Midsommarafton långt hemifrån ....

Jane, ägaren till salongen, hon sa igår att jag kunde komma vid nio nu på morgonen, då skulle min lekamen - åtminstone delar av den - åtgärdas så gott det nu gick.

Jag är i tid. Haltar mig dit, ty vänsterknäet har låst sig på morgonen, men det går alltid över och bara jag får slappna av rejält och att knäet hänga ut sig, så blir det bra.

Och så kommer jag in och sätter mig lite försiktigt i en fåtölj och vid en spegel sitter en kvinna - anställd - och fixar sin makeup och jag säger att hon inte behöver ha bråttom, jag har ju semester och efter en stund får jag slå mig ner i en frisörstol och så början resan till himmelriket, ja, just där börjar den!

Det är som hemma och hon borstar ut och säger att mitt hår är otroligt långt och lockigt .., och så reder hon ut och penslar på färg som jag fått av AP och tagit med mig .., och runt halsen har jag det alltid så vedervärdiga plastskynket ..., och jag blundar mest hela tiden och sen får jag gå in i ett mindre rum och så blir det fotbad och fotvård och medan detta sker, uppenbarar sig Grace - hon vet vem AP är och hälsar mig välkommen - och så tar hon sig an mina händer.

Det är inte klokt så ljuvligt detta är; nästan så man skäms .., man känner sig som en Drottning som blir uppassad och just den biten är inte angenäm, men jag tänker att ja, men jag betalar ju för det .., men ändå.

Och jag sitter bakåtlutad och hör kvinnorna prata på det sitt språk som mellan varven kryddas med engelska och det handlar om skolan och barnen och en av dem gapskrattar och säger "halleluuuuuu!", "halleluuuu" - inget ja på slutet - och dom skrattar allesammans och jag tänker att livet är sig så likt överallt och minns gånger när jag följde mamma till tant Laura som var hårfrisörska hemma i Malå och pratet där och hårrullarna och hårtorkarna som var stora och satt på en stång på hjul .., och själva känslan är sig lik.

Anders, som varit på banken alldeles i närheten, han tittar in och lämnar pengar som han tagit ut åt mig.
När han går därifrån säger en av kvinnorna ..."My Gooood, he is sooo sexy!" och jag nästan ramlar av stolen.

Det är kvinnan i blått som gör det mesta med min lekamen, ja, allt utom händerna.

Och jag får huvudmassage som är så underbart att det inte går att beskriva i ord .., och sist av allt tas håret om hand .., då har färgen förstås sköljts ut och håret är mjukt och lent ...., och jag får sätta mig i själva salongen igen och så borstar kvinnan håret - bit för bit - med en stor, rund borste, allt medan den unga tösen till vänster på bilden, fönar det torrt.
Vilket samarbete!

I två och en halv timme blir jag där och när allt är klart, är det knappt att jag känner igen mig.
Håret är platt och fint .., sååååå lent och svalt - och jag kommer ihåg att den lurvige i Helsingborg en gång sa att just sånt hår tyckte han så mycket om och det visste jag ju att så var inte mitt - men nu minsann och för allt detta, alltsammans, betalar jag 300 svenska kronor!!

Under behandlingen hängde knäet ut sig ganska bra, men att gå hem är inte att tänka på, så det får bli taxi.

"Hur mycket ska du ha för att skjutsa hem mig ..?" frågar jag chauffören (det vimlar av taxibilar, hela tiden hör man tutet från nån som erbjuder skjuts) och han säger "twenty cedi", nej, aldrig, svarar jag, tjugo cedi det är vad vi betalar för resan till Labadi Beach och den tar säkert tjugo minuter, till lägenheten är det inte långt, men just då  f ö r  långt och jag säger att då kan jag lika gärna halta iväg ändå. Då ler chauffören och skjutsar hem mig för 20 sv kronor.

Nu är jag ensam hemma.
Anders är ute och shoppar .., övriga jobbar och kvällen ska tillbringas hos goda vänner/kollegor till dem.

Glad Midsommar alla!
Ingen - utom jag - läser väl en blogg på midsommarafton, men kanske i morgon?

Ajöken, sa fröken.

Vykort nummer 2 ....

Ungefär så här ser det ut i småbyarna som vi passerar på vår väg till eller ifrån barnhemmet.
Alldeles röd jord ..., och dammigt!
Små stånd av allt möjligt på ömse sidor av vägen ..., någon enstaka lösdrivande hund och vi ser knappt en enda katt!

Och inne bland snåren, vid sidan om vägen, där ser vi getter .., både långörade som dom här .., och mer "vanliga", ja, som vi är vana vid hemifrån.

Så här kan det se ut ...

Och så kommer vi till området där barnhemmet ligger och jag får vänta med mina bilder, dom ligger i min Canon och jag får inte över dem hit .., det blir Anders som får stå för fotot här.

Så här ligger dom små husen och där bor inalles sju barn och minns jag rätt är dom uppdelade på tre små hus och där har dom också var sin "mamma" som tar hand om dem.

