lördag 17 juli 2010


"Den något äldre kvinnan ...".


Efter pratprogrammet på tv, går vi ner till stranden.

Luften är ljummen och comfortaktig .., så mjuk bara .., och jag byter om på stenbryggan och klättrar nerför stegen som är slemmig av tång och alger .., men sen .., åååå, sicken lycka!

Vattnet är varmt .., ja, varmast hittills i sommar!

Länge simmar jag lite hit och dit och när jag kliver upp, kommer vi att prata lite med det unga paret och den något äldre kvinnan som har varit ute på udden och mannen frågar om det är varmt i vattnet .., han är badsugen men har ingen handduk.

"Du kan få låna min .., men den är lite våt förstås ...", säger jag.

En stunds tvekan.

Sedan tar mannen av sig byxor och tröja och badar i sina vita kalsonger och de två kvinnorna skrattar lite och mannen simmar och dyker och frustar och kommer efter en stund upp och torkar sig med min rosavita handduk, den som jag en gång fått av min störstasyster och tycker så mycket om .., och han säger att ååå, det var så skönt, så skönt och så varmt!

På väg hem, vi går på vänster sida av vägen och pv frågar om jag har ont i mitt knä och jag säger nä, inte alls .., tutar någon åt oss.

Det är mannen och de två kvinnorna som nu är på väg hem till Getinge.

Ett tut ..., några vinkningar ..., och ett ögonblick av samförstånd och glädje.

Så var det.
Kväller igen ....


Vi tittar på ett program som sänds från staden som jag älskar så mycket och har bott i ..., och konstaterar lite olika saker.

Bland annat att om man är skådespelerska och ska släta till ansiktet eller pannan med botox, så får man nog skaffa polotröja om man vill att det hela - ja, själva föryngrandet - ska vara trovärt, annars ser det ut som om huvudet har hamnat på fel kropp.

Vi konstaterade också att herr Espinoza var intressant att lyssna till, ja, hela programmet var trivsamt.

Nu ska här tas ett kvällsdopp.

Pip-pip ...!



Det är det här som lilla Nelly kommer ihåg.

Fru och fru Undulat som hela dagarna satt uppe på gardinstången, den som jag kallade för landet Danmark. Den i mitten var landet Frankrike och längst bort var landet Thailand, om jag inte minns fel.

Och så snart Nelly kom in i min lägenhet i går (den som inte längre är min), stod hon blick stilla och stirrade mot gardinstången.

Men var var dom ...,småfåglarna .., dom som hade varit som bäst att få till middag!?
Här och nu ...

Pensionatsvärden klipper gräsmattan och elektriska sladden liknar en lång orm som följer med av bara farten.

sigge nilsson och pElle har båda blivit avsvalkade i duschen - ingen av herrarna fann denna procedur vidare uppbygglig -.

Mot husväggen blommar röda rosor och prästkragar .., räkgrytan är ställd på avkylning ..., ett korsord väntar på att lösas.

Ungefär så.

Inne i affären ...



.... hinner pv upp mig och knackar lite på axeln.

"Du .., bara så du vet om det .., du går omkring med blusen med avigan utåt ...", säger han leende.

Ojdå.

Tur att det finns provhytter.

Och i bilen på väg hem igen, sitter jag och känner på det nystajlade håret.

Så mjukt det är!

Och säkerligen två decimeter kortare!

Av och till tänker jag med den allra största värme på den vänliga frisörskan, som, när hon tvättade mitt hår, även masserade pannan och området runt ögonen.

Tala om att hon hade antennerna ute.

Precis på pricken visste hon.

Kanske på Ica ...?



Närapå hälften av alla män på dejtingsidan, var alltid omåttligt intresserade av ens bystmått.

Först ett vänligt mail med lite småprat och allmän presentation, sedan kom frågan hur stor eller liten byst man hade.

Jag brukade fråga om dom ville ha måttet med eller utan behå?

"Vad då med eller utan behå ...?" svarade då männen, och då förklarade jag att .., ja, med behå blir det liksom nåt helt annat, ty låter man naturen ha sin gång och slänger behån på soffkarmen, - allra helst om man har fött och ammat tre barn - , då förvandlas bystmåttet till ett längdmått.

Då tackade många av männen för sig och menade att vi nog inte alls passade ihop, nä, men tack och bock, adjö, ha det så bra.

Men en blev kvar.

Han som idag ska inhandla silikon.

Lördagsfönstret ....


Ja, just det, tänk er tigrar, lejon och giraffer på Savannen.
Det kunde vara här utanför fönstret.


... finns i den lilla Friggeboden i landet Halland.

Och det vackra trädet som lika gärna hade kunnat stå på en afrikansk savann med ett lejon lojt liggandes i grenverket .., det är inte alls en Al, som jag tidigare skrev, utan ett gammalt äppelträd.

Hela natten har det ösregnat och åskat.

När .., sov jag senast så ljuvligt gott?

Och drömmarna är erotiska och sinnliga och på morgonen, vid frukosten på altanen, då, när sigge nilsson och pElle ligger i var sin fåtölj och gläds åt att matte och husse är på plats igen, berättar jag för pv om nattens äventyr.

Han ler.

Själv har han drömt att han drog upp ett stånd färskpotatis och i hela ståndet fanns bara en enda riktigt fin potatis, resten var maskätna och det kryllade av ohyra och slingriga maskar och han slängde allt åt sidan!

Och undertecknad, som verkligen ser drömmar som nånting som skrivs ut från hjärnkontoret, ler också.

"Ahaaaa .., du är kanske orolig att den där fina potatisen du hittat ska vara maskäten och rutten inuti ..?" säger jag.

