Kväller ....

Idag var det nåt helt annat att arbeta .., ååå, det gick så bra och jag var inte det minsta trött och inte fick jag ont i benet heller, nej, allt bara rullade på!

Fyllde in frukt, stod i kassa 2 .., tog mig an mejeriet så gott det gick .., gjorde tidningsreturerna (hur många kvällstidningar som helst i retur .., fick dela upp i flera buntar med samma sort i) och så allt annat. Trevliga kunder .., däribland ett norskt par som skulle vidare till Köpenhamn och så var där mängder med kunder som jag inte kände igen .., säkerligen sommargäster.

En långbent man visade sig vara från Umeå, men var gift med en halländska och i femtio års tid hade dom varje sommar kommit på besök till Halland och mannen pratade lyriskt om Hemavan och Tärnaby och kunde för sitt liv inte förstå att jag inte längtade hem. Det är lite knepigt det där; det är ju inte för att det inte är fint eller trevliga människor där uppe, nej, jag trivs bara så bra här nere i södern!

Efteråt, när vi stängt, cyklade jag så snabbt jag kunde, då jag hade stämt träff med pv nere vid havet i Steninge. Jo, han var där .., men jag fick allt bada själv.

G u d o m l i g t  med kvällsdopp, ja, det är nästan det allra bästa badet.

Förmiddag i landet Halland ....

Då beslutar jag mig för att ta tag i mig själv; att promenera i rask takt utan någon hund i koppel.
Jag hinner inte långt, knappt att jag får upp farten, förrän jag möter bekanta som bor en bit söderut.
Det är hon och han och vi står och pratar en bra stund; om jobb, om pension .., om framtidstankar .., och hur det kan komma sig att dom två närmaste vårdcentralerna står helt utan ordinarie läkare, ja, även erfarna sjuksköterskor har tackat för sig.
Om det pratar vi en bra stund.
Och om husbilar och om Lofoten.

Och så skiljs vi åt.
För en månad sedan kanske, ja, då promenerade jag mellan två illandes gula rapsfält, men jag kände ingen doft!  Nu, ser det ut så här.

Och där grävmaskiner schaktade bort nästan all växtlighet tidigt i våras, där är det nu grönt och frodigt, men björnbärssnåren där pv höll till (ack, hur många burkar björnbärsmarmelad har vi inte i frysen ...!) är försvunna - uppslitna med rötterna -.
Där, bakom träden i mitten av bilden, finns havet ..., ja, några hundra meter bort.

Och jo, det blev fint, fast vi inte tyckte det då.

Överallt växer ljuvligt doftande gulmåra ...., vilket alltid påminner mig om Mossbystrand utanför Ystad. På väg hem från stranden brukade jag plocka en bukett gulmåra som sattes i en liten vas när jag kom hem.

Gulmåra kallades tidigare för Jungfru Marie sänghalm och har använts som en medicinalväxt.
Här kan man finna en del intressant läsning om just gulmåra.

Nästan hemma träffar jag herr och fru V som bor lite längre ner längs vägen; finare till, med utsikt över havet. Dom är båda i åttioårsåldern och är nu ute på promenad ..., frun är av den tjusigare sorten med slanka ben (åååå, så vackra!) och lite tystlåten, men maken är pratglad och berättar om krämpor och annat och så har dom ju sin lilla yorkshire-terrier Terry med sig; och han är den gladaste av glada hundar och tycks älska hela världen, inte minst Harry, men Harry är ju hemma, så nu sätter sig Terry vid sidan om grusvägen och vill helst inte gå på nån längre promenad, ty längre bort skymtar ett tiotal islandshästar och såna tycker han inte om.

Väl hemkommen upptäcker jag att min Iphone har trillat ur jackfickan och pv och jag själv tar var sin cykel (jag vet precis var den sista bilden togs!) och det blir husets herre som hittar den .., den ligger i så prydligt i hästhagen.

En timme senare dyker Sonja upp - underbara, rara, fina Sonja - och vi sitter ute i minst en timmes tid och pratar om .., ja, mest om gemensamma bekanta från Ljungby (då gosar jag med Nelly som har en liten fjäder vid nosen) och om pv:s morbror Bertil som hamnat på ett äldreboende .., ja, sånt.

Det blir en bra tillsammansstund ute i trädgården.

Lördagsfönstret ....

