Efteråt.
Allt är klart.
Musiken spelar.
Och jag önskar att alla nyutibldade människor skulle få en sådan avslutning på sina studier.
Att få vandra nerför den omtalade trappan i Blå Hallen till toner av en orkester som spelar pampig musik.
På innergården står mammor och pappor, flickvänner och pojkvänner, småsyskon, fastrar och mostrar eller helt enkelt bara goda vänner och väntar på just sin anhörig.
I Anders klass finns - helt osannolikt - två brödrapar.
Somliga av studenterna har småbarn .... och såklart att man måste ha en t-shirt nästan som pappas.
Och där pratas olika språk .., farbrorn till höger surrar på spanska med mannen t.v, kanske är det hans son och kanske barnbarnet som nu ska bli polis i landet Sverige?
Blombuketten i famnen.
Hon som tar bilden värms i hjärtat.
Och så ättapjötten.
Sonen.
Intill honom skymtar en vithårig kollega ..., tillika pappa.
Allt i ett.
Och när pappan kramar om sonen, tar orden liksom slut.
Och nu lovar jag att inte skriva mer om detta, men ni förstår att modershjärtat är så fyllt av känslor ..., och glädje och vemod också.
När vi i morse satt vid köksbordet i Väsby, det var pv, min före detta mans fru Karin och jag själv, skulle jag berätta om denna min saknad av min pappa, just såna här gånger.
Jag sa hur stolt och glad han skulle ha varit; att han säkerligen hade tagit på sig finkostymen och slipsen och det där härliga rakvattnet och han skulle kolla att kammen låg i bröstfickan och alldeles säkert skulle han ha fällt en eller flera tårar i stadshuset och alldeles bombsäkert ha hållit tal när vi hade ätit middag .., han skulle ha klirrat i glaset och sagt snälla ord om ättapjötten och vi skulle alla ha suttit där och smajlat.
Allt det berättade jag om och då brast allt.
Det är såna här gånger man - mer än någonsin - saknar sina föräldrar, dom som inte är i livet.