lördag 13 april 2019

Lördag i landet Halland ...


En dag som har bjudit på strålande solsken, ljust blå himmel och koltrastsång, men också isande kalla vindar! Pv har tagit sig an segelbåten (befriat den från presenningar), pumpat ut vatten, tagit bort ställningen som hållit uppe presenningarna) och så kom jag med kaffe i termos och lite gott och sen åkte jag hem (höll på att frysa ihjäl, trots sticketröja, jacka och halsduk) och inte långt efter kom husets herre på cykel och med cykelkärran på släp.

Sen har det bara fortsatt.
Jag har handlat .., svängt förbi friherrinnan med kakao och sallad (hade hon glömt när hon handlade), fixat middag och planterat i några krukor.Tömt dammsugarpåsen har jag också gjort. Det är ju helt ofattbart hur mycket damm och annat som kan samlas i en sån påse!


Så har jag pratat med sonen - vi talade om detta med chefer som tar till sig av idéer från sina anställda - och inte hade jag en aning om att ätteläggen fått ett pris på tiotusen kronor för en förbättring på det jobb han hade, ja, innan han satsade på sitt nuvarande yrke! Och sen ytterligare ett pris för nåt som varit påhittigt!


Och medan jag surrade med sonen, ja, då ägnade sig pv åt att byta däck på bilen.
Om jag säger som så .., så osade det hett där ute, då han inte höll på att få loss höger bakdäck.
Så har vi tittat på "Vem vet mest" .. , jag har ringt till min syster i Skåne (som föredrar den tidigare varianten av programmet) och pratat lite om långfredagens middag här hos oss .., och ja, nu är det kväll. Klockan är åtta.

Allt är fixat och klart inför utflykten till Ängelholm i morgon, tillsammans med Sonja och friherrinnan. Det ska bli sååå trevligt! Och jag har påmint pv om att ha kläderna redo inför konserten i Björnekulla kyrka utanför Helsingborg i morgon. Jodå, det hade han redan koll på.

I Stockholmsförorten Sätra har tre unga män skjutits till döds sedan igår.
Vanvettet är totalt.

Ungefär så.

fredag 12 april 2019

Och så ett fredagsfönster (aningen sent) från Hjulsjö kyrka ....


Och det är Ulrika som varit ute på vift och hade håven med sig.

Tack snälla!
Jobbdag ....


Tänk, att ibland känner man på sig ..., och så blev det idag.
Vaknade som alltid tidigt och vid sextiden bara väntade jag .., och fyrtio minuter senare kom sms:et, där J frågade om jag kunde tänka mig ..? Det kunde jag.

Det blev till att göra sig klar och så iväg. När jag svängde in på parkeringen, då var även hemköpsbilden där och chauffören hade lite krångel med att komma åt till lastbryggan. Ååå, så jag beundrar dem!


Det blev kassatjänst för min del, från halv åtta till klockan ett.
Som vanligt sååå trevligt och när det var dags för fika vid halv tio, ja, då var personalrummet/köket fullt med byggjobbare och jag kan säga att ljudnivån var betydligt högre än vanligt och det var mycket fotbollsprat och lite annat.

Sen det vanliga.
Fylla på läkemedel, tidningar och så full fart i kassan!
Oj, så många kunder och oj, så dom handlade!
På bilden syns Monica, en av alla trevliga kunder i affären och hon hade tillbringat en vecka på någon kanarieö - därav solbrännan - och hade, enligt mitt sätt att se det, sååå fina naglar och nagellack!

På väg hem frågade J om jag kunde tänka mig att eventuellt arbeta skärtorsdag?
Vi vet, av erfarenhet, att då är sommarhusgästerna här och det brukar vara kopiöst med kunder.
Jodå, jag sa att det går bra.
Sen, när jag kom hem, tänkte jag .., att eftersom vi har bara två i stället för tre kassor (just nu, under ut, - och ombyggnaden) kommer det att bli superlånga köer .., så jag skickade ett sms till J (som är butikschef och bara så bra!) och föreslog att vi kanske kunde ha packhjälp under dagen, det hjälper och förenklar nåt otroligt och är så omtyckt av kunderna.
Till min förvåning fick jag snabbt svar.
Jodå, det var en bra idé, det köpte han rakt av!!
Jag anmälde mig som leg. packerska .,. få se om jag får göra just det.


