lördag 19 november 2011

Om Lisbet och lite annat ...


Från vänster i övre raden: moster Margit - som var synsk och i sin ungdom arbetade som hembiträde hos den här mannen och hans familj -, därefter Ivan som var blind och dog endast 21 år gammal .., och så en trind mamma, som så småningom skulle bli slank.
Mormor gifte alltså om sig efter makens död och fick ytterligare tre barn; Gunvor (mamma till Barbro som har bloggen Mellansystern), Lisbet och Olaf - alla på den nedre raden -.
Och Haqvin blev mammas styvfar och hon tyckte så oerhört mycket om honom.
"!Aldrig kunde vi ha fått en bättre styvfar!" sa hon ofta.

Idag har jag pratat länge med moster Lisbet i Vilhelmina.
Det är hon som sitter i mitten på den främre raden, inklämd mellan mormor Betty, moster Gunvor, Haqwin och morbror Olaf.

Moster Lisbet är den enda av mammas syskon som är kvar i livet.

I många, många år trodde jag att Haqwin var min morfar och förvåningen var total när jag insåg att så inte alls var fallet! Min morfar, han dog endast trettio år ung.

På samma sätt var det med moster Tyra och morbror Alfons i Bjurträsk, med morbror Sigurd och moster Rut i Risliden .., och morbror Oliver och moster Erna i Talliden.

Jag trodde verkligen att dom var just detta till mig; mostrar och morbröder .., tills jag förstod att nähäpp, så var det inte alls .., dom var mina systrars mostrar och morbröder!

På ett sätt tror jag att såna upptäcker sätter spår, men jag är inte riktigt säker på hur och på vilket sätt. (Jo, det är jag .., jag tror att man i den åldern då kan jag känna sig lite vilsekommen .., lite "utanför".)

Men på samma sätt som mormor Betty verkligen var min riktiga mormor, så är moster Lisbet min moster - även om hon är halvsyster till min mamma -.

Moster Lisbet, hon låter precis som mamma .., dom har samma dialekt och samma sätt att säga "Men heeej Eliza!" och jag får alltid svälja några gånger extra när jag hör dom orden.

Min mamma avgudade sin lillasyster.

"Du förstår Eliza, jag var tretton år när hon föddes, Lisbet blev nästan som min egen dotter!"brukade mamma säga.

Och idag på förmiddagen .., då sitter jag på stentrappan och pratar med moster Lisbet och gratulerar på namnsdagen och vi surrar om allt möjligt .,. om depression och att bli änka och om hur livet kan förändras och om att jag ska ta flyget upp i vår och hälsa på och skriva ner allt som är viktigt och som ingen annan kan berätta om.

Sånt.

På slutet säger vi "I love You!" och berättar hur mycket vi tycker om varandra.

"Ja, ja .., jag kan väl också gräva ..!"


Efter en vecka tillsammans, har harry blivit betydligt morskare.
Nu mooooorrrrrar han ibland, när Elvis tar sig friheter.
För den som inte känner igen dem, så har harry vit svanstipp.

Fördelen med två hundar är förstås att dom rastar sig själva.

Det är helt enkelt bara att gå ner mot havet till och sen roar dom sig själva, ja, nästan hur länge som helst.

Och själv står jag där och smajlar och tänker att livet är så härligt.

Anne-Marie gör en tomatros ...



Ååå, dessa underbara arbetskamrater på Ankaret i Haverdal!

Tänk, att Anne-Marie så där utan knot ställer upp och visar hur man gör den där tjusiga rosen!

Intill står den alltid så rara Malin, bara tjugo år, men sååå duktig.


"Titta här Bettan .., så här blev laxtårtan ...!" säger Anne-Marie .., hon som har minst sju rävar bakom varje öra.

En gång kom jag in i omklädningsrummet och där stod Anne-Marie i bara behån och arbetsbyxorna och samtidigt kom Peter in. (Vi har gemensamt omklädningsrum).

Hade det varit jag som stått där, hade jag väl svimmat av blygsel, men A-M, hon bara filur-loooog och sa ..."jaa, du Peter, det är inte vackert, men det är m y c k e t!"

Just sån är hon.

Ledig lördag ...


Efter besöket i affären kör jag till Annies Gård, bara ett stenkast därifrån.
Där är i helgen julmarknad och ååå, så roligt detta var!

"Nej, men är du här ...? Nu är det väl ändå på fel sida av disken ...?" säger några av besökarna och vid ett av borden står en glad kvinna, å, det är ju också en kund från affären och hon berättar om sin biodling (en hel drös med samhällen har hon!!) och "varsågod och smaka!" säger hon och jag testar och köper till slut en liten burk med en etikett med texten: "Tomat & Vitkök med honung från Haverdal".

