lördag 10 augusti 2019

En fredagkväll i ......


.... ja, inte som i Hasse och Tages version ..., då handlader det om Vedbæk i Danmark och är för övrigt en torsdagkväll. Men nu var det alltså fredag.

Eva och hennes halvlånge man, dom har ett litet sommarhus i Haverdal och därifrån till stranden är det inte långt; kanske tar det en minut eller två att komma till havet och man går som genom en liten djungel där det vimlar av vindpinade träd och där hänger - inte lianer - men väl murgröna och vildkaprifolen klänger längs trädstammarna och är  l å n g t  mycket frodigare än den vi har på altanen och som mest liknar en risbuske. 

Nu var vi bjudna på middag hos Eva och maken. 
Där finns även lill-karin, barnbarn till herrskapet och en smart och pigg liten fröken på åtta år. 
Just igår hade hon på en secondhand-affär hittat en litet gosedjur i form av en hund och den var nu alldeles ensam i sitt slag och då tyckte Karin så synd om den, ja, hur tråkigt är det inte att vara alldeles alena och nog borde den få följa henne hem. 
Mormor Eva erbjöd sig att betala dom tjugofem kronorna - det var vad hunden kostade, men Karin ville prompt betala själv och så blev det också. Nu fick det lilla djuret göra oss sällskap till stranden.



Lill-Karin och pv tävlar återigen om vem som ska doppa sig först, men till hennes förtret bangar han ur .., han tycker att det är lite för svalt och ...., även om han här försöker låtsas som att nu, nu ska han vinna .., så blir det tre som badar och pv är inte en av dom tre. (Observera hans benmuskler ...).



Stranden i Haverdal är   b r e d  och lång och bara så fin! 
Spår från tidigare aktiviteter under dagen kunde upptäckas och jag blev alldeles varm inombords. 



Vattnet var ljummet ..., lite svalare än tidigare på dagen, men skönt ändå. 
En enda nackdel är det med stranden i Haverdal: det är rejält långgrunt! 



Och någon har varit flitig och gjort så fint med snäckor från stranden!


När vi lämnar stranden (då ska det bli kaffe på altanen) vänder jag mig om och då ser det ut så här.


Och så här. Underligt hur ljuset kan förändras så markant.


Eftersom det badas friskt hos familjen från Tyresö, så finns på trädäcket en röd balja med vatten att skölja av sandiga fötter med. Praktiskt!


Till kaffet bjuds det på Noblesse-choklad samt två bullar från legendariska konditori Regnbågen i Halmstad (grundat av nuvarande rikspolischefens föräldrar) och bullarna var delade i fyra bitar vardera och tänk, det räckte och blev över!

Lill-Karin valde däremot en kokosboll och då skyndade jag mig och tog en bild, för just detta - kokosbollar - var vad min australiensyster har försökt få fatt i under veckorna i Sverige, men utan resultat! Den här bilden ska jag skicka till henne ,-)


Innan vi badade var det middag och den här gången bjöds vi på lax i en tämligen het sås och så potatis och sallad till. Den lilla saltflaskan från Grekland står alltid framme när det är dags för mat hos Eva och maken.

Det är så underbart med denna Eva .., för hon är så ärlig och alltid när vi börjar äta, så säger hon "men åååå, så gott det här var!", även om hon själv har lagat maten och det är verkligen SANT, hon lagar supergod mat, precis som friherrinnan!

Ja, så var kvällen.
Idag är det lördag och om exakt en timme startar svärsonen Peter och hans kompisar i Cykelvasan .., nio mil genom dalaskogarna och han har nog fjärilar i magen just nu, men är säkert jättetaggad.
Lycka till Peter! även om du inte läser här.

Regnigt och grått ute .., jag ska skynda mig och bara en citronkaka (mix) innan friherrinnan kommer hit på elvakaffe. Hon har bakat massor med bröd (till kaffe) inför Steningestyrelsens årsmöte nästa vecka. (Natur och Miljöföreningen, där hon är medlem) och ska låna utrymme i vår frys till dess.

Over and out.

Lördagsfönstret ....


.... fångades i Skivarp i Skåne (inte långt från Ystad) och det var den roadtrippande Ulrika som hade håven redo.

Tack Ulrika!  (Älskar det gröna mot det vita! Och är det inte några blå cikorior i allt det gröna, eller ...?)

fredag 9 augusti 2019

En dag i augusti ...


