Anna Bergendahl som vann: superduper!

Från albumet ...

Här ligger min bästa kompis Eva på soffan i vårt vardagsrum.

Bildtexten lyder: "Eva besöker mig då och då och hennes stående sysselsättning är då att läsa tidningar, till min stora förtvivlan."

På väggen syns pappas prisskåp med alla pokaler och små plaketter.

En gång i sin ungdom var han norrlandsmästare i löpning, han hade rekord på 1500, 3000, 5000 och 10 000 meter.

(Hos pappas bäste vän, Mauritz Brännström, finns dock mycket större pokaler och på väggen hos Mauritz hänger dessutom en lagerkrans .., ty Mauritz skidade en gång i mål som vinnare av Vasaloppet .., när jag blir äldre ska jag förstå att det är som en liten osynlig kamp mellan pappa och bäste vännen.
Mauritz dör året före pappa, helt plötsligt bara, när han kör bil i samhället. Kvällen dessförinnan har pappa och mamma som vanligt druckit kaffe hemma hos Gunborg och Mauritz och tjugofyra timmar senare ska mamma arbeta på sjukstugan, dit man kommer med den döde Mauritz. I flera månader efteråt har min pappa svårt att sova, ja, han får dödsångest och låter, till vår förvåning, stövaren Buster ligga vid fotänden i sängen, då, när mamma är jour på sjukstugan.)

På väggen, till höger om skåpet, hänger en oljemålning som mammas systerdotter Agneta har målat.

Under prisskåpet finns en ett annat slags skåp, med björkfanér, och där inne har mamma fint porslin och i en liten låda ligger en plastpåse med en hårlock i.

Den locken är blond och är min, avklippt när jag är tre år, och mamma har inte förmått sig att slänga bort den.

Ovanpå skåpet står en vandringspokal som pappa, eller pappas stövare Buster, för alltid har vunnit.

Längst till höger en skål i trä som min morfar har gjort.
Den skålen finns nu här i pensionatets kök.

Soffan, som jag älskade, inhandlades - tillsammans med bord och lampa och kanske också en fåtölj - på Österlunds Möbler i Malå.

Pläden är vävd av antingen syster Gullbritt eller barnmorskan Aina Theolin, båda arbetskamrater till mamma, och motivet heter "Boliden-guld".

Och Eva, min kamrat, hur var hon?

Ååå, hon var så himla rolig och hennes mamma, Dagny, rökte Bill cigaretter utan filter.

Homestajling pågår ...

Ett fångat ögonblick.
Mamma 48 år och pappa 59.
Han har sju år kvar att leva när bilden tas.
Själv år jag 15 år och tar bilden med min superfräna och nya Kodak Instamatic-kamera.


Det är då hittar jag mitt gamla, gröna album.

I en bra stund blir jag sittande och tittar på bilder från 1969 och framåt.

Och se .., där är mamma och pappa på besök hos mormor i Dikanäs.

Mamma ser så lycklig ut.

Under OS sade jag till pv att jag tycker att skidskytten Björn Ferry påminner om min pappa.

Ännu mera tycker jag det när jag ser den här bilden.



Och flera bilder av min pappa.

Vädur.

Föräldralös vid 13 års ålder och sedan dess var han den som tog hand om småsyskonen; Anna-Maria, Alice och Gösta, ty äldste brodern Erland var en äventyrare som raskt gav sig av hemifrån.

Hur minns jag min pappa?

Levnadsglad .., varmhjärtad .., känslig .., lättrörd .,. hetlevrad .., otroligt idrottsintresserad .., träningsvillig (åkte skidor flera gånger per vecka under vintrarna) .., långsint .., kvällstrött, morgonpigg .., passionerad jägare .., dansant .., rättfram .., snäll .., och han hade världens varmaste händer.

Pappa tyckte att den här madamen var nåt så otroligt "grann" och så älskade han att titta på vilda-västern-serier i tv.

Mamma brukade leende säga att ..."det bästa hos mannen är pojken och det ska ni veta, att pappa, han har hela barnasinnet kvar ...".