Och medan regnet fortsätter att falla och sigge nilsson håller koll på skatan som spatserar på gräsmattan, fortsätter frukosten.

Det är Melodikrysset och allmänt småprat och inköpslistor och lite annat, ty i morgon blir det flytt till det gula huset på kullen och på eftermiddagen kommer två av mina tre barn, plus en rar måg och en liten knäppig hund som är så go och som, efter fyra år, kommer ihåg att hennes mattes mamma hade undulater och när lilla hunden i går kom till lägenheten, ställde hon sig GENAST och spanade mot gardinstången, den som kallades för landet Danmark och där fru och fru Undulat brukade sitta och ha koll över världen.

Så roligt det ska bli med besök!

Ajöken, sa fröken.

Ps. Uppkopplingen är så låååångsam här på savannen, att det är rent hopplöst att ta sig runt och skriva kommentarer. Hos er med stora och många bilder, går det inte alls, om jag inte vill sitta här hela dagen. Bara så ni vet. När vi åter är på plats i det gula huset med snabbt bredband, då minsann ska jag läsa hos er! Och Gunnar i Vaplan, pv är mäkta impad av dina cykelturer .., han börjar nog känna flåset i nacken nu .-)) Ds.

fredag 16 juli 2010

I den nya hemmahamnen ...


Foto: herr kapten pv på väg mot Mollösund, som inte är min hemmahamn.
Fast .., bilden passade ju bra, tyckte jag.

Så blev då äntligen allting klart!

Klockan fyra kom fastighetsförvaltaren Martin och INSPEKTERADE lägenheten och plitade ner omdömen och kommentarer på ett block, men han var vänligheten själv och allt gick bra.

Den nya hyresgästen, en ung musiker, påstod sig vara den lyckligaste människan på jorden.

Och jag sade hej till ovanpågrannen som pussade på kinden och tackade för ett utmärkt samarbete under dom här sju åren.

Vid femtiden körde vi ut ur Ystad.
Jag ringde jobbet och Helene svarade och jag bad henne hälsa till alla arbetskompisarna och vi tankade och köpte Ahlgrens bilar och så lyckades vi spilla kokhett kaffe rakt i cd-spelaren/radion, som dock vaknade till liv i trakten av Malmö.

Och hur känns det?

Jotack, bra.

På väg hit halvsov jag i bilen och när jag vaknade så tänkte jag ..., "så underligt, är det inte svårare än så här ...?"

Och jag högläste ur mammas dagbok från Sydamerikatiden och vi gapskrattade åt hennes obändiga energi och ständiga förtröstan på hjälp från ovan och allt vände hon till det bästa.

Nu mellanlandar vi i sommarhuset och pElle och sigge har tagit emot med den allra största värme och pv har åkt till Halmstad (2 mil drygt) för att lämna igen släpvagnen och själv ska jag värma kycklingvingar så vi får något som liknar kvällsvickning.

Allt känns bra.

Lugnt och skönt.

Och eftersom jag tror att det finns en mening med allt, så tror jag att detta är meningen.

Så är det.

Ajöken, sa fröken.

(Förresten, idag besökte jag för första gången Trendklippet i Köpingebro, nån mil öster om Ystad. Fick ny, ljusare färg i håret, mera glans och det blev säkert 2 dm kortare och våldsamt lockigt. Hårfrisörskan var såååå rar och masserade mitt huvud länge och jag höll på att falla i gråt; åå, jag var så trött, så trött och detta var det bästa som jag hade kunnat göra. Efteråt fick hon en puss på kinden och jag sa hur oändligt mycket allt det där ompysslandet betydde. Jag rekommenderar salongen å det varmaste!)

Fredagsfönstret ....



.... är mitt.

Men inte länge till.

Fröknarna Pelargonia ska strax - ja, om några timmar - få åka bil till landet Halland .., själv ska jag besöka frisörskan i Köpingebro .., men först blir det frukostbröd från Söderberg & Sara och tänk, ikväll börjar mitt nya liv i landet Halland!

torsdag 15 juli 2010

Kväller ...


Kontakt med landet Halland.

Sista kvällen i min lägenhet i Ystad, eller sista dagen, rättare sagt, blir en städdag.

Åååå, så vi städar!

Jag tackar min skapare att jag har bott på 31 kvm och inte i en stor etagevåning på 180 kvm och jättelikt förråd.

Mellan städvarven åker vi och badar i stora vågor.

Min störstasyster och hennes dotter kommer från landet utanför Hörby och bjuder på avskeds-lunch på Olof Viktors och vi är inte ensam om den idén .., halva eller kanske rent av hela Skånes befolkning och alla turister har kommit på samma tanke och kön slingrar sig långt ut på innergården.

Efteråt blir det ännu mera bad .., och glass på stan hinner vi också med, för är det nånting som pv och syrran har gemensamt, frånsett att dom är båda är jungfrur, så är det passionen för glass.

Nu har vi duschat och allt är nästan klart .., återstår någon timmes arbete i morgon - eller två - och sedan kör pv hem före mig och jag kommer med tåget.

Om en stund cyklar vi ner till Marinan.

Hur det känns?

Bra.

Jag är på väg ner från berget.

Ännu mera upphittat ...



I ett av köksskåpen hittar jag en liten plastram med innehåll och jag blir stående och läser och ler för mig själv .., ååå, nästan allt kommer jag ihåg!

Det här skrevs efter min allra första sommar som ensamseglare på livets stora ocean, mest för att jag inte skulle glömma allt det härliga som jag hade fått vara med om.

