lördag 21 september 2019

Det är åtta kilometer ....


... härifrån och till Haverdal och det är ju totalt vansinne att köra två mil per dag enbart för att vandra längs den där breda, härliga, hårdpackade stranden, när vi har de allra ljuvligaste vyer här, i Stenjö.
Men nog har jag god lust.
Det tycks som om havet är närmare och större, ja, som om hela världen är närmare i Haverdal.
Såväl i Steninge som här hos oss, är det mer av en vik .., det är helt enkelt inte på samma sätt.


Efter besöket hos grannen som ligger nyligen opererad på Halmstad sjukhus (en blindtarm som brast, bland annat) åkte vi förbi affären och därefter till vännerna från Tyresö, som nu är nere i sitt sommarhus. Det är inte till alla människor man kan svänga förbi så där i förbifarten.
Friherrinnan förstås och Sonja och alla pv:s syskon och min före detta man och hans fru och såklart barnen, men inte för övrigt.
Ändå ringer jag och frågar om dom möjligen vill ha lite gott eftermiddagsfika - det håller vi - om dom bjuder på kaffe?
Jodå.
Inga problem.


Kaffet är klart när vi kommer och vi slår oss ned ute på altanen och Eva tar fram mobilen och visar oss dagens skörd av 1 st Karl-Johan-svamp och så lite mera av Stolt Fjällskivling.
Om det är nånting jag förknippar med denna östgötska som har blivit så tunn och liten, så är det att hon älskar att plocka svamp.

Och medan vi pratar om glödlamporna som bytts ut på gångbanan (på lyktstolparna) och DN:s korsord och lite annat, ringer barnbarnet Lill-Karin som är åtta år och för sin morfar (den halvlånge) berättar hon om ett bad i elvagradigt vatten och jag tänker att han låter så snäll när han pratar med henne och att jag önskar att jag en gång i livet hade hört min morfars röst, eller haft en sån morfar, men Erhard Westerlund dog ju så ung, vid trettio års ålder.



Efter kaffet och pratat går vi ned till stranden - det tar kanske två minuter - och Harry (som har sovit mellan mig och pv på trädgårdssoffan) gör oss sällskap.
Det blir en två kilometer lång eller kort promenad längs havet - enkel väg - och vi möter andra som är ute och njuter av den här ljuvliga sensommardagen och några har hundar i koppel och i sanden finns mängder av avtryck från hästskor och det är på det hela taget en vidunderlig dag i slutet av september.
Några var ute med sina hundar.


Vid Skintans mynning vänder vi och slår oss ned på en gammal trästock.


Och bäcken eller ån - välj själv - gör en tvär gir söderut och så ut i havet.
Harry förundras och dricker lite vatten.


Och den halvlånge hittar ett ägg från en rocka eller en haj och jag minns första gången jag själv såg en sån här sak med hårt skal - jag fattade absolut ingenting -, tills pv förklarade. 
Om man googlar på hajägg, så får man veta mera.


Å, som jag älskar dom här små gröna växterna vars namn jag glömt!
Nej, heter den inte strandarv?
Böjer man sig ner så ser det ut som en liten skog ..., ja, jag blir alltid så glad när jag ser dem.

På tillbakavägen hamnar jag på efterkälken, mest för att några kunder från affären hejar och vill surraa lite (tänk, att det inte bara är jag själv!) och en av dem - en man född 1941 som kom stavgående i världens fart - börjar surra lite och jag får veta att han har nya knäleder, nya höftleder (hade bytt ut ena höften två gånger), samt ny fotled.
"Det är bara huvet kvar Bettan ...", säger han leende.

Nu är det sen kväll och pv har tittat på tv-serien "Shetland" och vi har löst DN:s lördagskorsord, men det tog lite tid .., det var aningen knepigt, tycker jag. Åååå, så skönt när det är överstökat och åå, så roligt när vi håller på!

Over and out.


Kvällens fönster ....


--- fångades av Monet i deras lägenhet i Norrtälje.
Tre små duvor som kanske ville titta in ..., ja, det var inte dåligt!