Allt oerhört enkelt förstås.

Här lämnar vi av våra resväskor som  b å g n a d e   av allt innehåll!
Barnen var just då i skolan och Jeanette tog hand om alla kläderna och allt det andra och så skulle det delas ut senare, men inte allt  på en gång förstås, det vore ju galet. Stor glädje att få vara med om detta .., jag tänkte att nu förstår jag  v e r k l i g e n   hur mamma kände det när hon fyllde - håll i er nu - ÅTTIO banankartonger med gåvokläder -, ja, vi hade dem ståendes nere i vårt gamla garage!(Allt detta sändes sedan med postverket för vidare befordran till Erikshjälpens container).

Så blir det promenad i djungelhettan .., vi möter en äldre man som bär på ett gevär och är ute och letar bushmeat (lite senare hör vi ett skott ...), jag frågar N var alla fåglar är och han säger att många skjuts och ja, det kan jag förstå ..., har man ont om mat så blir det ju en källa till föda och vem är jag att döma, vi äter ju kyckling och annat.

Och vi kommer till skolan och i vissa salar pågår lektioner .., andra äter lunch som serveras i plastskålar och det är tämligen vilsamt och en otrolig ordning och reda. Maria berättade att aga är helt förbjudet i skolan och sällan - för att inte säga aldrig - har jag väl mött gladare småskitar än här!
Anders gör som vanligt succé :)

Enkla träbänkar ..., men annars .., jo, herr pensionatsvärd, här hade du kunnat ha en mattelektion!

I en av salarna sitter en liten go kille och äter lunch.
På det blå bordet ligger bibeln.

Och precis nu kan jag inte lägga upp fler bilder .., ja, men då fortsätter jag senare idag.
Men ni förstår hur ljuvligt det var att gå omkring där och hela tiden har man småttingar runt sig och hjärtat är så sprängfyllt av glädje och värme ..., på en skoltrappan sitter två kvinnor och ordnar med nån slags mat ..., i andra salar pågår lektioner och när vi tittar in genom öppna fönster, möts vi av idel leenden och vinkande barn och magister Henry som ser lite förlägen ut.

Förutom bilden på Anders och barnen, är det Anders som står för fotot i det här inlägget.
Det tackar man för.

Litet eller stort vykort från Ghana .....

Ja, det har varit förfärligt dåligt med uppdateringen här på sidan - AP:s dator har hela tiden varit tillgänglig -, men jag har varit alldeles för sprängfylld av intryck för att ens tänka tanken att sätta mig ner och skriva lite mer utförligt!

Nu ska jag göra ett försök. 

Det kommer säkerligen att bli långt, så detta är en förvarning.

Resan ner gick bra.

KLM är verkligen att rekommendera som flygbolag.

Dom första dagarna är som ett sammelsurium i min hjärna - verkligen, så är det -, men vi fick fin guidning .., vi gick på marknad (kaos-kaos-kaos, hög musik, dofter, odörer, människor som sitter eller ligger på trottoarerna ..., kryddor, torkad fisk .., ja, allt finns!) .., och vi har varit på underbar restaurang och vi har ätit god mat .., vi har besökt Botaniska Trädgården någon eller några mil utanför Accra .., ätit lunch på Mövenpick, sett hotellet där AP bodde i början och hört henne glatt surra på inhemska språket och bara gapat av förvåning.

Och vi har - Anders och jag - tillbringat nästan en hel dag på Labadi Beach.

Det finns en gångstig från själva hotellområdet till stranden och det är ungefär som att jämföra himmel kontra helvete. 

På stranden eldades just då, när vi kom dit, allehanda skräp .., enorma högar och mängder och allt eldades upp! Det stank som från gamla soptippen hemma i Malå! 

Nej, man fattar det inte, trots att man blivit förvarnad. 

Och efteråt, när vi ligger på hotellets anläggning, pratar vi om detta .., ja, men hur ska det kunna bli en förbättring? 

Ja, det måste ju finnas förbränningsanläggningar först och främst, för några soptunnor ser vi inte till.

Där, under det blå parasollet till höger, låg vi och solade.
Det var varmt så man nästan dånade .., och jag duschade nog en gång i kvarten.

I flera timmar var vi där ..., och det kostade ungefär 100 sv.kronor per dag, då ingick solstol och badhandduk .., sen kunde man köpa till wi-fi också, det var billigt.
Och god mat .., som kostar ungefär som hemma.
Fruktsalladen  g u d o m l i g! Vilken mango som finns här!!!

Och så igår, tisdag, inrikesflyg till Kumasi, Ghanas näst största stad.
Från luften såg det helt annorlunda ut ..., så platt ..,  lite grönare kanske.
På flygplatsen (pytteliten och planet pyttelitet) möttes vi av mannen som arbetar åt barnhemmet och skolan (länkar när jag kommer hem) och en "kollega" till honom och så bar det iväg några mil rakt ut i bushen!

Att åka genom Kumasi, var som att kastas in i en centrifug!
Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt ett sånt totalt kaos!