Igårkväll, på affärens sommarfest på Skepparstugan, sa nån att ..."jag tycker att ni har gjort så mycket i sommar, du och Thomas!"
Det tror jag inte att vi har gjort, men på nåt konstigt vis så känns det så.
Och så tänkte jag efter.

Vi har haft Anders svärföräldrar besök ., Anders, Maja, Elliot, Anna och Micke har varit här en helg.
Därefter kom svärsonen Peter tillsammans med Emma och Emil och efter en vecka anslöt Maria.

Och så har vi seglat och blivit inblåsta i Ystad i fem dagar och hann då hälsa på mina systrar i Hörby och pv:s bror i Räften utanför Lund och vi fick besök på båten av rara vännerna Solbritt (som hade med sig hembakta muffins och kaffe!) och så Malin och hennes Jörgen och inte att förglömma Monica som pv kände sedan skoltiden i Ljungby!
Lägg därtill spontana möten på Ystads gågata.

Sen har vi varit i Hörby ännu en gång och på 1-årskalas i Örtofta och dagen därpå kom Ulrika och Rickard hit på besök och vi satt ute och åt grillat och badade i havet! Härligt!
Mellan varven har jag arbetat, men inte ofta.

Och vi har - det får jag inte glömma - tillbringat nio dagar och nätter på Ekerö och där hade vi Eva från Tyresö och hennes halvlånge man på middag.


Det märks att vi båda har varit lediga.
Förr om åren hade jag tre veckors ledighet på sommaren och då blev det förstås inte fullt så mycket resande kors och tvärs, allt blev koncentrerat till just dom veckorna.
Nu .., har det varit som en ocean av fri tid.

Idag tog vi bilen och körde till hamnen i Skallkroken och medan pv kämpade med stageländet till masten, tog jag solstolen och slog mig ner på stranden. Ni ser .., nästan helt ensam var jag, ja, förutom hundratals och åter hundratals starar som spatserade omkring bland all tång på stranden.
Plötsligt flög dom upp och det blev som moln som skymde solen .., och så iväg till nästa sjok av tång, bara hundratalet meter längre bort!
Några enstaka sädesärlor dök också upp. Å, så jag tycker om dem!
Och aldrig någonsin mår jag så bra, som vid havet.


Och jag simmade länge-länge-länge och efter två timmar kanske, anslöt pv; trött och döless på att inte få till det med bultarna till staget .., och vi satt en stund och pratade om båten och hur det ska lösas - om det går att lösa - och körde sen hemöver.

Om en dryg timme är vi bjudna på middag i Haverdal .., ja, det roliga tar liksom aldrig slut.
Och nästa vecka .., då kommer madame Sköldpadda och hennes sjöräddare på besök! Underbart!
Alla dessa ljuvliga möten i sommar!! Tänk, så dom berikar ens liv!

Dagens fönster ...


... ja, det upptäckte jag ju igår, på S:t Lars Kyrkogata i Falkenberg.

Och målaren - tillika husägaren - heter Tobias och pratade inte halländska, men hade släkt från Halland och Falkenberg.


Titta, så vackert!

torsdag 8 augusti 2019

Idag ...


Vi bor precis mitt mellan Halmstad och Falkenberg och om jag skulle välja att bo i den ena eller andra staden, så skulle jag nog välja Falkenberg.
Inte bara för att den är mindre och mera greppbar .., där vimlar av vackra hus och där är så grönt och fint och det känns lite närmare havet just där.

Idag besökte vi just Falkenberg, i akt och mening att lämna in två väggklockor för reparation (om dom nu går att reparera). Nu ville det sig inte bättre än att klockmakaren hade tagit semester och inte skulle vara på plats förrän i nästa vecka. Nåja, det var ju inte värre än att vi kunde vända hemåt.

Mitt emot gatan där klockmannen huserar, finns en liten "park", fylld med olika sorters rosor och vid varje buske finns en liten skylt som talar om vad rosen heter. Sånt älskar jag!


Den här rosa skönheten doftade sååå gott, om än lite starkt .., ja, den påminde om parfym som mamma hade i min barndom. Lite väl söt, kanske. Rosens namn är Martin Frobisher och det fick mig att undra över vem denne herr Frobisher var. Jo, det kan man få veta här.
Och om själva rosen kan man få lite kött på benen här.


