lördag 2 februari 2019

Rexxie, han fascineras ....

... av Guy som vågar ge sig ut på långresor. 

Jag som trodde att du var en modig man, Rexxie!
I fikarummet ...


Igår, det var när jag hade stämplat ut och precis var på väg att klä om och åka hem, upptäckte jag Anna-Lisa ute på lagret. Anna-Lisa är chefens mamma och och hon är gift med Roland, han som en gång startade det som många, många år senare skulle bli Hemköp där jag nu arbetar. 

När jag var ny i affären; när jag hade kommit från Ystad och Ica Supermarket och kände mig trygg och säker i min roll som kassörska och plötsligt tappade så mycket av den där tryggheten - det var ju det där eländiga Svenska Spel, travet och posten - sånt som jag aldrig sysslat med, då var Anna-Lisa alltid en sån trygghet.
Nej, hon arbetade inte i butiken, men hon var så vänlig och sa att "det kommer att gå bra, du verkar så lugn och trygg" och det säger en hel dom hennes omdöme, för lugn och trygg var jag inte. 
Hon ville väl vara snäll. 


Men nu, igår vid ettiden, stod hon där vid kontoret och jag kramade om henne och frågade hur hon hade det och A-L är ingen vän av överord, oftast säger hon bara  .."ja, så där ..", så jag brukar skoja och säga - när vi ses - "Och hur illa är det idag?" 
Hon förstår precis.

Men nu var det tristare än vanligt. 
Hennes man är på korttidsboende och det blir ensamma dagar och kvällar.
Det blir  l å n g s a m t.

"Mest sitter jag och stirrar på tapeten", säger hon.
(Ja, nu blir det nutid i meningarna, jag är medveten om det).

I hela livet har hon och maken haft fullt upp med jobbet och nån större tid till umgänge med andra än släkten, har det inte varit. Och nu är hennes vänner antingen döda eller svårt sjuka eller befinner sig på något boende och så hör hon själv illa. (Hennes hörapparat ligger i bokhyllan hemma, jo, det känner jag igen från min pappa). 

Jag känner också igen det från vännen i Falun. 
Hon berättar precis samma historia, om hur ensamt det blir när man kommit upp i en viss ålder. 
Är det någon tillställning eller sammankomst, så är det oftast begravningar.

Anna-Lisa är åttiofem, vännen i Dalarna nyss fyllda nittio. 
Av någon demens syns inte röken hos någon av dem, tvärtom! 


Men nu står vi där ute på lagret och jag lägger armen om Anna-Lisa (som jag tycker sååå mycket om!) och frågar om vi ska ta en fika tillsammans? Pv ligger sjuk hemma, alltså behöver jag inte tänka på att harry ska gå ut .., och Anna-Lisa säger "ja, gärna!" och så brygger jag kaffe och hon kommer med två frasiga wienerbröd och så slår vi oss ned i personalrummet. 

Hur länge blir vi där?
Fyrtiofem minuter kanske.
Där sitter vi och pratar om allt och inget och den nye butiksledaren Joakim slår sig ned och äter lunch och vi pratar om hans kommande resa till Sälen, men också om hur bra vi tycker om honom. 


Tidigare på dagen har Peter - han som en gång arbetat i charken -  kommit på besök i butiken.
Han är nu säljare hos Wapnö mejerier och jag vet nog ingen man som jag känner, som är så grann. 
Det är jag inte ensam om att tycka.

Då, när han kamperade med Gunilla eller Anne-Marie i charken, var det många kvinnor som av någon anledning gärna ville handla kokt medvurst eller salami ..., just för att bli expedierad av denne yngling. Och han var inte bara stilig att skåda, han var så otroligt snäll och trevlig. Pv har haft honom som elev och säger samma sak. En riktig solstråle är han, denne långbente säljare.
Peter har även arbetat på Hemköp i Halmstad (han värvades dit från oss) och hade då Joakim (vår nye ) som arbetskamrat.

"Det var samma sak där .., han drog kunder ...", säger Joakim filurigt leende.
Vi ler också, Anna-Lisa och jag.

Om detta pratar vi; om alla som inte längre är kvar hos oss; dom som utbildar sig och har flyttat till andra orter .., Linköping, Lund, Göteborg ., Norrköping och Malmö.
Och Lina som är i Polen.