Tack för fönstret! säger jag.
Och så blev det ....


... helg, men det spelar ju ingen roll, under hela veckan har jag varit icke-inringd och då tänker man inte särskilt mycket på om det är lördag eller tisdag. Och det här med veckonummer, det har helt och hållet tippat överstyr.

Igår ägnade jag ett par timmar åt att kämpa med Dagens Nyheters Nutidskryss, det som kommer på fredagar. Oj, så jag fick googla på allt som hade med vampyrer att göra och även vampyrfilmer! När pv kom hem efter att ha passat Edvin, hjälpte han mig med dom sista rutorna. Härligt! Endast den som ägnar sig åt korsord kan väl ana känslan när man "går i mål"!

Och nu lördag.
Pv har varit på ett möte med Vägföreningen och under tiden började jag med lördagskrysset. Först nere till höger och så arbetar jag mig vidare upppåt. Långordet längst till vänster, det är min absolut min sämsta gren och det brukar husets herre fixa.


När inte Morgonstudion är igång, blir det TV 4 på morgonen.
Där visas ett reportage om hur Alzheimer kan drabba någon som är alldeles för ung .., i det här fallet en femtioårig man som en gång arbetat som pilot.

Oj, oj .., mest hela tiden sitter jag och håller andan .., det är så mycket igenkänning, även om mamma drabbades femton, tjugo år senare än den här mannen, jag menar, rent åldersmässigt. Det är ett gripande reportage och en finstämd intervju av Jenny Strömstedt; då såväl mannen som hans hustru finns i studion och svarar på frågor. Så mycket igenkänning! Så mycket sorg!

(Bilden på mamma och Frida Lundström - som var blind -  kommer från malåsidan).


Det är väl ungefär så här det kan bli. I alla fall i början.
Och mannen vittnar om sorgen att förlora sitt körkort; att han, som flugit såväl Viggen som SAS-plan, inte får köra bil. Ja, det kan man ju förstå, att det måste ta på självkänslan.


Från vännen i Falun (tack Ingrid!) kommer ett intressant urklipp som handlar om fascinationen av fönster.
Ja, man kan fundera på vad det beror på?
Jag minns många fönster.

Ett badrumsfönster i ett sommarhus på Fyn, i Danmark.
Det var ett stort kvadratiskt fönster och man kunde titta ut mot en äng och jag tänkte att så skulle vilja ha det (men har aldrig fått det). Hemma i Malå hade vi ett badrumsfönster höööögt uppe och om man stod och balanserade på kanten av badkaret kunde man se ut. Där stod jag någon gång på 60-talet och såg lagret hos Bergströms Järn brinna upp. Eller jag såg lågorna. Och röken. Det var en kväll.
Från badrumsfönstret kunde man också se Tjamstaberget.

Ett annat fönster.
Vi har då varit på bilsemester i södra Spanien och på väg hem stannar vi till just vid den franska gränsen - ja, vi befinner oss i Frankrike - och i en ombyggd lagård eller ett stall, finns en pizzeria.
Där är en stor matsal och en trappa upp till det som en gång kanske varit ett loft, och där, längst uppe i trappan, ligger en hund och sover.
En liten gästtoalett finns också, med tavlor på väggen. Motivet är rosor.
Och så finns ett litet, litet fönster och glaset är så där så man inte kan se ut, men det finns där och där utanför går hönsen och kacklar.
Jag tänker samma sak då: att så skulle jag vilja ha det.

Idag är det  n ä s t a n  på pricken fem veckor kvar tills vi reser till Liverpool.
Fem veckor och en dag, närmare bestämt.
Den här bilden är från London.


Och den här. Lägg märke till mannen längst till vänster.
Kanske består gruppen av arbetskamrater som nu är ute på vift?

Nu ska jag i alla fall fixa lunch som idag blir färsfyllda paprikor.
När hade vi det sist? Det måste vara flera år sedan.
En rödkålssallad ska fixas .. , med färska broccolibitar i och solrosfrön, allt kryddat med färskpressad citron, lite olja och flingsalt. Några spenatblad ska också få följa med. Solroskärnor också.

