I eftermiddags ...

... träffade jag Anita från Malå i affären!
(För eventuella malåbor som läser här: Anita f.d. Lundgren, sedemera Otterhall).

Det var nog fyrtio år sedan sist, i alla fall garanterat trettiofem.

Men tänk, vi kände genast igen varandra och stod en stund och småsurrade vid charkdisken och hon hade blivit så lik sin mamma, till och med i rösten.

"Vet du vad jag minns mest när det gäller dig?" sa Anita plötsligt.

Det visste jag inte, men jag undrade.

"Jo, den där hemska bilolyckan som du och Lennart var med om .., det glömmer jag aldrig .., alla pratade ju om den då det hände ..!" sa hon.

Själv kom jag ihåg att hon var den enda av mina kamrater som bodde i ett hyreshus och ack, vad jag tyckte att det såg läckert ut.

Brevinkast genom dörren och allt så modernt!

Och så erinrade jag mig en singelskiva i vinyl som jag fått låna av Anita - det var i slutet av 60-talet - och skivan blev liggande i fönstret och solen strålade och sedan var skivan bucklig och som jag skämdes!

Och vi pratade om hur våra liv har varit och är just nu och jag fick veta att hon bor och arbetar i Linköping, men har sin ena dotter i Haverdal, inte långt affären där jag arbetar.

Det blev ett trivsamt litet möte.

Och plötsligt kändes världen så liten.

Igårkväll ....

... i Karlavagnen, ringde Tore Sjöberg från Malå och ville berätta om våren.

Men allra mest berättade han om Malå.

Väldigt mycket berättade han om samhället med allting så nära.

Mest på vers.

Och flera verser var det.

"Det är nästan så man kan tro att du är sponsrad av turistchefen ..?" sa programledaren, den saktmodige Ragnar Dahlberg.

Sen sjöng Tore en trudilutt på slutet också.

Efteråt ringde en äldre herre in, ja, från södra Sverige.

"Det var ett spontant framträdande det där, men man bör sjunga upp minst två timmar före ett uppträdande, det har jag lärt mig ...", sa mannen som hade operasångare i släkten och som väl ansåg sig veta hur det ska gå till här i världen.

Tore, som visade sig ha uppnått den aktningsvärda åldern av hela 91 år, hade nog inte sjungit upp i två timmar, men det gick bra ändå.

Sist av allt lyssnade jag till en man som gladde sig åt att snart få igång sin swimmingpool, den med inbyggd belysning.

"Jag bor mellan Harpsund och Stenhammars slott ...", sa mannen lyckligt och berättade att han brukade simma tjugo längder i poolen (8 meter lång var den) och på så sätt höll han sig i trim.

Herr Dahlberg lät måttligt imponerad.

Sen somnade jag och hade mardrömmar mest hela natten.

(1:13:15 in i programmet, där kan man lyssna till Tore.)

"Finns det nånting du saknar från Ystad ..?"

... frågar den småländske vännen.

Jo, morgonpromenaden till Möllers och senare till Söderberg & Sara, den saknar jag.

Brödet.

Petit levain.

Milanokakan till kaffet.

Och smällen när den röda porten går igen .., småhejandet längs vägen .., mina vackra fönster.

Ibland också vårblommorna på trappan ut mot gatan.

Sånt.

Morgon i landet Halland ....

Femton grader varmt kallt i köket.

Dags att bära in ved!

Lördagsfönstret ...

I Ystad finns affären "Tygtokig" och där huserar en glad madame från Hudiksvall, om jag inte missminner mig alldeles?

Det är hon som tittar fram i skyltfönstret, ja, mellan dom vackra klänningarna.

Och just i det ögonblicket gick jag förbi.

Klockan är snart elva.

Jag sitter i loppisfåtöljen och tittar på ett dokumentärprogram om ambulanspersonal i Oklahoma City, USA ., ja, man får följa dem till diverse olustigheter ..., det är bilolyckor och det är gamla Asta som har fått en hjärtattack och det är en färgad man som har blivit nedslagen på gatan och någon dör och någon annan klarar livhanken.