Vid halvåtta ..., då har pv tagit harry på långpromenad, själv gör jag i ordning frukosten.
Glömmer äggen som blir för hårdkokta, men okej ändå .., nybryggt kaffe till en och mynta-te till någon annan.
Gråmulet ute.
Regnvått gräs.
Nelly som är värsta sjusoverskan, ligger ännu och sover i dubbelsängen ..., sigge har inte visat sig ännu men kommer nog när han känner doften av kokt fisk.

Och dagen?
Ja, det blir altanbyggnation för pv (rummet blir liite kortare än vad som var tänkt, det blev påbackning från bygglovsenheten i Falkenberg)  och själv ska jag arbeta sex till kvart över nio.
En vecka till med halvtidspass blir det (må, ti, tors, fredag) men först ska helgen avverkas.

Trevlig helg till er alla!

"Men det här är Janne för mig ..."

Flytväst var tydligen inte att tänka på ...

... skriver min syster i ett mejl, med inga andra ord än just dom.

En glad seglare, alltså.
Två segelbåtar byggde han själv - ja, på innergården där hans föräldrar bodde som pensionärer.

Jag minns att pappa kom ner till Stockholm och då skulle vi fika i båten som låg i nån hamn - på Hundudden om jag minns rätt - och knappt hade vi satt oss nere i .. ja, ruffen eller vad det heter, så började jag må illa.

Det bådar inte gott.

Lillrundan ....

Först blir det elvakaffe hos friherrinnan och hennes Shejk.
Lite ovant är det att inte se katten Ozzy ligga under sin filt i korgen, eller höra honom jaaaaama, men nu är det som det är.

Och jag har med mig gardinerna som den rara friherrinnan har lovat lägga upp - vi gör ett byte - hon får ta min Gudrun-Sjödén-tunika som jag inte känns bekväm med och så slipper jag krångla med att klippa med slö sax och därefter fålla upp spetsgardinerna. Perfekt!

Efteråt kör vi (pv och jag själv) till Getinge Mattcenter.
Min eviga jakt på en snygg och inte alltför mångfärgad trasmatta ger sällan resultat - det gör det inte nu heller - och den måste vara bra i färgen, ty den ska ligga i hallen och jag tänker på nelly och harry och våta tassar (eller leriga), kanske vore det bästa att helt skippa eventuella mattor, men då ser det ju så kalt ut, tycker jag.

Pv däremot hittar en stuvbit av en heltäckningsmatta; den ska bli till skydd i segelbåten, något trappsteg som ska få det bra.

Vi tar en annan väg när vi kör hemåt .., stannar till vid Hellagården där det vimlar av hästar och i en hage står ett sto med ett litet föl som nästan liknar en åsna, så jag närmar mig försiktigt, ändå stampar stoet med foten och vänder rumpan till som för att skydda fölet, ja, då stannar jag en bit bort.

 Nyfikna och frigående höns kommer spatserande och småkacklar lite ..., ååå, någon gång i mitt liv ska jag ha höns igen .., dom är verkligen så otroligt trivsamma!

Och så hemma igen!

Hos Lantmännen i Slöinge har jag köpt ett stort ben till Harry; ett riktigt ben, inget i plast eller hud och han blir som galen när han förstår att det här är till honom .., ååå, så han skäller och "pratar" på sitt alldeles speciella sätt.
Nu är han där ute och är fullt sysselsatt; Nelly, som har sån känslig mage, får hålla sig till sina trista kulor, men så är det här i världen .., allt är inte rättvist.

Tidigare idag har vi lyssnat en stund till Michael Nyqvist sommarprogram från 2007 (jag gjorde det häromdagen, men pv hade missat det helt), men så ringde kvinnan från stadskontoret i Falkenberg, hon som handhar bygglovet till altanen och det blev tji; det blir till att minska det hela!
Ja, ja.

Nu ska här lagas mat!

I slänten ...

... ser det ut så här.

Huset tillhör Inger som är vår ena granne, på den östra sidan.
Där, i slänten växer även smörblommor, nån slags tistel, rölleka och lite annat smått och gott, som jag ska försöka fånga på bild.

Oväntat besök ...

En Kräfta och En stenbock. Ett mellanbarn och en storasyster.

Igår, några timmar innan det var dags för mig att cykla till jobbet, knackade det på dörren.
Pv befann sig då i Ljungby för att hjälpa till att tömma sin morbrors lägenhet och när jag öppnade, stod två för mig helt obekanta kvinnor ute på gården och frågade efter herrn i huset.

