kväller ...


filmen handlar om motsättningar

mellan irländare och engelsmän

mord och mera mord

"det är nog dags att läsa på om Irlands historia"

säger pv

själv tänker jag mest på

att jag borde banta

pElle tittar på tv ...

när nackhåret reser sig


tittar på film

som är så hemsk

så där så att jag lämnar soffan

värmer glögg i stället

tar fram pepparkakor

kliar sigge bakom örat

men pv sitter kvar

Lördagkväll ...


Efter all sport på tv:n stupar jag på soffan Ektorp.

"Måste man äta (läs: laga) middag ...?" tänker jag.

Det måste man.

Sen stupar jag igen.

Verkligen en åsikt ...


Tittar på skidskyttet.

Avslutningsvis visas vilka som har sponsrat sändningen.

En av dem är SJ.

Jaså, på det viset.

Undrar vad den reklamen kostar.

Nästan som i Ystad ...

... men bara nästan.

Om att ta med sig jobbet hem ...

Så är det precis vad någon har gjort.

Här och nu ....

Pennan - nyligen inköpt - och helt underbar.

Lördagmorgon blir tidningsläsande.

Göteborgs Posten i stället för Sydsvenskan.

Och Ring-så-spelar-vi, förstås.

Och skidskytte.



Inte ett skvatt bryr sig pElle i att en liten mus har huserat bakom pianot.



Inte sigge nilsson heller, för den delen.

Han vill inte alls vara ute när det isande kallt; tvärvänder i dörren och föredrar yllefilten, den som bara kostade 49 kronor och är ljuvligt varm och go!

Pv serverar kaffe.

Och vi pratar om gårdagkvällens Karlavagnen där Marcus Birro meddelade att "glöggpackade" lyssnare inte skulle göra sig besväret att ringa in till programmet, ja, apropå en kvinna från Jämtland som gjorde just det.

Dag 26 ...."Min favoritplats ..."

Tavlan målad av vännen Eva på Frösön.
Jag älskar den!
Och ni ser väl att pElle är med på bild också ...


På köksväggen hemma i Malå hängde en liten träplatta.

Den var inhandlad av mamma i New York 1967 och hade följande text:"Home is where the heart is".

Vi pratade ofta om det där.

Och just så är det förstås.

På Regementsgatan/Mariagatan i Ystad känner jag mig verkligen hemma.

Att knata in och köpa bröd på Möllers Bageri eller hos Söderberg & Sara .., det är för mig hemkänsla när den är som allra bäst.



Irland kändes omedelbart som "hemma".

Lite bondaktigt .., inte det minsta inställsamt .., chosefritt.

Fria vidder.

Mycket rymd.

Och vänliga människor.



Besöket hos morbror Olaf och moster Gunhild för två somrar sedan.

Hemkänsla direkt.

Kanske berodde det på stövartiken som kom och villigt lät sig klappas .., alla minnen från barndomsbesöken hos mormor .., eller helt enkelt på att själsliga rottrådar kände sig hemma.


Halltrappan i det gula huset.

Hemma är såklart också landet Halland - eller egentligen - den delen där jag bor nu.

Det är ljunghedar ., trift .., islandshästar på bete .., rapsfält .., sigge, pv, pElle, klipphällar och havet.

Det gula huset.

Halltrappan.

Alla småfåglarna.

Dagens fönster ...

Norrifrån kommer här några frostiga fönster.

Tack-och-bock.

"Saki-jaki".

Här är fönsterfångarens egen sida.

Nu ska jag berätta nånting ...


Medan Nobelfesten pågår sitter pv då och då och raljerar och säger att han inte kan förstå hur man kan tycka att detta är nånting att titta på.

Då ska jag berätta varför jag tycker att det är så HIMLA roligt.

Jo, för jag blir glad av pristagarnas glädje!