Hela tiden tänker jag att tack och lov att man bor i Sverige, där ambulanspersonal är av den mer lugna sorten.

Här, i programmet, skriks och gapas det, och är man inte - som patient - vettskrämd innan, så kan man då bli det när man ligger på båren och hör hur sköterskan ropar "nu dör han/hon för oss!", eller "kör fortare, det gäller livet!"

Mellan inslagen är det reklam.

Dove Deodorant och sånt.

Om bokstäver ...

Bokstäver som formar minnen från en resa till Turkiet.


Tänk, så mycket glädje man har av bokstäver!

När jag nu på morgonen sitter och letar efter en alldeles särskild bild, ramlar jag i stället över små lappar och utdrag ur brev och på det hela taget ser jag mest bokstäver.

Och här sitter jag och småsmajlar för mig själv.

Bokstäver .., skrivna på maskin eller för hand .., men alltid denna skrivglädje!


Avsnitt från ett brev från min mamma.


Och själv berättar jag om en resa till Fyn, i Danmark.
Det är arbetskamraterna på Nilahallen i Malå som tvingas läsa detta.


Ett brev från Viking Göransson till Gunvor Persson.
Viking som kom att bli Gunvors man och far till hennes tre söner.

Det är Gunvors sista sommar i livet när hon visar mig brevet.
"Hör här, vad han skriver ...!" säger hon med den allra mest innerliga värme i rösten.


Inköpslista från Ystad.
"Mycket väsen för lite ull ...".
Eller möjligen någon som har extremt dåligt minne.


Emil recenserar en bok i skolan.
Någon fredsaktivist verkar han inte bli.


En sån här skylt gör mig glad och jag vet varför.
Det är orden ..."antagligen jag".

Där talar någon med erfarenhet.

Och jag tänkte på den häromdagen.
Det var proppfullt med returflaskor i pantrummet och precis som Fredrik skrev på Ica i Ystad, låg det tusen petflaskor på golvet där bakom!


Ett litet vykort från min mamma till barnbarnet Anna.

"Här sitter pussen!"


En upphittad inköpslista, på vars baksida denna instruktion fanns.
Dåvarande arbetskamraten Jenny hittade lappen och gav den till mig.
(Numera är hon frisörska).


Vännen Eva har varit på Island och är lycklig.


Grinda, Stockholms skärgård.
Emma skriver i sitt lilla album.
Bäst av dom där dagarna på Grinda, var "när farbrorn tömde skittunnorna!" sa Emil.
Det var väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig.


Stor glädje när sonen är klar polis.
Då skaldar pv så här.
(Är det månne sin morbror den krigslystne Emil brås på ..?)


Några dagar kvar tills pensionen kommer, kanske ..?


En liten Anna skriver brev till sin mormor som då är i Sydamerika.
Lååånga, låååååånga brev.


När hon blir stor, skriver hon krönikor.
Nelly håller koll.
"Ingen sär skrivning nu matte!"


Annas mamma är minsann också glad i bokstäver.
Den första sommaren som ensamseglare händer mycket.
Om detta skriver mamman.
Det blir en slags kom-ihåg-lapp över all glädjen.
Vin och fisksoppa på Marinan.
En moppetur till Brösarp.
Och lunch på indisk restaurant i Sthlm, tillsammans med en norrbottning.


Semester i Grekland.
Ett album med massor av bokstäver!


Den nyblivne konstapeln har en gång varit en liten kille som då lekte med kompisen Jonas.
Först lekte dom polis och tjuv.
Sen spelades det hanboll (utan d, precis som man uttalar det i Malå - "hannboll" -).
Efteråt fick dom "voflor".
Och målet var 2 meter.


När han blev äldre, såg det ut så här.


Minnesvärda små anslag .., detta i Mjällomslandet.
Är inte detta hjärtevärmarbokstäver, då vet inte jag.
Saften var delikat.


Och detta i Bohuslän.
Vi handlade på båda ställena.