"Vilket snyggt förkläde du har!" säger jag.
"Det har jag köpt på nätet ...", svarar kvinnan leende.


I ett annat litet hus bakas det bröd i stenugn.

Men åååå, där är ju också kunder från affären och det är roligt att möta människor i ett annat sammanhang än det vanliga .., och under filtar ligger drösvis med bröd som nyss tagits ut ur ugnen och i det som en gång var drängstugan, där ligger andra bröd på jäsning.

Ser ni den vita soffan nedanför fönstret?

"Du förstår, igår kom där in en kvinna för att köpa bröd och så fick hon syn på kökssoffan och hon blev så förundrad och sa att ... en sån där soffa, ja, precis en sån kökssoffa hade vi i mitt barndomshem i Norrland .., och så tog hon sig en närmare titt och lyfte på locket och så .., där stod ju skrivet vem som gjort soffan och hon blev alldeles till sig, det var ju verkligen den soffan som hon tänkte på!" säger en av männen som har ett mjöligt förkläde på sig och vi som fått lyssna till detta tar oss en närmare titt på soffan och jag tänker på kvinnan som upptäckte den och hur många känslor som kanske väckts till liv, ja, genom besöket i bagarstugan?

Ett stort kummindoftande bröd får göra mig sällskap hem.


"Här Elisabet .., här ser du ugnen .., vi eldar i den i en veckas tid innan det ska bakas .., sen går det in 40 bröd åt gången ..., du må tro att vi har det vi gör ..!" säger en av bagarna.


Annies Gård ägs nu av kommunen, men tillhörde förut verkligen Annie och hennes familj (men där fanns inga barn).

Ett lördagsfönster från landet Halland ...


Ja, närmare bestämt från Varbergs kurhotell.

Där har den här madamen varit på besök och passade då på att ta fram fönsterhåven och det tackar man ödmjukast för.

Varberg är en av de pluttigaste städer jag någonsin har besökt och är väl värd ett besök.

Det tyckte emellertid inte Esaias Tegnér som efter ett besök i just Varberg, skrev följande:
"Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige; det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och salt vatten och skrivsand."

Enligt Wikipedia skrevs brevet den 19:e juli 1826.

Att Varberg är ett paradis för windsurfing, (rent av ett av Europas främsta), det visste jag inte heller.

fredag 18 november 2011

Kväller i det gula huset ...


Skavlan på tv (bäst-bäst är han på att intervjua och våga ställa frågor som man kanske skulle tveka att ställa själv ...!) och pv som har installerat den nya tvättmaskinen.

Jo, det är inga större problem att handtvätta kläder för två personer, men vilken lycka att nu få köra en omgång sängkläder i maskinen .., och inte att förglömma min hundtassiga anorak!

På soffan Ektorp ligger harry och Elvis och sover.
Harry med ett av sina ben rakt ut, som alltid.


Nu är det bara lördag och söndag kvar, sen ska Elvis hem till sig.
Till stan, till matte och husse, som då har kommit hem från Egyptens land.
Åååå, så tomt det ska bli!
Efter snart en vecka här, känner han sig nog hemma.

I skoaffären ...

Makten framför allt ...

"Och vem ska leda (s) inför nästa valrörelse?" frågar reportern herr Juholt.

"Det ska jag göra!" svarar herr Juholt tvärsäkert.

Tänk, så bra det vore med lite ödmjukhet hos herrar politiker.

Detta gäller icke allenast (s)-märkta herrar eller damer.

"Hopp och lek ..!!"

Autosvar från Mitt-i-naturens redaktion ...

Hej! Tack för ditt mejl. Det är viktigt för oss att få dina synpunkter!
Vi läser alla brev, men hinner bara svara på en del, och ibland kan det dröja ett tag på grund av att vi ofta är ute på inspelning.
Se oss torsdagar kl 20.30 SVT1.
Programmen finns också på vår hemsida svt.se/mittinaturen och på SVTplay 30 dagar efter sändning.
Den 20/11-2011 är sista dag att skicka in bidrag till tittarfilmstävlingen.
Stort tack till alla som skickat in sina bidrag under hösten!
Vänliga hälsningar, Mitt i Naturen redaktionen

Hur det var ...



Såja, nu är den sjunde arbetsdagen-på-raken avklarad och det har gått jättebra alltsammans!

På något vis tror jag att det finns en plan med allt här i livet och ibland tycker jag mig skönja hur den där planen ser ut - men precis som Patricia Tudor Sandahl uttryckte det - man ser det bäst i backspegeln.