Och så kan jag meddela att seglarmannen som gick på grund utanför Skallkroken, han lämnade  hamnen i onsdags och beslöt att ändra kurs, tog sikte på Köpenhamn och tänker därefter följa den tyska kusten, ja, det var i alla fall  e n   plan. Och seglatsen över till den danska huvudstaden hade tydligen gått geschwindt - i bra fart - och där är han nu framme. Tydligen hade han inte fått fatt i det chip som skulle ge honom sjökortet i mobilen, men det gick uppenbarligen bra ändå.
Nu vet ni det.

fredag 20 september 2019

Dagens fönster ...


Dom där dagarna i Stockholm i fjol i september.
Alla möten.
Biljettkontrollanten på båten som så öppenhjärtigt berättade om svårigheten att träffa Den Rätta.
Om kvinnorna som numera verkar ha så stora krav. Kroppen ska vara perfekt .., det ska vara magrutor och muskler och bra jobb med hög lön och allt sånt.
Vad skulle han ha att komma med? säger han.

Under dom tre dagarna hinner jag åka säkert tio gånger med samma båt.
Den unge mannen blir som en bekant.

Perfekt för mig ...

P1-Morgon med Parisa Höglund som pruducent och Mikael Kulle som programledare.
En i mina ögon bra mix av nyheter.

Och ja, jag ÄLSKAR P1-morgon!
Vaknar ofta vid fem .., då är det nästan alltid reprissändning av något program, men sen vid sex tar det här programmet vid och det är bara så bra.

Perfekt för den som är är morgonpigg eller i alla fall inte behöver lämna sängvärmen den tiden.

torsdag 19 september 2019

Svettigt ....


Vad ni än gör, testa inte att lägga in ett nytt språk i mobilen, bara för att det verkar lite roligt.
Det var vad jag gjorde. Kinesiska, dessutom. Jag tänkte att jag liksom skulle se hur det såg ut när man skriver på kinesiska .. men de skulle jag inte ha gjort.
När jag sedan skulle gå tillbaka till den svenska versionen, ja, då blev det aningen svettigt.

Lade ut en blänkare på facebook där jag undrade om någon som har en Iphone 10 kunde tänka sig att mejla mig, så kunde jag få se hur originalversionen på språkinställningar ser ut och sen - möjligen - kunna gissa mig vidare.


Det tog inte lång stund förrän underbare Peter från Upplands Väsby - god vän till äldsta dottern och hennes man - hörde av sig!! Jodå, han hade en likadan mobil och med hjälp av honom, så ordnade det sig. Varje klick på en rad, kändes som om jag hade en missil i handen .. jag visste ju inte vad som stod där när jag klickade.



Men nu är det fixat.
Och medalj ska han få, den alltid så omtänksamme Lunkan!
Dagens fönster ....



Bildtexten lyder: "När konsten att odla övervinner omständigheterna. (Tredje våningen)".

Den som tittade upp och tog fram håven var den här madamen.
(Härligt inlägg om kökstankar, för övrigt).

onsdag 18 september 2019

Onsdag ....


Det var det som förr om åren betydde "ledig dag" och det sitter - på nåt konstigt vis - i.
Jo, det känns som en alldeles ledig dag!

Och för första gången på det som känns som en evighet, är det alldeles vindstilla ute!
Tog Harry på promenad ..., förundrades över stillheten och efteråt, när jag slog mig ner i en trädgårdsstol och satt och tittade på småfåglarna vilka flög fram och åter och snabbt tömde fröautomaten, kunde jag till och med höra lite kvitter.
Lite, lite, men ändå.
Och en stor gröngöling flög förbi och slog sig ned i björken hos grannen; den där björken som ser ut att ska blåsa omkull var höst, men inte gör det.


Igår besök hos en kund från affären.
Ett hem nära havet. Änka sedan några år tillbaka.
Överallt fotografier av familjemedlemmar från förr eller nu .., den vanvettigt stilige maken - i yngre upplaga - fanns på bild på kylskåpsdörren ...,tillsammans med barnbarnsteckningar och en inbjudan till fest från i somras.