Kvinnorna visade sig vara bekantas bekanta; ja, en av dem hade varit med på pv:s femtioårskalas och pekade glatt på altanen och sa att "ja, men det var ju där det var dans!"

Så slog vi oss ned ute i det gröna och då visade det sig ännu mera .., jo, att båda kvinnorna, Maj och Laila, var uppvuxna i Sorsele, åtta mil kanske från Malå, och dom hade - i sin ungdom - tillbringat mängder med lördagkvällar på Malåborg där det då varit dans.

Flera gånger medan vi satt där och surrade slog det mig hur alldeles oerhört lättsamt det är att prata med hemifrånmänniskor! Allt flyter på; man har på nåt underligt sätt ett gemensamt "språk" och framför allt, jo, det tycker jag verkligen, ungefär liknande humor. Nej, absolut inte bättre eller sämre än nånting annat, bara mer igenkänningsbar!

På dom här timmarna hann vi med det mesta.
Skilsmässor, nya förhållanden, yrkesval (båda var lärare), detta att tidigt lämna sin hembygd (en bodde nu i Östersund och den andra i Ramnäs i Västmanland) .., vi pratade om uppväxten hemmavid och om klasskillnader ..., och dom, som båda var födda 1944, hade märkt av detta mer än jag själv .., klasskamrater som kom från väldigt fattiga förhållanden osv.

Maj och Laila var oerhört vältränade och hade egentligen siktet intställt på Höganäs, men då det hotats om närapå storm, så valde dom att ta in på vandrarhemmet i Steninge, ja, i alla fall en natt.
Idag - fredag - ska det cyklas vidare.

När dom så småningom tackade för sig och cyklade mot Steninge, var jag alldeles het om kinderna; mest av nån slags rörelse .., inombords, alltså .., och glädjen över den här "igenkänningen", ja, att vara en del av nånting självklart, en hemhörighetskänsla som jag inte känt på länge!
Och när jag en timme senare cyklade till affären, hade jag på nåt vis gråten i halsen .., av helt oförklarliga skäl .., men det var som att ha öppnat en dörr till nånting som varit stängt.

Eller som jag nästan glömt bort.

Fredagsfönstret ....

"Om du känner för det kan du väl ta fönsterhåven med dig ...", skrev jag till Anders flickvän Maja.

Hon är nämligen i södra Spanien på semester tillsammans med sina föräldrar; det är nog hennes mamma Monica som vinkar på bilden .., och Maja kan man lita på, det kom verkligen ett fönster - det här - ut mot en "matgata", skriver hon.

Tack snälla! säger jag.

Pling i min inkorg!

Det var ju inte länge sedan min svåger Janne i Australien gick bort och i ett huj blev det begravning; knappt så man hann tänka tanken, det tog nog bara en vecka kanske?
På min fråga om det skulle bli en kyrklig begravning, svarade Birgitta att "nej, är du galen, Janne var ju klart uttalad ateist!" så det blev en borgerlig variant.

I dag på morgonen fick jag dels bilder från det hela, men även sonen Fredriks tal sin pappa, plus flera bilder som väckte såna minnen till liv!

Jo, men visst minns jag att Birgitta berättade om vespa-turer runt Europa, här står han, en ung herr Nittsjö och spänner musklerna, redo att ge sig av! Och den älskade vespan fick även den emigrera till Australien och användes också. I skick som ny, skriver Fredrik.

När jag i min tidiga ungdom smygläste Birgittas dagböcker, då minns jag särskilt hur hon på en sida hade tecknat och berättat om hur hennes blivande man skulle se ut. Långt senare, när Janne verkligen dök upp, såg han ut precis som på hennes teckning, men det kunde jag ju inte säga högt!
En glad skit var han.
Skrattade ofta.
Låg på soffan hemma i Malå och sov djupt efter hela dagar i slalombacken.
Han hade delvis vuxit upp i hovstallet i Stockholm, där hans pappa då hade arbetat som chaufför åt gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf. Jag tror mig minnas att hans pappa egentligen var skåning; född i Helsingborg och det var väl förmodligen där som chaufförsjobbet tog sin början, via Sofiero?

Och här är Janne lite äldre.
Spjuverblick.

Och så tillsammans med min syster Birgitta, med vilken han var gift med i fyrtiosju år.
Båda två var skorpioner och jag minns hur dom sommartid i Sverige tillbringade hela semestrarna ute till havs och återvände hem, svarta i skinnet som vore dom födda på södra halvklotet!