Snart är det påsk.
Lille Elliots fastrar och kusiner vill inget hellre än att få träffa honom och jag skrev i ett meddelande till sonen att när han och Maja en gång skaffar hus, så se då till att det är s t o r t och har många rum, för det är många som vill rå om den lille!

Igår var det badkarsdebut. En film kom där Anders hade Elliot på bröstet och så öste han vatten över honom och oj, vad han verkade tycka att det var skönt! Med håret vått och bakåtstruket såg lille E ut som en liten farbror och det tyckte hans mamma också. Om och om igen tittade jag på filmen och loooog så där lite fånigt saligt. Eller lyckligt.

Ja, ja.
Nu stundar ledig helg.
Kammarkören har konsert i Björnekulla kyrka ( i Åstorp, utanför Helsingborg) på söndag och Sonja, friherrinnan och jag själv ska köra till Antikhuset (antikkulan på instagram) och ha picknickkorg med oss. Kanske blir det ett dopp i havet på väg hem?


torsdag 11 april 2019

Dagens fönster ....



"Hej Elisabeth!

Grattis till det fina barnbarnet!

Och som bonus, ett fönster. En bild med Ystadsanknytning, som nu speglar fönstret i mitt arbetsrum hemma.

Hälsn Anna (annannan)."



Här ett självporträtt av konstnärinnan.


Och här en underbar (enligt mitt sätt att se det) målning av samma konstnär. 
Ja, det gällde att hålla sig vid ett fönster få lite ljus.


Ljuvliga färger ...., så vackert! 

I Wikipedia kan man läsa följande om henne: 
Ellen Christine Amalia Trotzig, född 5 mars 1878 i Malmö, död den 6 november 1949 i Simrishamn, var en svensk målare. Hon var dotter till postmästaren Johan Wilhelm Trotzig och Cecilia Christina Werngren. 

Stort tack Anna för fönstret!! Nu ska jag hålla utkik efter hennes målningar när jag besöker Skåne! 
Finbesök ....


Gårdagen blev en dag sprängfylld av känslor.
Så skulle vi då få träffa det senaste tillskottet i släkten och inombords virvlade alla känslor omkring, så där som höstlöv som snurrar runt på marken i september! När jag hängde upp tvätten ute, började jag gråta hejdlöst, bara vid tanken på att den yngste om några timmar skulle vara här.
På ett sätt är det så absurt.
Jag kan se det utifrån och tänka .."men herremin, det här är ju inte det första eller sista barnet som föds på jorden, hur kan jag bli så här tagen .., och det är inte det första barnbarnet heller!"
Nej, jag förstår det inte.

Jag åkte och handlade tillsammans med friherrinnan (det var s.k. superdag i affären med mängder av extrapriser och detta mitt i allt kaos!
Och jag handlade Öckeröröra av den alltid sååå sympatiske fiskhandlaren Andreas. Det är hans fru som skriver så vanvettigt fina skyltar!! Sen hemåt igen och gjorde paj och sallad och förberedde, för en sak vara säker, jag hade  i n t e  tänkt ha armarna upptagna av annat när det väl blev besök.


Vid fyratiden kom så den lilla familjen.
Det blev dryga fyra timmars samvaro .., och nytillskottet låg antingen i min famn eller hos pv.
Och vi tittade och tänkte att han nog mest liknar sin mamma och lilltånaglar har han - det saknar jag och döttrarna -.


En jättefin stickad kofta hade han fått från någon bekant i Majas familj och små var händerna och och han bara sov och sov och sov och sov.


Först i uterummet och sen i vardagsrummet.
Ja, jag förstår att ni är vansinnigt intresserade av detta ,-))


Tidigare på morgonen hade jag fått en liten film där Anders håller i sonen och liksom fuktar hans hår med varmt vatten och det syns så tydligt hur skönt den lille tycker att det är ... och dom säger att "idag ska vi åka till farmor ..." och jag blev så rörd, så rörd, så rörd.