Dessutom var han en hejare på att berätta historier och hålla tal.

Insikt nånting ...


.... för övrigt är jag rätt tacksam över att Micke tar sträcka nr 4.

Nästa år alltså.


Tack Bente för länken.

Tja, RUT-avdrag är nog inte så dumt ...

Krukväxt i fönstret även här.
Ja, man har väl lärt sig av proffsen.


Pensionatets tvättstuga.

Här ryms allt; från diverse verktygsutrustning till ..., målarburkar, penslar, tråg, kattsand, kattmat, fågelfrön, kalsonger på tork, vasaloppsnummerlapp, tre krukväxter, ett stort antal mattor, skidvalla för olika temperaturer, återvinnningskassar och lite annat smått och gott.

Plus såklart en tvättkorg.

Det händer att man hittar den.



Detta är en tvättstuga i tjusigt hus på www.hemnet.se.

I en sådan steril tvättstuga kan med lätthet avancerade hjärnoperationer utföras.

Notera den eleganta vasen med innehåll.

Liten hälsning från soffan Ektorp ...

Bilden är från Ystad. Det är dit jag nu ska åka.


"Hej!

Det är jag, soffan Ektorp, som skriver.

Nu ska jag berätta vad som är på gång: jag ska återvända till landet Skåne och till Regementsgatan i Ystad.

Jepp.

I morgon.

Alldeles nyss hörde jag hur min kära ägarinna, intendent Nilsson, bokade en släp med kåpa och allt och då vet man .., det är då man ska bäras ut och sedan få vara med om en utflykt utöver det vanliga.

Två längre resor har jag gjort i mitt liv.

Först från barndomshemmet Ikea i Malmö, där jag länge låg nedpackad på hylla 26:4 tillsammans med mina bröder och systrar , men så kom ju .., vi kan kalla henne "matte" och hennes son Anders och han hjälpte matte att bära och kånka och så blev det utfärd till Ystad och där har jag nu stått mot en vägg i flera år, ja, tills i höstas då matte skulle få ny knäled, och sedan har jag bott här i landet i Halland, i ett gult hus på en kulle.

Det kallas för Pensionatet.

Egentligen stod där en annan soffa från början, - ja, när jag kom hit -, men matte tyckte att den ..., "ja, inte var så skön att ligga och vila i ...", så den står nu ute på den inglasade altanen och tycker nog att livet är trist.

Undrar ni hur jag har haft det här?

Jo, bara bra.

Det är klart, från början var det lite ovant .., matte hoppade omkring på kryckor och så, jag tror att det var strax efter Lucia, då uppenbarade sig en kattunge som heter sigge nilsson, och denne sigge, han klöser våldsamt på min klädsel.

Matte brukar säga .."här sigge .., du ska riva på fåtöljen med guldbrokadklädsel .., titta, så här gör man ...!", men det säger hon bara när husse, som kallas pv, är på jobbet.

Annars har jag haft det jättebra.

Ibland ligger såväl sigge nilsson som pElle och så matte och han som kallas för pv, ibland ligger dom allesammans ovanpå mig och då blir det lite tungt, men det gör inget, jag tycker bara att det är är roligt.

Men i morgon .., då ska jag alltså få åka hem igen.

Åååå, så spännande det ska bli!

Tänk er själva .., det är ju nästan som en semesterresa!

Kanske skriver jag och berättar hur det hela har gått, om jag orkar alltså.

Hälsningar från er vän, soffan Ektorp."

Vid frukostbordet ...

Ring-så-spelar-vi från radion.

Alla pratar om solsken och ännu mera solsken, ja, det tycks som om hela landet har ett dignande högtryck på gång.

Här, i landet Halland, i alla fall vid havet, råder dis och dimma.

Och detta är näst sista dagen för mig -här vid frukostbordet alltså - i alla fall på ett bra tag.

Igårkväll, vid läggdags, grep ångesten mig.