På väggen den här tavlan, fast i provtryck.
Konstnärens namn var Sven Jonsson, en i Halmstadgruppen, men dittills okänd för mig.
U n d e r b a r, var den och jag kan omöjligen säga varför. Kanske färgerna.


På Instagram ser jag att Greta Thunberg träffat Barack Obama som säger sig beundra den unga svenskan. Det gör för övrigt jag med.
Varför?

Ja, kanske mest för att hon går sin egen väg.
Och så tänker jag att mycket måste bero just på denna Greta; denna unga flicka som en dag slår sig ned på marken med en skylt som handlar om klimatet och så startar en  l a v i n .., och jag ser bilder från städer runt om i världen ., tusen och åter tusentals ungdomar som marscherar för nånting dom tror på och allt börjar med en ung flicka från Sverige.

Om Greta hade utstrålat sex appeal och haft  plutmun och ja .., så där som många unga flickor vill framställa sig, hade budskapet gått fram lika bra då? Jag tror inte  det.
Jag tror att det är Gretas icke-inställsamma-attityd och allvar .., som smittar av sig.

På bilden expresident Obama.
Ja, han ser  v e r k l i g e n  ut att beundra Greta.
Eller inte.
(Mest liknar han Henke Larsson).


Får ett meddelande i inkorgen.
Har jag öppnat för solfångarna?
Svar: ja.

Och ett sms kommer nästan samtidigt.
Det är Eva från Tyresö som nu klarat av bronkoskopin (undersökningen gick bra) och hon berättar att i morgon kommer dom ner till landet Halland och jag skriver att det blir bra och lovar att ha middagen klar. Att komma till ett tomt kylskåp kanske inte är så trevligt.

Och ännu tidigare idag .., bilder från alla barnen.
Där är ett militärtält i Mali - ett slags dubbelrum där allt, utom våningssängen - tycks vara i plast.
En annan bild: utsikten från en balkong på tionde våningen i nordöstra Irak .., och ännu en bild, av Allkrydda med svensk text, men inhandlad i en lokal butik.
Den fjärde bilden visar hunden Charlie som tillsammans med matte (som arbetat natt) är ute i skogen och rullar sig på marken .., utom sig av glädje!
Vuxna barn med egna liv.

Nu ska jag ägna mig åt mitt liv.
Att putsa fönster, till exempel.
(Då ringer mobilen! Grannen som åkte in akut till sjukhuset igår, är nu opererad för brusten blindtarm och nåt annat och får komma hem i övermorgon. Det var ju tur att det gick så bra!!)

// Läste detta nyss och tyckte om det. Det handlar om längtan efter det onåbara.
Dagens fönster ....


Ulrika hittar gamla bilder och skickar dom också.

Det går bra det!

(Och jag som nästan-får-ångest-av-stängda-fönster ..., klarar det ändå!).

Tack Ulrika!

tisdag 17 september 2019

Igenkänning ....

S o m  jag log när igår på Instagram läste Sven Teglunds krönika som handlar om livet som pensionär. Han har fångat det på  p r i c k e n! Och raderna om hur man på ett smart sätt förkortar livet .., då log såväl pv som jag själv!

Ja, nu är ju vi människor inte stöpta i samma form, men för många är det säkert så som Sven beskriver det.

Krönikan kan man finna i tidningen Kyrknyckeln och här finns en länk till hans insiktsfulla rader.
(Man får klicka på den undre bilden och sedan bläddra sig fram ...).

Heja dig, Sven!!

Texten finns också på Svens instagramkonto och där var den, i alla fall för mig, enklare att läsa.
Kontot heter helt enkelt sventeglund

Dagens fönster ...


Råkade posta ett sms-meddelande fel igårmorse och det hamnade hos madamen i Bergslagen, hon som är en sån rackare på att odla chili och som hade en så vacker blogg!
Kommer ni ihåg ...?
Just det.

Och några sekunder efter felskicket kom så den  här fönsterbilden.
Tack Birgitta!
Ser att du är redo med decemberpyntet, ja, det är bra att vara ute i god tid.