Andra bokstäver.
Hilda skriver i unga år ett vykort till sin pappa, som är pv.
"Här är sjögräs som inte är halt, det är mjukt som farmors matta under vardagsrumsbordet".
"Och solen lyser fel, inte på havet som hemma."


Glädjebokstäver från Skåne!


Innan jag får anställning i lilla affären, söker jag arbete lite här och där.
I Helsingborg bland annat, ja, som receptionist på Dunkers Kulturhus.
Och på ett äldreboende i Varberg.
Ingen av dem blev det minsta intresserade av den skrivglada madamen.
Nåja, det löste sig ju ändå.

"Jaha ..., på det viset !"

En av kunderna i den lilla affären, kommer nu och då med postpaket som skickas hit och dit.

Ofta till turistbyråer och till slut kunde jag inte hålla mig.

"Men .., alltså .., har du nån slags uthyrning, eller ..?" frågade jag.

Nej, så var det inte alls.

Mannen - en pratglad och vänlig herre -, visade sig vara formgivare.

Det är detta han pysslar med.

Bodils vänstra hand ...

I ett litet, litet rum i den lilla affären i landet Halland, hittar man ofta Bodil.

Det är Bodil som ordnar scheman, går igenom fakturor och håller på med allehanda kontorsgöromål.

Bodil är Jungfru och lillasyster och en riktig halländska, dessutom är hon gift med chefen, som är andra generationens handlare.
("Första generationen" tittar in nästan dagligen och hjälper till med lite av varje.)

När jag före jul kom på anställningsintervju i affären, möttes jag av två män och så en liten, tunn kvinna med ett varmt leende - det visade sig vara Bodil -.

Efteråt sa hon ..., "ja, jag tänkte att det kanske inte var så roligt för dig att mötas av bara män och .., ja, så skulle jag ha känt det själv. därför ville jag vara med".

Det säger oerhört mycket om den kvinnan.

Jag tycker att hon är oerhört o m t ä n k s a m.

Det var också Bodil som - när jag satt i fikarummet - tittade in så där i förbifarten, bara gluttade lite .., för att se att man inte satt ensam.

"Om du nu inte hade arbetat i butik .., vad skulle du då ...?" frågar jag.

Hon tänker efter ett tag.

"Då hade det nog blivit nånting inom sjukvården ..?" säger hon.

Bodil har höger tumme upp, och påstår själv att hon inte är praktiskt lagd .., "men jag är i alla fall den mest tekniskt kunniga i vår familj .., det är jag som ställer in och fixar maskinerna", säger hon småeende.

Om hon drömmer om något resmål .., vad skulle det då vara ..?

"Då blir det Italien! Vi var där ., ja, bland annat i Venedig och du förstår Elisabet, när man satt där i gondolen ., då kändes det som om vi hade klivit rakt in i en sagovärld, så där som Askungen eller nånting ...", säger hon.

Just så är det med Bodil i den lilla affären, allt uti landet Halland.

En hel drös med fönster ...

... ja, fler än sjuttio, faktiskt!

Och ja, det är den generösa Anita som hade sån fin lycka när hon för några år sedan svepte med fönsterhåven!

Bilden togs i Stockholm.

Ledig dag ...

Tanken var att jag skulle sitta tillbakalutad på en klipphäll och sola vid havet.

Det var tanken det.

Tre timmar på jobbet ...

Hos frukthandlaren på den grekiska ön Kefalonia.

.... visade sig bli nio timmars arbete!

Nåja, det gick det med.

Idag hade jag hand om frukten och ååå, vad det var roligt!

Under större delen av mina fjorton år på Ica i Malå och under tolv år på lilla närbutiken, så var jag ansvarig för frukt, - och grönt och det var alltid lika roligt.

Tungt, men roligt.

Framför allt kreativt.

Och idag kände jag lusten att ändra om lite i disken .., att få färgspel .., att inte ha tre rader med grön frukt intill varandra, utan varva röda äpplen med gröna .., ja, på det viset, men är man alldeles ny och tillbringar första dagen i fruktavdelningen, känns det dumt att börja ändra som någon slags besserwisser .., men senare kanske jag kan komma med lite idéer?

