Hos Fabrikör Johansson ...

...är det minsann ordning & reda.

Det bränn bara virket ska sorteras för sig.

Snudd på styv kuling ...

Trots att jag försöker hålla för de små mikrofonhålen, tränger dånet sig in.
Den som vill titta på detta får nog skruva ner ljudet.

Och jag blir sex, sju år och sitter på sommarstugeräcket i Malå, med sjön bara ett tiotal meter därifrån .., och allra bäst är det när höststormarna viner .., det är då jag sitter där och låtsas att jag rider på en häst på prärien.

Aldrig, nej aldrig, mår jag så bra som då.

Femtio år senare är känslan exakt densamma.

Möte med en pratglad herre ....

"Det var den mannen jag stod och pratade med, du vet den där morgonen när T ringde och berättade att mojan var så sjuk ...,", säger pv.
På samma sätt som jag alltid kommer att minnas min f.d. arbetskamrat Helenes min när hon en lördagmorgon i april år 2008 räckte mig telefonen och sa ..., "det är från Ejdern, Elisabet" .
I samma stund visste jag: mamma var död.


Och så blir det sedvanlig promenad mot havet till.

Inte långt hemifrån möter vi en sportig herre av den mer pratglada sorten.

Ååå, vad han berättar!

Vi får veta att han varit jaktpilot i det militära, att han i det civila arbetat som teknisk ingenjör, han berättar om lumpartiden och ett äventyr i Hemavan och om en terrier som var som född att leva till havs och som dök från båten och vi får veta att mannen är lillebror och att han går tio mil i veckan i motionssyfte.

Sjuttiofem år är han och heter Bengt-Egon.

"Bengt-Egon ..?" säger jag lite förvånat.

"Jaa, med bindestreck mellan ...", säger han.



"Ja, titta här, jag har blivit opererad ett flertal gånger i mina händer - dom liksom krummar ihop sig -, och en läkare i England sa att såna här defekter i händerna, det hade vikingarna också, berättar mannen, som för övrigt är Vattuman, ja, bara så ni vet.



"Hej på dig du ..!" säger pv och låter den modigare av hundarna nosa lite.



Bara sedan igår har det töat nåt otroligt!
Vid rosa pilen syns resterna av pv:s skidspår.



Ett hundratal meter från det gula huset, finns den här nybyggda villan.

Av den pratglade mannen får vi veta att markägaren - tillika bonden som rår om grusvägen till höger på bilden - nekade det unga paret att köra på hans grusväg, vilket innebar en fördyring på totalt 400 000 för nybyggarna som tvingades flytta bottenplattan på huset.

En egen liten väg har dom också fått anlägga.



Det är en energisk herre, den där markägaren.

På minst tre ställen har han spänt upp vita plastband så vi alla ska förstå att vi, på inga villkor, får gå på hans små vägar.

Ajabaja.



Men det gör vi förstås ändå, ja, på den som löper mellan åkrarna får man faktiskt promenera.

Som små sjöar är det på lägdorna!



Sist av allt går vi över ljunghedarna och ner mot havet till.

Länge står jag där och bara Tar In allt detta ljuvliga och jag tänker att våra liv är så annorlunda och så lite vet man .., ty idag är det sista dagen som Anitha har sin Perra i närheten, om så i en kista ..., och själv står jag vid ett skummande hav och ser fiskmåsar flaxa omkring i den hårda vinden.

Det är väl det som är hullerombullerlivet.

Just så.

Till Anitha ....

Omsluten av varma tankar är du idag.

Lördagsfönstret ....

... speglar sig i en gammal väggklocka, allt uti landet Halland.

Hos Skavlan .....

Alla är förvånade, för tänk att Malena Ernman - operasångerskan - vet vad hon ska göra fram till år 2014.

Jobbmässigt, alltså.

Tre år framåt.

Skulle det vara nåt underligt med det? tänker jag.

"Ja,och jag vet jag ska göra nio år framåt ....", säger pv stillsamt.

I hagen ....

Titta! Som bomullstussar är det som flyter på vattnet!

Och så tar jag på mig anoraken - den så innerligt älskade - och jag har klänning under och kalasbyxor och halsduk virad om halsen och så ut i vinden och solen!

Det är såna gånger man är tacksam för att man bor på landet.

En enda människa möter jag och det är en joggande man med glasartad blick, måhända tror han att jag är ett spöke?



Idag svänger jag av ner mot havet till.

Grusvägen är i det närmaste bar och det frasplaskar under skorna.

Broddarna är hemma, men stavarna är med.



Åkrarna ser ut som mindre sjöar.

Det knoppas i buskarna.