Varför alla dessa känslor?
Jo, jag tror att det är så här .. att man (jag) blir rörd av all kärlek som den här lille krabaten överöses med .., morföräldrarna som fått sitt första barnbarn .., kusinerna; främst Emma som är salig av glädje och längtar sååå att träffa honom .., och fastrarna och alla vänner som dom haft på besök; med eller utan småttingar som hoppar och skuttar.
Att för dom nyblivna föräldrarna .., ja, att plaska omkring i all denna omtanke, ja, det gör i alla fall mig så glad.


Tidigare på dagen hade jag ringt och pratat med Hilda.
I flera dagar var jag så orolig över att hon skulle känna sig utputtad av all denna kärlek till den senast anlände .., och jag ville förklara att så är det inte .., att Edvin är lika älskad förstås.
Det kändes sååå skönt att ha fått prata med henne.
Edvin har svinkoppor, annars hade dom också blivit bjudna, nu får vi vänta tills det blir långfredag, då blir det middag här tillsammans med med min syster och hennes familj och förhoppningsvis även Edvins - förmodligen lika saliga - mormor Mymmel.

Ja, så här ser han ut i närbild lille Elliot.
Som ni ser var storken lite väl hårdhänt med sin näbb och råkade nypa till den lille gossen i pannan, men det lär ska växa bort. Och skulle det inte göra det, så är han lika fin ändå. Kloka ögon som tittar mot den där tanten som är hans farmor.

Nu ska jag gå ut med harry och ge fåglarna ännu mera mat.
Och nu har det lugnat ner sig inombords .., kanske blir jag rent av lite normal?
Ja, bara kanske.

(Sonja ringde. Dom ska sälja sitt f.d. sommarhus (ja, där bodde dom stadigvarande också ett tag) i Haverdal, så hon skulle kolla till det lite, så jag föreslog att vi möts där och dricker kaffe på altanen. Just det, det skulle vi göra! Vilket härligt liv att leva detta är!)

onsdag 10 april 2019

Dagens fönster ...


Det har känts aningen ensamt i bloggvärlden när den ena efter den andra försvunnit.
Men nu har i alla fall en återvänt ..., Ulrika! 
Tack!

Och då kommer fönster susande genom rymden!

Ännu mera tack!
En viktig dag ...


Igår kom det här underbara kortet susande från landet Jämtland och det är förstås Eva på Frösön som hållit i penna och pensel och den symboliserar väl - precis på pricken - hur jag känner det idag .., som om jag vill lyfta av glädje. Just idag kommer nämligen dom nyblivna föräldrarna och lille Elliot på besök.

Det är stor skillnad att få sitt första barnbarn när man är fyrtiofyra år, än drygt tjugo år senare.
Nu är jag till exempel pensionär.
Och jag oroar mig mer.
Jag tänker på den nyföddes föräldrar och deras yrkesval och allt som kan hända och måtte jag få vara frisk och kry och få vara med länge i hans tillvaro!
Sånt tänkte jag aldrig på då, när jag var tjugo år yngre.


Så här såg det ut igår, ja, även idag.
Björkspirean på väg att slå ut!
Boklöven sväller ... tulpanerna tittar upp i rabatten!


Det var en bra dag igår.
Fint väder, om än en isande kall vind.
Jag åkte till Plantagen och köpte lite blomster .., en stor kruka med hyacinter, t.ex!!
När vi flyttade till Ystad, då minns jag förvåningen när jag på våren eller om det var tidig sommar, upptäckte planteringar med hyacinter utanför teatern!
Nu fick det bli en stor bytta och dom är så vackert blå!
Ljusstaken i gjutjärn inhandlades när vi tillbringade några dagar i Skagen, i Danmark.
Jag  ä l s k a r  den.


Och det slår mig, att hyacintens blommor ju liknar scillans!


Tittade in i affären också och log åt Kvällspostens förstasida.
Nu ser jag inte längre alla rubriker om pensionär hit och dit, nu ser jag mest barnvagnar.


Skrattade högt för mig själv när sonen lade in den här bilden på familjechatten i morse.
Vare sig jag själv eller några av mina tre ätteläggar, har varit några matematiska snillen och jag är tacksam för att nationella prov inte fanns när jag gick i skolan.
Jag undrar hur många ungdomar som känner så här?
Man får hoppas att lillkillen får gener från annat håll, i alla fall när det gäller matte.
Hans farfar hade i alla fall inga problem med den biten och hur det är på morfar och mormors sida, det vet jag inte. Dom var säkert duktiga.