Tänk er ett ständigt tuuutande, tut-tut (fungerar jättebra som varningsignal, det är inte arga signaler, ja, i alla fall inte alltid ,-) ..., överallt människor (och jag som är van Stensjö), färger, annonser på husväggar med text som "God is everything", "Soon Jesus will come, are You prepared?", eller "God is all" (på bilarnas bakrutor), och på en trottoar står en äldre kvinna med en stor, svart mikrofon i sin hand och hon predikar våldsamt ..., där är marknadsstånd med enorma högar av begagnade skor, jag ser vinterskor med lurvigt skinn i, överallt ligger små svarta plastpåsar och jag tänker genast på hundbajspåsar, men det är det förstås inte .., och vid varje stoppljus kommer säljare fram och frågar om man vill köpa vatten i plastpåsar (små trekantiga) eller näsdukar (jag köpte en häromdagen, det bästa köpet hittills, man behöver torka svetten oavbrutet och det gör även ghanaborna) .., handikappade män eller kvinnor med förtvinade ben hasar sig fram på trottoaren .., där sitter eller ligger andra som säljer varor eller helt enkelt sover.
Allt - precis allt - är annorlunda mot för hemma.

Anders sitter i baksätet tillsammans med mig och han säger ..."det här, det är verkligen ett ÄVENTYR, vilken resa!!"

Och så åker vi då till barnhemmet och i bagageluckan ligger våra stora väskor fyllda med kläder, pennor, tandborstar, målarfärger, hopprep, fotbollar, en pump, suddgummin, pennvässare, dockor och nallar .., ja, väskorna bågnar av gåvor!

I en liten by, inte långt från barnhemmet stannar chauffören till för att handla torrvaror.
Från kunder i affären, från bloggvänner och chefer och goda vänner har vi fått pengar att ta med och nu förvandlas dom till stoooooora säckar med ris, till jätteburkar med tomatkross och annat som kan tas med och resten får dom i kontanter, att handla för sedan.
Det finns ju ett liv även sedan vi har lämnat landet.

Mannen som är vår "guide", är väl i dryga 30-årsåldern och berättar hur det hela fungerar.
Med hjälp av volontärer som betalar för att t.ex. arbeta som lärare i skolan, får man det hela att gå runt, men nu, sedan utbrottet av Ebola (som inte drabbade Ghana), är det svårare att få någon att vilja komma som volontär .., nu måste man försöka få ihop pengar på andra sätt.

Att inflationen gör det hela än mera knepigt, är inte svårt att förstå.
Priserna höjs ständigt.

Medan han handlar och det lastas in i bilen, stannar vi till vid sidan av.
Småbarn kommer nyfiket fram och tittar på Anders och hans kamera. Och på tatueringen, som är som Sesam-öppna-dig!

Att resa tillsammans är intressant.
Det är många år sedan Anders flyttade hemifrån och jag flyttade dessutom ett år dessförinnan .., nog hade jag väl trott mig veta hur den unge mannen är, men ändå inte.
Inte visste jag att han var så oerhört social .., att han liksom blir en magnet - på två sätt - för hela tiden tog han kontakt med småttingar eller med vuxna, han hejade på det inhemska språket och jag blev alldeles varm i hjärtat!

Och han lät en lite äldre pojke låna kameran och ta kort och sen fick alla titta på displayen!
Vilken glädje!!
Lillflickan på bilden stod länge och funderade innan hon vågade sig fram.

Vid det laget hade min nyinköpta sandal plötsligt gått sönder, högersandalen, så jag satt på en liten pall vid ett av stånden och tittade  på ...., det var inte långt ifrån att jag började gråta.
Nej, inte för sandalens skull, utan för att jag var så uppfylld av alla intryck.
Och för all värme och all glädje som människor visade!
Sååå många känslor som kom i svaj!

N, guiden, tog hastigt och lustigt min trasiga sandal, lämnade den till en lillkille som sprang iväg med världens fart och kom tillbaka en kvart senare med en hel sandal! Superlim fixar det mesta, i alla fall ett par timmar.

Och så var det då sista biten innan vi var framme.
Tänk er en djungelväg .., med roströd jord och stoooora träd och bananplantor och gud-vet-allt vid sidan om! Tänk er fågelkvitter ..., tänk er en annorlunda ekorre som förvirrat springer över vägen och tänk er också små getter som går fritt och har ett bra liv, fram tills det är dags att förvandlas till middagsmat.

Så var det.
Tänk er också att vägen är som en berg,- och dalbana och förstörd av stora lastbilar som hämtat sand .., det är skumpigt och det är tur att man inte har anlag för åksjuka.

Och så är man framme.
Men det tar jag i morgon.

Den där orka-läsa-ända-hit-medaljen som ni ändå aldrig får .., den kan jag ju låtsas dela ut, ifall ni hängt med ända hit.

Just nu sitter jag ensam i lägenheten ., övriga är ute och shoppar på nån marknad .., jag har simmat i poolen och ska dricka kaffe och ta mig en av dina bondkakor Lena!

Kram till er alla!