lördag 30 mars 2019

Nästan så man svimmar ...

När man har sån värk att man känner att vargarna kommer och sliter en i stycken ....

En bra dag, det här.
Ganska fint väder .., pv har fyllt på med jord i växthuset och räfsat och fått bort all bråte vid dom tre kompostbehållarna och jag har föreslagit en slags sarg, eller mer som nåt slags insynsskydd runt om dem. Vi får väl se vad det blir av det hela.

Och Sigge har legat på jorden i växthuset och gottat sig .., harry har som vanligt suttit uppe vid slänten mot vägen och spanat på alla som gått förbi. Om ingen pratar med honom, utan bara passerar, bryr han sig inte. Göran och Gun vittnade om att Harry kunde sitta två meter ifrån dem, men sa dom inget, då satt han kvar och det fast han var så förtjust i särskilt Göran.

Bilden, vad menar jag med den?
Jo, det ska jag berätta.

Under säkert tio, femton års tid, får jag ibland hysteriskt ont på höger sida i buken.
Det blir som födslovärkar nästan .., ibland kan jag liksom få dem på plats, men det har hänt att det bara accelererat och blivit värre och värre. På segelbåten när jag spände mig för att inte dråsa i sittbrunnen .., när Charlotte Kalla vann OS-guld och i bilen på väg hem från stan. Det var den gången jag fick så ont så jag nästan tuppade av och efteråt tappade jag minnet några timmar.
Och under förra besöket hos äldsta dottern.

För någon timme sedan blev det så här igen.
Jag kände att det var på väg och lade mig raklång på soffan - det är som om det lättar om man sträääcker ut kroppen - men nu  hjälpte ingenting. Låg och vred mig som en mask .., ååååååade mig och ville gråta .., och pv  - som varit med om det här flera gånger - tittade stillsamt på mig och frågade om det var nånting han kunde göra?
Nej, det var det inte.
I kanske femton minuter varar det hela .,. sen klingar det sakta av och då är det som om man når lycksalighetens höjder.

När jag i somras fick tid för ultraljud (jag tänkte att det måste vara nåt i underlivet) trodde läkaren på gallsten, men får man verkligen ont så långt ner mot ljumsken då? Det är JUST i vecket ljumsken börjar. Och det varar aldrig längre än .., ja, typ en kvart.
Efteråt är man alldeles matt och vill bara gråta.

Nu har jag googlat på såväl gallsten som njursten.
Hade det varit en tumör, borde jag ju ha varit hädangången för länge sen och det höll läkaren med om. Jag skriver inte det här för att få medömkan.
Jag är bra nu och ska strax dricka kaffe.


Av bara farten, när jag väl blev pigg igen, beställde jag biljetter till Fredrik Lindströms föreställning "Mänskligheten - Föreställningen om oss själva" på Cirkus i Stockholm.
Långt i förväg var jag ute också .., den 24:e oktober ska vi gå dit.
Kul!! Det blir min födelsedagspresent till pv (visserligen två månader för sent, men ändå).

Nu skulle ni se så vackert det är mot havet till.
Alldeles orangefärgad är himlen där ovanför horisonten!


Dagens fönster ....


Tjugo dagar kvar tills det är Långfredag.
Dags att börja leta fram alla små djuren.

Fönstret finns förstås i det gula huset.

fredag 29 mars 2019

En fredag i slutet av mars ....


... fyller den här lilla pigan - hon på bilden - tjugotvå.
Det är ju helt sanslöst, men får man barn i unga år, då kan man få vara med när barnbarnen blir vuxna. Underbart! Bilden visar när vi var ute på äventyrsresa .., vi tog Djurgårdsfärjan och åkte fram och tillbaka och det var så spännande så den där lilla fröken höll på att kissa på sig; det är därför hon sitter som hon gör. Nu läser inte Emma här, men jag gratulerar mig själv till att ha fått en sån underbart fin dotterdotter. Grattis Elisabet! Ja, men tack så mycket!


