löpt .., och Harry blir stirrig och hoppar lätt som en plätt över deras staket!) och så hemåt igen. Jag går som i en cirkel, alltså.

Sista biten innan Ejdervägen, ser det ut så här.
Det är den nya gång, - och cykelbanan som invigdes i slutet av maj eller möjligen början av juni och i sommar har den frekventerats nåt otroligt!
Det har varit danska turister med den obligatoriska vagnen på släp, den där småttingar sitter .., eller tyskar med breda och till synes vadderade sadlar ..., det har varit stora sällskap, yngre och äldre .., men sällan cykelmän i lycra, dom håller sig på kustvägen och helst i klunga, helst två i bredd.

När cykelbanan var klar, var där inte ett enda litet grässtrå vid sidan om; i slänten.
Nu .., ser det ut så här!
Vilken växtkraft!

Längst ner i bild, knappt synliga, syns ett gäng cyklister som passerade oss när vi var nästan hemma.
Att cykelsemestra, det är uppenbarligen det nya.

Själv svettas jag nåt så kopiöst .., det forsar från huvudet och ner i ögonen och ner mot halsen och vidare mellan brösten. Det är hemskt. Men nu tänker jag cykla till friherrinnan och hämta morgontidningen och ett recept .., pv lär ska komma hem vid tolv .., och ikväll blir det middag hos Eva från Tyresö och hennes man.

Livet.
Livet.
Livet!
Dagens fönster ...


Ja, nu är det så att Ulrika har inte längre en håv med sig när hon reser runt, hon har en TRÅL!
Här kommer ännu ett bidrag .., huset "Lådan", designad och en gång ägd av arkitekten Ralph Erskine.

Den - Lådan - kan man läsa mer om här.

Och här. 

Och om fler av hans alster, bland annat i Kiruna, ja, det hittar du här.

Och ett femtio minuter långt program om honom själv ...

torsdag 16 augusti 2018

Torsdag i landet Halland ...


Kväller.
Det har varit en bra dag.
Ett besök i affären och Elin kramar om och säger att nu arbetar hon sin sista dag för i sommar; nu väntar studierna i Örebro. Emma är överlycklig; hon har fått egen lägenhet med inflyttning den första september .., Annika står i kassa 1 .., Viktor i kassa 2 och det känns som om man hälsar på sin familj.

Sen blir det en snabbvisit hos friherrinnan som var trött och slut på och det är ju inte underligt, hennes tillvaro har gått i turbofart det senaste året, eller i alla fall så har det hänt en hel del och när man sedan kommer till ro, kanske tröttheten slår till.
En liten stund står vi och småpratar, medan Shejken sover under parasollet.

Pv har körövning och kommer inte hem efter jobbet.
Och jag blir trött och somnar på soffan .., sover djupt och vaknar av att ena handen domnat av.


Vid halvåtta tar jag cykeln och susar iväg ner till stranden.
Jag tänker att egentligen är det inte så dumt, det där med badrock, det som jag så ofta raljerat över.
Som det nu är cyklar jag alltid hem i våt baddräkt och klänningen över bara, nej, det vore ju onekligen praktiskt med badrock och så bara iväg!  (Men kanske är det den där Samlade Troppen av vita frottérockar som jag funnit så fånig ...).


Det är bara jag själv och en fiskmås nere på stranden, ja, och några sädesärlor också.
S o m  jag älskar dom små ärlorna! Så uthålliga .., stannar längre än många andra och den som håller till på baksidan av affären .., ååå, vad den gör mig glad!


Efter simturen (det är lite knepigt att gå ut när det skymmer lite .., det är svårt att se stenarna som ligger närmare stranden och lätt att falla och har man då livlig fantasi .. och ibland är det ljuset som slår mot vattnet som gör att det blir svårt med sikten) går jag upp på klipporna och sätter mig en stund.  Fiskmåsen, som suttit på en sten och hållit lite koll på mig hela tiden, sitter kvar.
Från fågelholmen hörs skrin av andra måsar och då svarar den här ensamma pippin, ja, eller i alla fall hojtar den också.