Där var kvällsbadet i Sävelången tillsammans med rara svägerskan .., där var mitt första restaurangbesök med en annan man än mannen som jag varit gift med ..., och så vanvettigt nervös var jag, att jag gick in i Tingsrättens hus på Kungsholmen och närapå spydde, ja, jag hade liksom ingen aning om hur sånt här gick numera .., det var trettiofyra år sedan sist.

Och det var Grinda och skärgården med Emil och Emma och senare, övernattning på ett hotell i Kristianstad .., och en utflykt till Stenshuvud som skulle visa sig bli ett nästan treårigt förhållande ..., och det var Marinan och Eva Cassidy och en moppetur till Brösarp.

En härlig sommar var det!

Och segelturen fortsätter på den där oceanen .., nu till en annan hemmahamn.


Näst sista natten i min lägenhet, med pv liggandes på en madrass på golvet och jag i sängen - och det är hett som i .... -, drömmer jag förstås att jag är på ett vanvettigt högt berg .., jag är i Nepal och står på toppen av berget och ser ut över hela världen tycks det och är livrädd.

"Jag kommer aldrig att ta mig ner härifrån!" säger jag gång på gång, i drömmen.

Tala om att min själ och mitt hjärta skriver ut tydliga meddelanden .., hälsar en smajlande madame.

Och nu är flytten igång.

Soffan, sängen och en massa banankartonger är på plats i släpen.

Människor går förbi och hejar.

Regn i luften. Och på marken.

onsdag 14 juli 2010

Upphittat ...



När jag städar det allra översta skåpet, hittar jag inte bara mina betyg och arbetsintyg, nej, där är även - till min oerhörda glädje - en av mammas dagböcker.

Den här är från juni 1975 - 1 juni 1986.

Raklång ligger jag på soffan Ektorp och läser.

"Midsommardagen 1977.
En ovanlig midsommar. Ingen rödblära eller midsommarblomster utslagna. Kallblåst och regn, två, tre grader varmt nattetid, fyra till tio på dagarna.

Ska nu vaka i tre nätter.

Dikt till livet.

Det liv är ej längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, som mest har sparat.
Nej, den är rikast som har givit mest.

29/6- 77.
Ja, jag har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka två tusen kronor.

Fredagen den 21/10 1977.
Så har det gått ett tag sedan jag sist skrev.
Vintern kom och vintern gick. Barmark och skönt igen.
De älskade barnen kom den 3/10. Reste igår morse från Malå, var framme i Stockholm vid femtiden. Småtöserna underbara, ja, "barnen" också.
Huset känns åter tomt.
Ett år snart sedan Ivar dog. Oh, vad det blev tomt och ensamt efter honom .. , men hur skulle det ha varit för honom att bli ensam?

10/7 1978.
Så är Husbondlid-veckan över.
På kvällsmiddagen träffade jag Olle och Annie Jonnson från Sydamerika. De frågade om jag ville komma och arbeta bland indianerna?

2/8 1978
Ett steg till, ett steg till, led mig Herre - ett steg till -.
Idag blir biljetten klar till Argentina.
Jag känner mig lugn och förtröstansfull.
Allt har ordnat sig.

8/8 1978
Så börjar konturerna klarna.
Biljetten utlöst, 5169:-.
Arbetar nu tre dar till, sedan ska jag intensivläsa spanska en vecka.
Friden har lägrat sig över själen.
Allt är kanske inte som man tror ...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag skrev nånting om att människor som lever ut sina känslor i dans .., så där helt offentligt bara .., säkerligen har ett häftigt sexliv, befriat från allehanda hämningar.

Det var vad jag trodde och tror.

Och Sven också, för den delen.

Sven sa...

"Haha, en fin analys av kvinnor som ger sig hän....
Jag tror att du har helt rätt.

När man läser om era besök i Marinan, så blir man nästan sugen att flytta till Ystad! Det ångar ju av sommar, romantik och härliga människor!
Det verkar som Ystad är som bäst just nu, precis när du ska flytta därifrån."

Men se norska Bente, hon sa på sitt stillsamma vis att ..."ja, det är ikke säkert .., det kan vara tvärtom .., detta är enda sättet att få ut sina känslor .." och så log hon genom luren.

Åååå, ja, så kan det ju också vara!

När det tar stopp ...

Vid tretiden får jag nog, då lämnar jag fönsterputs och dammvippa åt sitt öde, packar rosa strandväskan och susar iväg till havet.

Längs hela strandremsan, i flera kilometer, slingrar sig en cykelväg och det är ljuvligt svalt och skönt där inne i skogen och det doftar barr och här och där jasmin (jag vet .. med scher... men jag tycker att det låter bättre med a:et .-) och nästan berusad av salighet blir man.



Stranden är packad med människor och med färgglada parasoller, ja, aldrig har jag någonsin sett så många parasoller på en strand i Sverige!

Längre bort cyklar jag .., och ännu längre .., parkerar sedan vid en tall och går ända längst ner till vattenbrynet.

Där, lägger jag mig.

Badar l ä n g e.

D y k e r ..., känner svala vattnet mot pannan .., ser tång och sandbotten, men aldrig en enda fisk eller krabba.

Och sedan ..., ett par timmar på ett svalt påslakan .., mobilprat med sonen .., och jag somnar och faller i djup sömn och sover nånting så otroligt gott.

Vaknar .., badar igen .., somnar om .., badar!

Ligger och tittar på andra badgäster .., där är ett sällskap med sjalettprydda kvinnor och småflickor - svarta hilkor - å, gud, så varmt det måste vara .., och ingen badar (kanske kan man inte simma?), men barnen leker med en frisbee och några andra roar sig med en boll .., där finns hink och spade och det är ett stort sällskap, bara kvinnor och barn .., och vem är jag att tro att livet måste vara hemskt för att man bär sjalett runt huvudet?