Idag åkte vi in till Flygstaden för att handla skor till mig.
På väg dit svängde vi förbi återvinningen vid mitt jobb. Åååå, så fint och välstädat där var!
Och i affären - bakom delidisken - stod en ny kollega (ja, till dom övriga), en sååå rar och till synes fin ung man som närmar sig trettio .., glad och alert och såg trygg ut. Pratar aningen mindre brett än jag själv, har föräldrar som är från Ångermanland, men själv är han uppvuxen i Höllviken, i Skåne.
Ungefär som min Anders, som trots alla år i Skåne, inte pratar skånska.
Jo, men den killen blir nog bra för affären!


Åter till containrarna: icke ett skräp så långt ögat nådde!


Två par skor hittade jag och detta kommer väl att få friherrinnan att falla avsvimmad till marken.
(Hon har under flera år hört talas om mina stundande sko-inköp, vilka aldrig blir av).
Det blev ett par Ecco-sandaler med slejf där bak och ett par Ecco-promenadskor, men typ mjukare och lättare än vanliga promenadskor (jag avskyr tunga och varma skor!). Lyckan blev fullständig när det visade sig vara 25% på alla skor, så det blev som bäst.

Så blev det en sväng förbi Haverdals golfrestaurang där pv bjöd på lunch.
Jättegott.
Champinjonsoppa till förrätt ..., därefter biff stroganoff med ris och massor med grönsaker (groddar, bönor och annat) och eftersom man tar maten själv (typ buffé), så äter man ju det man tycker bäst om.
Kocken heter Jonas och har arbetat på samma skola som pv, så det är alltid lite raljerande jargong dem emellan och man sitter och småsmajlar.


Kom hem till post som gjorde hjärtat glatt! 
Två omgjorda konservburkar som blivit dekorerade av Babsan i Uppsala.
Ni vet (eller inte) det här med decoupage .., minns jag inte fel sysslade Eva på Frösön med sånt här.
Så fina! Perfekt till påsk och dessutom fanns där fina små påskservetter!


Titta, så fint!


Mera glädje!
Ett vackert kort med handskriven text på insidan.
Nu var det Solbritt i Ystad (solupp på instagram) som fattat pennan!


Och ännu mera!!
Ett finurligt vikt och egengjort kuvert .., vilka kreativa vänner!
Det här - plus ett långt brev - kom från Eva i Tyresö.
Tänk, vad man blir glad av vanlig post!
Tack till er alla! 


Med Babsan diskuteras grått hår.
Så här såg jag ut i håret 1986 när ättapjötten (han som blir pappa i dagarna) kom till världen.
Några grå strån skymtar i luggen.
Som ni ser var Anders mörk som liten, ja, han var nog den klart mörkaste i håret av våra tre barn.
Maria var blond, Anna mittemellan och Anders BLEV kritvit i håret när han var i tre, fyraårsåldern.


Själv idkade jag hårfärgning under en drös av år.
Väldigt mörkt för något år sedan eller två.
Nej, det var inte bra, det ser jag ju nu, men åååå, så fint jag tyckte att det var!
Och när man färgar håret, så blir det ju så himla glansigt!
Och mjukt.
Och ja, ni behöver inte påpeka det, jag ser ju tydligt att det inte alls stämmer med färgen på hyn.
Men Nelly älskade mig ändå, fast det inte stämde.


Nu är det så här.
Ja, det är skönt att ha kastat färgmedlet överbord.
En slags befrielse.
Om fem år är jag sjuttio, det är ju bara så.
Jag bestämde mig samma dag jag gick i pension, att nu får det vara nog.
Nu inväntar jag bara att håret där bak ska klippas och klippas och klippas - allt eftersom - då, till slut, är det ju också grått.
Min mormor hade ungefär samma hårfärg, men jag är betydligt mer gråhårig än vad min mamma var vid nästan nittio års ålder.


Nåväl.
Slut på hårskådning.

Så här såg det ut på tomten för några timmar sedan .., brudspireor på väg att slå ut .., nu är det inte långt kvar! Och vilket kvitter om dagarna! Bofink, gärdsmyg, rödhake, gröngöling, fiskmåsar, finkar av olika slag ., talgoxar och blåmesar! Och duvor som koooorrar och herr och fru Kaja som sitter på skorstenen hos Ecke och Britt; på deras lillstuga.

Idag var vi båda helt fria och även i helgen.
Några planer?
Nej, inte särskilt.
Vi ska köpa jord ., och lite blommor .., en säck solrosfrö till fåglarna och kanske bjuda Ecke och Britt på nygräddade våfflor, ja, om dom är här i morgon.