God Jul!!

måndag 16 september 2019

Här och nu .....


Det lär vara efterdyningarna av stormen Darion som just nu är på besök och det kan jag säga att här gäller det att hålla i hatten när man går ut! Tog med mig Harry och gick ner till stranden - som inte längre fanns till - men den uppenbarar sig väl när allt lugnat ner sig och besöket tackat för sig.


Det var som om havet tänkte skölja upp över land .., så stora var vågorna och rent omöjligt var det att stå upprätt och ha ett fast grepp om mobilen!

Bäst ändå .., luften var mild, nästan ljummen .., och fåglarna fladdrade omkring lite hur som helst; hade det knepigt att hålla någon rak kurs.
Filmtips ....


Monet tipsar om en dokumentär som hon tror att jag skulle tycka om.
Det gjorde jag  v e r k l i g e n.

Filmen heter "Konsten att städa" och är gjord av suveräna Nina Hedenius (som även gjort "Gubben i stugan" om den ensamme mannen som mest sitter vid sitt köksbord och lyssnar till väderleksrapporten. Som jag tyckte om den!)

Och jag är helt förvissad om att många av bloggvännerna skulle tycka om även den här!
Och precis som stickerskan som snart flyttar ut på landet och helst av allt vill bo i skogen - så enkelt som möjligt - säger Wally Pettersson exakt likadant.

Här finns en länk till filmen!

Och tack för tipset!
(Strax efter den här dokumentären, kommer på SVT filmen om Rebellkirurgen. Den är lika fantastisk).

Stort grattis förresten till Nina Hedenius, som just idag fyller 77 år.

Dagens fönster ....


Från Siggebohyttans bergmansgård kommer den här bilden.

Sååå vilsam.

Så vacker!

Tack Ulrika!

söndag 15 september 2019

Och en ny blogg ....

Hur intressant som helst att läsa den.
Särskilt för den som varit med - på det ena eller andra sättet -.
Utryckning ....


Det blåser nåt hemskt och från Skallkrokens hamn har det kommit mejl där båtägarna uppmanats se  till sina förtöjningar, då vattenståndet höjts med en meter.
Oj, hur det låter när vi kommer dit ner!!!  Det smattrar och smäller och vattnet liksom forsar in i hamnen; så känns det och så ser det ut.

På väg hem börjar pv prata om stormen Dorian - den som härjade på Bahamas och annorstädes - och om huset vi bor i ens skulle hålla för såna vindhastigheter? Nej, det tror han inte. Säkerligen skulle taket flyga av, garanterat altantaket och kanske skorstenen också?
"Här i Sverige har vi ju inte anpassat byggnader för såna orkaner .., men tänk om det skulle bli så ...!" säger han.
Att vi får orkaner alltså.

Sånt kan man fundera på.

Ett eftermiddagsfönster från ...


Så här skriver ellem: "En höstsöndag i stugan med regn och blåst därute.
Skönt med brasa".

Ja, det hade kunnat vara här i Halland, säger jag.

Upphittat ....


Röjer lite.
Hittar en telefonlista från affären.
Året är 2014 ..., tittar igenom den och förundras.
Alla som är överstrukna med gul färg är inte längre ordinarie i butiken.


2014.
Då hade friherrinnan (som när det var påsk gärna agerade påskkärring i kassan, säkerligen saknad av många kunder!) just gått i pension (i februari), så förmodligen är det här en lista inför sommaren, men alldeles tydligt ser man ju vilken omsättning det är på personal inom handeln.


Och härliga Anne-Marie i charken var kvar, liksom Peter.
Båda fångade i flykten i fikarummet - dålig bild - men den får duga.
Dom båda kamperade bra ihop bakom delikatessen och sååå tomt det blev när dom försvann!
(Peter gick först till Hemköp i Halmstad och valde sedan att bli egen säljare).
Alltid peppande A-M är hemmavid nu och tar hand om alla barnbarnen och så har hon ju maken Kalle, som hon fortfarande - efter alla år - är så omåttligt förtjust i.