Och Gunilla - den spralliga -som dog.

Och Anna-Lisa berättar också om tiden som lantbrevbärare och hur hon bland annat körde ut post här i Stensjö, jo, hon vet precis var vi bor och hur här ser ut. Jo, men nog ser hon allt lite gladare ut när vi druckit upp vårt kaffe. 

Så var det på jobbet igår. 
Kom hem och var lika förfärligt trött som tidigare .., gick i säng efter Skavlan .., somnade och sov rakt av till klockan sju (Harry låg hos husse) och idag väntar ett eftermiddag/kvällspass, men sen ska jag väl ändå vara ledig?

Nu har jag skrivit av mig och rensat lite i hårddisken, den som är min hjärna. 
Det är lätt att det svämmar över annars. 
Ajöken, sa fröken.


Dagens fönster ...



.... fångades av Ulrika och det är från St Nikolaikyrkan i Örebro.
På Systemet ....


I förrgår hämtade jag paketet från Adlibris .., ja, det var den här boken "Monopolet".
Antingen var det i Dagens Nyheter eller kanske i nåt tv-program som den recenserades och jag tänkte redan då att ..., aha .., det här kanske blir igenkänning för mig.

Nu har jag kommit en bit på vägen.


Hittills handlar det hela om tillvaron som anställd på Systembolaget - det hade kanske kunnat vara vilken butik som helst - och det är så oändligt mycket igenkänning så bara det gör att jag läser med största intresse. Men vad är det jag känner igen?
Jo, men kanske det här att många som arbetar inom handeln blir så otroligt lojala med sitt yrke, i alla fall om man trivs med jobbet; det blir verkligen som en egen liten familj.
Men nu är ju detta ingen dokumentär .., förmodligen ska det väl bli en historia runt människorna, ja, det börjar bli så .., och det ska intressant att se vad som händer.


Det hela skildras också - i alla fall än så länge - med värme.
Människorna är komplexa; inget är enbart svartvitt.
Och Elin, hon som är så vanvettigt snabb och effektiv på jobbet, påminner om Tina på Ica Supermarket i Ystad.

Så här, bland annat, skriver Lina Kalmteg, recensent i Svenska Dagbladet om boken.

"På sätt och vis är det något extra svenskt i den här senaste romanen, allt sker på en av de mest typiskt svenska institutionerna. Men "Monopolet" formar sig trots det till mer allmängiltig modern arbetarlitteratur. Jag kommer flera gånger att tänka på Elise Karlssons "Linjen" från 2015, de de två romanerna har likheter i hur arbetet Kafkaartat får ta en så stor plats i en människas tillvaro. Systembolaget har inte bara monopol på alkohol utan även på Alices och hennes arbetskamraters liv. 
Livet utanför skymtar knappt ens förbi. Det känns först som en brist, men återger nog rätt realistiskt hur det kan vara. En bit in i romanen konstaterar Alice att firman har blivit ett hem. Att hon inte får jobba på julafton, träffa sina kollegor och ställa upp flaskor där det fattas, utan måste träffa sin släkt, gör julafton till en "tom dag". "Om tanken på hennes liv utanför butiken dök upp överhuvudtaget, så gjorde den det precis här - i hålrummet mellan två par flaskor, och hon slog snart bort den igen för att gå vidare till nästa kartong". 
Så är det, anställda tillbringar på vardagar mer tid med kollegor än med familj eller kompisar och frågan som boken rör sig omkring är: "Är det fel?"


För Alice blir arbetet en skyddad verkstad, där hon kan gömma sig från jobbiga livsbeslut. Det blir till sist faran, att hon liksom i en sekt har gått in så mycket i firman att hon inte har någon väg ut när allt börjar falla samman. Hur den namnlöse Chefen styr butiken för samtidigt tankarna till kritiken mot new public management och dess krav på effektivitet och resultat.

fredag 1 februari 2019

Dagens fönster ....



I alla fall ett  s l a g s  fönster.

Den som hade håven med sig var AP som för tillfället befinner sig i Thailand.

torsdag 31 januari 2019

Tolv i stället för ett ....