Väl komna till Australien började han genast söka arbete och fick napp nästan bums; han kom att bli reparatör på stora bulldozers och det höll han på med tills det var dags för pension.

Janne och Birgitta fick ett barn, nämligen Fredrik, som föddes året efter vår Anna, 1977 och han var två år när flytten gick från Sverige.
Fredrik är så himla kreativ och idag fick jag det tal som han höll till sin pappa på begravningen och det var helt ljuvligt! Så på  p r i c k e n  hade han fått med det som åtminstone jag själv förknippade med Janne!

Han hade skrivit upp det hela i punktform och här är nånting av vad som kom fram:
Janne var ..: en båtyggare (byggde egen segelbåt), han hade varit egen företagare (hade p-garage på Kungsholmen), han var bilmekaniker, vespaentusiast, en upptäckare, utförsåkare .., han var "a handyman" ..., älskade rött vin och rökte alldeles för mycket, han var en passionerad svensk, men även en aussie, han hade överlevt en svår cancersjukdom, han var expert på att sova djupt (när blixten slog ner och blåste iväg hustaket, sov Janne gott!) .., han var en tänkare ..,  han var Kristers storebror .., han var Nisse och Gretas förstfödde .., han var Birgittas make och så .., Fredriks pappa, förstås".

Så platt kistan ser ut att vara, mer som ett gitarrfodral! Det måste vara bildvinkeln.

Och så hade Fredrik berättat om tre minnen som etsat sig fast, ja, när det gällde hans pappa och jag rördes till tårar när jag läste dom raderna.

På slutet av sitt liv drabbades Janne av cancer i munhålan och det var en tuff tid som följde och slutade med att han under ett par år - och fram till slutet - inte kunde inta annan föda än det som var flytande, eller egentligen mest kaffe. Han hade en sond eller en slang till magen där han fick nån slags näringslösning.

Han, som alltid varit så matglad och med en fru som älskade att laga mat, gjorde väl han kunde för att förgylla sin tillvaro, ja, varje förmiddag tog han sin vespa och körde till ett café där han drack espresso och läste svenska nyheter på sin Ipad. Om detta med den ständiga espresson, skojades det om en hel del i familjen.

När alla talen och sångerna och videofilmen som Fredrik gjort var tillända, då fick alla begravningsgästerna ta med sig kaffebönor och gå och lägga dem på kistan, så där som en allra sista varm hälsning till en kär vän!
Jag tyckte att det lät helt underbart!

Så var det med min svåger Janne.
Han blev sjuttiosex år.

Eftersom Birgitta efter krångel med sin höftoperation inte får belasta benet och just nu sitter i rullstol, var det Fredrik som kom hem från Portland (längre söderut i Australien) och tog hand om det mesta runt begravningen.
Så här ser han ut som vuxen och hans golden heter Luna.
Jag tycker att han är lite lik Jesus på bilden.
(Jaså, har ni inte träffat honom? Det har jag.)

Ingen rubrik ....

Om skådespelaren Michael Nyqvists död har jag inte skrivit en enda rad.
När äldsta dottern på vår familjechatt skickade en länk om vad som hänt, blev jag alldeles oerhört förvånad; jag visste inte att han hade varit sjuk och nu gick han ju bort alldeles för tidigt, men det är det många  människor som gör.

Och nej, jag hade heller ingen direkt anknytning till honom som skådespelare.
Filmen som alla älskade - "Såsom i himlen" - tyckte jag inte alls om, men det var ju inte Michael Nyqvists fel.

Däremot kom jag glimtvis ihåg hans Sommarprat, då, när han berättade om hur han letade upp sin riktige pappa, han som visade sig bo i Italien.

Det programmet har jag precis nu reprislyssnat till och det ska jag säga; att det är ett rent äventyr att få följa med på den resan som han gör .., Michael Nyqvist.
Eller: den resan som han gjorde.

Ett helt underbart program! 
Här är en länk tillbaka till sommaren 2007 och hans berättelse om pappan Marcello.

Dagens fönster och lite till ...

Så här skriver ellem i Skellefteå; ja, det är hon som står för dagens fönsterskörd och det där "lite till".

"De två fönstren kommer från Lövånger. Det med pelargonen är från Lilla caféet och det andra från min mans hemgård där vi hade kusinträff på midsommarsöndagen. 

Det är i en by i Lövångerstrakten.

Nej, det är inte ellem på bilden ....