Tittade en kväll på kortfilmen "Hopptornet", där ett antal göteborgare fick frågan om dom skulle våga hoppa från tio meter i ett av Göteborgs simhallar. Jag hade ont i magen bara av att titta och ställde sedan frågan via sms till några av arbetskamraterna.
Så här (sms:et ovanför) svarade Anne-Marie.


Carina som hade ansvar för mejeri, juicer, sill, ost och bröd (inte undra på att hon var slut på) var alltid svårfångad på bild (hög igenkänning). Hon slutade något år innan jag själv gick och ska snart få knäprotes, precis som Anne-Marie och jag själv fått.
Om man tittar på bilden och försöker tänka sig hur tungt det är att lyfta alla dessa backar upp och ner, då är det inte direkt underligt att knä, rygg och axlar tar stryk efter ett par år.
Det är Carina som skymtar lite mellan backarna.


Malin (bilden) läser till sjuksköterska, arbetar extra, men inte ofta.
Säger ibland att hon saknar butiksjobbet och sååå roligt det var att arbeta med henne!


Malins storasyster Madeleine var - och är - precis likadan, men har valt att inte arbeta extra.
Läser också till sjuksköterska, men ligger en termin före Malin.
Sååå vänlig.
Sååå omtänksam.
När jag i våras stod i foajén och skulle servera kunderna tårta inför nyinvigningen, då kom denna rara människa Madde och var som en ängel!
Alldeles varm i hjärtat blev jag.


Anna-Lisa - farmor till Malin och Madde - finns också på listan och hon är mamma till butikens ägare Magnus och det var Anna-Lisas man Roland som startade företaget för en evighet sedan och hos honom har friherrinnan arbetat.
Denna Anna-Lisa var verkligen till hjälp dom första åren när jag var i butiken .., hon kom på kvällarna innan stängning och plockade undan och sopade och hade sig.
Nu är det slut med det - åldern har väl tagit ut sin rätt - och sjukdom och annat i familjen gör att hon inte heller kan vara med som tidigare.
Och så är hon ju kommen till åren .., men har tidigare bilat tillsammans med friherrinnan, ja, långa sträckor i Europa!


I mitten av de åttio eller ännu mera och sån härlig t-shirt!
Anna-Lisa, ja.


Mattias (bilden), som var butikschef, men gick vidare och arbetar nu som säljare.

 Mattias bror heter Joakim och tog över chefskapet efter sin lillebror (kan inte ha varit helt enkelt, men han skötte det med den äran) och Joakim flyttade för några år sedan och arbetar nu i Katrineholm.


Så här svarade Joakim om tiometershoppet.



Johanna - syster till Mattias och Joakim -.
Om man tittade på schemat och såg hennes namn på kvällspasset, intill sitt eget, så blev man glad.
Minstingen i familjen Paulander  - Patrik - har också arbetat i butiken, då som plockare och alla syskonen är lika trevliga!


Så här svarade Johanna.



Nelli - som mest var på golvet och i mejeriet - försvann inte till Linköping, Örebro, Lund eller Polen.
Nej, hon sökte sig till Solhaga bageri och blev där i tre, fyra år och bröd blev hennes passion.
Hon har även backpackat, varit i Alperna och i Åre och nu pluggar hon i Uppsala.
Man blev sååå GLAD när hon stod bakom disken i bageriet!


Sms från chefen.
Och jag som inte vill vara i charken ....
Tur att Nelli kom.



Kanske bakar hon egna bröd?


Mera från listan?
Fanny läser juridik i Lund, Josefin (bilden) har läst till civilingenjör i Linköping och
hennes lillasyster Cornelia är ansvarig för frukten hos oss nu.

När Josefin började hos oss, ja, då tänkte jag att .. hur ska detta gå?
I såå mycket kände jag igen mig själv i henne ..,  det skulle alltid gå undan!
Hur det gick? Hur bra som helst förstås!
Hon var sååå bra att jobba med!
Och alltid som en solstråle!