I morse stod jag inte i så värst hög kurs hos den käre pv.
Jag hade nämligen igår - mitt i det jag ägnade mig åt fiskesoppan - släppt ut harry och höll koll på honom via köksfönstret, det som jag mellan varven öppnade och hojtade till honom  att hålla sig hemma. Problemet var att jag glömde stänga samma fönster, så där ordentligt, med hasparna.

Vid femtiden i morse skulle jag kolla om pv försovit sig och jag tyckte att han låg invirad i alla täcken och nog var det väl ovanligt kyligt i övrehallen .., det kom liksom isvindar nerifrån.
När pv så stigit upp och gått ner, kom han lika raskt upp igen. Jag hörde på stegen att nu var det nånting på gång .., kanske hade sigge varit i slagsmål eller nånting?
Så var det inte.
Fönstret hade stått på vid gavel i köket och termometern visade på + 13 grader.
Om jag säger som så .., så var pv inte gott humör, men det är tur att han inte är långsint.
Dessutom bad jag om förlåtelse.
Det mest förunderliga var ju att inte blommorna hade frusit, men nej då .., dom var hur fina som helst!

Och så blev det jobb från kvart i åtta (jag var där kvart över sju) till ett - var det tänkt - men vi för många på plats, så jag fick tacka för mig redan vid tolv. Underbart!
Men nu blir det jobb även i morgon, samma tid och så lördag då, då jag själv har lovat att ställa upp för Emma. Då har jag alltså arbetat fem dagar på raken den här veckan.


Det blev en bra dag.
Ombyggnaden av butiken börjar på  a l l v a r  på måndag, men redan nu rivs det och förbereds för en provisorisk entré och lite annat. Det var kassajobb, men ovanligt lugnt .., och någon hade fyllt på cigarettskåpen så där var inget att göra .., och i delikatessen kamperade Marie och Ebba och gjorde semlor och allmänt fint i disken .., Karolina var i mejeriet och lite överallt, jo, det var trivsamt.

Hade kunder norrifrån.
En himla storvuxen man från - ursprungligen - Luleå (lugn och trygg såg han ut att vara, tog direkt igen var jag själv kom ifrån) .., en annan man var från Medelpad .., en rar kvinna från Jämtland, plus fyra grannar härifrån Stensjö. Bara två av dem kände jag igen; den ene var Pelle som brukar ha konstutställning i Lilla Stensjö och han har - på läkares inrådan - slutat att röka och jag tycker att han gör det såååå bra! Den andra var Jeanette, sjuksköterska i Halmstad, hon bor i det första huset på Ejdervägen, det som en gång var blått och nu vitmålat och så fint.
Dom övriga två kände jag inte alls igen, men dom visste precis.
Å, sånt känns pinsamt, men dom bor andra sidan kustvägen, på Vitabergsvägen, och där är jag inte direkt hemmastadd.

Och en sak kan jag ju säga: att gå i pension och hoppa in extra, det är som att plumsa omkring i ett hav av vänlighet. Precis så är det. Kunderna är så vanvettigt snälla och rara!

Nu är jag i alla fall hemma .., har varit ute med harry, ätit fisksoppan från igår .., eldar för fulla segel .., funderar på att köra till Slöinge och hämta bokpaketet från Adlibris, men då kanske jag måste börja om med eldningen .., nja, det får vänta tills i morgon.



Dagens fönster ...


Ja, det är det här utetrummet som en gång var en inglasad altan och som nu ska bli ett slags vardagsrum vad det lider. Lider gör det, men det spelar ingen större roll, kanske hinner pv bygga lite när det påsklov och sommarlov?

Fem eller sex fönster är i alla fall beställda och kommer om någon vecka eller två.
Det ska läggas in golvvärme och hela väggdelen ska ju bli ny och det ska isoleras.
Mycket jobb för den arme pensionatsvärden.
Det är tur att det är hans egen idé.

Nu stundar ännu ett förmiddagspass.
Hoppas att jag är fri i morgon, för sen har jag lovat Emma att arbeta lördageftermiddag för henne och nu känner jag mig mör.

Och min syster i Australien har diagnostiserats för hudcancer, på benet.
Läser en artikel på nätet där det visar sig - tämligen naturligt kanske - att Australien har flest fall av hudcancer och då särskilt bland män. På andra plats kommer till min förvåning Finland!! Min första tanke är att dom är så otroligt ljushylta och kanske därför mer känsliga för uv-strålning?