Det mesta jäklades för oss.
Klockmakaren var inte på plats och cykelverkstaden hade flyttat och vi kunde inte hitta den och cykelreparatören i Getinge, ja, han hade semester och när vi tänkte ta lunch på Strandstugan i Långasand, ja, då öppnar dom inte förrän klockan 18.00 om kvällarna.

Då gav vi upp och svängde i stället in i Ugglarp och handlade lite grönsaker.
Har ni sett vilken vanvettigt snyggt textad skylt!!


Och ytterst påhittig får man väl säga att den varit som fixat till en sån här varuavskiljningspinne!!
Kreativt, så det förslår!


Nånting att se fram emot ...

Först ut .., den 23:e september ...

Att se mera film, det var ett av mina mål när annorlundalivet skulle ta sin början.
Under uppväxten hemma i Malå var jag ganska flitig besökare på Forumbiografen och än flitigare blev jag under skoltiden i Lycksele. Där fanns två biografer - Sture och Saga - och jag kan säga att stora delar av mitt studiebidrag, det gick till filmtittande. (Så blev det si och så med bildningen också.Kanske mest si).

Nu har jag varit med om två säsonger av Halmstad Filmstudios program.
Det är tio filmer per termin och medlemsskapet kostar fyrahundra kronor.
Billigt, tycker jag.
Såg jag alla filmer? Nej. Sex av tio, kanske. Ibland arbetade jag måndagkvällar (fyra alternativa visningar varje måndag), ibland var vi bortresta, ibland skippade jag helt enkelt någon film som verkade helt ointressant.

Men det är ju just det .., att man kanske  t r o r  att en film är just icke-sevärd och så visar det sig att den är hur intressant som helst! Så var det i fjol! Innan filmerna visas får vi en kort presentation av det hela och ordförande i Filmstudion är Mymmel Blomberg, för övrigt mamma till pv:s dotter Hilda.



Det här - Leave no trace - var en av filmerna i våras.
Så bra!!


Och den här .., "Allt för min son", var nog den som grep mig mest.
Fullständigt suveränt skådespeleri, framför allt av den unge pojken - Thomas Gioria - som spelade sonen i det brustna äktenskapet. Titta bara här på några klipp! Mannen på bilden, ja, jag begriper inte hur man kan agera så att tittaren fylls av total avsky och aldrig i livet skulle kunna tänka sig att vara tillsammans med den mannen!!

Om en dryg månad är det alltså dags igen. Då kör filmsäsongen igång!


Först av allt bjuds vi på detta - "Heart Bound" - av Janus Metz och Sine Plambech.
(Ser nu när jag googlar att dom är äkta makar och att han var regissören till filmen om Borg-McEnroe).

Fyra äktenskap, tre generationer och två små samhällen på var sin sida klotet. I det lilla vindpinade fiskesamhället Thy bor det mer än 900 thailändska kvinnor. För 25 år sedan var det ingen, utom Sommai, en före detta sexarbetare från Pattaya. Hon gifte sig med dansken Niels och har sedan dess arrangerat äktenskap mellan kvinnor från sin hemby i Thailand och ensamma män i Thy. En hyllad och gripande dokumentär om människor som söker kärlek, frihet och oberoende.


Dagens fönster ....


I ett häbre utanför Östersund passade Ulrika på att ta fram fönsterhåven.

Tack snälla! säger jag.

onsdag 7 augusti 2019

Nästan midnatt ...

Har nu tittat på femte säsongens första avsnitt av Line of  Duty, den bästa och hemskaste polisserie jag har skådat. Det är en serie som är upplagd på så vis att man aldrig kan vara säker att nånting är som det ser ut. Den man tror är okej, visar sig vara falsk.
Poliser som är brottsliga.
Infiltratörer inom kåren.

Jag missade det ordinarie avsnittet i måndags och har nu sett det hela på play.
Det är knappt att jag vågar gå och lägga mig.


Här är dom.
Vem kan man lita på, det kan man fråga sig.

Recension av det första avsnittet i den här omgången finns här.
Skåne dag 2 och så hemåt.


Då tar vi sikte på Ystad och börjar med polisstationen.
Där, i receptionen bland passökande skåningar, lämnar vi en flaska champagne till receptionisten, ja, den är avsedd för mina barns pappa som då gör sin näst sista dag som polis. Rent omöjlig är han att få tag på, men jag skriver en hälsning från "gamm-frun" med sambo och så lovar den vänliga kvinnan att vidarebefordra presenten.