Och jag tänkte på hur det ska bli om man någon gång får ett nytt arbete, hur ångestfyllt det ska vara innan man har kommit in i det hela, jo, jag vet precis hur jag brukar reagera .., å, hur väl minns jag inte första dagen i affären där jag nu arbetar .., hur jag, när dagen äntligen var tillända, cyklade hemåt och slängde mig raklång på soffan Ektorp som då kändes som mitt livs enda trygghet.

Fyra månader i lugn och ro .., fyra månader i ett gult hus på en kulle .., fyra månader tillsammans med sigge nilsson och pElle ..., fyra månader tillsammans med en matglad liten ekorre, hundratals fåglar ..., knappt några bilar och ingen stress och havet nära och bara-vara-tid.

Och fyra månader tillsammans med världens finaste pensionatsvärd.

Allt det tänker jag på där under täcket.

Men ångesten vill inte släppa.

Åååå, den finns där som en klump i bröstet.

Då blir jag fem år och tio år och jag vänder ryggen till mannen intill mig och i tysthet knäpper jag händerna och ber Gud-som-haver-barnen-kär.

Så naivt och barnsligt! tänker säkert många.

Ja, men det är den enda livlina jag har och den finns inbyggd sedan mer än femtio år tillbaka, då, när mamma satt på sängkanten och bad samma bön innan jag skulle somna.

När jag nu, i ett annat sorts liv, vaknar vid femtiden på morgonen, ligger sigge nilsson mellan mig och pensionatsvärden, och av ångesten känner jag just ingenting.

Inte just då.

Ångest och rädsla gör nämligen nästan som den vill; anfaller precis den har lust.

När man är som minst skyddad.

Men nu är klockan 9.34 - pip - och solen på väg att ta sig igenom molnen.

Det kan bli en fin dag det här.

I konsthallen ....

Liiite påminner mannen om Fritiof Nilsson Piraten, tycker intendenten.


Gomorron Elisabet!

Tack för att du visade tavlan "Sovende Skagendreng"!

Den är ju för underbar!

När jag såg den så tänkte jag på en bildväv som jag skapade för många år sedan.
(Jag vävde bildvävar en tid med egna motiv).

Den här bildväven har jag sparat för att jag tycker så mycket om motivet.

Bilden hittade jag i en tidningen, förstorade upp den och vävde den i ullgarn.

Jag tycker om känslan mellan den gamle och barnet.

Kram Anita.

Lördagsfönstret ...

... speglar sig i tavelglaset.

Båten heter Linnéa.

Så här skrev vännen Tomas när han såg den här vernissagebilden.

Har egentligen inte en aning, men kände direkt likheten mellan din Linnéa och skonerten Linnéa från Gamleby.

Och nu har pv ......


... ordnat ett lag till stafettvasan om knappt ett år.

Team Taurus.

De som ska ska åka är: herr pv själv .., Anders, Anna, Annas man Micke..., och så dr Böhlander på sista sträckan.

Själv får jag väl serva med blåbärssoppa eller möjligen en och annan giffel.


"Och var fick du Team Taurus ifrån?" frågar jag.

"Ja, men det låter så snyggt .. hör bara ...!" svarar pv.

För den som inte vet det, är Taurus en häst. Dotterns häst.

Ny bekantskap ..... igen!


Tittar på thriller i tv1 - Bristande bevis - med bl.a. Anthony Hopkins (alltid lika bra) och så denne skådespelare som jag inte tror mig ha sett tidigare.

Jag tycker att han är jättebra!

Filmen är hur spännande som helst; ja, jag vågar inte längre titta.

Pensionatsvärden får berätta hur det går.

Apropå .....

.... smulans favoriter, så kommer jag plötsligt ihåg en annan tavla med ett barn som motiv.

Den här.

Året är 1986.

Vi är på semester i (inte på ...) Australien och under ett besök i - tror jag - Melbourne, blir det museibesök och jag faller handlöst i golvet när jag ser den här tavlan.

Innan besöket är tillända har jag inhandlat en affisch med samma motiv och precis som Jom gjorde, skickas affischen hem i en avlång rulle av papp och så småningom hamnar den - affischen -, på vardagsrumsväggen hemma i Malå.