Hampus tackade "ja" och läser i Lund (och hans lillasyster Lovisa arbetar extra i charken).
När äldre tanter i jultider upptäcker att Hampus jobbar extra, går dom i spinn av glädje.


Lina läser till läkare i Polen och har under två somrar praktiserat på ortopeden på Halmstad sjukhus.

Felicia växlade om och blev lågstadielärare.
Numera är hon mammaledig till en liten Maja på 2 månader kanske och så är hon - Felicia - storasyster till Josef, också med på telefonlistan.


Chefens svärfar Sven-Åke har nog helt slutat i butiken; han brukade hjälpa till på måndagar och då främst i pantrummet. Sven-Åke är en av de i särklass "varmaste" människor jag har träffat i mitt liv. Alltid, alltid, alltid vänlig.
Och filurig.
Dom syns inte, men bakom hans öron trängs en hel flock med rävar.


Och mellan honom och Bodil (Manges fru som sköter kontoret) råder en sån värme.
Hur många gånger har jag inte sett den här synen när jag suttit i fikarummet; eller när han i butiken mött någon av barnbarn Malin eller Madeleine!

Mera från listan?
Louise har också läst vidare och nu - tadaaaa - är hennes lillebror Filip hos oss!
Lika rar och fin han! Och utstrålar  e n e r g i! Det är han som vill bli tv-producent.


Erik som var ansvarig för frukt, - och gröntavdelningen läser numera i Linköping eller är det möjligen Örebro. När Erik och chefen en gång deltog i en samling för pensionärer, då sa Sonja (pv:s moster) efteråt att "Elisabet, den unge mannen ..., ja, du .., han var ju en riktig Adonis ..", ja, det var Erik det. (Jag vet, jag har berättat det flera gånger, men det KAN ju finnas nån som glömt det).
Jag tror att han läser ekonomi. Och det är nog i Örebro.


Erik var - och är - uppenbarligen en morsk krabat!
Och lite mallig blev han allt över att vara den ende som vågat hoppa.


Gunilla - fina Gunilla - är död sedan ett par år tillbaka.
Hon drabbades av cancer och blev borta från affären från ena dagen till den andra.
Det här porträttet av henne fanns länge i fikarummet och sååå ledsen jag blev när det togs bort.
Men här finns hon kvar.
(Men det är klart, det är inte många kvar nu som vet vem hon var).


Sista julen Gunilla var i livet - då var det inte långt kvar - bad jag kunderna skicka en hälsning till henne .., och oj, så många små hjärtevärmarlappar som blev skrivna!
Gunilla var en solstråle i charken, hon, tillsammans med Anne-Marie.


Elin arbetade hos ett tag, men började sedan läsa till socionom, faktiskt samtidigt som Johanna P.
Numera är Elin nybliven tvåbarnsmamma och att döma av hennes inlägg på instagram, så tror jag att hon är en av världens lyckligaste människor.


My (med danskt påbrå) arbetade också hos oss; mest på somrarna.
Jag vet nog ingen människa som alltid ser så glad ut.
Det finns inte en enda bild av henne, där hon inte ler!
(Nu betyder det ju inte att man alltid känner sig sån, men på alla bilder ler hon så här stort!)

My tackade för sig och började läsa ekonomi i Lund, praktiserade på Svenska Handelskammaren i Amsterdam och arbetar nu i Helsingborg. Och i Lund finns nu hennes lillasyster Linn som också börjat läsa på universitetet. Linn slutade för bara några veckor sedan och var precis lika rar och fin som sin storasyster.

Man kan ju konstatera en sak i alla fall: det bär sig verkligen att ha storasyskon som varit ambitiösa och skött sig bra på jobbet .., då blir det nog betydligt enklare att själv få arbete.
Den som går före bereder vägen liksom, ja, för sina yngre syskon.

Det här blev ett långt inlägg (som alltid) och nu ska jag äntligen dricka upp kaffet och ta mig en macka med cognacsmedvurst som pålägg. Gud, så gott!
Och hjälp, vad jag är glad och tacksam för att jag lärt känna alla dom här arbetskamraterna.
Vilken förmån!
Vilken oändlig glädje!