Ja, ungefär så.

torsdag 28 mars 2019

Dagens fönster ... och fredagens.


En tradtionell cyclo i Hanoi, men både passageraren och föraren är upptagna av modernare grejor.

Så skriver Guy, som hittat en fönsterbild från sin resa till Vietnam.
Tack! säger jag.
Torsdag ....


Vaknar kring halv fem, som alltid.
Lyckliga dom människor som kan sova rakt av hur länge som helst!
Harry har börjat lämna mig ensam i sängkammaren och nån gång under natten, ja, då promenerar han rakt över till husse som sover i det som en gång var Hildas rum.

Vad gör man halv fem om man inte kan somna om?
Ja, man kan lyssna till Radioföljetongen.
Av en händelse råkade jag få in just det programmet, det var när jag var på väg till eller från jobbet och jag föll handlöst för den uppläserskans röst.
Men vad handlade det om?
Om förändring.
Och ålderdom.
Och att vara utlämnad.
Kvinnan som är uppläserska heter Sara Arnia och hon passar så  p e r f e k t  till texten!
Hon är åttiotre år, men låter mycket yngre.
Påminner liiite om Sara Lidman och handlingen trodde jag först - men bara en stund - att den var författad av Gerda Antti, men så var det inte, det var Margareta Lindholm som stod för det hela.
r en länk om någon vill lyssna.


Arbetade bara fyra timmar igår, men det kändes ändå helt onödigt nästan, att jag var där alltså.
Gick hem sex, i stället för kvart över.
Oj, så fint det blir i butiken!
Och så stort och rymligt!
En ny bakugn (en helt ny brödavdelning också) har vi fått.
I den gamla ugnen kunde man sätta in tre, fyra plåtar samtidigt, men i den  nya går det in det dubbla!
Ja, det blir en rejäl förändring.

Bäst igår: lillkillen och hans lillasyster som kom och handlade tillsammans med pappan (som är från England). Vi pratade en stund och jag kom INTE ihåg vad lillkillen hette.

"Men jag har ju berättat det för dig!" sa han.

Alfred, så var det. Alfred-Alfred-Alfred.
Att hans lillasyster heter Tora, det kom jag däremot ihåg och det var ju inte så bra.
Nu har jag skrivit upp namnen på en lapp och ska traggla in dem.
Alfred och Tora, Tuva och Meja, Sebastian och Emilia, Siri och ..., ja, vad var det nu?

"Men kommer du ihåg vad jag heter då ...?" frågade jag Alfred.
Nej, det gjorde han inte

"Jag har så dåligt minne, förstår du", svarade han smajlande.


Igår var det verkligen vår i luften, det lär det ska bli idag också.
Pv är jobbfri och jag har tagit harry på morgonrundan, nu ligger han uppe hos husse och jag ska snart åka till jobbet. Arbetstiden börjar 7.45, men då får man verkligen stressa om man vill ha ordning och reda innan kunderna kommer. Nej, det fixar jag inte.
Arbetar med Cornelia A och Marie nu på morgonen.
Rara, fina kollegor.

Ajöken, sa fröken.

onsdag 27 mars 2019

Dagens fönster ....


.... finns på Stationen i Ystad.

Stationen är alltså den gamla järvägsstationen som sedan några år tillbaka förvandlats till ett B&B.
Tre gånger har vi övernattat här och jag kan rekommendera det varmt, men det gäller att tänka sig för. Är det väldigt soligt, välj ett rum som inte vetter mot havet, där ligger solen på hela dagen.

Fin frukost är det .., inget varmt, men vem behöver köttbullar och prinskorvar på morgonen?
(Ja, liiiite smarrigt är det ju).

tisdag 26 mars 2019

Saknaden av ett ord ...

För säkert tjugo år sedan minns jag att en journalist på hemtidningen Norra Västerbotten skrev en krönika, där han berättade om hur han allt mer kommit att sakna det lilla ordet "att".

Det gör jag också.
Saknar att-tordet.
Andra som funderar på samma sak, hittar man här.
Om betydelsen av andra småord, kan man läsa här.


Varmt och kallt om vartannat ....