Minst andel hudcancerfall finns i Japan!

onsdag 30 januari 2019

Snart februari ....


Så här ser det ut här hemma - frånsett att jag inte längre har minsta lilla solbränna -, vi går omkring med var sin namnskylt. På pv:s står det VIKARIE.

Ibland kommer han hem och är såå frustrerad. Mest är det när han är "resurs" och alltså inte själv håller i lektionerna. I vissa klasser arbetar eleverna med Ipads och pv säger att när inte den ordinarie läraren ser det, så surfar eleverna runt bäst dom vill på helt andra sidor .., och skyndar sig sedan och ändrar till mattesidan när läraren närmar sig. Så mycket till rejäla lektioner blir det inte.

Om detta pratar vi (han) vid middagsbordet.
Han säger att han får "nippran", men nu är han ju enbart resurs, men längtar efter att själv få undervisa och absolut utan Ipad.

"Fast säger du inget ...?" frågar jag.

Nja, det är ju lite känsligt, som om jag själv skulle lägga mig i hur andra hanterar sitt jobb i kassan.

Själv har jag det enklare.
Idag kassajobb från början till slut och bara liiite påfyllning av varor, det jag hann med.
Onsdag kommer veckotidningar som ska in och därefter returneras, det är posten som kommer med rekommenderade brev och två säckar med varubrev och så allt det andra som har med kassan att göra, men långt ifrån samma stress som när man är två på kvällen.

Pernilla (som har skaffat sig världens sötaste hundvalp!!) fyllde in varor och fick sen sällskap av Emma - svisch, sa det - så kom mängder med läsk och annat på plats! Hur snabba som helst är dom!


Och så har ombyggnaden av butiken satt igång.
Skyltar har satts upp där vi ber om överseende för den röra som det onekligen kommer att bli .., och på måndag ansluter byggjobbarna. Det blir en stor förändring av butiken och säkerligen blir det jättefint! I maj är det tänkt att det hela ska vara klart.



Igårkväll kom pv med idén att vi, i stället för att åka raka spåret till Sälen, tar omvägen via Stockholm och Upplands Väsby, så kan vi hälsa på äldsta dottern med familj .., och så kan jag besöka Liljevalchs och se vårsalongen. Å, så roligt!

Bilden/teckningen här ovanför visar Linnea Johannesson och kanske vill jag inte ha den på väggen, men jag fascinerades av den. Här kan man läsa lite om konstnären.

 Ja, men det ska bli trevligt!
Onsdagmorgon ....

Alla lämnar vi spår efter oss. Av alla de slag.

Och snart dags att ge sig av till ännu ett pass i affären. Det är många som är sjuka och två är på holiday i Thailand. Idag blir det förmiddag och sen hoppas jag på två lediga dagar, för lördag har jag också lovat att ta Emmas pass.

Igår blev en sån bra dag.
När klockan var tio ringde Pernilla från jobbet och undrade om jag kunde ta ett pass från tolv till sex. Underbara friherrinnan hämtade och lämnade mig (pv hade bilen) och sen var det full fart.

Först detta att ta hand om frukt,- och gröntleveransen, sen mejeriet en stund och sist av allt kassan.
Många härliga kunder!
Där var den äldre (rejält mycket äldre) kvinnan som ville ha hjälp med att faxa ett uppsägningsbrev till en dejtingsida (min yngre kollega hade ingen aning om vad en fax var ..., där märktes vår åldersskillnad), men det krånglade med mottagarens telefonnummer och vi stod en stund och pratade, den där så rara kvinnan och jag själv, ja, det handlade om för, - och nackdelar med dejtingsidor, nånting som jag själv har erfarenhet av, även om det är länge sedan.


Och så upptäckte jag ett soligt ansikte vid godishyllan .., ååå, det var Liv, kanske nio år och jag blir alltid så glad när jag ser henne!

Och där var mannen som berättade att han hade varit på magnetröntgen och nu hade det upptäckts att han har diskbråck och annat elände i ryggen .., om det pratade han en stund.