Utblommad trift ....det måste det väl vara?


Åååå, det är så vackert där nere!


Och ständigt, ständigt översköljs jag av tacksamhet över att jag råkade hamna just här.
(Sen hemåt igen .., gjorde mig kaffe, tog ROSTAT BRÖD - ja, håll i er - till kvällsfika och hjälp, så gott det var!! Kände mig lycklig. Och nu har pv kommit hem från kören.´).
Torsdagsfönstret ...


Ett fönster från nostalgibyn i Hosta utanför Fellingsbro, skriver Ulrika, som just nu (tror jag) befinner sig hos herr segelmannen i Stockholm, där hon strosar omkring på Söder och har det bra.

Tack för fönstret! säger jag.

onsdag 15 augusti 2018

"Dagens ris ..."


Ännu ett exempel från boken med samma namn som rubriken här ovanför.

Dagens ris är en samling av arga, ledsna och frustrerade insändare till Norrbottens-Kuriren mellan 2002-2007.

Här kan man läsa mer om den.

Onsdag ...


Nätterna är fyllda med drömmar.
Jag befinner mig på en flygplats och hittar ingen taxi som ska ta oss dit vi nu ska - var vet jag inte - och jag får nästan panik och vet inte hur det ska lösas. Måhända är det det nya livet, det som inte längre är så inrutat, det som bara  ä r, som förvirrar.

Pv cyklar till jobbet.
Jag tittar på morgon-tv.
Tänker att Ted Vigren är nåt så vansinnigt bra och trygg som programledare.
Googlar på hans namn för att se när han är född och vad han arbetat med tidigare - allt sånt -och upptäcker att han är gift med nyhetsuppläserskan Lisbet Åkerman.
Då kommer jag ihåg .., det var under månaderna på dejtingsidan och där var en man som skrev att allt vad han önskade sig i kvinnoväg, det var en kvinna som påminde om denna Lisbet!
Ja, ja.
Jag undrar om han hittade henne ... , drömkvinnan?

Efteråt morgonens nyheter (Genua och den rasade bron .., tänker på Tjörnbron och vad som hände för många år sedan) blir det långpromenad med harry och luften är mer än ljummen, den är  v a r m!
Försöker hålla koll på tornseglarna .., nej, bara en enda en ser jag!
Det flaggas hos Britt och Ecke.
Födelsedag?


Senare på dagen blir det en sväng till affären.
Inköpslistan i klänningsfickan.
Aldrig någonsin har jag varit så bra på att hålla mig till det som står på listan!

Inne på lilla kontoret sitter Erik vid datorn.
Det här är hans sista dag i affären; i eftermiddag ger han sig iväg till Linköping för fyra års civilekonomstudier. Så underbart för honom och så ledsamt för oss!
Denne fine arbetskamrat som alltid bjuder på varma leenden och som är så hjälpsam och snäll!

Men Erik själv är glad och uppåt - det här ska bli spännande - och lägenhet har han fixat, i alla fall den första terminen, ja, han ser så förväntansfull ut! Och när det blir julledighet kommer han ju tillbaka!

På hemvägen svänger jag förbi friherrinnan som nu är hemkommen från sjukhuset.
Inte har man fått ordning på hennes hjärta heller; det är mer som status quo, men kanske senare?
Och Shejken är överlycklig att ha matte hemma!
(Det ville sig inte bättre än att han - under tiden här - bet pv i handen när dom skulle gå på promenad, kanske tyckte han att det var pest och pina att vara hemifrån bland ännu en hund och - som om det nu inte vore tillräckligt - även sigge nilsson!)

Men nu är allt som det ska .., matte är på plats och det är sååå fint i hennes alldeles nya boende .., där är det nya bordet och det stora skåpet och i ena fönstret står små pelargoniesticklingar.

Livet.
Ja, vilka turer det tar!

tisdag 14 augusti 2018

Dagens fönster ...


Ja, det här kan ju faktiskt bli ett fönster också ..., jo, men så får det bli!

Tänk er att sitta där och blicka ut över havet .., vilken känsla!
Tisdag ....