Jag blir jätteglad och rörd när pristagarnas familjer - mammor, döttrar - , berättar om sin glädje och jag tänker ..."men å, så roligt för dem, vilken fest att vara på,så härligt att vi i Sverige kan bjuda på detta!"

Jag tycker att det är superkul att se alla vackra kvinnor som bär kläder som jag aldrig någonsin skulle v i l j a bära, men det är så roligt att se dem!

Och jag tycker underhållningen är som en stor s h o w, långt bättre än mycket annat i tv.

Att vi har ett kungahus bryr jag mig inte så mycket i, men tänk, jag tycker även att d e t är trevligt, att när vi nu har ett sådant, så kan dom gärna få förgylla kvällen för de övriga, för det tror jag nämligen att dom gör.

Det är vad jag tror och tycker.

Jag tänker min själ titta nästa år också ,-)

Ännu en insikt ...


Från en vanligtvis osäker källa, kan jag meddela att ett sms har inkommit.

Så här står det:

"Är övertygad om att Victoria är gravid!"

Det ni.

Farväl!


I alla fall tills i morgon.

Nu är jag på Nobelfest och pv suckar av bedrövelse.

(Detta är icke hans cup of tea, om man säger så.)

Så trevligt då ...

Tyvärr hann jag inte hämta kameran, så den här bilden norpade jag från nätet.


Jag ser en liten mus som gömmer sig bakom pianot.

Riktigt söt är den.

Det var så här att jag hörde någonting som liksom rörde sig bakom pianot.

Så jag dämpade ljudet från skidskyttarna och då hördes ljudet väldigt väl.

Hrrrm.

Då tog jag golvlampan och lyste bakom pianot och ser man på .., då möttes våra blickar .., ja, den lilla musen tittade på mig som vore vi gamla bekanta.

Men nu tror jag nog att jag ska ägna mer tid åt köket.

Faktiskt.

(Vad sigge och pElle sysslar med? Ja, inte är dom då det minsta intresserade av att fånga möss. pElle ligger på soffan och sover och sigge - som jag nästan puttade bakom pianot - gick raskt därifrån.)

En film med handling ...

Ja, just det .. man kan nog nästan säga att jag har blivit besatt av alla småfåglarna!

Alldeles intill mig, där jag nu sitter, finns ett fönster.

Genom det fönstret ser jag ut till altanen och där hänger nötpåsar, till stor glädje för främst blåmesar och talgoxar.

Hela tiden flyger dom fram och tillbaka!


Nötskrikan. Ingen hyfs där inte.

Ibland kommer nötskrikan på besök; den river och sliter i påsen .., rent ut sagt ohyfsad är den!

Hackspetten har varit här (den skyggaste av dem alla) och så alla koltrastherrar.

Två eländiga koltrasthonor kommer ofta på besök och sitter lite för sig själva .., inte sällan blir dom bortkörda av sina manliga bekanta.

Det där har retat mig omåttligt, så nu har jag lagt små, små ostbitar på fönsterblecket och tänk, en av honorna kommer nu och sätter sig där och tittar in genom fönstret .., ja, nästan uppmanar mig att komma med mera mat.

Nu är hon här igen!

Titta på filmen ska ni få se!

Vi kommer kanske att bli bästa vänner, fru Koltrast och jag.

Ojdå, kära nån ...!


Plötsligt tog det eld i mitt hår.

Nu har jag kortare lugg.




(Ja, om man glömmer att öppna spjället så ..., lågorna slog rakt ut!)

Lille herr Rödhake ...

Har ni sett nånting sötare ...?



Jaså, det har ni.

Det tror jag inte ett dugg på.


(Nu har jag beställt särskilt rödhakefoder ..,. här, finns det. Tack för tipset Gunnar!
Vänligen notera de avlidna delikata insekterna. Detta blir ju nästan som en Nobelmiddag för lille Rödhaken!)

Dag 26 ... "Vad jag är rädd för".


Lätt som en plätt.

Det finns nånting som jag fasar för mer än allt annat.