Efter klockan ett var det mest kassan som gällde.

Åååå, så många underbart rara kunder där finns!

Eskil, som sitter i rullstol och har världens krångligaste Lottospel .., han looooog när han upptäckte att jag i n t e var i kassan - det var på förmiddagen när jag bytte ut etiketter (för övrigt det tråkigaste arbete som finns i en butik! ) - och jag log jag med och sa ..."jo, jo du Eskil .., idag ska du inte kunna stressa mig med dina jokrar hit och dit ..." och då smajlade den lottospelande mannen och sa att han minsann skulle ha koll på när jag har kassatjänst nästa gång .., för då ska det spelas på jokrar och andelar ...!

Jo, jo.

Och så hade jag en äldre kvinna i kassan.

"Du är från Norrbotten, visst ..?" sa jag,och det var hon.

Från Arjeplog ursprungligen, inte alls så långt från Malå .., och förresten hade hon, som ung, tillbringat många lördagkvällar på Malåborg där hon dansat sig trött i benen.

Hon var så rar och berättade att det nu finns paltmix att köpa .,. jo, "det står pitepalt" på paketet och du kan inte tro hur gott det blir och så enkelt att göra! sa hon.

Och tänka sig .., nu tycker jag att hallänningar är precis lika rara och goa som alla skåningar och västerbottningar .., visst är det fantastiskt!

I morgon är ledig dag .., men nu ligger gräsmattan vit av snö och sigge, som har fått vara inne hela dagen (jag trodde ju att jag skulle komma hem klockan ett ..), har kissat inne - för första gången någonsin -, jaha, kattlådan tyckte han tydligen inte var nåt att ha.

Nu gäller det att hitta h ä r d e n.

Och efteråt, ska jag ta te och uppvärmt bröd och sedan läsa tidningen Equipage, där yngsta dottern har skrivit en krönika.

"Det här är min dotter ...", sa jag och visade arbetskamraten Carina.

Hon stod en stund och tittade på bilden.

"Jaaa, hon är lite lik dig ...?" konstaterade hon.

Fast mest är hon lik sin mormor.

I min mobil står hon som "lill-ann-gerd".

Nu ska jag ägna mig åt annat.

Ajöken, sa fröken.

Här och nu ....

Morgonsol mot lerkrukan.
Intill ligger månadens räkningar och väntar, däribland en p-bot på 700 kronor.
Aj,aj,aj.


Det är samma sak varje kväll och natt.

När vi går upp och lägger oss, ligger sigge nilsson i en alldeles egen liten soffa, i ett rum utanför sängkammaren, medan pElle lullar efter mig och lägger sig på kudden, mitt mellan pv och mig själv.

Där ligger han sedan resten av natten.

Vid fyratiden på morgonen, kommer sigge in i sängkammaren.

Då jamar han som en liten kattunge ..., "jam-jam-jam" och jag hör hur pv säger ..., "kom du .., hoppa upp!" och ofta gör sigge som han blir tillsagd och lägger sig sedan på pv:s mage eller intill honom, ja, någon timme eller så.

Aldrig på min sida!

Sen, vid femtiden, vill han gå ut och då hjälper inga lockrop!

Nu är klockan tjugo i åtta.

Fortfarande, och i många timmar till, ligger pElle och sover en trappa upp.
Får han göra som han vill, kommer han ner vid tolvtiden.
Tidigast.

sigge är ute på vift.

Och solen har svingat sig upp över kullen och kaffedoften singlar rakt in hit i skrivarrummet.

Det här kan bli en fin dag.

Och i morgon lär snön ska komma på besök.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Jag följer regelbundet din blogg och därmed de delar av ditt liv och leverne du så fantastiskt förmedlar. (Funderar på att stryka den här meningen, men den gör mig så himla glad, så den får faktiskt vara kvar .., hälsar Elisabet.)

Sedan är jag allt lite förälskad i Sigge Nilsson – en katt helt i min smak. (Åh, ännu bättre! tycker sigges matte.)