Jaså, ni tycker att det är en onödig rubrik, det gör inte jag .., ja, ni anar inte hur ofta jag får fundera en stund över om det måndag eller tisdag och datum ska vi inte ens prata om!
Inte ens veckonummer är aktuellt längre!

Hur många gånger som helst har jag predikat månaden augustis lov och precis så är det .., vilken ljuvlig månad det här är! Lugnt och fridfullt. Vilsamt. Avslappnat.
Ännu är tornseglarna kvar och stararna flyger i flock och övar sig väl inför vad som komma skall och nere vid stranden, alldeles vid vattnet där tången ligger, sprätter sädesärlorna omkring.
Jag undrar om syrsorna spelar ännu?



Eller är det så här ...?


Och idag började pv arbeta - tre veckor knappt kvar - sedan gör han mig sällskap i det här annorlundalivet. Jag tog harry på promenad och det blev nåt otroligt kvavt ute och svetten porlade vid halsen och det sved i ögonen ..., och långt borta hördes åskan mullra.

Nu ska jag ta cykeln ner till havet och ta mig en simtur.
Och jag ska bara njuta.



Om och om igen har jag lyssnat till Thomas Andersson Wijs tolkning av "När solen färgar juninatten", men ååå, så fin den är här!  Å, vilken vacker text! Och musik! Och Sven-Erik Magnusson i din himmel .., nog minns jag när ni uppträdde på utescenen på Malåborg och ni drog skaror från när och fjärran, men det var inte med den här juninatten, utan annan musik.

Tänk, att Sven-Erik Magnussons röst .., den är verkligen one-of-a-kind .., omöjlig att inte känna igen.
Så speciell.

Dagens ris ....


Ni vet, Sven Teglund - den eminente bloggaren Promenader och utflykter - han som bor i Luleå, jo, hans son Lars har sammanställt en liten bok med Dagens Ris-insändare till Norrbottens-Kuriren och den boken beställde jag hos Adlibris och jag läser och ler.
Jominsann, det är mycket vi människor retar upp oss på.




Den här sista känner jag igen ..., det händer mer än en gång att man ser kunder äta godis från sina ännu-inte-betalda-påsar och deras kinder putar åt alla håll, och det gäller att skynda sig att tugga innan man ska prata med kassörskan ..., och påsen, där godiset en gång låg, den är nästan tom.


Jag undrar hur insändarsidorna ser ut numera?
Kanske blir det ett inlägg på någon facebooksida?

Och jag förundras också över att så många inte verkar säga till när dom ser nånting som dom retar sig omåttligt på.

Ja, jag tyckte i alla fall att det var kul och ganska tänkvärt att läsa dom här insändarna.



måndag 13 augusti 2018

Dagens fönster ...


Ulrika går vilse på Söder i Stockholm, men håven har hon med sig!

Det tackar jag för!

(Snart är du nog en nollåtta, Ulrika ,-)
På stolar i köket ...


Så här satt vi i skådespelerskans kök.
Huset är stort och rött, nån har skrivit att det är en gammal lada som är ombyggd - så kanske det är -, det var i alla fall mängder med utrymme!
Och nej, det var inte på något vis elegant, men det var ..., ja, det var magiskt där inne.
Så mycket färg! Så mycket personlighet!
Så mycket glädje!

Och här sitter publiken, alltså.


Och här står hemmafrun som varje torsdag serverar sin man exakt samma maträtt - det han vill ha - jag tror att han i hennes uppsättning heter "Karl-Ottar" och medan  hon berättar om drömmen om att hitta sig själv, lagar hon mat, alldeles på riktigt.

Ibland tappar hon bort sig och glömmer replikerna, då fyller Harald i lite försynt och det känns bara helt logiskt. "Vad var det jag skulle säga nu då ....?" säger hon och så hörs Haralds mörka röst .., ja, nu ser jag ju honom, det är han som står längst till höger på bilden, liten bakom den fotograferande mannen.

Hela den första akten, den som utspelar sig i hemmet, den tilldrar sig i Evas kök.