Någon vecka efter min mammas begravning, ja, då stöp jag på affärsgolvet i Ystad, fick handleden gipsad och fyra veckors sjukskrivning.
Den tillbringades i ett gult hus i landet Halland och så fick jag på det viset känna mig för .., om jag trivdes?

Ett år senare var det dags för renovering av höger knä och nu stundade fyra månaders sjukskrivning och hela tiden här hos pensionatsvärden och vid det laget hade jag väl kommit underfund med att vi nog skulle klara det här - att bo tillsammans utan att slita håret av varandra -.

Och så där har det fortsatt.

När jag nyss hade börjat i lilla affären och var skräckslagen av fasa och ångrade mig bittert, då hade jag sådan tur att jag ramlade på glatta isen och spräckte ett ben i tummen och på så sätt fick jag vila hjärnan i tre hela veckor och under den tiden hann det mesta av rädslan lägga sig till ro och jag kunde bearbeta allt det nya jag hade lärt mig.

Det var helt enkelt perfekt.

Och nu har två arbetskamrater varit sjukskrivna ett bra tag, vilket har inneburit att jag har varit tvungen att klara mig själv när det gäller post eller spel och tänk .., det går bra!

När jag en lördag arbetade med den rara Emmeline och frågade henne om något som gällde posten och hon svarade "det vet jag inte ...", då var det bara att ringa supporten och fixa det och sånt är bra, man ser ju att det inte är så knepigt, och OM det nu är knepigt, så får man hjälp.

Allt det tänkte jag på idag.

Och på fikarasten hade jag sällskap i fikarummet av en man i min ålder, född och uppvuxen i Österbotten i Finland, närmare bestämt i Jakobstad.

Att han var från just Österbotten förstod jag - ja, jag frågade - och mannen, som genast konstaterade att jag nog var sprungen från "bara tvärs-över-viken" och lite till, sa att han hade träffat två malåflickor på ett kristet läger utanför Wasa .., men det var nog på 70-talet det.

Det blev prat om allt möjligt och jag frågade om han var engagerad i någon församling och jo, det var han.

"Du vet väl att Jakobstad, ja, det är Umeås närmaste stad .., det är inte mer än nio mil tvärs över viken ...?" sa mannen och det hade jag inte en susning om.

Så skulle jag ta honom i hand och önska trevlig helg - oooops - då visade det sig att hans högra hand var helt förvrängd - alla fingrar utom tummen var borta -, men det gick bra att hålla i den ändå. Och den var varm och blåröd.

Mannen log när han såg hur häpen jag blev.

"Ja, jag fastnade i en pappersmaskin på en fabrik ...", förklarade han.

Mer var det inte med den saken.

Nu skulle jag egentligen vara fri i tre och en halv dag, men så blir det inte.
Det blir två.
Lördag och söndag.

Extrajobb på måndag och hela tisdag och sen mitt vanliga schema.
På onsdag bär det av till ortopedmottagningen i Hässleholm för årlig kontroll och röntgen av den nya knäleden.

Arbete nästa helg.

Nåväl.

Jag tar sikte på lönen.
Bedrövligt SVT ...!

Det började med brittiska tv-program där en slags musikalisk smörja lades mellan varje längre mening (musiken höjs och sänks allt eftersom ...) och trädgårdsprogrammen (klicka er in 13 minuter i programmet, så får ni höra ...) som jag tyckt så oerhört mycket om, förvandlades till rena pinan.

Nu har SVT hakat på.

Igårkväll i Mitt i naturen .. ja, då var det samma elände!

För den som inte är utrustad med världens bästa hörsel, blir det svårt (ibland rent av omöjligt) att höra vad som sägs .., och nej, det här är inte ett i-landsproblem - eller det är det kanske, men jag tycker ändå att det är ett rackarns elände! -, det är ett verkligt problem för massor med människor!

Nu ska jag skriva till någon programansvarig på SVT och fråga varför i fridens dagar man har börjat med detta?

Blir programmen bättre?

Nej, inte det minsta.

För mig känns det som om man är livrädd för några sekunders tystnad.

Och musiken påminner om hissmusik.

Näää, detta tycker jag inte om.

Här kan ni höra ... klicka er in på 10 minuter in i programmet.

Och här .., 7.40 in i programmet "Här är ditt kylskåp".

Fredagsfönstret ...


... finns i Köpenhamn.

Den som var framme med fönsterhåven var en kvinna med höger tumme upp .., hon är lillasyster (egentligen ett funktionellt endabarn, dvs, hon har tio, resp. fjorton år till sina äldre syskon) och Stenbock.

Bilden togs i januari år 2008, någon månad innan kvinnan skulle komma att hälsa på en pensionatsvärd i landet Halland, men om detta visste fönsterfångerskan intet.