Vad gör vi mer?
Jo, vi åker till Saltsjöbadens hotell och parkerar bilen .., sen tar vi ett fullkomligt underbart dopp i havet och jag ligger kvar en bra stund och tänker att bättre än så här blir det inte. Det är som om havet kring Ystad är ett alldeles särskilt hav - så kan det ju inte vara - men känslan är just den.
Och där är ingen tång som snärjer sig runt benen och sanden är vitare än hemma i Halland och vattnet ibland turkosfärgat.
Sen kör vi vidare.


På väg längs Fridhemsgatan ropar jag högt: "Stanna!! Där är ju Jonas Nilsson!!"
Och jag  formligen  f l y g e r  ut ur bilen och det mest fantastiska är att denne Jonas, tidigare kund i lilla kvartersbutiken, han känner igen mig på direkten och ropar "men Bettan, är det du!" och det blir ett riktigt kramkalas där på trottoaren.

Om denne Jonas har jag berättat om flera gånger, men det finns kanske nån som inte vet vad det handlar om. Jo, så här är det.

När jag flyttade till Ystad och fick arbete som kassörska på Fridhems Livs, då hade jag arbetat i butik i säkert tjugo år, men det där att börja ett nytt arbete är ju alltid lite pirrigt. Det spelade ingen roll att jag kände mig trygg i min yrkesroll, det var ändå mycket som var annorlunda.

Liksom många andra som arbetade på Samhall, handlade Jonas i affären.
Han var - från sekund ett - så oerhört vänlig mot mig!
Alltid glad, alltid omtänksam.

När jag efter sjutton år i Ystad flyttade hit till Stensjö, letade jag reda på Jonas adress och skickade ett kort till honom och berättade vad all denna hans vänlighet hade betytt för mig. Och nu, det här helt oväntade mötet på trottoaren!! Ja, det var verkligen så roligt!

Jag fick veta att han fortfarande arbetar på Samhall (med grejer som finns i badrummen, sa han) och han såg glad ut, precis som han alltid gjorde tidigare och jag fick en puss på kinden  och pv satt i bilen och looog.

Jaså, du vill ha en liten ostbit Tara, men det får bli i smyg, så inte Rigmor ser det ..:, säger Birgitta.

Så sa vi hej och tack till Ystad för den här gången och körde till Västerstad 7105, där min äldsta syster bor och där min australiensyster tillbringat nästan fem veckor, precis som i fjol.
Nu skulle Birgitta återvända till Adelaide i morgon torsdag, så vi tänkte att då svänger vi förbi och säger hejdå. Ett par timmar var det tänkt.

M e n  .., det visade sig ha blivit ett missförstånd, så när systrarna och systerdottern fick höra att vi skulle åka hemåt senare på dagen, blev det ett ramaskri. Va? Vi skulle ju såklart övernatta och middag och allt var förberett och sängarna iordningställda och ....!

Och jag tänkte på Ulrika och Rickard som skulle övernatta på landet, nån mil från oss hemmavid och vi skulle äta middag på Göstas samma kväll!!  Huuuu, vilket elände!

Det blev en aning (lätt underdrift) spänd stämning ett tag och jag - som verkligen inte tycker om konflikter - (många tycker nog att jag är konflikträdd, ja, om man med det menar att man gärna undviker bråk, så då är jag det, men jag har också tagit konflikter när jag verkligen varit upprörd) -
ja, jag gick iväg och viskringde till Ulrika och förklarade och hon var en ÄNGEL och det beslöts att vi i stället skulle träffas dagen därpå - igår alltså - och så skulle dom äta middag här hos oss, då skulle vi ju vara hemma. Ååå, sicken lättnad!


Nåväl, efter suveränt god mat (lax på bädd av salt och en massa röror och annat) och lite gott vin, så lättade stämningen och vi hade så trevligt! Mina båda systrar är i mångt och mycket kompletta motsatser, ja, det är vi väl alla tre egentligen. Birgitta fyller sjuttiofem år i november och det hade firats i förväg med middag på nåt slott i Skåne. Hon är vad min mamma skulle ha beskrivit som "en glad skit". Rolig. Har alltid haft ett häftigt temperament, men är så himla snäll.