Här kommer två fönsterbilder från Lund tagna i början av februari.

Den första är på gamla Biskopshuset som numera ägs eller används av universitetet.
Egentligen är murverket som omramar fönstren det fina i kråksången.

Hälsningar Lundafarmor."

(Fönster nummer 2 kommer i helgen).

"Vill du förlänga min Lottokupong, tack ..?"


Mitt schema är så totalt underbart, att det finns liksom inga gränser.

När jag har ledig-helg, är jag fri lördag, söndag, måndag och börjar tre på tisdag!

Det blir som en liten mini-semester!

Och arbetar jag helg, är jag alltid ledig fredag innan.

Idag har jag nästan aldrig behövt be om hjälp.

Sååå ljuvligt är det - ja, rent av befriande -!

Hur kunde jag bli så förfärligt rädd för spelmaskinerna och posthanteringen?

Varför stressar jag upp mig så till den milda grad?

Varför kan jag inte vara som en alldeles vanlig människa?

Sånt kan man fundera över.

(Och en annan sak som är bra med jobbet: vi får subventionerad massage av en man som kommer till affären och utför sitt värv! Nästan alla utom jag själv lät sig masseras och kom ut från rummet alldeles rödblommiga om kinderna. Och lyckliga. Nästa gång ska jag med ...).

Igenkänning ...

"Men ååå, så roligt att höra hemlandstoner i kassan ...!" utbrister kvinnan som står framför mig.

Kanske är hon fyrtio år?

"Ja, och du är garanterat från trakten av Skellefteå ...?" säger jag.

Skelleftemål är lätt att känna igen, men nu har jag fel.

"Nädu, jag kommer från Hällnäs, men min mamma var från Bastuträsk .., det är väl därför du känner igen dialekten ...? Nu bor jag här i Haverdal ...", säger kvinnan och ler så varmt.

Sen pratar vi om just detta .., hur mycket det betyder att känna igen sig i andras sätt att prata.

Inte är det väl underligt att människor från Somalia eller Irak försöker bo i närheten av sina landsmän .., när två västerbottenskvinnor i förskingringen blir så glada av att höra varandra!

Lite senare på kvällen, just som jag står och fyller in ostar, kommer en ung kvinna fram till mig.

"Är du från Malå ...?" undrar hon.

Då förstår jag.

Det visar sig vara Anita Otterhalls dotter som också bor i Haverdal.

Anita, som jag ibland umgicks med under tonårstiden i Malå.

Så liten är världen!

Intåg i sommarhagen ...

Bilden är absolut klickbar.

Eller i alla fall i "vårhagen".

Mian och ni andra som har varit här .., känner nog igen er?

Och snart kommer väl alla hästarna.

Ledig förmiddag ...

Nästan hemma.
Räknar till fem svanar .,. varav en nog är en fjolårsunge.
En sjätte svan simmar en bit därifrån.

... blir som alltid .., promenad längs havet.
Vid båthamnen upptäcker jag en flock med kärlekskranka ejdrar som ihärdigt uppvaktar damer av samma sort.
Ådor?
Det flaxas och skriks i vattnet ..., ejdrarna dyker och jagar varandra.
"Aaaaaooooooh - aaaaoooohh!"
Å, dessa underbart vackra fåglar!

Filmar, men det blir mest brus och ejdrarna syns inte ens.


Strandskatorna har dykt upp.
Två stycken spatserar i vattenbrynet.


Och jag tar upp mobilen och ringer till vännen Eva på Frösön.
Där är snö och härlig vårvinter.
"Vi kan låtsas att du sitter här intill mig på brädorna och så har vi kaffe i termos och medhavda bullar ...", säger jag.
Hon förstår och är med på det hela.
Detta är vad vi ser när vi tittar ut över världen.
Till vänster om oss porlar en bäck.


Och så hemma ..., alldeles snart hemma.
Två timmar återstår innan det är dags att köra till jobbet.
Ikväll är sista kvällen hemma för pv på ett par dagar.
I morgon åker han till Ljungby, för vidare befordran norröver, tillsammans med släkten.
På fredag stundar begravning.