Ofta drömmer jag om just det här.

Och jag vet precis varför jag aldrig besökte min mamma i Bolivia.

//Men hon var inte ett dugg rädd. Hon var fatalist ut i fingerspetsarna.
När mamma hade besök av sjuksköterskekollegor från Malå och dom satt på jeepflaket just där filmen är inspelad, hade en av dem - skräckslaget - ropat: "Ann-Gerd, be till Gud!".
Men mamma hade bara vänt sig om .., smajlat och sagt .."nä, nä, det gör jag inte, jag besvär inte honom om sånt här, det är ändå bestämt när livet tar slut!"
Och en av sköterskorna berättade om skräcken när bilarna skulle mötas ..., vilken FASA det var.
Många av dom som mamma hjälpte med benproteser, det var just människor som hade åkt buss eller bil och kanat iväg längs stupen. Inte för en miljon kronor åkte jag där. Aldrig!

Fredagsfönstret ...

... från London, förstås.

Och någon hade redan julpyntat.

Såg ni Plus ikväll ....?


Skippa alla dyra rengöringsmedel som Mr Muscle, Cillit Bang och annat!

Det blir precis lika rent, nej, bra mycket renare, med vanligt diskmedel!

Sicken ovärderlig reklam för det gröna diskmedlet som användes i testet .., tänker jag.

Dag 25 ... "Första gången " ...

Fr.v. Leah, pv, Celia och lilla Vera Hansson.


Första gången är det som jag testar att göra ett collage.

Nja.

Jag har missat att jag skuggat bilderna och då blir det ett glapp längst ner.

Men man lär sig väl allt eftersom.

Hopefully.

Här och Då ...

Klockan tre ser jag solen - orangefärgad och grann - sänka sig vid horisonten.

Slänger på mig kappan och stövlarna .., kameran i fickan .., och sen med raska steg längs isiga slingervägen och hinner precis fram, så försvinner den.

Solen.

När bilden tas, är jag halvvägs framme.

Lycka ....

"Språköra" ... jo, jo ...

Det bästa med att tillhöra Utanförskapet, det är att man har möjlighet att få lära sig så oändligt mycket.

Till exempel kan man en vanlig dag sitta i loppisfåtöljen och följa en debatt i SVT, en debatt som handlar om vård av döende och det låter kanske inte som om det vore så värst inspirerande, men det var det verkligen.

Där fanns förstås en panel med experter på området och så en publik som satt i något som påminde om en biograflokal.

Somliga i publiken såg mer intresserade ut än andra.

Nåväl, längst till höger i panelen satt en kvinna med silvrigt hår och när hon öppnade munnen, så hann hon inte mer än att säga fem, sex ord, så tänkte jag att ..."men åh, hon är ju från Västerbotten, kanske från Skellefteå!"

Att man bryr sig i sånt, det är förstås underligt - kanske någon slags ännu icke diagnostiserad sjukdom -, men så är det i alla fall för mig.

Och jag berättade det här för pv och hur förunderligt det är, att man kan pricka in så där bara på några få ord.

För att ytterligare förstärka sjukdomsbeteendet, googlade jag på kvinnans namn, men där stod ingenting om eventuellt ursprung.

Då skrev jag ett brev till henne och berättade om denna min fascination för dialekter och så bifogade jag ett A4 med kryssrutor - bara att fylla i - och ett kuvert med svarsporto .., och därefter raka spåret till postlådan.

(Sådana har jag skrivit till alla mina chefer när jag har sökt ledighet och alla har inte uppskattat dem, det ska villigt erkännas ...).

Så här såg en av sidorna ut.



Idag kom svaret.

Vem det var?

Jo, den här kvinnan.

Så glad jag blev!

Fint besök ...

Störtdykning ...

Alldeles nyss dråsade den lilla trumpetspelande ängeln ner bland blombladen!

Ja, så kan det gå, om man inte är tillräckligt förankrad.

Man kan fundera över ...