Inte heller anade hon att hennes mamma - vid tidpunkten när bilden togs -, endast hade tolv veckor kvar att leva.

torsdag 17 november 2011

Samma sak varje morgon .., del.1


Det är nya avtryck i sanden var morgon, ja, nästan som att man får post.
Där finns namn som Olle, Hanna, Tuva och Leo.
Hon som rastar hundar .., skriver också en hälsning.


Att harrys pappa är labrador och ska ha lämnat labbe-gener efter sig, det är nästan obegripligt att förstå! harry är smidig som en gasell och springer på ett h e l t annat sätt än kompisen Elvis.

Harry skuttar, nej, han f l y g e r över tuvorna!

Men Elvis är starkare och som en bulldozer .., ibland vräker han omkull den där lille sprätten, liksom för att visa vem som bestämmer.


Elvis är inte bara en Rasren Hund, han bor i stan, i lägenhet.
Han är alltså stadsbo.

Och mellan varven tar han igen sig, han, den äldste.

Nu är det bara några dagar kvar tills matte och husse återvänder hem till landet Halland.
Åååå, så tomt det då ska bli för harry!

Ingen att leka med nere på stranden .., ingen att bråka med inne i vardagsrummet .., ingen att kämpa med om det där lösa skinnet som Elvis hade med sig.


I en timmes tid blir vi ute .., och det slår mig att mest hela tiden går jag omkring och ler för mig själv .., ja, det är en sådan ofattbar glädje att ha djur omkring sig!

Må så vara att ekparketten numera täcks av hundhår .., och att någon stal det som var kvar av osten i morse .., det spelar ingen roll.


På hemväg passerar vi husen som ligger närmast havet; det är bara ängen mellan.
Många har stengärdsgårdar och man ser att det översta lagret är fixat under senare tid, för grunden är lagd på tegelstensvis, medan det längst uppe ., mest är ditlagt som på hög.

Tomterna är jättestora, med husen mot slänten till och så fri sikt mot havet.

Varifrån vinden oftast kommer är inte svårt att se heller.

Till vänster om dom här husen, finns året-runt-boende grannar och somliga möter jag nu och då i affären.
Samma sak varje morgon ...

1 blodgrape

1 apelsin

1 citron

Handpressas (bra mot gäddhäng på höger arm ...).

Och peppar-peppar ... jag har inte varit förkyld på evigheter!

Tio i sju ...


Bild: min anorak vilar ut hos vännen Torun i Staffanstorp.


Alldeles stilla ligger jag under duntäcket och lyssnar till radions P1-prat.

Nedanför, på golvet, sover harry och Elvis och pensionatsvärden har - sedan en timme tillbaka - givit sig av till stan.

Men nu är klockan tio i sju och jag funderar på att stiga upp ..., men det är då ..., som jag råkar lyssna till "Tankar för dagen", just den här morgonen med Patricia Tudor Sandahl.

Fem minuter av hennes tankar.

Och efteråt tänker jag .., att just så här är livet.

Och inget vet man om hur och varför.

Har ni tid över .., finns hennes tankar här.

Dagens fönster ...



I letandet efter en annan bild, snavar jag över den här.

"Å, den får bli torsdagens fönster!" tänker jag.

Minns jag rätt - vilket jag faktiskt tror -, så är det Guy i Arvidsjaur som har tagit bilden och den togs för flera år sedan.

Och jag tror att det är hans dotter som antecknar så flitigt.

onsdag 16 november 2011

Kvällsglädje ...


Om ni bara visste hur mycket jag beundrar charkpersonalen i lilla Hemköp i Haverdal!!

Av grillade kycklingar som blivit över .., och av skinkspill, ja, då görs de allra ljuvligaste gratänger och otaliga är de byggjobbare som kommer in på lunchen och handlar just sådant.

Rester av lax som inte behövts till laxbrickorna, ja, det blir laxlåda med dill.
Av köttfärs med kort datum kvar, görs t.ex biffar eller lasagne, ja, i stället för att låta färsen ligga i hyllorna och sedan förstöras.

Det är - i mina ögon -, ett suveränt sätt att ta tillvara på.


Och så ..., görs festfat (det kan vara ostbrickor, laxfat .., fruktfat ...) och smörgåstårtor och varje vecka kommer någon förväntansfull kund och hämtar det han eller hon har beställt.

Nu, när jag arbetar sju-dar-på-raken, tänkte jag fira att det hela snart är slut .., med en liten smörgåstårta.

Ikväll fick den följa med mig hem.

Åååå, så vacker den var!!


Bondmoran Anne-Marie, hon som är så påhittig, hade garnerat den.
Peter hade gjort grunden.
Titta här bara, en sån tomatros!