Onsdagsfönstret ...

Klockan 8.20 i det gula huset .., då har pElle lämnat sängkammaren och dragit sig till "de nedre regionerna", dvs, han har krupit upp och ligger där och gottar sig åt värmen från elementet, det som finns bakom soffan.

Och när jag tittar ut, kan jag konstatera att grannen har vaknat.

Idag ska det beskäras träd.

Stegen är på plats.

Grattis Marianne!

Här ska hon till att norpa sig en bit av denna ljufvliga delikatess.


Idag är det födelsedag för madamen som så ofta är ute och promenerar .., som producerar psalmtexter på löpande band .., som förfärdigar muddar .., mannekängar .., har egna små "shower" ..., tycker om att vara ute på havet .., har skött om Församlingsbladet och ibland irriterat sig på såna som inte lämnar in texterna i tid och så har hon fått huset renoverat!

En sommardag hälsade den madamen och hennes man på i Ystad .., det blev fika på Fritidsbaren vid havet och jag mer eller mindre tvingade dem att testa dom berömda wienerbröden.

Stort grattis från mig, Marianne!

Så kan det gå ...

Litet utdrag från Anita Nilssons bok, vars titel jag har glömt.
Men underbar var den.

Det är när jag sitter ute i solen, som hon ringer på min mobil, hon som idag har kört vanvettigt många mil för att träffa en helt okänd man, som ändå känns som en bekant.

Dom träffades via en dejtingsida.

Till dejtingsidor har jag ett alldeles särskilt förhållande.

Har man varit tillsammans med samme man i trettiofyra - från att man var femton, tills man var fyrtionio -, har man, av rätt naturliga orsaker, inte så stor erfarenhet av andra män.

Blir man då, i den åldern, ensamseglare, kan det vara rätt så knepigt att träffa någon ny.

Om det nu är det man vill.

Är man inte intresserad av krogliv och tycker man inte att kurser är livets höjdpunkt (dessutom arbetar man kanske kvällar och har svårt att boka upp sig), då är dejtingsidor rätt så bra.

Under loppet av ett och ett halvt år, träffade jag kanske tio män.

Det var helt oskyldigt .., fika på Fritidsbaren i Ystad eller på Olof Viktors i Glemminge och visserligen hyrde jag bil och körde till Karlskrona och åt lunch tillsammans med en trevlig sjörövare och visserligen hälsade jag på en fårfarmare i mörkaste Småland, men jag var en pryd madame som ville ha "eget rum", så särskilt ekivokt var det inte.

Eller rättare sagt: inte alls.

På dejtingsidan var alla männen högutbildade; ja, jag var nog nästan den enda med ett "arbetar-yrke" och jag minns en långtradarchaufför som var så lycklig över att jag svarade på hans brev, "det gör nästan ingen när dom ser vad jag har för yrke", skrev mannen.

Där fanns en överläkare som undanbad sig frågor om sjukdomar och jag skrev att då var det väl synnerligen fånigt att i sin presentation öht nämna att man är överläkare .., han ville förstås tala om hur begåvad han var och herr överläkaren skrev och läxade upp mig efter noter och menade att jag var på gränsen till oförskämd.

Ja, ja.
Jag tog det inte så allvarligt.

Dessutom påstod sig alla vara utomordentligt vältränade och ägnade minst tre kvällar per vecka åt någon form av gymnastiska övningar.

Alla utom jag.

"Du kommer inte att träffa mig på Friskis & Svettis och inte på golfbanan heller ..., ho-ho .., finns det någon intresserad kvar ..?" skrev jag.

Ingen påstod sig vara tjock.

Man kunde kryssa i en ruta för "lite rund" och vi var många som var "lite runda" på den sidan.
Hade rutan "fläskig" funnits, hade det kanske varit mer med sanningen överensstämmande, men då hade måhända intresset svalnat betänkligt hos de vältränade männen?

Herr Pensionatsvärden skrev att han var intresserad av golf, segling, samt körsång ..., och så var han ju akademiker och stod politiskt sett till vänster.