.. hur många människor som har tryckt på den här ringklockan?

Vilka livsöden gömde sig bakom deras besök?

Blev någon överlycklig över att höra dörrklockan ringa?

Var någon annan orolig?

Sånt ..., kan man fundera på, när man tar en bild av ringklocka i landet England.

Grattis idag till ...

Min Anna.


... alla som heter Anna!

Min egen AnnaPanna .., Anna i USA ., en annannan i Portugal .., en brandsoldat-anna i Linköping och Anna i Sheffield!

Och alla ni andra!

(Redan tidigt i min barndom bestämde jag mig för att om jag någon gång skulle få en dotter, då skulle hon heta Anna. Inte tänkte jag då på att min mormor hette Anna Fransiska Elisabet och att min farmor, som jag aldrig hade träffat, också hette Anna. Anna Elisabeth. Min docka från Amerika, hette också Anna.)

Torsdagfönstret ...

Året är 2005.

Emma, som då är sex år, är på besök hos sin mormor som är jag och snart är det julafton.

Emil, lillbrorsan, har drabbats av morbror-Anders-längtan och är i Bjäresjö, utanför Ystad.

Och inget är ju så spännande som att alldeles själv få tända ljus, med en tändare.

Och jag tycker fortfarande ...


.... att han är kanonbra!

Hjäääälp .....

... så spännande!

Tur att man inte ska sova ensam i natt.

Tiden går ....


Och hon som är mormor sitter och läser och ler.

Så värst noga med fotograferandet var det tydligen inte heller.

Man skulle kunna tro att även bloggbilder bleknar.

Finns där ...

... egentligen .., någon vackrare blomma än julrosen?

"Dag 24: "Det här får mig att gråta ..".


Egentligen gråter jag väldigt sällan.

Nästan aldrig på begravning, vilket ger mig förfärligt dåligt samvete, för det känns som om att där borde man ju .., tänk om någon tror att man inte är ledsen .., att man inte bryr sig .., ja, som om det där att vara med på en jordfästning är ungefär som att handla i affären.

Däremot är jag lättrörd.

Och jag minns min första eller andra jul som ensamseglare och hur jag - på väg till Helsingborg - svängde förbi mina barns pappa, där även sonen då bodde .., och när jag kom in i köket tappade jag alla orden och blev stående alldeles tyst medan tårarna bara rann och exet förstod precis hur det var fatt och jag viftade med händerna att han inte fick trösta, då skulle det bara bli värre.

Sorgen ..., över hur allt hade blivit, förstås.

Eller när jag cyklade längs Blekegatan i Ystad, den där eftermiddagen - några timmar efter att mamma hade dött - och jag grät så hejdlöst och struntade blankt i om någon såg eller hörde mig!

Och alla avsked.

Alla gånger vi hade varit på besök hemma i Malå och pappa stod ute vid bron och vinkade och hur jag satt tyst i bilen och tittade ut på skogen på höger sida och inte sa ett pip på tolv mil, ty då hade rösten svikit mig.

Alla gånger mamma kom hem från Bolivia efter ett par års bortavaro och ångesten när hon skulle återvända efter någon månad och man tänkte att ..., å, nu är det nog sista gången .., och hur hon en gång utbrast ..."Eliza, Eliza! du får inte gråta, det blir så svårt då!"

Och så gråter jag ofta när det ska hackas lök.

Men annars är det som lugnt.

Man får väl gå en gråtkurs hos den här mannen.

Kanske.

Idag ...

Det kanske går lika bra i landet Halland, som i landet England? tänker jag.

Och så norpar jag mannen på Stora Torg, han som låeter mig få en hel påse med frusna äpplen, så där till alla hungriga koltrastar.

"Får man fråga vad du heter ...?" säger jag.

Det får man.

Mannen visar sig heta Arne, är Jungfru och bor ute i Söndrum, mot Tylösand till.



I många, många år har han haft plats på torget.