Ett litet brev följde med, skrivet med väldigt mycket filurhumor.

Och nu väntar jag bara på att pv ska komma hem.
Han är nu i november åtskilligt slut på om kvällarna - det är utvecklingssamtal med föräldrar och elever och gud-vet-allt - och så cykelturen hem i kvällsmörkret.

Ikväll ska han få smörgåstårta och te.
Eller ett glas rött vin, om han så önskar.

Tror ni att jag längtar ...?

Svar: ja!

Fyrtiofem minuter ...


... nere vid stranden och havet.

Fyrtiofem minuter av lek och ett enda jagande och jag själv som står där mitt i alltsammans och översköljs av nån slags tacksamhet till ..., ja, till riktigt vad vet jag inte?

Till själva livet, kanske.

Och nu bär det snart iväg till affären och ikväll - då .... - då blir det smörgåstårta, förfärdigad av den alltid så rare och vänlige Peter i charken .., en smörgåstårta för att fira att nu har jag gjort mer än hälften av dom sju-dagarna-på-raken.

Allt går här i världen.

(Bilden: "Akta dig så jag inte kommer och tar dig ...!" kanske han tänker, harry nilsson, ja, som kurar till höger på bilden. Den sista tiden har han börjat krypa ihop .., så där som vallhundar gör.)

På djursjukhuset ...


Om man klickar på bilden, då ser man verkligen hur spänt han lyssnar.

Hallands Djursjukhus ligger inte långt från det gula huset på kullen, det tar kanske tio minuter att köra dit .., ja, det är ju i samma by som jag handlar det där goda brödet från Solhaga Bageri.

I baksätet sitter Elvis, som i allmänhet är en kaxig krabat.
Men se .., när vi kommer in i väntrummet, förvandlas han till en något mer timid hund.

Där sitter han och lyssnar s p ä n t ..., alldeles stilla är han.
Alldeles ensamma är vi och allt som hörs är lite småprat från ett av rummen intill.


Efter en stund kommer en rar kvinna och säger att det är dags att gå till undersökningsrummet.

Det är hennes vänstra hand ni ser på bilden.

Kvinnan, som kanske är i min ålder, har tidigare arbetat som idrottslärare i Halmstad, men så .., ja, så ville hon väl följa hjärtats röst kanske ..., och så tog hon tjänstledigt och läste till djursjukvårdare och sedan tre månader tillbaka arbetar hon nu på Slöinge Djursjukhus.

Om hon trivs med sitt arbete?
Ohhh, ja!

"Det spelar ingen roll att jag tjänar betydligt mindre .., allt det andra uppväger den biten!" säger hon.

Och hon säger att läraryrket .., det har förvandlats till nånting som mest har med papper och konferenser att göra, snart finns liksom ingen tid för undervisning.

"Fler människor skulle våga byta yrke .., men det är klart, det är ju det där att man måste försörja sig under tiden, men du anar inte vad det ger!" säger hon leende.


I undersökningsrummet förvandlas Elvis ytterligare en gång .., nä, han vill inte ens gå in i det rummet, det blir t v ä r s t o p p där utanför och vi får hjälpas åt att putta in honom och där sitter han och ser så eländig ut .., så där som .., snälla Elisabet, ta mig härifrån!


Än värre blir det när han hissas upp på undersökningsbordet!
Då blir han en liten pluttvalp.

Men veterinären (som jag genast känner igen, men förstår inte varifrån?) tittar i ögat och ser visserligen ärr efter skadan, men allt ser ändå fint ut och medicineringen upphör från och med ikväll .., och så klappar han om Elvis och säger att han ju var duktig.

När vi går ut på parkeringen, då blir Elvis sig själv igen (men måste bajsa omedelbums, ååå, det var kuslig upplevelse det där ...!) och nu är han hemma och busar med Harry som blev så lycklig över att få hem kamraten och det har slickats runt nosar och viftats på svansar och snart ska vi gå ner till stranden.

Just så var det.

Frostig morgon ...


Kaffebryggaarsörrrpel och snart avfärd till djursjukhuset i Slöinge, ja, för kontroll av Elvis öga.

Sen blir det till att elda i pannan ...

Dagens fönster ...


Ååå .., dessa ljuvliga gammelfönster!

Fångat någonstans i Italien av en flitig lundafarmor.

tisdag 15 november 2011

Hundbloggen ....



Så här var det i morse .., elsa, alice, elvis och harry.

Och en frostig morgon i motljus.

En öppnad dörr ...


Barnmorskan Karin i Ystad öppnar sin dörr.

"Åh, ett utrikes rek, så kul!" säger jag och tar mig an det stora brevet.

Avsändare är en kvinna i min ålder.