Konstnärens namn är Johan Kroutén.

Dagens överraskning ....


Ett samtal från södra Europa!

Ett totalt helt oväntat samtal med en människa jag aldrig förut har talat med.

Och med en såå trevlig madame!

Om vi pratade i tio minuter?

Nä, nä.

Säkert en timme!
(Ja, ja .., men det var inte enbart bloggmadamen som surrade ...).

Tack du rara Monet för den glada överraskningen!

Sannerligen ...

... att jag har häpnat över bilderna i tidningarnas hus-till-salu-annonser!

Det finns inte en enda hus-lägenhet-till-salu-bild i DN eller Sydsvenskan där en kvarglömd tidning ligger på rumsbordet.

Aldrig någonsin att man ser skymten av en leksak eller svansen av en hund eller katt!
(Och ja, jag inser ju att man städar livet ur sig innan annonsbilden ska tas ..., man kan tänka sig hur ägarna har gömt allt ratet i diverse garderober ...).

Idag mailar äldsta dottern och berättar att goda vännerna nu har fått flytta in i nytt hus, ja, deras gamla eldhärjades - och så kommer en länk till det tjusiga huset (se bilden) som har varit ute till salu - men nu är sålt och tillhör de goda vännerna.

Och när jag har skrollat mig igenom hur många bilder som helst av rum där allt är kliniskt befriat från mänskligt liv, så kommer jag till den sista bilden ...



Garaget!

Om jag smajlar ..?

Svar: ja.



Arbetsbordet på pensionatet.

Här stundar ingen annonsering.

På bordet trängs diverse vasaloppsattiraljer .., två kameror, några tavlor .., en trälåda innehållande min mammas par-avion-brev .., en liten fickspegel .., en telefon, två datorer .., ett Höganäskrus med knoppande syrénkvistar .., samt en broschyr från Försäkringskassan.

Dags att ropa på städerskan!


Moster Mjölgumpa sa...

Tänk om man haft ett sånt välstädat garage;)

cruella sa...

De där lägenheterna och husen är homestajlade av proffs allihop. Många magasinerar stora delar av möblemang och även bokhyllor med innehåll (ser skräpigt ut;-) på stajlisternas inrådan. Och tro för all del inte att det bara är hus-/lägenhetsägarnas pryttlar du ser! Ånej, stajlisterna drar in med en hel del rekvisita, allt från fåtöljer till vaser och piffiga kuddar. Och så målar de gärna om lite så att det ser rent och snyggt ut.

Det är många som får lust att bo kvar i den lägenhet som de bestämt sig för att sälja när stajlisten varit där och gjort jobbet:-)

-B- sa...

Og nå er diskbenken her nystailet,lenge siden sist å meget nødvendig...

Mormorsglädje ...


Blir Emmas mormor glad när hon tittar in här ...?

Ja, det blir hon.

Verkligen.

För där är ju den där rara, goa tösen Emma i mitten på bilden!

Ännu en konstutställning finns här.


Helt underbar är den!

Och bodde jag i närheten, skulle jag bums ila hit och titta!

Smulans favoriter ...

De här favoriterna är inga målningar som finns i mitt hem tyvärr, utom den första av Amalia Lindegren som jag har som en inramad affisch.

Affischen köpte jag på en utställning för många år sedan på Nationalmuseet.
Utställningen hette " Våra bildminnen", om någon minns den.

"Liten blomsterplockerska" och är målad av Kilian Zoll (1818-1860).
Jag såg originalmålningen på Norrköpings konstmuseum för många år sedan och tyckte så mycket om den.

Ett vykort är det enda jag har av den vackra målningen...

Det finns så många favoriter; dessa två bilder fanns i min dator - därför skickar jag dem. Jag är lite svag för porträtterade barn i 1800-talskonsten; och här är två av de bästa tycker jag!.

Hälsningar Smulan

Lite fakta om Kilian Zoll.