Dagens inköp - hos Arne - blir tre små fina tulpaner.

Julröda.

"Jag ska minsann hälsa till fåglarna att äpplena var från dig ..", säger jag.

Arne ler.



Innan jag kommer till stan, handlar jag på Ica Maxi.

Helt ärligt tror jag att all energi och glädje som susade in i själen vid besöket i London, gjorde sig en liten plats i hjärtat, ja, det är som om modet tog fart igen!

Så väl inne i den stora Icabutiken frågar jag en vänlig kvinna om där finns någon personalansvarig att prata med och det finns det och personaldamen kommer så småningom och visar sig vara så rar och vänlig och hon tar mina papper och jag säger att "jo, jag vet att där inte är någon ledig tjänst, men ställa sig i kö kan man ju göra ...", och kvinnan ler och säger att "om inte annat så till sommaren .., och då har man ju fått in en fot ..." och just så brukar det vara.




På väg hem och inte långt från Stensjö handlar vi lussekatter och annat gott i den här butiken.

Om jag frågar även där?

Svar: ja.

Och t ä n k ..., då skulle jag i så fall få expediera en viss bloggmadame om somrarna!

Högerstyrda bilar ...

... finns det förstås också.

Ett vackert golv från ...

Behöver jag säga det ...?

Från London.

Tillbakablick ...

Igår kom med posten - helt överraskande - "Malå sockens hembygdsbok".

Men å, sicken glädje!

Och jag har suttit och bläddrat och åkt kana baklänges i tiden.

På bilden här ovanför syns den gamla sjukstugan och så, t.h. folktandvården.

Uppe vid rosa pilen, där fanns sjukstugans personalvåning och där övernattade jag ofta hos min mamma, då, när pappa var på kurs.



Under avsnittet om sjukstugan, står följande lilla notis.
Mamma blir "Syster fru Ann-Gerd Nilsson ....".


Det fanns en alldeles speciell doft i personalrummen och jag kan lätt som en plätt frammana den!



En doft av Lux tvål - nio av tio filmstjärnor på 60-talet använde, enligt reklamen, Lux tvål - (kanske också alla sjuksköterskor .., även syster Anna-Lena, syster Hildegard och mamma ... ) och nånting annat, en slags oros-doft som inte låter sig fångas av bokstäver.


Vid den lila pilen låg mottagningen.

Dit fick jag följa mamma när hon kollade sänkarören och jag stod ofta och tittade in i det vita träskåpet med glasdörr, ty där, på små hyllor, låg operationsinstrument och nånting mer spännande var för mig svårt att uppbringa.

På mottagningen doftade det e t e r.

Och Folktandvården till höger.

Hjälp, hur nervös har man inte varit i dessa lokaler!

Och på precis samma sätt som med tvåldoften, kan jag få fram skräckkänslan när man öppnade dörren till Folktandvården .., dom svarta trappstegen ..., fönster som var icke-genomskinliga .., Fiaspelet och ett avlägset surr av en borr.



Här är Torget.

Längst till vänster Forumbiografen som var så himla fin!
Där huserade Ellen och hennes familj .., Manfred eller Ellen sålde biljetter, dottern sålde godis ., Anders - sonen - stod vid dörren till biosalongen och rev biljetterna.



Draperiet var svartvitt och drogs elegant åt sidorna när reklamfilmen skulle börja.

I min ungdom fanns även Pressbyrån i samma byggnad, med telefonkiosk, mer som en liten garderob där man stängde dörren om sig och ringde rikssamtal.

Mellanbyggnaden rymde blomsterhandel, Handelsbank, Apotek och så småningom även privattandläkare på övre planet.

Huset längst till höger var väl kommunalhus till en början (med vacker stor målning över två plan ..), men blev så småningom bland annat polisstation.

Där arbetade under många år mina barns pappa.

Och i bildens vänstra hörn, korvkiosken.