Ett ständigt rinnande höger öga .., cellomusik från youtube (vill ha nånting vilsamt, jag tycker ju om cello, men hittar bara stressfylld musik, nu blir det Bill Evans piano i stället .., ja, det blev bättre) .., eldning i vedpannan .., handdisk (här finns ingen diskmaskin) .., dammsugning .., titt på klockan .., undrar när pv kommer hem.

Satt ute i solen i ett par timmar.
Tog Harry på ännu en promenad.
Så började det blåsa och vi kröp ihop i uterummet, på soffan Ektorp, den vi fick gratis.
Från grannen Ingers tomt kunde jag lyssna till pratet mellan dom två trädgårdskarlarna.
Den ene frågade hela tiden, den andre svarade.
Jag försökte utröna vad det handlade om, men orkade inte.

Foto: Anders Eikedahl



Gick in.
Fick ett privatmeddelande på instagram från en människa i Malmö som lever ett liv så långt från mitt eget som det är möjligt. Högt utbildad. Har rest runt hela jorden ett par varv.
Ett år yngre än jag själv.Journalist.
Jag skriver att jag tillhör de obildades skara - vad gäller studier - men känner mig rätt klok ändå.
Han berättar om sitt liv.
Om hjortronsylt och fjällröding och hans fru som är mycket, mycket yngre.
Kanske en test?
Jag bryr mig inte.
Det viktigaste är ju att människor trivs tillsammans.
Han frågar hur det var att växa upp i Malå?
Jag skriver att det var evighetslånga vintrar, stelfrusna harar med granris i uppsprättade magar, hängandes på en väg eller en altan .., filbryta med rökt fläsk i skivor (fläsket i vänsterhanden) .., aldrig låsta dörrar, kamraters mammor som var hemmafruar, gevär som inte var inlåsta .., Gyttorps ammunition ..., grusvägar och sedan asfalt, Solviksbadet och jag skriver också att jag i min barndom och ganska långt framåt, inte kände en enda människa som läst vid ett universitet, ja, förutom lärare och läkare då.
Sånt.
Förr om åren blev jag nervös när såna högt bildade människor hörde av sig.
Nu struntar jag i det.
Vill han veta, så får han.


Det är ju ändå så det är, att just nu råkar vi befinna oss samtidigt på jorden .., det är ungefär som i den där bussen från hotellet i Dublin, det kändes som vi alla var på väg ut till någon okänd galax.

Tar mig en promenad på Instagram och tänker att där är snart enbart annonser; knappt att jag orkar klicka bort dem och x:a i rutan att just den annonsen inte är relevant eller att jag ser den för ofta.
Läser återigen om Josefin Nilsson
Pekka Heino och Markus Oskarsson.
Kvinnor och män.
Tidningar.
Morgan Alling.

Läser om trädgårdsarbete och vårblommor.
Om resor.
Och bilder från Stockholm. 
En medicinsk sida visar bilder av ben som sprättats upp i mc-olyckor och hur man lagat det hela.
Eller en kvinna som bränt upp sina fingrar.


Tänker att om inte alltför länge är det påsk.
Som jag älskar den högtiden!
Pratar med friherrinnan som är i Västmanland, på gränsen till Dalarna.
I Ställdalen, det var ju där Ulrika bodde och där vi hälsade på henne, ja, i alla fall i närheten.
Kanske i Ställberg?
Jag badade i en bäck.
Det var på den tiden när Ulrika inte badade alls.
På kvällen spelade vi Trivial Persuit och hon bjöd på tacos.

Och nu ska jag lägga på mera ved.
Bill Evans har nu börjat spela fortare och fortare. 
Jag som ville ha nåt lugnt.


Det här med att gå i pension ...


För den som aldrig brukade studera det orangefärgade kuvertet särskilt noga - eller egentligen, aldrig öppnade det förrän det var så dags - så blir det här med pensionen en enda karusell!

Så här var det: jag tackade för mig kring midsommardagen förra året, 2018.
Själva pensionen började jag inte ta ut förrän i september.
Det var ingen stor summa, knappt åtta tusen i månaden.

I mitten av januari fyllde jag sextiofem och blev alltså Riktig Pensionär.
Då började karusellen.