Själv var jag precis tvärtom.

Alla män som jag träffade, alla utom en, visade sig vara rara och trevliga!

En av dem blev en alldeles underbar vän och kom att göra Emil och mig sällskap till Samos.


Den där helgen i Köpenhamn.

En annan rar herre som pratade norska - herr Akkurat & Morsomt -, tog mig runt på fyra olika jazzklubbar i Köpenhamn och var sitt litet enkelrum hade vi och åt middag på restaurangen "Ankara" tre gånger på raken.

Nästan alla tyckte att jag var för "rationell" och varför hade jag så låga förväntningar och en man från Lund ansåg att jag var alldeles för egensinnig och nätack!
(Det finns nog dom som tycker att den mannen hade ett synnerligen gott omdöme!)


Fotograf: herr Sjörövare.

Men Sjörövaren som jag träffade i Karlskrona, hör av sig med ojämna mellanrum och berättar, tre år senare, om nya äventyr på dejtingsidan och alltid blir han lika förälskad .., och när han skriver kallar han mig för "Eliza" och det gör mig så glad, fast jag inte vet varför.

Den siste som jag träffade - då hade jag bestämt mig för att skippa allt vad karlar heter - jag hade ju pElle och livet kändes så bra och nog kan man ha ett underbart liv som ensamseglare -, visade sig vara den där golfspelande seglaren som ägnade två kvällar per vecka åt körmusik och röstade vänster .., och en lördag i början av februari år 2008, hyrde jag en bil och körde norrut, till landet Halland.

Det var då jag låtsades - även för min egen del -, att jag tog in på ett pensionat och eget rum fick jag och bjöds på god räkgryta.

"Vi låtsas att det är ett pensionat, så behöver man inte ha så höga förväntningar .., man bara träffas lite och pratar ..", sa jag.

Ett par månader tog det .., sen blev det som det blev.

Nu har jag, sedan snart ett år tillbaka, sagt upp ett fast arbete, lämnat min lilla 1:a och lämnat Ystad som är den finaste stad jag vet .., och nu bor jag alltså i det där gula huset, som inte alls var något pensionat eller vandrarhem, utan ett alldeles vanligt hus.

Inte är vi lika passionerade nu som i början .., och ofta är vi rätt så trötta eller så vill man läsa ut den där boken eller lyssna på Karlavagnen, men det går bra det med.

Efter det första mötet i landet Halland, förärades jag en tjusig blombukett till Alla Hjärtans Dag.
Tre år senare får jag en bettskena i födelsedagspresent.

Ja, det säger väl en hel del.

Nåja, vardagsliv tillsammans är inte så pjåkigt.

Och allt detta har jag ikväll grunnat på, när jag fick det där sms:et från väninnan som jag tycker så mycket om .., hon som idag är ute på äventyr och hoppas finna den stora kärleken.

Jag håller tummarna!

På den där skalan ...

"Du kan väl skicka ett sms och så, ja, så där på en skala från 1 - 10 .., säga vad du tycker om den här mannen som du ska träffa ...?" säger jag till kvinnan, hon som nu är ute på ett verkligt äventyr.

Såväl mannen som kvinnan har kört l å n g t och ska mötas på mitten.

Det är första mötet.

När jag har arbetat klart och tagit av mig den röda fleecejackan,, kollar jag min mobil.

Två meddelanden.

Det ena är från en kvinna som just då befinner sig i Bohuslän.

Och så klickar jag upp det andra.

"En tia", står det.

Ojdå, kära nån!

Det låter ju som högsta vinsten!

Mitt på dagen ...

Tre timmar kvar tills det är dags att arbeta.

Under tiden sitter jag i en vit plaststol ute på altanen och lyssnar till småfågelkvitter (och mellan varven en motorsåg) .., nu och då tror jag mig höra lärkan och helt säker är jag att det är staren som siiiirlar från någon trädtopp en bit härfrån.

På trägolvet intill mig - mitt i en solstråle - ligger pElle och sover.

Och så läser jag.

Och tittar på klockan.