Så fortsätter hon att berätta ......

"På midsommarafton var vi som vanligt i Bonnstan där det är stans stora
firande som Skellefteå Landsförsamling ansvarar för.  Vi hälsade på hos
goda vänner i ett par kammare och i den ena blev det annorlunda
upplevelse.  När vi satt där inne,ett helt gäng, hördes sång av en skolad
röst utifrån. Flera gick ut och lyssnade och plötsligt kom sångaren in i
kammaren.

Det var operasångaren Ola Eliasson som jobbar på Stockholmsoperan. 

Han sjöng och spelade dragspel till. Och SOM HAN SJÖNG!
Det var ju ett litet rum med lågt i tak, så det vibrerade i huvudet och kändes i kroppen.
Han sjöng två sånger varav den ena var O, sole mio. 

När nån tyckte han skulle sjunga från scenen, sa han att nää, han hade semester nu. 

Han är uppvuxen i Skellefteå och hans mamma hade kammaren mitt emot.".



Tack ellem!! Vilken härlig berättelse du kom med!!
Jag lade in ett inslag från youtube när jag googlade på hans namn, hoppas att det nu är rätt Ola :)

Martins bilder ...

Foto: Martin Westerlund

Ungefär 36 km är det hit till Borkan från Dikanäs, där min mamma växte upp.
På facebook finns Martin Westerlund (ja, vi är släkt på nåt vänster) och det är han som har tagit bilderna just idag.
Håll med om att det är så vackert så man bara tappar andan nästan!

Foto: Martin Westerlund

Jag frågade honom om han verkligen bor mitt i allt detta ljuvliga?
Jodå, han hade bara gått en 100- meterspromenad i uppförsbacke och så fram med kameran!
På den nedre bilden syns den raserade lagården!

Tack Martin som låter mig visa bilderna!

Ska vi hjälpas åt ...?

Så här skriver Anna i Portugal (annannan, ni vet, med alla n:n):

"Och nu när du har ledig dag och tid och kanske lite plats i huvudet också (i hjärtat vet jag att du alltid har plats!) så vill jag berätta för dig om ett initiativ som du kanske också vill berätta om eller på annat sätt bidra till.

Olle Svalander heter en författare på skånska sydkusten som också är en engagerad löpare. I sommar ska han springa genom halva Sverige, 42 maratonlopp, för Västsaharas folk.
Han skriver om detta på sin blogg Hitta Hem.

Det här är inte ett sånt där "åka uppför Himalaya baklänges i en kundvagn"-äventyr, utan det handlar om att göra något vanligt och enkelt fast ändå jättesvårt för att dra uppmärksamhet och dra in pengar till en grupp människor och en politisk fråga som är väldigt bortglömd / sopad under mattan.

Och Olle skriver så fint. Jag känner inte honom, men skulle så gärna vilja springa några mil med honom om jag hade bott efter hans väg. Det gör jag nu inte, men det gör du och PV och säkert också många av era läsare".

Det här är hans tänkta spring-väg.
Jag ska bums skriva på hans sida och erbjuda boende!

Någon av bloggvännerna som kan tänka sig att ställa upp med säng och mat?

Här är länken till Olles sida! 

Och vi är nog många som känner igen oss i det han skriver. 
Rent allmänt, menar jag. 
Som detta. 

Denna dagen ett ... extraliv.

Klockan 8.00 har jag tid på mammografin på Halmstad sjukhus och jag har då redan varit vaken länge; pv kom hem från sin vakttjänst i hamnen efter fyra och då var det ljust ute förstås och jag hade svårt att somna om.
Han hade erbjudit sig att göra mig sällskap - det hade även friherrinnan - men jag hade ingen känsla av oro och lite över sju tog jag bilen och åkte iväg, ensam.

Alldeles tomt var det i väntrummet, bara en tv var påslagen och där visades bilder från kalvmärkning i Arvidsjaur, ja, av renar, alltså. Det kändes lite tryggt.

På ett bord låg en trädgårdsbok (om stenar och vatten i din trädgård) och jag tänkte att .., ja, hur många kvinnor kommer ihåg vad dom läst i den boken ...?

Och så fick jag anmäla mig i nåt som liknade en reception och kvinnan som tog emot var blond och vänlig och sa att "det blir nog till mig du får komma" och det kändes bra; jag är förfärligt obekväm med att stå halvnaken inför främmande män och ja, jag inser att det är fånigt, men så är det.
Kanske, om jag hade varit välsvarvad och haft magrutor, att det hade känts annorlunda?