"Ja, jag söker visum ...", förklarar hon, då, när jag ser namnet på ambassaden - en afrikansk ambassad - i ett grannland.

Och kvinnan ler med hela ansiktet och säger att hon tänker åka till just det landet i Afrika och där, jo, där ska hon gå en kurs eller mer som .., ja, hon ska vara med i ett stort gäng som ska lära sig afrikansk dans och så det här med trummor också.

Jag frågar om hon är duktig på att dansa?

"Nä, inte alls, men jag tycker att det är himla roligt!" säger hon.

Och jag berättar för henne om personalfesten på Malå Hotell då Bert-Owen Hultdin plötsligt tvärstannde mitt i dansen och sa ... "du Elisabet, gör det nånting om jag får föra ..?", ja, han sa det med glimten i ögat, men sant var det likafullt.

Och jag berättade just detta för min arbetskamrat Jonny som var förstås var på samma fest och Jonny log brett och sa ..."jo, men så är det Elisabet, men du för jävligt bra ..".

Sen önskar jag kvinnan lycka till med sin visumsansökan ..., och mötet - allt som allt - tog bara några minuter, men kvinnans glädje stänkte över till kassörskan, som är jag själv.

Såna här gånger älskar jag mitt arbete.

Vid niotiden.



Allt är lugnt och stilla.

Ja, nästan.

Förutom två ystra hundkompisar.

"Titta Eliza ...!"



"Nu har nån ritat på himlen igen!", sa mamma häpet.

Det var då, när den objudne herr Alzheimer hade gjort entré.

Och länge, länge stod hon ute på gården och spanade upp mot himlen och räknade strecken.

Förundrad.

Som ett mysterium var det.

Förmiddag i landet Halland ...


På väg ner till stranden möter vi kvinnan som har två hundar; en brun labrador och sprittglad dalmatiner. Helt perfekt!

Så vi släpper hundarna lösa och i kanske en halvtimmes tid får dom springa som dom vill och SOM det springs!!!


Efteråt, när kvinnan tagit sina hundar och lämnat oss, fortsätter leken nere på stranden.
Elvis först och harry efteråt och tvärtom .., ut i vattnet och upp på stranden .., hopp och skutt över tuvor av strandråg .. tvärbroms i tångbädden .., runt-runt-runt springer dom!


Det är en på gränsen till magisk morgon.
När jag står här, hörs fiskmåseskrin och ett stillsamt vågskvalp.


Och ganska långt ut springer Elvis - han som är som ett granitblock i kroppen -.

Väl hemma ligger dom tämligen utslagna och om en och halv timme är det dags för mig att åka till jobbet.

Bokstäver ....



Kanske behöver brandvarnaren ett nytt batteri ...?



Och här var det lite hullerombullernedskrivet.



Ett annorlunda och påhittigt (och egenhändigt gjort) farsdagskort - till pv -.



Och nedskrivna tankar i DN.

Tisdagsfönstret ...


... kommer från Rydals Museum, beläget mellan Borås och Kinna.

Här kan man läsa mer om just detta.

Fönsterfångerska - som för övrigt hade massor med fångst i håven -, var den här madamen.

måndag 14 november 2011

Idol nästa!

Och blir jag varm i hjärtat när jag ser detta?

Jepp.

Tre kvällsfönster från Frankrike ...


"Hej,

Jag ramlade som så ofta över bilder i letandet efter vissa andra.
Och så kom den här fram, från altaret i kyrkodelen av klostret Le Thoronet, en av de "tre systrarna", " les trois soeurs" här i Provence.

Cistercienneklostren Le Thoronet, Abbey de Silvacane och Abbey de Sènanque som man kan googla på om man är intresserad - det är helt fantastiska historier som kommer fram och också med trådar till vårt Sverige med Heliga Birgitta som ingick i denna orden.

Just här, i denna del av detta kloster är det en akustik som är helt makalös.
Det är sån där eko-effekt du vet som man ibland hittade som barn - man ropar och det dröjer en stund och så kommer den egna rösten tillbaka.

Inte för inte hålls här magnifika konserter med medeltidsmunk-körer.

Det här blev ett fönster till dig, långt från det på kullen i landet Halland men jag hoppas att du får en stunds stilla gädje över
en meditativ och evig fönsterbild.

Kram från Monet."

Allt är relativt ...

Ni minns väl hur det var i början, då, när jag skulle ta mig an post,- och spelärenden i den lilla affären?

Just det.

Skräck & Fasa.

Och den ständiga rädslan att göra fel.

Och hur jag - för min inre syn - såg braskande tidningsrubriker .., typ "kassörska gjorde fatalt misstag, nu får jag inte ut min miljonvist!!"

Men det finns dom som nog har det värre.