Först får jag en utbetalning den 3:e varje månad, så den vanliga pensionen den 18:e (som då blir rejält högre än den innan jag var sextiofem), sen tillkommer ytterligare utbetalningar den 25:e och den här gången fick jag tre på en gång, från Folksam. Sen kommer ytterligare nån mindre insättning, jag har glömt vilket datum.
Några av utbetalningarna varierar i storlek, allt efter hur börsen går och det är ju lite nervöst, men hittills har det bara ökat.
Varje kvartal ska det komma 2500:-, i fem års tid.

Dom här tre som kom igår, fick mig att gapa stort.
Men hur gick detta till?
Och var det en engångssumma?

Alldeles nyss kontaktade jag Folksam och fick prata med en urtrevlig "Oskar".
Jag frågade vad i alla världens dagar detta handlade om, mest orolig för att jag skulle bli återbetalningsskyldig.

Nej då, det är en pensionsförsäkring som arbetsgivarna betalat in sedan 2007 och det kommer att utbetalas i fem år; det är den tid jag själv valt att få tjänstepensionen på, alltså inte den allmänna.
När denne Oskar förklarat, kände jag tårarna rinna nerför kinden .., det var en sån underbar lättnad!

Och till er som har långt kvar till pensionsdagen: håll koll!
Öppna era kuvert!
Planera i tid!
Här blir det den ena överraskningen efter den tredje och även om det bara är positivt - hittills - så kanske det svänger och blir mindre angenämt om ett år. 



Få inte panik ...


Ler fortfarande åt den lilla lappen som satt på väggen nära jobbets dator ...
Av texten att döma kan man utläsa att någon (det behöver nödvändigtvis inte vara undertecknad) kan drabbas av PANIK om det tar lite tid ....
Dagens fönster ...


Så här skriver Guy som var den som hade håven redo:

"Ett fönster i Hanoi. I den här delen av staden blir några gator till restauranger, då bord och stolar sätts ut. Motorcyklarna får problem att komma fram.
Vid tiotiden börjar man stänga ner och vid tolvtiden stänger t.om nattklubbarna, sägs det."

måndag 25 mars 2019

Idag ...


Bästa dagen - vädermässigt - på evigheter.
Ljuvligt.
Filmtajm vid halv två.
Jag kommer aningen senare än vanligt och då är salongen nästan fullsatt och den fåtölj på balkongen som jag brukar välja, är upptagen. Alla andra också. Den enda som är ledig är den som inte har någon spärr bakåt; det blir som en tandläkarstol när den är helt i nedfällt läge.
Bestämmer mig för att hålla i mig i sidoräcket av balkongen.
Det är få lediga platser och jag känner mig obekväm med att inför alla gå omkring och tränga mig fram.
Att bli alltför synlig.



Jag hade sett fel på filmprogrammet och förväntade mig Cold War .. det var det inte alls, det var "När fjärilarna kommer", en turkisk film.
Annorlunda. Jättefint filmad. Ett vackert turkiskt landskap.
Hus av sten. Barndomsuppgörelser. Frågor. En far som är död.Galenskap.
Ändå så ..., ja, jag kan inte sätta ord på det.
Filmen har blivit rikligen prisbelönad, kanske var jag för trött?
Efteråt mådde jag illa och trodde att jag var på väg att få ett njurstensanfall.
Köpte mig solglasögon och ville kräkas när jag åkte hemåt.
La mig på soffan .., drog en filt över mig .., strök med handen över Harrys framben - det som han älskar - och när jag slutar lyfter han tassen över min hand .., så där som "fortsätt matte!"
Så jag fortsätter.


Pv har körövning.
Jag tittar på Vem bor här och fascineras över hur människor kan få till sina hem så perfekta?
Hur jag än bar mig åt, skulle jag inte fixa det.
Det är inte bara pengar det handlar om, det är nåt annat.
Själva känslan.

Därefter Bonusfamiljen som är det bästa jag vet.
Nog märks det att manusförfattarna själva upplevt skilsmässor och personerna är inte alltigenom det ena eller andra. Inget är svartvitt.

Nu är klockan snart elva och jag ska göra natt.
Om inget annat inträffar är jag fri i morgon, men onsdag och torsdag är det jobb.

Jo, det är den! 