Så fick jag komma in i röntgenrummet och mina bröst som trätt i tjänst till två döttrar och en son, dom ser ut därefter också .., och som platta pannkakor mellan ett våffeljärn blev det och det togs bilder från alla möjliga vinklar - båda brösten också - och röntgensköterskan, Julita, var egentligen från Polen, "men det finns patienter som tror att jag är från Norrland", förklarade hon leende, ååå, hon hade så varma händer och var så ömsint.

Och så frågade hon var jag hade känt knölen och jag sa som det var, att jag inte hittade någon dom har sista dagarna, ja, det var mest läkaren på vårdcentralen och pv som var så säkra.

Sedan skulle förstås läkaren titta på bilderna och jag slog mig återigen ner i väntrummet (ännu bara jag som var där) och det tog inte lång tid förrän Julita kom ut och sa att "Elisabet, dina bröst är  jättefina, doktorn säger att det inte behövs något ultraljud, det ser sååå bra ut!" och jag reste mig upp, omfamnade denna vänliga människa, pussade henne på kinden och sträääckte armarna mot taket .., så där yipppppiie!
Vilken känsla!

Efteråt, på väg till bilen, tänkte jag på all ångest och all oro som ska ha singlat omkring i det väntrummet; precis som i så många andra sorters väntrum.
All sorg, all bedrövelse.
Tänk, om väggar kunde tala!
Och jag tänkte på dom kvinnor som - kanske idag - får ett helt annat besked och det gjorde så ont i hjärtat, det kändes helt enkelt orättvist .., så där som att man vill säga "förlåt att jag klarade mig!"
Och alldeles särskilt mycket tänkte jag på dig, Christel.

Mera?
Ja, jag svängde in till Flygstaden och köpte fyra limefärgade fleeceplädar á 15:- stycket, helt otroligt billigt! Redan i förrgår hade friherrinnan köpt två såna här till mig, då hon visste att det var vad jag var ute efter och hon sa att där fanns hur många som helst kvar .., i en stor, stor korg.
Men ack, nu var det bara ynka fyra kvar som låg lite för sig själva på en hylla, så dom köpte jag!
Heja!

Hann även med ett besök i affären i Haverdal, och där, ute på lagret, stod mammalediga Annika med sin lilla piga Leia, som nu snart är åtta månader. Åååå, sicken liten solstråle!!!
Och så roligt att få återse Annika (frukt, - och gröntansvarig innan hon gick på ledighet), hon som alltid är så lugn och vänlig och är såå omtyckt av kunderna.

Sist av allt ett bad i ett för dagen svalt hav, tillsammans med friherrinnan.
U n d e r b a r t!
Det var som att skölja bort all .., ja, inte oro egentligen, men som att börja om på nytt på nåt vis och vi satt en stund på träbänken och tittade ut mot Storaskär och vi sa, som alltid, att detta är ju det bästa som finns, att bada, alltså. I alla fall efteråt.

Nu strålar solen!
Jag har kalasat på keso och mango i små bitar.
Harry sover, Nelly går av och an ., och pv har cyklat till stan - till sjukhuset - för kontroll av hjärtat, men tänk, han har inte haft ett enda flimmer sedan ablationen för drygt ett år sedan!
Det finns mycket att känna tacksamhet över.
Just det.

(Och så ska jag arbeta extra i morgonkväll, halv sex till kvart över nio, tillsammans med Hampus!

Heja, det ska bli roligt, han är en bra arbetskamrat. Undrar när han får besked .., han har sökt till läkarutbildningen i Lund).

 Ps. Idag fick Emil körkort! Hurra!! Ds. 

Klockan halv fyra natten mot idag ....

Jag tänkte att det nog blir en fin ledig dag, det här.

Dagens fönster ....

Ett i mitt tycke alldeles underbart fönster kommer här från Pershyttan.
Så ofattbart enkelt.
Så fint.

Det var Ulrika som håvade in det!

Att bli glad av ...

Från Monet i Frankrike kommer inte - i alla fall inte just nu - ett fönster,
men däremot en glad sjudsköterska.
Så här skriver hon:

"Detta är inget fönster men väl en stor glädjespridare i mitt och många andras franska människors byliv. Det är distriktssköterskan G som tillsammans med sina två kolleger (en av dem en lika vacker man som han själv) sköter om mig sedan ett år tillbaka plus fyrtiotalet andra svårt sjuka patienter i byn.