Tara - dalmatinern - är i vanliga fall en väluppfostrad hund som absolut inte tigger vid bordet.
Men ..., Birgitta brukar ge henne en liten ostskiva när det är frukost och det här vet förstås den prickiga, så när B nu återvände efter ett års bortavaro och den första morgonen satte sig vid frukostbordet, då visste inte Tara till sig av glädje och satt sedan vid B:s sida. Jo, jo.
Dessutom delade dom säng.
"Jag som inte ens lät Sophia ligga i sängen när hon levde!" sa Birgitta
Sophia var en liten hund, blandning mellan cocker och pudel och hade nog rymts betydligt bättre i sängen än en tämligen storväxt dalmatiner.


Min rödvitrandinga (numera mest blå) syster i Skåne, har en enorm tomt och efter åren där har hon och systerdottern (som bor på övervåningen, en egen lägenhet) gjort så fint på gården.
Det är som flera rum och ibland känns det som en liten djungel.


Här och där upptäcker jag större och mindre sällskap av blomster av alla de slag.


Dom här gula som finns på bilden längst upp i inlägget (och nu här, så slipper ni skrolla) är säkert två meter höga och kallas för nånting roligt .., typ kom och kyss mig över häcken eller nåt sånt.
Dom står i en stor grupp vid staketet och försöker verkligen ta sig över!

Ulrika i vacker klänning från Tant Grön. Rickard och hon är så lika varandra, dom kunde vara syskon.

Och så igåreftermiddag så dök då Ulrika och Rickard upp.
(Tänk er skägg på Ulrika, så hade dom varit tvillingar!)
Relativt nyförlovade och till synes väldigt lyckliga tillsammans.
Förälskade, kan man nog säga.

Den som läst här under många år vet att Ulrika var nog den första bloggaren jag mötte på riktigt och det har hänt såå mycket i våra liv under dom här fjorton åren.

Och precis som för Tommy som idag börjar sitt nya pensionärsliv, så blir det ett annat slags liv även för Ulrika. En gård har köpts på landet utanför Laxå .., där finns drömmar om alpackor, stickkurser, kanske uthyrning av stugor .., ja, allt möjligt sånt. Och höns!

Under besöket hann vi bada i havet .., vi pratade om mediciner, sjukvård, hönsen och alpackorna förstås, uppväxter, alkohol, syskon, hundar och katter, boende, barn, ja, ungefär så.

Pv visade sig vara en skicklig grillmästare och vid halvniotiden tackade herrskapet för sig och begav sig söderut, till landet Skåne. Lycka till med allt Ulrika och Rickard och tack som kom förbi! säger jag.

Nu ska här dammsugas och pv ska ge sig av till segelbåten och försöka reparera staget till masten.
Solen strålar!

Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ....


... finns på växthuset och jag fascineras alltid över alla dessa spår som finns när det börjar bli sensommar och augusti. På morgnarna, förstås.

söndag 4 augusti 2019

Hur det blev ....


Ja, jag hade väl lika gärna kunnat skriva "En sorgens dag" som rubrik, men med tanke på vad som hänt i USA där ett tjugotal människor skjutits ihjäl av någon galen rasist, så bytte jag till "hur det blev". Det blev så här.

Plommonträdet som i så många år givit så mången god marmelad, det trädet började tappa farten för något år sedan eller kanske mera. I år har det varit helt dött; förmodligen angripet av någon svampsjukdom.

Så .., ajöss med kronan och en del av stammen (ser att vi får kapa lite mera), men inte allt, då jag absolut vill ha kvar möjligheten att ha tvättlinorna någonstans och där fyller ju trädet verkligen en funktion!!


Annat som hände igår.
Pv hörde nånting som lät som katter som slåss och jamar och skriker .., men kunde inte upptäcka vad det var. Så skulle han ta harry på promenad och då markerade Harry tydligt vid grannens nyponroshäck. Där inne fanns nåt som väckte hans intresse.

Jo, det visade sig vara en liten harpalt som snärjt in sig nåt hemskt i barnens fotbollsmål - i nätet, alltså - och oj, så den skrek när pv försökte lirka loss den!! Harry bands vid ett träd och jag som just hade klippt ner vildvuxna vinrankor, bistod med sekatören.

Det tog en stund och inte visste pv att harar kan  m o r r r r a .., och som den skrek i början.

"Lille vän, ta det lugnt .,. jag ska ju bara försöka hjälpa dig!" sa pv.

Så kom den då loss till slut och kunde skutta vidare .,. om än inte stukad. Hoppas att den klarade sig.
Pv hade ett år lagt nät över jordgubblandet, så rädd var han om gubbarna och jag tyckte att det var så girigt och dessutom lätt för fåglar att fastna i.