Från min mobil hörs ett sms-pip.

"Allt är bra, jag är framme nu!" skriver hon som just idag - och för allra första gången - ska möta en man som hon har träffat via någon dejtingsida.

Från var sitt håll av vårt land har dom bilat och nu, just idag, möts dom någonstans i mitten.

Och jag tänker på vad som kan komma ut av det mötet och hur två människors liv helt plötsligt kan förändras och jag kommer också ihåg när jag själv första gången besökte en man i ett gult hus på en kulle i landet Halland och hur jag, när jag skulle återvända till Skåne, sa att ...,"jo, men jag kommer kanske tillbaka och hälsar på .., det gör jag nog."

Sånt tänker jag på.

Och sedan fortsätter läsandet.

Boken är riktigt bra.

Snart är mördaren fången.


Klockan 14.15.

Femton sidor återstår och nu ska alltsammans lösas.

Fortare och fortare har jag skuttat över sidorna .., men nu lägger jag ifrån mig boken.

Den får vänta tills arbetet är avklarat.

Nu gäller att byta om och ta sig till jobbet.

Ååå, hur spännande som helst blir det att komma hem ikväll!

Morgon i landet Halland ...

Och den idoge grannen arbetar.

Jag är fylld av beundran.

(Tomten är vår .., pv har röjt i backen tidigare i höstas och allt detta ska tas om hand. Tanken är att där ska bli en Friggebod, modell aningen större. Trädgårdsstolarna blåste omkull i stormen.)

Dagens fönster ...

Frankrike ?

Spanien ...?

Nej, Hamngatan Strandvägen i Stockholm!

Tack Anita!


// Fönsterbilder tas mer än gärna emot! Maila bilden/bilderna (skriv gärna var bilden togs) till bisse151@gmail.com, så lägger jag in dem allt eftersom.

Vi har ...

Och rara och trevliga är dom också.
Här står dom och småpratar med den nyss hemkomne pv.

... norra Europas mest energiska grannar.

Jo, så är det.

Idag har dom ägnat mest hela dagen åt att röja skog och sly i slänten .., och på eftermiddagen blev det nedklippning av nyponroshäcken.

Aj, aj.

Den har jag haft som riktmärke när jag backar nerför slänten, men man vänjer sig väl.

Grannen, akt. 2.

Nu röjer dom skog.

Och småkvistar.

gladpost ...

En bild från Lilleskog alldeles utanför Ystad.



Och tänk, överstrykningspenna har avsändaren använt!

Tack gulle-bettankax!

Efteråt ...

... gör jag det som jag längtat så efter - tvättar ansiktet med iskallt havsvatten -.

Ledig dag ..

Bilden är klickbar.

Och jag går ner till stranden som snart känns som min.

Sätter mig på en klipphäll .., tar fram kikaren ..., räknar till fem svanar .. och hör skränandet från mängder av fiskmåsar och överallt, på alla "småöarna", ser jag dem.

Längre ut, nästan så där så jag inte upptäcker dem ens med kikaren, ligger en samling Ejdrar.

"Somateria mollissima", på latin.

Nej, jag ser dem knappt, men ropen .., åååå, dom hör jag!

Det där "a-ooooo"-andet.

Nästan magiskt är det.

Här, kan du lyssna.

Och att jag bor på Ejdervägen .., känns logiskt.



Så här såg det ut.

Grannen har vaknat ....

Nu pågår städning av garaget.

Deras, alltså.

Glädje för mig ...

Tulpansmåttingar på väg upp.


Snödroppar i söderrabatten.

Tulpaner som vaknat till liv.

När min mamma diskuterade huruvida människor lever vidare på något vis - efter sin död -, brukade hon säga: "men Eliza.., skulle vi vara sämre än tulpanlökar som kommer upp år efter år ..?"

Nej, se det trodde hon verkligen inte.

Glädje för pElle: när han igår upptäckte kattmyntan i rabatten!

Åååå, som han har krumbuktat sig bland de torra kattmyntekvistarna!

Ytterst intressant läsning om just kattmynta, finns här.