Idag har han dessutom satt på sig Supermantröjan vilket alltid framkallar glada skratt hos oss och medpatienterna. Ett riktigt proffs på alla plan är han den vackre, vänlige, snälle och omtänksamme G. En riktig Superman!"

//Elisabet skriver: människor som sprider glädje behövs alltid och det ska jag säga, att jag skulle nog också bli upplyft vid åsynen av denne superman :) Tack Monica!

Hälsning från pv ....

Oj, vilken fin bild han har fångat, den käre pv!!

Han har nämligen - tillsammans med ytterligare en medlem i båtföreningen - kvälls, - och nattvakten i Skallkrokens hamn i Haverdal och då passade han på att fånga solnedgången där borta i väster.

Tack pv, det gjorde du bra!

Dagens fönster ....

"Bilden kommer från Raggarön, båthuset där många Lindbergsekor gjorts .
Ett gediget hantverk."

Så skriver Barbro/Babsan i Uppsala och tack snälla! säger jag.

Nya stjärnor på jobbet ...

Sommartid känns det som om det vimlar av rödvitrandiga ungdomar i butiken!
(Eller orangevitrandiga, om man ska vara noga).
Det är flickor eller pojkar som är under arton år och som då ännu inte får stå i kassan och  likt idoga myror fyller dom in varor och det spelar liksom ingen roll vilken gång man kommer till, så nog är nån av dem där!
Fina, rara ungdomar!

Det här är Linn.
Hennes storasyster heter My och har också arbetat i affären (det är ju så det ofta blir; sköter storasyskonen sig, är det enklare för småsyskon att få sommarjobb) men My har nu läst i ekonomi i Lund och ska i höst praktisera på Svenska Handelskammaren i Amsterdam. Men det är inte det viktiga, nej, det är nämligen så här, att det kan omöjligen i hela världen finnas en människa som har ett soligare leende än denna My, alltid, alltid! Det spelar ingen roll när hon lägger in en bild på instagram, så det soligaste leendet, det finns hos My.

Och hennes lillasyster Linn, verkar minsann också ha ett leende på läpparna när man ser henne!

Härom året vimlade det utav pojkar som hette Filip eller ..., ja, nåt annat som jag glömt och jag sa konsekvent fel. Då blir man glad när nån heter Pontus och det gör den här unge mannen! Det är första sommaren han är i affären.

Dom här bilderna har jag tagit för att pränta in deras namn .., dom andra kommer senare, om dom nu vill vara med på bild, alltså.

Första kvällen ....

Då ser det ut så här när jag vid halvsextiden cyklar till jobbet.
Jag har närapå ångest, så där som för sju år sedan när jag en januaridag skulle börja om på nytt, då efter alla åren på Ica i såväl Malå som Ystad.
Den känslan - nästan den känslan - singlade omkring inom mig!

Här jag mer än halvvägs framme.
Där, i gul jacka, går Boel som jag för några somrar sedan köpte honung av och det är mer trafik än vanligt på vägen ..,. nu är sommarturisterna här och i Steninge möter jag fem personer som går i bredd på gångbanan och absolut inte flyttar sig, inte förrän jag vänligt ber dem.

Hemma har pv fixat med grejor som ska till segelbåten.
Skallkrokens hamn ligger kanske någon kilometer eller två från där bilden är tagen.

Väl framme blir det lite småprat med Malin i personalrummet.
I kanske två års tid har vi arbetat måndag och tisdagkvällar tillsammans och så är det även nu.
Bra!
Och i charken upptäcker jag Filip!!
När chefsskapet för något år sedan var på semester utomlands, ja, då brakade naturligtvis sill/ostavdelningen samman och allt skulle tömmas och precis när vi slutade för kvällen. Då stannade denne underbare Filip kvar och hjälpte oss; hans pappa också (som en gång för länge sedan arbetat i butiken) och sedan dess tycker jag att det känns så tryggt med den här unge mannen!
Och så är det verkligen viktigt - enligt mitt sätt att se det - med blandad personal; både män och kvinnor, flickor och pojkar!
Det här var Filips första kväll som ensam i charken, då någon blivit sjuk, men han såg så lugn och trygg ut, så det gick säkert bra.