Nu ska jag stryka dukar ..., och om bara några timmar är dom här!
(I bakgrunden hör jag Anne Lundberg och programmet Landgång, nu på väg uppför Kilimanjaro. Jag tycker såå mycket om dom programmen; inte för matlagningen, men för hennes sätt att vara mot dom medverkande).

tisdag 9 april 2019

Dagens lillkille ....


"Försöker motivera mig att stiga upp ...", skriver den nyblivne pappan.

Idag fyller lillkillen en vecka.
Det är inte illa.
Dagens fönster ....



"Från en liten roadtrip i bergslagsskogarna ...", skriver fönsterfångerskan som var Ulrika.

Tack snälla! säger jag.

måndag 8 april 2019

Kväller ....


Det finns ljuvliga dagar och så finns det ännu ljuvligare dagar.
Det här var en sån.
Trots nästan ingen sömn natten mot idag, har jag känt mig så pigg.
Kört några maskiner tvätt och hängt ut på strecket .., gjort fint i rabatten (fyllt på med jord och rensat ogräs som skyndat sig att titta upp) .., svängt förbi friherrinnan (bjudits på våffla) .., tagit långrundor med harry och tittat in i affären.

Det vita huset på bilden ovanför tillhör Inger, en änka från någonstans i Småland och det är inte många veckor på sommaren som där är människor och likadant är det ju på vår andra sida, där Gun och Göran en gång bodde. Harry hoppar lätt som en plätt från stillastående och tjopp över gärdsgården, men det får han förstås inte. Det händer att han gör det ändå.


Utanför butiken blev det en stunds surrande med vänliga kunder och med David, killen som låter som en norrlänning trots att han är uppvuxen i Höllviken utanför Malmö och som expedierar kunder i delikatessen ..., (föräldrarna från Örnsköldsvik, Davids farfar var fabrikör och det tillverkades mandelmassa - Örnmassa - om någon kommer ihåg det) och så var där då Barbro och Bosse, pensionärer båda två.
Ja, utanför affären, alltså.

Vi pratade bland annat om hur man ser på olika slags yrken.
Denne David ämnar läsa till civilekonom till hösten och det blev prat om butiksyrkets låga status.
Mannen i dom bruna skorna, han hade arbetat inom försäkringsbranschen och hans fru (med vita skor) på bank. Och hon med sandalerna, ja, det vet ni ju.


Med posten idag kom paketet från Adlibris.
Lycka!
Tog mig an Agnes Lidbecks tämligen tunna bok "Finna sig" och läste ut den på ett par timmar (tog en tupplur på soffan när jag kommit till hälften). Jag tyckte väldigt mycket om den; sättet den är skriven på (var där en enda dialog??) och ja, främst kanske själva rytmen. Jag tyckte om väldigt mycket annat också, men kände inte igen mig i kvinnans osäkra satt att vara till behag.
Att behaga män är tyvärr min sämsta gren. Eller en av dem.

Ska ta mig an den andra boken också.
Egentligen har jag inte varit någon beundrare av Alex Schulman, särskilt förr om åren när han - i mina ögon - var så osympatisk, men boken har ju fått fina lovord, så ja .., jag ska läsa den.

Om ni visste så glad jag är över att själva pensionärslivet har kommit att innebära en sån förändring av livskvaliteten. Att man gör det man längtat efter och kanske inte orkat eller hunnit med.
Filmerna.
Böckerna.
Alla intressanta radio,-  och tvprogram!


På familjechatten kom följande bild från den nyblivne fadern.
"Har inte hjärta att flytta honom till sängen ...", löd bildtexten.

Vi pratades vid tidigare idag.
"Elliot låg i spjälsängen på Majas sida av sängen, men jag uthärdade inte att inte få hålla honom i handen, så jag lyfte över honom och så fick han ligga i babynästet och med en kudde mellan oss .., det kändes så mycket bättre!" sa pappan.


Med posten idag kom även ett litet paket till pv.
Ett mobilskal till hans telefon, bland annat.
Jag log .., alla andra män hade kanske valt ett svart eller enfärgat skal, men pv, han tyckte att det här var så fint. Han bryr sig verkligen inte. Är förstås helt trygg i sig själv.