Jag har oerhört svårt att skilja på sången när det gäller Rödhake eller Gärdsmyg.
Båda två har vi här på tomten och jag tycker att dom är helt ljuvliga!
På promenaden ner till havet idag (jag gick Johansson-rundan) hörde jag hela tiden sången som jag tänkte var antingen rödhake eller gärdsmyg, förmodligen den förstnämnda (skrivna).

Tog fram mobilen för att försöka fånga den på bild, men det var hopplöst, den drillade lite .., sen, så snart jag stannade, flög den femtio meter kanske och började om .., och någon bild fick jag inte. Nå, jag har andra bilder av rödhaken, men jag mer som tänkt att spela in den under konserten.



Men så här fint sjunger den!
Den satt högst uppe i träden, med fin utsikt över sin del av världen.
På webbsidan fageln.se kan man läsa följande om den lilla krabaten.
Boet byggs ofta på marken under någon buske men kraven tycks inte vara så rigorösa. Bon har hittats i gamla sängar, rockfickor, järnvägsvagnar, bilar och även i ett mindre flygplan. I sistnämnda fallet följde den ruvande honan med på flygfärderna. I boet läggs oftast 6 ägg som är vitaktiga med mörka prickar på. Tidschemat för en häckning är för bobygget 4 dagar, äggläggningen 5 dagar, ruvningen 13 dagar, och sedan 14 dagar till innan ungarna lämnar boet.



Och här lilla gärdsmygen!
Nu hör jag ju att den låter nästan som en kanariefågel!
Och så det där knäppande ljudet .., så låter den när sigge närmar sig syrénbuskarna där den förmodligen har sitt bo sommartid.
Ja, ja.
Nu ska jag snart ge mig av in till stan, för filmeriet.

Prat med sonen ....


Just när jag ska till att dricka första koppen kaffe, ringer sonen.
Han är på väg till Karlsborg för ännu ett veckopass där uppe och då har han alltid gott om tid att surra. Vi börjar prata om film. Jag visste - helt ärligt- inte att han hade ett sånt filmintresse och jag frågar om han har några favoriter.
Jo, det har han ju.
"Den gröna milen", t.ex .., och så några jag inte har sett och sist av allt, "Höstlegender".
Aha, den kommer jag mycket väl ihåg, den tyckte jag också om och jag tror mig veta vem som spelade, men kommer absolut inte på namnet på en av männen.
"Brad Pitt", säger sonen, men nej, det är inte honom jag tänker på, det var förstås Anthony Hopkins.



Och jag berättar om filmstudion där det idag/ikväll visas Cold War och tipsar om att många av dom där superbra filmerna jag sett i vinter, går att hyra på t.ex. Triart.se.



Den här, "Allt för min son", som nog är bland det mest andlöst spännande (egentligen fel ord, men jag hittar inget annat ., gastkramande, skriver nån recensent, ja, kanske mer så ..), tipsar jag om.
För 39:- kan man hyra den i fyrtioåtta timmar, det är ju ingenting!
Inte är det ofta jag ser skådespelare som är så fullkomligt suveräna i sin rollgestaltning!

En efter en ...

Igårkväll såg jag dokumentären om Josefin Nilsson.
Vilket livsöde!
Och tänk, att detta våld drabbar tusen och åter tusentals kvinnor dagligen!!!

Jag undrar verkligen hur ledare för t.ex .Dramaten nu ska reda ut detta?
Kommentarer på Dramatens hemsida - eller på andra sociala medier - vittnar om nånting som närmast liknar blodtörst. Blir den kände skådespelaren, Örjan Ramberg alltså,  (det är många kulturmän nu .., men våldsamma män finns förstås överallt) ställd åt sidan? Kommer han att våga visa sig offentligt? Honom tycker jag inte ett dugg synd om, däremot hans barn.
Ja, det ska bli intressant att se vad som händer.

ch tänk tanken om alla andra män som tar till knytnävarna också drogs fram i ljuset!!
Nu kurar dom väl i någon mental grotta, i trygg förvissning om att dom klarar sig .., att till deras kök eller vardagsrum når inget strålkastarljus.

(Och jag tänker också att det finns så fina, rejäla kulturmän .., som Benny Andersson och Hannes Holm, t.ex. vilka båda är med i dokumentären!)