Själv hamnade jag under första timmen i kassa 2.
I kassa 1 stod Emma, ny för säsongen och jag upphör aldrig att häpna över hur snabbt ungdomarna lär sig allt som har med kassan och det övriga att göra!
Och jag hade alldeles glömt bort en massa plu-nummer och vilket nummer hade nu hälsobröd från Östras och våra egna småfrallor och lösviktsgodiset och mitt lösenord till ATG hade susat iväg och ja, det var aningen "schwettigt" som man skulle säga hemmavid.

Underbara, underbara kunder kom med vänliga ord, Filippa - kanske åtta år - ropade från andra kassakön "välkommen tillbaka Bettan!" och jag ville nästan gråta och Lennart, en bra bit över åttio och ursprungligen från Malmö, bjöd på största björnkramen!
Jo, men det kändes som en stor varm famn att komma till.
Men Gud, så mentalt slut på jag var när vi stängde klockan nio!

Cyklade hem i motvind och en Jesus-kommer-himmel där i väster .., jag hade planer på att ta ett kvällsdopp för att rensa hjärnan, men det kändes som storm och vågorna slog långt över piren, så pv som mött upp med baddräkt och handduk, ja, vi bytte bara, han tog cykeln och jag bilen från Steninge.

Slängde mig i duschen (iskallt vatten! så ljuvligt!) och sedan på soffan Ektorp.Hade svårt att somna .., låg i sängen och tittade på säsongens sista avsnitt av norska serien Skam - så vanvettigt bra det var och när jag i morse skulle berätta för pv om programmet och om hur fantastiskt manuset är, så hade jag svårt att inte börja gråta.
Fortfarande pigg vid ettiden såg jag även ett avsnitt av norska "Gift vid första ögonkastet".
Man kan tro att det bara är fjanterier, men det är det inte .., jag tycker själv att jag har fått insikter om mitt eget förhållande sedan jag började följa den här serien!

Nu ska jag susa iväg till affären och handla; det orkade jag inte igårkväll! Hann inte heller.
Och vet ni: inte det minsta ont i knäet hade jag igår, inte nu på morgonen heller!
Om det håller i sig, så vet jag inte till mig av glädje!

Och nu är Sommaren här ....

Eller åtminstone sommarpratarna.
Först ut var operasångaren Rickard Söderberg.
Två gånger lyssnade jag till hans program och det var många klokheter som sades, men för mig kändes det  n ä s t a n  som barndomens väckelsepredikanter (även om R.S inte predikade jesusfrälsning), men njaa, det blev nästan för mycket av det goda.
Och jag är ju inte den där superpassionerade typen som skådar ljuset när jag ser pv eller någon annan man eller kvinna, så för mig blir det på gränsen till för mycket.



Musiken i programmet tyckte jag om!
Och han verkar oerhört sympatisk, herr Söderberg.

Sen var det simmerskan Sarah Sjöströms tur.
Det känns aningen underligt att jag som är så idrottsintresserad, så sällan finner det intressant att lyssna till någon lysande stjärna som berättar om sin väg till framgång; ja, det gäller inte enbart idrottsmän.
Sarahs program får mig att göra allt möjligt annat under tiden, men när hon berättar om sin autistiske lillebror Linus och vad han har betytt och betyder för familjen, då sätter jag mig ner och lyssnar andäktigt.
Musiken ger mig just inget, men det kanske inte är så underligt. 

Just nu lyssnar jag till Negra Efendić.
När vi 1993 flyttade till Ystad, då kom min före detta man att arbeta på utlänningsenheten och det kom hur många flyktingar som helst från Balkan just då och det är om den flykten och mycket annat som Negra berättar.
Gripande. 
Såna här sommarprogram tycker jag om.
Musiken .., så där. 

Tyck till!

På Elgiganten har jag sett en sån här tyck-till-apparat och kanske någon annanstans också,
men aldrig tidigare på en vårdcentral.

Jag tryckte på grön gubbe, för maken till snabb service har jag sällan varit med om!

En äldre dam förstod inte vad det hela handlade om och stod länge och tittade på dom tre figurerna, ja, så kom en ur personalen och visade och tanten log och tryckte till.

Egentligen tycker jag att sånt här är jättebra; det sätter press på alla oss som har ett servicejobb och arbetar med människor, men ibland så känns det som om hela tillvaron handlar om att bedöma och betygsätta människor.

Och om en sån här apparat skulle finnas utanför skolsalarna ...?
Eller i alla yrken?

Dagens fönster ....

... finns i Pershyttan, skriver Ulrika som såklart hade håven tillgänglig!

Tack snälla!