I lilla båthamnen rör sig isen ..., det sprakar och har sig.

Fiskmåsar skriker.



Sista biten genom hagen, där är stigen delvis istäckt och jag får kryssa över klipphällar och ljung och jag fastnar i taggiga björnbärssnår och trampar i hästlorthögar från i höstas ..., men åh, nu känner jag mig hemma här, jag känner igen mig och vet genvägarna,och just här, där vågorna slår så häftigt mot land, stannar jag till och jag tänker att det är nästan ofattbart hur kärvt vackert här är och hjärtat fylls av en sån ofattbar tacksamhet och jag vet att man blir less att läsa om lyckliga människor, men det hjälps inte, detta är för mig inget annat än paradiset.

Och nu är kinderna varma av solvärmen och jag ska göra mig en kopp kaffe och vila vänsterhanden som värker av och till.

Ungefär så,

Igår ....

... tittade jag in i ett av stadens bagerier och nästan som en frälsningsupplevelse blev det ju, ja, när jag upptäckte ett "levain"-bröd, ett som liknade mitt favoritbröd från Söderberg & Sara i Ystad.

Bums, köpte jag ett sådant!
(Plus en semla till pv ...)

Men ack, inte det minsta smakar det som ystadbrödet!!

Buuuuuuhu.

Det var väl detta jag drömde om.
(Kolla in glimten-i-ögatbagaren .....).

Här en annan metod, med musik till.



Och här, med fågelkvitter!

Recept från Ystad ....

missis p sa...

Å du underbara bettan!! SÅ glada vi va på jobb o läsa brevet från dej.
(Den där raden har ju sannerligen inte mycket med själva receptet att göra, men den är ju så himla trevlig, så den får allt stå kvar, hälsar Bettan ...).

Ja färsk fisk är jag själv uppvuxen med.

Minns när vi hyrde samma hus år efter år på danska ön Läsö, ja där blev ju mina föräldrar bästisar med fiskarna.
Så varje morgon stod där en korg ed div nyfångad rödspätta o´piggvar ja o en massa HAVSKRÄFTOR, så denna underbara kost är jag uppvuxen med.

O, jag saknar även detta med att kunna handla av fiskarn själv eller i en RIKTIG fiskaffär eftersom vi bodde vid Västerhavet på Jylland i 3 år.

Ja fisk är det underbaraste man kan äta!!!

Ett gott recept:
4 personer

1 st laxsida

2 st BIGGANS BÖCKLINGPASTEJ

1-2 st DILLkrukor finhackad

ca 5 dl VISPGRÄDDE o spädes
med mjölk el dyl så det blir en sås som räcker till varje person.

Blanda böcklingpastej, finhackad dill o peppar o salt efter smak.

Lägg laxen i en ugnsfast form o häll över såsen. In i ugnen.

Koka ris till, ett gott vin o en god grönsallad..........

Dagens fönster ....

....speglar sig i ett fotografi på Strandgatan i Halmstad.

Kvinnan på bilden, hon med det breda leendet, är en före detta distriktssköterska, uppvuxen i Småland och sedan länge moster till pv.

Hon heter Sonja och jag bara älskar henne!

Man kanske skulle börja låtsas ...

Först var det så här.

Och nu minsann ..., har hon blivit som en ny människa.

(Första gången jag träffade Hilda, stod hon här i köket och streeetchade så där världsvant och jag tänkte att hjälp, hon är lika hurtig som sin far. Det visade sig att så inte var fallet. Och jag pustade ut. Men nu ....).

"Jete-snela mamma åk pappa ..."

Ni som varit med länge i mitt bloggande, så där en fem, sex år, ni minns kanske när jag bad er skicka in kylskåpsdörrbilder; först var det utsidan och sedan öppnade vi dörrarna (det var Ulrika/Ellis ide) och visade vad som dolde sig där inne.

Det var för fem år sedan.

Idag fångade jag ännu en utsida - den här ovanför -.


På pv:s kylskåpsdörr.

En kylskåpsdörr säger rätt mycket om ägaren.

På den översta finns mest bilder av barn och barnbarn och där finns också en liten magnet med texten ... "Mothers are angels in training."


Peters kylskåp, med Röda Ulven surströmming på toppen.

Jag minns att Rexxie hade gott om dryckjom i sitt kylskåp, och Peter i Helsingborg, hans kylskåp var i det närmaste en våt dröm, så mycket läckert fanns där!

Och den för mig okända Lena på Värmdön, hennes kylskåpsdörr såg ut så här.