Ps. Mitt liv som konsthallsintendent blir nog kortvarig, ty i allt sorterande av bilder, så glömde jag helt enkelt bort Smulans favoriter och sådant är ju snudd på oförlåtligt. Det blir ett rejält löneavdrag för madame intendenten. Fy skäms på mig! Ds.

Vad vi pratade om igårkväll ....


Varför heter det: i England och i Australien, men på Irland, på Java, på Borneo och på Gotland.

Alla är dom öar.

Aldrig att vi säger att "ja, i somras var hela familjen i Gotland på semester".

Inte heller ..."min syster bor på Australien .".

Någon allmänbildad människa som kan förklara ...?

Fredagsfönstret ...

... finns i ett av pensionatets alla rum.

I det rum som jag alltid sitter i när det ska surfas på nätet.

Som just nu, t.ex.

Frukosten är avklarad, från köket hörs P1-prat .., ute råder dis och dimma.

Till Anders och Marie-Louise ...

... men inte sonen, den här gången, utan en annan Anders som idag fyller år!

En som dessutom har ett så himla snyggt efternamn.

Ja, jag säger inte vilket: men det börjar på N och slutar n.

Och här är ännu en bloggare som fyller år!

Stort grattis till er båda och såklart till alla andra som har födelsedag just idag!

Varmt välkomna till vernissage!

Gunnar i V aplan har slunkit in lite sent och kommer med fyra tavlor.
Tavla 1.
Den med "två barn" är min favorit av dom jag ställer ut.
En oljemålning av en konstnär som bodde i grannbyn Trångsviken.
Nils Nilssons tavlor var lika färgstarka som Nilsson själv.
Han gjorde många offentliga målningar i Norge.


Tavla nr 2.
Den med "Hästpolo".
Annica Persson som ligger bakom detta alster är en kompis från mina unga år.
I dag håller hon på med keramikfigurer som är fantastiska.
Kolla in: http://www.drejeriet-keramik.se/annika/index.html
så får ni veta mer om Annica.


Tavla nr 3.
Den med "trädet i vinterskrud".
Min mor Anna har målat denna olja i sina unga år.
Jag gillar den verkligen.
Nu den 7:e maj fyller hon 95 år.
Här är en länk som är väl värd att se:
http://cikoriatva.blogspot.com/2009/06/anna-spelar-munspelspolska.html


Gunnars sista tavla.
Tavla nr 4.
Den med "gammalstugan i vaplan".
Det är konstnär "Catarina Uytenbogaardt" som i oljepastell tecknat "gammalstugan", det hus som jag är född och uppväxt i.
Men som sagt, det är den färgstarka Nils Nilssons tavla som är en av mina absoluta favoriter.


En av intendentens favoriter, målad av vännen Eva på Frösön.
Tavlan visar korsningen Mariagatan/Regementsgatan i Ystad.
Katten heter pElle.
Den cyklande madamen .., ja, ni får väl gissa vem det är.

Och tack snälla, rara, goa, underbara bloggvänner som så generöst har ställt upp med era favorittavlor!

Ni kan inte ana hur roligt detta har varit för mig!

Nu kan ni titta er omkring .., det hänger tavlor på flera väggar .., på vid ett bord där borta i hörnet står pv och bjuder på champagne eller flädersaft .., Gunnar i Vaplan önskade snittar .., det blev pv:s gifflar i stället, men det går väl lika bra, ja, vi är ju bara så där halvkulturella av oss.

Hoppas att ni får trevligt! hälsar självaste indendenten.

Så långt det har varit möjligt, har jag försökt hitta länkar till era konstnärer, så där så vi får veta lite mera.

Såja.

Första tavlan tillhör släkten, närmare bestämt min kusin Barbro.


Barbro, kusin till intendenten:

Hej, här är mitt bidrag till vernissagen.
Det är en falsk Anders Zorn.
Kyrkrodd heter den och hänger i vardagsrummet i fjällstugan.
Tavlan är köpt på loppis i Bjästa 1997 för 150 kr.
Den sitter mitt emot min matplats i fjällstugans nybyggnadsdel och är en av mina favoriter.