Over and out.
Och så blev det måndag ....



Och jag har då legat vaken till klockan fyra på morgonen!
Nej, ingen ångest, ingen oro .., bara kaffe på tok för sent på kvällen. Och så tittade pv och jag själv på den brittiska miniserien "Manhunt" - med suveränt skådespeleri, bland annat av Martin Clunes, född 1961 och det är han som är på bilden här ovanför - och den var så bra och lite annorlunda, med en inte alltför modern man  som chef för utredningen av ett mord på en ung flicka .., ja, vi tyckte sååå mycket om det här avsnittet!

Som vanligt är alla roller, även den minsta biroll, perfekt, ja, det måtte vimla av bra karaktärsskådespelare i Storbritannien! Växer dom på träd?

Av bara farten såg jag de övriga två avsnitten (ja, Bert .., nu kommer du att bli irriterad och skriva .., "men varför gör man så, varför inte vänta ...!?" men jag var helt enkelt alldeles för nyfiken :) och sen var det förstås helt kört att somna. Gud vare lovad att man är pensionär!

Här en länk till det första avsnittet, om någon är intresserad.

Lyssnade till USA-podden, där Ivar Ekman fick hoppa in som programledare i stället för Sara Stenholm Pihl. Denne Ivar Ekman .., han lät så sympatisk (eller jag tyckte om hans dialekt, just den varianten från Sthlm tycker jag om!) och jag tänkte att namnet Ivar egentligen inte är så tokigt, det var ju så min pappa hette och Anders fick det som ett av tre namn (och var måttligt begeistrad).


Av naturliga skäl (det där kaffet och tittandet på Manhunt och lyssnandet till USA-podden) var jag tämligen mör när morgonen randades. När man (eller jag) är så där trött .., då finns där liksom inga spärrar inombords. Just därför aktar jag mig noga för att svara på inlägg på sociala medier tidigt på morgonen .., jag måste liksom vänta in själen.

I stället gjorde jag mig kaffe och tog en skiva av pv:s nybakade bröd.
Tittade på sista halvtimmen av Morgonstudion och därefter programmet Landgång, med Anne Lundberg som programledare. Den här gången besökte hon Svenska Kyrkan i London och man fick följa med hos husmor Sonny som såg så trevlig ut och hon intervjuade den ende svenske "diplomerade" taxichauffören i London (stenhård utbildning, ingen GPS där inte!) och så var det annan personal och såklart besökare som kom till tals.

Jag tycker att Anne Lundberg är suverän på att skapa en vänlig stämning i sina program.
Hon har humor, men är aldrig ironisk.
Hon verkar genuint snäll.
När programmet var slut, hade jag nästan beställt flygbiljett till London, men bara nästan.
Och jag satte mig bums och skickade ett postens vykort till denna Anne L, som för att tacka för den glädje hennes program ger mig.
Det kändes bra.
Här är avsnittet som jag berättar om.

Foto: Tommy Eikedahl. Man kan också säga "farfar".

Ja, så går en förmiddag i början av april.
Och sist av allt en bild av lille Elliot som håller sin pappas hand, eller kanske är det tvärtom.
Det är Tommy som har tagit bilden.
Lyckliga dom som bor nära och kan "titta in så där i förbifarten!"

Nu arbetar pv måndag - torsdag, men sen hoppas jag verkligen att vi kan köra ner och hälsa på den lilla familjen. Jag är så gråtmild sedan allt detta hände, ja, jag kan börja gråta bara så där utan vidare och det är så oändligt många känslor som finns inombords!
Och bara  t a n k e n  på att jag ska få hålla i honom ..., att få känna hur han doftar .., pussa på kinden .., gör att jag nästan börjar gråta.

Min pappa blev så där blödig ju äldre han blev.
Vid sextiosex års ålder, några månader innan han dog, rann tårarna på honom när han vinkade av mig och småflickorna när vi, efter en vecka hemma i Malå, återvände söderut.
Det var sista gången jag såg honom.
Kanske är det allt sånt som spelar in.


söndag 7 april 2019

Dagens fönster .....


... finns i ett gult hus på en kulle.