Och där var kvinnan som arbetar som arbetsförmedlare men nu var varslad och kände en viss oro, men inte alltför stor ändå.
"Nej, jag ser det mer som en utmaning, detta att få börja om på nytt, att göra nånting helt annat!" sa hon.

Glädje och elände, allt hullerombuller!

Ute på lagret kan mycket hända.
Hur väl minns jag inte när chefens dotter hade varit med när hennes häst avlivades och hur hon stod vid dörren till fruktkylen och grät så förtvivlat och jag hade all möda i världen att inte börja gråta själv!

Eller som igår, när C:s farfar hade gått bort (eller helt enkelt dött) och hur hon så förtvivlat kramade om Bodil, fick lämna delikatessen och gå hem för dagen.
Alltid så mjuka, goa C och med sån sammanhållning i släkten!

C och C. Rara töser båda två. Mjuka och rara. Ambitiösa.
Idag ska jag kampera tillsammans med vår andra Cornelia, hon som står till vänster på bilden.
Hon är numera ansvarig för frukt, - och gröntavdelningen och när jag nu har kassan, är hon kassajour och den som löser av mig till rast. En komplett ängel är hon!

Kom hem vid kvart över sju igår och vi var precis lika trötta, såväl pv som jag själv.
Han hade dessutom stigit upp i ottan och kört drytgt två mil skidor på det som sommartid är Ringenäs golfbana, men som på vintrarna blir en slinga på 700 meter. Runt-runt-runt-runt hade han åkt!

Innan klockan var halv tio hade vi gått i säng!

Ajöken, sa fröken!

tisdag 29 januari 2019

Tisdag ....



Och så vanvettigt glashalt ute, att jag sneddade över Britt och Eckes tomt, tog sedan stigen längs lilla bäcken (är inte alla bäckar små, egentligen ..?) och så hemåt igen på Bambi-vingliga ben. Jag försökte verkligen andas och bli avslappnad och höll mig mest vid sidan av vägen när det var dags att gå hemåt. Har plockat fram broddarna.
Jag undrar jag hur många som idag sitter i akutens väntrum med handledsfrakturer?

Vid tio ringde telefonen.
Det var Pernilla från jobbet som undrade om jag inte sett hennes sms?
Nej, det hade jag inte och det är ovanligt.
Nu var det frågan om att hoppa in mellan tolv och kvart över sex.
Kunde jag?
Jag sa att det kunde jag - med det förbehållet att friherrinnan kan skjutsa mig - för pv tog bilen och skulle inleda morgonen med att åka nån mil eller två i Ringenäs (konstsnö).
Och om sjutton minuter är nog privattaxin här.

För övrigt intet nytt under solen.
I alla fall inte under den sol som lyser just här, på det gula huset.


Han bad mig vänta .....

... med att pytsa in honom i länklistan tills han hade nånting att skriva om.

Men det har han ju nu.

Nytt namn på bloggen bara - ett fint namn -.
Tisdagsfönstret ....


.... finns i ett litet gult hus - men inte på en kulle - allt uti landet Halland.

måndag 28 januari 2019

Till Bettankax ....


Jodå, jag googlade "spegeln malmö" och kom direkt till inlägget.

Vilken film vi såg, det går inte att få fram .., sidorna finns inte länge, men liiite vet vi.

Här är det.
Filmen ....


Ja, hur var den?
(And breath normally).

Jo, jag har nog aldrig haft så ont i magen och knappt uthärdat att titta, som idag.
När kunder handlar och det på displayen kommer upp "medges ej", tycker jag alltid att det är så hemskt. Man kan - hos somliga - se rädslan, särskilt när man har arbetat i butiker med ett blandat klientel, med kunder som hamnat på livets skuggsida.
(Det kan stå medges ej utan att det beror på pengabrist också, men i det här fallet, i filmen, anade man vad orsaken var).

Här, i filmen, var det inte bara "medges ej" på kassadisplayen, det var även kronofogde och hyresvärd och kampen för att få behålla ett jobb.
Och så allt annat då.


Den här bilden har jag lånat från tidningen ETC. Den som tog bilden heter Lilja Jónsdóttir och kvinnan längst till vänster är filmmakerskan Isold Uggadóttir som instruerar lillkillen Patrik Nökkvi Pétursson och intill honom sitter då Babetida Sadjo, som verkligen spelar så bra, tycker jag.