Min egen dörr, i Ystad.
Lilla Freja ägnade en hel helg åt att plocka blommor.
Det var i Havblikk på Jylland.
Bilden till höger visar utsikten från vårt vardagsrum i Malå.
Sjön .., och bergen där på andra sidan.
Och så är där även en liten teckning från Emma.

Å, så kul jag tycker sånt här är!

Och intressant!

Morgondagens middag ...

... blir panerad och stekt kolja.

Den köpte jag hos den alltid så vänlige fiskhandlaren i stan och det är den mannen ni ser på lilla filmen.

Lyssna noga ..., det här är riktig halländska!

(Men pv tror inte att det är halländska, så nu måste jag fråga fiskhandlaren var han egentligen kommer ifrån).


Herr & Fru Kolja.

Det är Sonja och Gösta som ska äta middag med oss och det ska bli trevligt.



Att ha tillgång till färsk fisk, det är livskvalitet tycker jag.

"Och tänk i vår, då kan vi själva lägga ut nät ...!" säger pv lyriskt.

Ja, fast först ska där finnas en väl fungerande motor, tänker jag.

Förväntan ...

Nu är den beställd.

Längtar jag?

Svar: ja!

Rena skräcken ...

Själv hade jag nog svimmat av fasa.

Kundglädje ....

Ja, det vet ni ju redan ..., att detta att vara affärsbiträde, det kan verkligen vara världens bästa yrke!

Med posten igår kom en hälsning från den rara Solbritt, kund i affären i Ystad.

Vet ni hur glad man blir?

Jo, alldeles oerhört glad!

Guldstund på burk ....

Det är eftermiddag i London i slutet av november.

I flera timmar har jag promenerat i Hyde Park och nu är jag trött i benen och upptäcker en servering och jag köper en kopp te - vars smak jag alltid ska komma ihåg - och själva ögonblicket etsar sig fast i mitt hjärta.

Så här skrev jag då:

"Oeverallt springer hundar och leker med varandra .., maen och kvinnor joggar och flaasar .., naagon s t r e t c h a r ..., smaabarn busar .., ja, det aer saa ..., ja, saa haerligt, helt enkelt.

Tog en ginger/lemon/tea och en bulle i hoernet av parken .., satt i solskenet .., duvor flaxade omkring benen och gick paa bordet (taenkte omedelbart paa LindaLotta ...) talade med Bettankax och Torun och kaende mig glad .., tog sedan tunnelbana till Covent Garden .., strosade omkring .., vilade benen i den vackra S:t Andrews in the Fields .., daer det just daa paagick en kantonesisk gudstjaenst, ja, det spelade ingen roll .., det var varmt och skoent och flera hemloesa och saa jag och de kantonesiska saellskapet."

Långt senare, väl hemma igen, ska jag försöka få fatt i just det här teet, utan att lyckas.

Jag tänker att det kanske är själva känslan jag vill åt - och det är det förstås -.

Men så ..., i Köpmansgården i Halmstad ..., berättar jag för expediten om den där stunden i Hyde Park och hon står där bakom disken och ler så vänligt och så säger hon: "ja, men jag tror att det här kanske kan vara ...?"

Tänk, att så är det!

Och i en liten grön burk finns nu minnet av den där ljuvliga stunden.

Teet heter "Savannen" och är en blandning av citrongräs och ingefära.

Dagens fönster ...

... finns i buskuren vid Lassagård, allt uti landet Halland.

Bilden togs igår.

Trött i benen ...


Har idag från två till åtta, agerat taco-värdinna i affären.

Det var kundkortskväll med massor av extrapriser och rolig tipsrunda och smakprover (t.ex Breton-kex med brieost & fikonmarmelad ..., hjääälp, så smaarrigt!) och så stod jag vid bordet med tacotillbehören (varm färs och allt det andra) och å, så trevligt det var!

Massor med småprat med kunderna och rara småttingar som ville ha mera och drösvis med frågor om den gipsade högerhanden.

Det var mest att stå där och småprata och bjuda, allt medan den rara Emmeline fyllde på med färs och annat.

Men nu är det färdigjobbat.

Nästa fredag ska gipsen tas bort och så blir det ny röntgen.

Nu mot sängen, allt medan arma människor i Queensland hukar för cyklonen.

Är det inte skyfall och översvämning, så är det andra oväder.

Snarstucken ....

Telefonen ringer.

"Hej Elisabet, det är från telefonbolaget X ...,. jag skulle vilja tala med den som är ansvarig för det här med telefoni ...", säger ung dam.

"Ja, men han är på arbetet och igår ringde en man från ditt företag och jag tackade nej då och gör det nu också ...", svarar jag.