Vid femtiden cyklar jag hemåt, omringad av doft av fläder och ännu mera jasmin .., där är kilometerlånga bilköer till och från stan .., nästan hemma träffar jag fru Grå .., och det blir mobilprat med Taurus och Nellys matte .., och med pv, som nu är på väg med släpen.

Allt känns bra.

Ingen ångest över morgondagens bohagsflytt.

På fredag är det min tur.

Ps. Jag hade dåligt batteri i min kamera, så jag länkar till andra som varit mer förutseende, så kan ni förstå hur härligt det är ...

Här, t.ex .. och här ..., och här.

Överraskning ...



Det är när jag kommer hem igen från återvinningscentralen i Hedeskoga, en bit utanför Ystad, med härligt böljande fält runt omkring .., som jag upptäcker flyttbilen från Halmstad.

En släpvagn, hyrd i Tylösand!

Och med en vit soffa som står på plats där innanför.

Ingenting förstår jag, för pv ska inte komma förrän ikväll!?

Men det visar sig vara grannen i porten intill som också ska flytta till Halmstad och nu är hennes föräldrar här och hjälper till med flytten och dom frågar var jag ska bo .., "ååå, i Stensjö? men det blir ju fint, där är så vackert nära havet!" säger kvinnan och önskar lycka till.

Och nu blir det ännu en sväng till återvinningen.

Ajöken, sa en svettig fröken.
Såja.

Har varit på affären och fått låna Karinas lilla bil, nyputsad och tjusig värre.

Bilen, alltså.

Därefter Söderberg & Sara och mitt älsklingsbröd.

Aldrig ska jag klaga på värmen!!

Att arbeta som bagare i en fullkomligt s t e k h e t lokal ..., med solen rakt in genom fönstret .., å, nåt så gräsligt hemskt!

Men brödet är övermåttan ljufvligt och nu ska jag strax åka iväg till Lions Loppis med diverse överblivet.

Ju fler tömda skåp ., desto mer som hamnar i "nä-det-här-sparar-jag-inte-högen!"

Och jag har tänkt massor på dig Annika, som tömde din mammas bohag och det var ju inte lite det.

Efter loppisen blir det fönsterputsning, med hjälp av en gul microtrasa.

Ikväll kommer riddaren från landet Halland med släp och rubbet. Å, halleluja!

Här och nu ...

Tisdagsfönstret ....



... finns på min innergård.

Det var fönstret som var motivet, men så kom något annat i vägen.

tisdag 13 juli 2010

Medan ...



... jag cyklar fram och åter till återvinnings-containrarna och slänger plast och glas, gör funktionären här utanför sig redo för att träda i tjänst.

Ikväll ska det tävlas i Wallanderloppet.

Exakt halv nio går starten för alla som ska springa 6 kilometer.

Likt ett dån av elefanter på savannen hörs det när hundratals löpare - män och kvinnor -, rundar hörnan av Marigatan - Regementsgatan!!

Själv står jag på trappan och hejar.

Allra mest hejar jag på en man som kör rullstol.

"Heja, heja!!" ropar jag och mannen smajlar tillbaka med filurig blick.

Och äntligen, börjar hettan ge med sig.
Insikt nr .....


Rensa avlopp i duschen .... = äckligt.

Maria på jobbet.

Tuuut-tuuut!

Och jag öppnar fönstret och där ute i stora bilen, med nervevad ruta, sitter världens raraste Maria Hansson med småtöserna Vera, Alva och storasyster Kajsa.

Hela familjen (pappa kör bilen) är på väg till polisen för att ordna passbilder inför resan till ännu mera värme, ja, längre fram i höst.

Vera viftar lyckligt med en liten orangefärgad ballong och det gör Alva också.

Och jag tänker att åååå, vad jag kommer att sakna Maria och hennes töser!
Tänka sig ....

... att redan efter två dagar som inte-längre-anställd i butiken, känns allt annorlunda.

Jag står i kassakön och känner mig plötsligt enbart som kund.

Tänker att ..., hoppas dom ropar på hjälp.

Dom som har varit mina arbetskamrater är fullt sysselsatta.

I lilla kontoret sitter cowboy-maria och knåpar med fruktordern.

Karina ska skriva prisetiketter till blommorna.

Hanna A frontar vid tvättmedelshyllan.

I mejerikylen skymtar jag Håkansson och Emile äter lunch och skriver samtidigt veckoschemat.

Allt är som vanligt.

Och ändå inte.

Sen cyklar jag hemåt och känner vinden mot kinden.

Om några dagar ...



... ja, på söndageftermiddag .., tänk, då blir det flytt på riktigt till det gula huset på kullen och då kommer två av mina tre barn på besök.

Anna med sin Micke och så Anders.

Och inte minst: lilla Nelly.

Och det ska ni veta, att det är en bestämd liten madame.

Fyra händer på Marinan ...


Dagny = Skorpion
Bjarni = Skorpion
Ann-Sofie = Tvilling
Daniel = Vattuman

Det var trångt om saligheten igårkväll på Marinan.

Underbart väder, härlig musik och övermåttan god mat!

För ovanlighetens skull valde jag inte lamm eller grillspett, utan en skaldjursgryta som var inget mindre än h i m m e l s k!

Till vänster om oss, satt två män och två kvinnor i 40-årsåldern.

Det visade sig att Dagny och Bjarni kommer från Island; Dagny från Reykjavik och Bjarni från Keplavik, men båda har vuxit upp i Sverige.

Bjarni vittnade om det man ofta hör från invandrare och barn till invandrare; att till slut känner man sig inte hemma i något av länderna.