Här handlingen i korthet. 


För mig får filmen en stark 4 (av 5).
En orsak till att jag tyckte så mycket om den, var att personerna skildrades inte som enbart onda eller goda. Inget var svartvitt.

Hildas mamma Mymmel var presentatör av filmen och gjorde det som vanligt jättebra! Hon är chosefri, prestigelös och har en massa självironi och humor!  

Pv liftade med mig hem ..., jag hade parkerat vid slottet och vi var så trötta båda två ikväll, ja, själv somnade jag på soffan. Men det är klart, jag var vaken från fyra .., det blir aningen tokigt det här! 

Tittade in i affären där om, - och utbyggnaden nu har börjat på allvar. 
Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig. 




I ottan .....



Flera kvällar i rad har jag gått i säng tidigare än vanligt.
Inte av någon särskild anledning; kanske att jag helt enkelt har känt mig trött.
Det har också inneburit att jag vaknat betydligt tidigare och känt mig vansinnigt pigg!
Då händer det att jag först ligger och småpratar med Harry (som inte är pigg) .., gosar lite med honom och känner hur mycket han betyder.
Jag har ett litet - nästan läkt sår - på vänster arm, just där slickar han länge, länge och omsorgsfullt.

"Så hemskt, så gräsligt äckligt!" kanske nån tänker.

Ja, men inte jag.

Och så lyssnar jag till P1 och Vetandets värld från den 25:e januari, där den nya (s)-märkta ministern för forskning - Matilda Ernkrans - (för övrigt tydligen från Hallsberg .., kanske någon du känner mossfolk?) utfrågas och presenterar sig.

Ska vi i vårt land syssla med spetsforskning eller en bredare variant ..? frågar programledaren.
Och hon undrar om ministern kanske känner till Emmanuelle Charpentier (det är henne filmen längst uppe handlar om, se den gärna, den är inte lång!) och nej, det gör hon inte, men får rådet att att ta reda på lite om denna forskare.

Emmanuelle Charpentier fick uppenbarligen forska med "lösa tyglar"(bland annat på Umeå universitet)  och kom då - efter hand - fram till det hon och hennes forskargrupp prisats så för.
Här en länk som förklarar vad hon sysslat med.


Annat av värde.
Igårkväll råkade jag hamna på Kunskapskanalen som visade det här härliga paret på kanaltur i Indien; närmare bestämt i Kerala. Jag har sett mängder av tidigare program från deras olika kanalfärder och det är alltid lika intressant!
Paret är - om ni inte känner igen dem - Timothy West och hans fru sedan evigheter tillbaka, Prunella Scales. Båda välkända brittiska skådespelare.

I dom här programmen åker dom runt på olika kanaler; ofta med Tim som kapten och Pru - som på ålderns höst drabbats av vaskulär demens - följer med. Programmen blir så .., ja, dels får man ju se nya miljöer och så är samspelet dem emellan en fröjd att skåda.

Sms:ade Bert i Luleå igårkväll och tipsade om programmet, men han var redan på banan och visste vad det handlade om.
Är någon intresserad, så finns här en länk till dom olika avsnitten (Göta Kanal, t.ex. där har dom också varit!). Rekommenderas varmt .., i alla fall om man tycker om annorlunda resereportage, så där lite bortom allfartsvägen!

Vill du veta mera om Prunella Scales .., så finns här en länk.

Och om Timothy West kan man läsa här.

Nu ska jag gå ut med Harry!
Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....


Ännu ett fönster från Striberg ..., alla dessa vackra hus och fönster från Västmanland!
Tack Ulrika!

söndag 27 januari 2019

hela dagen ....


Nästan hela dagen framför tv:n, med undantag för promenader med harry, eldning i vedpannan .., fixandet av det som ska bli räkgryta lite senare .., och så lite dammsugning.
Men vilken dag!
Och jag är så vanvettigt imponerad av sättet som Ulricehamn arrangerar världcupstävlingar!!
Vilken entusiastisk publik!
Vilka speakers!
Ja, helt fantastiskt!
(Den lilla segelbåten på fatet, den tillhör egentligen en mobil som hänger i taket, ovanför soffhörnan. Egentligen är den mycket vackrare här .., där den liksom blir upplyst av värmeljusen .., som en segelbåt i solnedgången).