Länk till underbar Zorntavla finns här ., hälsar intendenten.
Och här.



Anita:
De här favoriterna är inga målningar som finns i mitt hem tyvärr, utom den första av Amalia Lindgren som jag har som en inramad affisch.

Affischen köpte jag på en utställning för många år sedan på Nationalmuseet.
Utställningen hette " Våra bildminnen", om någon minns den.


Anita:

"Liten blomsterplockerska" och är målad av Kilian Zoll (1818-1860).
Jag såg originalmålningen på Norrköpings konstmuseum för många år sedan och tyckte så mycket om den.

Ett vykort är det enda jag har av den vackra målningen...

Kerstin Sjölund, f.d. skolsköterska hemma i Malå.
Uppvuxen i Motala.

Jag skriver och mer eller mindre tvingar henne att ta fram kameran.
Tack Kerstin!

Så här skriver hon:
Den här tavlan (här ovan) köpte vi för att flickan såg ut som vår Kristina när hon var liten.
Hon plockade ofta blommor och kom hem med.


Kerstin Sjölund: tavla nr 2.
Konstnär Lars Mattson.

Lars Mattsons tavlor, nr 2 och 3, köpte vi för jag ville absolut ha timmerdrösen i Vindelälven och Carl Olof hästen.


Kerstin Sjölund, nr3.
Konstnär: Lars Mattson.

Jag gillade den handskurna ramen som en man från Vilhelmina gjort, men hästen ..., nja.
Nu gör jag det.
I alla fall köpte vi båda.
Pengar hade vi ju inte mycket utan vi tog dem på avbetalning.
Året var nog -67.


Bildtext:
"Vid den gröna oasen Aitelnas intill Vindelälven möts konstnären Lars Matson, Sorsele, och fjällbonden Seth Strömgren, Ammarnäs.
Seth är där för att se till sina ängar och Lars för att finna motiv för sin konst.
Fjällbonden och konstnären trivs med varandra."

Är man chef för en konsthall så är man.
Det här är bara ett litet inlägg, ty jag undrar jag på hur många väggar i norra norrlands inland och fjälltrakter det hänger tavlor av denne Lars Mattson?
Även hos oss, på Ringvägen 29, fanns en sådan.
Det var mamma som hade köpt den.
En rätt stor oljemålning av kvinna vid en ardennerhäst.
Jag minns att pappa tyckte att kvinnan påminde om min mormor Betty.


Kerstin Sjölund:
Trätavlan fick jag av Dorrit och Per Hajslund när de var uppe på Carl Olofs begravning.
Det är en bit av en golvplanka från en kvarn i Polen som en konstnär med blick för såna saker fyllt i.
Jag vet inte om madonnan syns ordentligt, men jag tog fotot taget utan minsta extraljus.
Välj vilken av tavlorna du vill.
De har ju en historia bakom som gör att jag aldrig flyttar på dem mer än för omtapetsering, om det nu ska bli någon gång, jag älskar tapeten i det rum de hänger också. Så det så!!!
(Elisabet säger: jag väljer alla fyra!)


Pensionatvärdens favorit eller en av dem:

På väggen i ett av pensionatets rum hänger tre tavlor, alla med segelbåtsmotiv.
I köket finns ytterligare två.
Det är inte speciellt svårt att förstå att här bor en passionerad seglare.
Tavlan här ovanför är en reproduktion.
Konstnärens namn är Reinhold Ljunggren - uppvuxen i Ljungby - i Småland.
Båten heter Linnea.


Konsthallsintendenten själv:

Ajaj, jag hittar ännu fler pärlor som jag tycker såå mycket om!
Uppe i pensionatets hall, där, i skumrasket (!), hänger den här tavlan.
Ååå, så jag tycker om den!


Här är en närbild.
En sak inser jag tydligt: det är det där vardagliga jag tycker om.
Konstnärens namn är Lennart Glemme.
Tavlan är gjord 1981.
Och från och med idag ska tavlan få en bättre plats.