Alldeles solklart har jag en minnesbild av Ulf Bergström - längst i byn nästan - och då alltid klädd i svart, som stod där vid kiosken med sin moped och rökte cigaretter och var så där lagom tuff.

Har jag nu kommit ihåg helt galet, vet säkert hemifrån-Ingela, Kerstin eller Birgit hur det var.

Och tusen tack Harriet för boken!

Onsdagsfönstret ...

Nej, det finns inte alls i London.

Det finns i ett litet gult hus i en vägkorsning, inte långt från ett annat gult hus på en kulle.

I landet Halland.

Ännu ett kvällsfönster ...

... från fönsterfångaren Guy i Arvidsjaur!

Glad-post!

Stort tack till Eva på Frösön (här ska bakas rullrån! nu gäller det bara att hitta ett bra järn!), till Solbritt i Ystad för dagsaktuell snöbild .., och till Harriet, f.d. lärare i Malå, som har skickat "Malå sockens hembygdsbok", tryckt i Skellefteå 1965.

Vilken glädje!

Flera eftermiddagsfönster ...

Ja, flera fönster samlat i ett enda .., som är mer som en vägg.

Bilden visar domkyrkoruinen i Hamar, i Norge.

"Domkirken blev år 1567 ødelagt av svenskene under De Nordiska Sjuårskrigen."

Ajaj ..., det var inte bra det!

Mer att läsa om denna skapelse, finns här.

Och fönsterfångerska var vännen Bente, som bor just i Hamar.

Från Kensington till Stensjö ...

Och när jag går där ute med unge herr Canon Ixus i kappfickan, så tänker jag att det spelar ju förstås ingen roll .., det ena är inte bättre än det andra.

Om jag låtsas att Stensjö är Irland, faller jag förstås pladask och skriver blogginlägg om hur fantastiskt här är och så l u g n t och vilsamt och ni kan inte tro och hit kommer jag att återvända!



Och solen tittar fram och snön har blivit till skare.

Det porlar från lilla bäcken.

I vattnet speglar sig himlen.



Alldeles ensam ...



Gott om björkar är det inte här, nära havet.

De som finns är aningen skruttiga.



Men desto mera av Ginst .., Hallands landskapsblomma.



Och nästan-hemma, möter sigge nilsson mig.

Ååå, så han kråååmar sig och har sig och halkar omkring på glatta snön!

I lilla rummet strålar ännu eftermiddagssolen.

Fru Begonia behöver vatten bums!

Litet möte i London ...

Den sista dagen i London, strosar jag mest omkring längs smågatorna i Kensington.

Jag tar god tid på mig .., stannar till .., tittar på små planteringar och bara ä r.

Genom ett fönster skymtar jag en kvinna som sitter vid en symaskin och arbetar.




En stunds t v e k a n ..., det är det där med att hämta modet; att riskera att få ett "nej".

Att känna sig dum.

Till slut kliver jag in - det plingar från dörrklockan - och där inne i värmen finns en mor och hennes dotter och längre in i butiken skymtar jag en kvinna som står vid en strykbräda.

Och jag säger precis som det är, ja, frågar om det finns någon möjlighet att jag får filma mamman, hon som sitter vid maskinen.

"Bara händerna ...", förklarar jag.

Jodå, det går bra, säger dottern, som är i min ålder kanske.

Hon ser lite fundersam ut.



Och jag får veta att familjen kommer från Cypern.

I mer än tjugo år har de varit bosatta i England.



På den där frågan hur bra sömmerskan trivs med sitt arbete .., ja, på den tiogradiga skalen, skrattar hon gott och säger ..."minst tolv!"



"Det här, förstår du, är nämligen mitt liv!

Ända sedan jag var liten flicka har jag tyckt om att sitta med nål och tråd .., jag kan inte tänka mig nånting som är bättre!" säger hon leende.

Just så var det hos Thimble (Tailoring) på 24 Thackeray Street i London.

Det var den 29:e november år 2010.