Lördagstankar ..
Trots det jag skrev i gårdagens inlägg - det här med att helger inte betyder nåt särskilt - så måste jag tillstå .., jo, men lite betyder det ändå. Lördag är nåt särskilt. Då är det Ring-så-spelar-vi med Christer Lundberg och jag försöker alltid att lyssna när han är programvärd. Varför? Jo, han låter så vänlig mot alla som ringer och hoppas på tur.
Och på helgerna - fredag, lördag och söndag - har vi ju DN och gårdagens kryss klarade vi av ganska bra, även om det var klurigt i överkant ibland. Dagens visar sig vara minst lika knepigt, men nu är det klart.
Vi hjälps åt och pv fixar som alltid det längsta ordet.
(Våra hjärnor är funtade på helt olika vis!)
Sonen ringer.
Han är på väg till sin kompis och lillkillen sitter i baksätet. Kompisen är brandman och jag anar den minstes glädje över att få hälsa på pappas kompis på jobbet - bland brandbilar och hjälmar -!
Mera?
I morgontidningen skriver journalisten Lisa Magnusson att det var rätt att låsa in dementa patienter, med tanke på vad resultatet annars kunnat bli.
Jag instämmer helt.
När mamma var i början av sin demens, men ändå inte fullt tillräknelig, hände det ofta att hon rymde från gruppboendet. Fysiskt var alert .,. hon var snabbfotad och i stunder när personalen var upptagna med någon annan patient (ja, jag skriver patient, inte brukare) , då passade hon på och i ett huj var hon försvunnen.
Överallt letade vi och en gång hittade vi henne promenerandes på järnvägsspåret.
En annan gång hittade polisen henne, då var hon på väg till oss i Bjäresjö och befann sig långt ute på en åker.
Bilden: bästa personalen på Ejdern!
Jag frågade då personalen varför inte ytterdörren till boendet kunde hållas låst, men fick då veta att det var inte tillåtet, då det kunde upplevas kränkande för "brukarna". Det hade också med brandsäkerhet att göra. Jo, men det kan man förstå.
Så småningom ändrades bestämmelserna (det var alltså inte personalen som stiftat dom reglerna), ett kod-lås installerades och därmed var det slut med mammas rymningar.
U n d e r b a r t!
Under vissa perioder på boendet, hände det att andra patienter lämnade sina rum (ofta går dom ju lite oroligt runt, runt eller travar rastlöst fram och åter i korridoren) och planlöst tittade in hos "grannarna". Någon ville krypa ner i mammas säng, andra kanske bara längtade efter närhet. Kanske hittade man inte sitt eget rum?
Enligt mitt sätt att se det, hade det varit totalt omöjligt att hålla dom här patienterna ifrån varandra på ett vettigt sätt, men jag förstår känslan av att inte ta sig ut ur sitt rum.
Men å andra sidan: vad hade alternativet varit, om någon av dem varit smittad?
Ja, hu så svårt det är!
Och hur man än tänker och försöker sätta sig in i .., så blir det fel för endera parten.
Om mamma (sitter till höger om sin mormor Lotta) inte hade fått ta emot besök på flera månader och dessutom blivit inlåst - vilket helvete -!
Det rätta hade förstås varit att boendet hade haft möjlighet att anställa så mycket personal, så där så man kunde hålla koll på alla patienterna, men det går ju an när det är åtta boende som på Ejdern, men tänk, där det är långt flera!
Sånt kan man fundera över en lördag i slutet av september.
Med andra ord är jag tacksam att mamma slapp uppleva detta.
En sak till: i början av pandemin blev det diskussion på bloggen hos annannan; det gällde detta att äldre-äldre (eller väldigt gamla) människor i vårt land, ofta på boenden, helt enkelt inte fick sjukhusvård, utan lämnades att dö i frid i sin säng.
Palliativ vård rekommenderades efter telefonkontakt med läkare.
Jag protesterade våldsamt (ja, ganska mycket i alla fall) och skrev att jag verkligen inte kände igen mig. Nu vet jag att jag hade fel. Det var precis så det var på många ställen.
Och jag ber härmed om ursäkt för att jag var så bergsäker på min sak.