"Hmmm, hur kan det komma sig, varför tackade du nej?" fortsätter damen i närmast förnärmad ton.

Är det nånting som irriterar mig, så är det när jag avkrävs en förklaring, ja, närapå ursäkt, för att jag har gjort ett - enligt säljaren - felaktigt val.

"Jo, för att vi är helt nöjda med det nuvarande och tänker inte byta ...", säger jag.

"Ja, men Eliiisabet, vill du inte ha ett billigare abonnemang, vill du inte spara lite pengar var månad, för vårt alternativ är billigare ...", kontrar säljdamen.

Då blir jag less och tänker att nu ska hon väl ändå ....

"Nä, här behövs minsann inte sparas ...", säger jag raljerande, men hinner inte längre förrän säljdamen knappar bort mig.

Tjopp, bara.

Tomt i luren!

Jo, jo .., någon blev visst putt ...?

Friskvård ....

Femtio minuters promenad med stavar.

Alldeles för varmt klädd är jag och broddarna tas av så snart jag kommer ut på kustvägen.

Bilar passerar .., och bussen till och från Falkenberg.


Här vänder jag.


Slask och plask!

Och å, så jag längtar tills det blir barmark, ja, så där så man kan gå över ljungheden vid havet!

Första februari ...

Dagens fönster ...

... finns i Ugglarp, bara några kilometer härifrån.

Gråtframkallande .....

... är detta.

I alla fall slutet.

Ingen duvunge, direkt ....


Vi möttes vid mejerikylen, den där försynte mannen och jag själv.

Det var i förra veckan.

"Ja, du ser ju ut som om du inte har gjort annat", sa mannen och log så varmt.

Jag frågade vad han själv hade sysslat med, ja, apropå jobb.

"Tja ..., ja, jag har arbetat som riksdagsstenograf och varit redaktör för en tidning och skrivit lite ...", sa mannen blygsamt och jag ville väl inte vara sämre jag och sa att jag minsann också skriver lite, ja, i vår facktidning och så.

Just det.

Det pratade vi om en stund.

När jag kom hem, googlade jag på mannens namn.

Jag tänkte att det vore väl trevligt att veta vad han egentligen hade skrivit för nånting.

Hoppsan!

Det var inte långt ifrån att jag trillade av stolen!

Besök ....

Och så, helt överraskande kommer Sonja och Gösta på besök.

Det blir ett par timmars småprat vid köksbordet ..., och kaffe och kaka som den omtänksamma Sonja har tagit med, ja, t.om kaffemuggar!

Och en underbar bukett tulpaner följer också med.

Det är sånt som kallas för vardagsglädje.

Då och nu ....

Den tredje september 2006.
Emma och hennes mormor - som är jag - är på väg till Kreta.


Januari 2011.
Fem år senare.
Emma, 14 år, gör seniordebut.


Och i helgen som var deltog Emma och hennes fotbollskamrater - BSK flickor -97 - i en cup i Enköping ..., går till final och spelar mot flickor födda -96.

Det blir straffläggning - arton straffar - innan BSK vinner och tar guld!

Och hon som är mormor tittar på bilden och tänker att åren går alldeles för fort!

gråväder ....

En knapp timmes ....

...rask stavgångspromenad, från Stensjö upp till Ugglarp och Västergård där vi alltid köper våra ägg och så tillbaka igen.

Snålblåst .., snöglopp .., regnstänk!

I hagen - då är jag nästan hemma -, låg i somras ulliga får och gonade sig i solen.

Nu är där alldeles tomt.

Fotoutmaning ...

Emma studerar allsångshäftet. Hon är 9 år.

Bild nr 14. En bild från "gamla tider".

Ja, allt är ju relativt .., det får bli två bilder, båda från sommaren 2005.

Det är sommar .., jag är på besök i Stockholm och har övernattat med Emil och Emma ute i Stockholms skärgård och så blir det Allsång på Skansen.

I flera timmar sitter jag där och väntar och väntar .., Emma kommer vid tvåtiden och vi har med oss fikabröd och allt är bara så underbart härligt!


Det är knappt att jag minns vilka som uppträdde .., Peps Persson och Robert Gustavsson var i alla fall där, så mycket kommer jag ihåg.

Men allra mest minns jag g l ä d j e n.

Tillsammansglädjen.

Och när jag tänker på hur mycket av sånt som just Allsång på Skansen har givit mig, så blir jag alldeles inutivarm.

Allra mest kommer jag ihåg detta, (ni kan börja på 5:25 ) men då var jag inte där.

Titta noga på lilla filmen .., ser ni en enda människa som inte ler?

Tisdagsfönstret ....

...fanns hos herr Vesterlund i Dikanäs.