Efter paus blir det så fortsättning en trappa upp.
Då är vi i Grekland.
Framme vid balkongen blir det en liten scen och vi får slå oss ned på blå stolar på rad och bakom oss, nästan lika stort, ja, där ser vi hur det är uppdukat på långbord med levande ljus bara sååå vackert! Det är där vi ska få grekisk buffé, efteråt.



Akt två blev kortare .., då är "Lilli" i Grekland, hon arbetar på en restaurang och har hittat tillbaka till den hon en gång var eller kände sig som, ja, hon är mer som  b e f r i a d, utan att för den skull ha kastat Karl-Ottar över bord.


Ja, men ni förstår vilken kväll detta var!
Och så buffén då .., uppdukad längs ena väggen och det var pajer och sallader (i enorma keramikfat!) och allt tillagat av Eva eller av hennes vänner och till dessert två sorters mjuka kakor.

Mycket surr och prat .., norska och svenska om vartannat och det enda ord vi verkligen hade svårt med, var "bjällerspräng", så Mia frågade norrmannen vid hennes sida. Ja, men vad betydde det?
Jo, det var när männen har en lust som inte har tillfredsställts på länge!
Ja, men det borde vi ha fattat!

Det låter kanske väl högtravande att utbrista "men tack livet att jag fick vara med om detta!", men så kändes det. Och tack till mig själv som tackade ja!
Och tack till Eva som bjöd in!

söndag 12 augusti 2018

Vilken kväll det blev ...


Ja, det ska jag säga er, att gårdagkvällens enmansteater (Lilli Valentin, efter filmen Shirley Valentine) i ett underbart gammalt trähus i Skipås - mitt mellan Stensjö och Steninge -, det gick inte av för hackor. Berättade jag hur det gick till?
Jo, den norska skådespelaren Eva von Hanno som sommartid bor i just det huset, hon är kund i affären och på något förunderligt vis bjöd hon in mig till teaterkväll och jag, som inte är någon teatermänniska, tackade ja, mest för att vara artig.
Alltså hade jag noll förväntningar inför vad som komma skulle.
Någon vecka innan det hela skulle ta sin början, kom ett meddelande där det stod att man skulle ta med sig en "pute" (kudde) och gärna en liten filt och om man så önskade, något att dricka.
Klockan 18.00 igårkväll skulle det börja.


Kanske var vi ett tjugotal som kommit dit och först var det då titt i utställningslokalen där Eva har sina alster och där bjöds på flädersaft, melonklyftor och ananas och man kunde köpa vykort eller dubbelvikta kort av hennes alster, ja, det var sååå fint!


Många av tavlorna gick i dom här färgerna .., väldigt mycket i blått och det är ju det jag alltid kommer att tänka på när jag tänker på Eva; hon har ofta en blå stor konstnärsrock på sig och håret är blont/grått.

Lägg märke till att ramarna liksom flyter in i själva tavlan ...

En till bild från utställningslokalen.
Många av gästerna var kanske grannar eller goda vänner till Eva och många kom och hälsade och var kunder i affären, men där fanns även män och kvinnor från Norge, främst från Oslo, så rara och vänliga allesammans!
Evas sambo eller käreste eller .., presenterade sig som Harald och det var lätt att komma ihåg för mig, jag tänkte bara på den norske kungen. Harald (inte kungen) kom jag att sitta intill vid den grekiska buffén senare på kvällen, men det visste jag inte när vi stod där ute på gräsmattan.


Några  kort köpte jag som nu ligger på köksbordet.
Det här t.ex, målat av skådespelerskan.


Och det här, målat av hennes mamma, Ingeborg von Hanno, numera avliden.

Det är kväll nu, jag har arbetat idag och tänker gå i säng, så det blir fortsättning på det hela i morgon.
Om ni vill se verkligen hur denna kvinna som har sån utstrålning ser ut - så där på riktigt - (hon är 73 år nu), då kan ni skrolla ner när ni tittar på/läser det som finns på den här länken.
Söndagsfönstret ...


Från Bo (Boo) kyrka kommer den här bilden, med lite annorlunda vinkel.

Tack snälla Ulrika som tänkte på bloggmadamen i Halland!