Pv han är väl i skrivande stund på väg hem från konserten i stan .., snart kommer friherrinnan, hon ska se handbollsfinalen här hos oss och sen middag.


Det är ett riktigt busväder ute just nu.
Att det snöar är man ju van vid sedan tidigare, men snö och rejäl blåst och ett tämligen öppet landskap .., det är inte nån särskilt trevlig kombination. Redan tidigare idag när jag svängde in till affären, hade vägen delvis drevat igen och det som från början var "flursnö" (sån snö som bara flyger omkring), är det nu tjock "klabbsnö" som vi sa hemma.
Kanske blir det regn ikväll och då är jag evigt tacksam att jag inte ska ut på galej senare ikväll.




Resumé ....


Igår jobb från morgonen till halv tre. 
Underbart gäng att kampera med och precis lagom mycket att göra! Inte för lite, men ingen stress.
Bäst av allt ändå mötet med mannen som under minst ett års tid kämpat med sin cancerbehandling, där halva kinden eller ansiktet nästan blivit urgröpt och runt ena ögat har han haft nåt som mest liknade ett litet cyklop och tänk .., nu är det närapå helt läkt, det är ju som ett mirakel! 

I somras såg jag hur en liten tös stod länge och tittade på honom - det var vid glassfrysen - och till slut frågade hon rakt ut vad som hade hänt och han berättade precis som det var. Så befriande! 

Och det är inte bara det att kinden nu liksom återfått sin ursprungliga form, nu ska han återgå till sitt arbete, om än inte på full tid! Det är så fantastiskt så det är inte sant! 

Stor glädje blev det också när jag vid fruktdisken upptäckte August och hans mamma; det känns som evigheter sedan sist och där var också Helena som alltid är så glad och vänlig och så alla män som spelar på hästar (jo, mest män) eller hoppas på stora Lottovinster som ska förändra livet, eller i alla fall bidra till bättre ekonomi.

"Tänk, hon som inte ens satsade en hundring och vann  mer än nittio miljoner på Eurojackpot!" sa en av männen och då blev det prat om vad man skulle göra för pengarna, ja, om man nu hade vunnit. 
Förslagen var många, men alla menade att det mest skulle innebära problem. 
Inte för mig! 
Oj, så mycket gott man kunde göra för dom miljonerna!! 

Och friherrinnans andelar på travet säljer bra, nu väntar hon bara på att hästarna ska springa som hon tänkt sig. Det blev nog ingen storvinst igår, då hade hon hört av sig.


Dålig bild, men så här såg det ut i morse vid åttatiden.
Helt plötsligt fick vi vinter (så länge det varar)! 

Och den här söndagen, vad har den i sitt sköte?
Jo, eftersom vi satt klistrade vid handbollen mellan Sverige-Kroatien igårkväll, blev det repris av Stjärnorna på slottet nu på morgonen. Ett trivsamt gäng har det varit att följa och jag, som i hela mitt vuxna liv saknat allt driv för att "bli nånting", fascineras av Camillla Läckbergs oerhörda framåtanda.
Igenkänning var det också att höra om hennes uppväxt som sladdbarn.
Mina egna systrar var redan utflugna ur huset när jag började första klass och mest var det pappa och jag själv som var hemma om kvällarna, mamma fanns på sjukstugan.


Köpte hem en stooor bukett tulpaner igår och den delades sedan upp på fyra olika vaser. 
I en vas (med liten öppning) står en enda tulpan .., dom övriga har fått sällskap av björkris. 
Nattetid får alla vaserna med innehåll stå i källartrappan där det är rejält svalt och oj, så fina dom är när dom sedan får komma in igen på morgonen! 

I eftermiddag blir det middag tillsammans med friherrinnan .., Halmstad kammarkör i det nya kulturhuset Najaden (före detta Hallandspostens lokaler), men det är tidigare på dagen och jag ska packa ner det mesta av julsakerna, men granen får stå kvar ännu ett tag. Tittar ut genom fönstret här där jag sitter och då ser jag ju in i uterummet. Räknar till kanske tio barr på golvet, inte mera! 

Och i morgonkväll den första filmen  - av tio - på Röda Kvarn i Halmstad.