"Kommer jag till Island, då ser dom mig som svensk .., men är jag här, då är jag ändå islänning, det är hur absurt som helst ..", säger Bjarni som pratar skånska så det står härliga till.

Det är också han som tycker att det isländska kynnet är annorlunda mot för det svenska.

"På Island .. , ja, människor är kaxigare på nåt vis .., man lever på en ö och är vana vid strapatser och med väderlek som skiftar på tjugo minuter .., det är väl helt enkelt så att man tvingas bli på ett visst vis ..?" säger han.

Daniel, han var i väldigt många år kund i lilla kvartersbutiken och bodde på samma gata som undertecknad, nu har han flyttat till Klostergatan.

Och det blir prat om förhållanden och skilsmässor och mycket annat.

En i sällskapet säger leende, att deras förhållande var dåligt i minst tio år, ja, innan det blev separation.

"Men vi kämpade på .., vi renoverade, tapetserade och köpte nya möbler eller flyttade .., det var vårt sätt att försöka ta oss vidare".

Sen tog orken slut.

Eller pengarna.

Och förhållandet.

Flera i sällskapet ler igenkännande.

Och tänk, alla fyra har dom vänster tumme upp!

Såja ...


Enjängd, var ordet.


... nu är man högtidligen inskriven i Systemet.

Det ska erkännas att det var aningen svettigt att slå sig ner framför en - av ett otal antal datorer - och så blev det till att skriva ner alla uppgifter, såväl på längden som på tvären.

När stunden var kommen att nedteckna alla utbildningar, log jag för mig själv.

En kameral 1 -årig kontorsutbildning 1969 där jag lärde mig att skriva jättesnabbt på maskin, kan det möjligen vara nåt?

Läraren, Rolf Götesson, kramade mig vid avslutningen och sa ..."å, Elisabet, jag har nog aldrig haft nån som tidigare suttit hela rasterna och slagit kilometerlånga slagremsor på en Addo X-maskin .., bara för att hon tyckte att det var så himla roligt!"

För att inte tala om den 1-åriga husmodersutbildningen hemma i Malå!

Tänk, så nyttig den har varit!

Där lärde jag mig att reda såser, att baka de alla mest kaloririka ljufvliga wienerbröd .., och att sy egna kläder (jag hade litet a i sömnad, jag tror fortfarande att vår lärarinna måtte ha förväxlat mig med någon annan när det var dags för betygsättning ...).

Och icke att förglömma: en 20-veckors vårdbiträdesutbildning någon gång på 80-talet.

Högsta betyg i kursens två ämnen, jamen, det är ju något att ståta med, synd bara att jag inte har kvar själva betyget.

Dom latinska kunskaperna är kanske inte så mycket att yvas över, men att nyckelben heter clavicula och lårben femur .., det är minsann inte det sämsta.

Å andra sidan ..., kan jag ju uppvisa bilder från gårdagens borttagande av pv:s suturer, ja, måhända döljer sig rent av dolda kirurgiska kunskaper hos den nu arbetslösa madamen?

Så fanns där även en frukt,- och gröntkurs i Umeå i slutet av 80-talet.
Att dill och tomater inte ska ligga nära varandra i fruktdisken, det är det bestående minnet av den utbildningen.
Ja, ni har väl hört talas om etylengas?


"Varför gör du röda prickar på skyltarna?" frågade en alla chefer.
"Därför att jag tycker att det blir fint ..", svarade jag.

En textkurs hos Attention i Luleå, det glömde jag också!

Att man har läst in gymnasiepsykologi med bra resultat? Nja.

Nå, jag brydde mig helt enkelt inte om att skriva ner något annat än de två första utbildningarna .., vem bryr sig för övrigt i kurser från ett annat årtusende, ja, när en 56-årig madame som arbetat i affär i precis hela sitt liv, tänker söka arbete?

När jag själv skrivit in alla uppgifter, blev det träff med en handläggare, - en vänlig dam med slät mage och vackra, rosa naglar -.

Damen berättade vad som nu ska hända .., därtill förärade hon mig ett orangefärgat kuvert med diverse nyttigheter och sa att när jag kommer till landet Halland, kan jag, om jag så önskar, få en jobbcoach.

"Nätack, det behövs inte, jag tänker söka arbete på egen hand ..", svarade jag.

Skulle det visa sig alldeles stört omöjligt, då kanske.

Nu ska jag ändra folkbokföringsadress och ringa och säga upp det elektriska.

Hej hopp!
Nytt liv ...


Å, alldeles förfärligt ovant känns det att inte behöva ställa klockradion på 06.00, även om jag alltid är vaken minst en timme innan dess.

Nu vaknar jag ändå och vet till en början inte om det är vanlig vardag eller semester?

Jaha, ja .., det är ingetdera, egentligen.

Och vid sjutiden går jag till Söderberg & Sara och köper det goda brödet och vi äter frukost med tre öppna fönster i mitt vardagsrum och en liten fläkt som oupphörligt sprider lite kyla, men bara lite.

Om en halvtimme börjar en ny fas i mitt liv.

Arbetsförmedlingsfasen.

Det ni.

Dagens fönster ...



... finns på färjan som går mellan Helsingborg och Helsingör.

Det var Fru Grå som hade med sig fönsterhåven under utflyktsdagen till systerlandet i väster.

måndag 12 juli 2010

Kväller och en massa insikter, ja, i alla fall en.



Det är pv som föreslår att vi ska äta middag på Marinan, som snart väl får räknas som vårt stamställe ..., så där som vår egen oas på livets savann.

Så vi går dit och där är mycket folk .., vi slår oss ner på utedelen där man kan få sand under fötterna och med havet inom dofthåll och vid halv nio blir det uppträdande av fem man som spelar en slags reggaemusik som är det bästa jag någonsin har hört och det är nu insikten drabbar mig.