Under några månader i mitt liv, gick jag en vårdbiträdesutbildning.
Där togs detta med kvinnomisshandel upp och jag - som aldrig varit i närheten av nåt sånt - var väldigt kategorisk och menade att man måste gå efter första slaget. Min bänkkamrat var en tystlåten kvinna i min ålder, boendes i fjällvärlden nånstans .., och efter några lektioner berättade hon öppet om hur oändligt svårt det var, det här att gå direkt, vid första smällen. I alla fall för henne, så hade mannen vid det laget redan lyckats knäcka hennes självkänsla så pass rejält, att detta att få stryk .., bara blev pricken över i.
Det hade tagit henne många år innan hon till slut vågade bryta sig loss.


Såja, nu har även min syster i Skåne ringt.
Hon lät så otroligt pigg och glad, så där så jag nästan började gråta.
Gråta? Varför det?
Jo, för att jag kände hur mycket det betyder att ha syskon som ringer och småpratar.
Vi pratade också film; hon brukade gå väldigt ofta på dagbio under åren i Lund.
Och i morgon skulle hon köra till Helsingborg och hjälpa barnbarnet med hämtning av möbler.

Over and out.

söndag 24 mars 2019

Lördagkväll i .., uterummet.


Nej, det här är inte uterummet, men mobilen fick ligga och vila igårkväll, så det får bli den här i stället. Det var Sonja och hennes son - alltså pv:s fem år yngre kusin - Mats som var här och ååå, så underbart trivsamt det var!
Allt blev lyckat!

I närapå fyra timmar satt vi bland tända ljus och en värmefläkt i det där så innerligt älskade uterummet och det blev prat om allt möjligt. Om vad vi tycker om våra yrkesval och hur det kom sig att en blev lärare, en annan ekonom (efter att först ha utbildat sig till fritidspedagog), en sjuksköterska och en kasssörska. Vi pratade också om våra bästa grenar, eller jag frågade efter såna och någon sa, efter visst funderande, "jag tror att jag är en bra pedagog".

Vi pratade också om hur vi trivs med tillvaron just nu .., vem som bestämmer/bestämde i ett förhållande (om nu någon gör just det) om personliga egenskaper .., om släktskapets betydelse - eller inte - ja, jag tyckte på nåt vis att vi kom varandra nära.
Det kändes som om vi öppnade dörrar.
Inte helt, kanske, men dom ställdes i alla fall rejält på glänt.


När Sonja och Mats tackat för sig, slog jag mig ned i vardagsrummet och tog mig en promenad på Instagram. Jag hade tidigare på dagen (då på Facebook) sett ett inlägg som gällde Josefine Nilsson, sångerskan i Ainbusk Singers och jag förstod ingenting. Nu begrep jag!
Och jag tittade in på #dramaten och trodde inte mina ögon!
Nej, jag har inte sett dokumentären, men ska göra det.

Hundratals som kommenterat var upprörda över att kvällstidningarna inte skrivit nånting dagsfärskt om Örjan Ramberg, men det kan man ju förstå att nu är dom försiktiga .., vis av vad som hände Benny Fredriksson (Stadsteaterns chef) .., jag undrar jag hur diskussionens vågor har böljat fram och åter på olika redaktioner runt om i vårt land .., hur mycket vågar man skriva?

Nu är det söndagförmiddag.
Solen strålar .., från där jag sitter ser jag människor som är ute och promenerar .., jag ska räfsa i slänten och kanske ska vi elda upp allt ris från trädfällningen tidigare i vintras.
Pv kämpar med DN:s lördagskryss. Tidningen fick ligga oläst då vi hade gäster, men nu har vi tagit oss an den. Fem minuter vardera.

Lite senare: nej, vi har kört fast!
Långordet på vänstersidan är bara klart till två tredjedelar och om någon vet vad som fattas, får ni inte säga det.

Nu säger pv att vi ska elda!



Lägger in den här .., det var den här sången som Mats, pv:s kusin, kunde utantill.
Han sjunger också i kör.

Dagens fönster ...


"Fönster från Hanoi.
Det är februari och fönstret är prytt med julgranskulor inför nyåret, Tét.
Som alltid störs fotot av luftledningar, som dock är ovanligt välordnade.
Blommor i krukor som vi har, ser man mycket sällan inomhus."

Vem skrev nu detta ...?
Jo, Guy, förstås!
Tack snälla!