Jodå, så blev det!
Jag hittade en dag en koltrast som snurrat in sig nåt hemskt och oj, innan vi kunde befria den!
Ett sånt nät kommer aldrig mer på plats där jag bor!


Eftermiddagspass på jobbet igår.
Suveränt bra schemaläggning - vi var faktiskt precis så många som det behövdes - och dom tre kassorna gick mest hela tiden, fram till sex, sju ., när vi bara var två kvar, Emma och jag själv.

Det finns inte ord för att beskriva vilken rush det är i butiken!
I vanliga fall, förr om åren, långt mer än fördubblades väl försäljningen sommartid, men nu ...!!
Oj, oj, oj!

Innan Hampus och Kalle tackade för sig, bad jag Kalle hjälpa mig att fylla på frukt. Vi tog var sin vagn av det viktigaste och innan dess hade vi fyllt på redan färdiggräddat bröd, ty bröddisken var nästan  h e l t   tom!

Sista timmarna hade jag kassan och att stänga med Emma var kanon; hon arbetar det som var mina kvällspass (enbart kväll) och hade stenkoll på nya rutinerna (för mig) vid stängning och vi kunde tacka för oss i bra tid!

Och trevliga kunder, som alltid.
Hade på sluttampen en man i min ålder kanske som såg så ., ja, han hade sån .., positiv pondus kanske? Jag frågade vad han arbetade med och sa att jag var övertygad om att han var i nån slags ledande position.
Då log mannen och sa att han var officer, född 1958, hade för övrigt varit kurskamrat med Liberalernas Jan Björklund.



Det är så fascinerande tycker jag, det här att ledaregenskaper så ofta lyser igenom. Min pappa var en ledare ., ordförande i idrottsföreningen i mängder av år och ja, han hade också en slags pondus.
Mina barns pappa likaså. Pv brukar - snällt och med glimten i ögat - kalla honom för "Store Hövding" och så är det nästan, han är en man som också är en slags ledare och framför allt  v a r  han en ledare inom idrotten.

Annat som hände?
En kvinna i Emmas kassakö ville köpa en Trisslott och hennes dotter på kanske sju, åtta år, skulle få välja nummer och sedan få lotten. Emma nekade. Vi  f å r  inte sälja lotter om det är meningen att någon minderårig ska få den och får någon från Svenska Spel som just då är på besök i affären se detta, kan vi förlora tillståndet för spel och man kan ju inte ens tänka tanken vad det skulle innebära.

Kvinnan blev väldigt sur, för att inte säga  a r g  ..., och sa att då skulle hon återkomma nästa dag (idag söndag) och köpa av någon annan, det skulle nog gå bra.
"Ja, jag arbetar i morgon också ...", sa Emma.
Den tösen är inte den som är den.

(Det visar sig i undersökningar att barn som tidigt kommer i kontakt med spel, oftare än andra utvecklar spelberoende som vuxna, det är ju det allt handlar om. Unga män, invandrare, människor med låg utbildning och sämre ekonomi, tillhör riskgrupperna. Det är ju tämligen logiskt. Har man dålig ekonomi borde man kanske inte spela, men så finns ju förstås drömmen om att kunna förändra sin tillvaro, att håva in den där Stora Vinsten. Allt detta enligt Svenska Spel. Ja, jag gjorde certifieringen i början av veckan, där stod allt detta).


Mera ...?
En kvinna kom in och var alldeles förfärad, ty hennes systers son på elva år, hade varit försvunnen i fyra timmar och nu var det stort pådrag med polis och hela rubbet. Anna, en ung tjej som arbetar i mejeriet, fixade omedelbart (med hjälp av bild på pojken) lappar som sattes upp i butiken, med bild på pojken och beskrivning av klädsel och vart människor - om dom skulle träffa på honom - skulle höra av sig. Usch, jag fick rent hjärtsnörp, så hemskt var det!
Pojken skulle ha gått längs stranden ett par kilometer till sin mormor, men kom aldrig fram.

Senare visade det sig att han helt enkelt börjat leka med några kompisar ..., och mormor, hon glömdes bort! Underbart att det slutade bra!

Nu morgonkaffe.

Dagens fönster ...


På väg till Grinda i Stockholms skärgård och ombord på den 120-åriga båten Norrskär, ja, då tog Turtlan fram fönsterhåven! Bilden kom hit i slutet av juni och nu dyker den upp här!

Tack snälla Turtlan!