Jo, så här är det.

Efter en halvtimmes spelande då man knappt kan sitta stilla .., reser sig några kvinnor upp och börjar dansa nån slags sensuell afrika-dans-fast-ändå-inte på golvet och det dansas i säkert två timmar närapå nonstop och bara nån enstaka man vågar sig upp, men kvinnorna .., ååå, som dom dansar och en av dem, hon påminner om något jag varit med om tidigare .., det var i Köpenhamn på en jazzklubb tillsammans med herr Akkurat & Morsomt och ett kvinnligt band som spelade och trummisen, en ung madame, när hon spelade kunde man tro att hon hade sex .., ungefär så såg hon ut.

Och likadant med en av kvinnorna ikväll.

Det är då jag tänker att människor som vågar sig upp så där när alla andra tittar och som vågar hänge sig totalt åt musiken .., såna människor har garanterat ett häftigt sexliv, det är jag övertygad om.

Såna människor tänker inte på om rumpan är stor eller brösten inte har alptopp-form, nä, dom bara älskar rakt av.

Så måste det vara.

För övrigt var det underbart hela alltet.

Intill satt två män och två kvinnor och jag fångade deras vänsterhänder som ni ska få se i morgon och det var också intressant, för hälften av sällskapet var från Island och hade mycket att berätta om det isländska kynnet, ja, kontra det svenska.

Och nu mot sängen .., hälsar hon som mest vickade på tårna där under bordet.

Då förstår ni.

Ps. Är det några ystadbor som läser här .., gå till Marinan imorgon, bandet spelar då också! Ds.

S e m e s t e r ...



Och vi cyklar österut, mot Nybostrand till ..., och vid tredje infarten till höger svänger vi av och hamnar på en bit av den långa stranden där jag nog bara har varit en enda gång tidigare; då med Bente och hennes son.

Här är vattnet klarare än i stan .., och det känns djupare .., och vi badar hur länge som helst!

Och jag ligger på mage och läser en Resebilaga som berättar om hur härligt det är på ön Naxos i Grekland, men just i den stunden känns Ystad lika bra.

PV cyklar iväg och kommer efter en stund tillbaka med såväl kaffe som Fritidsbarens delikata wienerbröd som är t u n g a och frasiga, allt på en gång.

Vid femtiden är vi hemma igen, efter att först ha hämtat tomma banankartonger på affären.

Utanför min port blir det prat med en man som jag inte har sett på ett tag och han frågar om jag är på väg att flytta och själv frågar jag var han har varit, "ja, jag har inte sett honom på ett tag ..?"

Ett tag .., visar sig vara sju år.

Så länge har han bott i Helsingborg och även i Ängelholm, men nu är det finito med kvinnan och han har återvänt till Ystad och tycker att livet är rätt trist .., ja, han har fått lägenhet i samma fyrkantskvarter som jag själv bor i .., det huset sitter ihop med "mitt" och han berättar att "ja, men minns du inte att jag bodde på andra sidan fyrkanten innan jag flyttade .., du har lite dåligt minne Bettan ...", säger han och det har jag verkligen, men har ingen lust att få det skrivet på näsan.

Det finns liksom en orsak till att jag då blir orolig.

Och nu .., Marinan.

Pensionatsvärden och jag själv.

Hoppas att det fläktar från havet, för inne i min lägenhet råder subtropisk värme och hur man ska kunna sova i detta, det övergår mitt förstånd?

Och i morgon stundar besök på Arbetsförmedlingen.

Andra gången på femtiofyra år.

Nej, tredje. När jag var sjutton år fick kompisen Eva och jag själv hjälp av arb.förmedlaren Bertil Hellgren hemma i Malå, som såg till att vi fick sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen i Göteborg.

Det var då det.

Då hade jag storlek 34 på mina byxor och levde mest hela sommaren på räkost i tub, samt barnmatsburkar till lunch. Ja, innehållet, alltså.

Hungrig var jag aldrig.

Såja ...



Nu har syster Nilsson tjänstgjort.

Köket blev undersökningsrum och där fick herr pv sitta alldeles stilla, medan syster med hjälp av en liten nagelsax, tog bort suturerna.

Lätt som en plätt, var det.

Och man hittar bilder ...



Mamma på bron i Bjäresjö, utanför Ystad.
Och Linte-Pinte ..., ååå, vad jag kan sakna den hunden!



Gamla kort dyker också upp.

Pappa var ordförande i MIF, Malå Idrottsförening och här ska det mätas.

Vem mannen till vänster är, vet jag inte .., men sedan kommer alltså pappa iklädd shorts och skjorta .., (kan det vara därför jag tycker så mycket om skjortklädda män ..?) och så är det Sören Lundgren, legendarisk bagare hemma i Malå och innehavare av Lundgrens Konditori på Storgatan, nu förstås nedlagt sedan lång tid tillbaka.

Längst till höger står Mauritz Brännström.

Han hade sportaffär i samma huslänga som konditoriet och där inne doftade det läder (hundkoppel hängde på rad ...) och där fanns ett stort älghuvud uppsatt på väggen mot kondiset .., och tre galonklädda pallar som karlarna brukade sitta på .., där hämtade jag ofta pappa när det var dags för middag.

"Cykla till farbror Mauritz och se om pappa är där .., säg till honom att vi ska äta ..!" sa mamma.

Gissa, om det pratades älg, - och harjakt där inne!

Mauritz var pappas bästa kompis och hade en gång vunnit Vasaloppet.