Tror jag.

Om våra dialekter ...



Jo, jag vet att det finns människor som inte tycker att den skånska dialekten är nåt att hänga i julgranen, men dit hör inte jag.

Efter sjutton år i Ystad, blir jag varm i hjärtat så snart en kund dyker upp och jag känner igen dialekten .., inte bara ystadmål i synnerhet, utan skånska i allmänhet.

Den första tiden i söder var det mängder med ord som jag inte begrep!

Där fanns kunder som frågade efter "rosiner" och "pantoffler" och jag svarade att rooosiner (russin), det hade vi väl aldrighaft i affären .., och pantoffler, nä, måste väl finnas på skoaffären?

Många hade pengarna i "lomman" (fickan) och det vi i Malå kallade för en bulle, det visade sig vara småfrallor i Ystad.

Köttfärs hette oxfärs och fläskkarré hette grishals.

Och "hossor", vad var nu det ...? Strumpor, kanske.

När jag besöker ortopeden i Hässleholm, även det i Skåne, då är dialekten en helt annan.

Och under mina år tillsammans med en infödd helsingborgare, lärde jag mig känna igen även den skånskan .. med u som förvandlas till y:n.

Lundafarmor, hon har hittat ystadbon Lars Yngve på nätet.

(Rexxie .., du kan nog ta fram kräkpåsen på en gång ,-)

Här finns härliga prov på skånska varianter!



Och här finns väster,- och norrbottniska!

När det kommer till Burträskmålet, då tänker jag på min pappa.

Måndagsfönstret ...


Här kommer ett fönster från fjällvärlden och från min kusin Barbro.

Där har hon och maken sommarstuga och det här är utsikten .., och gardinerna har hon säkerligen vävt, denna kvinna med en till synes outsinlig energi i kroppen.

Väver hon inte, så renoverar hon möbler eller plockar svamp eller läser in ännu fler högskolepoäng!

Ja, ack .., att jag hade fått en tiondel av den energin!

Här kan man se resultatet av hennes arbete.

söndag 13 november 2011

En kändis vid kassan ...



Ja, nästan så att man hajade till var gång man passerade.

En stilig karl var det också.

Och böckerna sålde som smör i solsken!

Kompisar ...


"Hej alla mattes bloggvänner!

Det är harry som skriver. Så här min nye kamrat ut; han som heter Elvis och är en labrador.
Han ser precis ut som Meja i Ystad, ja, först trodde jag att det verkligen v a r hon som kom på besök, men Elvis, han är mycket större och starkare .., det händer att han brottar ner mig när jag försöker nafsa i hans öron!

Jag tycker jättemycket om honom.

Natten mot idag låg vi nära varandra och det gör vi på dagarna också.
När vi är ute, så jagar jag honom hela tiden och Elvis har inte lika bra kondis som jag, så han brukar sätta sig och vänta tills jag kommer nära, dåååå först jagar han mig och vet ni, han äter upp sin mat jättejättefort, matte sa att det tog nog inte tjugo sekunder innan han ätit upp sin mat!

Elvis är en Äkta Hund.
Han har s t a m t a v l a.

Det har inte jag.
Jag är en gatukorsning och det är inte alltid så roligt att vara sån .., min pappa var labrador och min mamma vallhund och min morfar var visst smålandsstövare, ja, men matte säger att jag ändå är finast i världen!
Matte, hon bryr sig inte så mycket i det här med titlar.

Nu ska jag leka lite med Elvis innan vi går och lägger oss.

Hej då från er vän, Harry Nilsson."

När det värsta händer ...


Monica i Oslo, 58 år, storasyster, Vädur .., och vänster tumme upp.
Har en medicinsk utbildning och har arbetat på sjukhus, privat, på universitet och med forskning.
Läste sedan litteraturvetenskap och har bland annat arbetat med böcker.
På den där skalan mellan 1 - 10 på hur hon trivs med sitt värv, svarar hon så här:
Den ena arbetsplatsen får 10, den andra 2 .., där fortsatte jag endast för lönen.
Skulle hon börja om, ja .., då skulle hon gärna ägna sig åt någon form av dans, kanske?
I alla år har Monica dansat i någon form, mest olika former av balett.

Det allra bästa med bloggandet, det är för mig utbytet människor emellan .., ja, det behöver inte vara nåt märkvärdigt, nej, jag minns min glädje när ni öppnade era kylskåp och visade hur det såg ut eller när ni visade upp era älsklingstavlor.

Sånt säger ganska mycket om människor; det är vad jag inbillar mig i alla fall.

Eller: man får en liten glimt av en personlighet!