Kerstin:

Jag har funderat länge på vilken av mina älsklingstavlor jag ska skicka till din utställning, har så många favoriter, men det blir ändå den jag just nu sitter och tittar på.
"Hemmalängtan", målad av min vän Ulla Holmstrand.

Älskar den eftersom den förmedlar lugn trygghet till mig och det jag strävar efter.
Åtminstone just nu.

Ingela.

Batiktavlan köptes på Sri Lanka när Ingelas första barn, hämtades.
Det är nu 24 år sedan.
"Jag och en annan blivande mamma tog en taxi och reste längs den hysteriskt trafikerade Galle Road söderut.
Jag tror till och med att vi åkte tuktuk dit, men tog en riktig bil hem med våra nya konstverk och i mitt fall en morgonrock.


Ingela:

Tavlan med lunnefåglarna är en akvarell av Dag Peterson.
Denne Dag Peterson är en av Sveriges mest omtyckta konstnärer som ofta målar djur och fåglar.


Elisabet:

Också en älsklingstavla - som är en affisch -.
Inköpt på ÖSKG:s konstrunda någon gång på 90-talet.
Texten WEDMAN är lika viktig för mig.
Jag tycker oerhört mycket om en blandning av text och bild.
Konstnären heter Christer Wedman.


Elisabet:

Närbild av tavlan som heter "Adjö" och sätter igång min fantasi.
På den här bilden förlorar mannen lite av sin kraft.
Jfr med den övre.
Mannen blir smalare.
På den övre bilden anar man kanske lite ryggont?
Det beror nog på bildvinkeln.
Och vem ska mannen ta adjö av ...?


Eva:

Den här tavlan har kommit att betyda mycket för mig och hänger alltid ovanför min säng.
Den ger mig en slags tröst och en vila.
Någon vakar över mig.


Amber:

Den heter "Hus med rött tak" och är fullständigt vansinnig.
Jag blir självskrattande av att se på den.
Den har jag bakom ryggen när jag sitter vid matbordet, sonen tittar på den varje dag.
Exmaken kallade den en gång för en psykedelisk spya – det gjorde han aldrig om!


Amber:

Konstnären sade på bredaste skånska att ”Den heter Di små djuren”.
Samuel som redan då var en ordentlig ung man sa genast att det var fel, för på baksidan stod det Hundarna.
Jag föredrar det skånska "Di små djuren".


Elisabet:

Tavlan, t.h. är målad av Leina, hemifrångranne och den finaste av vänner.
När jag ligger på soffan Ektorp och tittar på den, känner jag doften från sälgen vid sjön.
Jag blir åtta år och tio år, jag blir femton år och femtiosex.
Allt i ett.
Dofterna från sjön landar i en etta i Ystad och i ett gult hus på en kulle.


Leina:

Det är hon själv som har målat barnen, Bill & Belinda.



Jom:

Men en konstnär i staden Hoi An i Vietnam hade en alldeles egen stil och jag köpte denna lilla målning av honom. Den stoppades in i ett plaströr, och jag skickade iväg rullen tillsammans med kläder och annat i ett paket som skulle sändas landvägen till Sverige, medan jag fortsatte min resa till de norra delarna av landet..



Christina:

Min absoluta favorit är den övre tavlan som är en torrnål av Henrik Krogh.
Bladet heter "Kurragömma".



Karin, gift med mina barns pappa:

Så skickar jag min favorit, Lapporten av Greta Wennberg.
Jag har bestigit den högra toppen, ett äventyr i sig.



Elisabet:

Tavlan som grannarna kom med när det var flyttdags.
Den som fick mig att gråta så hejdlöst.
Sorg över att lämna något som varit beständigt.
Och en slags orolig förväntan över det som väntade.
Hullerombullerlivet.



Marianne Rindå:

Den blå tavlan, den är min favorit.
Den har en lekkamrat till mig, när jag var liten, målat.
Hon heter Synnöve Lambertz och bor i Österskär.