När mamma en kväll 1975 kom till sitt arbetspass på sjukstugan, bad en kollega henne att ta emot en kvinna som nyss hade blivit änka, ja, hennes make hade hittats död i en bil i byn. Hjärtinfarkt, eller något sånt.
Och mamma mötte kvinnan och fick sitt livs chock; där stod Mauritz fru Gunborg och till Gunborg och Mauritz hade mamma och pappa varit kvällen innan och druckit kaffe.

Nu låg han död i kylrummet och hans stora gummistövlar stod där utanför, prydligt uppställda.

Ett år senare var även pappa död.

I den gröna lådan ...



.. hittar jag handlingar rörande mitt barndomshem.

Pappa och mamma har undertecknat.

Mamma, med sin lite hipp-som-happiga namnteckning, som i hennes ungdom lutade åt vänster, sedemera kom den att vinkla över till höger.



Och pappas.

Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och det tycker jag nog märks.

Känslig och vacker är den.

Inutimjuk, som pappa själv var.
Flyttstädning pågår ...

Men det går långsamt just nu .. jag hittar brev från mamma lite här och där.

Så här skriver hon i januari 1988.

"..... den stackars R (24 år) han har det jobbigit med sina laster. Det är inte många nätter han kommit hem nykter.

En natt var han så stupfull, så jag höll inte på att få honom uppför trappan. Väl uppe, så kunde jag ha spöat mig själv för att jag alls hade släpat dit honom! Nu var jag tvungen att stanna kvar och lägga mig på golvet framför hans dörr, så att han inte skulle dråsa nerför den branta trappan.

Stackars R! Stackars hans fosterföräldrar! De älskar utan gräns och är så förtvivlade för hans skull. Själv har jag alltid varit svag för grabben och lider med föräldrarna. Men för Herren finns inga hopplösa fall, säger Edin på LP-stiftelsen.

Han (Edin) var själv i människors ögon just ett hopplöst fall.

Julen har för övrigt varit het.
Fyrtio grader i flera dagar!! Kvavt i luften och svetten har runnit i små bäckar. Just nu fläktar det riktigt skönt. Fåglarna kvittrar, hibiskusen ståtar med röda, härliga blommor!
Hundratals ljusgröna fjärilar svävar i luften - gräsmattan talar sitt trista språk -, ja, att det är dags för klippning.
Det är inte en vecka sedan jag klippte den sist, med en el-klippare och lång-lång sladd.

Apelsin och grapefrukt och pomeloträden dignar av stora, men ännu gröna frukter.
Rosorna är utslagna och allt är en våldsam kontrast mot er snövita och rimfrostiga jul.

Nej, inte längtar jag till vintern, men väl till er på Ringvägen 29 - för åtminstone ett kort besök och att få se er och fika med er en stund!

En hjärtevarm kram på födelsedagen!

Mamma. "

Syster Nilsson berättar ...


Foto: Tommy Eikedahl.
Själv ville jag inte titta på.
Året var 1979.


Idag kommer pensionatsvärden med tåg från landet Halland, till Skåne.

"Men först måste jag till distriktssköterskan så hon får ta bort suturerna på ryggen .., du vet, det där födelsemärket som togs bort ..?" säger pv.

Då säger jag att det kan jag väl ordna, det kan inte vara så märkvärdigt?

"Tre, fyra stycken .., det är bara att ta en liten fin sax och klippa försiktigt och så drar man upp hela tråden .., ja, det förmodar jag .., kom du, jag fixar det!" säger jag, som trots allt är utbildad till vårdbiträde.

Ja, att det är hela trettio år sedan, det behöver man ju nödvändigtvis inte berätta för patienten.

Och jag ler och tänker på min mamma, som vid sextio års ålder började praktisera som såväl barnmorska som tandläkare, allt ute i den argentinska djungeln.

Nästan varje dag som vi var hos henne, kom indianer med våldsam tandvärk och mamma, som aldrig hade dragit ut tänder i sitt tidigare liv, hon satte helt resolut patienten på en stol ute i solskenet och så plockade hon fram tång och bedövningsspruta (bedövningsmedel hade hon fått från tandläkare hemma och begagnade tänger från Erikshjälpen) och jag minns tydligt att ju kämpigare det var att få ut tänderna, desto mer snurrade foten på patienten .., ja, den gick av och an som en propeller!

Men vad var alternativet?

Femton mil genom djungeln till närmaste stad och indianerna hade inga pengar till vare sig resa eller tandläkarbesök .., dom levde ju på sitt fiske och bodde i enkla, enkla rishyddor med jordgolv.

Det fick bli enligt Kajsa Warg-metoden ..,"man tager vad man hafver", och vad matacoindianerna hade, det var en kavat sjuksköterska från södra Lappland, en som trodde sig om att klara det mesta.

Heja dig mamma! hälsar en annan syster (ja, lillasyster ..) Nilsson som nu ska leta fram pincett och sax, inför den stundande behandlingen.

Måndagsfönstret ...



Och när fönsterfångerskan synar håven, upptäcker hon en hel drös med fönster!

Fönster i olika former och storlekar .., fönster från Gallejaur, Bergnäsudden och Arvidsjaur!

Det här är ett av dem alla och det kommer susande genom rymden och landar elegant i pensionatvärdens lilla dator.

Och att Fånga Dagen .., den allra första "semesterdagen" .., är inte särskilt svårt.

Halv sju ringer nämligen väckarklockan.

Tvättstugan är bokad.

Och ute faller ett stilla regn.

/Det finns för övrigt många sätt att fånga dagen på ...

söndag 11 juli 2010

Och så ett kvällsfönster ...



.. från Bergnäsudden i Norrbotten.