I många år har Monica varit en trogen läsare av den här bloggen och om detta har jag varit totalt ovetande. Hon vet alltså hur mycket som helst om mig, men jag vet i princip ingenting om henne.
Tills för någon tid sedan, då hon för första gången lämnade ett spår efter sig; ett avtryck.

En kommentar.

Så jag skrev till henne och undrade om hon - i sin tur - kunde tänka sig att berätta lite om sitt liv.
Att hon - helt plötsligt - har mist sin man, det visste jag, men inte så mycket mera.

Men nu vet jag.

Och jag frågar om hennes man, han som inte längre finns.

Du får gärna berätta om honom! säger jag.

Och jag får veta att maken hade en musikutbildning, men flyttade från nordnorge till Oslo och började studera historia, religionshistoria och nordiska språk och han var oerhört kreativ, sjöng, spelade piano och komponerade musik .., och han startade en kör som han själv dirigerade och han spelade i ett band och som om inte allt detta vore tillräckligt, var han oerhört kreativ när det gällde matlagning!

"Han var väldigt omtänksam mot sina medmänniskor och tyckte väldigt mycket om djur .., ja, han var min största kärlek och det har blivit ett ENORMT tomrum efter honom!! Det har blivit en existensiell saknad och kris för mig!"

Jag frågar henne vad han dog av, hennes man, och får veta att från att han insjuknade tills dess att han inte längre var i livet, tog det bara tre veckor!

Det var såväl mannens som hennes andra äktenskap.
Han hade ett barn sedan förut.
"Jag har inga egna barn ...", säger Monica.


Jag frågar hur hennes liv har förändrats, nu, när han inte längre finns där.

"Det är mycket som INTE är så farligt längre, för det värsta som kunde hända mig har ju redan hänt."

Och nu är Monica på väg tillbaka till Sverige; närmare bestämt till Lysekil.

"Det är jobbigt med alla förberedelser, och det att plocka bort/göra sig av med en del av hans saker är förfärligt! Samtidigt längtar jag till den svenska kustnaturen och ett lugnare liv på en mindre plats. Några familjemedlemmar bor inte alltför långt bort, och detsamma gäller en svensk väninna. Men jag kommer ju att sakna både personer och platser i Norge efter alla dessa år, sedan 1973!"

Så berättar alltså den för mig okända Monica - som inte längre är så himla okänd -.

Stort t a c k! säger jag.
Nattens äventyr ...

I ett litet rum - det som är gästrummet och kallas för "Gunnars rum" - har vi legat i natt, pv, pElle, harry, elvis och jag själv.

Ett par gånger har pElle lämnat korgstolen och spatserat förbi de två hundarna, förmodligen för att visa Elvis vem som egentligen bestämmer här i huset och inte ska han då tro att pElle är det minsta rädd heller.


Elvis.
På mindre än tio sekunder har han slukat sin mat.
Är detta en labbe - ja - utan tvekan!!

Även sigge har fått träffa den nya hunden; han som är kolsvart och mest liknar en marsipangris och det skriver jag snällt, för det är vad labradorer ofta gör .., liknar små eller större grisar.

Inte heller sigge är det minsta rädd för främmande hundar.

Nu är klockan sjutton minuter över åtta och pv har tagit dom två svansviftande krabaterna på promenad .., själv har jag gjort frukost och ska snart moppa iväg till affären.

Detta är dag 2 av 7 på raken och idag har arbetskamraten Emmeline aviserat att hon bjuder på mig på lunch - för två veckor sedan tog jag med räkgryta - idag ska det bli köttfärssås och spaghetti som hon har tillagat.

Så snällt av henne!

Det är med Emmeline jag alltid arbetar helg och sååå rar och fin är hon!
På söndagar är det vi två - hon sköter mejeriet och brödet - jag fyller på frukt och står mest i kassan.

Dagens fönster ...


Bild 1, av många som komma skall.

"Hej Elisabet.

Idag har vi besökt Rydals museum, som ligger mellan Borås och Kinna.
Det var fotoworkshop där och alla fabrikens rum öppnades upp för oss fotointresserade.

När jag såg annonsen så tänkte jag direkt på dig och att det kanske kunde finnas några intressanta fönster där att avbilda.

Miljön är inte speciellt tillrättalagd och vacker, utan det känns som om man kliver rätt in i fabriken, på gott och ont.
Personligen gillar jag dessa gamla historiska fabriksmiljöer och går gärna omkring och dokumenterar med hjälp av kameran.

Viskan flyter intill och därifrån fick man kraft till att driva alla spinneriets maskiner.
Bilderna är både från spinneriets lokaler, museet och kraftstationen.
Även någon exteriörbild så att du får en känsla av hur byggnaderna ser ut.

Lite info finns här.

Hälsningar från SoF."