Margareta:

Den här är målad av min makes moster, Hertha Linders.
Hon bodde ett tag i Umeå på den tid då man fortfarande flottade timmer på älvarna.
Hon har berättat om hur hon stod på bron över älven och målade - i viss mån störd av nyfikna förbipasserande gående -.


Margareta:

Konstnären heter Sándor Vincefi.
Vi var kollegor på Vretskolan i Skogås där han var bildlärare.
Jag har aldrig mött en kollega som fått fram så entusiastiska elever!



Monet:

Hennes egen Philip von Schantz-tavla.
Notera fönstret som speglar sig i glaset ..., hälsar bloggmadamen.



Cecilia N:

Jag tror det var känslan som jag hade när jag var ute hemomkring när jag växte upp som slog an något där.


Cecilia N:

Den med flickan som plockar blommor kommer från min mans mormors föräldrahem i Kiruna.
Jag tycker så mycket om den.


Leina:

För tjugotre år sedan fångades det här ögonblicket.
Leina var vår närmaste granne och det var bloggmadamen som tog bilden.
Men Leina, hon målade den.
Titta, så vacker vänsterhand hon har!


Intendenten igen:

Nu har jag kastat alla hämningar och tar med flera tavlor!
Det här är mitt livs enda inköpta oljemålning.
Jag upptäckte den på bankkontoret i Tibble - Kungsängen - troligen 1976.
Banken hade en då liten utställning och där stod jag och tittade på sommarblommorna och föll pladask!
Kvinnan som målade detta vackra hette Manni och var finska.
Jag tror att jag betalade 200 kronor för den.
Och tänk, jag tycker precis lika mycket om den idag!


Barbro:

Denna tavla kommer från makens barndomshem,tycker den är härlig.
(Det tycker f.ö. intendenten också, som blir glad av den!)



Ingalill:

Tavla målad av Anna-Stina Ehrenfeldt 1999, inköpt på konstrunda i Skåne hos konstnärinnan..

Konstnären hade atelje i Heinge skola norr om Ystad.



Ingalill:

Den här tavlan föreställer skeppet Lekna av Halmstad, målat 1914.
På det skeppet var min morfar, Karl Julius Johansson, kapten.

Senare, 1917, var han kapten på briggen Emil av Uddevalla.
Den båten försvann med kapten och besättning i Engelska kanalen träffad av en mina.
Min mormor boende i Halmstad blev då änka med två döttrar, 6 år (min mor) och 3 år.


Kerstin:

Här kommer min favorittavla.
Konstnären heter Annika Svenbro.
Jag älskar den för att den är så enkel och sinnlig.



Lena:

Den här tavlan av Lennart Jirlow köpte jag för fyra år sen när jag varit singel ett tag.
Den fick representera drömmen om min framtid.
Där jag skulle sitta vid trädgårdsbordet i bersån med en jordnära man i rutig skjorta.
Som ett litet näpet och nöjt sällskap. Och en trogen hund vid fötterna.



Eva:

Den här tavlan målade jag strax innan vi sålde vår gård och flyttade därifrån.
Jag gjorde en dyr inramning till den, för jag kände att tavlan skulle bli en viktig del av vårat nya hem
Och som den kan glädja!
Den beskriver en vacker sommardag på vår gård.
Mitt lilla bageri är öppet och det är liv och rörelse överallt.
Kalkonerna har, som vanligt, smitit och kommer gående över gårdsplanen.


Annas mamma:

Tavlan köpte jag på en utflykt hos konstnären själv.
Han spelade dragspel och sjöng för mig och jag hade en axelbandslös ljusblå klänning och midjelångt hår både minns jag och har foto från det.



Bloggblad:

Den med ansiktet - taget från sidan pga speglingar i glaset - är ingen Picasso.
Den är gjord av en 10-årig pojke i en klass där jag var lärarkanditat.
Jag frågade om jag fick den ... och det fick jag.



Bloggblad:

Tavlan med allén i snön är den första tavla jag minns.
Som barn funderade jag på vad som fanns bakom där i snön ... och vem KVADMAN var.
Det tog många år innan jag såg punkten.
K. Vadman.