Fönsterfångerska var madamen som flyttade från Västmanland till Norrbotten och som tycker att paradiset på jorden, det är tydligen där.

I Arvidsjaur.
Och Gallejaur.
Och vid Storavan.

Strax efteråt kommer regnet ...



Det blir som ett nytt liv.

Bilden är klickbar.
Och plötsligt är man i Amerika ......

Så snart jag kommit hem från stranden, kommer regnet.

Ett veritabelt skyfall och äntligen, äntligen .., går luften att andas!

I ugnen värms kycklingvingar .,ååå, jag är vrålhungrig .., och i väntan på kvällsmiddag, reser jag västerut.

Ja, med nätets hjälp kan man göra nästan vad som helst.

Och jag läser ...

..."Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt.
M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten.
Även om hamnområdet är turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar."

Eller så här.

"Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows."

Hur intressant som helst är det.

Här kan du läsa resten.

Kväll 1 ...



... cyklar jag ner till stranden och mest hela tiden ler jag.

Byter om ute på bryggan.

Bryr mig inte nämvärt i att den bara och omfångsrika rumpan kanske syns.

Klättrar nerför stegen .., dyker rakt ner i vattnet..., som är underbart svalt, utan att vara kallt!

Simmar länge .., det är rejäla dyningar ..., fram och tillbaka åker man.

Mörka moln på himlen.

Cyklar hemåt, genom Sandskogen.

Hela tiden doft av schersmin!!

Berusande, ljuvlig, underbar doft!

Och fågelsång.

Och värme.

Och glädje.

Och tacksamhet.


Det går framåt.

Nu är alla köksskåpen i det närmaste tömda och rengjorda.

Inklusive städskåpet, där jag fyndade nåt så otroligt!

Där fanns ett ormbo av olika elektriska sladdar och kontakter .., och topz som ramlat ur sin förpackning och gamla blodtrycksmediciner .., östrogentabletter som knappt användes ., plåster (jag tycks aldrig skära mig ..?) .., där var proppar .., marschaller .., ännu flera marschaller .., julgransljus .., en elektrisk ljusstake från Ikea och en avliden sådan från Åhléns .., Herdins färgmedel (fuchsia och svart) .., dyrbara microtrasor som knappt har använts ..., ja, ni anar inte!

Mellan varven går jag ut till soprummet och kasserar.

I morgon har jag bokat tvättstugan och så ska jag gullbe att pv hjälper mig med spisen, för där måste man nästan stå på knä för att komma åt och tyvärr, tyvärr .., det har jag ju så svårt med .., ja, rent av förfäärligt svårt är det.

Jag tog mig en titt bakom element och fick en chock.

Ojdå.

Men h u r kommer man åt där?

Inte med en trasa, inte en chans och inte med dammsugarens alla attiraljer .., kanske att jag måste köpa mig en rejäl dammvippa?

Säåja, nu hoppas jag att intresseföreningen har noterat allt detta intressanta.
Vill ni ha ett arbete som ger er glädje?

Bli affärsbiträde!!

Ty, just som jag telefonsurrar med härliga bettankax, ringer det på min dörr.

Så jag öppnar.

Där står, till min förvåning, Ing-Britt, kund sedan länge i lilla kvartersbutiken och nu på Supermarket.

I min ålder, kanske.

Jag känner henne inte annat än via kassan.

Småprat genom årens lopp ., ja, ni vet, väder,- och vindprat.

Men där står hon nu med en S:t Paula i handen och hon kramar om och pussar på kinden och det rinner tårar på hennes kind och hon tackar för den här tiden och säger att .."jag skyndade mig hem från stranden så du inte skulle hinna flytta!"

Och så går hon sin väg.

Har jag någonsin berättat för er hur mycket jag älskar skåningar i allmänhet och ystadbor i synnerhet?

Jaså, det har jag.

Kan ni förstå varför?

Bra.
Om någon undrar ...?

Ja, hur det känns att säga upp ett fast arbete, detta Det Viktigaste Av Allt här livet, enligt många.

Jo, det ska jag säga er: det är en sån oerhört ljufvlig frihetskänsla!

Slut i rutan ..


På chefens skrivbord ...


Klockan fjorton-och-arton-piiip.

Ja, så är mitt klädskåp rensat från diverse inköpslistor, två petflaskor, plus ett hekto kattsand.

Vad kommer jag att minnas mest från just idag?

Jo, kvinnan i 60-årsåldern som kommer från kassan mitt emot och tar min hand och ler så innerligt, innerligt varmt och säger .."tack för all vänlighet under alla åren, även på Fridhems Livs".

Och Karin, barnmorskan, som kommer gående vid charkkylen och har med sig present och en vit pion och står där med armarna utsträääckta som till kom-får-du-en-varm-kram och det känns som om mitt hjärta ska rämna.

Och bloggvännen, hon som har det varmaste av leenden och som är så len om huden, jo, jag vet, för jag strök henne över armen.

'
Och på "mitt" bord ., där ligger välkommen-tillbaka-brev till Emelie, som har haft semester.
Det är hon som nu ska ta över kassajobbet.
En av mina döttrar sa en gång att det här med överstrykningspennor, "det är nånting som är typiskt för mamma."
Så är det verkligen.
I min väska finns nästan alltid en rosa och en lila variant av dessa.

Men nu är det över.

Nu ska jag öppna en ny grind i livets hage.
Dagens sommarvärd är ...

... f.d. hockeyspelaren Mats Sundin.


– Jag ska prata om hur Tornedalsblodet har format mig, djävulens kalsonger och NHL-killar som sover med hockeyklubban.

Dagens fönster ...



... finns i lilla byn Gallejaur i Norrbotten.

Jom tog bilden.