Bildtexten lyder:

"Egen grädde till jordgubbarna är gott!

Erik August Vesterlund född: 1897 död: 1974.

August serverar sina kollegor Bror Bodefors och Fritz Karlsson ur eget lager, separerat i egen separator sedan mejeriet slogs igen."

Erik August - längst till vänster på bilden - fjärdingsman i Dikanäs, var bror till min morfar och gift med Hanna, som för övrigt var syster till min mormor.
(Två bröder som gifte sig med var sin syster. Hanna blev alltså såväl moster, som faster, till min mamma).

Dessutom var han en innerligt älskad farbror till min mamma.

Under sina sista år i livet, då mamma bodde på Ejderns gruppboende, sa hon ofta att ..., "tänk, så snäll farbror August var som målade mitt rum så fint i grönt!"

Hon menade rummet på gruppboendet.

Då hade denne snälle farbror varit död i mer än tjugo år.

Bilden togs 1961 av fotograf Lennart Sehlin.

Erik Lindahl har kommenterat bilden och skriver så här:

"Jordgubbarna var säkert odlade av farbror Fritz.
Han var den ende i byn som odlade jordgubbar vad jag vet och han vaktade dem väldigt noga!"

Och bilden lånade jag från skattkistan nr 1.

Besök vid fågelbordet ...

Lite praktiskt ....

... är det med gipset.

Som en liten bricka blir det, perfekt att ställa skärbrädan på.

Äppelskivorna är till dagens gäster: sidensvansarna!

Resväskesyndromet ...

Klicka er fram till 55 sekunder .., då ska ni få se på minst fem tomma väskor!

Till vänster i bild (vid 1:03) står då en herre i hatt ..,. notera den mannens luftfyllda väska.

(Angående inlägget en bit ner).

Knep & Knåp med gipsad hand ...

Knepigt; för att inte säga rent av omöjligt .... är att ta av eller på en behå.

Nu är det fritt fall som gäller!

Att använda en sax och få ett riktigt bra grepp, är också svårt.

Att knyta skosnören ...., krångligt det också,

Men allra knepigast är ändå att sätta upp ett tjockt och långt hår.

Måndagsfönstret ...

... finns i Västergötland.

Där, ute på landet, kan man stifta bekantskap med den påhittige fönsterfångaren.

Eller "pippirazzin" himself.

Man undrar ju ...

När man spelar in en film och någon ska kånka på en resväska, varför fyller man då inte väskan med kläder, sådär så att den åtminstone ser liiite tung ut?

Resväskor lätta som luft ..., hur trovärdigt är det?

Det handlar väl om framåtanda kanske ....


För fem år sedan började jag med "Dagens fönster" här på bloggen.

En ren slump var det och det var en man vid namn Martin G som liksom kom med idén, ja,vi hade mejlledes diskuterat detta med vackra fönster och hur oändligt mycket det betyder för utseendet på ett hus och så föreslog han detta med ett fönster om dagen.

Det fanns säkert någon fönsterfångare före mig också -vad vet jag ? - och nu finns även "Veckans fönster" hos någon annan bloggare.

Inköpslistor har jag samlat på i flera år.

Hade man varit aningen mer driven, hade man kunnat ställa ut dem.

Så här, t.ex.

Så himla filurigt!

Moster Mjölgumpa sa...

Idag har ju vädret varit underbart för en promenad, åtminstone här i nordöstra Skåne.

Att halka ska man akta sig för.

Jag fick precis höra att min trettonårings klasskompis pappa föll och slog i huvudet i fredags.

Det gick så illa att de idag hjärndödförklarade honom och stängde av den livsuppehållande maskinen.

Sjukvård .....

Femtio minuters promenad och solen på väg ned i väster.

Någon som behöver hjälp .....?


Här finns den!

sigge-nilsson-liv ....

I trädet, ungefär vid kl.11, dinglar den glittrande ängeln Gabriel, en present från den rara Kerstin.
Ja, hon köpte den när vi var i London.
Gabriel tillbringade den första tiden utomlands i köksfönstret, men hur kul är det att bara ha en och samma utsikt hela tiden ..., så jag lät honom få komma ut lite.

Först vässar man klorna på lilla ekens stam .....



... sen hälsar man på matte som sitter i solgasset mot söderväggen.

Sist av allt sätter man sig och tittar ut över världen.

"Världen" är slilla slingervägen nedanför kullen och där kommer människor försiktigt promenerande och sigge sitter b l i c k s t i l l a och spanar på allt det där främmande.

När människorna passerat, smyyyyger sig sigge fram, så där så han får lite bättre koll.